UNDERSOKNINGAR OVER DEN STÖRRE MARGBORREN, DESS SKADEGÖRELSE OCH BEKÄMPANDE

Transkript

1 UNDERSOKNINGAR OVER DEN STÖRRE MARGBORREN, DESS SKADEGÖRELSE OCH BEKÄMPANDE UNTERSUCHUNGEN UBER DEN GROSSEN WALDGÄRTNER (MYELOPHILUS PINIPERA) AV IVAR TRAGÅRDH M.EDDELANDEN FRÅN ST ATENS SKOGSFöRSöKSANSTALT HAFT. 18. N:r 1 CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 1921.

2 MEDDELANDEN FRÅN STATENS SKOGSFORSOKSANSTALT HÄFTE MITTELUNGEN AUS DER FORSTLICHEN VERSUCHS ANST AL T SCHWEDENS 18. HEFT REPORTS OF THE SWEDISH INSTITUTE OF EXPERIMENT AL FORESTRY No18 RAPPORTS DE LA STATION DE RECHERCHES DES FORETS DE LA SUEDE No 18.CENTRALTRYCKERIET STOCKHOLM 1921

3 REDAKTÖR: PROFEssoR GUNNAR SCHOTTE

4 INNEHÅLL. TRÄGÅRDH, IVAR: Undersökningar över den större märg= borren, dess skadegörese och bekämpande I Untersuchungen iiber den grossen Wadgärtner (Mycopkaus piniperda) MA TTSSON MÅRN, L.: Märgborrens kronaskadegörese och dess inverkan på taens tiväxt...:. Die Kronenbeschädigung des grossen W adgärtners und deren Einfuss auf Zuwachs der Kiefer :~ 99 TAMM, O.: Om berggrundens inverkan på skogsmarken. Med speciastudier inom Värmands hyperittrakter o s Uber die Einwirkung der festen Gesteine -auf den Wadboden. Mit Speziastudien in den Hyperitgegenden Värmands I 59 PETRINI, SVEN: Stamformsundersökningar. En sammanfattande anays av norrändskt tamateria med avseende på de faktorer, som bestämma noggrannheten vid aptering på rot... I6S Stem form investigations. Accuracy of yied estimation of standing trees... 2I4 STÅLFELT, M. G.: Ti kännedomen om förhåandet mean sobadens och skuggbadens kohydratsproduktion I Zur Kenntnis der Kohehydratproduktion von Sonnen- und Schattenbättern TRÄGÅRD H, IVAR: skogsinsekternas skadegörese Igi I Das Auftreten der schädichen Forstinsekten in Schweden im Jahre SPESSIVTSEFF, PAUL: Bidrag ti kännedomen om spintborrarnas näringsgnag I 8 Beitrag zu Kenntnis des Ernährungsfrasses bei den europäischen Spintkäfern (Eccoptogastrini) Redogörese för verksamheten vid Statens skogsförsöksanstat under år (Bericht iiber die Tätigkeit der Forstichen Versuchsanstat Schwedens im Jahre Report about the work of the Swedish Institute of Experimenta Forestry.) I. skogsavdeningen (Forstiche Abteiung; Farestry division) av GUNNAR SCHOTTE II. Naturvetenskapiga avdeningen (Naturwissenschaftiche Abteiung; Botanica-geoogica division) av HENRIK HESSELMAN 335 III. skogsentomoogiska avdeningen(forstentomoogische Abteiung; Entomoogica division) a v I v AR TRÄGÅRD H Sid. 8 I

5 IV. Avdeningen för föryngringsförsök i Norrand (Abteiung fir die Verjingungsversuche in Norrand; Division for afforestation probems in Norrand) av EDVARD WIBECK...: Redogörese för verksamheten vid Statens skogsförsöksanstat under år rg2r. (Bericht iber die Tätigkeit der Forstichen Versuchsanstat Schwedens im J ahre I ; Report aboui- the work of the Swedish Institute of Experimenta Forestry.). skogsavdeningen (Forstiche Ahteiung; Forestry division) av GuNNAR ScHOTTE I IL Naturvetenskapiga avdeningen (N aturwissenschaftiche Abteiung; Botanica-geoogica division) av HENRIK HESSELMAN 34 7 III. skogsentomoogiska avdeningen(forstentomoogische Abteiung; Entomoogiear division) av IVAR TRÄGÅRDH IV. Avdening för föryngringsförsök i Norrand (Abteiung fir die V erjingungsversuche in N ordand; Division for afforestation probems in Norrand) av EDVARD WIBECK Sid.

6 =I =V=A=R==T=R= =A= =G=A= =R=. D==H ( UNDERSÖKNINGAR ÖVER DEN STÖRRE MÄRGBORREN, DESS ska DEGÖRELsE OCH BEKÄMPANDE. F ör ett tiota år sedan voro nog märgborrarna och deras skadegörese skäigen okända för många a"' c;et praktiska skogsbrukets representanter i vårt and. Detta berodde devis på att de ej då voro så framträdande, som de sedermera bivit, och därför ätt förbisågos. Genom LAGERBERGs arbete över den bekanta Särna-härjningen riktades emeertid skogsmännens uppmärksamhet på märgborrarna och de faror för skogen, som hota från dem, och mången fick ögonen öppna för att märgborrarna voro en yida atmännare företeese, än man hittis trott. Vidare är det otviveaktigt, att den under det sista decenniet at amännare använda garingsmetoden haft ti föjd, ej, som man ofta hör uttaas, att märgborrarna spritt sig, men att de titagit väsentigt i anta. Särskit bev detta faet, när ti föjd av vedprisets stegring det bev ekonomiskt önande att gara i ungskogar. När denna garing utfördes på ett sådant sätt, att märgborrarna fingo de bästa möjigheter att föröka sig, och de unga taarnas kronor vanstädes ti den grad, att även den mest entomoogiskt okunnige skogsman het enket ej kunde undgå att se förödesen, så är det ej förvånande, att man från at fera dear av andet försporde kagomå över märgborrarnas framfart. Det var därför het naturigt, att, när år I9 I 5 en skogsentomoogisk avdening inrättades vid Statens skogsförsöksanstat, undersökningar över märgborrarna upptogos som första punkt på programmet för treårsperioden I9I5-I9I7. Professor G. SCHOTTE framade därför i samråd med förf. föjande program för dessa undersökningar:»som redan i försaget ti program för skogsavdeningen mera i förbigående omnämnts, bör märgborren i första rummet komma i fråga för mera ingående undersökningar. Dess under senare åren observerade härjningar så gott som över hea andet ha väckt hos skogsmännen synnerigen avariga farhågor. Härom vittnar också en särskid ti försöksanstaten inkommen skrivese från ett av våra större skogsboag. Disponenten WILHELM EKMAN framhåer såunda, att märgborrens härjningar I. Mette. fr'en Statms Skogsförsöksmtstat. Häft.,g_

7 2 IV AR TRÄGÅRD H äro högst betydande, och att praktiska mede häremot ännu saknas, men att frågan om utfinnande av sådana är av amän och stor betydese för de svenska skogarnas framtid. En he de gjorda iakttageser visa, att märgborrens härjningar stå i direkt samband med vissa avverkningar. I a synnerhet synes denna skadein~ekts uppträdande föjt garingarna. Då dessa de senare år~n bedrivits i at större omfattning, har också märgborrens förekomst ti tagit. Därför föresås,.att skogsavdeningen och aboratorn tisammans verkstäa en undersökning av märgborrens uppträdande med hänsyn ti sjäva garingstekniken. Härvid bör beaktas, under vika förhåanden.garingsvirket särskit tjänstgör som yngepatser, vika dimensioner in-. sekten hest använder, betydesen. av virkets uppäggning och barkning m.. m. Av intresse vore också en utredning av den tiväxtminskning, soni märgborrens härjningar åstadkommer, då man härigenom erhöe anvisningar på huru: stora kostnader, som böra kunna nedäggas på dessa härjningars förebyggande. I samband härmed bör givetvis också studeras insektens utvecking och bioogi, särskit tidpunkten för svärmningstidens inträffande, dess ängd samt arvstadiets ängd m. m. Dessa undersökningar äro av så mycket större vikt, som insektens massuppträdande understundom ej synes kunna stäas i direkt samband med vissa avverkningar. Vidare bör undersökas, vika faror, som brandpatserna efter skogsedarna erbjuda för spridning av märg borren. Den gångna sommarens brandfät erbjuda säkerigen ypperiga tifåen härför, såsom exempevis Spannarboda-området. Undersökningarna rörande märgborren böra såunda inriktas på att finria praktiska och biiga barkningsmetoder eer att utreda ämpigaste avverkningstider för att minska märgborrens yngemöjigheter i syfte att förebygga härjningarna.» Vid nästa treårsmöte våren r g 18 hade undersökningarna över vissa frågor, som stodo i samband med märgborrarnas uppträdande efter garingar, nått så ångt, att ett föreöpande meddeande därom kunde äm 'nas {V, sid ). När härmed resutaten av de hittis sutförda undersökningarna framäggas, är det mig en kär pikt att ti de skogsmän, som varit mig behjäpiga med qe: praktiska försöken, samt ti mina koeger vid skogsförsöksanstaten uttaa min stora tacksamhet. r. MARGBORRARNAs UTVECKLING och GENERATIONSFÖR~ HÅLLAND EN. a. Historik. Redan tidigt finner man i itteraturen uppgifter såvä om märgbortamas svärmningstid som om temperaturens inverkan på utveckingstidens ängd.

8 UNDERSÖKNINGAR ÖVER DEN STÖRRE MARGBORREN 3 RATZEBURG (s. I o) omtaar, att han sett djuren svärma redan i början av mars och så sig ned på färska tarstockar. Han har vidare iakt~ tagit, att inträffande kya avbryter svärmningen, så att djuren ofta först i mitten av apri börja att fortpanta sig. W ARNKÖNIG, som år I 836 observerade svärmning redan i mars, fann såunda ägg först i mitten av maj. Enigt RATZEBURG framkomma de nykäckta skabaggarna i jui eer augusti, beroende på vädereken. För år I 836 meddear R. närmare data rörande utveckingen. Temperaturen var under våren först gynnsam, men sedermera inträffade kyig väderek. D. 24 apri angrepos de utagda fångstträden och d. 27 voro modergångarna redan 2 cm ånga och innehöo ägg, d. 2 maj anträffades de första nykäckta arverna, d. I 8 voro arverna havvuxna och d. I8 juni funnos puppor. D. 2 jui påträffades nykäckta, outfärgade skabaggar och d. I 5 jui såg os de första fiyghåen. Samtidigt påträffades emeertid ännu så sent som i mitten av maj färska modergångar och d. 4 jui havvuxna arver. RATZEBURG fann föjaktigen en utveckingstid av 84 dagar under devis ogynnsamma väderek~förhåanden; enigt den av honom citerade THIERSCH tog utveckingen under gynnsamma vädereksförhåand en i 5 dagar i anspråk. Enigt RATZEBURG förekomma dyika sena svärmar som de av honom år I836 iakttagna endast säan; det är dessa, som givit upphov ti antagandet av två eer ti och med tre generationer årigen. Som bevis för att denna uppfattning är oriktig anför RATZEBURG, att han år I836 d. 2 augusti endast fann enstaka försenade kuar under barken, medan däremot skotten av de närmast fångstträden stående taarna voro fua av märgborrar; R. drager härav den sutsatsen, att moderdjuren efter sutad äggäggning - detta må nu ske tidigare eer senare- åter gå upp i takronorna. Han förnekar därför förekomsten av en 2:a generation och tyder de senare - i mitten av maj- förekommande modergångarna som resutat av senare svärmar, som tihöra samma generation som de tidigare. Hos HARTIG finna vi något senare den uppgiften, att han funnit den större märgborren äggäggande d. 2 jui. Från PERRIS' uppgifter kunna vi i detta sammanhang se bort, då de hänföra sig ti trakter med vida varmare kimat än Tyskands. En från RATZEBURGS något avvikande ståndpunkt intager ALTUM (I, s. 231), som visserigen anser en generation pr år som rege, men synes böjd att tro, att en andra generation under särskit gynnsamma förhåanden kan hinna utveckas. Han har nämigen iakttagit nykäckta skabaggar såvä i mitten av juni som i sutet av augusti.

9 4 IV AR TRÄGÅRDH Ännu ett steg ängre i denna riktning går EICHHOFF (s. w8-u2), som anser, att i rege minst två generationer hinna utveckas årigen, enigt föjande skeina. I. Vårsvärmning i mars-apri; ur de vid denna tid agda äggen utveckas i maj-juni den första generationen. 2. Sommarsvärmning från sutet av maj ti början av jui, eer möjigen så sent som i början av augusti. Denna ger upphov ti den 2. generationen från jui ti sent på hösten och vintern. Ti stöd för denna sin uppfattning anför EICHHOFF föjande skä Han frågar sig först, vart de märgborrar taga vägen, som ti stor de äro färdiga i maj och juni och vad de göra under tiden, om de, som man amänt antager och också är faet, först i jui-september borra in sig i skotten. Jo, anser EICHHOFF, de angripa då, emedan vid denna tidpunkt at för äggäggning ämpigt, fät virke är bortfört ur skogen, unga kuturer, där de ägga ägg, något som dock undgår mindre övade iakttagare. Huru kan man vidare, frågar EICHHOFF, om endast en vårgeneration förekommer, förkara att man i vårsvärmen anträffar många ännu ej utfärgade individ? De borde dock haft rikiga tifåen att sedan föregående vår bi fut utveckade även i fråga om färgen. Varifrån komma vidare de bekanta eftersvärmarna på våren? Jo, dessa i ikhet med vår svärmarnas jusare färgade skabaggar tihöra föregående sommars 2:dra generation. EICHHOFF anför vidare några data ti stöd för sitt antagande. Efter den ovanigt kaa vintern började den större märgborren i Esass att svärma först efter mitten av mars. D. 20mars hade fera djur borrat sig in, d. 2 apri sågos 4-4,5 cm ånga modergångar med tarika ägg, d. 20 apri sågos de första arverna. Under oppet av apri avsutades inborrningen, och stammar, som fådes efter denna tidpunkt, angrepos ej. Men så inträffade i början av juni pötsigt en ny svärmning på samma pats, där märgborren 8-10 veckor tidigare borrat sig in och varest nu tarika fyghå visade, att en stor de av de unga skabaggarna fugit ut, och i den nya svärmen funnos många jusare färgade djur. På de senast fåda fångstträden påträffades d. 7 juni modergångar med ägg samt nykäckta arver, och en samtidig undersökning av tidigare gångsystem ådagaade, att de gama moderdjuren från vårsvärmningen befunna sig döda i gångarna i säskap med havvuxna och fuvuxna arver. Vidare fann EICHHOFF på fångstträd, som fåts den 5 och 6 juni, en vecka senare färska modergångar av den större märgborren med tarika ägg; d. 26 juni påträffades tarika unga arver, d. 15 jui voro dessa havvuxna eer nästan fuvuxna och moderdjuren befunnas samtidigt

10 UNDERSÖKNINGAR ÖVER DEN STÖRRE VIÄRGBORREN 5 vara vid iv; d. zo augusti voro nästan aa märgborrar utfugna, varför utveckingen i detta fa tagit högst g-ro veckor i anspråk. Även en ännu senare, d. 14 jui fäd stam angreps snart av den större märgborren; d. 27 jui funnos tarika 6-7 cm ånga modergångar med tarika ägg, d. 2 2 augusti voro många arver fuvuxna och enstaka puppor förekomma; d. r 7 september v oro de festa skabaggar utfugna. Enigt EICHHOFF kan man. ej förkara förekomsten av jusare färgade, d. v. s. nykäckta skabaggar såvä i mars och apri som i juni-jui och ännu senare på annat sätt än genom antagandet av upprepade generationer. De jusa moderdjuren, som svärma på våren, äro sent utveckade individ av föregående års 2. eer 3 generation, och de, som uppträda i juni och senare, tihöra samma års r. eer 2. generation. Sutigen hyar EICHHOFF den uppfattningen, att det först är den 2. generationens skabaggar som borra sig in i skotten; de som man påträffar tidigare i skotten anser han i ikhet med HARTIG vara antingen övertaiga, försmådda hanar eer också inoderdjur, som sutat ynga. EICHHOFFS åsikter stödja sig, som HENNNGS (II, s. 469) framhåit, på två antaganden, vika på hans tid kunde förefaa säkra nog, nämigen des att utveckingen från ägg ti imago sker mycket snabbt, des att moderdjuren äro kortivade. De väckte först tiiv en häftig opposition från JuDEICH (I, s. rso-154) och BORGGREVE och bemöttes sedermera även av ALTUM (II) och PAULY (I, II). Så småningom sogo de under infytande av det stora anseende, som EICHHOFFS barkborrearbete åtnjöt, dock igenom, och i 2. uppagan av ALTUMS Forstzooogi (r88r) finner man (s. 234) den åsikten framstäd, att märgborrarna i amänhet medhinna två generationer årigen. NITSCHE skriver ikaedes om den större märgborren (s. 466):»RATZEBURG und viee seiner Nachfager waren geneigt, as Rege eine einfache Generation anzusehen, :ndem sie annahmen, dass die im Sommer ausgekommenen Käfer in demseben Jahre ~icht wieder zur Fortpfanzung schritten, sondem sich direkt in die Triebe einbohrten. Dieser Behauptung stehen viee ganz positive Beobachtungen entgegen, weche das Vorkommen einer zweiten Generation nachweisen; dagegen ist an vieen Orten ebenso unzweifehaft eine nur einfache Generation constatiert, und die Behauptung von EICHHOFF, dass die doppete Generation die Rege bide und vieeicht eine dreifache vorkomme, eioe ebenso unberechtigte V eragemeinerung, wie die entgegenstehende RATZEBURG'S. Viemehr sind Höhenage und Kirna des Reviers, sowie die gerade herrschende Jahreswitterung die Faktoren, von denen.es abhäogt, ob eine einfache oder doppete Generation vorkommt. >> Liknande uppgifter finner man hos HENSCHEL och HESS.

11 6 IV AR TRÄGÅRDH Som NDSSLIN påpekat (III s. 3), beror oikheten i uppgifterna ofta därpå, att iakttageserna gjorts på okaer med oika kimat, antingen i norra Tyskand (ALTUM och RATZEBURG) eer i västra Tyskand (EICH HOFF), i bergstrakter (PAULY) eer på ågandet (EICHHOFF) eer i södra Frankrike (PERRIS). Därjämte ha de kimatiska faktorerna uppenbarigen under vissa år (I 88o och I 88 I) varit särskit gynnsamma, under andra åter (r882 och I903) synnerigen ogynnsamma. Emeertid började så småningom den hittis gängse åsikten, att skabaggarna dö omedebart efter äggäggningen, att at mera rubbas. Under åren I883-r887 visade v. OPPEN, att snytbaggens hona kan håa på med äggäggningen från våren ti sent på hösten och ti och med efter övervintringen kan fortsätta därmed. r 897 visade NDSSLIN (II) och året därpå oberoende av honom MACDOUGALL, att detsamma gäer för tavivama (Pissodes), vika äro i stånd att ägga ägg efter övervintringen och vika ti stor de ej äro fortpantningsdugiga samma år de käckts. Under infytande av. dessa nya fakta, vika visade, att den hittis rådande förestäningen om de fuvuxna skabaggarnas korta iv.stid måste åtskiigt revideras, gjorde KNOCHE år Igoo sina bekanta undersökningar över generationsfrågan hos barkborrarna, däriband även. den större märgborren. KNOCHE betjänade sig des av iakttageser i naturen i.samband med temperaturobservationer, des av uppfödningsförsök (en!. P AU LYs' metod) med stycken av tastammar, som voroparaffinerade i båda ändar för att hindra uttorkmng samt innesutna i gasburkar, övertäckta med gaspattor, des undersökte han anatomiskt könsorganen hos märgborrarna. I fråga om temperaturens infytande påvisade KNOCI-IE b. a., att en reativt kort temperaturstegring av 4,5 över medetemperaturen är tiräckig för att förmå märgborrarna att svärma och para sig. Men om därpå, som ofta är faet, temperaturen åter sjunker ti den normaa, äro djuren ej i stånd att fortsätta med äggäggningen utan försjunka i ett dvaikt tistånd, och de avagda äggens utvecking avstannar. Det uppehå i äggäggningen, som vid sådana tifäen inträffar, sker så mycket säkrare, ju tidigare svärmningen börjat före den normaa tidpunkten, och det varar så änge, som ogynnsam väderek fortfar. Antaet dagar från äggäggningens början spear därför i och för sig en underordnad ro, varemot den under utveckingsperioden förekommande temperaturen och framför at antaet dagar med en medetemperatur ej understigande en viss minimitemperatur av omkring + g,s o är av den största betydese. Härav föjer, att man ej, som EICHHOFF gjort, utan vidare på grundva av moderdjurens svärmningstid kan beräkna, när de unga märgborrarna skoa framkomma, ty äggen efter abnormt tidigt svärmande märgbor-

12 U_:>.IDERSÖK:t\INGAR ÖVER DEN STÖRRE MÄRGBORREN 7 rar äro ej tidigare utveckade än de, som agts senare. Man bör därför se bort från abnormt tidigt svärmande barkborrar och beräkna utveckingstiden från den tidpunkt, då medetemperaturen börjar håa: sig vid den ägsta svärmningstemperaturen. I fråga om imagines' ivsängd utrönte KNOCHE hos den större märgborren, att både hanar och honor, de förra tidigare än de senare, efter avsutad äggäggning begivf sig i.pp i taarnas kronor för att där regenerera sina könsorgan, samt att de därefter äro i stånd att ynga ännu en gång. Man har därför ej rätt att utan vidare tyda en senare på sommaren förekommande ku som en 2. generation, ty det är ej möjigt att endast genom undersökningar i skogen avgöra, huruvida verkigen en 2. generation föreigger eer om det bott är fråga om en senare systergeneration ti den första. Sutigen påvisade KNOCHE, att de unga märgborrarna vid sitt utkrypande ingaunda äro könsmogna, utan biva detta först efter ett näringsgnag. som pågår en ängre tid ev. ända ti vintervians inträde, samt att de skabaggar, som svärma på sommaren, ej kunnat giva upphov ti de i jui och augusti astrade kuarna, vika måste uppfattas som systergeneration ti den, som utveckats tidigare under sommaren. Genom KNOCHES undersökningar förefö EICHHOFFS teori om 2~3 generationer att vara fuständigt vederagd, och KNOCHES resutat generaiserades också ti att gäa ej bott för de arter - den större och mindre märgborren och den mindre askbastborren - som han undersökt, utan för barkborrarna över huvud taget, så att sommarkuar utan vidare uppfattades som systergenerationer ti vårgenerationen. Man sköt emeertid härvidag,betydigt över mået, viket också framhös av NUSSLIN (III) och HENNINGS (I s. 2 r 6-218) i deras poemik mot KNOCHE. Det framgick i sjäva verket snart genom FucHs' (s ) undersökningar, att vi bafd barkborrarna kunna urskija tre oika grupper. Ti den första gruppen räknar FucHs de arter, som ej under några omständigheter kunna hinna med mera än en generation årigen. Ti denna grupp räknar han jättebarkborren, den större och den mindre märgborren, den mindre askbastborren m. f. Han stöder sig i fråga om dessa senare arter utesutande på KNOCHES undersökningar. En något avvikande mening om märgborrarnas generationsanta har HENNINGS (II s. 472), viken emeertid ej stöder sig på iakttageser i det fria utan på experiment vid ~ika temperaturer i termostater. Vid en konstant temperatur av ca C och en uftfuktighet av 75 % yckades han få märgborrarna att grunda en 2. generation. Han anser dem därför ej böra räknas ti den grupp, som under inga omständigheter kunna ha två generationer årigen, men medger å andra sidan, att

13 8 IVAR TRÄGÅRDH under nuvarande kimatiska förhåandena Tyskand sannoikt bott en generation årigen hinner att utveckas. BOAS ingår ej närmare på märgborrarnas generationsförhåanden och ämnar inga data utan säger endast (I, s. r go):»efter hvad der foreigger, maa det anses for at v<ere Regen, at der er to. Generationer om Aaret: de overvintrende Bier cegger LEg tidig om Foraaret, Marts-Apri; det heraf framkomne Kud ;egger /Eg midt om Sommeren; sidstn<evnte LEg udviker sig ti det Kud, der overvintrer som fudkomne Insekter». BoAs' arbete framkom ju också under åren r8g6-g8, såedes före KNOCHES undersökningar, varför det var honom obekant, att hos många barkborrar det åtgår rätt ång tid, innan könsorganen mogna. Han skriver också (s. I8o): >>Som hos saa mange andre smaa Insekter er Udvikingen hos Barkbierne hurtig; i L0bet av n<eppe to Ma:aneder kan mange af dem gennem0be Udvikingen fra JEg ti Bie; de feste av dem optr<eder derfor i to (undertiden rnaaske endog i tre) Generationer efter hinanden om Aaret.» Detsamma gäer om LöVENDAHLs uppgifter. Ä ven han suter sig ti förekomsten av två generationer på grund av de iakttageser han gjort i Danmark. Ingen av dessa författare har emeertid i detaj föjt utveckingen eer gjort anatomiska undersökningar, varför det varit dem omöjigt att avgöra, huruvida de av dem omnämnda senare kuarna äro dotter- eer systergenerationer ti den tidigare kuen. En dyik undersökning har emeertid het nyigen utförts på den mindre märgborren i Skottand av W ALTER RITCHIE. RITCHIE fann d. I 2 augusti I9I5 nykäckta imagines av den mindre märgborren, vika voro i färd med att krypa ut. Inga moderdjur funnos vid denna tidpunkt kvar i modergångarna. De nykäckta märgborrarna insamades, at efter som de kröpo fram, och insäpptes i en mussinsbur, vari unga taar panterats. I buren pacerades iggande ett par tastockar des med tjock, des med tunn bark för att möjiggöra äggäggning. Efter ett par dagars föropp hade märgborrarna börjat urhoka skotten av de unga taarna; däremot gjorde de intet försök att ägga ägg; ännu så sent som i november och december samma år funnos djuren kvar i skotten i ett etargiskt tistånd, och de betjänade sig tydigen av skotten som övervintringskvarter. En noggrann undersökning av tastockarna visade, att ingen äggäggning försiggått. Beträffande utveckingstidens ängd iakttog RITCHIE föjande. I januari rgr6 fann han massor av den mindre märgborren öv~rvintrande i avbrutna tas kott, som åg o på marken och brutits av i december I 9 I 5. I apri började djuren att ämna skotten och begåvo sig upp i trädens

14 UNDERSÖKNINGAR ÖVER DEN STÖRRE MÄRGBORREN 9 kronor, där de började att borra in sig i skotten. Det dröjde ända ti den 4 maj, innan den första märgborrhonan började borra in sig i och för äggäggningen, och snart därpå iakttogs en hane utanför ingångshået. Den 1 5 maj hade tarika honor börjat gräva ut modergångar och därmed fortsattes ti den 5 juni. Det tog en hona en månad att fuborda en tvåarmad modergång. Larvens utveckingstid var omkring 47 dagar, puppstadiet varade omkring 30 dagar. Ägg agda i sutet av maj hade utveckats ti skabaggar d. 25 augusti, d. v. s. på 95 dagar, och den tid, som förföt från det att moderdjuret borrade in sig, ti dess ungarna voro fuvuxna skabaggar, var 102 dagar. Beysande för viken betydese temperaturen har, är RITCHIES iakttagese, att på nordsidan av en trädstam märgborren i oktober ej hunnit ängre än ti puppstadiet, medan på södra sidan imagines käcktes i senare häften av augusti. År 1916 upprepade RITCHE experimenten från föregående år. Imagines kröpo detta år först fram d. 25 augusti. En anatomisk undersökning av deras könsorgan visade, att dessa voro adees outveckade. De bereddes tifäe att borra in sig i taskott och undersöktes i början av november, varvid det konstaterades att könsorganen endast undergått mycket obetydiga förändringar. Av dessa experiment framgår otvetydigt, att i Skottand endast en generation årigen förekommer hos den mindre märgborren. Men å andra sidan inträffar det, att två kuar förekomma, emedan moderdjuren efter att ha agt ägg en gång ånyo bege sig upp i skotten för att. regenerera sina könsorgan och ännu en gång ägga ägg. Sker detta tidigt nog, så kan denna andra ku hinna bi färdig under samma sommar som den ädre systerkuen. Detta visas av föjande experiment, som RITCHIE utförde. I en tastam, angripen av den mindre märgborren, som undersöktes i början av juni månad, befanns det, att moderdjuren voro kvar i modergångarna. Ett stycke av stammen innesöts i en säck för att hindra moderdjuren från att undkomma. Längre fram i juni infångades djuren at efter som de övergåvo modergångarna; de första visade sig den 20 juni och de övriga kommo fram efter hand ända ti den 14 jui. Hanarna voro de första, honorna föjde efter. Dessa skabaggar pacerades i tyburar tisammans med unga taar i krukor samt tastockar, paraffinerade i båda ändar. Märgborrarna började omedebart att urhoka skotten, men efter något över tre veckor kröpo de åter ut ur dessa och började borra in sig i tastammarna, där de började anägga typiska, tvåarmade modergångar. Det rådde emeertid rätt stor dödighet band dessa djur, som yngade för andra gången, och det var därför bott en viss procent, som ade ägg.

15 10 IVAR TRÄGÅRDH De experiment, som ~tfördes meddenstörremärgborren, gåvosammaresutat, och i den andrakuens gångar påträffades d. r 2 oktober fu-vuxna arver. b. Iakttageser rörande dm större märgborrens utvecking i Sverige. HOLMGREN (s. I2 2) uppger, att märgborrarna framkomma rätt tidigt på våren, i södra Sverige redan i mars eer apri. Förvandingen är merendes fubordad i jui eer augusti och vid. denna tid ser man åter de fubidade djuren i skogarna. GRÖNBERG (s. r go) ingår ej närmare på generationsförhåandena, utan angiver, att märgborrarna hos oss svärma i sutet av apri och början av maj, varjämte han ämnar en grafisk framstäning av utveckingens gång i meersta Sverige, varav framgår,. att svärmningen skue pågå från mitten av apri ti första veckan i maj, att förpuppningen. sker i mitten av jui samt att imagines framkomma i sutet av jui, varefter kronskadegöresen äger rum från omkring den ro augusti ti sutet av september. År rgr6 pubicerade jägmästare HJ. SYLVEN (s ) sina studier över märgborrarna, vika innehåa fera anmärkningsvärda resutat. Han yckades b. a. framägga starka skä för att märgborrarna efter avsutad äggäggning kunna, efter att ha regenererat sina könsorgan genom näringsgnag, ägga ägg ännu en gång och att dessa kunna utveckas under samma sommar. Vidare påvisade han, att de under sommaren käckta märgborrarnar ej ynga samma sommar. De hittis vid skogsförsöksanstaten utförda undersökningarna ha i så hög grad varit förbundna med rekognosceringsresor, att det ej funnits några tifäen att i detaj under en he säsong föja märgborrarnas utvecking på en viss oka. Däremot ha i samband med de experiment, som utförts i syfte att utröna avverkningstidens infytande på de. fäda trädens ämpighet som yngeträd, värdefua iakttageser gjorts, som beysa frågan om svärmningstidens inträffande, antaet generationer m. m. Vid dessa experiment fädes på regebundna tider under ett års tid stammar, vika ades des exponerat des i skuggan samt undersöktes så vä höst som vår. Dessa stammar kvistades, sågades i ämpiga ängder och ades bredvid varandra i en enke rad tvärs över två stammar, så att de voro tigängiga även från undersidan. Avverkningstid /4 Större märgborren Tabe I, utvisande förekomsten av den större märgborren på fångstträd, fäda vid oika tidpunkter. Gammekroppa I9I7-I9I8. - Das Vorkommen des grossen Kiefernmarkkäfers an Fangbäumen, zu verschiedener Zeit gefät. 1 Det framgår ej av texten, huruvida försöksdjuren tihöra den I. eer 2. kuen

16 UNDERSÖKNINGAR ÖVER DEN STÖRRE MÄRGBORREN I Tabe I visar resutaten av en dyik försökss~rie vid Gammekroppa, som utfördes av forstmästare G. WESSLEN. Ruggningarna började den 30 maj 1917 och fortsattes ti den 8 maj föjande år. Stammarna undersöktes första gången den I 8 septemb~r 19 I 7. Vid denna tidpunkt funnas tarika fyghå av den större märgborren på de stammar, som fäts den 30 maj s. å. Däremot funnas inga som hest angrepp på de stammar, som fäts den 2 jui och den 2 augusti. Detta visar, des att i denna trakt den större märgborren endast har en generation årigen, des att de på våren svärmande moderdjuren i varje fa ej under denna sommar givit upphov ti en 2:dra ku. En annan serie var förf. i tifäe att undersöka vid Orsa den 7 jui 19 I 7. Resutatet är åskådiggjort i nedanstående tabe. Vi se av densamma, att märgborren i huvudsak sutat svärma före den I juni, ty på de stammar, som fäts den I juni, fanns den endast. sparsamt. Sedermera saknas den i de stammar, som fäts den I 5 juni, I jui och r 5 jui, men börjar sparsamt förekomma i de stammar, som fäts den 9 augusti och förekommer rikigt i dem, som fäts i sutet av augusti. Avverkningstid... 2/3 IS/3 r;4 rs;4 I/s rs;s I/6 IS/6 1/7 14/7 9/s r6/s 30/s I4/9 St. märgborren o4 o o o s + 1 börjar förekomma, 2 ökar, 3 rikig, 4 saknas praktiskt taget. 1 beginnt vorzukommen, 2 nimmt zu 3 reichich. 4 feht. Tabe II, utvisande den större märgborrens förekomst på virke, fät vid oika tidpunkt~r. Ors a I 9 J 5- - Das Vorkommen des grossen Kiefernmarkkäfers an Fangbäum,en, zu verschiedener Zeit gefät. Då stammarna ej bevo undersökta samma år de fäts, emedan försöken för het annat ändamå anordnats av dåvarande fottningschefen A. LöF i Orsa och förf. endast genom en tifäighet fick kännedom om dem, saknas direkta iakttageser huruvida de under tiden 9 / / 8 fäda stammarna angrepos samma år eer först påföjande vår. Men en jämförese med de resutat, som vunnits vid Gammekroppa, nära två breddgrader sydigare än Orsa och med omkring 2,5 o högre årstemperatur, gör den sutsatsen berättigad, att angreppen under senare häften av sommaren vid Orsa ej kunna härröra från någon 2:dra generation av märgborren. Däremot är det tänkbart, att de sparsamma angreppen i början av augusti härröra från en 2:dra ku. De i sutet av augusti fäda stammarna ha däremot i ikhet med senare fäda stammar först angripits föjande vår. Även en annan serie från Orsa ämnar vissa uppysningar om märgborrens utvecking, ehuru den är rätt ofuständig och endast den ungefäriga tidpunkten, när fäningarna gjordes, kan angivas. Den anord

17 12 IVAR TRÄGÅRDH nades genom disponenten W. EKMANS bemeding av skogsförvataren P. PETTERSSON i samband med därstädes skeende avverkningar, så att kipp av ta i kovedsdimensioner kvarämnades i skogen under tiden maj-augusti rgr6. Dessa undersöktes i början av jui rgr7. Kurvan fig. I återger, huru många procent av de undersökta stammarna, som föjande sommar voro angripna. Av densamma framgår, att den större märgborren i Orsa år I g 16 redan i mitten av maj hade avsutat äggäggningen, emedan de vid denna tidpunkt fäda staurnarna ej bivit äggbeagda. Man vet nämigen med säkerhet, att märgborrarna &o 10 -Ii!5 '<e s b s "t..:i. 11 "';1 8,1. G. o : So v "" ';:,( 't<: ~ ) (}!~ ~ / "\ ~ 1/ ~ / Fig. I. Grafisk framstäning av procenten vid oika tidpunkt fäda tastammar, som angripits av den större märgborren (I) och den beka bastborren ( 2 ). Orsa (efter TRÄGÅRDH). Graphische Darsteung des Prozents zu verschiedener Zeit gefäter Fangbäume, die vom grossen Kiefernmarkkäfer (I) und von Hyurgops paiatus ( 2) be faen worden sin d. ägga sina ägg även i adees nyfäda stammar. De stammar, som fäts under I5 maj-sutet av juni, visa inga angrepp av märgborrar, men sedermera stiger kurvan hastigt. A. de stammar som fäts i början av jui, äro över 50 procent, av de i sutet av månaden fäda 6o procent angripna. Efter denna tidpunkt sjunker kurvan åter rätt hastigt, men frånvaron a v senare fät materia tiåter oss ej att avgöra, om denna sänkning fortsätter eer endast är kortvarig. Denna förekomst av märgborrar i stammar fäda i jui och augusti sammanhänger med a sannoikhet med att märgborrarna detta år svärmade något tidigare än vanigt, så att de haft tid att ynga ännu en gång under sommaren, och det är denna senare ku, som representeras av kurvans stigning. En jämförese mean medetemperaturen i Faun, som är den närmaste pats, varifrån uppgifter föreigga, visar också (fig. 2 ), att år I g I 6 var medetemperaturen under tiden 20 apri-g maj under ro dagar över 8 C., medan antaet dyika dagar under motsvarande period 1915 bott var 4 En närmare anays visar, att år r g I 6 en varm period infö under tiden apri och medetemperaturen under tre dagar var åtskiigt över den temperatur, vid viken märgborrarna svärma, eer + g, 5 C. Under år r g r 5 däremot var temperaturen i apri endast

18 UNDERSÖKNINGAR ÖVER DEN STÖRRE MÄRGBORREN 13 en dag, d. 25, i närheten av denna grad och ej förrän d. 5-7 maj nträffa tre varma dagar, vika efterföjas av ägre temperatur ända ti d. 20 maj. Denna oikhet mean temperaturen under våren 1915 och r 916 synes ämna förkaring på det förhåandet, att svärmningen under det senare året var så mycket tidigare avsutad än under 1915, ~ u... r r!"\ 1\ VI ~ ""' ,.,...." ','\ i.. ' A 1\ i \f 'V J \ A \ \ \ \ A / 1\ 1/\ ~ "! \!f. ' If' '.. \ '. '. ' '...,. \j ~ 'i 1//. J '!.. y ': 1\ If '.. v \... Fig. 2. Dygns medetemperaturen i Faun under tiden 20 apri-r Juni = 1915; -= Graphische Darsteung der tägichen Mittetemperatur 20 Apri-I Juni in Faun. Tidpunkten för den 2:dra kuens förekomst stämmer också vä överens med vad RITCHIE funnit för Skottand. Medetemperaturen för jui i Skottand igger mean + 14 och + 15 C., medan medetemperaturen för samma månad i Faun var 13 år 1915 och 17,5 år 1916, atså under det senare året avsevärt högre än i Skottand. Mot en sådan tydning av kurvan från Orsa taar emeertid den omständigheten, att om en 2:dra ku kan förekomma vid Orsa, så borde den också förekomma vid Gammekroppa. Men där visa de utförda experimenten, att under år I9I 7 ingen 2:dra ku kom ti utvecking. Sannoikt inverka därför faktorer, som vi ännu ej närmare känna, på förekomsten av en andra ku. Vidare må här anföras resutaten av en serie huggningar utförda av jägmästare J. LINDNER vid Koeberga under I918. Ruggningarna gjordes den 21 maj; 8 juni, 1 jui, 8 augusti och 7 september; undersökningen utfördes den 2-3 oktober rgr8..på de stammar, som huggits den 2 r maj och ågo inne i beståndet, dominerade den. större märgborren på såvä tjockare som tunnare bark; vid undersökningen påträffades tarikt med fyghå samt puppor och enstaka, ännu ej utfärgade imagines. Hugget den 8 juni. Enstaka gångsystem av den större märgborren, fyghå och outfårgade skabaggar.

19 14 IVAR TRÄGÅRDH Hugget den I jui. Ett par enstaka märgborrgångsystem med fyghål Hugget d. 8 augusti: inga gångsystem. Hugget d. 7 september: inga gångsystem. Av dessa anteckningar framgår, att de märgborrar, som agt ägg på de i början av jui fäda stammarna, varit mycket fåtaiga; redan detta tyder på, att vi endast ha att göra med en andra ku, astrad av de på våren svärmande moderdjuren, ej en andra generation. Den omständigheten, att i gångsystemen av de i maj och början av juni fäda stammarna ännu i oktober puppor och outfärgade skabaggar funnas kvar, taar också bestämt mot den uppfattningen, att vi. i jui-gångsystemen skue ha att göra med en andra generation, något som även, med tanke fästad på KNOCHES, RITCHIES och SYLVENS undersökningar, förefaer osannoikt. Försöken vid Koeberga upprepades föjande sommar, genom att taar fädes under jui och början av augusti. Undersökningen, verkstäd 28 aug., gav föjande resutat: Hugget d. I4 jui. En I2 cm ång modergång av den större märgborren med äggfickor. Hugget 2 I jui; inga gångsystem av större märgborren )) 28 )) )) )) )) )) 6 aug.» )) )) )) )) Resutaten överens~tämma med dem, som vunnits under föregående år och utesuta varje tanke på förekomsten av en andra generation. Det gångsystem, som förekorn på en d. I4 jui fäd stam, måste tydigen härröra från en hona, som redan yngat en gång förut, men regenererat sina könsorgan. En. jägm. BERGMAN's utsagokröpode nykäckta märgborrarna av den nya generationen först fram omkring den 20 jui, atså efter det att det ovan nämnda gångsystemet anagts. För att ytterigare kontroera de vunna resutaten anordnades ett par serier huggningar, vid Lit I9I9, vid Bispgården år I9I9 och I920, samt Yid Torreby i Bohusän år I920. Avverkningstid... : 1 / 4 Större märg borren o o o o Tabe III, utvisande den större märgborrens förekomst på virke, fåt vid oika tidpunkter. Bispg.rden Das Vorkommen vom grossen Kiefernmarkkäfer an Fangbäumen, zu verschiedener Zeit gefät. Av.försöken vid Bispgården I 920 framgår (tab. III) des att den större märgborren år I 920 så ångt norrut som ~id Bispgården sutat svärma den I juni, 1 des att under 19 I 9 ingen andra ku utbidats därstädes. 1 Av en f. ö. rätt ofuständig serie huggningar på våren 1919 framgår,att ensta{a gångsystem av den större märgborren förekomma på stammar, huggna 'd. 1 / 6, varför densamma deta år svärmade något senare än r / 5 1 / 6 1 / 7 1 / 8 1/n

20 UNDERSÖKNIN G AR ÖVER DEN STÖRRE MÄRGBORREN 15 1/" 20 /s 15 4 % 10/5 17/ 5 24/5 31/5 7/G M. piniperda o o o o I. typagraphus o o o Tab. IV. Försöksserie vid Lit Versuchsserie bei Lit Försöksserien vid Lit visar, att den större märgborren där svärmade i början av maj, viket även direkt iakttogs av änsskogvaktare A. ]OHANS SON. Redan på stammar, fäda d. ro maj, börjar den biva säsynt för att ersättas av granbarkborren, som, förviad av de bredvid tastamm<).rna iggande granstammarna ade ägg på taen. Vid Torreby hade fångstträd fäts 1 /7' 7 / 7, 13 / 7, 1 ~/7, 25 / 7, 31 / 7, 17 / 18 8 / 24 8 / 8 och 30 / 8. I intet av dessa anträffades vid den d. 8 september gjorda revisionen några gångsystem av märgborrar.. Det är påfaande, huru fuständigt dessa resutat överensstämma me!i dem, som ALTUM (III s. JOO-JOI) vann vid sina år 1889 utförda försök över den större märgborrens generationsantal Han ät fäa två träd d. I apri o. s. v. ti d. 1 sept. De i apri få da stammarna voro fua med märgborrar, på de i maj fäda stammarna funnos enstaka gängsystem, men på de under juni-september fäda fanns ej ett enda gångsystem. Som sammanfattning av ovanstående undersökningar skue man. kunna säga, 1) att den större märgborren i Sverige ej medhinner mera än en generation årigen, 2) att densamma under vissa omständigheter, som ej ännu äro närmare kända, kan frambringa en andra ku, som hinner utveckas, 3) att denna ku ti föjd av sin mycket säsynta förekomst och sin ringa numerär spear en så underordnad ro, att man ej behöver fästa avseende vi d densamma i praktiken. 4) att den större märgborrens svärmning i södra och meersta 1 Sverige ända ti 64 n. br. i amänhet är förbi i sutet av maj och bör j an a v j u ni. II. KRONSKADEGÖRELSEN VID NÄRINGSGNAGET. a. 'Jämförese mean märgborrens angrepp och andra barroch skottinsekters skadegörese. Som förut framhåits, uppträda märgborrarna vid sitt näringsgnag fuständigt primära skadegörare, jämföriga med viken barrätare ~op1 1 Sannoikt gäer detsamma även för en stor de av norra Sverige. För Geiva,re upp ger VEsTERLUND (s ), att den större märgborren ade ägg i sutet av maj!891. I amänhet förekomma under denn a tid även i norra Sverige temperaturer, som överstiga den, som är nödvändig för svärmningen. 6 / 8,

21 16 IV AR TRÄGÅRDH a Ur Skogsförsöksanstateos sam. Foto av förf. Fig. 3 a Ett av märgborren vid basen angripet årsskott med kådtratt runt ingångshået; b, ett angripet fjoårsskott, med gången i märgen bottagd. - Fig. 3. a, Ein vom Kiefernmarkkäfer an der BasisausgehöhterTrieb; b, einjähriger Trieb mit aufgeschnittenem Gang. b som hest, exempevis taspinnaren, tamätaren och tastekarna; sutresutatet av deras verksamhet bir också detsamma somnärovannämnda barrätare varit verksamma, nämigen att träden förora en större eer mindre de av sin barrmassa. Men härmed är också ikheten sut och oikheterna vidtaga, oikheter, som inverka des på trädens vidare öden des på föroppet av ett angrepp i dess hehet. Vad då först och främst föroppet av ett kronangrepp av märgborrarna beträffar, så förefinnes den betydande oikheten mean detta och ett angrepp av en barrätandeinsekt, att det förra endast under en enda förutsättning kan bi en härd för en större skadegörese, den nämigen att träden genom kronangreppet skadas så hårt, att de bi ämpiga yngeträd för märgborrarna. I andra fa - och dessa äro de festa - tvingas märgborrarna av brist på ämpiga yngeträd i närheten att söka sig ut åt oika hå för att få tag i snöbrutna eer på annat sätt skadade taar; de spridas därvid i sådan grad, att någon koncentrisk utvidgning av det av kronskador angripna området ej äger rum. Het annorunda förhåa sig de barrätande insekterna, vikas härjningar tvärtom i rege föröpa så, att angreppet börjar på ett mindre område och sedermera under oppet av ett par år sprider sig at mera över en sammanhängande yta, tis den under inverkan av parasitinsekternas at mera växande skara avtager och upphör.

22 UNDERSÖKNINGAR ÖVER DEN STÖRRE MÄRGBORREN 17 Vad vidare sjäva angreppets natur beträffar, så nöja sig de barrätande insekterna i rege med att fi~rtära barr efter barr. Detta kan ske på ett mer eer mindre sösaktigt sätt. Nunnearverna förtära ofta endast ett stycke a v basen och säppa resten ti marken, tamätarearverna äro mera ekonomiska och åta intet förfaraspådetta sätt. Vidare ämna de barrätande insekterna antingen årsbarren orörda (tasteken) eer angripa ej knopparna (tamätaren), varjämte verkningarna av de Ur skogsförsöksanstatens sam. Foto av förf. Fig. 4. Tvänne av regenerande märgborrar angripna årsskott. Zwei von regenerienden Kiefernmarkkäfern beschädigte Jahrestriebe. senares skadegörese minskas därigenom att arverna först fram på eftersomrnarue nå en sådan storek, att deras näringsbehov antager för träden fariga proportioner. Märgborrarna däremot äro, genom att de urhoka en större eer mindre de a v skottaxen och därigenom i de festa fa förstöra den ovanför ingångshåen befintiga deen av skottet, synnerigen sösaktiga vid sin åverkan, och densamma är ika stor vid viken tid som hest under säsongen. Sösaktigheten, eer, om man så vi, missförhåandet mean djurets ringa storek och den barrmassa, som göres obrukbar, framgår tydigt av bifogade bider. Fig. 3 visar ti höger ett kraftigt fjoårsskott med fem vä utveckade årsskott i spetsen,. vika aa äro dömda ti undergång, emedan märgborren urhokat fjoårsskottet, varigenom ågt räknat 6oo barrpar jämte knoppanag äro tispiogivna. Ti vänster se vi ett årsskott, som adees vid basen har den karaktäristiska vita kådring, som omgiver märgborrens ingångshå. Fig. 4 visar tvenne årsskott, som angripits av regenererande märgborrar, 2. Medde. fr&n Statens S~og.iförsöksanstat. Häft. x8.

23 18 IVAR TRÄGÅRDH så att de ovan ingångshået stannat i växten för att sedermera torka och faa av. Genom den tidiga skadegörese, som träffar de outveckade årsskotten, bir visserigen förusten av barrmassa mindre, än när skadegöresen träffar ett-åriga skott eer årsskotten senare på sommaren. Men frågan är, om ej detta kompenseras därigenom att de unga årsskotten så snabbt torka, att märgborren ej hinner fuborda sitt regenerationsgnag i ett skott utan tvingas att angripa fera skott efter varandra. Fig. 5 visar sutigen två ti marken nedfana, i spetsen avbrutna fjoårsskott; dessa bära vardera omkring IOO par barr, varför resutatet av en enda märgborres angrepp är iktydigt med förusten av denna barrmassa ~ jämte de under sommaren bidade knopparna. Detta är ej något undantag, utan torde tvärtom vara ett typiskt fa. En anays av 1 o st. ti marken nedfana fjoårsskott gav ti resutat, att de i medeta bu ro ~I 30 par barr. En räkning av antaet barrpar på I 5 st. under senhösten på marken uppsamade årsskott gav ti resut<;j-t, att i medeta 82 par barr, jämte knoppar och i vissa fa även kotteanag, gått ti spio. No. I Medeta Durch- 73 i schnittic Det avbrutna \ Anta barrpar. skottets ängd. Gångens ängd. Zah der Nade!- Länge des abge-1 Länge des paare. brachenen Ganges Sprosses, ! 8 cm 7,s! I0 1o i 6,s i 8,o! 7,o S,s S,s 8,o 4,5 7 2 cm 2 o,s - I,, 2,o o,s I,2 1,4 A n märkningar.! ' dessutom två hå. ;{av:ruten i gångens spets; I hå nei danför spetsknoppen Tabe V. Anays av antaet barr, skottens ängd samt märggångarnas ängd hos tio ti marken nedfana årskott. Anayse von zehn zum Boden herabgefaenen Jahrestrieben. Tabe V visar en anays av w andra dyika årsskott, vika i medeta buro 73 par barr. Siffran har bivit något för åg, därigenom att tre av skotten brutits av i spetsen på gången. Vidare framgår av densamma, att gångens ängd i amänhet står i direkt förhåande ti skottets ängd, så att, om skottet är 7-8 cm, är gången omkring 2 cm ång. Det fordras övning för att omedebart efter angreppet upptäcka de skott, som angripas i början och mitten av juni. Ti att börja med i >

24 UNDERSÖKNINGAR ÖVER DEN STÖRRE MÄRGBORREN 19 skija de sig från de friska endast därigenom att de äro något kortare (fig. 6 a); senare torka de och bi bruna. De äro vid denna tidpunkt - men endast vid denna tidpunkt - ej heer ätta att vid första påseendet skija från dem, som äro angripna av taskott veckaren (Evetria buoiana). Vid närmare undersökning är detta dock ätt nog. Först och främst är det mycket säan man ej finner en tydig kådtratt kring märgborrens ingångshå; taskottveckarens arv däremot äter sig som nykäckt in vid spetsen av fjoårsskotten, så att något tydigt ingångs U r Skogsf6rs6ksanstatens sam. Fig. s. (efter TRXGÅRDH Av märgborre urhokade, ti marken nedfana skott. Guaöf den 5 september Vom Wadgärtner ausgehöte, herabgefaene Triebe. hå ofta ej står att upptäcka eer, om ett dyikt finnes, det är mycket mindre än märgborrens. Vidare anträffas märgborrens gångar vid denna tidpunkt utesutande i fjoårsskotten (fig. 6 a), men ej i årsskotten, emedan de senare vid denna tidpunkt ej nått erforderig stadga. Taskottveckaren däremot urhokar just årsskotten, vanigen fera stycken, och dessa spinnas ofta tisammans, så att de äro förbundna med varandra med en tunn väv, tätt impregnerad med kåda (fig. 6 b). Ingångshåens oika storek och gångarnas beskaffenhet stå för övrigt i samband med de båda insekternas oika bioogi. Märgborren, viken,

25 20 IVAR TRÄGÅRDH såvitt jag kunnat finna, nästan undantagsöst ämnar gången genom samma hå, varigenom den trängt in, rensar gången omsorgsfut från gnagspån och exkrementer, medan taskottveckaren, som förpuppas i ett urhokat skott och i puppstadiet ti häften borrar sig ut ur detsamma på ett het annat stäe än där inträngandet skedde, ämnar exkrementen kvar i gången. På ta om skador i skotten, vika kunna förväxas med de av märgborrarna förorsakade, förtjänar att påpekas, att torra skott, vika visserigen dödats men ikvä sitta kvar, ej säan biva angripna av någon Anobium-art. I så fa äro skotten genomdragna med små gångar, fua av fint borrmjö, och man finner i dem små vita, krumböjda arver, iknande barkborrearver, men försedda med bröstfötter. Men denna art uppträder utesutande som föjesagare ti märgborren och tidigare uppgifter, att den skue vara en primär skadegörare, äro feaktiga. Det beror nog i huvudsak på när angreppet sker, om det bir ett årsskott eer fjoårsskott som utväjes. Vid de tidiga vårangrepp, som ske före fortpantningen, äro fjoårsskotten eer ännu ädre skott de enda, som stå ti buds; även de regenererande märgborrarna borra sig ti att börja med in i fjoårsskotten (fig. 3 b). Så snart årsskotten äro så grova och fasta, att märgborrarna kunna få rum i dem, biva även de emeertid utsatta för angrepp av de regenererande märgborrarna (fig. 4), och ängre fram på sommaren, när den nya generationen märgborrar börja med sitt näringsgnag, torde årsskotten angripas i högre grad än fjoårsskotten. Att i detta avseende angiva några siffror torde ej vara möjigt, då at beror av skottens diameter och denna varierar i oika dear av kronan, i oika åderskasser, bonitet o. r. Så mycket torde man emeertid kunna säga, att det under förra deen av säsongen är fjoårsskotten, under den senare deen i stor utsträckning även årsskotten som anfaas, samt att i den måri dessa ej äro tiräckigt grova även ädre skottdear angripas. Det av LAGERBERG (s. I64) omnämnda angreppet på fjoårsskott, som i viss mån sättes i kontrast mot uppgifter i itteraturen, att märgborrarna oftast utväja sjäva årsskotten, hänför sig uppenbarigen ti ett tidigt regenerationsgnag, att döma av uppysningen, att:»de föga utveckade årsskotten, som fått sin näringstiförse avskuren, sutto vissnade i grentopparna.>> Föjderna av att märgen och - mer eer mindre fuständigt - den tunna vedmanten i skottet förtåres gestata sig oika beroende på tidpunkten för skadegöresen. När den inträffar under försommaren innan årsskotten hunnit växa ut, så vissna dessa snart och bi brunfärgade. Aro årsskotten däremot fut utveckade, förändras ej deras färg utan de

26 UNDERSÖKNINGAR ÖVER DEN STÖRRE MARGBORREN 21 förbiva gröna..när höststormarna börja, brytas de emeertid av och bevara ännu nere på marken i månader sin gröna färg. I grövre skott kan det ikvä antingen inträffa, att märgborren missyckas i sina bemödanden att urhoka en gång, eer att endast märgen Ur Skogsförsöksanstatens sam. Fig. 6. a b Foto a v fört. a. T. v. ett i sjkva spetsen angripet fjoårsskott, t. h. ett från en annan kransgren på samma träd taget, friskt skott. b, av taskottveckaren angripna skott; de båda skotten t. h. äro förenade genom kådimpregnerad sidenväv: - Fig. 6. a.!inks ein an der Spitze ausgehöhter, einjähriger Tri e b; rechts ein unbeschädigter Tri e b von demseben Baum um die verschiedene Länge der Jahrestriehe zu zeigen. b, von Evet? ia buo!i"ana beschädigte Jahrestrieb" och det inre av vedmanten förtäres, medan kambiet och den yttre vedmanten bir oförstörd. I detta fa äkes skadan genom kausbidning, så att gången bir het utfyd och därjämte det angripna partiet svunar ti. Spetsknopparna dö ej, men tiväxten hämmas så mycket

27 22 IVAR TRÄGÅRDH under det närmast på angreppet föjande året, att skqtten ej utveckas normat utan bi betydigt kortare och få kortare barr (fig. 7). Redan föjande år utvecka sig- emeertid årsskotten normat. Detta föropp, som redan beskrivits av RATZEBURG, synes dock vara mera säi.;ynt. b. När sker näringsgnaget? I amänhet finner man i itteraturen den uppgiften, att det är de nykäckta skabaggarna, som i jui och augusti begiva sig upp i takronorna (HOLMGREN s. 124); GRÖNBERG (s. I 9 2) uppgiver, att detta i meersta Sverige sker först i början av augusti. Redan innan regenerationsgnagets förekomst och den därmed sammanhängande skadegörese i kronorna före den nya generationens framträdande påvisats, finner man emeertid enstaka uppgifter om kronangrepp redan i juni. Så t. ex. hos ALTUM (III, s ), viken därav drager den sutsatsen, att märgborra.rna detta år utveckats 3-4 veckor tidigare än vanigt, samt hos FRITZ (s. 64), som omtaar kronangrepp i början av juni. I båda dessa tifäen har det otviveaktigt varit fråga om regenerationsgnag. Även i vårt and förekommer ett dyikt regenerationsgnag amänt, varför kronangreppen börja vida tidigare, än man förut antagit. Sommaren 1918 upptäckte förf. märgborrar i taskott redan den ro juni i Sörby kronopark och vid ett besök i sutet av juni hos jägmästare HJ. SYLYEN i Grönsinka meddeade han mig, att man, som han tidigare. (s. 67 2) påvisat, praktiskt taget under hea, sommaren finner märgborrar i taskotten; på en exkursion var det också en ätt sak att på kort tid insama ett hundrata märgborrar, som böo på att borra ur skott. SYLVEN hö före, att dessa vore hanar, som ämnat de äggäggande honorna och nu höo på med regenerationsgnag för att sedermera ånyo taga itu med fortpantningen. En undersökning av könet hos 50 st. insamade exempar visade emeertid, att jämnt häften utgjordes av hanar och häften av honor. Då den nya generationens märgborrar vid denna tidpunkt ej ännu käckts, är det tydigt, att dessa djur. utgöras av vårsvärmens moderdjur, vika efter sutad äggäggning ämnat modergångarna och bege sig upp i takronorna för att regenerera könsorganen, och detta antagande bestyrkes av RITCHIES experiment, som just ådagaade, att moderdjuren i sutet av juni och början av jui bege sig iräg från rnadergångarna för att fyga upp i takronorna. Om man sammanstäer RITCHIES' uppgift, att hanarna krypa ut först, med det förhåandet att vid Grönsinka de båda könen voro ika tarika,

28 UNDERSÖKNINGAR ÖVER DEN STÖRRE MÄRGBORREN 23 åter sig den sutsatsen dragas, att vid Grönsinka emigrationen från modergångarna hade pågått rätt änge, åtminstone 14 dagar. Det är såedes tydigt, att kronangreppet börjar vida tidigare, än man förut ansett och att detta beror på att vårsvärmens moderdjur överge sina gångar för att regenerera sma könsorgan. När regenerationsgnaget tager sin början, avhänger givetvis av de kimatiska faktorerna under våren och är därför oika under oika år. Ändamået härmed är att vinna nya krafter ti grundäggarrdet av ännu en ku. I viken utsträckning detta yckas, är ännu ej kargjort, ika itet som de omständigheter, som därvid äro de bestämmande. Att en åt vara mycket obetydig 2:dra ku utveckades sommaren I 9 I 8 vid Koeberga kan ej betvivas, men å andra sidan visa de vid Fig. 7. Gammekroppa I 9 I 7, Bispgården I9I9, Torreby I920, utförda försöken, att där ingen andra ku kom ti utvecking (jämf. sid. ro-rs). Under sist förfutna sommar gjordes ytterigare iakttageser rörande denna fråga. Ur skogsförsöksanstatens sam. Foto av förf. Taskott, angripet av märgborre; skadegöresen har ej förmått döda skottet, utan gången har övervaats; nästa års skott ha emeertid bivit starkt förkortade > borstskott», och först föjande år hava föjderna av angreppet het övervunnits. - Vom Kiefernmarkkäfer beschädigter aber nicht getöteter Spross; die einjährigen Triebe sind aber zufoge der Beschädigung stark verktirzt, die darauf fagenden dagegen wieder norma entwicket. Des konstaterades d. I2-I3 maj vid Koeberga, att både hanar och honor vid denna tidpunkt ännu voro kvar i modergången, eer m. a. o. att de ännu ej börjat sitt regenerationsgnag.

29 24 IVAR TRÄGÅRDH ( 6 Fig. 8. Könsorgan av en regenerande märgborrhona, funnen i ett taskott d. S juni I920 vid Uddevaa. I, äggens bidningsstäe; 2, äggrör; 3, äggedare; 4, sädesgömme; S, körte; 6, bursa copuatrix; 7, kittkörtar; 8, corpora utea. - Geschechtsorgane eines regenerierten Kiefernmarkkäferweibchen, in einem Triebe d. 5 Juni gefunden. I, Keimfach; 2, Eiröhre; 3, Eikech; 4, recepfacuum.semi n is; S, Driise; 6, bursa copuatrix; 7, Kittdrisen.

30 UNDERSÖKNINGAR ÖVER DEN STÖRRE MÄRGBORREN 25 Des anträffades i omgivningarna kring Uddevaa, vid Kappeebackarna och Samneröd d. 5 juni tarika märgborrar i skotten, varjämte även angrepp påträffades, som måste ha försiggått tidigt på våren före äggäggningen, En anatomisk undersökning av de insamade märgborrarna, som företogs, 1 ådagaade, att dessa yngat en gång och nu höo på med sitt regenerationsgnag. Som tidigare påvisats av KNOCHE (s ), undergå könsorganen under märgborrens ivstid karaktäristiska förändringar, vika avspega om djuret är jungfruigt, könsmoget eer avsutat äggäggningen. Hos märgborren utgöras äggstockarna av två par rör, som mynna ut i äggedarna. Äggrören äro vidast närmast äggedaren och smana så småningom mot spetsen; de bestå av en hinna, som omsuter ceer av två sag, des epiteceer, som bida väggarna i rören eer omsuta äggen, des groddceer. Av de senare utbidas endast en de ti ägg, medan de övriga tjänstgöra som näringsceer ti äggceerna. I en outveckad äggstock äro dessa tre sags ceer ännu ej differentierade och äggrören äro het korta. Så småningom titaga de emeertid i storek, genom att äggceerna tiväxa och utfya het den bakre deen av rören, medan den främre ännu odifferentierade deen, som är äggens bidningsstäe, upptager en jämföresevis ringa de därav. Atefter som äggen tiväxa, skjutas de nedåt mot äggedaren; det epitehöje, som omgivit dem och avsöndrat äggskaet, brister sönder och resterna av dessa ceer degenereras ti fettceer och bida vid basen av äggrören en även vid rätt svag förstoring synig, gugrön massa, som kaats corpus uteum (fig. 8). Förekomsten av dyika corpora utea är därför ett kriterium på att äggäggning försiggått. På fig. 8, som visar de honiga könsorganen hos en märgborre, som tagits ur ett taskott d. 5 juni 1920, ses dessa corpm-a utea tydigt utbidade, viket bevisar, att djuret hö på med regenerationsgnag. Ti denna kronskadegörese under försommaren kommer ytterigare, att de ur den 2:dra kuen utveckade märgborrarna samt andra individ, vikas utvecking av någon anedning bivit försenad, så att de ej hinna med sitt näringsgnag samma sommar, först föjande vår bi i tifäe att gå upp i kronorna för att äta. Detta sker sannoikt vid den tidpunkt, då de djur, som äro könsmogna, svärma, d. v. s. tidigt på våren. De enda, som tidigare faktiskt iakttagit märgborrarna vid denna tidpunkt, synas vara HOLMGREN (s. 124), viken uttryckigen framhåer, att han upprepade gånger tidigt om våren anträffat djuren i taskott, där de endast en kort tid synas ha uppehåit sig, samt ScHI0DTE, som en. 1 Denna undersökning utfördes av Dr P. SPESSIVTSEF, viken under. sommaren varit anstäd som extra arbetsbiträde vid den entomoogiska avdeningen.

31 26 IV AR TRÄGÅRD H FRITZ (a. s.) uppger det vara rege, att märgborrarna i mars och apri angripa skotten, mnan de para sig. De av förf. och HJ. SYLVEN gjorda iakttageserna om skadegörese på knoppar, som börjat växa ut, (fig. I I c) tyda på, att en dyik tidig skadegörese förekommer amänt. Den kronskadegörese, som från mitten av jui påbörjas av den nya generationen märgborrar, måste emeertid vara vida större än den, som våas tidigt på våren eer av de regenererande märgborrarna; den nya generationen är ju i och för sig tarikare än modergenerationen, viken senare dessutom av parasiter, rovinsekter m. m. ansenigt decimerats. Som av de i det föregående ämnade uppgifterna framgår, är det eme- ertid endast säan, som dessa regenererade märgborrar biva i titäe att astra ännu en ku. Dettakonstaterades redan av ALTUM (III, s I), viken samma år han funnit märgborrar i skotten i sutet av juni hade anordnat fångstträd en gång i månaden under tiden apri--september, men ej fann ett enda gångsystem i de under juni-sept. fäda stammarna. Om anedningen ti att märgborrarna i rege missyckas med sin 2:dra ku kan man för närvarande endast framkasta mer eer mindre ösa antaganden. Det förefaer mig, som om man skue ha tre möjigheter att väja på: antingen ynga djuren ej samma sommar som regenerationsgnaget utan först föjande vår, eer också missyckas de därför att under sommaren inga tjäniga yngeträd stå dem ti buds, eer sutigen är dödighetsprocenten så hög, att de festa duka under. Det första antagandet har verkigen framstäts av ryssen BoRODAIEVSKY (s. I 222- I247), men det förefaer atför osannoikt för att behöva diskuteras. Däremot har det andra antagandet åtskiigt för sig. Vid den tidpunkt, då märgborrarna skue ynga för andra gången, äro aa under vintern och våren fäda eer vind- eer snöbrutna taar redan angripna av den första kuens märgborrar och på dem föjande tavivar och ånghorningar. Träd, som under sommaren av en eer annan anedning försvagats efter de ovannämnda insekternas angrepp, skue däremot vara ämpiga träd för den 2:dra kuen. Det skue föjaktigen bero på förekomsten resp. frånvaron av dyika ämpiga yngeträd, huruvida en z:dra ku skue komma ti stånd eer ej. Ett par enstaka observationer taa för att så är faet. På den vid Koeberga befintiga provytan för undersökning av övervintringsgnagets betydese hade trädet nr 36 i mitten av maj I 9 18 endast en övergiven försöksgång (jämf. tabe VI sid. 46); icke desto mindre befanns det i början av oktober angripet ay den större märgborren, vars arver och puppor ännu funnos kvar. Vidare iakttog e. jägmästare P. BöRJESSON vid en undersökning av den av tamätaren härjade stadsskogen vid Västervik arver, puppor och nykäckta imagines

32 UNDERSÖKNINGAR ÖVER DEN STÖRRE MÄRGBORREN 27 av den större märgborren i mitten av augusti, vika troigen böra uppfattas som en 2:dra ku. Dessa båda iakttageser synas mig bestyrka riktigheten av antagandet, att det är förekomsten av ämpiga yngeträd under sommaren som avgör, om en 2:dra ku ska komma ti utvecking eer ej. I det ena av de båda anförda faen var det ett under fera år upprepat övervintringsgnag, i det andra faet tamätarens föregående skadegörese, som gjort träden ämpiga. I stort sett förekommer emeertid dyik skadegörese så pass säan, att ti föjd därav endast undantagsvis en 2:dra ku kommer ti utvecking. Vad sutigen det tredje antagandet, eer att dödighetsprocenten skue vara så hög hos de regenererande märgborrarna, så kan en hög dödighetsprocent hos dem bero <~.ntingen på inre eer yttre orsaker. RITCHIE (a. s.) uppgiver om den mindre märgborren, att dödigheten hos de för andra gången yngande moderdjuren var hög och att endast en viss procent ade ägg, med ämnar f. ö. inga detajerade uppysningar. Då djuren vid hans experiment givetvis voro skyddade för angrepp av yttre fiender, skue det i detta fa vara fråga om inre orsaker. Emeertid synes mot detta antagande den principiea invändningen kunna göras, att det vore egendomigt, om å ena sidan aa märgborrar skrede ti regenerationsgnag, å andra sidan fertaet av dessa därefter skue dö. Ett dyikt missförhåande mean arbete och resutat brukar ej förekomma i naturen. Återstår antagandet, att dessa märgborrar skue decimeras av yttre orsaker, något som givetvis förekommer men i en grad, som undandrager sig aa beräkningar. Mig förefaur det mest sannoikt, att märgborrarnas regenerationsgnag har ti uppgift att möjiggöra ett utnyttjande av de yngetifäen, som ev. kunna yppa sig ängre fram på sommaren, eer m. a. ord bida en reserv, som kan rycka fram, om angreppspunkter finnes. I våra dagars skogar kan en dyik reserv för visso förefaa skäigen obehövig. Men det är ej för ett iv i dessa, som regenerationsgnaget utbidats, utan för ett iv i av människohand orörda naturskogar, och efter at att döma äro existensvikoren i dessa ej så gynnsamma för märgborrarna, att ej en reserv kan behövas. Som sammanfattning av ovanstående kan sägas, att skadegöresen i kronorna i vårt and ej endast försiggår under den senare deen av sommaren, när den nya generationens märgborrar utöva sitt näringsgnag för att sedermera vid uppnådd könsmognad efter övervintringen fortpanta sig. Den förekommer även tidigt på våren före äggäggningen samt under förra deen av sommaren, vid viken tid den orsakas av märgborrar, som svärmat på våren och efter avsutad fortpantning och

33 28 IVAR TRÄGÅRDH Ur skogsförsöksanstatens sam. Foto av iörf. Fig årig ta, skadad av märgborrar under åren 191 I- I9I3. Gama Espets!up. 14 juni jähriger Kiefer durch Ernährungsfrass des Kiefernrnarkkäfers in den Jahren I9II-1913 be~chädigt.

34 UNDERSÖKNINGAR ÖVER DEN STÖRRE MÄRGBORREN 29 äggäggning genom ett dyikt regenerationsgnag förbereda sig ti att ynga ännu en gång. Hittis gjorda observationer giva vid handen, att en dyik andra ku endast säan kommer ti u t vecking och därför ej spea r någon ro i praktik en, så att man skue behöva ägga ut fångstträd mot densamma. c. Näringsgnagets inverkan på kronans form. Det är otviveaktigt, att den övre deen av kronan är särskit utsatt för märgborrarnas angrepp; detta förhåande har tidigare anmärkts av fera författare, b. a. BoAs och var b. a. synnerigen iögonfaande i de ungtabestånd, som studerades av förf. och jägmästare L. MATTSON-MÅRN sommaren 1916 i Tönnersjöhedens, Töö och Kia kronoparker. Man skue kunna söka förkaringen härti i ett verkigt var från märgborrarnas sida, men det förefaer mera sannoikt, att koncentreringen av angreppet i toppen het enket är en föjd av att märgborrarna föredraga års- och fjoårsskotten. Dessa bida ju i stort sett det yttre skiktet av kronan och utgöra en at högre procent av kronan, ju närmare toppen man kommer. Härti kommer, att skadegöresen ättare ses i toppen än i kronans nedre dear, där uckorna i barrskruden i viss mån döjas av den kvarvarande barrmassan. Mycket beysande är i detta avseende tig. g, som visar en ta, viken skadats av märgborrar under åren 191 r Vid första påseendet förefaer det, som om endast sjäva toppen angripits, men vid närmare eftersyn finner man, att även grenarna ängre ned i stor utsträckning äro skadade, särskit i spetsen. Åtskiigt har skrivits om de av märgborrarna stympade kronornas utseende, men nian har därvid knappast skit tiräckigt på engångsangrepp och sådana, som upprepas under: en föjd av år. För engångsangrepp äro beständ i II och III årskassen ti föjd av de numera at vanigare garingarna särskit utsatta, om man vid dessa arbetens utförande ej tager hänsyn ti märgborrefaran och inrättar dem därefter. Sker en dyik garing under senvintern eer våren och få de utgarade träden igga kvar i bestånden, så inträffar med naturnödvändighet en härjning med åtföjande stympning av de kvarvarande trädens kronor. Dessa bi då ofta så fruktansvärt vanstäda (tig. ro), att de i toppen berövas nästan hea sin barrmassa. Men det dröjer ej änge, innan träden botat aa sår och det så vä, att endast ett tränat öga förmår upptäcka, att de ett par år tidigare stympats. Förf. besökte sommaren r 9 r 8 det år 19 r 6 undersökta området vid Tönnersjöheden, om vars utseende tig. I 2 ger en god förestäning; taarnas kronor hade redan då tack vare aa ersättningsskott, som utbidats, r det ara närmaste åter-

35 30 IVAR TRÄGÅRDH Ur skogsförsöksanstatens sam. (efter TRÄGÅRDH) Ftg. 10. Av märgborrens narmgsgna~?; skadad tatopp, Töö krp. Vom Ernährungsfrasse des W adgärtners stark beschädigter Kiefernwipfe. tagit sitt normaa utseende. Samma iakttagese gjordes i juni 1919 av professor G. SCHOTTE. Lika iögonfaande, som denna skadegörese är vid sitt första framträdande, ika svår är den att upptäcka några år senare, och någon bestående deformering av kronan eer försämring av stamformen torde att döma av hittis gjorda erfarenheter i amänhet ej behöva befaras. Det är emeertid ej rådigt att generaisera dessa iakttageser. Ty det kan mycket vä tänkas, att märgborrarnas numerär redan förut är hög i en viss trakt samt att deras anta, på grund av att de utgarade träden äro många i jämförese med de kvarämnade, bir adees övervädigande; i så fa biva träden så stympade, att de ej förmå övervinna föjderna av amputationen. Då dyika engångsangrepp vä äro de vanigast förekommande, enär de med osvikig säkerhet föja i spåren av garingar och avverkningar, vika i varje särskit bestånd endast återkomma med åtskiiga års me-

36 UNDERSÖKNINGAR ÖVER DEN STÖRRE MÄRGBORREN 31 antider, och de vanigen ej åtföjas av någon deformering av kronan eer försämring av stamformen, så förefaer märgborrarnas kronskadegörese att vara av vida oskydigare beskaffenhet, än vad de stympade kronorna synas bära vittnesbörd om. Men i detta fa bedrager skenet, ty den minskning i assimiationsmassan, som i extrema fa bir föjden, kan enigt jägmästare MÅRNS beräkningar uppgår ti 30% och resutera i en nedsättning i diametertiväxten av ända ti 22%. Det är såedes betydande värden, som årigen gå ti spio genom dessa skenbart så oskydiga angrepp. Vi få ett begrepp härom, om vi utgå från att av Sverigns 20 mijoner har skogsmark är areaen av reativt normaa taskogar i den åder, att de garas, I mijon har med en kubikmassa av 75 m 3 pr har och en årig tiväxt av 6%\ d. v. s. 4,5 mijoner kubikmeter; räkna vi vidare med en garing vart tionde år och en nedsättning av diametertiväxten av endast 10%, så bir detta en minskning av 45,000 m 3 om året och efter ett värde av 5 kr. pr m ,000 kr. Angrepp, som upprepas två år i rad, har förf. av naturiga skä ej varit i tifäe att se i ungtabestånd. Enstaka iakttageser, gjorda i ädre bestånd, synas emeertid visa, att även dessa föröpa godartat, om man ser bort från tiväxtminskningen. Fig. 9 ger os'> en god förestäning om föroppet härvid. Under åren I9I0-I9I2 skedde avverkningar i beståndet, varvid ej bott toppar utan även stammar i stor utsträckning bev o kvariggande obarkade i skogen. Från och med 19 I 3 fick intet virke kvarigga obarkat i skogen och efter denna tid har trädet börjat repa sig och åter bygga upp den stympade deen av kronan. Het annorunda bir förhåandet, om angreppen upprepas år efter år, ty i så fa trycka dessa en bestämd och varaktig präge på trädens utseende. Det är framför at i närheten av komior och sågverk samt i grannskapet av städer och andra samhäen, som taarna deformeras av de svärmar av märgborrar, som årigen söka sig upp i deras kronor (jämför sid ). Innan vi ingå på de mer eer mindre fantastiska former, som takronorna därvid erhåa, är det emeertid skä att dröja vid ett moment, som synes spea en utsagsgivaride ro vid kronans n~aktion mot beskärningarna, nämigen skottens förmåga att genom nya knoppar ersätta den förorade barrmassan och den oikhet, som i detta avseende råder des mean skott av oika ådrar, des mean skottens oika dear, des sutigen mean träd av oika åder. Om, som fig. I I a visar, ett ettårigt skott genom ett angrepp tidigt på våren eer försommaren dödas i spetsen, adees nedanför spetsknop- 1 Enigt MAASS' växtighetsgrad 0,4 är kvarvarande kubikmassan i 35-årig skog 77 m 3 och tiväxtprocenten 8, r.

37 w tv H ~ :;c...:; i'd ;J> o 0 ;J>o?= e ~ a b c Fig. I I. a. Taskott, skadat des i spetsen, des närmare mitten, med 3 ersättningsknoppar; b, taskott med kotteanag, skadat på tre stäen och fuständigt dött; c, taskott, skadat i spetsen, med två ersättningsknoppar. - a, Kieferntrieh, vom Kiefernmarkkäfer sowoh an der Spitze "'ie in der Mitte beschädigt, mit drei Ersatzsprossen; b, Trieb, an drei verschieden Steen beschädigt, ganz troeken; c, Trieb an der Spitze beschädigt, mit zwei Ersatzsprossen.

38 UNDERSÖKNINGAR ÖVER DEN STÖRRE MÄRGBORREN 33 Ur skogsförsöksanstatens sam. Foto av förf. Fig. 12. Genom upprepade angrepp av märgborrar i spetsen dödad gren, med ersättningsskott, som utveckats ur fyra av kortskotten. - Kiefernzweig, durch wirerhoten Angriff vom Kiefernmarkkäfer in der Spitze getötet, mit vier Ersatzsprossen. parna, så tränga, som av sistidna sommars undersökningar framgår, redan samma sommar ersättningsknoppar fram ur ett par av de terminaa barrparen, vika som bekant äro ombidade kortskott. Ä ven om detta angrepp föjes av ett annat ängre ned (fig. I I c), så kunna dyika ersättningsknoppar utbidas. Men det är tydigt, att förmågan att utvecka ersättningsknoppar är okaiserad i den terminaa häften av skottet (fig. 12); sker skadegöresen närmare skottets bas, inträffar ingen dyik reaktion, utan skottet torkar så småningom (fig. r I b) Då vidare dyika ersättningsskott endast kunna bidas av kortskotten, föjer därav, att så snart ett skott nått den åder, att det förorat sin barrskrud, så kan det ej ersätta den av märgborrarna våade skadan. På fig. 10 kunna vi studera, huru detta återuppbyggande av kronan påbörjas. Den visar toppen av en 23-årig ta, vuxen i ett bestånd, som i januari I 9 I 4 genomgåtts med en garing, varvid virket fått kvarigga i skogen, med den påföjd att beståndet under sommaren I 9 I 4 och sannoikt även våren I9I5 starkt härjades av den större märgborren. Vi se, att I 9 I 4, 1913 och I 912 års kransgrenar äro så grundigt stympade, att ej många barr finnas kvar; av I 9 I 4 års kransgrenar har en under år I 9 I 5 utbidat ett ersättningsskott omedebart nedanför den avbrutna spetsen, och på en 3 J{edde. från State1ts Skogsförsöksanstat. Häft. x8,

39 34 IV AR TRAGÅRDH Ur SkogsfOrsöksanstatens sam. Foto av förf. Fig. IJ. Ta med toppen dödad av märgborreangrepp; en kransgren har utveckats kraftigare och böjt sig upp för att ersätta toppen men i sin tur bivit starkt stympad. - Kiefer mit dem Wipfe durch wiederhote Angriffe des Kiefernmarkkäfers getötet; ein Zweig ist stärker entwicket um dem Wipfe zu ersetzen aber später e benfas stark befaen. annan skymtar bakom stammen ett skott. Med 1913 års kransgrenar är det ej mycket bättre bestät; ti höger ses tre typiska ersättningsskott, som ännu ej äro utbidade, växa fram ur sina barrpar. I toppen ha 19 I 5 års kransgrenar idit föga, möjigen emedan de varit för kraftiga, och årsskotten äro kraftiga. Huru återuppbyggandet av den förorade assimiationsmassan ska

40 UNDERsÖKNINGAR ÖVER DEN STÖRRE MARGBORREN 35 Ur Skogsförsöksanstatens sam. Foto: L. MÅRN Fig. 14. Tabestånd nära Hansjö såg vid Orsa, årigen under en ängre tid härjat av märgborrar, kommande från timmeruppag vid sågen. - Kiefernbestand nahe einer Sägemi\he, mehrere Jahre hindurch von Kiefernmarkkäfern befaen.

41 36 IV AR TRÄGÅRD H Fig. 15. F o to : J. LINDNEE Ungta bestånd, starkt härjat av den störr"' märgborren efter garingar vintern I Torreby, Bohusän juni Junge Kiefer, vom grossen Kiefernmarkkäfer nach Durchforstungen 19I7-I9I8 stark beschädigt. Juni komma att föröpa, beror des på angreppets fördening och intensitet, des på de oika skottdearnas växande förmåga att bida ersättningsskott. Man får i detta sammanhang ej gömma, att ti föjd av fristäningen vid garingen träden stimueras ti en vida kraftigare tiväxt, än de förut haft att uppvisa. Det skue vara av stort intresse att mera i detaj föja detta föropp, men det igger utanför ramen av denna undersökning. Som amänt omdöme kan man säga, att den tidigare ikformiga fördeningen av assimiationsmassan rubbas; vissa grenar stympas så hårt, att de ej kunna övervinna skadan, andra ida mindre och från dem tager då regenerationen vid med fördubbad styrka. Ett mycket vanigt föropp synes vara, att sjäva toppskottet undkommer indrigare, medan de därpå föjande kransgrenarna så hårt amputeras, att de torka. Härigenom inedes en egendomig ombidning av kronans form. Om angreppet ej upprepas, så bygges ovanför de spoierade kransgrenarna så att säga en ny krona upp, som ännu många år senare är skarpt avgränsad från den ädre kronan. Ar angreppet i ett ungt bestånd däremot så kraftigt, att toppen dödas,

42 UNDERSÖKNINGAR ÖVER DEN STÖRRE MÄRGBORREN 37 så utveckas en av kransgrenarna kraftigare (fig. I 3) och ersätter inom kort toppen. Dödas ej toppen och upprepas angreppet år efter år, så bibehåer den nedanför de döda kransgrenarna varande kronan sin mer eer mindre koniska form; kronans periferiska dear bi genom den av märgborrarna företagna kippningen av skotten endast tätare och tätare, iksom en häck, som tuktas av trädgårdsmästarens sax. Toppen fortsätter tinder tiden jämföresevis ostört sin växt i höjden, men kransgrenarna stympas år efter år, så att denna de av kronan ej kan växa ut på bredden utan ikt en kvast höjer sig över den övriga kronan (fig. 14). På detta sätt uppstå de kronor, som ti sin form bivit jämförda med cypresser. Ej säan höja sig fera mer eer mindre nakna grenar upp ur kronans övre de; detta är t. ex. faet vid fygsandspanteringen vid Hamstad, där märgborrarna årigen härja, kommande från veduppag i staden. Därigenom att de kraftigare toppskotten undgå stympning eer ej stympas värre än att tarika ersättningsskott uppstå, medan de svagare skotten ängre ned ej kunna reagera på samma sätt, så uppstå, som BoAs och LAGERBERG påpekat, häxkvastika skottsamingar, som sitta i spetsen på nakna skaft. Då dessa äro resutatet av en ivrig ehuru starkt okaiserad regenerationsprocess, torde deras förekomst kunna betraktas som ett indicium på att träden, om de få vara i fred för vidare angrepp, skoa kunna äka såren i kronan. d. Näringsgnagets inverkan på trädens hfisotistånd. Om vi ti sut taga i betraktande föjderna för trädens häsotistånd av kronangreppet, så föreigger den möjigheten, att träden genom detta så försvagas, att de föjande år biva ämpiga yngeträd för märgborrarna. LAGERBERG (s. I 67) uttrycker den förmodan, att för en dyik utgång ej ett enda angrepp är tifyest, utan att upprepade sådana erfordras under en föjd av år. Detta äger nog i amänhet sin gitighet, men det avgörande momentet härvidag är säkerigen ej, om det är ett engångsangrepp eer ej, utan angreppets styrka, m. a. o. förhåandet mean märgborrarnas numerär och kronornas skottmängd, viket i sin tur beror på yngeträdens tarikhet i j;imförese med de kvarvarande. Vid garingar i form av enkestäning i ungskogar kan det inträffa, att denna proportion bir så ogynnsam, att även unga taar i sin bästa växtkraft stryka med. Ett dyikt tifäe iakttogs sommaren 1920 vid Torreby i Bohusän, varvid det. emeertid är att märka, att även ett par andra insekter varit behjäpiga. För ett par år sedan hade de unga tabestånden garats, varvid det utgarade virket fått igga kvar i skogen, med vanig. på-

43 38 IV AR TRÄGÅRDH föjd, att den större märgborren starkt härjade. Under de två sista somrarna hade emeertid, som av fig. 15 framgår, beståndet fått vara i fred, så att 19 I 9 och års skott v oro vä utveckade. Enstaka träd hade emeertid 1918 bivit så spoierade, att de dött. I dessa stammar anträffade man i den nedre deen des övergivna modergångar, representerande det första missyckade försöket från märgborrens sida, des yckade gångsystem; högre upp funnos tavivegångar från föregående år och sutigen i toppen den fyrtandade barkborren. Föroppet har atså varit föjande: I 9 I 8 starkt kronangrepp, I 9 I 9 på våren försöksgångar av yngande märgborrar, som måst övergivas, på sommaren angrepp av taviven, våren 1920 upprepat angrepp av märgborren, denna gång yckat, samt därefter angrepp i toppen av den fyrtandade barkborren. Dyika tifäen, då unga taar ti föjd av ett engångs kronangrepp skadas, så att de sedermera faa offer för de yngande märgborrarna, äro emeertid enigt förf:s erfarenhet säsynta. I rege är föroppet, som ovan skidrats, godartat ej bott i yngre utan även i medeåders bestånd. Som tidigare påpekats (III, s. 8 I), saknas i revirförvatarnas årsrapporter oftast uppgifter angående föjderna för träden av kronskadegöresen och detta kan nog i amänhet tokas så, att träden ej dukat under för densamma. Fera revirförvatare framhåa också detta, t. ex. jägmästare G. Vi.TELANDER (Karsby revir), som i rapporten I9I6 framhåer, att han ej iakttagit, att träd dödats genom kronskadegörese; iknande uppgifter ämnas av jägmästare J- E. NILSSON från Hamra kronopark om 30-6o-åriga bestånd. De uppgifter om att taar dött ti föjd av kronskadegörese, som föreigga, kunna sammanföras i två grupper: des är det fråga om ädre träd i norra Sverige, des rör det sig om träd kvarämnade som fröträd vid kaavverkningar. Att särskit den norrändska taen, som vid mera framskriden åder har en sparsam förgrening och en gesare krona, har svårt att övervinna föjderna av kronskadegöresen, har förut framhåits av LAGERBERG (s. Io4). GRÖNBERG, som i sin skidring av Särna-härjningen (s. I96) något berör anedningen ti att märgborrarna i vårt and utgöra en avarigare fara för taskogen än i meersta Europa, vi däremot skriva detta på det karga kimatets och den magra jordmånens konto, särskit när det gäer Norrand. De uppgifter, som sedermera infutit, bestyrka emeertid riktigheten av LAGERBERGs uppfattning, att det särskit är ädre träd av högnordisk typ, som duka under för kronangr~ppet och vä i rege därigenom att de biva yngeträd för märgborrar.

44 UNDERSÖKNINGAR ÖVER DEN STÖRRE MÄRGBORREN 39 Fig. I 6, som visar toppen av en omkring So-årig ta från 'överkaix socken av Norrbottens än, åskådiggör föroppet vid angrepp på en gamma ta av högnordisk typ. Enigt uppgift från A.-B. Yttersfors-Munksund uppträdde märgborren i Gyjen, Överkaix socken efter en avverkning, som pågått de sista tre vintrarna. Träden, som voro So a 90 år gama, angrepos i smärre grupper, mest mot myrkanter och öppna patser, samt torkade och dogo. På det materia, som nedsändes ti skogsförsöksanstaten för undersökning, v oro aa topparna. döda. På fig. I 6 se vi, att förutom toppen tre varv kransgrenar äro döda; endast på. en av de nedre kvistarna synes ett itet skott med fyra barr; en av de nedanför varande kransgrenarna har utveckats starkare men i sin tur starkt stympats av märgborrar. Toppen var, som sagt, adees död och angripen av en ånghorning, sannoikt Pogonocharrus jascicuatus. Viken kontrast råder ej mean denna topp och toppen av en yngre ta, som sjuder Ur skogsförsöksanstatens sam!. Foto av förf. Fig. r6. Toppen av en omkring 8o-&rig ta, torkad ti fdjd av fera_.r i rad upprepade märgborreangrepp. Över-Kaix socken, Norrbottens än. - Der Wipfe einer etwa 8o-jährigen Kiefer, zufoge mehrjähriger Augriffen des Kiefernmarkkäfers getrocknet. av iv och under oppet. av ett par år yckas ersätta skadegöresen. Från Vindens skogsvårdsområde (I km norr om Hjukens by vid Vindeäv en) föreigga från I9I6 uppgifter om en märgborrehärjning omfattande4oso har 70-So-årig taskog, varvid föroppet synes överensstämma med det ovan skidrade; topparna och grenspetsarna bev o nästan fukomigt barrösa och träden torkade så småningom. Från Töre skogsvårdsområde (Myrdaen, Nederkaix socken) uppges 19I7 en härjning i ett cirka ISO-årigt tabestånd.

45 40 IV AR TRÄGARDH Den enda uppgift om att taar torkat ti föjd av kronskadegörese, som föreigger från södra Sverige - vi se då bort från fröträden, som det föjande skoa behandas - är från Kinda revir, varifrån jägmästare ~-- 1 (Efter TRAGARDH) Fig. J7. Frötaar, hårt skadade i kronan av märgb01:rar. Grönbo 24 juni Samenkiefern, vom vvadgärtner stark beschädigt. E. SUNDMAN meddear, att enstaka träd i so-so-åriga bestånd synas dö ut ti föjd av kronangreppen. Det tifogas emeertid den intressanta uppysningen, att taskogen inom området ifråga - Idre härads höjdpatåer - är av en _ typ, som med sin mindre kraftiga kronbidning i viss mån motsvarar den högnordiska taen.

46 UNDERSÖKNINGAR ÖVER DEN STÖRRE MÄRGBORREN 41 Övriga uppgifter från södra Sverige, att taarna dött ti föjd av kronskadegörese, hänföra sig ti tifäen, när fröträd kvarämnats. I Gubergs revir (A. Liedhom) visade sig t. ex., att å ett under vintern avverkat trakthygge på Kungs-Norsby kronopark sommaren 1916 samtiga fröträd voro så starkt angripna, att de ansågos böra avverkas. Det är ej förvånande, att just fröträden äro de, som duka under för märgborrarnas kronangrepp. Ty märgborrarna fyga ej ängre än nöd- Fig. IS. (Efter TRÄGÅRD H) 550 stycken av märgborrar urhokade och nedfana skott, vid foten av det fröträd, under viket de uppsamats. Grön bo den 24 juni Stiick von Wadgärtner ausgehöhte, herabgefaene Sprosse. vändigt, när de skoa föröva sitt nanngsgnag. Den mängd märgborrar, som utveckas under den på avverkningen föjande sommaren under barken av stubbarna, koncentreras därför i första hand, så ångt utrymmet tiåter, i fröträdens kronor (fig. 17), under vika man kan räkna över 550 års- och fjoårsskott (fig. 18). Mycket beysande i detta avseende äro de data, som ämnats av överjägmästare A. SYLVEN (s ), viken iakttagit, att fut fefria och kraftiga fröträd redan efter tre års föropp varit av märgborrar stympade ti oigenkännighet, ja ofta återfunnits som torrfuror.

47 42 IV AR TRÄGÅRD H Genom denna kronskadegörese, varvid ej bott massor av skott med kotteanag utan även träden sjäva dödas, förfeas hea ändamået med fröträdsstäningen; och då ett dyikt föropp, som av märgborrens evnadsvanor framgår, måste vara mycket vanigt för att ej säga regen, framstår det som en oeftergivig åtgärd att barka stubbarna, om fröträden skoa kunna fya sin uppgift. Det är det stora missförhåandet mean de vädiga mängder av märgborrar, som utve!:kas på hygget, och de reativt få fröträdens ofta högt ansatt;t kronor, som utgör förutsättningen för denna skadegörese. Man får en förestäning härom genom föjande berä\<:ning. Om man antager, att ett hundraårigt tabestånd håer 450 stammar pr har och att av dessa rs% kvarämnas som fröträd, återstå 390 stubbar pr har som yngepatser för den större märgborren. Enigt en beräkning av A. SYL VEN (GRÖNBERG s. 197) kan man anträffa soo ägg av märgborren i en stubbe; antaga vi, att endast 20% av dessa utveckas. ti märgborrar, få vi ikvä 39,000 märgborrar pr har och nära 700 märgborrar pr fröträd. Det är onekigen anmärkningsvärt, huru nära denna siffra kommer antaet under en fröta uppsamade skott, som var 550 (fig. 18). Som sammanfattning av vår nuvarande kunskap om föjderna för trädens iv av kronskadegöresen kan sägas, att det i amänhet endast är i ädre skog av norrändsk typ, som dessa angrepp varit fataa, varemot i södra och meersta Sverige det endast är fröträd, som duka under. III. STAMSKADEGÖRELSEN OCH DESS BETYDELSE. Då, som i ett föjande kapite närmare skidras, den större märgborren i orörda skogar huvudsakigen yngar i undertryckta träd, tihörande det III och IV kronskiktet, i snö- och vindbrutna träd, eer i träd som tidigare idit av annan skadegörese, är det ej förvånande, att dess angrepp vanigen yckas, med andra ord att ett stamangrepp vanigen medför trädets död. Någon motsvarighet ti vad KOLMODIN (s. 209) beskrivit i fråga om granbarkborren, nämigen att en sida av granen kan vara angripen, och trädet det oaktat kan forteva i många år, har förf. adrig' sett, ej heer har jag kunnat fi~na några uppgifter därom i itteraturen. Som i det föjande ska närmare skidras, sker stamskadegöresen under tvänne perioder i märgborrens iv, des när den ska yriga, des när den övervintrar.

48 UNDERSÖKNINGAR ÖVER DEN STÖRRE MÄRGBORREN 43 a. Samskadegöresen vzd yngegnaget. Emeertid kan det inträffa, att stamangreppet missyckas. Tidigare (II, s. s-6) har framhåits, att dessa missyckade angrepp igenkännes på de stora, guvita kådringar eer tappar, som uppstå utanför inborrningshåen. Avägsnar man barken omkring ett dyikt hå, finner man i de festa en mycket kort gång, vars väggar äro starkt impregnerade med kåda. Mera säan har förf. funnit döda märgborrar i dyika gångar, men då ingen särskid uppmärksamhet ägnats åt denna fråga, kan detta bero på en tifäighet. A. SYLVEN omnämner nämigen (s. 155), att han påträffat många döda märgborrar i dyika övergivna gångar. Detta missyckande av angreppet beror därpå, att trädet varit för friskt och genom kådföde förmått att hindra om icke märgborrens inträngande så ikvä anäggandet av en modergång med äggfickor. Det kan emeertid inträffa,»att operationen missyckas, men patienten ikvä dör». I Skjör skog I mi söder om Lit i Jämtands än anträffades I 917 i ett 74-årigt tabestånd en ta med gu krona. Det visade sig, att trädet fait offer för den större märgborren, som i massor sökt ynga där men missyckats i så måtto, att inga a. arvgångar funnos, bott modergångar, i medeta Fig. 19 a. 4, 5 cm ånga och geno~dränkta med kåda. På en ängdmeter anträffades I 93 dyika modergångar. Detta angrepp hade ägt rum på våren Igi6 och så försvagat trädet, att det samma sommar angripits b. (Efter TRÄGÅRDH) Ingångshå med kåföde, av den större märgborren. 1 / 1 Fig. I 9 b. Övergivenf"örsöksgång av den mindre märgborren. 1 / 1 - Eingangsoch mit Harztrichter, und verassener V ersuchsgang vom Kiefernmarkkäfer. av den större taviven och våren därpå av den vaniga vedborren.. Iband är föroppet något avvikande, så att det är märgborren, som föjande år återkommer och fubordar sitt arbete. Ett dyikt fa skidras av A. SYLYEN (~. 155) som i en ta, skadad av bixten år I9I3, fann 228 dyika övergivna modergångar på en ängdmeter och I g I4 på samma ta iakttog yckade modergångar ti ett anta av g8 pr ängdmeter. Ofta anträffar man emeertid endast enstaka övergivna försöksgångar i träden och det kan då mycket vä inträffa, att trädet nästa och föjande år går fritt för vidare angrepp. Mycket beysande i detta av-

49 44 IV AR TRÄGÅRD H! Brösthöjds-i Angrepps- Anteckningar diameter,. grad av Nummer d Beteckmng II me tamätaren 1 korset nov maj 19! försöks 30 r6, 4 2 o gångar frisk ' enstaka för ,4 2 o söksgångar )) 47 I I,7 3 o söksgångar )) ens taka för- I försöks- 68 I 2,2 4 o gång» Tabe V, utvisande föroppet av ett märgborreangrepp på skogsförsöksanstatens provyta n:r 202 i Sörby kronopark. - Der V erauf eines Angriffs des Kiefernmarkkäfers bei Sörby vom Mai 1918 bis November seende är skogsförsöksanstatens provyta n:r 202 i Sörby kronopark i Södermanands än, viken under åren I 9 I 6 och 19 I 7 angreps av tamätaren. I tabe V äro sammanstäda uppgifter angående de träd, som ej angripits av tamätaren, men ikvä våren I 918 visade försöksangrepp av den större inärgborren. Vi se därav, att 33, 3 % av taarna sedermera dukat under för den större märgborren, möjigtvis i förening med den större taviven, men de övriga voro ännu i november I 920 fut friska. De döda träden tihörde båda det 3~ kronskiktet och ett av dem hade ensidigt utbidad krona. Härav framgår, att träd, som en gång utsättas för enstaka issyckat angrepp, ej ti föjd därav med nödvändighet äro dömda att även föj ande år angripas och duka under. Äro däremot modergångarna tarika, så dör trädet, även om inga arver komma ti utvecking. I försöks- 73 s,z 3 o gång död 2 försöks ,6 3 (a) o gångar b. Överviutringsgnaget och dess betydese. Förutom de två former av skadegörese, som den fuvuxna märgborren förövar i samband med äggäggningen och näringsgnaget, förekommer även en tredje form av skadegörese, nämigen den som sker i samband med övervintringen. För att erhåa ämpigt vinterkvarter borra sig märgborrarna in genom barken av taarna ofta ända in ti spinten; detta sker vanigen nere vid basen av stammen, ofta i sjäva jordbrynet, och kantträden utväjas särskit för detta ändamå.

50 UNDERSÖKNINGAR ÖVER DEN STÖRRE MÄRGBORREN 45 I amänhet timätas dessa övervintringsgångar ingen nämnvärd betydese ( GRÖNBERG, s. I 94), och det förefaer sannoikt, att de i amänhet förbisetts; man känner bott ett enstaka fa från Tyskand, då årigen ett anta träd av denna anedning dukat under. I vårt and var densamma tidigare ej bekant, men våren I 918 upptäcktes vid K oe- Ur Skogsförsöksanstatens sam. Foto av förf. Fig. 20. Basen av en tastam med tarika övervintringsgångar av märgborrar bottagda. Koeberga. - Die Basis eines Kiefernstammes mit zahreichen Uberwintrungsgängen vom Kiefernmarkkäfer. berga, att i ett 33-årigt tabestånd praktiskt taget aa kantträden vid basen hade tarika övervintringsgångar och ett par av dem voro döende. Då dessa gångar vanigen förekomma ågt nere vid marken, ofta doda av mossa o. dy. äro de redan ti föjd av sitt äge vida svårare att upptäcka än de andra gångarna. Därti kommer, att vanigen intet kådföde på barkens yta förråder deras närvaro, då gångarna gå mer eer mindre radiärt in och på sin höjd med spetsen beröra spinten

51 46 IVAR TRÄGÅRDH Ur Skogsförsöksanstatens sam!. Foto av förf. Fig. 21. Barkstycken med hå och g.ngar, devis k.dfyda, gjorda av märgborrar vid deras övervintringsgnag. - Uberwintrungsfrass des Kiefernmarkkäfers in Kiefernrinde. och den kåda, som fyter ut, stannar i gångarna inuti barken. För att konstatera deras förekomst måste man först avägsna eventue mossa och annan markbetäckning runt stammen samt därefter noga giva akt på det bruna borrmjö,, som atid finnes i barksprickor och förråder djurens närvaro. Om man skär bort ytterbarken, finner man vanigen den inre barken genomdragen av en mängd gångar, ti häften fyda med stenad vit kåda (fig. z I). När övervintringsgnaget är intensivt, som t. ex. vid. Koeberga, så är barken runt omkring stammen genomsåad av gångar, som ofta med sin spets nå spinten och naturigtvis måste hämma näringsfödet ti kronan. En provyta utades för att föja de såunda skadade trädens öden. Det förefaer emeertid, som om det vore nödvändigt, att träden under en föjd av år skadades på detta sätt för att verkningarna skue kunna biva ödesdigra. TASCHENBERG (s. 207) anför från trakten av Bremen ett fa som iustrerar, huru dyika övervintringsgångar så småningom titaga i anta, ti dess de angripna träden sutigen duka under. Här nedan meddeas resutaten av tre undersökningar, våren och hösten 1918 samt våren Av tabeen. n:o VI framgår, att våren 1918 den större märgborren yngade i två av provytans so träd, medan i tre träd funnos övergivna försöksgångar och på ett träd barken var devis avskaad nere vid marken utan att några märgborregångar kunde upptäckas. Hösten samma år anträffades fyghå i ett av de angripna träden och dess krona var brun; det andra på våren angripna trädet, n:r 33, hade kronan torr. Ett av de träd, n:r 36, på vika övergivna försöksgångar iakttagits, hade kronan

52 N:r UNDERSÖKNINGAR ÖVER DEN STÖRRE MÄRGBORREN 47 Bröst- höjds- Höjd Kronans Kronans diam. ängd friskhet /s 1918 Anteckningar 13/10 19!8 cm m moder- fyghå, krona[ I5 I I,o IO,o 2,s o,s gångar brun trädet dött kronan börjat st. märg borre, 19 I 7,o I 1,5 4.5 O.J - guna yngande missyckade modergångar 25 13,o 10, o,s - - nedti en kådtratt 29 I3,o I2,o 5,o o,s - - nedti 35 12,o IO,o 3,o st. märg borre, krona, torr O,g yngande fyghå trädet dött,st. märg borre, en övergiven yngande, 36 IO,o IO,o 3,o 0,3 modergång krona torr trädet dött 4I I 5 övergivna IO,o 9,o 2,o o,s modergångar I3 1o 9,s 2,s 0,7 5 övergivna modergångar - - st. märg borre, 43 14,o Io,s 3,5 o,s - - yngande barken devis avskaad vid st, märg borre, J 49 14,o I2,o 4,s 0,4 marken kronan ges yngande 1 Tabe VI. Provyta för undersökning av övervintringsgnagets betydese. Avd. I: 6 vid Koeberga. Sand. Hyocomium, Cauna, Luzua. BarravfaL Läget friskt (-torrt). Växtighetsgrad 0,7. Åder 33 år. Medediam, vid brösthöjd 13,3 cm. Medehöjd Io,s m. Kronans medeängd 3,8 m, Aa träd med övervintringsgnag vid basen. - Tabee Y. Probefäche fur Untersuchung der Bedeutung des Uberwintrungsfrases. nästan torr och barken var devis avfäkt av hackspettar. Detta träd har under sommaren angripits av taviven. De två andra träden däremot, som märgborren försökt sig på, hade ej undergått någon förändring, och i träd n:r 49 var kronan ges. Föjande vår hade situationen förändrat sig på föjande vis: I träd n:r I9 yngade märgborren, n:r 35 och 36 voro döda och i n:r 49 yngade ikaedes märgborren. Däremot voro de två träd (n:r 4I och 42), på vika våren förut övergivna gångar anträffades, fortfarande adees friska och i två andra träd n:r 25 och 29 hade våren I 9 I 9 missyckade angrepp förekommit. sutigen hade samma vår ett träd (n:r 43) angripits, varpå tidigare inga försöksgångar observerats. Av de tre träd, som våren 1918 hade övergivna försöksgångar, hade såedes föjande år bott ett åter angripits och då dukat under, medan '/s

53 IV AR TRÄGÅRD H de andra två karat sig. De två senares kronor hade i fråga om friskheten året förut betecknats med o,s och 0,7, det förras med bott o, 3 och ikaedes hade n:r 49, som angreps våren 1919 friskhetsgraden o,4 Av dessa iakttageser framgår, att träd, som ett år angripas med försöksgångar, som missyckas, ej med nödvändighet bi angripna föjande år, utan mycket vä då kunna undsippa vidare angrepp. Det beror på trädets häsotistånd, om försöket ska fortsättas och yckas, och prognosen synes kunna stäas genom en uppskattning av kronans friskhet. Under de två år undersökningarna pågätt 1 ha föjaktigen 6 % av träden dött och dessutom ytterigare 6 % angripits, så att de med visshet kunna betraktas som dödsdömda. Då dessa träd f. ö. ej skijde sig från provytans övriga träd, måste man antaga, att de genom den vid övervintringsgnaget våade skadegöresen idit mera än dessa och därför fait offer för märgborrarna. Huru ång tid, som härti åtgår, därom vet man ännu intet, och därför kan man ej heer yttra sig om viken ekonomisk ro övervintringsgnaget spear. Men om man betänker, att detta måste vara ika vanigt som kronskadegöresen, enär, såvitt man vet, aa märgborrar gräva sig in i barken för att övervintra, så är det kart, att denna form av skadegörese, om det besannar sig, att djuren i amänhet gräva sig in ti spinten, är av avarig beskaffenhet. Det är sannoikt; att förutom naturigtvis numerären av märgborrarna, trädens åder och därmed sammanhängande barktjockek spear en avgörande ro, ty djuren gå ej in för att söka sig föda utan bott för att erhåa skyddat vinterkvarter, och ju tjockare barken är, desto mera sannoikt är det, att de vinna sitt syfte utan att tränga in så djupt som ti spinten. Möjigen kan också vintertemperaturen inverka på gångarnas äge i barken. Sutigen må i detta sammanhang även framhåas att, som WOLFF (s. 247) i en nyigen pubicerad uppsats påpekat, konstaterandet av övervintringsgnagets förekomst och intensitet är av stort praktiskt intresse, enär det möjiggör för skogsmannen att i god tid förutsäga, var märgborrarna föjande vår kunna bekämpas med fångstträd. Som sammanfattning av ovanstående kan sägas, att övervintringsgnaget, om samma träd under en föjd av år drabbas därav, kan nedsätta dessas motståndskraft, så att de duka under för märgborrarnas yngegnag. Större uppmärksamhet bör därför skänkas detta än hittis och det även av den anedningen, att man genom att okaisera detsamma har 1 Det hade naturigtvis varit av största intresse att under ett anta år föja denna provyta, men genom ett misstag bev den avverkad.

54 UNDERSÖKNINGAR ÖVER DEN STÖRRE MÄRGBORREN 49 möjighet att i god tid orientera sig över märgborrarnas förekomst. IV. MÄRGBORRARNAs SPRIDNINGSFÖRMÅGA FRÅN YNGEL= PLATSERNA. Vid undersökningarna över märgborrarnas uppträdande i bestånd, som :genomgåtts med garingar under sommaren 1916, fö det omedebart i -ögonen, viken betydese utsäpandet av det utgarade virket hade (V, s ). I ett omkring 23 år gammat kuturbestånd i Töö kronopark hade garats ti enkestäning, varvid de utgarade stammarna fått kvarigga på den pats, där de fäts. Lämpiga yngepatser för märgborrarna funnos föjaktigen fukomigt ikformigt utströdda över hea beståndet och föjden hade bivit, att praktiskt taget aa de kvarstående stammarna voro skadade genom märgborrarnas näringsgnag i kronorna. I ett annat bestånd ej ångt därifrån, som för övrigt behandats på samma sätt som det föregående, hade garingsvirket säpats ut och agts i högar vid vägen. I detta senare fa var kronskadegöresen okaiserad ti de närmast vägen stående taarnas kronor. Denna iakttagese bev sedermera upprepade gånger bekräftad (jfr även SAALAS s ), och man kan anse det fastsaget, att märgborrarna vid sitt näringsgnag i första hand uppsöka de närmast yngepatserna växande taarnas kronor. Då man vet, med viken osvikig säkerhet de i skogen uppsöka sjuka och skadade träd i och för äggäggningen, varvid de -ofta få tiryggaägga avsevärda sträckor, kan detta deras okaa uppträdande vid näringsgnaget synas i viss mån överraskande. Man måste emeertid komma ihåg, att vid sitt näringsgnag märgborrarna i mots!ts ti övriga barkborrar uppträda som fut primära skadegörare, jämföriga med vika barrätare som häst. Finnes det därför fut upp med föda för dem - och vid. garingar och avverkningar inträffar ju detta -så fyga de ej ängre än oundgängigen nödvändigt och föjden bir, att näringsgnaget strängt okaiseras ti den närmaste omgivningen av yngepatserna. Detta hindrar dem emeertid ej från att även för sitt näringsgnag fyga ängre sträckor, om detta är nödvändigt. Den okaa karaktären hos yngegnaget ser man förutom vid garingar överat exempe på vid sågar, mior o. d. och på de senare stäena faer det' särskit tydigt i ögonen, emedan kronstympningen återupprepas år efter år, så att de angripna. träde~ adrig få tifäe att reparera skadan utan få kronan deformerad på karaktäristiskt sätt, så. att skinaden mean dem. och något ängre bort växande träd bir synnerigen iögonfaande. Mycket kart framträdde detta förhåande vid Bansjö såg ej ångt.från Orsa. Vid denna hade i omkring I o år obarkat timmer forsats 4. fedde..fr/in Statms Skogs.försöksa1stat, Häft. r8.

55 50 IVAR TRAGÄRDH fram och agrats, så att årigen massor av märgborrar säppts ut. De närmast sågen (fig. r 4) växande trädens kronor voro också i hög grad deformerade, men man behövde ej gå många steg in i den angränsande skogen, förrän det bev svårt att - i varje fa genom okuär besiktning från marken - se några angrepp i kronorna. Särskit vid trakthuggning med åtföjande fröträdsstäning bir denna märgborrarnas vana att, som tidigare (III, s. Sz--83) påpekats, koncentrera sig på de närmast yngepatserna växande träden av ödesdigert infytande på dessa. Ty om ej stubbarna barkas, utveckas i dem taösa skaror av den större märgborren, viken sedermera fyger upp i fröträdens kronor, under vika man ängre fram på hösten finner massor av avbrutna skott variband många med kotteämnen. Det enda fa, som man känner, då ädre taar i södra och meersta Sverige ti föjd av kronangrepp bivit så skadade, att de bivit ämpiga yngeträd och dukat under, hänföra sig också, som förut påpekats, ti frötaar; och även om träden ej duka under, så minskas med säkerhet deras fröproduktion i hög grad genom dessa angrepp. Att märgborrarna å andra sidan, om så är nödvändigt, kunna fyga ängre sträckor för att få tifäe att stia sin hunger, framgår b. a. av jägmästare C. B. CHRISTOFFERSSONS i Ryssby meddeande, att de fugit soo-6oo m från ett timmeruppag, och att de säkerigen kunna tiryggaägga betyd!igt ängre sträckor, därom taar det bedröviga skick, vari tapanteringarna i närheten av städer ofta befinna sig, ett mycket tydigt språk. Ett gott exempe på en dyik av märgborrarna vanstäd tapantering ämnar b. a. Springbackens fygsandspantering vid Hamstad. Det finns i denna för visso ej ett träd, vars topp ej är mer eer mindre deformerad av märgborrarna. En undersökning av panteringen, som gjordes sommaren r 916, ådagaade, att märgborrarna endast i obetydig grad kunde hava utveckats i sjäva beståndet, ty antaet träd, som visade stamangrepp, var mycket obetydigt. Av 258 träd voro J,B %' dödade av märgborren under föregående år, endast i o, 3 s :Y. yngade den för tifäet. Man tvingas därför ti det antagandet, att märgborrarna från timmeruppag vid hamnen och vedstapar i oika dear av staden söka sig ti fygsandspanteringen. Liknande förhåanden möter man b. a. i nordöstra Skåne amänt vid de små stationssamhäena, där ofta mindre tapanteringar förete en - åtminstone för en skogsentomoog - högst anskrämig bid. Vissa iakttageser, som förf. gjort rorande spintvivarna och tavivarna under de senaste somrarna, tyda på, att märgborrarna i vissa fa även när de söka sig upp i kronorna för sitt näringsgnag och såunda äro rent primära skadedjur, dock i första hand vägedas av förekomsten

56 UNDERSÖKNINGAR ÖVER DEN STÖRRE MÄRGBORREN 51 av ämpiga yngeträd. Man kan visserigen invända, att det är vanskigt att draga sutsatser rörande märgborrarna av iakttageser över andra skabaggar. Men däremot kan med fog invändas, att spintvivar och tavivar i vissa väsentiga avseenden så nära överensstämma med märgborrarna, att det igger nära ti hands att antaga en viss överensstämmese mean deras instinkter. Såvä spint- och tavivar som märgborrarna ägga sina ägg under barken av ämpiga träd, medan imagines hos aa tre säktena äro primära skadegörare på skotten av taen, ehuru denna skadegörese f. ö. är av oika beskaffenhet. Genom upprepade observationer har det, vad vivarna beträffar, fastsagits, att de vid uppsökandet av för sitt näringsgnag ämpiga träd - varvid intet som häst va behöver förekomma, enär viken ta som häst erbjuder dem rikigt med föda - dock tydigt koncentrera sig på sådana okaer, där de efter näringsgnaget kunna ynga. Som bevis härför kan t. ex. anföras, att på Torsö och Fågeö utanför Mariestad vid en exkursion den I 9 juni 19 I 9 i omkring manshöga takuturer dessa vivar förgäves eftersöktes på vidsträckta areaer; först i omedebar närhet ti några stapar vinterhuggen ved funnas de, men där i stora massor sittande på skotten. De vägedas såedes av sitt uktsinne ti yngepatserna och i omedebar närhet av dessa göra de sedan sitt näringsgnag. Det igger då nära ti hands att antaga, att även märgborrarna bete sig på detta sätt. Den skinad förefinnes dock, att medan vivarna, så snart de sutat sitt näringsgnag, skrida ti fortpantning; så förfyter för den under sommaren utveckade generationen av märgborrar mean näringsgnaget och fortpantningen en vinter. Det är därför ej antagigt, att de vid denna tidpunkt utöva något va vid uppsökandet av trädkronorna utan angripa de träd, som växa närmast de okaer, där de käckts. För de märgborrar åter, som på våren gå upp i kronorna, innan de ynga, stäer sig saken annorunda, och man torde kunna antaga, att de vid näringsgnaget i ikhet med ta- och spintvivarna koncentrera sig på de stäen, där ämpiga yngepatser finnas eer där de föredas ti att söka yngepatser. Härvid ockas de i stor mängd även ti okaer, där nyhugget timmer, bräder eer dyikt finnas uppagrade och utsprida en doft av kåda, som viseeder märgborrarna. Även på dessa okaer koncentreras atså märgborrarnas kronangrepp, oavsett om de där finna yngemöjigheter eer ej. Den okaa naturen av märgborrarnas näringsgnag, om möjighet att föröva densamma i närheten av yngepatsen finnes, kan i praktiken utnyttjas på så sätt, att man vid garingar säpar ut de utgarade träden ti kanten av bestånden och

57 IV AR TRÄGÅRD H ägger upp dem där, i viket fa skadegöresen endast kommer att gå ut över de i beståndskanten växande träden, medan de övriga skonas. V. MÄRGBORRARNAs UPPTRÄDANDE I ORÖRDA SKOGAR. För den, som några år studerat de bark- och vedätande insekternas uppträdande i våra skogar, är det adees påtagigt, viket intimt samband, som förefinnes mean människans åtgöranden i skogen och dessa skadeinsekters förekomst. Man kan ströva omkring rätt änge i en av människohand ej nyigen rörd skog utan att egentigen finna några av dessa skadeinsekter. Men så snart man kommer ti ett bestånd, i viket yxan nyigen gått fram, så ändras förhåandena i ett sag; man finner utan svårighet såvä barkborrar som vivar och ånghorningar i mängd i oika utveckingsstadier. Om det föjaktigen med fut fog kan sägas, att i stort sett ett verkigt kausasammanhang finnes mean människans ingripande i skogen och de ovannämnda insekternas amänna förekomst, s å m ås te man i fr åga o m m ärgborrarn a än n u s tarkare betona, att dessa med de skogsbruksmetoder. som för närvarande användas, äro osvikiga föjesagare ti människan, vika föja tätt i spåren på garingar och trakthuggningar. Att så är förhåandet, beror därpå att märgborrarna vid garingarna och trakthuggningarna erbjudas mångdubbet större möjigheter ti förökning än vad som i en orörd naturskog står dem ti buds. För att kunna göra en jämförese mean yngemöjigheterna i båda faen skoa vi ti att börja med skärskåda märgborrens uppträdande i en under några år orörd taskog. Mycket beysande för vika träd, som märgborrarna utväja ti yngeträd, är skogsförsöksanstatens provyta n:r 202 vid Sörby i Södermanand, viken undersöktes i samband med de därstädes för ett par år sedan förekommande tamätarehärjningarna. Som av denna undersökning framgick (IV, s ), yngade märgborren i några av provytans träd och hade försökt ynga i några andra, men det fanns i detta fa ingen anedning att sätta detta angrepp i samband med tamätarehärjningen. Denna yta ägnar sig därför ti att beysa vika träd, som märgborren föredrager; för att vara på den säkra sidan se vi emeertid bort från de träd, som voro angripna av tamätaren. Det visar sig omedebart, att. det är smaa, undertryckta träd som utväjas; av träd med en brösthöjdsdiameter understigande, I 5 cm visade 20 % angrepp, yckade. eer missyckade; av träd med en brösthöjdsdiameter av IS,t-20 cm

58 UNDERSÖKNINGAR ÖVER DEN STÖRRE MÄRGBORREN 53 voro 3,7 % angripna och grövre stammar företedde inga angrepp, för. så vitt de ej tidigare angripits av tamätaren (jämf. IV, tabeen sid. g6). Trots det ringa materia, som i detta fa föreigger, är utsaget tydigt nog och visar, att märgborren vid äggäggningen utväjer svagare, undertryckta träd vika, när beståndet suter sig, så småningom atmera komma på efterkäken och sutigen ti föjd av märgborrens angrepp duka under. Det är uppenbart, att genom denna sin verksamhet våa djuren ingen nämnvärd skada. De undertryckta träden utgöra en så obetydig de av kubikmassan, att deras värde är försvinnande itet; märgborrarna äro i detta fa snarare nyttiga, genom att de påskynda undergången av de mindre ivsdugiga träden och ineda den process, varigenom dessa åter införas i naturens kretsopp. Samma iakttagese har gjorts vid tarika andra tifäen. Men även om detta är det vaniga föroppet, så är därmed varken sagt, att aa undertryckta taar faa offer för den större märgborren eer att inga andra än dyika träd angripas. Vad som i fråga om de undertryckta träden bestämmer, om det är märgborren som ska ge dem dödsstöten, är trädens tistånd vid tiden för märgborrarnas svärmning. Ett träd kan. vid denna tidpunkt visserigen vara försvagat men å aridra sidan ha fqrmågan att genom kådföde reagera så starkt mot märgborrens inträngande, att detsamma måste uppgivas och endast korta s. K. försöksgångar bidas. Men det kan mycket vä hända, att trädet s~nate på sommaren, i sutet av juni-början av jui dukar under för t. ex. taviven. Mycket beysande för huru härvid kan tigå är ett exempe från Koeberga; ett fångstträd, som ringbarkades hösten r 9 I 8, hade våren 1919 ännu ej torkat så. mycket, att det angreps av någon av märgborrearterna, men ängre fram på sommaren äggbeades den nedre deen av stammen ti 6, 4 m ö. m. av den större taviven. Då det enigt författarens erfarenhet knappast finnes någon insekt på taen, som så håes efter av hackspettarna som taviven, var det ej förvånande, att barken på den nedre deen av stammen ti omkring I, 5 m ö. m. var borthackad av gröngöingar. Ännu så sen.t som i november var taens krona enigt benäget meddeande av jägmästare F. BERGMAN grön. På våren 1920 angrepos i den nedre deen av stammen några partier, som ej tagits i anspråk av taviven, av den beka bastborren, men i den övre deen av kronan, där ingen av dessa arter förekom och barken ännu var grön, hö den mindre märgborren nu på att ynga. En annan iakttagese beyser samma förhåande. Från Bjersgård vid Gråmanstorp i nordvästra Skåne kom på våren I 9 I 8 en anhåan ti skogsförsöksanstaten att undersöka en insekthärjning, som pågick i ett

59 54 IVAR TRÄGÅRDH Ur Skogsförsöksanstatens sam. Fot. av förf. Fig. 22. Trettioårig taskog vid Bjersgård, angripen av märgborrar och tavivar ti föjd av uraktåten garing jähriger Kiefernwad zufoge unterassener Durchforstung stark von Kiefernmarkkäfern und Pissodrs pini befaen.

60 UNDERSÖKNINGAR ÖVER DEN STÖRRE MÄRGBORREN årigt tabestånd om ett par hundra tunnand, uppdraget på kaa jungmarker. I samband med en resa ti Koeberga var förf. i tifäe att undersöka skogen. Det visade sig, att ett stort anta träd spridda över hea skogen voro dödade antingen av märgborrar eer av den större taviven. Särskit de av den senare angripna träden voro i stor utsträckning avbarkade av hackspetten, så att de vita stammarna yste på ångt hå. Anedningen ti härjningen var utan tvive att söka däri, att ti föjd av bristande arbetskraft garingar ej kunnat utföras i tid, utan att ett stort anta träd bivit undettryckta och ti föjd därav ämpiga yngeträd för dessa insekter, vika år efter år fått ostört föröka sig. Insekterna hade deat upp stammarna så emean sig, att de träd, som voro angreppsdugiga på våren, föo offer för märgborren, varemot senare angreppsdugiga träd dukade under för taviven, som uppträder först i sutet av juni och början av jui.. Dessa iakttageser bestyrka, som ätt inses, riktigheten av den ovan formuerade satsen, att det beror av tidpunkten, när träden äro så att säga färdiga att angripas, viken insekt som angriper dem. Infaer denna tidpunkt så sent på sommaren, att inga insekter då ynga, så kan det mycket vä hända, att det dör utan insekternas medverkan; man anträffar också många undertryckta, döda träd, på vika inga spår efter skadeinsekter kunna upptäckas. Å andra sidan kunna, som nyss framhåits, även härskande eer medhärskande träd biva yngeträd för märgborrarna, ehuru detta torde förekomma mera säan. Men dessa träd äro då säkerigen förut på ett eer annat sätt skadade. Förutom de undertryckta träden, vika i naturskogen representera den normaa yngepatsen för märgborren, finnes även en annan kategori, som ämnar ett viktigt bidrag, nämigen de vind- och kanske i ännu högre grad de snöbrutna träden. Även i detta fa är det de undertryckta stammarna, tihörande III och ännu mera IV kronskiktet, som utgöra yngeträden, därigenom att det framför at är dessa som drabbas av snöbrott. SCHOTTE ämnar (sid. 140) en uppgift på, huru snöbrotten fördeade sig på en orörd försöksyta n:r 27 III å Jönåkers häradsamänning. Av denna framgår, att av III kronskiktets träd 35,s % hade skadats av snöbrott, medan av IV kronskiktet ej mindre än go,6 % skadats och motsvarande siffror för I och II kronskiktet voro resp. r 5,9 DCh JI,s. I bifogade tabe ses resutatet av en iten undersökning rörande 14 snöbrutna eer snöböjda tastammars öde i Kia kronopark. Av denna framgår, att den större märgborren angripit 7 r,4 % av de snöbrutna träden. Av de fyra stammar, som ej angripits, voro tre stammar, vika

61 56 IV AR TRÄGÅRD H 1 Bhd, cm A n t e c k n n g a r 4,5 vid basen: taviven, med påbörjade puppkamrar ; i toppen: den 4-tandade bark borren 7,s vid basen: större märgborren i toppen: beka bastborren 5,s vid basen: större märgborren i toppen: beka bastborren 4,s ej brutet, endast böjt, men dött, beka bastborren 5,s vid basen: större märgborren i toppen: beka bastborren yngande s,s vid basen: större märgborren yngande i toppen: beka bastborren vid basen: större märgborren och taviven stammen böjd ti marken, fuständigt död; beka bastborrea 5,o böjd, barren kvar, men gua vid basen: större märgborren yngande 6,o stammen böjd, barren gröna, större märgborren yngande»»» brunaktiga, större märgborren yngande,»»» >> beka bastborren! 4,s s,o s,o Tabe VII. Snöbrutna träd i Kia kronopark, undersökta z 1 maj I 916. Anayse einiger durch Schnee gebrochenen Kiefern. Taviven = PissodPs pini; större märgborren = N. piniperda; beka bastborren = H. paiatus. )) i ej brutits utan bott bivit nedböjda, angripna av den beka bastborren, den fjärde av taviven. Vidare märkes, att på de snöbrutna träden det atid är i nedre deen av stammen, som man finner den större märgborren, medan den beka bastborren håer ti i den avbrutna deen. Sutigen är det anmärkningsvärt, att den mindre märgborren ej förekom i någon av stammarna, viket beror på deras små dimensioner. Dessa träd, de undertryckta och de snöbrutna, äro säkerigen i den orörda skogen den större märgborrens normaa ynge~ träd. Då de i amänhet vad kubikmassan beträffar utgöra en mycket ringa de av ett bestånd, så är märgborrens verksamhet ej av någon nämnvärd betyde.se genom den direkta skada den våar. Men om man tager i betänkande, att det genom en tarik förekomst av dyika yngeträd bir möjigt för märgborren att håa uppe en hög numerär, som, så att säga igger på ur; för att vid garingar och avverkningar hastigt titaga i anta, så framstår det som en bjudande nödvändighet att avägsna dessa träd. Ur denna synpunkt är det föjaktigen nödvändigt att vid behov verkstäa rensnings- eer ågga-

62 UNDERSÖKNINGAR ÖVER DEN STÖRRE MÄRGBORREN 57 ringar. Kunna dessa anordnas före märgborrens svärmningstid och träden barkas, innan arverna hunnit förpuppa sig, så vinner man med dem även att märgborren samtidigt förgöres. I annat fa böra de verkstäas efter märgborrens svärmningstid. VI. MÄRGBORRENs UPPTRÄDANDE VID GALLRINGAR OCH AVVERKNINGAR. Som i översikten över skogsinsekternas skadegörese under år I 9 I 6 (s. So-81) framhös, är det otvetydigt, att ett verkigt kausasammanhang äger rum mean avverkningar eer garingar och märgborrarnas uppträdande. Detta samband bero därpå, att vid dessa arbeten inga hänsyn tagas ti märgborrarnas motarbetande; stubbarna barkas ej, toppar få igga kvar i skogen och vid garingar i så unga bestånd, att de utgarade stammarna ej kunna tivaratagas, få dessa ofta igga kvar i bestånden o. s. v. Härigenom ökas märgborrarnas yngemöjigheter, med den påföjd att deras numerär snabbt springer. i höjden. En av de viktigaste frågorna var föjaktigen att närmare utreda samband emean dessa skogsbruksåtgärder och märgborrarnas uppträdandet. Vid denna uridersökning urskides föjande detajfrågor: betydesen av de fäda trädens dimensioner, avverkningstidens inverkan på de fäda trädens ämpighet som yngeträd och exponeringens betydese i samma hänseende. a. Betydesen av de fäda trädens dimensione1'. Undersökningarna häröver utfördes vid Tönn~rsjöhedens, Kia och Töö kronoparker. I samtiga dessa hade år gama tabestånd genomgåtts med garingar, varvid de fäda stammarna antingen fått kvarigga eer. bott säpats ut ti närmaste väg. Detta hade haft ti föjd, att märgborrarna yngat i de fäda träden, varefter sedermera de i dem utveckade skabaggarna vid sitt näringsgnag angripit de kvarstående trädens kronor. Vid undersökningarna framgick omedebart, att den enda märgborrart, som här förekom, var den större. Detta var i viss mån överraskande, då man kunde ha väntat sig, att i de mindre dimensioner, som här utesutande förekomma, påträffa den mindre märgborren, som ju uppe i kronan ofta anträffas i grenar av samma dimensioner som de grövre utgarade stammarna i ovannämnda kronoparker. Att så ej var faet beror otviveaktigt därpå, att de ifrågavarande stammarna hade för tjock bark nedti för att titaa den mindre märgborren, samt att träden uppti voro för smaa för att den skue ynga i dem.

63 58 IVAR TRÄGÅRDH Vid undersökningen räknades såvä antaet modergångar som fyghål Ty dimensionerna hos de träd, som äggbeäggas, inverka ej bott på antaet modergångar utan även på avkommans vidare öden, därigenom v att brist på utrymme eer andra med S dimensionerna sammanhängande faktorer hindra en viss procent av ar v i o_ verna från att utveckas. s ~ Kurvan tig. ~ 2 3 åskådiggör sambandet mean de utgarade trädens o_~ >e-ca. nedre diameter och antaet utveckade (Efter TRÄGÅRDII). märgborrar per modergång. A v densamma framgår, att när den nedre Fig. 23. Kurva, utvisande sambandet mean den nedre diametern av utgarade tastammar och antaet diametern understiger 3, 3 cm i amänhet inga arver utveckas ti fyghå pr modergång av den större märgborren. Töö kronopark 26 fubidade märgborrar, men att med maj Graphische Darsteting des Zusammenhangs ökade dimensioner antaet fyghå pr zwischen dem niederen Durchmesser der Stämme und der Zah modergång hastigt titager, så att i der Fugöcher per Muttergang stammar med en nedre diameter av des grossen Kiefernmarkkäfers. 7 cm omkring 15 märgborrar pr rnadergång utveckas. Resutatet av en annan undersökning, gjord i Kia kronopark, överensstämmer vä med siffrorna från Töö. Även i detta fa funnas inga märgborrar utveckade, när den nedre dimensionen understeg 3,2 cm. Men f. ö. t.o är kurvan mera uttrycksfu än den föregående, så att > det ännu tydigare framträder, att en rätt hastig ök- )O ning ti 6 fyghå pr rnadergång inträder vid en ökning av diametern från 5 J,z ti 4 cm, varemot en ökning av diametern från O 'L 4 ti 6,s cm ej höjer ynge- ---, ~ Fig. 24. Kurva, utvisande sambandet meian den nedre diametern och antaet fyghå pr modergång. siffran ti mera än 9; därefter stiger i båda faen Kia kpk maj Graphische Darsteung yngesiffran vida hastigare. wie in fig. 23. Kia Mai Anedningen ti att i de svagaste dimensionerna inga märgborrar utveckas är ej, som man skue kunna tro, att de ej äggbeäggas av den större märgborren. Tvärtom, även i dessa stammar finner man moder-

64 UNDERSÖKNINGAR ÖVER DEN STÖRRE MÄRGBORREN 59 is /f 1.,.., v i-"" '... v ~ / r s '1 e Fg. 25. Kurva, framstäande sambandet mean modergångens ängd och äggfickornas anta. Tönnersjöhedens kronopark maj I 9 I 6. - Graphische Darsteung des Zusammenhangs zwischen der Länge des Mutterganges und der Zah der Eigriibchen. gångar med ägg i, men den ojämförigt största deen av avkomman dukar snart under. För att närmare kargöra anedningen ti att i svagare dimensioner så få arver utveckas ti skabaggar undersöktes ett anta stamdear av ungefar 2, 5 cm diameter. Resutatet föreigger i tabe VIII. Vi se därav, att modergångarnas ängd i amänhet ej överskrider 5 cm och endast säan uppgår ti 8, 5 cm. Medeängden för de uppmätta modergångarna är 5, 4 cm, såedes avsevärt mindre än vad man finner på stammar med grövre dimensioner, där den är cm. Det är givet, att detta inverkar på äggens anta, som ju med nödvändighet måste bi mindre, när modergångarna äro korta. Att äggfickornas anta, som ju är att vänta, sammanhänger med modergångarnas ängd framgår också av fig. 25, där vi se, att antaet äggfickor stiger hastigare än modergångens ängd, så att när modergångens ängd ökas ti den dubba, så har antaet äggfickor samtidigt nästan tredubbats. / Nedre diameter ,o 2,s Diameter an der Basis Modergångens ängd... 3,5 Länge des \tutterganges Anta äggfickor Zah der Eigriibchen Anta arvgångar Zah der Larvengänge Anta puppkamrar o Zah der Puppenwiegen o 2,o 2,4 2,41 2,z i 2,z 4,:,, 4,< 4,; s ::,; :: 1:: 1:: o o o o ~ o 2,zjz,o 5 5,s! ]20 o o 2,s z,o z, 3 7,s S,s 8,s o [so o 2 Tabe VIII. Anays av modergångarnas ängd, anta äggfickor, arvgångar och puppkamrar på utgarad.e tastammar. Töö kronopark 26 maj I Anayse der Frassbider an jungen Kiefernstämmen.

65 60 IVAR TRÄGÅRDH Fig. 26. Två gångsystem av den större märgborren på översidan av en sma, utgarad tastam, med sammanagt bott 2 puppkammare. - Zwei Gangsysteme auf einem schmaen Kiefernstamm, um die äusserst geringe Zah der Puppenwiegen zu zeigen. Det är emeertid tydigt, att det ringa antaet utveckade märgborrar ej förkaras genom äggens fåtaighet. Ty även om äggen äro färre än vad de bruka vara i stammar av grövre dimensioner - i medeta 38 mot 6o-Ioo under vaniga förhåanden - så äro de ikvä mera än tiräckiga, för att en tarik avkomma ska astras. Men så sker det oaktat ej. Vi se av tabeen, att endast i ett enda fa två märgborrar utveckades ur ett gångsystem. Aa övriga arver dogo, innan de hunnit att förpuppas. En bidragande orsak ti detta förhåande är säkerigen den.trängse, som måste bi rådande på dessa begränsade områden, och som gör att arv. gångarna korsa varandra upprepade gånger och ha svårt att nå den ängd, som är nödvändig för att arverna skoa kunna bi fuväxta. Denna trängse gör dessutom, att många arver över huvud taget ej kunna utveckas, emedan två modergångar igga så nära varandra, att den ena bidar en barriär för den andras arvgångar och omvänt (fig. 26). Sannoikt är detta för märgborrarna ogynnsamma nära grannskap mean modergångarna beroende på att djuren på smaa stammar borra sig in och anägga sina modergångar endast på över-

66 UNDERSÖKNINGAR ÖVER DEN STÖRRE MÄRGBORREN 61 sidan. Av denna anedning finner man på en iggande stam av dessa dimensioner i rege ett par modergångar, som igga rätt nära varandra på översidan (fig. 26); det är tydigt, att ur dessa endast ett fåta arver kan utveckas, jämfört med vad som skue bi faet, om gångsystemen ågo mindre tätt. Ett närmare studium av figuren, vari efter naturen äro avbidade i pan projektion två modergångar med sina arvgångar,_ funna på en tastam mätande 3, 5 cm i diameter, visar, att de arver, som utveckats ur de tätt inti varandra iggande dearna av modergångarna, kor.sat varandras våg så tätt, att inga gångar kunna urskijas; från detta parti utgå inga ängre gångar, varför det är antagigt, att arverna dött en för tidig död. De övriga gångarna, som nått en mera betydande ängd, äro ti största deen intrassade i varandra i en enda härva och många korsa varandra upprepade gånger. Endast två av dem suta med puppkamrar, i aa övriga ha arverna dött, innan de hunnit förpuppa sig. Dessa gångsystem avvika högst betydigt från dem, som man påträffar på grövre stammar, där trängsen ej varit stor, utan arvgångarna öpa ut åt aa sidor utan att korsa varandra. Även på grövre fångstträd har man emeertid funnit, att när de bi.()verbefokade gångsystemen bida figurer iknande trassiga härvor, och NöSSLIN (IV, s. 244) antager att ti föjd därav bott ett fåta märgborrar komma ti utvecking. En anays av arvgångarnas ängd visar, att denna ej når upp ti den normaa, men då de i amänhet korsa varandra i oika riktningar och ofta sammansmäta, är det ej möjigt att ange några exakta mått på deras ängd. Den trängse, som råder mean arverna, måste spea en betydande ro vid den höga dödigheten, därigenom att det ändamå, som man anser barkborrarnas regebundna gångsystem tjäna ~ att minska konkurrensen om utrymmet mean arverna - ej uppfyes. Men det är också antagigt, att uttorkningen i de smaare stammarna sker så hastigt, att många arver därigenom dödas. Som. en sammanfattning av ovanstående kan säga.s, att vid garingar träd med en nedre diameter understigande 3,5.cm kunna kvarämnas i skogen utan risk att den större märgborren ti föjd därav kommer att titaga i anta. Man kan ti och med säga, att dyika dimensioner böra kvarämnas i.skogen; de tjäna nämigen som ypperiga märgborrefäor, adenstund djuren ynga i dem, men endast en ytterst ringa bråkde av avkomman utveckas. Stammar av grövre dim~n-

67 62 IVAR TRÄGÅRDH sianer däremot få ej kvarämnas i beståndet, för så vitt ej garingen sker på en ämpig tidpunkt. b. Avve1'kni'ngstidens och exponeringens inverkan på trädens ämpi'gtet som yngeträd. Att avverkningstiden inverkar på barkborrarnas angrepp på de fåda stammarna, har redan tidigare varit bekant för det praktiska skogsbrukets representanter. ERNST ANDERSSON (s. 693) framhåer såunda, att»de i skogen på våren eventuet kvarvarande topparna av höstfäd och bortkörd skog äro också så torra, att de icke kunna ocka dessa insekter (märgborrarna) ti äggäggning, medan däremot toppar av vinterfäd ta äro synnerigen begäriga.» Han föresår, att ta borde fåas efter den tid, då märgborren sutat borra i tabarken, viken tidpunkt han emeertid sätter så sent som ti sutet av jui eer början av augusti. Redan de erfarenheter, som gjordes under sommaren 1916 vid de mera rekognoscerande undersökningarna över märgborrarna, pekade tydigt på att avverkningstiden speade en stor ro. För att närmare utreda denna fråga anordnades under de föjande åren fera försök, av vika dock några på grund, av svårigheten att personigen övervaka deras utförande ej gjordes så, att de kunde användas. Dessa försök utgå från föjande teoretiska förutsättningar. Man vet, att de oika barkborrarterna avvika från varandra i fråga: om vaet av yngeträd. Somiga angripa fut friska träd, andra utväja undertryckta eer genom snöbrott skadade träd och andra sutigen föredraga döda träd. Egendomigt nog, i betraktande av sakens stora praktiska betydese, har man emeertid ej sökt att genom mera detajerade försök närmare utröna barkborrarnas vanor i dessa avseenden. De experiment, som gjorts b. a:. av SEDLACZEK (I, II), i Österrike, ha närmast avsett att utfinna den ämpigaste metoden att framstäa fångstträd. Vid de försök, som nu skoa skidras, fådes stammar av ta med såvä tjock som tunn bark, kvistades samt ades i en enke rad bredvid varandra, des exponerat, des inne i beståndet. I amänhet skedde huggningarna en gång i månaden, men undantag gjordes för månaderna januari--mars, emedan av WESSLENS försök framgått, att under den~a tid ingen uttorkning äger rum. Ruggningarna avsågo att vid de oika barkborrarternas svärmning bjuda dem ett rikt urva av oika gama yngeträd, så att man kunde se, efter vika principer de utvade dessa. Närmaste syftet med under-

68 UNDERSÖKNINGAR ÖVER DEN STÖRRE MÄRGBORREN 63 sökningen var att utröna, huru änge på hösten man kunde fortsätta med garingar i taskog utan att randbarka virket och viken inverkan exponeringen därvid hade på detta. Vid den sista revisionen av dessa försök visade det sig emeertid, att åtminstone vissa barkborrarter äro så utprägade vid vaet av yngeträd, att de utesutande angripa exponerade stammar, medan andra ika exkusivt endast ägga ägg på stammar iggande inne i e_tt bestånd. Konsekvensen härav är, att man i framtiden beträffande vissa arter för att utesuta fekäor måste ordna fera serier, så att i exponerat äge och ikaså i beskuggat äge före svärmningen äggas stammar från oika månader, som efter huggningen egat des beskuggade, des exponerade. Ty frånvaron av exempevis den trubbtandade barkborren på de stammar, som egat beskuggade, eer frånvaron av den bruna granbastborren på exponerade stammar behöver ej tydas som ett bevis på, att dessa stammar genom sin beskaffenhet voro oämpiga som yngeträd, utan kan mycket vä bero utesutande på uppäggningspatsen. Av försöken framgår tydigt, att de fäda träden så småningom förora förmågan att ocka märgborrarna ti sig. De träd, som fäas under sommaren och hösten, bi därför ej föjande vår äggbeagda av märgborrarna. Att det härvid ej är fråga om inverkan av en ren uttorkningsprocess, framgår redan därav, att samma träd, som ratas av märgborrarna, angripas av andra barkborrarter. Sannoikt förhåer det sig så, att de oika barkborrarterna under trycket av konkurrensen om föda och utrymme tipassats ej bott ti oika dear av träden utan även ti oika häsotistånd hos dem. Barkborrarna deas, som bekant, ur denna senare synpunkt i primära och sekundära arter, en indening viken, som vi i det föjande skoa se, ej är tiräckig, enär ännu en kategori utan svårighet kan urskijas. Jämsides med denna speciaisering av barkborrarna har otviveaktigt även en speciaisering av deras instinkter, i främsta rummet av deras uktsinne, ägt rum. Ty det är uktsinnet, som vägeder djuren vid deras sökande efter ämpiga yngeträd, och de senare årens undersökningar (jfr TRÄGÅRDH I) ha visat, att detta tigår så, att deras uktsinne speciaiserats ti att reagera positivt endast för vissa bestämda intryck, i detta fa den ukt, som sprides av vissa organiska föreningar i de träd, vika äro ämpiga för avkomman. Det är föjaktigen frånvaron eer förekomsten av dessa organiska ämnen, vikas beskaffenhet hos barrträden man dock ej närmare känner, som avgör viken art, som kommer att angripa dem. Tabeen n:r IX visar, huru avverkningstiden på ovan nämnda sätt

69 IV AR TRÄGÅRDH A~ k '' "" ~~u;,b-1 ;~~~~~~('; ~ ~ b-1 :~~ ~.';i'; -t.-1 : 1 \1yeophius pi~iperda...' o o o o + o ++ +! 1 Hyurgops pahatus '1 i ' ' [ I ps proximus + o o + o + o j ' [ ".aricisooooooooooooooooooooooooi i J : Pityogenes quadridensoooooooo. + + / + + :, Xyoterus ineatus o/ + 1 +! ) i +J + o ~ o ++i+ + o Tabe IX, utvisande de oika barkborrarternas förekomst på fångstträd fäda vid oika tidpunkt. Gammekroppa, Värmand, 1917-I9I8, e = exponerad; b =beskuggad. - Das Vorkommen. verschiedener Borkenkäferarten an Fangbäumen, zu verschiedener Zeit ge fät, e = exponiert; b = beschattet. inverkar på barkborrarnas va, och av densamma framgår också, huru oika de respektive arterna detta hänseende förhåa sig. so ~ :pt. Serien höggs vid Gammekroppa under sommaren och hösten I 9 I 7 och våren 19 I 8 samt reviderades hösten I 9 I 7 och våren I9I8. I fråga om den större märgborren ägga vi märke ti, ~ " / att den å ena sidan angriper ' adees nyfäda stammar, ty ' stammar, som fäts den 30 maj, äggheades omedebart _... ~ _... " av märgborrarna; å den andra "':~... sidan. angripa de ej stammar, o... som huggits tidigare än i september föregående år. Fig Grafisk framstäning av den beka bastborrens (--) den fyrtandade barkborrens Hur annorunda förhåer (---- -) och den randiga vedborrens (.-.-) förekomst på tastammar fåda september, sig ej den art, som f. ö. ifråga januari och mars. Bjurfors Graphische Darsteung des Vorkommens von om va av dimensioner konimer den större märgborren H. paiatus (--) P. quadridens (---- -) und X. ineatus (.-:-) auf Kiefernstämmen, zu verschiedener Zeit gefåt. närmast och därför under andra förhåanden skue vara en svår konkurrent ti densamma, den beka bastborren (Hyurgops paiatus). Den utväjer nämigen just de träd, som den större märgborren ratat, även om gränsen ej är adees skarp. Av tabeen framgår, att den

70 + UNDERSÖKNINGAR ÖVER DEN STÖRRE MÄRGBORREN 65 ~~~~~~~---_:;_"_ -~~~ ' Avverkningstid e b e b e b e b e b e b e b e b e b Myeophius piniperda [, o o o o + o J + 1 o +' o [ Hyurgops paiatus... o o o o! o o o o o o o + o + O + O + : Ips proximus... o o + o o + o» aricis I f + +o + o i' + Xyoterus ineatus... i ' o o o + Tabe X, utvisande de oika barkborrearternas förekomst pi ffingstträd, råda vid oika tidpunkt. Bispg.rden I , e = exponerad; b "" beskuggad. - Das Vorkommen verschiedener Borkenkäferarten an Fangbäumen, zu verschiedener Zeit gefåt, e = exponiert; b = beschattet. beka bastborren våren I 9 I 8 yngade i träd, som voro fäda under tiden 2 jui ti 8 december föregående år, men ratade de i apri och maj 'sam~a år fäda träden. Huru de förhåa sig ifråga om virke fät under tiden januari-mars, framgår ej av denna serie, då inga stammar fädes under denna tid. Men en iten undersökning, som gjordes i jui I 9 16 vid B jurfors på ved, som huggits föregående vinter, visar, att virket under tiden januari-mars hastigt förorar sin tidragningskraft på den beka bastborren, i det procenten angripna träd, som för januari var 15,s, sjönk ti 4 i mars (fig. 27). På samma sätt som den beka bastborren förhåer sig den randiga vedborren (Xyoterus ineatus), viken ever i veden och därför kan väja samma yngeträd utan att konkurrera med den beka bastborren. Dessa båda art.;!r kunna såedes med fog räknas ti de utprägat sekundära arterna. Det finns emeertid ännu mera sekundära arter, vika rätteigen borde kaas tertiära, om ej denna term förut vore upptagen för annat ändamå. Dit hör den mångtandade bastborren (ps aricis). Av tabeen framgår nämigen, att denna utesutande yngade i exponerade stammar, som huggits i jui och augusti föregående år. Vidare framgår, att den fyrtandade barkborren (Pityogenes quadridens) ej yngar i virke, fät tidigare än i december, samt att den trubbtandade barkborren (Ips _/Jrozimus) nära överensstämmer med den större märgborren, men är ett utprägat soskensdjur, som ej yngar i beskuggade stammar. Att den ej yngat i de stammar, som fäts i apri och i början av maj, beror säkerigen därpå; att den svärmar senare än den större märgborren varför dessa stammar vid denna tidpunkt äro fua av märgborrar. Det är av intresse att jämföra denna serie med en annan, som erhös vid Bispgården och som framgår av tabeen n:r X. Denna 5. Medde. fr!'m Statms Skogsförsöksanstat. Häft. r8

71 66 IVAR TRAGARDH serie huggningar bev emeertid ej utförd på samma sätt som vid Gammekroppa. På den senare okaen ades de träd, som höggos vid en viss tidpunkt, skida från dem, som höggos på en annan, samt gran för sig och ta för sig. Vid Bispgården däremot ades träden sida vid sida atefter som de fädes samt gran och ta tisammans, så att ett par granstammar på båda sidor hade tastammar. Detta uppäggningssätt visade sig iksom vid Lit (ta b. IV sid. I s) inverka på barkborrarnas angrepp. Genom den bandade ta- och granukt från oika gama stammar, som här mötte barkborrarna, viseeddes de, så att t. ex. den sextandade barkborren, annars en exkusiv graninsekt, fuständigt dominerade på de tunnbarkiga tastammarna! Härmed sammanhänger säkerigen det förhåandet, att den fyrtandade barkborren - viken svärmar senare än den sextandade - ej förekom på dessa tastammar. Det är även möjigt, att sammanbandningen av stammar fäda vid oika tidpunkt, vika, som av GammeJkroppa-serien framgår, at efter sin åder utväjas ti yngeträd av oika barkborrarter, verkat förviande på dem, så att denna skinad framträder mindre utprägad, och t. ex. den större märgborren under infytande av ukten från bredvid iggande färska stammar yngat i ädre stammar, än den annars skue ha gjort. Vid jämföresen mean de båda serierna bör även framhåas, att vid Gammekroppa de beskuggade stammarna. ågo i vida tätare bestånd än vid Bispgården, medan däremot på Bispgården de exponerade kanske voro mera utsatta för soens inverkningar än vid Gammekroppa. Sutigen kunna naturigtvis även tifäigheter spea in, då ej något större observationsmateria föreigger och serierna mera äro att betrakta som förberedande försök avsedda att pröva metodens användbarhet. För att underätta en jämförese mean de båda serierna har vats en grafisk metod, viken framgår av tabeerna XI och XII. Månadernas namn betecknas med siffror, varvid man utgår från juni månad, då aa barkborrar yngat, och räknar bakåt ti jui föregående år. Förekomsten av en art betecknas med en hedragen inje, frånvaron av en art på en av okaerna, när den samtidigt finnes på en annan, med en punkterad inje. Tabeerna biva naturigtvis, det behöver knappt påpekas, mycket skematiska, därigenom att huggningar bott skett en gång i månaden och perioderna ha därigenom bivit kortare än i verkigheten. Genom denna metod vinner man den fördeen, att de oika arternas va av yngeträd bir ätt att överskåda och oika serier utan svårighet kunna jämföras med varandra, varjämte man kan göra en jämförese mean de oika avverkningstidernas förhåande med avseende på barkborrefaunan. En jämförese mean de båda efter denna metod uppgjorda tabeerna visar å ena sidan mycket anmärkningsvärda överensstämmeser,.

72 UNDERSÖKNINGAR ÖVER DEN STÖRRE MÄRGBORREN 67 Avverkningstid M. piniperda!~ [ ~-j-- r-,-~--1 fe --~-===r=----:-:--: ~~- H. paztiatus... \b 1 1 : 1 i ' : '. ' i --1-i_j P. quadrz"dens {~ J. proximus.... fe \b : -==1- ; : '.. aricis... {~~=~. ; ' X. ineatus... ~~ 1=1==!=:=1. 1= Tabe XI. Försöksserie över avverkningstidens inverkan på barkborrefaunans samm;o.n sättning vid Gammekroppa 1918-I919. e= exponerad; b = exponerad. --=förekomst av ekonomiskt viktig barkborre; --=förekomsten av mindre viktig art;... = frånvaron av en art på den ena okaen, när den samtidigt finnes på den andra. Versuchsserie iiber die Wirkung der Zeitpunkt, wo die Bäume gefåt worden sind, auf die Zusammensetzung der Borkenkäferfauna bei Gammekroppa. -- = Vorkommen einer ökanomisch wichtigen Art; -- = Vorkommen einer mehr indifferenten Art;... = Fehen einer Art auf der einen Lokae, wenn sie zu geicher Zeit auf der anderen vorkommt. Avverkningstid ]If. pinzperda... ~~ fe H. pa!rdus... \b I. proximus ~ I. a rids ~ Je X. z"neatus \b : VII VIII: IX X i XI XII I : II III IV V VI [_: =i==]===. := ' :._,... 1 iii. 1:== ~ ! i Tabe XII. Försöksserie vid Bispgården Beteckningar som tabe XI. - Versuchsserie bei Bispgården. Bezeichnungen wie in Tabee XI. å den andra sidan vissa ej mindre egendomiga avvikeser. Om vi börja med de förra, så faer det genast i ögonen, att genom de data, som framgå av de båda serierna, barkborrearterna uppdeas i tre grupper. Den första gruppen omfattar de jämföresevis mera primära, den större märgborren, den fyrtandade barkborren och den trubbtandade barkborren; den andra- gruppen omfattar de sekundära arterna, den beka

73 68 IVAR TRÄGÅRDH bastborren samt den randiga vedborren, och den tredje gruppen utgöres av den mångtandade barkborren.. Granska vi tabeerna närmare, så finna vi, huru överensstämmande resutaten äro i fråga om den mångtandade barkborren (!ps aricis); på båda okaerna har den endast yngat på exponerade stammar och utesutande på dem, som huggits så ångt tibaka i tiden som i jui eer augusti föregående år. Även i fråga om den trubbtandade barkborren (!ps pro:rimus) är överensstämmesen mycket god. Vi observera emeertid, att vid Bispgården virke fät i ~örjan av oktober. hinner undergå sådana förändringar, att den trubbtandade barkborren ratar det; vid Gammekroppa däremot har förändringen försiggått ångsammare, enär virke, fät så tidigt som i sutet av september, föjande vår angreps. Den omständigheten, att beträffande båda arterna avvikeserna gå i samma riktning, taar för att vi hava att göra med inverkan av kimatiska faktorer, och denna förmodan stegras ti visshet, när vi se, att ytterigare två arter visa avvikeser i samma riktning. Dessa arter äro den beka bastborren (Hyurgops paiatus) samt den randiga vedborren (Xyoterus ineatus), av vika den förre vid Bispgården ratat virke fät i augusti föregående år, medan vid Gammekroppa även tidigare, i jui, fät virke angreps; skinaden beträffande den randiga vedborren uppgår ti en månad. Virke fät i jui vid Bispgården har såedes föjande år ej bivit angripet av någon bark- eer vedborre, men vid Gammekroppa yngade tre arter i detsamma. Man tvingas härav ti det antagandet, att vid Bispgården virket ti föjd av temperatur, nederbörd eer ev. insoation förändrats hastigare än vid Gammekroppa. Vidare observera vi, att vid Bispgården varken den beka bastborren eer den randiga vedborren yngat i exponerat virke, något som de gjort vid Gammekroppa. Även i detta fa kan det ej gärna vara fråga om någon tifäighet, därti äro observationerna för många. För närvarande är det emeertid omöjigt att säga, huru denna företeese ska tokas. Diskussionen av resutaten beträffande den större märgborren har med avsikt uppskjutits ti sist, enär den bäst föres mot bakgrunden av de data, som vunnits i fråga om de andra barkborrearterna. Den större märgborren avviker från de övriga därigenom att den på båda okaerna förekommer såvä på exponerat som beskuggat virke, något som man i betraktande av dess vanor även kunde vänta. På exponerat virke förhåer den sig på båda okaerna nästan ika; den skinad på knappt en månad, som förefinnes, skue man vara böjd att uppfatta som en tifäighet, om den ej ginge i samma riktning som i fråga om andra barkborrearter.

74 UNDERSÖKNINGAR ÖVER DEN STÖRRE MÄRGBORREN 69 Så mycket mera anmärkningsvärt är det under sådana förhåanden, att beträffande beskuggat virke avvikeserna för det första äro vida större än dem, som tidigare iakttagits - ej mindre än 4 månader - och för det andra gå i adees motsatt riktning mot aa förut observe rade avvikeser. Denna omständighet gör, att man måste antaga, att vid Bispgården ett störande moment inverkat på märgborrens förmåga att väja yngeträd. Detta moment är möjigen förekomsten av virke fät vid andra tidpunkter, iggande tätt bredvid de ädre stammarna. Då det förut visat sig, att bandningen av gran- och tastammar förett den sextandade barkborren, en typisk graninsekt, ti att ynga i taen, igger det nära ti hands att antaga, att bandningen av virke fät vid oika tidpunkter förviat den större märgborren och att detta är anedningen ti att man vid Bispgården finner den på virke fät i augusti och september. Man skue kunna invända mot detta antagande, att i så fa de störande verkningarna av bandningen av oika torra stammar även borde visa sig på det exponerade virket. Att så ej skett, beror sannoikt därpå att de under jui-oktober huggna, exponerade stammarna hunnit torka ut så mycket ti föjande vår, att den större märgborren ej kunnat ynga i dem. Kommande undersökningar få emeertid avgöra, huru härmed förhåer sig. Av tabeerna framgå vidare i fråga om den större märgborren, viken betydese exponeringen av det fäda virket har. De exponerade stammarna förora på kortare tid än de icke exponerade sin tidragningskraft för de yngandf: märgborrarna. Detta beror, som tidigare framhåits, därpå att deras bark och kambium hastigare undergår vissa kemiska förändringar, så att de ej ocka ti sig märgborrarna. Härav framgår även, att virkets uppäggningssätt måste väsentigt inverka på resutatet. Vid hittis utförda försök ha emeertid aa vid en viss tidpunkt fäda stammar agts i en enke rad på två andra stammar, för att ingen skinad skue förefinnas mean dem. Några rön rörande uppäggningssättets betydese ha därför ännu ej gjorts, 1 men man kan på förhand säga, att ju mera uppäggningssättet befordrar virkets torkning, desto snabbare bir detta otjänigt för märgborren. Särskit det virke, som hugges under tiden september-december och ej kan avägsnas ur bestånden, torde m?jigen genom ämpiga åtgärder kunna göras otjänigt för märgborren. Som sammanfattning av resutaten rörande avverkningstidens och exponeringens betydese för virkets tjänighet som yngepats för den större märgborren kan sägas: 1 Försök rörande såvä uppäggningssättets som barkningsgradens inverkan pågå emeertid.

75 70 IVAR TRÄGÄRDH Virke, som fäes under sommaren och hösten, undergår ti föjande vår sådana förändringar, att det då ej angripes av den större märgborren. Uppägges virket exponerat, försiggå dessa förändringar så hastigt, att huggningen utan risk kan fortsättas ti november. Uppägges virket däremot beskuggat, sker förändringen vida ångsammare, så att huggningen ej kan fortsättas ängre än ti sutet av augusti. Då vidare, som tidigare visats, den större märgborrens svärmningstid även i norra Sverige vanigen är förbi i början av juni, ingen 2-dra generation förekommer och den senare ku, som potentiet finnes, säan kommer ti utvecking, finn e s såedes en period a v från 2 1 / 2 (beskuggat virke) ti 5 månader (exponerat virke), under viken huggningar kunna verkstäas, utan att några åtgärder behöva företagas mot den större märgborren. Det är sannoikt, att genom ämpig barkning av det inne i bestånden iggande virket den riskfria perioden kan avsevärt förängas. VII. SKOGSELDARNAS INVERKAN PÅ MÄRGBORRARNAs FÖREKOMST. LAGERBERG framkastar (s. 17I-172) den teorien, att den bekanta Särna-härjningen skue eda sitt ursprung från ett stort, omkring mitten av 188o-taet uppkommet brandfät. I de genom branden skadade träden hade de haft tifäe att starkt föröka sig och sedermera hade de sagit sig på den av branden oberörda skogen. Det finns åtskiigt som taar för LAGERBERGs antagande. RATZEBURG (s. 2 10) omtaar också efter HEYERS' iakttageser, att den större märgborren gärna angriper taar som skadats av ed, och WILLKOMMS skidring (s ) av den stora märgborrehärjningen i Livand år r868, viken uppkom som en föjd av skogsbrand, är mycket beysande för, huru det kan gå, om man åter märgborrarna få ostört föröka sig i de av branden skadade taarna. Trots upprepade varningar från skogsmännerts sida underäto myndigheterna att fäa och hugga upp de brända träden, och inga åtgärder i denna riktning bevo vidtagna förrän år 1871, men då var det nästan för sent att uträtta något eer i varje fa omöjigt att göra några åtgärder i så stor måttstock, som nu behövdes för att åtgärderna skue bi effektiva. WILLKOMM beräknar nämigen, att man skue behöft fäa åtminstone 240,000 fångstträd för att kunna uträtta något, varemot man år I 868 skue ha kunnat nöja sig med att fäa ett par tusp.n dyika träd.

76 UNDERSÖKNINGAR ÖVER DEN STÖRRE MÄRGBORREN 71 SAALAS framhåer även sambandet mean skogsbrand och märgborrehärjningar (s. 394). Mycket beror härvid på skogsbrandens omfång och styrka samt på den tidpunkt, då den inträffar. Om t. ex. på en mindre bränna aa trädens kronor bi förbrända på försommaren, men stammarna endast bi svärtade, så bi dessa träd, vika tidigare på våren säkerigen skue varit ypperiga yngeträd för märgborrarna, ej angripna, emedan insekternas svärmningstid är förbi. Däremot angripas de enigt iakttageser gjorda den 2 2 jui I 9 I 8 vid Nisiden nära Jörn samma sommar i stor utsträckning av timmermannen och tabocken (och möjigen även andra ånghorningar), vikas stora, karaktäristiska trattar genom barken, som av honorna förfärdigas vid äggäggningen, bjärt sticka av mot den devis konade barken och påträffas i stort anta. Ä ven om dessa träd skue få stå kvar ti föjande vår, skue de säkerigen ti föjd av ånghorningsarvernas verksamhet vara så ångt gångna, att de ej skue draga ti sig märgborrar, vika f. ö. skue finna patsen ti ara största deen upptagen. Dyika mindre brännor under försommaren, där aa träd skadas så mycket, att de angripas av ånghorningar, torde därför i amänhet ej bida några härdar för märgborrehärjningar. Inträffa skogsedar däremot senare, efter det att ånghorningarna sutat med äggäggningen och träden ej bi mera skadade än att de föjande år äro ämpiga för märgborren, så inträffar naturigtvis under de närmaste åren en stark ökning i märgborrarnas anta med åtföjande stark stympning av de kringstående friska taarnas krona. Huruvida denna stympning sedermera resuterar i dessa träds död eer ej torde nog bero på om det är fråga om den norrändska taen eer ej. LAGERBERG har tidigare påpekat, att kronskadegöresen bir särskit ödesdiger för taar med högnordisk typ och de sammanstäningar över skogsinsekternas skadegörese, som under de senare åren pubicerats av förf. bestyrka detta. Uppgifter att taarna dött ti föjd av kronskadegörese föreigga endast från norra Sverige (Vindens skogsområde). Ett par undantag föreigga visserigen men i två fa är det fråga om kvarämnade fröträd och det igger i sakens natur att dessa skoa biva adees särskit ia åtgångna av märgborrarna, om man ej genom barkning av stubbarna söker motarbeta deras förökning. Ett tredje fa föreigger från Kinda revir, där enigt revirförvatarens utsago taskogarna inom Y dre härads höjdpatåer äro av en typ, som med sin mindre kraftiga kronbidning i viss mån motsvarar den högnordiska taen. Under sommaren 19 I 6 hade jag tifäe att vid det bekanta Spannarbodafätet studera märgborrarnas uppträdande. Å brandfätet hade ett

77 72 IVAR TRÄGÅRDH anta fröträd kvarämnats (fig. r 7) vikas kronor ej skadats av branden men vikas stammar nedti ej säan hade den yttre deen av barken svartbränd. Av 40 dyika frötaar som undersöktes visade 8 z,s % ej några stamangrepp av märgborrar eer andra barkborrar; men 6 % av dessa träd hade gugrön krona och skue säkerigen nästa år bi angripna. På tre träd eer 7, 5 % f u n nos korta övergivna försöksgångar av märgborrar. Endast ett träd var dött, men dess död hade ej förorsakats av barkborrar utan av någon ånghorning, san:1oikt tabocken eer timmermannen. I tre träd, vikas krona var gugrön, hö den I z-tandade barkborren på att borra sig in. En annan undersökning ett stycke därifrån gav ti resutat, att av I z frötaar 8 st. voro adees friska, i z hö den I z-tandade barkborren på att anägga parningskammare, ett visade tarika fyghå a v den större märgborren och i ett hö densamma på att utveckas. Om såunda i detta fa märgborrarna ej tycktes spea någon fram- trädande ro genom stamangrepp, viket devis berodde på att taarna hade för tjock bark, så voro frötaarnas kronor i stäet i hög grad uttunnade genom deras kron angrepp, och som i översikten för I g I 6 omnämndes kunde man räkna över 550 nedfana skott av I :sta och z:dra ordningen under dem, viket med de små högt ansatta kronor, som frötaarna hade, måste innebära en högst betydig nedsättning av barrmassan. Framhåas bör emeertid, att de träd, som nu stodo tynande ej voro svårare stympade av märgborrarna än de som hade gröna kronor, varför man ej är berättigad att skriva deras tistånd på märgborrarnas konto, utan de hade sannoikt skadats vid skogsbranden. Enigt vad jägmästare G. RAMSTEDT sedermera benäget meddeat mig måste många av fröträden sedermera avverkas men efter ovanstående data att döma är det sannoikt, att om deras död förorsakats av insekter, så är det den I z-tandade barkborren, som varit den mest verksamma, möjigen i förening med tabocken och timmermannen, viken senare var mycket amänt förekommande. I kanten av brandfätet funnas små homar med yngre skog, som ej ännu hunnit att avverkas. Av den undersökning som verkstädes, framgår, att stammar med en brösthöjdsdiameter av 8 cm och därunder ej angripits av märgborrarna, varemot dessa jämte barrträdsöparen, Antftaxz'a quad1 z'punctata och enstaka beka bastborrar angripit aa träd av grövre dimensioner. Likaedes bi naturigtvis i kanten av brandfätet stående skadade taar yngeträd. En undersökning av det ti brandfätet gränsande beståndet ämnade påtagiga bevis för att märgborrarna året efter branden och fortfarande voro ofantigt tarika. Överat var marken betäckt av nedfana skott

78 UNDERSÖKNINGAR ÖVER DEN STÖRRE MÄRGBORREN 73 och i kronorna sågos en mängd torkade, brunfärgade skott som ännu ej brutits av. Däremot kunde inga träd upptäckas, som så skadats av kronangreppet, att de nu voro yngeträd, och över huvud taget måste man säga, att antaet nu yngande märgborrar var förvånansvärt itet i jämförese med de ofantiga skaror, om vikas tidigare närvaro de på marken nedfana skotten taade ett tyst men vätaigt språk. Att döma av ovanstående anteckningar, vika naturigtvis ej göra anspråk på att uttömmande beysa frågan om den ro, som skogsedarna spea för märgborrehärjningens uppkomst, vi det emeertid synas, som om faran av att större, sammanhängande härdar, där märgborrarna uppträda som rent primära skadegörare, skue på detta sätt uppstå ej är så stor, som man måhända skue vara böjd att tro. Det är fastmera sannoikt, att de stora skaror av märgborrar, som atid vid dessa tifäen astras, sprida sig åt oika hå för att på ängre eer kortare avstånd finna ämpiga d. v. s. sjuka eer skadade träd. Då skogsedarna i vårt and i rege inträffa efter det att märgborrarna sutat svärma, så är det ur märgborresynpunkt ej omedebart brådskande med avverkningen, ty stammarna bi va under inga förhåanden åtminstone i större utsträckning angripna (jämför vad som sagts om den andra kuen). Aa skadade träd av sådana dimensioner, som kunna användas q bjäkar och bräder, böra emeertid ofördröjigen fäas och hebarkas. Ty sker ej detta, kommer ofebart tabocken att angripa det med sina djupt in i veden gående gångar. LITTERATURFÖRTECKNING. AL TUM, B.: (I) Forstzooogi e I. Insecten. 2 upp!. Berin r88r. -- (II) Resuae von neuen Versuchen zur Vemichtung unserer Borkenkäfer durch Fangbäume. - Zeitschr. f. Forst und Jagdwesen. Berin (III) Zur Generation des Hyesinus piniperda. Ibidem rsgo. ANDERSSON, E.: Om ämpigaste årstiden för avverkningens utförande. - Skogsvårdsf. Tidskr. I9I4. BoAs, J. V. E. (I) Forstzooogi. Kj0benhavn I8g6-r8g8. -- (II) Et Angreb av Hyesinus piniperda. - Tidskr. f. Skovwesen. I (III) Yderigere Bemerkninger om Hyesinus piniperdas Indvirkning paa Fyrrens Udseende og Form. Ibidem 1 goo. BORODAIEVSKY; Lesnoj Journa I 9 I 7. E!CHHOFF, W.: Die Europäischen Borkenkäfer.. Berin I88r.

79 74 IV AR TRÄGÅRD H FRITZ, N.: De danske skadeige Naaetrreinsekter. Kj0benhavn I892. FucHs, G.: Uber die Fortpfanzungsverhätnisse der rindenbritenden Borkenkäfer. Miinchen I907. GRÖNBERG, G.: Märgborren, en fara för våra Norrandsskogar. Siwgen I9I4. HOLMGREN, A. E: De för träd och buskar nyttiga och skadiga insekterna. Stockhom I867. HENNINGs, K.: (I) Experimente-bioogische Studien an Borkenkäfern III. - Naturwiss. Zeitschr. f. Land- und Forstwirtschaft I908. ~- (II) Experimente-bioogische Studien an Borkenkäfern IV. Ibidem I908. ~- (III) Zur Bioogie der Ipiden. - Verhand. d. Deutsch. Zoo!. Geseschaft HENSCHEL, A. 0.: Die schädichen Forst- und Obstbaum Insekten 3 upp!. Berin I895. HEss, R.: Der Forstschutz. Bd. I. Schutz gegen Tiere. Berin 19I4. JUDEICH, J. F.: (I) Die Wadverderber und ihre Feinde. 7 upp!. Berin ~- (II) Zur Entwickungsgeschiche der Borkenkäfer. - Tharandter Forst!. Jahrbuch. r88o. KNOCHE, E.: Beiträge z. Generationsfrage der Borkenkäfer. Forstwiss. Centrab. I904. KOLMODIN, G.: Grantorkan och bar{borren. Norrands skogsvårdsförbunds tidskrift. 19I5. LAGERBERG, T.: En märgborrshärjning i övre Daarna. skogsvårdsföreningens tidskr. Am. upp!. I9I r. LÖVENDAHL, S. A.: De Danske Barkebier. Kj0benhavn I8q6, NITSCHE-JUDEICH: Lehrbuch der Mitteeuropäischen Forstinsektenkunde. Berin I895. NUSSLIN, 0.: (I) Uber Generation und Fortpfanzung der Pissodes-Arten. - Forst!. naturwiss. Zeitschr. I 897. (II) Die Generationsfrage bei den Borkenkäfern. Forstwiss. Centrabatt I904, (III) Beiträge z. Generationsfrage d. Borkenkäfer. - Naturwiss. Z. f. Land- und Forstwirtschaft I 905. (IV) Leitfaden der Forstinsektenkunde. 2 upp!. Berin I9I3. PAULY, R.: (I) Ueber die Generation der Bostrychiden. - Ag. Forst- & Jagd-Zeit. J (II) Erwiderung auf Herrn O berförster vv. Eichhoffs Artik!"i»U e ber die jährich wiederhoten Fortpfanzungen der Borkenkäfer. Ibidem I889. RATZEBURG, J, TH: Die Forstinsekten. Bd.. I839. RrTCHIE, W.: Bionornies and forest importance of Myeophius minor. -- Trans. R. Soc. of Edinburg. Bd. 52. I9I7. SAALAS, U.: Kaarnakuoriaisista ja niiden aiheuttamista vahingoista Suomen metsissä. - Häsingfors I 9 I 9 ScHOTTE, G.: Om snöskadorna i södra och meersta Sveriges skogar I9I 5-I9I6. Medd. fr. St. Skogsförsöksanstat. H. I3-I4. I9I6-I9I7. Bd. I. SEDLACZEK, W.: (I) Versuche mit verschiedenen Arten von Fangbäumen zur Bekämpfung der Borkenkäfer. Centrab. f. d. ges. Forstwesen.. I (II) Studien an Fangbäumen zur Bekämpfung der Borkenkäfer. Ibidem I9I8. SYLVEN, A.: Märgborrfaran för våra taskogar. Skogen I916. SYLVEN, HJ.: Något om våra märgborrarters skadegörese och utveckingsmöjigheter. Skogsvårdsf. Tidskr. I9I6. TASCHENBERG, E. L.: Forstwirtschaftiche Insektenkunde. Leipzig I874. TRÄGÅRDH, L: (I) Om studiet av insekternas instinkter och dess betydese för den praktiska entomoogien. Fauna och Fora. Stockhom I9I3. (II) Våra vanigaste barkborrar och deras gångsystem. Statens skogsförsöksanstats fygbad n:r 8. I 9 I 7. (III) Skogsmsekternas skadegörese under år I9I6, Medd. fr. Statens Skogsförsöksanstat. H. I5. J9I8. (IV) skogsinsekternas skadegörese under år J 9I 7 o Ibidem. H. r6. I 9 I9. (V) Redogörese för skogsförsöksanstatens verksamhet under treårsperioden I9I5- I917 jämte försag ti arbetsprogram. IV. Entomoogiska aboratoriet. Medd. fr. Statens Skogsförsöksanstat. H. I 5. I 9 I 9 VESTERLUND, 0.: Entomoogiska studier i Norrbottens skogar. Tidskr. f. Skogshushåning. Bd. 20. I892. WrLLKOMM, M.: Ueber Insektenschaden in den Wädern Liv- und Kurands. - Sitzungsb. d. Naturforscherge esch. zu Dorpat. Bd. 8. J 874. IVOLFF, M.: Entomoogische Mitteiungen II. Aufforderung zur Mitarbeit an der Erforschung der Bioogie des grossen und keinen Wadgärtners. - Zeitsch. f. Forst- & Jagdwesen. Bd. 25. I92o.

80 RESUMEE. 75 Untersuchungen fiber den grossen Wadgärtner (ifyeophzus piniperda). Infoge der in dem etzten J ahrzehnt im mer mehr angewandten Durchforstungsmethode hat der grosse W adgärtner in unserm Land an Zah wesentich zugenommen. Es fagen hier die Resutate einiger Untersuchungen iiber den seben. Der historische Tei S. 2-1 o b ringt dem Fachmann nichts N eues; eine Ubersetzung ist deshab unnötig. Uber die Entwickzmg des grossen Wadgärtnn in Schweden: Versuche mit einer Reihe gefäter Bäume zeigten (tab. I-IV): r) dass der grosse Wadgärtner jährich n ur eine Generation hervorzubringen vermag; 2) dass er unter gewissen, nach nicht näher bekannten Umständen, eine zweite entwickungsfähige Brut erzeugen kann; 3) dass diese zwei te Brut infoge ihres setenen Auftretens und ihrer geringen Zah ohne praktische Bedeutung ist; 4) dass in.agemeinen der grossen Wadgärtner im sudichen und mitteren Schweden bis zu 64 nörd. Breite Ende Mai und Anfang Juni ausgeschwärmt hat. Vergeich zwischen der Angriffs- und Schädigungsweise des Wadgärtners und de1' anderer nade- und frie b fressender Insekten: Der Ernährungsfrass des W ad.gärtners stimmt mit dem der nade- und triebfressenden Insekten darin iiberein, dass er ganz primär ist. Ein Kranenaugriff durch den Käfer wird nur dann ein Herd grösserer Schädigung, wenn die Bäume dadurch so weit.gehend geschädigt werden, das sie Brutbäume fiir den Käfer werden. In den.andern Fäen - und diese sind die zahreicheren - muss der W adgärtner manges naheiegender passender Brutbäume geschädigte oder im Wachstum unterdriickte Bäume befa en; dabei verbreitet er sich dermassen nach ver schiedenen Richtungen, dass eine amähiche konzentrische Erweiterung des.angegriffenen Gebiets nicht stattfindet. Vergichen mit den nadefressenden Insekten sind die Kiefernmarkkäfer, besonders in anbetracht ihrer geringen Grösse, unerhört verschwenderisch. Figur 3 zeigt rechts einen vorjährigen J ahrestrieb mit fiinf wohentwicketen Jahrestrieben, ae dem Untergang geweiht; dadurch werden ansser den Sprossanagen nicht weniger as 6oo Nadepaare zerstört. Figur 4 zeigt zwei Jahrestriebe, von regenerierenden Käfern angegriffen. Bei einer sochen Schädigung ibeibt ja der Verust an Naden geringer; aber die Frage beibt offen, ob nicht eine Kompensation stattfindet, dadurch dass die jungen Jahrestriebe schne austrocknen und der Käfer deshab, während seines Regenerationsfrasses mehrere Triebe nach einander angreifen muss. Eine Anayse der Anzah Nadepaare an abgebrochenen, zur Erde gefaenen vorjährigen Trieben ergab im Mitte 130 Paare. An diesäjhrigen Trieben sassen durchschnittich nur 73 Paare. Die durch regenerierende Wadgärtner Anfang und Mitte Juni verursachte Schädigung ist zuerst schwer zu entdecken. Die angegriffenen Naden unterscheiden sich da von den frischen nur durch ihre etwas geringere Länge (Fig. 6 a). Die Triebe geichen in diesem Zeitpunkt den durch den Kieferntriebwicker geschädigten (Fig. 6 b); bei den etzteren feht j ed och die mit Harz umgebene Öffnung; oft sind die Triebe an der Basis miteinander versponnen, wobei mehrere nahe einander sitzende Triebe angegriffen sind. Trockene Triebe, die noch am Zweig sitzen, werden oft von Anobium-Larven angegriffen,. die j ed och niemas an erster Stee auftreten. Ist der Tri e b so

81 76 IV AR TRÄGÅRD H kräftig, dass der äussere Hozrnante nicht zerstört wird, so heit der Schaden durch Kausbidung und die angegriftene Stee schwit auf (Fig. 7 ). Der Zuwachs wird jedoch in dem auf den Augriff fagenden Jahre so sehr gehernrnt, dass die Triebe und ihre Naden ktirzer beiben; doch schon im fagenden Jahr entwicken sie sich wieder norma. Wann jirzdet der Ernährungs(rass statt? In der Literatur wird agernein an. gegeben, dass die e ben ausgeschiipften Käfer im Jui und August in die Kiefernkronen wandern. Schon vor der Entdeckung des Regenerationsfi-asses. und der darnit verbundenen Schädigung in den Kronen vor dem A uftreten der neuen Generation agen aber einige Angaben vor, z. B. bei ALTUM (S Jo I) und FRITZ (S. 64) dass schon im Juni ein Kronenangriff vorkornrnt. In diesen beiden Fäen handete es sich zweifeos urn Regenerationsfrass. Ein socher kornrnt auch in unserrn Land agernein vor, weshab die Kronenangriffe vie fruhet beginnen, as man bis jetzt annahrn. Der Zweck des Regenerationsfrasses ist die Gewinnung neuer Kräfte zur Zeugung einer neuen Brut. Es ist noch unkar, unter wechen Urnständen und in wecher Ausdehnung dies geingt. Die Experirnente bei Koeberga im Sommer 19 I 8 zeigen, dass eine, aerdings sehr unbedeutende, zweite Brut sich entwickete; nach den Versuchsserien bei Garnrnekroppa I 9 I 7, Bispgården I 9 I 9-2 o und Torreby I 9 2 o kam an diesen Orten keine zwei te Brut vor. Im Sommer I 9 2 o wurden bei Uddevaa in Kieferntrieben zahreiche fressende Wadgärtner eingesarnrnet. Eine anatornische Untersuchung ihrer Geschechtsorgane (Fig. 8) zeigte, dass diese Tiere eine Brut erzeugt hatten und nun mit ihrern Regenerationsfrass besehäftigt waren. Ansserdem findet ein Kronenangriff statt zu Beginn des Friihjahrs, verursacht durch Käfer, die infoge gewisser Urnstände nicht schon im vorigen Herbst die Geschechtsreife erangt hatten. Die Kronenschädigung, die die neue Generation der Wadgärtner Mitte Jui verursacht, ist jedoch weit ernsterer Natur as die Schädigung im Friihjahr oder zu Beginn des Sornrners. Denn die neue Generation ist ja zahreicher as die Muttergeneration, die ansserdem durch Parasiten, Raubinsekten u. s. w. dezirniert wird. Es beibt bis jetzt ohne Erkärung, warurn trotz des agerneinen Auftretens. des Regenerationsfrasses eine zweite Brut so seten zur Entwickung geangt. Vieeicht könute man eine der drei fagenden Annahrnen rnachen: I) Die regenerierten Käfer egen ers t im fagenden J ahr Eier; 2) sie versuchen die Eiabage im seben Sornmer, was jedoch infoge mangender Brutbäurne miss Iingt; 3) der Sterbichkeitsprozentsatz der regenerierten Käfer ist so gross, da die rneisten infoge innerer oder äusserer Ursachen zugrunde gehen. Die erste dieser Annahmen, von dem Russen BoRODAIEVSKY aufgestet, scheint so unwahrscheinich, dass eine Diskussion unnötig ist. Dagegen hat die andere Annahrne Verschiedenes fiir sich. Zu dem Zeitpunkt einer zweiten Eiabage sind ae Kiefern, die im Winter und Friihing gefät wurden oder unter Windund Schneebruch geitten haben, schon angegriffen, teiweise durch die erste Brut des Wadgärtners, teiweise durch die darauffogenden Pissodes-arten.und Bockkäfer. Bäurne, die infoge irgendeines Urnstandes nach den Augriff dieser Insekten geschwächt worden sind, wären bingegen passend fiir die zweite Brut.. Es wiirde mithin auf der An- resp. Abwesenheit socher Bäume beruhen, obein zweite Brut zustande kornrot oder nicht. Einige Beobachtungen sprechen dafiir. Auf dem bei Koeberga iegenden Versuchsfed zur Untersuchung:

82 UNTERSUCHUNGEN UBER DEN WALDGÄRTNER 77 der Bedeutung des Uberwinterungsfrasses zeigte der Baum Nr 36 im Mai einen einzigen Versuchsgang des grässeren Kiefernmarkkäfers. Nichtsdestoweniger war dieser Anfang Oktober von dem grossen Wadgärtner angegriffen. Ebenso beobachtete e. Jägmästare P. BöRJESSON bei Untersuchung der Verheerung durch den Kiefernspanner im Staat. Forst bei Västervik Larven, Puppen und neuausgeschiipfte Imagines des grossen Wagärtners Mitte August, die woh as zweite Brut aufgefasst werden diirften. Diese Beobachtungen scheinen fiir die Richtigkeit der Annahme zu sprechen, dass die Anwesenheit passender Brutbäume fiir die Entwickung einer zweiten Brut bestimmend ist. Der Regenerationsfrass des Wadgärtners scheint aso die Aufgabe zu haben, im späten Sommer auftretende Brutmögichkeiten auszuniitsen oder m. a. W. eine Reserve zu biden, die eventuee Angriffspunkte auszuniitzen vermag. Das Eintreffen dieses.faes scheint jedoch so seten zu sein, dass die zweite Brut nur ausnahmsweise zur Entwickung kommt und deshau) praktisch keine Roe spiet; Fangbäume auszuegen ohnt sich nicht.. Einwirkung des Ernährzmgifrasses auf die Form der Krone: Ohne Zweife ist der oberste Tei der Krone dem Angriff der Kiefernmarkkäfer besonders ausgesetzt. Mögicherweise iegt eine Answah seitens des Käfers vor; doch scheint es wahrscheinicher, dass der stärkere Angriff des Wipfes eine Foge der Vorie be der Käfer fiir dies- und vorjährige J ahrestriebe ist. Diese biden ja den äusseren Mante der Krone und dies umso mehr, je näher man dem Wipfe kommt. Dazu kommt, dass eine Schädigung des Wipfes eichter in die Augen fät as sonstwo an der Krone, wo die Liicken durch die ubrige Nademasse in gewissem Masse verdeckt wird Der Einfuss des Ernährungsfrasses auf die Form der Bäume ist verschieden, je nachdem es sichum einen einmaigen Angriff handet oder um im Lauf der Jahre wiederhote. Besonders ausgesetzt fiir einmaige Angriffe sind die Bestände der I. und III. J ahreskasse infoge der nun immer mehr zunehmenden Durchforstungen. Beiben die bei einer sochen Durchforstung im Spätwinter oder Friihjahr gefäten Bäume im Bestande iegen, so tritt im seben Sommer eine Verheerung ein mit darauffogender Kronenbeschädigung der ii brig en Bäume. Figur I o gibt eine V orsteung wie weit diese geschädigt werden können. Nach kurzer Zeit haben die Bäume den Schaden wieder geheit durch Ansbidung von Ersatztrieben, so dass nach einigen Jahren der Schaden schwer zu entdecken ist. Doch ohne Fogen ist ein socher Angriff nicht. Nach den Berechnungen von Jägmästare MÅRN erreicht die Verminderung der assimiierenden Masse in extremen Fäen einen W ert von 3 o %, die des Diameter-Zuwachses z z %. Es ist ersichtich, dass bedeutende Werte durch diesen scheinbar unschudigen Angriff vernichtet werden. Wir können uns einen Eegriff davon biden, wenn wir von fagenden Betrachtungen ausgehen. Nehmen wir an, dass von Schwedens zo Miionen har Wadboden reativ normaer Kiefernwad im Durchforstungsater I Miion ausmacht mit einen Kubikinbat von 75 m 3 pr har und einem jährichen Zuwachs von 6,% d. h. 4,5 Miio.nen Kubikmeter; rechnen wir weiter mit einer Durchforstung jedes zehnte J ahr und einer Verminderung des Diameter-Zuwachses durch den Schaden von nur ro {, so beibt dies eine jähriche Abnahme von 45,ooo m 3 und, I m 3 av s Kronen schätzend, 225,ooo Kronen. Wiederhot sich dagegen der Angriff J a hr fiir J ahr -wie dies der Ea ist in der Nähe von Kohenmeiern, Sägemiihen sowie an Hozagerungspätzen - so gibt er den Bäumen ein ganz bestimmtes Aussehen. Ein Moment scheint

83 78 IVAR TRÄGÅRDH eine ausschaggebende Roe zu spieen in der Reaktionsweise der Bäume gegen den Angriff, sich äussernd in dem V ermögen der Triebe n ene Knospen zu biden zum Ersatz der verorengegangenen N ademasse; in dieser Hinsicht. besteht ein grosser U nterschied zwischen teis Trieben verschieden en A ters,. teis verschiedenen Sprossteien, teis schiessich Bäumen verschiedenen Aters Sterben im Friihjahr oder Vorsommer einjährige Triebe infoge eines Angriffes.. an der Spitze ab, so kommen schon im seben Sommer Ersatztriebe aus einigen tenhinaen Nadepaaren, die bekanntich umgebidete Kurztriebe darsteen, bervor (Fig. I I c). Auch wenn auf diesen Augriff ein zweiter etwas tiefer fogt (Fig. 1 I a), werden soche Ersatztriebe ausgebidet. N ur der terminae Tei des Triebes: hat aber das Vermögen Ersatztriebe zu biden (F i g. 12); eine Schädigung tieferan der Basis hat keine soche Reaktion zur Foge; soche Triebe vertrocknen. Da nur Kurztriebe Ersatzknaspen hervorbringen können, vermögen ate Triebe,.. die ihre Naden veroren haben, den durch die Wadgärtner verursachten Schaden nicht wieder gut zu machen. Gewisse Zweige werden so iibe mitgenommen,. dass sie den Schaden nicht iiberwinden könnei, während andere weniger Ieiden ~ hier setzt die Regeneration mit doppeter Stärke ein; es biden sich hexenbesenartige Ansammungen von Trieben, wie einige Verfasser bemerkt haben. Stirbt der Wipfe nicht ab, und wiederhot sich der Angriff Jahr fiir Jahr, so behät die unter den toten Sprosskränzen ebende Krone ihre konische Gestat bei, wird aber jährich dichter. Der Wipfe setzt sein Wachstum einige Zeit ungestört fort,. während die Kranzäste und ihre Ersatztriebe jährich zugrunde ge hen; so dass. sich der Wipfe wie ein Besen iiber die fibrige Krone erhebt (Fig. I4)- _ Ez"njuss des Emährungsfrasses auf dze Gesundhez"t des Eaumes: Es ist sehr seten_ der Fa, dass Bäume in einem Jungkiefernbestand durch einen einmaigen Augriff zugrunde gehen. Ringegen sind aus dem sidichen Schweden Fäe bekannt, wo auf einem Kahschag zuriickgeassene Samenbäume eragen. Im iibrigen iegen nur aus dem närdichen Schweden Angaben vor, dass ate Bäume -- vom norrändischen Typ - getötet wurden. Dz"e Schädigung des Stammes durch den Briitungsfrass: Da der grosse Wadgärtner in nicht durchforsteten \\-"ädern hauptsächich zuriickgebiebene Oder durch Wind- und Schneebruch geschädigte Bäume mit Eiern beegt, ist es nicht zu verwundern, dass der Angriff den Tod verursacht. Während. KoLMODIN fand, dass ein Stamm auf der einen Seite von dem Fichtenborkenkäfer angegriffen sein kann, und der Bimm dessen ungeachtet viee J ahre fortebt, machte der Verfasser keine entsprechende Erfahrung fiir den Wadgärtner. Handet es sich um missungene Angriffe, so findet man teis reichiche Harzausscheidung rings um die Öffnung (Fig- I9 a), teis kurze Versuchsgänge (Fig. I9 b). Sind soche Gänge sehr zahreich, so kann ~er Baum trotz missungenen Angriffs absterben. Es wurde z. B. eine 74-jährige verdorrte Kiefer angetroffen, die auf I m Länge I93 derartige iibergebene Mutter- gänge hatte. Ist bingegen ihre Anzah nur gering, so kann es geschehen, dass. die Bäume im fogenden J ahr von einem weiteren Augriff verschont beiben. Aus Tabee V ist ersichtich, dass nur 33,3 % der Bäume mit derartigen Gängen im nächsten J ahr zugrunde gingen, während die iibrigen gesund sind. Dz"e Bedeutung des tiberwznterungsfrasses: Zu dieser Untersuchung wurde ein. Versuchsfed (Fig. 2G-2I bei Koberga angeegt (Tab. VI), wo ae Bäume Uberwinterungsfrass an der Basis zeigten. Untersuchungen fanden statt im_ Friihjahr und Herbst I 9 I 8 und im Friihjahr I 9 I 9

84 UNTERSUCHUNGEN ÖBER DEN WALDGÄRTNER 79 Im Verauf der beiden Untersuchungsjahre starben 6 % der Bäume und weitere 6 % wurden so angegriffen, dass sie mit Sicherheit dadurch dem Tode geweiht sind. Da diese Bäume sich im i.ibrigen in nichts von den andern Exemparen auf dem Versuchsfed unterschieden, mi.issen wir annehmen, dass sie mehr as die andern durch den Uberwinterungsfrass geitten haben und infoge dessen absterben. Weche Zeit dazu erforderieb ist, ist unbekannt, so dass wir nichts i.iber die ökonomische Eecentung des Uberwinterungsfrasses anssagen können. Da dieser jedoch eben so häufig as die Kronenschädigung sein muss, ist seine Eecentung offenbar i.ibersehen worden. Wir mi.issen deshab unser Augenmerk mehr auf diese Seite der Tätigkeit des Wadgärtners richten; dies au ch aus dem Grunde, dass man, wie W OLFF bemerkt, durch die Lokaisatian derseben die Mögichkeit hat sich bei Zeiten i.iber das Vorkommen des Käfers zu orientieren. Das Verbreitungsvermiigen von den Brutpatze aus: W erden die ge fäten Bäume in durchforsteten Beständen zerstreut iegen geassen, so verteit sich der Kronensebaden ii ber den ganzen Bestand; wurden sie bingegen an einen. W e g gebracht, so konzentrierte sich der Schaden auf den ängs des Weges stehenden Bäumen. Die Richtigkeit dieser Beobachtung wurde späterhin mehrere Mae behäftigt, und e s kann as sicher angesehen werden, dass der W adgärtner bei seinem Ernährungsfrass haupsächich diejenigen Kiefern aufsucht, die dem Brutpatze am nächsten sind. Die darausfogende Lokaisierung des Kronensebadens ist z. B. ersichtich in der Nähe von Sägemi.ihen, Meiern und ähnichen Steen, ebenso an Baupätzen, wo Hoz geagert wird. Aus diesem Grund sind auch Anpfanzungen von Kiefeen in Städten oder in deren Nähe stets mehr oder weniger vom Wadgärtner heimgesucht. Gewisse Beobachtungen, die der Verfasser im Verauf der etzten Sommer Gernacht hat in Bezug auf Pissades- und Magdais-Arten, weisen darauf hin, dass diese bei ihrem Ernährungsfrass - obwoh dieser vakommen primär ist - sich dennoch auf soche Steen konzentrieren, wo sie späterhin ihre Eier abegen können. Untersucht man im Juni eine Kiefernanpfanzung, so finden sich diese Käfer massenweise in der nächsten Umgebung von wintergefätem Hoz, während sie an den andem Steen seten sein können. Es is wahrscheinich, dass der Wadgärtner, der it;t seiner Lebensweise mit diesen Käfern so sehr i.ibereinstimmt, sich ebenso verhät; auch darans fogt eine starke Konzentration des Kronensebadens rings um die Lagerpätze fii.r neugefätes Hoz u. ä., ganz abgesehen davon, ob sich dort Bri.itungsmögichkeiten vorfinden oder nicht. Das Auftreten des TYadgä?-tners in nicht durciforsteten Wädern: Das Auftreten des Wadgärtners in Wädern steht in engem Zusammenhang mit den zur Zeit gebräuchichen Durchforstungsmethoden, infoge wecher die Bri.itungsmögichkeiten verviefätigt werden. Diese sind in nicht durchforsteten Wädern vie geringer. Eine Untersuchnng des Versuchsfedes bei Sörby zeigte, dass nur schwächiche, zuriickgebiebene Bäume Brutbäume werden; von Bäumen mit einem Brusthöhe-Durchmesser unter I 5 cm waren 2 o % angegriffen, mit positivem oder negativem Erfog, von Bäumen mit einem Durchmesser von I s,r- 2o cm 3,7 %, und noch dickere Stämme waren ganz unbeschädigt. Offenbar verursacht der Käfer durch diese Wirksamkeit keinen Schaden, da die zurii.ckgebiebenen Bäume ohnehin dem Tode geweiht sind. Es werden jedoch ange nicht ae schwächichen Bäume angegriffen. Ist z. B. der Baum zu einer Zeit fi.ir den Angriff empfängich, wo der Wadgärtner schon fertig ge-

85 80 IVAR TRÄGÅRDH schwärmt hat, so befaen ihn Pissodes pini und Bockkäfer. In einem Bestand, der infoge vernachässigter Durchforstung reich an zuriickgebiebenen Bäumen ist, teien fogich Wadgärtner, Pissodes und Bockkäfer die Bäume unter sich. Ansser den schwächichen Bäumen iefem auch die durch Schnee burch geschädigten einen wichtigen Beitrag. Nach ScHOTTES Untersuchungen auf einem nicht durchforsteten Versuchsfed wurden 35,5 % der Bäume der III. und 90,5 %' der Bäume der IV. Kronenschicht dem Schneebruch ausgesetzt. Aus der Tabee VII geht hervor, dass der grossewadgärtner 71,4 % der schneegebrochenen Kiefern mit Eiern beegte. Der dadurch an zuriickgebiebenen und schneegebrochenen Bäumen verursachte Schaden ist unbedeutend. Doch mit dem reichichen Vorhandensein socher Bäume steigt auch die Zah der Käfer, was bei Abhozung und Durchforstung verhängnisvo werden kann. Das Aujtreten des Wadgärtners bez" Durciforstzmg undabhozzmg: Die Bedentung der Dimension der gefäten Bäume geht aus den Kurven fig. 23 und 24 hervor. Tabee VIII und Fig. 26 zeigen, wie die Gänge durch geringe Dimensionen beeinfusst wird. Aus den V ersuchen ist ersichtich,. dass bei Durchforstung Bäume mit einem niederen Durchmesser unter 3,5 cm ohne Gefahr im Wad iegen beiben können. Ja dies ist sogar angebracht, da sie Käferfaen werden; denn von den Eiern, die die Käfer dort ab egen, entwicket sich n ur ein äusserst geringer Bruchtei ( o,5 % ungefähr). Um zu untersuchen, inwiefern die Zeit der Abhozung und die Besonnung die Bäume zu Brutbäumen passend mach t, wurden Bäume monatich gefät; dabei wurde das Hoz in passende Stiicke gesägt, von Ästen befreit und dann teis in den Schatten, teis in die Sonne geegt. Die Resutate sind ersichtich aus den Tabeen IX-XII. Ein Vergeich zwischen Tabee XI und Tabee XII zeigt einerseits eine bemerkenswerte Ubereinstimmung, andererseits eine nicht minder eigenartige Verschiedenheit. Aus den Tabeen get hervor, dass wir die Borkenkäfer in drei Gruppen einteien können: 1) vezhätnismässig primäre Arten: der Wadgärtner, Pityogenes quadridens, Ips proximus; 2) sekundäre Arten: Hyurgops paiatus und Xyoterus ineatus; 3) tertiäre Arten: Ips arz"cis. An beiden Steen hat Ips aricis nur exponierte Stämme und zwar im Juioder August des vorigen Jahres gefäte mit Eiern beegt. Die Resutate fiir Ips proxz"mus stimmen an beiden Orten iiberein, doch scheint das Hoz bei Bispgården schneer seine Anziehungskraft vedoren zu haben. In geicher Richtung gehende Abweichungen zeigen sich auch fiir Hyurgops paiatus und Xyoterus ineatus. Bemerkenswert ist jedoch, dass diese beiden Arten bei Bispgården exponiertes Hoz nicht eibeegt haben, während sie dies bei Gammekroppa ta ten. Der grosse W a d gärtner bingegen egt seine Eier sowoh auf exponierte as beschattete Stämme; auf exponierten verhät er sich an beiden Lokaen fast ganz iibereinstimmend. Was das beschattete Hoz angeht, so iegen grosse V erschiedenheiten vor, entgegen den an den anderen Arten beobachteten, die vodäufig nicht, gedeutet werden können. Ans den V ersuchen geht j ed och sovie hervor, dass im Sommer und Herbst gefäte Stämme bis Friihing soche Veränderungen durchmachen, dass sie nicht mehr von dem grossen W adgärtner angegriffen werden. Liegt das Hoz an exponierten Steen, so gehen die Veränderungen so rasch vor sich, dass mit dem Abhozen ohne Gefahr bis zum November fortgesetzt werden kann. Liegt das Hoz bingegen im Schatten, so kann nur bis Ende August abge. hozt werden. Durch passende Entrindung kann die gefahrfreie Periode wahrscheinich vedängert werden.