LANFORSBESTÅNDET ETT FORSOK MED NATURLIG BESTÅNDSFORYNGRING EIN VERSUCH MIT WAGNERHIEB UND NATORLICHER VER]ONGUNG SVEN PETRINI

Transkript

1 LANFORSBESTÅNDET ETT FORSOK MED NATURLIG BESTÅNDSFORYNGRING EIN VERSUCH MIT WAGNERHIEB UND NATORLICHER VER]ONGUNG AV SVEN PETRINI MEDDELANDEN FRÅN STATENS SKOGSFöRSöKSANSTALT HAFTE 26 N:r 3 CENTRALTRYCKERIEr, STOCKHOLM 1931

2 MEDDELANDEN FRÅN STATENS SKOGSFORSOKSANSTALT HÄFTE MITTELUNGEN AUS DER FORSTLICHEN VERSUCHS ANSTALT SCHWEDENS 26. HEFT REPORTS OF THE SWEDISH INSTITUTE OF EXPERIMENT AL FORESTRY N:o 26 BULLETIN DE L'INSTITUT D'EXPERIMENT A TION FORESTIERE DE SUEDE N:o 26 CENTRALTRYCKERIET STOCKHOLM 1932

3 REDAKTÖR: PROFESSOR DR HENRIK HESSELMAN

4 INNEHÅLL: MALMSTRÖM, CARL: Om faran för skogsmarkens försumpning i Norrand. En studie från Kubäcksidens och Rakidens försöksfät... Uber die Gefahr der Versumpfung des Wadbodens in Norrand (Nordschweden) I 2 7. TAMM, OLOF: studier över jordmånstyper och deras förhåande ti markens hydroogi i nordsvenska skogsterränger... I 63 Studien iiber Bodentypen und ihre Beziehungen zu den hydroogischen Verhätnissen in nordschwedischen Wadterrains PETRINI, SvEN: Lanfors beståndet. Ett försök med naturig. beståndsföryngring...: Der Lanforser Bestand. Ein Versuch mit Wagnerhieb und naturicher Verjiingung HESSELMAN, HENRIK: Om kimatets humiditet i vårt and och dess inverkan på mark, vegetation och skog... 5 r 5 Uber die Humidität des Kimas und ihre Einwirkung auf Boden, Vegetation und Wad Redogörese för verksamheten vid Statens skogsförsöksanstat under ar Ig2g. (Bericht iiber die Tätigkeit der Forstichen Versuchsanstat Schwedens im J ahre I Report on the Work of the Swedish Institute of Experimenta Forestry.) Gemensamma angeägenheter av HENRIK HESSELMAN I. skogsavdeningen (Forstiche Abteiung, Farestry division) av HENRIK PETTERSON II. Naturvetenskapiga avdeningen (Naturwissenschaftiche Abteiung, Botanica-Geoogica division) av HENRIK HESSELMAN 56 6 III. skogsentomoogiska avdeningen (Forstentomoogische Abteiung, Entomoogica division) av IvAR TRÄGÅRDH IV. Avdeningen för föryngringsförsök i N ordand (Abteiung fiir die V erjiingungsversuche in Norrand, Division for Afforestation Probems in Norrand) av EnvARD WIBECK Redogörese för verksamheten vid Statens skogsförsöksanstat under år (Bericht iiber die Tätigkeit der Forstichen Versuchsanstat Schwedens iin Jahre Report on the.work of the Swedish Institute of Experimenta Forestry.) Sid.

5 Amän redogörese av HENRIK HEssELMAN I. skogsavdeningen (Forstiche Abteiung, Farestry division) av HENRIK PETTERSON II. Naturvetenskapiga avdeningen (Naturwissenschaftiche Abteiung, Botanica-Geoogica division) av HENRIK HEssELMAN 57 8 III. skogsentomoogiska avdeningen (ForstentomoogischeAbteiung, Entomoogica division) av I VAR TRÄGÅRDH IV. Avdeningen för föryngringsförsök i N arrand (Abteiung fiir die Verjiingungsversuche in Norrand, Division for Afforestation Probems in Norrand) av EDVARD WIBECK

6 =====S=V==E==N==P==E=T==R==I=N==I====~.LANFORSBEST ÅNDET. ETT FÖRSÖK MED NATURLIG BESTÅNDSFÖRYNGRING. Företa. På hösten 1914 anade skogsförsöksanstatens dåvarande chef, professor GUNNAR ScHOTTE, det i skogiga kretsar amänt bekanta,. stora W AGNER-bädningsförsöket i Lanforsbeståndet. Vid aa dyika försök måste det naturigtvis gäa att strikta behandingsmetoder tiämpas, så att det ska kunna bi möjigt att draga säkra sutsatser av det ifrågavarande systemets fördear och oägenheter, och det måste därvid bi rege, att huggningarna i början hårt bindas vid en viss schabon, som sedermera kan modifieras. GUNNAR SCHOTTE utförde personigen stämpingarna inom större deen av försöksområdet vid förrättningarna åren 1914, 1917, 1920 och Han aved år 1925, och då nästa behanding av Lanforsbeståndet ett år senare skue utföras, fick undertecknad, som detagit i 1920 års förrättning, detta uppdrag. Redan efter 1920 års behanding av försöket bev SCHOTTE i stånd att draga vissa ärdomar av gjorda iakttageser och erhåna siffror, och sedan den tiden ha resutaten av åtgärderna framträtt tydigare för varje år. Det är i högsta grad sannoikt, att han efter 1926 års förrättning skue ha sett sig föranåten att pubicera sina rön, varvid på en de punkter anedning torde ha funnits att kritisera den renodade WAGNERhuggningen. Säkerigen hade en sammanfattning av hans erfarenheter vid detta försök varit mycket värdefu, och det måste djupt bekagas, att det förmenades GUNNAR SCHOTTE att offentiggöra en sådan. Då jag härmed framägger en redogörese för den hittisvarande utveckingen av försöket i Lanforsbeståndet, sker detta i förhoppning att de gjorda erfarenheterna och iakttageserna skoa visa sig vara av intresse för dem som i sin praktiska verksamhet ha att utföra huggningar i avsikt att tivarataga möjigheterna för naturföryngring. Experimentafätet i maj I SVEN PETRINI. 28. Medde. fri!n Statens Skogsfårsöksanstat. Häft. 26.

7 410. SVEN PETRINI I. Beägenhet och amänna naturiga förutsättningar. Det s. k. Lanforsbeståndet omfattar omkring I 8 hektar och är beäget i Bjurkärns socken i Värmand, Örebro än, vid Ormhöjden, 4 km österut från Akvetterns huvudgård. Akvetterns egendom omfattar har gama bergsmansskogar, varav 6 9 I 8 har produktiv skogsmark, och tihör sedan år I9I2 Katrinefors A.-B. Ett hundra år tidigare hade egendomen förvärvats av brukspatron NILS MITHANDER, vikens arvingar år I 865 ombidade röresen ti famijeboag. Samtiga aktier köptes emeertid år I9I I av trävarufirman ]ENSEN i Karstad, som redan året därpå i sin tur såde dem ti nyssnämnda boag. Karskoga bergsag, inom viken dessa skogar igga, tihör Svartävens vattenområde, som avvattnas ti Skagern genom Letäven och sedan i fortsättningen ti Vänern genom Guspångsäven. Karskoga bergsag räknas ti det s. k. patåområdet inom Värmand och igger i amänhet under 200 meters nivå över havet. Berggrunden är massformig Fiipstadsgranit, viken utmärkes genom sina 2-4 cm stora, eipsoidiska mikroinögon, omgivna av ett ska av oigokas (BLOMBERG 1903, HJ. SJÖGREN I9I8 i En bok om Värmand av Värmänningar). Denna bergart undergår på grund av sin grovkornighet med ätthet mekanisk vittring. Dess kakhat är medemåttig och kan jämnstäas med kakhaten hos graniterna i amänhet. Skogsmarken är emeertid god, viket vä även får tiskrivas de ösa jordagrens beskaffenhet. De ösa jordagren, som igga direkt på urberget och huvudsakigen utgöras av istransporterad morän, härstamma från sengacia tid. Landisens amänna röreseriktning inom Värmand har varit från norr ti söder; inom de östigt beägna dear, varom här är fråga, har emeertid konstaterats en svag avvikning åt öster (N, 5 a 10 w -s, 5 a 10 E. SJÖGREN I918 i En bok om Värmand av Värmänningar). Moränen, som i rege är starkt okabetonad, utgöres därför huvudsakigen av krossad Fiipstadsgranit, men även av en de inbandat materia från norr om området anstående urerskiffer. Kakhaten i denna bergart är ikaedes åg, men en viss rikedom på andra baser kan förutsättas i viss mån kompensera den åga kakhaten. Det torde i aa händeser vara otviveaktigt, att inbandningen av det ängre norrifrån transporterade materiaet har verkat höjande på skogsmarkens bonitet, trots att vare sig hyperit eer siur varit deaktiga häri (jfr I92 I, Exkursionsprogrammet, sid ). Då iskanten för c:a ro ooo år sedan började draga sig tibaka, avsatte sig ishavseran på de ytvidder, som voro beägna under marina gränsen. Högsta marina gränsen befinner sig vid Skagern på I6o m

8 LANFORSBESTÅNDET 411 Fig. I. Karta, utvisande försökstraktens beägenhet (svart kontur). Skaa I : IOo ooo. Karte ii ber die Umgebung des Versuchsgebietes (schwarze Kontur). Massstab r: roo ooo. och inom Fryksdaen på mer än zoo m över havets nuvarande nivå. I de trakter, där Lanforsbeståndet är beäget, uppges sagda gräns gå vid c:a rso ms.böjd. Lanforsbeståndet igger såunda i sin hehet under högsta marina gränsen, då dess ni v å håer sig mean I I o och I 6o m ö. h. Leravagringarna sträcka sig emeertid ej ika högt som den marina gränsen anger, och eran gör sig ej heer i Lanforsbeståndet nämnvärt gäande annat än på de ägsta partierna av terrängen. Leran är rödaktig ti Örungrå med åg kakhat. Lanforsbeståndet växer på ett nord-sydriktningen utsträckt berg och på dess sidor (se kartorna, tigg. I och 5). Berget igger mycket öppet

9 412 SVEN PETRINI Ur Statens skogsfdrsöksanst. sam. Fig. 2, Åt nordost igger andskapet öppet, Der Wad ist nordöstichen Winden stark exponiert. Foto f6rf. :t931. och är fritt exponerat för aa vindar utom de rent västiga, som hindras i sin framfart av en i närheten iggande bergsrygg, parae med Ormhöjden. Den fariga sydvästen har emeertid ganska fritt sperum över angränsande inägor fram emot försöksområdet, och åt nordväst, norr och hea ostsidan igger terrängen öppen (se figg. 1 och 2). Området kan uppdeas i des sjäva bergsryggen, här kaad kaotten, des suttningarna åt norr, väster och öster. Marken å kaotten, som numera bidar största oföryngrade deen av beståndet, utgöres av podsoerad morän med ett 5 a ro cm tjockt humusager, varunder ett skikt bekjord av 5 ti 15 cms mäktighet viar på. rostjord. Läget är friskt. Markvegetationen i det sutna granbeståndet utgöres endast av en Hyocomium-matta, stävis med båbär, där havjus varit rådande. Vid huggning inkomma en de örter, såsom Luzua piosa, Aira jezuosa, Ozais acetosea, Majanthemum bifoz"um, Dryopteris Linneana, etc. samt Pteris aquiina, som vid fut justiträde kan nå en för föryngringen ytterst besvärig utvecking. Kaotten kan därför betecknas såsom reativt svårföryngrad, i synnerhet som mosstäcket för att omvandas behöver utsättas för insoationen.

10 LANFORSBESTANDET 413 N ordsuttningen är frisk ti fuktig mark. Moränen är opodsoerad. Mot krönet uppträder berg i dagen och marken är grund. Ett tunnt humusager igger här på jus, fin sand, vari stenkorn nch kantiga små stenar finnas inbandade. Markbetäckningen består av husmossor och björnmossor samt bärris (ingon och båbär) och örter, där huggningen gått fram.. Ur Statens skogsförsöksanst. sam. Foto fårf. 193I. Fig. 3. Stupet p. östra sidan berget. Ein steier Absturz auf der Ostseite des Berges. Åt öster dear en förkastningsinje med ett brant stup terrängen i två dear (se fig. 3). Ovanför stupet hör terrängen devis ti kaotten; i övrigt äro förhåandena ikartade med nordsuttningens. N edanför stupet är marken så gott som pan. Å det sistnämnda partiet, som ti stor de är fuktighetsbetonat, uppträder era. Västsuttningen kan också deas i tvenne oika områden. Även här

11 414 SVEN PETRINI finnes ett mindre stup i norra deen. Övre deen av västsuttningen är frisk, podsoerad morän med ett 10 a 12 cms humustäcke, varav övre häften består av förna och undre förefaer att vara vä förmutnad. Därefter viar ett ager av 5 a 7 cm bekjord på rostjorden. Före huggningen dominera Hyocomia med tunnsådd Poytrichum och något bärris; efter huggning kan vegetationen övergå ti örtrik, stävis med haon. Utmed hea västsuttningens nedre kant framsipprar vatten och marken är även här erhatig. Detta fuktiga nederparti är omkring 50 m brett, och erbätet fortsätter ända fram genom den på ägre nivå iggande sydigaste avdeningen av beståndet. Ä ven ängst söderut består dock översta krönet a v västsuttningen av podsoerad morän. - Podsoeringen är såunda tydig över hea kaotten och i rege även å västsuttningens övre de, under det att nord- och ostsuttningarna. samt de nedre partierna av västsuttningen ej uppvisa podsoering. Man finner även opodsoerad morän på vissa småokaer å nordvästsuttningen, där haon förekommer. Det är påfaande, att dessa marker, i motsats ti hyperitområdena exempevis i trakten kring Mönbacka, ej visa benägenhet att gräsbinda sig. Området betas av kor, viket förhåande torde menigt inverka på björkföryngringen. Professor HESSELMAN har åtit utföra anayser av en de humusprov från Lanforsbeståndet. Dessa prov utvisa för massrika barrskogar reativt höga reaktionsta (ph=4,3, se HESSELMAN 1917). För föryngringen är kvävemobiiseringen en viktig faktor och särskit har det visat sig, att råhumuskvävets mobiisering i form av sapeter är mycket gynnsam för skogens föryngring, då pantorna utvecka sig betydigt bättre på sådan mark där humuskvävet nitrificeras än på områden där denna process ej äger rum. Under samma kimatiska förhåanden övergå oika humusformer oika ätt i nitrificerande stadium. HESSELMANS undersökningar (HESSELMAN 1926) av humustäcket i Lanforsbeståndet visa, att ingen nitrifikation försiggår i det sutna granbeståndet. Vid justiträde ti marken efter huggning inträder emeertid den ovannämnda processen. I detta avseende ikna ifrågavarande skogsmarker de berömda Jönåkersbestånden. De kimatiska förhåandena äro atid av ett särdees stort intresse vid ett försök med naturig föryngring. Knappast någon provins i andet uppvisar så stora skinader i avseende på temperatur som Värmand, i det att exempevis vintertemperaturen i norra Värmand överensstämmer med den appändska, under det att de sydigare dearna av andskapet, varom det här är fråga, kunna ikstäas med meersta Sveaand. r Ki mar En viss försiktighet är såunda av nöden, då det gäer att överfytta skogiga erfarenheter från ett stäe av andskapet ti ett annat.

12 LANFORSBESTANDET 415 tet påverkas het naturigt i utjämnande riktning av Vänern. Den rådande vindriktningen är från sydväst, och havsvindarna hindras ej av några större åsar att strömma in över hea södra Värmand. Både sommar- och vintertemperaturen växar ganska starkt oika år, beroende på att dessa trakter igga i övergångszonen mean kontinentat och maritimt kimat, och förskjutningar åt ena eer andra hået äro vaniga. Medeantaet dagar med snötäckt mark torde för trakten kring Akvettern röra sig om cirka 120 dagar per år. Sjöarna gå normat upp något före den I maj. Nederbörden är jämföresevis hög, och största deen faer under sommaren och hösten, En fjärdede av nederbörden under året kan anses utgöras av snö, ehuru under de egentiga vintermånaderna december- februari nederbörden är reativt obetydig. Trakten ifråga är ett typiskt barrskogsområde, särskit ämpigt för granen, som också het och hået dominerar inom försöksområdet.. Akvetternskogarna igga i omedebar närhet av ekens nordgräns, ehuru inga bestånd förekomma av detta trädsag. För ett närmare studium av nederbörds- och temperaturförhåandena inom försöksområdet ämpar sig synnerigen vä den r,neteoroogiska stationen å Kedjeåsen, som igger på ett avstånd av 3 km rakt norr om Lanforsbeståndet och på mycket nära ika höjd (I65 m ö. h.). Föryngringsförsöket påbörjades av skogsförsöksanstaten år I9I4, men siffror från Kedjeåsen föreigga ej tidigare än år I9I7 med avseende på nederbörden och år I9I8 i fråga om temperaturen. I tabeerna I och 2 nedan meddeas de data som erhåits ur Meteoroo- I År Jahr Tabe I. Nederbörd i mm, Kedjdsen. Niederschag mm, Kedjei.sen. Jan. Febr. Mars Apri! Maj Juni Jui Aug. Sept. Okt. Nov.! Dec. :;~ ,8 12, ,9 8,51 57,9 56,61183, 49,sn6,. 78,7 61, , 37,3 15,7 81,9 6 1 o 65, , 178,6 53,9 34,0 69, ,o 16,6 32,8 37,6 14,3 14o, ,7 103, 30,5 87,4 63, ,7 68,o 58,5 114,7 59,8 51,3 83,9 2,3 81,4 s. 33,o 28, o 7,o 42, ,3 100, ,4 72,8 21,3 82,o ,3 36,7 57,4 37,o 42,3 71,5 98,o 138,3 8o,o 8,o 28,7 65, ,3 10,9 15,4 36,, 69,8 86,7 71,9 125, 123 1o 144,o 98,4 33, ,9 6o,, 77,7 47,5 99,3 41,7 133, 63,9 105,6 76,7 42,7 89, ,8 ss. 15,o 29,8 62, ,4 28,o 53,o 78, , ,7 38,, , ,5 72,4 &J,s 79,5.84,8 81,3 36, o o M~~::~a62,4134,3138,315o,71 52,3173,8181,7 jw6,4186,3 \ 77,3158,6\ 58,, % S,o. 4,4 4,9 6,s 6,7 9,5 10,51 13,6 n,. 9,9 7,5 7,4 100

13 416 SVEN.PETRINI giska anstatens pubikationer för nämnda station vid Kedjeåsen i Örebro än. Som synes uppgår totaa nederbörden i medeta per år för de I 3 år observationerna omfatta ti 780 mm med variationer från ägst 674 mm år I925 ti högst I OI3 mm år I927. För svenska förhåanden måste detta sägas vara ganska höga siffror, som i och för sig tyda på ett kimat, gynnsamt för skogens föryngring. Meddtaen för de oika månaderna kuminera för augusti, då hea perioden av I 3 år medräknas. Enskida år uppvisa emeertid något förskjutna maxima, beägna i september år I9I8 och år I927, 1 Juni år I9I9, i oktober åren I923, I929, i jui åren I924, I925 och i maj år I926. Växingarna äro stora, då man jämför samma månad under oika år. Såunda visar t. ex. januari I9I7 endast I0,8 mm, under det att i januari I 92 I nederbörden uppgick ti I I 5 mm. Om siffrorna grupperas efter årstider med tre månader i varje, får man i medeta föjande fördening: Under vintern (dec., jan., febr.) har fait 19,8 % av årets nederbörd, under våren I8,r %, sommaren 33,6 % och hösten 28,5 %. Kimatet utmärker sig atså för reativt ringa nederbörd under våren och vintern, särdees rikig nederbörd under sommaren och rikig även under hösten. Årets medetemperatur igger vid +4 C eer något därunder. Endast åren I920 och I92I ha varit avsevärt varmare, i det att årsmedetemperaturen för dessa år igger vid eer nära + 5 C. Januaritemperaturen är -5 C i genomsnitt för hea I 2-årsperioden och juitemperaturen + I 5, 5 C. Den kaa sommaren 1928 uppvisade endast + I2,6 C juitemperatur, un- Tabe 2. Temperatur C, Kedjeåsen. År Jan. Jahr Febr. Mars Apri Maj Juni Jui Aug. Sept. Okt. Nov. j Dec. }~~ 19!8-9,4-3,4-2,7 +3,5 + 9,7 +r r,5 + I$,9 + 13,8 + 8,4 +6,8 + r,s - 2,9 +4, ,7-9,8-4,o +2,5 +ro,, + 11,9 + r6,4 + I2,r +ro,, +3, -4,r - 6,5 +3, s,s -1,2 + r,5 +4,3 + 9,4 + I3,r + I$, + 13,3 + 9, +2,9 + 1, S,o ,4-4,5 + r,s + 5,5 + 10,6 + I2,r + 14,7 + 12,3 + 8,4 +5,o -2,8 - z, ,9-5, --1,s + 1,o + 8,6 + 12,5 + 14,6 + 12,6 + 7,9 + I,g -I,5-2,r +3, d -7,o -1,7 +2,3 + 6,7 + 9,6 + rs,s + 12,7 + 9,o + 5,7-3,3-7,6 +3, ,2-8,6-5,7 +o,3 + 7,4 + 12,o + 14,6 + I4,I + IO,g + 6,6 + 1,4 + I,s +4,I ,7 -o,g -4,6 +3,6 + 9,r + 14,4 + 17,9 + 14,r + 9,o +2,r -5,o - 9,o +4, ,r ,7 + 3,3 + 7,7 t- 12,7 +!6,7 + 14, + 9,6 +o,g + 1,4-6,4 +4,o ,3-3,o +o,s +2,r + 5,r + II,o + 17,4 + 15, + $,g ,3-10,2 +3, ,6-4,4-4,5 +2,6 + 7,2 +ro,. + 12,6 + 12,7 + 8,9 +4,5 +o,s - 3,o +3, ro,s -1,21-0,4 + 8,. + 11,41 + I4,o + 13,o +!0,21 +s,s +2,51 + I, Mdt -5,o- 5,41-2,o +2,61 + 8,31 + II,g + 15, ,31 + 9, 1 +4,,1-o,s-. 4, 1 +4,o Mitte

14 LANFORSBESTÅNDET 417 der det att jui månad år I9Z5 gav ett medeta av + 17,9 C. Maj månad är nära en grad kaare än september. Någon större risk för pantornas uttorkning under våren har ej observerats. Nederbördssiffrorna för maj månad kunna e j est iband inge vissa farhågor: åren I 9 I 7 och I 9 I 8 fö i nämnda månad endast resp. 8,5 och 6,o mm regn. Övriga observerade år ha dock uppvisat fut tifredsstäande nederbördssiffror för maj. Minimum för juni månad igger vid omkring 40 mm (åren I924 och 1926), viket får sägas vara högt nog, i a synnerhet som under ifrågavarande tvenne år maj månad evererade omkring roo mm nederbörd. Frostfaran för barrträdspantorna torde ej vara särskit stor inom försöksområdet. Ti att börja med bör framhåas, att det ju icke rör sig om stora kaytor; pantorna uppkomma i mer eer mindre effektivt skydd av den gama skogen. Uppfrysningsfaran reduceras därigenom att markbetäckningen ej rubbas, i motsats mot vad som sker vid sådd eer pantering. Såsom medeta för de trakter där försöket är beäget kan angivas ett anta av I6o dagar per år med observerad ägre minimitemperatur än 0 C och cirka 40 dagar med ägre temperatur än -I0 C. HAMBERG (I904) uppger för Örebro än under de 30 åren I87I-I900 I 5 inträffade frostnätter i sista häftej?. av maj månad, IO i juni och ro i augusti. För Värmands än äro förhåandena mera gynnsamma, i det att endast 6 frostnätter av betydese ha registrerats för maj, 3 för juni och 7 för augusti. I september uppträda emeertid tarika och kraftiga nattfroster. Då det gäer frostundersökningar, spea de okaa detajförhåandena en mycket stor ro, och för en viss oka får man inga säkra uppgifter genom att studera amänna medeta. HAMBERG har exempevis mätt upp samtidiga temperaturskinader, som uppgå ti fera grader på endast ett tjugota meter åtskida okaer. Det enda som kan göras för att utreda frågan är emeertid att skaffa siffror över frekvensen av frostdagar i trakten för att.därigenom bida sig en amän uppfattning om frostrisken. Jag har ansett mig böra försöka åstadkomma detta med tanke på det värde det kan ha för praktiken. Intresset knyter sig i första hand ti granpantorna, i det att föryngringen här ti övervägande de utgöres av gran. För övrigt äro taens pantor i mycket hög grad frosthärdiga. Tyvärr saknas uppgifter om minimitemperaturen från den förut utnyttjade, vä beägna stationen å Kedjeåsen. Genom väviigt timötesgående från överdirektör W ALLEN har jag emeertid fått önskade originauppgifter från tvenne närgränsande stationer, nämigen Gammekroppa, zoo m ö. h., och Fiipstad, I4I m ö. h. Om man då först jämför dessa stationer med Kedjeåsen, kan man

15 418 SVEN PETRINI ämpigen undersöka de temperaturer, som samtidigt uppmätts å aa tre stationerna k. 2 på dagen och k. 9 på kväen. Månadsmedia för dessa siffror finnas tryckta i Meteoroogiska anstatens årspubikationer. Skinaderna mean ifrågavarande temperatursiffror för de tre oika stationerna inskränka sig i rege ti endast några tiondes grader. I jui månad synas variationerna vara störst men håa sig dock inom I r /z 0 C. Fiipstad är den varmaste av orterna. Här igger såvä middags- som kvästemperaturen högst. Gammekroppa kommer numeriskt närmast Kedjeåsen, dock är så gott som genomgående z-temperaturen ägre än å Kedjeåsen, under det att 9-temperaturen är något högre. - Genom att studera de ovannämnda båda stationerna med avseende på antaet frostdagar under oika månader för ett ferta år, torde man kunna komma ti resutat angående frostrisken, som inoin tiåtna gränser äro tiämpiga för det ifrågavarande området. De temperaturer, som kunna förorsaka frost, igga ägre än vid ci 0 C. Enigt docent ÅNGSTRÖMS undersökningar behöver minimitemperaturen gå ned ända ti -2 C för att någon för antbruket avsevärd frostverkan ska kunna iakttagas. Då det som här gäer barrträdspantor, stående mer eer mindre ångt inne i skogen, torde i rege ~nnu ägre temperatursiffror behövas för att någon nä~nvärd skada ska kunna tänkas uppstå genom frost. Man måste anse, att den känsiga perioden för barrträdspantorna inträder då de börjat utvecka sina knoppar och räcker under vegetationstiden. I september månad inträffa atid froster,.men då pantorna ju äro vä organiserade för övervintring, torde de vid denna tid vara härdiga. Frosterna i september månad sakna intresse i detta sammanhang, varför jag här endast uppehåer mig vid månaderna maj, juni, jui och augusti. Det visar sig, att enigt siffrorna från Gammekroppa ( 19 I 9-29) temperaturen endast en gång under 'jui-augusti sjunkit så ågt som ti 0 C eer därunder, nämigen den 26 /s I9.I9, då minimitemperaturen var --I,0 C. Serien från Fiipstad (I9I7-I929) visar samma förhåande. Endast en gång under I3-årsperioden har temperaturen varit 0 C eer därunder, nämigen samma dag som i Gammekroppa, den 26 /s I9I9, då minimitemperaturen sjönk ti -0,5 C. - Av dessa uppgifter kan man suta sig ti att frostrisken, om den existerar, inskränker sig ti månaderna maj och juni. Därvid är att märka, att pantorna ej börja utvecka sig så tidigt som i början av maj månad. Särskit om våren är ka, dröjer det ofta ti ångt in i juni, innan skotten börja synas. De festa frostdagarna på våren inträffa emeertid i maj månad. För j u ni finnas under den undersökta perioden för Gammekroppa endast två år, då minimitemperaturen sjunkit

16 LANFORSBESTANDET 419 under ~ C, nämigen år I928 den 2 /6-2,o C och den S/6-0,2 C, samt I929 den I/ 6 -I, o 0 C. I Fiipstad har miniroitemperaturen varit under b C vid föjande tifäen under juni månad: 3/6 rgi8-2,o C, 9/6 I920 -I,o C, S/6 I923-2,5 C, 2 /6 och S/6 I928 -I,o0 C. Ingen av dessa miniroitemperaturer förefaer att ha varit farig för pantorna. Frostrisken under juni synes atså även den vara mycket minima, och det återstår då bott att undersöka siffrorna för maj månad. Dessa återges här nedan. För maj I9I9 saknas uppgift från Gammekroppa. De dagar, då miniroitemperaturen varit jämnt o,o C ha ej medtagits. Miniroitemperaturer <o C i maj månad, Gammekroppa, Minimumtemperaturen <o C, Mai, Gammekroppa, I92I: 4/s -2,o, 6/s -o,s, 7/s- r,o; I922: ro;s -3,0, II/s - 0,5, 12 /S -I,o; I 923: I/s -o, s, fs -I,o, 3/s -3,o; I924: I/s -3,o, I3/s -o,s, 2I/s -o,s, 22/s -I,o; I925: I/s -2,3, fs - 4,o, sfs -2,5, 6/s -I,s, IS/s -I,o, 22 /s -I,o; I926: 8/s -r,o; I927: I/s - 2,2, 2 /s -2,2, 3/s -I,4, Sfs - 2,o, 6/s -I,o, 7/s -5,o 8j5-4,5, ro;s - 3,5, II/s - 3,8, I2/S -8,0, I3/s- 6,5, I4/s -5,0, IS/s -I,o, I6/s -I,o, I7/s -4,o, I9/s -I,S, 2I/s -I,o, 3I/s --0,3; I 928: I/s -I,o, 2/s -2,o, 3/s -3,o, 4/s -I,o, Sfs -3,o, 6/s -2,o, 7/s -I,o, 8/s -2,o, 9/s -g,o, ro/s II/s -1,3, I2/5-4,o, 13/s 4,o, IS/ s --2,o, I6/ s - 2,o, 27/ s -I,o,. r 929: I/s - 4, o, 2/s - S,o, 3/s -3,o, 4/s -4,o, Sfs - 6,5. Miniroitemperaturer <o C i maj månad, Fiipstad, ~ Minimumtemperaturen <o C, Mai, Fiipstad, I9I7: I/s --g,s, 3/s - 2,o, 4/s -2,o, 6/s - 3,o, 7 /s- 6,o, 8/s- 3,5, 9/s -s,o, ro/s - 3,o, rr/ s- 3,o, 12/ s- 4,o, I9/ s - I,o, 20/ s- 0,s, 21/ s -S,o, 22/s -3,o; Igr8: I/s - 7,5, 2/s- 3,5, 4/s -I,o, sfs- 4,o, 6/s -2,o, 7/s -2,o, 8/s -I,o, 9/s -I,o, I2/s -2,o; I 9 I g: 6/s - o, s, 7/s -3,o, 8/s -z, s, 9/s -o, s, 10/s -o, s, I7/s -I,o, r8/ s- 3,o,. I 920: 6/s -I,5, 12 /s -o, s; 1921: 3/s- o,s, 4/s -3,o, 7/s -I,s, I?/s-- o,s; I 922: 2 /s -o, s, Io/s -3,5, u/s -2,o, 12 /5.-3,5, 14/s -2,5, JS/s - o,s I 6 /s - o, s;

17 420 SVEN PETRINI I923: /s 2-2,o, 3/s - 4,5, 4/s -- 0,5, 6/s -I,o, 8/s -I,o, 9/s -r,o, ro/ s -4,o, r6/ s -I,5,. I924: r/ s -2,5, 3/ s - 0,5, 6/ s - 0,5, rr/ s- 2,o, r8/ s -I,o,. I925: 1 /s- 2,5, 2 /s- 3,5; I 9 26: /s 1-3,o, /s 2-2,o, 8 /s -- 0,5; I927: 1/S -4,o, 2/s -8,o, 3 /s -3,o, S/s -I,o, 7/s- 4,o, ro/s -I,o, II/s -3,o, 12/s -7,o, 13/s - 6,o, 14/s - 6,o, rs/s -I,o, 17/s - 3,o, 19/s -I,o; I928: /s 2 -I,o, 3/s -2,o, 4/s --I,o, S/s- 2,o, 9/s -3,o, /s- 10 2,0, II/S -I,o, 12/S- 4,0, 13/s -2,o, IS/S -I,o, 17/s -2,o; I929: /s 1-2,o, /s 2-3,o, 3/s -3,o, 4/s - 6,o, S/s -4,o, /s 21-2,o. En granskning av dessa siffror ger vid handen, att hårda frostnätter onekigen inträffa under maj månad. Dock äro dessa i rege föragda ti månadens första häft, och under den tiden torde pantorna icke öpa någon risk. Efter den I 5 maj har det förekommit i Gammekroppa IO gånger under 10 år att temperaturen sjunkit under 0 C. Av dessa minimitemperaturer kan dock knappast någon annan än den som inträffade den r7 /s I927 (-4 C) sägas ha varit farigt åg. Men denna vår var mycket ka och tiföje därav också sen, varför pantornas utvecking säkerigen ej hade nått det känsiga stadiet vid den ifrågavarande tidpunkten. stationen i Fiipstad ger iknande resutat, i det att under I 3 år ägre minimitemperatur än o C under senare deen av maj inträffat I4 gånger, därav tre gånger med så åga värden som -3 C eer därunder ( 21-22/s I9I7, 18/s I919, 17/s I927). Maj månad har emeertid såvä år I9I7 som år 1927 i Fiipstad varit kaare än vanigt -. däremot var maj månad år I 9 I 9 i Fiipstad ovanigt varm. Risken för frostskador bir såunda het beroende av huru tidigt pantorna börja skjuta på våren. Några iakttageser häröver ha icke bivit gjorda inom försöksområdet, och i itteraturen saknas i amänhet, så vitt jag har kunnat finna, noggranna uppgifter härom. För bedömandet av denna fråga kunna emeertid tvenne svenska arbeten åberopas, nämigen ARNELL, 1923, och ROMEL'L, I926 (se itteraturförteckningen). I ARNELLS arbete över vegetationens åriga utveckingsgång i Sveaand upptagas b. a. övsprickningstiderna under oika år. Därvid har för Bjurkärn, I I2 m ö. h., angivits, att ingen skinad råder i jämförese med den s. k. Rasbo-serien från Upand, som omfattar 43-åriga observationer. Enigt I I-åriga observationer sår björken ut sina bad i Bjurkärn den I7 maj och häggen bommar den 28 maj. Medetaen för Rasbo i Uppand, som sträcka sig ända fram ti och med år I9I7, ange samma datum för björkens övsprickning och en dag tidigare för häggens bomning.

18 LANFORSBESTÅNDET 421 Dessa uppgifter ge en viss förestäning om den normaa tidpunkten för trädvegetationens uppvaknande i de trakter, varom här är fråga. ROMELL har band andra stationer för växttidsundersökningar å ta och gran även använt sig av Gammekroppa skogsskoa. Observationerna omfatta endast åren I920-23, av vika I92I var ett abnormt tidigt år. På grund av svårigheten att exakt fixera den tidpunkt, då toppskottstiväxten börjar, har ROMELL omfört sina uppgifter härom att gäa den tidpunkt då 5 % av totaa sträckningen hade inträffat, viket exempevis för ett toppskott på I dm betyder, att 5 mm vuxit ut. Vid Gammekroppa anges på detta sätt vegetationstidens början för granen, som i detta sammanhang närmast är av intresse, ti föjande data under de studerade åren: I920: 26 /s, I92I: I 6 /s, I922: 4/6, I923: 24/6. Taen började skjuta minst 10 dagar tidigare (år 1920). Året I92I var, som ovan nämndes, abnormt tidigt, varför det egentigen bör ämnas utanför resonemanget om den normaa tidpunkten för vegetationens början. Då det emeertid är av intresse att få fram ett värde på det tidigast möjiga datum, som kan tänkas ifrågakomma, är det ämpigt att taga hänsyn ti år I92I såsom ett extremt värde. Såvä år I922 som år 1923 kännetecknades av kaa och sena vårar. Man kan därför icke våga förägga den normaa tidpunkten för granens skottskjutning så sent som in i juni månad på grund av uppgifterna från dessa år. Men år I920 hade en vår och försommar som. var åtskiigt varmare än medetaet (se tabe z), under det att även nederbörden var rikig (se tabe I). Detta år skue därför kunna anses rätt vä representera ett gott medeår, även om hänsyn tages ti att i ROMELLS uppgift innesutes en med 5 % påbörjad tiväxt. Enigt dessa överväganden skue tidpunkten då granen börjar skjuta på området i fråga kunna sättas ti omkring den 25 maj, viket förefa,er att vara mycket rimigt. Ännu en faktor finnes ikvä att taga hänsyn ti, nämigen att det här gäer pantornas tiväxt och ej trädens, och ROMELL har endast undersökt trädens. Det är ej säkert, att tidpunkterna för tiväxtens början sammanfaa. I detta sammanhang förtjäna ENGLERS ( I9I 3) undersökningar ett särskit intresse. ENGLER har konstaterat, att bokpantor, som växa under skärm, så ut sina bad betydigt tidigare än pantor på fritt fät. Undersökningarna ha sträckt sig över I 2 år och skinaderna äro ej obetydiga. I genomsnitt började bokpantorna under skärm a.tt skjuta I I dagar tidigare och baden voro fut utsagna I 5 dagar tidigare än hos pantor som växte obeskärmade. Denna egenskap bibehåer sig även ett par år efter det att skärmbeståndet avverkats. Pantor av önn, ask och ek

19 422 SVEN PETRINI förhåa sig på iknande sätt. Tyvärr omfatta dessa undersökningar ej barrträdspantor, men det får ej anses utesutet, att i någon mån iknaride förhåanden kunna gäa även för dessa, ehuru stora och påtagiga skinader finnas mean barrträdens och övträdens sätt att. reagera. Från skogsskötsens synpunkt igger betydesen av det nämnda fenomenet däri, att pantor, som stått under skärm, vid avtäckningen kunna bi utsatta för vårfrost i högre grad än de pantor, som förut växt i det fria. Detta innebär en maning ti försiktighet vid avveckandet av skärmbestånden, och ej minst gäer detta vid WAGNER-huggningen, då kanterna fyttas. ENGLER gjorde emeertid också jämföreser mean tiväxtperiodens inträde hos pantorna oqh hos skirmträden. Resutaten av dessa jämföreser edde för boken ti det resutatet, att skärmträden börja skjuta vid en tidpunkt som igger emean den som gäer för pantor under skärm och för pantor utan skärm. Skinaden mean de överskärmade pantorna och skärmträden uppgick ti 3 dagar, och att skinaden var så ringa anger ENGLER bero på att vattenskotten och de nedre, beskuggade dearna av bokkronorna börja skjuta tidigare än de högre beägna dearna av de gama trädens kronor. Vi återgå ti frostfaran i Lanforsbeståndet. Ä ven om granpantorna under skärm möjigen skue börja utvecka sig något tidigare än skärmbeståndets träd, så får man ej gömma, att de också äro skyddade av skärmbeståndet Pantorna på fritt fät skue enigt ENGLER börja skjuta åtskiigt senare än träden. Såvitt av de framagda siffrorna över frostdagarnas frekvens i trakten kan bedömas, torde såedes under aa förhåanden risken för frost vara ytterst minima, så änge jämvikten ej bir störd. Det enda av vikt att observera med anedning av ENGLERS undersökning vore tydigen att en viss försiktighet skue iakttagas vid avtäckandet av pantor som änge stått under skärm, fy dessa kunna ejest bi utsatta för risker, för vika de ej hinna med att anpassa sig. Det ifrågavarande skogsområdet har bivit särskit uppmärksammat, därför att markerna i amänhet äro mycket ättföryngrade. Orsakerna härti ha ofta diskuterats. MÅRN (1922) gör en sammanfattning av de angivna orsakerna (sid. ros),' där han framhåer, att kimatet är midare (» + S C emot + 3 a +4 C i Bergsagen för övrigt») och nederbörden rikigare än vanigt, att berggrunden är grovkornig och ättvittrad och att värdefua tiskott ha kommit genom isröresen norrifrån, samt att 1 Uppgifterna i huvudsak hämtade ur 1921 års Exkursionsprogram.

20 LANFORSBESTÅNDET 423 sutigen den sedan mycket änge bedrivna goda beståndsvården har varit av ej ringa betydese. Såsom vi sett av de i tabe z framagda siffrorna är kimatet inom försöksområdet ej särskit mit. Medetemperaturen för året igger snarare under 4 C än över. Vi måste därför avstå ifrån denna förkaringsgrund. Vad berggrunden beträffar, har Fiipstadsgraniten knappast några bättre egenskaper än övriga medegoda graniter. Däremot måste vi räkna såsom ett pus tiförsen av erskiffer norrifrån, ehuru dess kakhat är åg. Boniteten på skogsmarken är emeertid i sjäva verket ej särdees hög (jfr sid. 444). Den rikiga nederbörden är otviveaktigt en faktor av stor betydese för den naturiga föryngringen, i a synnerhet då fördeningen är så gynnsam som här (se tabe I). N a turigtvis spear också den tidigare skogsbehandingen en betydande ro. Det område, där försöket igger, bebyggdes någon gång på I6ootaet. Det tihör de dear av Värmand, som under ång tid expoaterats på virke för järnindustriens behov. Sedan svedjandet förbjudits i dessa trakter år I 734, bev det konings bruket, som satte sin väkända präge på skogen. Den nuvarande skogsgenerationen, varav Lanforsbeståndet består och som ti mer än 90 % utgöres av gran, säges hava uppkommit genom sjävsådd omkring år I 844. Ådern varierar något. Beståndet närmar sig emeertid nu 90-årsådern, och det amänna tiståndet får sägas vara mycket gott, om man undantar att en ej ringa de av virket å kaotten är rötskadat. För föryngringen gynnsamma markförhåanden ha vidmakthåits genom upprepade garingar, varom mera ängre fram i denna redogörese. Därigenom ha också huvudstammarna bivit vä utveckade och fröproduktionen är mycket stor. Såsom ovan har bivit utrett, öpa vidare de unga pantorna praktiskt taget inga svåra risker, och detta är ävenedes en viktig sak för att föryngringen ska yckas. Gräsväxten generar dem i rege ej, ormbunkarna bi besväriga endast vid oförsiktig huggning. Riskerna för uttorkning, uppfrysning och vårfrost äro under rådande kimatförhåanden och med förnuftiga avverkningsmetoder synnerigen små. Därmed äro enigt min mening fut tiräckiga skä angivna för att motivera varför den naturiga föryngringen å dessa marker visat s.ig gå så bra ti. Många av de här bidragande gynnsamma omständigheterna finnas eer kunna genom god behanding av skogen uppnås även på andra marker än dem det här är fråga om. Men iksom naturföryngringen ofta missyckas på andra hå, så kan den även här så mer eer mindre fe, trots de rådande goda förutsättningarna. Det är verkigen ej fut så enket som man brukar säga, att»hur man än hugger, kan man

21 424 SVEN PETRINI ju inte undgå att få föryngring på Akvettern». Det finns nämigen möjigheter att förstöra även goda chanser. Hösten 1926 visade det sig, att de ärdomar, som kunde dragas ur försöket, redan voro av den art, att en detajerad redogörese för utveckingsgången skue kunna anses berättigad. Samtidigt företogs en kraftigt regerande huggning över hea berget i avsikt att ineda och förbereda en friare skogig behanding av hea beståndet. Sedan den goda effekten av detta ingrepp karagts genom I929 års uppskattning, varvid också fortsattes ännu ett stycke på den år I 926 insagna vägen, pubiceras härmed de hitintis vunna erfarenheterna av försöket. Efter ett orienterande referat av W AGNER-systemet redogöres här nedan för beståndets behanding des ti och med år I 92 3, des efter denna tidpunkt; vidare undersökes kantträdens tiväxt och exempe anföras för att beysa den erhåna återväxtens beskaffenhet. Ett försök göres att utreda vindförhåandena, och sutigen meddeas en sammanfattning av samtiga resutat och ett försök att bedöma deras värde. Förf. är medveten om att en stor mängd speciaundersökningar skue ha kunnat anses motiverade i sammanhang med föreiggande redogörese. En nödvändig sparsamhet med tid, persona och mede har emeertid begränsat dyika önskemå; det är att hoppas, att därmed ingenting av väsentig betydese har bivit försummat. Det bör i detta sammanhang observeras, att försöket ännu ej är avsutat och att den sutiga redogöresen kan komma att mera ingående befatta sig med många intressanta frågor av stor betydese för vårt moderna, på naturföryngring inriktade skogsbruk inom Bergsagen och södra Värmand. II: Wagnerbädningens edande principer.' Innehået i WAGNER' s första bok:»die Grundagen der räumichen Ordnung im Wade» faer, såsom titen också direkt anger, under ämnet skogs indening. WAGNER säger sjäv (W. I923 a, sid. 3):»Wir verstehen demgemäss unter räumicher Ordnung die, bestimmten Regen fogende (panmässige), Lagerung der Baumindividuen und Bestände zueinander nach Massgabe r Det är svårt att referera W AGNE R. Redan den omständigheten att han nedagt sina synpunkter, förutom i ett ota tidskriftsuppsater, i två tjocka böcker, vardera nära 400 sidor starka, gör det ti ett betydande arbete att resumera detta vidyftiga materia. Jag har här utesutande håit mig ti de senaste uppagorna av hans böcker. Uppgiften bir vanskig, därför att texten hea vägen är ytterst amänt håen, och uttaandena äro i rege icke kompetterade med sifferuppgifter. Jag har ej kunnat göra annat än att söka "draga fram det som synts mig vara av största intresset i sammanhang med skogsförsöksanstatens föryngringsförsök på Akvettern, och det ämnade referatet gör ingaunda anspråk på någon fuständighet.

22 LANFORSBESTÅNDET. 425 ihrer wirtschaftichen Eigenschaften und die dieser Lagerung as Rahmen entsprechende Wadeinteiung». WAGNER särskijer tvenne oika principer som konkurrera med varandra inom skogsskötsen. Den första, som han kaar den naturiga, får sin största motsvarighet i bädningsbruket, den andra, som han benämner den ekonomiska principen, ser sitt idea i den ikådriga högskogen. Även om denna indening av principerna verkar åtskiigt grov och vä får anses förådrad, kan man med god vija förstå vad författaren avser. Han utveckar närmare sin ståndpunkt därhän, att den naturiga principen bör vara den edande, inom vars ram de ekonomiska önskemåen skoa förverkigas. Det gäer såunda att finna en på naturen sjäv i högsta möjiga grad uppbyggd ordning, och det är detta han vi förverkiga genom sitt ifrågavarande arbete. I första hand uppehåer han sig med skogens föryngring och studerar därvid företrädesvis granen, i den övertygesen, att det som visar sig ämpigt för detta känsiga trädsag även skal passa för de övriga: Den naturiga föryngringen är att föredraga framför den artificiea och detta av många skä, vika. ej här behöva upprepas. Det bir därför en viktig sak för W AG NER att utforska det bästa sättet för granens naturiga föryngring. Han kommer ti att den sökta metoden bör vara en bätesvis fortskridande föryngring, som vid behov kompetteras med kimppantering. Huvudsaken bir atid, att man väjer ett sådant system, som i största möjiga utsträckning kan tigodogöra sig naturbesåningen. Om beräkningarna sedan mer eer mindre så fe, får man tigripa kuturen såsom utima ratio. Föryngringsbätet består av tvenne zoner, den yttre och den inre. Det är ej nödvändigt, att den yttre ska vara kahuggen, ehuru vi kunna anse detta normat. Man kan emeertid mycket vä utnyttja ett skärmbestånd, exempevis av ta, på den yttre zonen, utan att därmed huggningen upphör att vara»saumschag». Det namn som WAGNER sjäv använder för det avverkningssystem han förordår, Bendersaumschag, anger, att besåningen och första föryngringsstadiet ska försiggå i form av bädning. Förr eer senare utrymmes emeertid ytterzonen, varvid hea föryngringsbätet fyttas ängre inåt beståndet. Återväxten ska såunda infinna sig på det av räta injer begränsade föryngringsbätet, viket genom avverkningen fortskrider i en viss riktning. På detta sätt avancerar föryngringen i små etapper utifrån en beståndskant fram ti nästa angreppsinje. Det viktigaste bir därför vaet av avverkningsriktningen, som utgör sjäva ryggraden i systemet. 29. Meddd. fr&n Stafens Skogsförsöksanstat. Häft. 26.

23 426. SVEN PETRINI W AG NER kom genom tarika iakttageser i naturen ti den sutsatsen, att för sydtyska förhåanden på pan eer nästan pan mark är nordvästkanten av beståndet det fördeaktigaste äget för en föryngr'ingszon. Den uckrade nordkanten kan jämnstäas med nordvästkanten. Därnäst komma nordostkanten och den vindskyddade västkanten. Den.oskyddade västkanten, sydkanten och ostkanten visade sig vara mer eer mindre steria. De viktigaste faktorerna, som kunna förkara detta, äro enigt W AG NER sobestråningen och regn tiförsen. Inom de områden W AG NER avser faer nederbörden huvudsakigen med sydvästiga och västiga vindar. Soens kraftigaste verkan kommer från söder. Nordvästbrynet och nordkanten äro skyddade för soens uttorkande verkningar genom skugga från beståndet, under det att regnet i synnerhet i beståndets nordvästra kant ätt når markenr. Den ogiska sutedningen måste atså bi den att avverkningsriktningen bör föräggas från norr mot söder eer från nordväst mot sydost. Den sistnämnda riktningen är emeertid riskabe på grund av fara för ~indfåning. Därför stannar också WAGNER vid att rekommendera en norma huvudriktning för avverkningen från norr ti söder, då föryngringsbätena föjaktigen komma att utsträckas i ängdriktningen öster ti väster. Upprepade gånger framhåes emeertid, att endast det uckrade nordbrynet erbjuder de önskade fördearna för naturföryngring på såvä innersom ytterzonen. Detta gäer utan inskränkning för a pan mark. För att öka beståndets motståndskraft mot vindarna och vinna diverse andra fördear rekommenderas även huggning i trappstegsform. På grund av drivningstekniska och andra skä anser WAGNER vidare huggningsriktningen böra modifieras å starkare suttninga"r i enighet med vad som angives å fig. 4, varom mera nedan. WAGNER avhåer sig från att i sin första bok ange siffror över huru breda zonerna skoa göras, huru snabbt kanterna skoa fyttas, huru hårt man ska hugga etc., och om några ta undantagsvis angivas, är det endast fråga om exempei. För tydighets sku må ett stycke citeras, söm anger, huru han har tänkt sig föryngringens gång (sid. 167»Grundagen» 1923 a).»erst erfogt Keimung unter Bienderstand im Seitenschutz des ge- I En viss försiktighet är naturigtvis nödvändig vid överförande av dyika erfarenheter pb. svenska förhåanden. Det direkt?. soskenet, som i södra Tyskand är granpantornas svb.raste fiende, kan pb. tskiiga stäen i vb.rt kaare and vara en god hjäp för åvägabringandet av för föryngringen gynnsamma markförhb.anden, och brynen mot öster visa i stora dear av Sverige as icke sb.dana steria zoner som WAGNRR's erfarenhet ger vid handen. Inom de östiga dearna av vb.rt and, där nederbörd kommer med ostiga vindar, är det ju ocks! naturigt, att fuktighetsförh!andena i ostigt exponerade ägen äro gynnsammare än inom trakter, där västvindarna äro regnförande.

24 LANFORSBESTÅNDET 427 schossenen Hozes; dann gegen den Rand hin, unter weiterer Ergänzung, dass Fussfassen und Erstarken der Ansamung, endieb am Rand unter Seitenschutz gegen Siiden der Dickungsschuss. Die Ansamu.1g muss in der Rege unter Bienderstand Fuss fassen und das nötige Wurze- und Battvermögen sammen, ehe sie in den Freistand geangt, darnit sie den ihr dort drohenden Wettbewerb von Gras und Unkräutern niederzukämpfen vermag, rasch in voen Schuss kommt, und den Boden deckt, wozu n och einiger Seitenschutz erwiinscht ist.»»der Hiebsfortschritt, d. h. die Geschwindigkeit mit wecher der V er~ jiingungstreifen vorriickt, hängt zunächst von rein wadbauichen Mom e n t e n ab : vom F ortgan g der Besamung und den Bedtirfnissen des Anfugs, daneben aber auch von ökonomischen ~orderungen, die in dem ein~uhatenden agemeinen Verjiingungszeitraum zum Ausdruck kommen, d. h. in der Zeit, innerhab der nach dem Wirtschaftspan eine bestimmte Verjiingungsfäche verjiingt werden so.» Av sista deen av stycket skue det ju vara berättigat att draga sutsatsen, att fu frihet ska råda ifråga om tiden för föryngringen, isynnerhet som på en mångfad stäen framhåes, att om det ej går tiräckigt fort och bra med föryngringen, så får detta ej hindra avverkningens fortskridande. Man måste då het eer devis tigripa kutur, och WAGNER anser ikvä stora fördear föja med det bätesvisa förfaringssättet. I inedningen ti»der Bendersaumschag und sein System», 1923 b, värjer sig W AGN ER manigen mot beskyningarna för schabon, och då heter det b. a. (sid. rg):» Es ist nu r gefordert dass der Schag mögichst anggestreckt und schma sich am Athozrand hinziehe, und sich, wo irgend mögich, von Ost nach W est erstrecke, um die gunstigen wadbauichen Eigenschaften des Nordrands fiir die Verjiingung auszuniitzen. Aes andere wie Hiebsart, Hiebsfortschritt, Hiebswiederkehr und Hiebsrichtung im einze.nen kann und so sich vokommen frei den Bedtirfnissen des einzenen Fas anpassen. Und sebst Schagform und Himmesrichtung sind nicht in starrer W eise ge bunden, sondern, wie wir zeigen werden, in bohem Masse anpassungsfähig.» Efter detta citat att döma skue. det verkigen inte finnas mycket som är fast och nödvändigt i W AGNER's system. Om bott hyggena göras»så ångsträckta och smaa som möjigt», så är det ikgitigt sedan, huru och huru ofta man hugger, och det är t. o. m. ikgitigt hur man förägger hyggena, ty atid suta de vä emot en kant med ädre skog. Ett studium av övriga partier av WAGNER's böcker iksom även av det praktiskt utförda exempet på Gaidorf, ger emeertid ett intryck av

25 428 SVEN PETRINI att frihetsförkaringarna ej äro så avarigt menade. r Redan det nederst å sidan 426 citerade stycket ger ju vid handen, att W AG NER ikvisst har tänkt sig en viss bestämd föryngringsordning, ehuru han ej gärna vi binda sig och därför ängsigt tager med aa möjiga reservationer, instoppade itet varstans i framstäningen. Ehuru det mycket ofta framhäves; att metoden frambringar en ikfor-. mig (geichwiichsig) skogstyp, tryckes samtidigt med fet sti, att det ara viktigaste är, att föryngringen endast omfattar små ytor. Detta ska fattas så, att på varje iten strimma är skogen»geichwiichsig», men varje avdening bir ju oikådrig, därför att den omfattar en mängd strimmor. Oikådrigbeten måste i sjäva verket anses vara en synnerigen viktig princip för W AG NER. Sutkämmen ti det ånga kapitet om»saumschag» (1923 a, sid. 186) är ett kart dekreterande av att ur skogen måste försvinna ))die Geichatrigkeit auf grosser Fäche und der sich auf sie stiitzende und auf sie hinarbeitende Betrieb». sutkämmen i nästa kapite ( 1923 a, sid. 263) uppmanar ikaedes kraftigt ti ett återvändande ti sådana skogsbruksformer, som stå bädningen nära. Man måste därför anse, att bädningsmomentet, oikådrigbeten och naturföryngringens ångsamma fortskridande på små ytor, som äro orienterade på ett visst bestämt sätt i enighet med den ovan angivna normaa avverkningsriktningen från norr ti söder, äro kardinapunkterna i det WAGNER'ska systemet. WAGNER's andra bok innehåer en närmare utformning av systemet jämte anvisningar för överförandet av de nu förefintiga beståndsformerna ti den av honom rekommenderade ordningen. Receptet för påbörjande av huggningen anges vara ( 1923 b, sid. 36), att man hugger en zon ka och skogsodar denna första zon samt uckrar i det nordbryn som uppstår. Kanterna måste fyttas ofta, i annat fa sända kantträden i atför hög grad ut sina rötter i ytterzonen, varav skadig rotkonkurrens med återväxten befaras uppstå. 2 Intervaet mean huggningarna anges (1923 b, sid. 41) böra vara 3 år, högst 5 år. På sådana ståndorter, som ha benägenhet för förvidning och ogräsväx t, måste föryngringen redan i förväg finnas på marken, innan man genom någon starkare huggning tiför rikigt med jus ( 1923 b, sid. 45), och det framhåes särskit ( 1923 b, sid. 47), att man ofta får se, att en I Den smidighet i tiämpningen av W AGNER huggningen på Gaidorf, som enigt ENE ROTH (1931) synes ha inträtt på senare tid, får säkerigen tiskrivas den av Forstmeister RAU förvärvade okaa erfarenheten, 2 Ur produktionssynpunkt är avverkande! av kantträden, som kunna växa synnerigen kraftigt, en oägenhet, såsom ängre fram (sid. 466 och föj.) kommer att visas.

26 LANFORSBESTANDET 429 kahuggen, opanterad zon, ti viken ansuter sig en mer eer mindre jus skärmstäning, eder ti att sjävföryngringen kompett missyckas. Man kan såunda i rege ej få börja huggningen på detta sätt. Mycket försiktigt och ångt i förväg måste förberedeserna ske för att pantering å den första kastrimman ska kunna undvikas. I detta sammanhang framhåer W AG NER, att förberedeserna naturigtvis också kunna omfatta uckhuggning i de inre dearna av beståndet, där de skuggfördragande trädsagen föryngras i förväg. WAGNER tar principiet ståndpunkt mot kvarämnandet av marbuskar inom föryngringszonerna (I923 b, sid. 66). Det gama underbeståndet bör sparas ti den tidpunkt, då föryngringen ska sättas in, men då bir den första åtgärden att avägsna detta underbestånd. 1 Emeertid medges undantag, särskit i frostägen, och det rekommenderas att i sådant fa bibehåa den gama underväxten i form av från norr ti söder gående häckar på ett inbördes avstånd av minst 20 m - detta för att motverka uftdraget utefter marken i ost-västig riktning inom föryngringsområdena. Trädsagsbandning angives vara synnerigen önskvärd, och systemet verkar i detta avseende fördeaktigt, därför att man först får in de mera skuggfördragande trädsagen, ti vika sedan vid kantens gidande över området de jusäskande addera sig. Resonemanget rör sig så gott som utesutande om huvudavverkning. Garingsprinciperna diskuteras ej, viket ju också kan försvaras med att det egentigen är fråga om skogsindening och ej om skogsskötse. På ta om markvegetation och marktäcke (I 923 b, sid. I 09 och föjande) gör WAGNER emeertid en de uttaanden, som böra ses i samband med beståndsvården under uppväxttiden. Han anger nämigen, att en död markbetäckning bör vara det normaa i skogen. Ett evande täcke av markväxter skue innebära ett abnormt tistånd, som utvisar att skogsbeståndet ej ti fuo utnyttjar marken, då df't kan ämna pats även för annan evande vegetation. Ä ven om man stäer sig på extrem krongaringss.tåndpunkt, torde man ha anedning vara något mera toerant mot markvegetationen. Det kan knappast på avar hävdas, att markväxterna utgöra så svåra konkurrenter ti träden, däremot tyder ating på, att ett evande växttäcke av ämpig sammansättning kan befordra omsättningen i marken och åvägabringa ett för träden gynnsamt tistånd. Man får även av andra uttaanden ett intryck av att WAGNER vi håa skogen starkt suten ända fram ti dess att föryngringen ska påbörjas. Såunda säger han (I923 b, sid. 353), att de med skärmhuggning I W AG NER tar i detta sammanhang också uttryckigen avstånd ifrån metoden att stäa ett överbestånd av kena marträd i form av söjor ute på föryngringsbätena (metoden i Sverige försöksvis använd av TH. GRINNDAHL på Omberg).

27 430 SVEN PETRINI eer bädningshuggning redan behandade bestånden ägna sig sämst för överförande ti W AGNER-system och utvisa den största abnormiteten från systemets synpunkt. Band annat framhåes här, att man i dyika gesare städa bestånd ej kan åta föryngringen avancera ångsamt. 1 De modifikationer i avverkningsriktningen, som föranedas av permanenta yttre förhåanden, äro föremå för en ingående behanding. Band sådana konstanta förhåanden är att särskit nänina markens utning. Framför at är det nordsuttningarna, som ge anedning ti ändringar i riktningen för avverkningens förande. Det går ej att forsa virket uppför bergen några ängre sträckor, och systemet förbjuder utdrivning över föryngrade areaer. I en nordsuttning kan man atså icke hugga från norr ti söder utan att komma i strid med dessa principer. WAGNER förordar därför ändringar i avverkningsriktningen, och han skijer därvid på branta och facka suttningar. I.de branta nordsuttningarna kastas riktningen het om. Man hugger sig atså i öst-västigt orienterade smaa strimmor u t för berget. Detta är fut försvarigt, eftersom middagssoen ej utövar någon uttorkande effekt på en brant nordsuttning. - På de svaga nordsuttningarna föresår WAGNER en avverkningsriktning från öster mot väster, varvid man genom tätt upprepade inhugg i trappstegsform får en he serie nordkanter, där föryngringen avancerar från norr mot söder, uppför suttningen (se fig. 4). - Övriga modifikationer på grund av markens utning åt oika väderstreck äro ej av så genomgående art. De framgå tydigt nog av fig. 4 utan närmare förkaringar. För överförandet av de skogar, som nu finnas, ti den nya ordnin. gen utfärdas ganska fuständiga instruktioner. Största intresset knyter sig härvidag ti de ikådriga skogstyperna, som äro de vanigast förekommande. Det anses nödvändigt att först utföra en fast indening av skogen. Man bör såunda dea upp förvatningsområdet i fasta enheter. Bredden (i nord-sydig riktning) på dessa avdeningar anges böra håa sig mean 200 och 300 meter (r 923 b, sid ). Första skogiga ingreppet bir normat en frihuggning i nordkanten. av varje avd~ning, som har ti 1 I sjäva verket är denna numera i v&rt and övergivna st&ndpunkt ifråga om garingsbruk en väsentig förutsättning för det WAGNER'ska systemet. Endast om man tiämpar svaga förberedande huggningar kan man tänkas vara nöjd med den beståndsform som här eftersträvas, under viken skogen inom varje 200 a 300 m bred avdening h&!es mycket vä suten ända ti föryngringsstadiet, som principiet ska råda endast i nordkanten av avdeningen. - De moderna garingsformerna sträva ofta efter att åtminstone periodiskt bryta sönder sutenheten redan vid en tidig &!der, och huvudstammarnas trevnad eftersträvas kontinuerigt över hea areaen. Då föravverkningarna göras så starka, avhänder man sig samtidigt möjig h eten att på ett senare stadium strängt regera och okaisera föryngringen, viken ikavä kan tänkas börja uppträda emean avdeningsgränserna som vid nordkanten.

28 LANFORSBESTANDET 431 må att förbereda den kommande föryngringen av beståndet samt att be~ fåsta sydbrynet av den mot norr angränsande avdeningen. Även inuti ett bestånd kan en nordkant behöva föräggas, varvid man gör öshuggningar, som skoa ges formen av 5 m breda, av räta injer begränsade kaa strimmor. På båda sidor om en strimma uckras beståndet, och man Nord- J/uninq V:i:.St.:Jiuttni n q Fig /yd-.J'Iuffn"n9 Avverkningsriktning. oika suttningar, efter WAGNER. Hiebssc~iisse nach WAGNER~ återkommer sedan efter några år för att utvidga strimman mot söder. Uppstående kaytor böra snabbt täckas med återväxt, vid behov på artificie väg. Förfaringssättet går ut på att skaffa angreppsinjer, varifrån sedan avverkningarna utgå och fortskrida i en bestämd riktning. Huggningen ska normat föras starkare på den östra fygen, -så att stormskydd mot väster uppnås. Vid uppgörandet av paner för överföringen vi WAGNER betrakta åriga avverkningsbeoppet såsom bestämt på förhand och ikaså förutsätter han att sammanagda ängden av angreppsinjer är beräknad. Denna

29 432 SVEN PETRINI totaängd på hyggena beror på hur tätt man vi förägga angreppsinjerna, och detta grundar sig på de okaa förhåandena. Sutigen vi han också veta, inom vika ådersgränser den ekonomiskt tiåtiga omoppstiden igger (r 92 3 b, sid. 342 ). Först sedan dessa faktorer äro utredda och kara vi han bestämma, huru breda hyggena skoa tagas upp och huru snabbt föryngringen av avdeningarna ska genomföras, för att det faststäda avverkningsbeoppet ska kunna uttagas. III. Lanforsbeståndets utvecking och behanding t. o. m. år Kartan över Lanforsbeståndet, figur 5, utvisar äget av de oika avdeningar, varav försöket består. Längdsträckningen är i norr-söder med A-avdeningen nordigast beägen. De prickade injerna äro nivåkurvor med ro meters höjdskinad, som åskådiggöra utningarna. Sammanagda areaen är r 7, 7 I har. De nio fyrkanterna, försedda med romerska siffror, utmärka ädre provytor, vardera ro ar stora. Hösten 1910 uppgivas för dessa ytor vid en åder av 65 år föjande siffror (Exkursionsprogram 191 r): Provyta n:r... 1 I II III IV v VI VII ~ VIII IX Stamanta per har... I I 50 I 360 I I90 I I 50 88o I IOO 500 I 460 I 090 Grundyta m2jhar... I 7,8 29,3 28,3 23,6 25,3 35 9,,,, ",, '"'' Kubikmassa m3jhar... 1 I IO 3 ~~ I6J 474 Massati växt-% ,s 3,4 3,3 3, 1 1 3,s 3.3 De tidigare uppgifterna om _beståndet äro reativt sparsamma. År r 88o är ha uttagits 30 m3 per har genom garing. Beståndet var då 35 år gammat. Sedermera genomhöggs det av UNO W ALLMO under åren r895-i903 ett ferta gånger, varvid»stamvis bädning» tiämpades, viket vä får uppfattas såsom en garing med regering av mindre uckor, uppkomna genom att sjuka eer svaga träd gruppvis måste borttagas. I dessa uckor började så småningom granåterväxten infinna sig. Vid en av de första ordnade skogsexkursionerna i vårt and, år I 90 r, demonstrerades Lanforsbeståndet, och den utförda huggningen bev föremå för en stark och enhäig kritik. Beståndet skue efter I 900 års garing för exkursionsdetagarna ha tett sig såsom söndertrasat, och det påstods även, att grankronorna varit gunande och tynande. Denna kritik gav ti och med upphov ti ett rykte, att beståndet skue adees ha dukat under för den hårda behanding, som det fått genomgå. Niiir Svenska skogsvårdsföreningen år I9I I besökte skogen, befanns

30 Avvet>km'ng.!9/'t Go.rmg PÖJi,SÖJ!C5YTRN N 29~...LURJozp-6e,St:ånLJeC. V.tfwedern,S./.B) ~ D 1920 Fig. 5. Karta över Lanforsbeståndet upprättad år Nivåkurvor på var 10:e meter. Karte iiber den Lanforser Bestand,. im Jahre 1914 aufgenommen. Niveau-Kurven fiir je ro Meter Höhe:ndifferenz,

31 434 SVEN PETRINI Fig. 6. Näst översta höjdäget i Lanforsbeståndet. Der Bestand in der Höhenage von 140 m iiber d. M. Lanfors rgio. Foto E. HEDEMANN-GADE år rgro.

32 ' ;p z >:rj o ~ [/J to tij [/J..., ~ z t:j tij..., Ur Statens skogsförsöksanst. sam. Fig. 7." Wagnerkanten. avd. A, nordsidan av best.ndet, november Der nördichst geegen e Saum, Ab t. A, N overober I914, Foto G. ScHOTTE. ""' w U

33 436 SVEN PETRINI denna emeertid vara i ett utmärkt skick. Både sutenheten och tiväxtförmågan vitsordades vara tifredsstäande, viket ju också synes framgå av de meddeade siffrorna. Den enda anmärkning, som framstädes, gick ut på att en förnyad garing vore vä behövig. W ALLMO hade också panerat en genomhuggning redan år 1908, men denna hade uppskjutits med anedning av den. beramac1e exkursionen, som därigenom fick tifäe att revidera de 10 år tidigare fäda omdömena.. Under åren , då skogarna tihörde trävarafirman ]ENSEN i Karstad, avverkades kraftigt i södra deen av beståndet varefter en de uckor uppstodo.. År 1914 överäts behandingen av Lanforsbeståndet ti Statens skogsförsöksanstat i och för försök med WAGNER-huggning. På hösten nämnda år genomgicks hea området med stark åggaririg. Samtidigt anades 6 serier kantbädningshyggen med eri. area av tihopa 2,47 har. Serierna benämndes med bostäverna A-F. Deras inbördes äge framgår av kartan, fig. 5 Å varje serie upptogs ett 5 m brett kahygge i ängdriktningen öster-väster, och innanför detta jushöggs en 2 5 m bred strimma mot söder! Beståndets nordkant gränsade mot_ ungskog, varför här kanten endast behövde rättas ti och uckras, för att en god bid av ett WAGNERbestånd skue uppstå (se figur 7). Endast de ti 1914 års WAGNER-kanter: hörande små områdena behandades denna gång såsom försöksytor, d. v. s. endast å nyssnämnda 2,47 har verkstädes-numrering, kartäggning, kavning och noggrann uppskattning av kvarstående och fåt virke. Det inom resten av området år 1914 avverkade virket uppskattades särskit. Tre år senare, hösten 1917, förnyades behandingen av serierna, varjämte på varje stäe en ny; 30 m bred strimma kartades och behandades såsom en nytikommen försöksyta. Utanför de registrerade områdena företogs ingen huggning. På samma sätt förfors år År 1923 kartades och registrerades återstoden av beståndet, och därvid utfördes också avverkning över hea areaen. Först nu fick man atså hea området i sin hand och uppskattningen noggrant utförd överat. Dessförinnan kan utveckingen bott föjas å en bit i taget, och detta är anedningen ti att i denna redogörese t~den fram ti år 1923 behandats såsom ett särskit, förberedande stadium. I tabe 3 nedan återgivas de viktigaste siffrorna för de oika avdenfngarna fram ti och med år Kubikmassan redovisas i tidigare ' Termen jushuggning är ej fut på sin pats, då det gäer att förbereda beståndet för skärmstäning. Benämningen jushuggning användes här närmast för angivande av utgesningsgraden, ej för att karakterisera huggningsformen,

34 LANFORSBESTÅNDET 437 handingar såsom ren gran utom å avdening BI och Bi, där taen före huggningen år I9I4 utgjorde resp. 38 % och 2I % och efter huggningen år I923 resp. 63 % och 27 %. Siffrorna i tabe 3 omfatta summan av ta och gran. Beteckningen I ~nger, att området ifråga behandades såsom försöksyta från och med år I 9 r 4 På samma sätt betyder beteckningen II att I 9 I 7 varit första uppskattningsåret, och III och IV motsvara åren I 920 och I923 resp. Siffrorna i tabeerna 3 och 4 ha uträknats på tidigare brukigt sätt vid försöksanstaten och stödja sig väsentigen på de år I920 uppmätta provstammarna. Uppskattningsresutaten t. o. m år I920 ha pubicerats av GUNNAR SCHOTTE (I92I års exkursionsprogram). En de smärre inadvertenser kunna observeras. r En korrigering av detta ädre mateha skue emeertid bi både osäker och tidsödande, varför någon dyik ej har företagits, så mycket mer som det för framstäningen väsentiga dock kan anses komma fram med tifredsstäande grad av noggrannhet. Av samma skä ha inga kontroundersökningar över trädens åder bivit gjorda. Det är givet, att en viss variation i detta avseende måste påträffas inom ett så pass stort område som c:a I 8 har. Ett noggrant faststäande av denna variation saknar emeertid så vitt jag kunnat finna större betydese för de sutsatser, som skoa dragas av försökens resutat. Vid uträknandet av tiväxtprocenterna ha i grunduppgifterna använts fera decimaer än som medtagits i tabe 3 Samtiga tiväxtprocentsiffror äro uträknade med hjäp av formen för sammansatt ränta, viken ger n~ra ika resutat med PRESSLER's närmeforme (jfr förf:s uppsats härom i Medd. fr. St. skogsförsöksanstat H. 22, I925). En granskning av siffrorna i tabe 3 visar, att det första ingreppet år I 9 I4 överat varit synnerigen starkt å de först registrerade underavdeningarna: huggningen har avägsnat mean 42 och 86 % av kubikmassan. Detta sammanhänger med att en 5 m:s kastrimma ingår i varje sådan underavdening. Även vid senare förrättningar har huggningen varit stark inom dessa först anagda kantbäten De år I9I4 ej registrerade dearna övergingas däremot bott med en garing, som avägsnade omkring I 5 % av kubikmassan därstädes. De år I 9 r 7 registrerade underavdeningarna med beteckningen II ha garats betydigt svagare. Endast på avdening C gjordes år I 9 I 7 något ingrepp av betydese inom den då nyutagda zonen. År I920 däremot gjordes garingen överag betydigt starkare å underavdeningarna med x På grund av att provsammarna för höjd och formta tidigare utvades endast band de träd, som skue fäas, kunde kuberingsresutaten bi något ojämna. skinaderna i kav ningsresutat från den ena uppskattningen ti den andra kunna också bi i viss mån osäkra, då perioden mean behandingarna endast är 3 år.

35 438 SVEN PETRINI Tabe J. Lanforsbeståndet 1914-I922 Stadium Kubik- = ~~ Årig öpande tiväxt F.G. =vor Stam- Grund- ~ ~.9 ~ Undera v- Upp- massa b/)~ Lanfender Zuwachs der Durchyta med ~a c a anta o "' Åder dening skatt- forstung ~-"' per har Ater "'--"' Grundyta Kbm ningsår G.=Durch- Grund- bark O - ti:.o Unterab- <=.O Jahre forstung ~~ teiung Im Jahre z ah! Kubik- E.G.=nach ;:Sr!4 "' "~ der Durch- pro ha masse "' > " v ~-o m jhar m3/har 0"' A I o,36o har 70 I9I4 forstung Stamm- fäche - "' Grundfache Kubikmasse m 2 /har % m3/har % A v d e n i n g A. Abteiung A. F.G. 54 I I8,s G. 269 I I,4 II7,S 62,4 - - E.G ,t 7I,o I88, I9I7 F.G ,9 So,o G. 9I 3>9 40,t 50,9 0, ,o 4,o E. G. I8I 4,o 39,3 76 I920 F.G. I8I ,S G ,g 72,o o,3 6,s 3 5 s,. E. G. I28 I,6 I3,91 79 I923 - I28 I,g I6,. - o,os 14.4 o,s 5,3 II 0,44 har 73 I9I7 F.G ,5 201,s G. II 0,5 4,S 2, E.G. 434 I9,o I97,o F.G ,6 217,s G. I67 7,r 72,6 33>4 o,s 2,S 6,g 3.4 E. G ,s I F.G. 267 I5,o I65,6 G. 9 E. G ,6 r6i,6 o,4 4,o 2,4 o,s 13,5 6,g 14,s III 0,404 har 76 I920 F.G , 237,s G. I 56 5,s 56,. E. G. 538 I7,7 I8r,3 23, F.G , 200,6 G. 10 0, ,t o,s 2,61 6,4 3>4 E. G. 528 I8,s I96 3 A v d e n i n g B. Abteiung B. I 70 19I4 F.G. 8I8 21,r 183,31 o,2a8 har - G ,7 83, E.G. 385 I I,4 IOO,t 73 I9I ,2 107,6 - o,3 2,3 2,s 2, F.G. 385 IJ, us,s G ,4 26,s o,3 2,6 J,6 3.3 E.G ,g 87,r I I,r 97,8-0,4 3 7 J, F.G. I79 71 _ II o,47o har 73 I9I ,6 G. 2I 0,7 6,4 3,s E. G. 7I3 19,9 I F.G I,o 184,7 G ,6 66,8 36,. 0,4 I,S J,8 2,r E.G , ,8 IJI,g - o,s 4,6 3,S 117,9 3,31

36 LANFORSBESTÅNDET 439 Stadium o: Kubik- ~ Årig öpande ti växt Stam- ~ ~ o ~ ~ Upp- F.G. ~vor Grund- massa '-' "' '" ~ Laufender Zuwachs Underav- Åder der Durch- anta o "'?fs skatt- yta med as dening forstung per har "'.!<! ~;5 Grundyta 1 Ater Kbm ningsår G.~Durch- Grund- bark b.g - o:.o "~ Unterab- Jahre forstung Stamm- fäche Kubik- -.2::<: ; ~ Grundfäche Kubikmasse te i ung Im Jahre E.G.=nach z ah! i" pro ha masse "o der Durch- "' > ~"O ~z/har[% m3/har[% forstung mzjhar m3/har " A "' III o,2xo har J6 I920 F.G. 5JI I J,r I4J,8 G. J6 2,o IJ,z II, E. G. 495 I5,r I30,6 79 I923 F.G. 495 I7,a I50,3 G. 28 o,s 6,6 4>4 o,6 4,o 6,6 4,8 E.G. 467 I6,z I43>7 A v d e n i n g c. Abteiung c. I 0,228 har JO I9I4 F.G. 545 I 5,3 I65,3 G. 277 I2,7 I4I,8 E.G ,6 23,5 85, I9I ,o 2J,s - o,rs 4,9 I,3 5,z 76 I920 F.G >9 36,z G. 22 I,r 12,2 E. G ,8 24,o ,3 8,3 2,9 9,6 79 ICJ , ,3 10,2 3.3 I2,3 0,643 II har 73 I9I7 FG ,z 253,4 G. 256 J,r 69,z 2J, E. G. JOO I8, I I84,z J6 I920 F.G. JOO I9, I93,8 G ,z ,9 0,4 2,o 3,2 I,7 E. G. 456 I2,o I I8,4 J9 I923 F.G. 456 I3,3 I33,3 G. I8 0,7 7,s 5 7 0,4 3 5,a 4,o E.G. 438 I2,6 I25,8 III 0 16ro har 76 I920 F.G. 764 I9,s I9I,s G ,6 29,s E. G. 536 I3,8 I34,9 79 I923 F.G. 536 I4,s I44,s G. 46 I,z 12,r 8,4 0,25 J 3, 2,3 E.G. 490 I3,3 I32,4 I o,ss6 har A v d e n i n ~ D. Abteiung D. JO I9I4 F.G. 8J8 25,4 236,, G. 449 I I,o 99,o 4I, E.G. 429 I4,4 I3J,r 73 I9I7 F.G. 429 I 5,8 I53,4 G. II ,7 2J,8 0,4 3,r 5 4 3,8 E. G. 314 I I,4 I I0,7 76 I920 F.G. 3I4 I2,S I24,o G. 46 I,6 i6,4 I3,3 0,4 3,r 4,5 3,9 E.G 268 I0,9 I07,6 79 I923 F.G. 268 I2,I I22,8 G. IIO 5,. 53,3 43,4 0,4 3,8 5,o 4,5 E. G. I 58 6,9 69,s

37 440 SVEN PETRINI ' Stadium Kubik- c ~i) " Årig öpande tiväxt F.G. Stam-1 ~ ~ ~ ~vor Upp- t 1 Grund- massa "... ~ Lanfender Zuwachs Undera v- o "' Åder der Durch- an a med Z.. dening skatt- yta a "'S forstung per har ~ Ater ningsår G.~Durch- Grund~ bark b.o~ t:.o Grundyta Kbm Unterab- Ja h re fofstung Stamm- fäche """ ~" Kubik- - :: ~ ~ Grundftäche Kubikmasse te i ung m Jahre E.G.~nach zah _.::.,. der Durch pro ha masse OJ > 8~ mzjhar % m3/har% forstung mzjhar m3/har 0"' I o,56o har 73 I9I7 F.G I 238,7 G. 39 I,z I I 15 4,8 - - E.G ,9 227,z I920 F.G ,7 247,s G. 86 3,r 30,o I 2,I 0,6 2,s 6,8 2,9 E.G. 479 ~I,6 2I7,s 79 I923 F.G ,3 238,7 G. I3 I,o r I,s\ 4,8 0,6 12,6 7,' 13 ' E.G ,3 227,2 III o,910 har 76 I920 F.G. 35I 16,o I62,7 G. 47 2,z zz,s I3,S E.G ,8 I40,z 79 I923 F.G. 304 I 5,r I 55,z G. 40 I,4 13,o 8,4 o,4 3,o s,o 3.4 E.G. 264 I3 7 I42,z I o,4,7 har 70 A v d e n z' ng E. Abteiung E. I9I4 F.G ,5 283,s G. 45I I I,] rzz,s _ - - E.G. 465 I4,8 I6I,o F.G. 465 I6,3 I8o, 3 G ' 34.4 I9,r 0,5 3,2 6,4 3,8 E.G. 379 I3,z I F.G ,5 I63,r G. 72 3,5 401 I 24,6 0,45 3, ,8 E.G. 307 I I,o I23,o 79 I923 F.G g I47.s G. I32 6,6 76,3 sr,7 o,6s S,s 8,z E. G. I75 6,3 71,z I o,42s har 73 I9I7 F.G S,o 284,o G. r6 0,6 6,9 E. G. s sr 24,4 277,r 2, I920 F.G. 55 I 26,o G. I22 s,2 ss,9 Io,7 o,ss 2,z 7.4 2,f E.G ,8 240,4 79 I ,s 277,4-0,9 4,r 12,4 4,9 III oo4z3 har 76 I920 F.G ,8 256,s G. I37 4, r8, E.G. 4I I I 8,3 208,6 79 I923 F.G. 4I zo,o 230,9 G 42 I,6 I 7,9 7',7 o,ss 3,o E.G. 369 I8,4 213,o 1 6,z

38 LANFORSBESTANDET 441 Stadium Kubik- "E- ~v Årig öpande tiväxt F.G. Stam- Q) t = UJ ~vor Grund- Undera v- Upp- massa {,) U'J... ~ anta Laufender Zuwachs der Durch- Åder 8 1 gf_ dening skatt- yta med forstung per har Ater ningsår ~~ ~:c Grundyta Kbm G.~Durch- Grund- bark,.cj ~~ Unterab- Jahre forstung Stamm- fäche.5 ~ te~ Grundfäche Kubikmasse teiung ImJahre E.G.~nach zah Kubik- d3 ~ '@.t) der Durch- pro ha masse ~ > ;::::"' m 2 fhar % m3/har % forstung m 2 /har m3/har Ö"~ A v d e n i ng F. Abteiung F, I 0,735 har 70 I9I4 F.G ,o 285,, ' G. 366 I I,7 I32,8 46, E.G. 373 I3,3 I52,3 73 I9I7 F.G. 373 I4,z I64,3 G. II2 4,o 46,r 28,, 0,3 2,2 4,o 2,5 E.G. 26I IO,z II8,z. 76 I920 F.G. 26I I I,3 I34,4 G I 25,4 r8,9 o,4 3,s 5.4 4,4 E.G. 2I6 9,z I09,o 79 I923 F.G. 2I6 Io,s 128,2 G. I 52 7,g 97,o 75>7 0,45 6,4 14'7 5,6 E.G. 64 2,6 3I,z II o,7n har 73 F.G ,6 298,3 I9I7 G. 24 I,o 12.o 4,o E.G ,6 286,3 76 I920 F.G ,7 3I6,8 G. I70 6,5 75,6 23,8 0,7 2,8 IO,t 3J E. G I,z 20,2 79 I923 F.G ,2 270,21 G. I67 6,s 75,9 28,, o,6s 9,2 13 ', 13,8 EG. 3I8 I 5,7 194>3 III o,ooo har beteckningen II, i det att inom avdeningarna A, B och C drygt en tredjede av kubikmassan avverkades, inom E och F 1 /s a 1 /4; inom D togs dock bott I 2. %. De samtidigt nyanagda ytorna med beteckningen III genomgarades också: minst togs på B och D (I I, 6 % och I 3, 8 % resp.) samt å F, där ingen ny avdening ades ut och atså ingen huggning as företogs söder om den tidigare befintiga underavdeningen II; hårdast garades även nu C-avdeningen, där 29,5 % av massan avägsnades. Å AIII och EIII omfattade garingen resp. 23,7 % och I8,7 %. År I923 sutigen, då hea areaen övergicks, hade de icke registrerade återstoderna av de oika avdeningarna, som representerade mer än häften av försökets totaarea,. stått orörda i 9 år, och de måste därför huggas igenom. Emeertid skedde denna genomhuggning ganska försiktigt, såsom framgår av tabe 4, och detta berodde säkerigen därpå, att man 30. Medde..fr/in Statms Skogs.försÖNsanstat. Häft. 26,

39 ,j:> ""'" tv [fj < tri z 'U tri >-e ~ H z H U r Statens skogsförsöksanst. sam. Fig. 8. Wagnerkanten å avd. A, nordsidan av beståndet, september Der nördichst geegene Saum, Abt. A,.. September Foto G. ScHOTTE.

40 LANFORSBESTÅNDET 443 vie eda föryngringen efter ett visst schema, från norr ti söder, varför en återhåsamhet gjorde sig_ gäande i de sydigaste partierna inom varje avdening. I genomsnitt för de 9,4 har som nyutades utgjorde garingen endast 16,4 % av massan, och 186 m3 per har kvarämnades. Tabe 4. Area~r, första gången registrerade år Fächen, zum ersten Ma im Jahre 1923 registriert Avdening Abteiung Stadium Åder, Uppskatt- F.G.=vor der Durchforstung Grundyta Kbm Garings- Stamanta år ningsår G. =Durch- Grund- Kubikprocent Aiter,Jahre Jahr der Ab- forstung Stammzah fäche masse Durchforschätzung. E.G. =nach stungsprozent der Durchforstung per har m 2 fhar m3jhar A IV 79 I923 F.G I,o 22I,6 o,8oo har G. I25 4,o 40,5 I8,3 E.G. 430 I7,o I8I,r B IV 79 I923 F.G ,r 225,8 o,736 har G. I93 5,7 49,4 2I,g E.G.! 47I I9,4!76,4 C IV 79 I923 F.G ,3 232,8 1,3ox har G. I96 s,o 48,7 20,g E.G. 6II I8,3 I84,r D IV 79 I923 F.G. 443 I8,9 I90,2 2,873 har G. 97 3,r 29,9 I 5,7 E. G. 346 I 5,8 I6o,3 E IV 79 I923 F.G. SIO 27,7 326,9 I,2gr har G. 97 3,6 39,8 12,2 E.G. 4I3 24,r 286,8 F IV 79 I923 F.G. 392 I6,s I97,7r 2,4or har- G. ss 2,7 30,2I I 5,3 E. G. 3 7 I3,8 I67,sr Summa: har 79 I923 F.G. 5I7 20,8 222,3 G. II8 3,6 36,4 I6,4 E. G ,2 185,9 Även de förut befintiga underavdeningarna I, II och III behandades år 1923 mycket skonsamt. Inom hea A, B och c avverkades såunda praktiskt taget ingenting as, och inom D och E endast å underavdeningarna med beteckningen I någonting att taa om; å avdening F däremot gjordes verkigen starka ingrepp både i nordkanten och inom den närmast söderut beägna underavdeningen II (se tab. 3). I genomsnitt för hea den förut behandade areaen bortgarades 17 % av kubikmassan. De år 1923 nyregistrerade areaerna (9,40 har) hade atså enigt tabe 4 ovan i genomsnitt efter garingen per har c:a 400 stammar och I 86 m3. _r Denna siffra är något för hög, jfr noten å nästa sida.

41 444 SVEN PETRINI Det kan vara av intresse att jämföra huru motsvarande siffror städe sig i genomsnitt för de tidigare (I 9 I 4, I 9 I 7 och I 920) behandade areaerna (8,3 r har). En sammanräkning har gjorts i detta syfte, och därav framgår att å den nämnda areaen fanns per har 320 stammar med 136 m3. Trots kanthuggningen och jushuggningen i närheten av kanterna hade såunda de nordigast beägna tre underavdeningarna av varje serie i genomsnitt ej mer än 50 m3 ägre kubikmassa per har än de övriga dearna av beståndet. Härav hade 28 m3/har uthuggits år I923. Sammanräknas siffrorna för beståndet i dess hehet får man en överbick över situationen år I923 (se tabe 5 här nedan). Härvid ha använts de siffror, som uträknats efter I926 års provstammar (jfr sid. 46I). I medeta för hea areaen (I7,7I har) fanns det efter 1923 års behanding I56 m3 per har.r 1923 års huggning över hea areaen hade avägsnat något mindre än 16 % av den kubikmassa, som fanns före avverkningen. Största kubikmassan har E-avdeningen. Tabe s. Kubikmassa och avverkning per har år 1923, hea beståndet. Kubikmasse und Durchforstung pro ha im Jahre 1923, der ganze Bestand. Avdening Abteiung Area, har U) "' ~ ~ F.G. ] ~G. ;E ;ij E.G. ~ ~ A B F Summa 2,oo 1,62 2,78 4,go 2,56 3,85 För att beräkna totaproduktionen måste man även indraga i kakyen de osäkert bestämda huggningsingrepp, som utfördes före år 19I4. Med edning av tigängiga uppgifter kunna dessa uppskattas ti I I 5 m3 per har. Läggas härti de under åren avverkade kvantiteterna, 98,7 m3 per har, samt kvarvarande bestånd år 1923 med 156 m3 per har, skue totaproduktionen vid 79 års åder uppgå ti cirka 370 m3 per har, d. v. s. 4, 7 m3 per år och har för hea areaen räknat. Denna senare siffra torde vara att anse som någorunda påitig. En höjning upp ti 5 m3 årig medetiväxt skue betyda en.ökning av totaa avverkningen inom hea beståndet med 0,3 X I7,7r X 79=420 m3, viket är ' Enigt 1923 års uppskattning är det r62,6 n:i3 per har. Vid användning av 1926 års provstammar har man atså fått 4 % ägre kubikmassa än föregående beräkning uppger. Denna skinad igger väsentigen på den år 1923 nytikomna underavdeningen FIV (2,4 har), för viken år 1923 ej togs särskida provstammar, trots att träden här uppvisa ägre höjder. Enär ingen tiväxt räknas på denna avdening, och då den senare uppskattningen kommer ti användning vid beräkningen av totaproduktionen, spear ifrågavarande skinad en underordnad ro.

42 LANFORSBESTANDET 445 en ganska bred margina. Man torde därför vara berättigad att påstå, att totaproduktionen i Lanforsbeståndet ti och med år 1923 med stor sannoikhet ej har nått upp ti mera än högst 5 m3 per har årigen. Först från år 1923 finnas noggranna uppgifter om virkesförrådet å totaa areaen. Det bir såunda av intresse att studera tiväxten å detta Ur Statens skogsförsöksaost. sam. Foto förf Fig.9. Wagnerkanten. avd.a, nordsidan avbest.ndet, aug Der nördichst geegene Saum, Abt. A, August rg3r. förråd och jämföra den mea den produktion som hittis uppnåtts. En dyik jämförese ska göras i föjande kapite. Därvid är emeertid att märka, att hänsyn endast kan tagas ti det gama beståndets produktion, under det att tiväxten av den nya pantgenerationen ej kommer med i siffrorna, trots att en at större area så småningom mer eer mindre het överämna.s åt denna unga generation.

43 446 SVEN PETRINI IV. Lanforsbeståndet efter år Hösten 1926 utfördes orientering över situationen i beståndet. Därvid visade det sig, att tiståndet inom de torrare, högst beägna partierna av berget, på kaotten, var ägnat att inge vissa farhågor. r Detta område är reativt svårföryngrat, ehuru ej otacksamt. Marken var här ångt ifrån mogen för att mottaga återväxt, och ej ens de under föryngring städa kantbätena syntes vara i tifredsstäande grad försedda med pantor. Vid kaäggning eer mycket stark gesstäning riskeras återväxten här på grund av den kraftiga vegetationen av Pteris, som kan uppnå.nära nog manshöjd. Dessutom är detta det starkast vindexponerade partiet, varför stormfäning i stor utsträckning riskeras vid starka ingrepp. Säkerigen är det också denna stormfara, som varit en bidragande orsak ti att kaotten tidigare huggits så svagt. Emeertid förekommer granrötan här i stor utsträckning, varför en forcerad huggning ej i ängden kunde undvikas. Ett förfaringssätt, som enbart bygger på kantföryngring, är tydigen särskit oämpigt för kaotten, i synnerhet som det är mest brådskande att få fram återväxten just här. Skäen för denna brådska framgå karast efter en redogörese för äget på de övriga föryngringsfronterna, viket kraftigt understryker den gama goda regen att föryngra utför berget, d. v. s. att så vitt möjigt atid börja med kaotten. En granskning av ost- och västsuttningarna år 1926 gav vid handen, att föryngringen hade avancerat betydigt ängre på västsidan än på de ostiga partierna. En amänt erkänd rege, som även WAGNER accepterar, är ju att utrymningen av det gama förrådet, resp. uppkomsten av den nya generationen, ska forceras i öster under bibehåande av vindskydd mot väster. Den ideaiska anordningen för erhåande av gott föryngringsresutat samtidigt med att det gama beståndet avkastar det mesta möjiga under föryngringstiden under så betryggande former som möjigt ur vindsynpunkt skue vä i ett fa som det föreiggande ha varit ett het annat förfaringssätt än WAGNER-huggning. På grund av att kantbätena skära tvärs över bergsryggen, kommer patån i yckigaste fa endast att het ångsamt föryngras. Samtidigt kommer ätt den för vindpåverkan från sydväst utsatta västsidan att uppvisa en de uckor, där föryngringen vinner insteg, under det att denna å den mera skyddade ostsidan utveckx Kaotten kan anses omfatta området. norr om avdening F (se kartan, fig. rr), och begränsas österut av stupet fram ti avdening D 1914, varifrån gränsen går upp ti gränsinjen mean B och C (basen) vid skijainjen mean C 1917 och C Västerut utgör basen gräns söderifrån ända fram ti B 1923, varifrån gränsen gör en sväng fram ti stupet på västsidan och föjer detta norrut. Kaotten omfattar såunda huvudparten av kvarvarande dear av B och C samt praktiskt taget hea kvarvarande D.

44 LANFORSBESTANDET 447 as ångsammare. För att hjäpa återväxten på västsidan måste man sedan hugga tämigen hårt där, varigenom stormfastheten i. övriga dear av beståndet äventyras, viket i sin tur ger anedning ti försiktigare huggning just på de områden, som egentigen skue utsättas för de starkaste ingreppen. Effekten bir föjaktigen motsatt den som eftersträvas. Endast å nordsuttningen får man någon större frihet att föja det uppstäda schemat. Redan år I920 hade emeertid GUNNAR SCHOTTE kommit ti den sutsatsen, att nordkanterna ej borde fyttas på det sätt som \V AG NER anger, och detta hade ti föjd en viss retardering även på nordsuttningen. De fritt städa kantträden uppvisa nämigen en utomordentigt god tiv.äxt, och det vore därför oekonomiskt att ej tivarataga deras reaktion så änge som icke återväxtens krav på deras avägsnande biva oavvisiga. I stäet måste man ofta hugga rätt hårt ängre in i beståndet, därför att där funnos sjuka och dåiga träd och iband även därför att skötsen av den uppkomna återväxten i småuckorna fordrade det. Ett frångående av W AGNER-principerna var såunda redan förberett år I 920 och huggningen år I 923 utfördes ej heer i ortodox W AGNER-stiL År I926 visade det sig, att man visserigen hade föryngringsbäten med återväxt i ängdriktningen öster-väster såsom systemet föreskriver, men dessutom fanns det av naturen sjäv ordnade föryngringszoner, vika sträckte sig i oregebundna figurer inuti bestånden. På hea västsidan voro dessa föryngringsbäten mycket vackert utbidade, men de voro tydigt orienterade i riktningen norr-söder, fastän försöket under I 2 år panmässigt gått ut på att åstadkomma föryngringszoner i den däremot vinkeräta riktningen. Anedningen härti är här devis, men ej enbart, att söka i fuktighetsförhåandena (jfr sid. 4I4). Dessa nord-sydiga stråk med vä utbidade pantor på västsuttningens meanparti måste ti stor de utrymmas från överståndare och sammanbindas, om det över huvud taget skue bi någon väsignese med den där erhåna ymniga återväxten. Huggningen år I926 måste såunda b. a. inriktas på detta må. Som ett viktigt ed i arbetet framstod utbidandet av stormfasta bryn för att skydda kaotten mot västiga och, framför at, sydvästiga vindar. Dessa bryn sparades i möjigast sammanhängande sträckning paraet med och ovanför den nord-sydiga föryngringszonen på västsuttningens meanparti. Det var naturigtvis även av vikt att söka bibehåa goda bryn mot söder. Vidare måste sjäva föryngringszonen skyddas. Denna zon kunde ej på en gång utrymmas, viket ej heer varit önskvärt vare sig ur produktionssynpunkt eer med tanke på att de i framtiden håb,ara brynen först måste härdas. Ytterkanterna mot väster måste därför denna gång ämnas obrutna, där d~

45 LANFORSBESTANDET " ALKVETTERN I Br.h.diam. < 20 cm " > 30 " me<:ef' 10 O {) BO Fig. 10. Karta utvisande föryngringsområden och stamfördening efter 1926 års huggning. Träden ha indeats i tre kasser efter brösthöjdsdiametern ( < 20 cm, cm, > 30 cm). Nivåkurvor på var Io:e meter. Karte iiber ausgeräumte Fäche und Stammverteiung nach dem Hieb Die Bäume" sind auf drei Brusthöhendnrchmesserkassen verteit (< 20 cm cm 1 > 30 cm). Niveaukurven fiir je 10 m Höhendifferenz.

46 LANFORSBESTÅNDET ALKVETTERN Br. h. diam. < 2.0 cm " > 30 If metef' 10 O so IDO Fig. r r. Karta utvisande föryngringsområden och stamfördening efter 1929 års huggning. Träden ha indeats i tre kasser efter brösthöjdsdiameter ( < 20 cm, cm, > 30 cm). Nivåkurvor på var ro;e meter. Karte iiber ausgeräumte Fäche und Stammverteiung nach dem Hieb imjahre Die Bäume sin d auf drei Brusthöhendurchmesserkassen verteit ( < zo cm cm 1 > 30 cm). Niveaukurven fiir j e ro m Höhendifferenz.

47 450 SVEN PETRINI ej redan bivit genombrutna genom de tidigare utförda kanthuggningarna. En de observationer, som gjordes för att studera nordkanternas egenskaper jämförda med sydkanternas, styrka också de ovan framstäda principerna för oika behanding av beståndets skida dear. På nordsuttningarna, även de mot NW eer NE vettande utningarna, tycks ett kabäte utanför den norra beståndskanten erbjuda goda betingeser för återväxten. Dock instäa sig pantorna viigt även innanför den starkt uckrade norra beståndskanten. Här kan såunda den använda metoden med ett mer eer mindre smat, kahugget kantbäte, innanför viket jushuggning utföres, anses vara mycket vä på sin pats. Tyvärr saknas inom detta område sydbryn av ädre skog, i annat fa skue en jämförese av pantornas frekvens och kvaitet vid och under sydbrynet just på nordsuttningarna ha varit av speciet intresse. Kaotten, som är torrare och grundare än övriga dear av beståndet, suttar något mot söder. Här stäer sig ett kabäte, såsom redan har påpekats, ogynnsamt ur föryngringssynpunkt, i det att markvegetationen ätt tager överhand över pantorna. Så änge kabätet endast var 5 m brett, torde inga oägenheter ha försports, men sedan det vidgats ti I5 a 20 m, framträda de mycket tydigt. Den uckrade nordkanten är inom detta parti ämpigare för återväxten. r Vid stark utgesning uppträda visserigen ormbunkar, men under skärmbestånd bir det endast ågvuxna, strödda exempar, som ej medföra något avbräck för föryngringen. - Sydkanten av beståndet, norr om kabätet, visar sig vara mycket ogynnsam. Här uppträder en så gott som steri zon, förorsakad av soens brännande och uttorkande verkningar se (fig. I 2). Ett stycke ängre norrut, innanför kanten, i skydd av skärmträd mot södersoen, bir det återigen möjigt för pantorna att existera. Liknande förhåanden äro rådande å de övre, brantare suttningarna mot öster och väster. 2 - För att dessa partier skoa kunna föryngras på ett tifredsstäande sätt, måste andra huggningsmetoder än den regerätta kanthuggningen tigripas. Det är visserigen ingenting som hindrar, att avverkningen fortskrider från norr mot söder~ om bott inga kabäten upptagas, förrän återväxten har fattat fast fot och är stark nog för att kunna reda sig sjäv. Ett dyikt förfaringssätt eder emeertid ti en atför ång föryngringstid, och detta omöjiggöres inom en stor de av kaotten redan på grund av beståndets beägenhet och tistånd (exponerat äge, rötskador, svårigheter r 1914 års underavdening av D, uppe på krönet, är typisk för ifrågavarande fa. 2 Sterizonerna måste beräknas bi efter vid föryngringen. Först sedan återväxten söder om en dyik zon kommit upp tiräckigt högt för att kunna ge skugga, torde pantor i större utsträckning kunna instäa sig och trivas på dessa områden. Så småningom torde emeertid detta regera sig av sig sjävt, då den nya generationen uppnått fröbar åder.

48 LANFORSBESTANDET 451 Ur Statens skogsfårsöksanst. sam. Foto förf Fig. 12. Sterizon i sydkanten av beståndet i gränsen mean avd. D och avd. F. Sterie Z0ne i~ Stidrande des Bestandes, auf der Grenze zwischen Abt. D und Abt. F.

49 452 SVEN PETRINI Ur Statens skogsförsöksanst. sam. Foto förf. rg3r. Fig. 13. Interiör från kaotten å avd. B. Interieur Abt. B, die Kaotte.

50 LANFORSBESTÅNDET 453 att ti sut frakta bort virket genom omgivande ungskogsareaer). En regerätt h1ckhuggning kan ej heer genomföras, därför att man måste avverka de rötskadade och dåiga träden var de än stå, varigenom en amän utgesning bir föjden. Luckorna kunna ej vidgas på grund av faran för stormfäning och markförvidning, men ä andra sidan behöver Ur Statens skogsförsöksanst. sam. FotO förf Eig. 14. Lä!Jgst framskjutande partiet av avd. B,.utgörande vindbarriär mot NW för angränsande avd. C. Die gegen Norden ängst vorgeschobene Partie der Abteiung B, Windschutz gegen NW fiir die angrenzende Abteiung C. jus tiföras marken för att omsättningen ska komma igång. - Aa faktorer samverka ti att en försiktigt men rationet genomförd föryngring under skärm bir den enda praktiskt utförbara åtgärden på kaottonirådena. Man har därvid att tänka på, att utveckingen bör gå i nägor~ unda snabbt tempo, eftersom dessa högst beägna partier äro starkt ex-

51 454 SVEN PETRINI ponerade åt aa hå och man såedes måste vara beredd på att en skärmstäning av gran ej kan beräknas håa ut hur änge som hest. Västsuttningens ägre fuktiga partier utvisa ej någon så utprägad skinad mean nordkant och sydkant; föryngringen instäer sig viigt även i den uckrade sydkanten. Detsamma gäer i huvudsak om de så Ur Statens skogsiörsö~sanst. sam. Foto förf Fig. 15. Starkt sydvästbryn å norra deen av avd, E, utgörande vindskydd för avd, D på kaotten och evererande frö samt skugga åt kabätet i nordkanten av avd, E. Windfester Wadrand gegen SW, im nördichsten Tei der Abteiung E. Windschutz fiir Abt. D, gibt auch dem Nordsaum der Abt. E Schatten und Samen. gott som pana, fuktighetsbetonade dearna öster om berget. Så snart som suttningen bir mera brant, bir marken samtidigt torrare, och då uppträda tydiga sterizoner utanför och ett stycke in under de sydiga beståndskanterna. För de gynnsammaste ägena gäer atså, att man kan inom rimiga gränser hugga efter viken metod som hest och ikvä

52 LANFORSBESTÅNDET 455 ha utsikter ti en ganska god naturig återväxt.. Så snart som förhåandena emeertid bi mindre gynnsamma, måste atid skydd mot söder beredas åt föryngringszonerna, om gott resutat ska kunna påräknas. I övrigt kan man här yckas bra såvä med skärmstäning som uckhuggning eer med en försiktig kanthuggning. Vid ett ensidigt fasthåande vid den sistnämnda metoden kommer man emeertid även här atför ångsamt fram, och man riskerar, att de för föryngringen bäst ämpade områdena ej i rätt tid utnyttjas. I överensstämmese med de ovan angivna synpunkterna verkstädes förrättningen år Å kartan, figur ro, framstäes trädens fördening över areaen efter denna starka huggning, som omfattade nära 56 m3 per har, utgörande 32,4 % av kubikmassan före avverkningen, för hea areaen i medeta (se tabe 6). De gama kanterna fyttades i amänhet endast där återväxten var så ångt kommen, att en utrymning behövdes, eer också där föryngringsarbetet måste forceras på grund av stormfara, etc. Å avdening A avverkades b. a. r 5 träd som stått i kantstäning ända sedan år 1914, och dessa träd tiväxtanayserades, varom mera i ett föjande kapite. Å de dear av avdeningarna C och D, som igga öster om och nedanför berget, städes en skärmstäning med skydd mot norr och nordost, i förhoppning att återväxten skue snabbt avancera på dessa områden. Beståndet fick härefter vänta i 3 år på nästa huggning, som utfördes hösten 1929 och som tis vidare är den sista behanding som bivit gjord. Även år 1929 gjordes kraftiga ingrepp (se kartan, figur I r). Hea sträckningen nedom berget på östra sidan utrymdes fuständigt så när som på enstaka kvarstäda frötaar. Föryngringen är här visserigen ej fut färdig på aa småpartier; ti ara största deen är dock området nu vä bevuxet med återväxt, och den behöviga kompetteringen kommer het säkert ej att utebi utan vidare åtgärder. Omedebara anedningen ti att den östra fygen så fuständigt avtäcktes åg däri, att en nordostig storm hösten 1928 gjorde uckor i överbeståndet å avd. C på ett sådant sätt, att risk för nya stormfäiningar kunde anses föreigga. - En svag punkt i V\T AGNER-metoden är givetvis, att den as icke tager. hänsyn ti stormfaran från N och NE, en svaghet, som den dock dear med ett ferta andra avverkningssystem. Stormfaran från NE hotar atjämt i viss mån F-avdeningen och framför at C-avdeningen på kaottpartiet i beståndets nordöstra de. Detta senare har atid varit ett ömtåigt parti, och om det ej hade sig rört sig om ett försök, skue ett öppnande av ytterkanten i detta synnerigen exponerade äge (se fig. 2) knappast ha kunnat försvaras. Rötuckor ha först försvagat och uckrat upp beståndet, som dock ängsigt har håits så

53 456 SVEN PETRINI Tabe 6. Uppskattningssiffror per har xg23-x929 (hea beståndet). Aufnahmeergebnisse pro ha I923-I929 (der ganze Bestand). Stadium Årig öpande tiväxt Upp F.G. =vor Grund- Kubik- Garings- Stam- Lanfender Zuwachs Av- Åder der Durch skatt- forstung yta massa anta % dening Ater. ningsi.r G.=Durch- Gru O-~ < hk- Durch- Grundyta Kbm Abteiung Jahre forstung Stamm- fäche masse forstungs Grundfäche Kubikmasse Im Jahre E.G.=nach z ah] % der Durchforstung m2 m3 A 2,oo har 79 I923 F.G. 423 I6,o I62,8.. -:.% 1~1% G. 46 I,6 I5,9 9, E.G. 377 I4,4 I46,9 S2 I926 F.G. 377 I 5,5 I62,3 G, I34 6,. 66,6 4I,o 0,4 2,7 s,r 3.4 E. G ss F.G. I IO,I 107,o G. n6 s,o 52, ,3 3,o ,8 E. G. I27 s,z 54. B I,6o har 79 I923 F.G. 543 I9,5 I72,8 c G. 9I 2,7. 22,2 I2, E. G. 452 I6,8 I50,6 S F.G. 452 IS,z I64,4 G. 9I 3,3 2S,7 ~,4 o,as 2,5 4,6 2,g E. G. 36I I4,8 I35 7 ss I929 F.G. 36I I6,3 I 53 G I IS,. II,g o,45 3,o 5,8 E. G. 4>I 294 I4, I35,o 2,78 har 79 F.G. 62S I7,6 I6I,8 I9231 G. I04 2,7 24,6 I5, E. G. 524 I4,9 I37, S2 I926 F.G. 524 I6,. I52,4 G. I 58 6,o ss,4 3S,4 0,45 2,g s,r 3,6 E. G ,2 94,o ss I929 F.G. 366 I I,3 Io6,3 G. I34 4>3 40,g 3S,5 0, >I 4. E. G ,o 65,4 D 4,go har 79 I9231 F.G. 403 IS,o IS4.71 G. 77 2,8 26,g I4, E. G. 326 I5, I 57,8 S2 I926 F.G. 326 I6,5 I73,o G. I30 6,g 72,6 42,o o,4 2,6 s,o 3>I E. G. I96 9,6 I00,4 ss I929 F.G. I96 I0,5 III,5 G. 62 2,g 30,2 27,z 0,3 3,o 3 7 3,6 E. G. I34 7,6 8I,3

54 LANFORSBEST ÅNDET 457 Stadium Årig öpande tiväxt F. G.=vor Upp- Grund- Kubik- Garings- Stam- Laufender Zuwachs Av- der Durchskatt- yta massa Åder forstung anta % dening Ater ningsår G.=Durch- Grund- Kubik- Durch- Grundyta Kbm Abteiung Jahre forstung Stamm- fäche masse fors tungs- Grundfäche Kubikmasse m Jahre E.G.=nach zah % der Durchforstung m z m3 --::-f% 1--:3 % E 2,s6 har 79 I923 F.G ,3. 270,6 G. 74 3,z 3S,z I3,o E.G ,I 23S,4 S2 I926 F.G I,6 254,2 G. III S.4 6I,z 24,, o,s 2,3 6,3 2,6 E.G. 2S9 I6,z I93,o ss I929 F.G. 2S9 I 7 >4 2oS,s G. IS2 s,3 96,g 46,s 0,41 2,3 s,x 2,6 E.G. I07 9,x I I I,6 F 3,8; har 79 I923 F.G. 376 I6,4 I6S,g G. II ),o 2S,9 - - E.G ,o I23,o - - S2 I926 F.G ,2 I37,z G ,o 24,8 0,4 3,I 4,8 3.7 E.G. rs9 9,g I03,z ss I929 F.G. IS9 10,7 I I4,o G. 72 3,g 4I,6 36,s 0,3 ;,81 3, E.G. II7 6,8 72,4 A+B+C+ +D+ E+ F I 7,7' har 79 I923 F.G. 4S4 IS,3 ISS,g G. S7 3,o 29,5 I S,g - - E.G. 367 I S,3 IS6,4 - - S2 I926 F.G. 367 I6,s I 7 I >7 G. II6 S.4 SS,6 32',4 0,4 2,7 s,, 3,2 E.G. 25 I I I' I II6,x ss I9291 F.G. 2SI 12,2 G I2S,s 4S.4 3S.3 0, ,z 3,s E.G. ISS 7,g S3,, tätt, att nästan inga pantor kunnat instäa sig. Så småningom tikomma en de stormfäningar, och kanterna trasades sönder undan för undan. År I 926 fyttades kanten, så att skydd uppnåddes mot väster och nordväst. År 1929 måste nordkanten här ytterigare ryckas tibaka, ehuru pantor i tiräckig omfattning ej infunnit sig å den redan bottade areaen. Föjden har bivit att det nuvarande nordostbrynet på berget framför D-avdeningen har bivit smaare och avståndet ti nästa angreppsinje har devis minskats ti knappa 50 m. Särskit ofta ha träd med ensidigt utbidat rotsystem bivit vindfäda, även om de stått reativt vä skyddade inuti beståndet. Vid upptagandet av gränsinjen för den tibakadragna 3 I. M<ddd..fr<in Statens Skogs.försöksa1tstat. Häft. z6.

55 458 SVEN PETRINI fronten har naturigtvis det kvarämnade ytterbrynet mot NE gjorts så starkt som möjigt mot vindpåfrestningar från detta hå. Men där föga finnes att väja på kan ej så mycket uträttas. Taarna ha sparats, men de voro från början fåtaiga inom ifrågavarande avdening. En hård NEstorm kan här bryta igenom brämet fram ti avdening D och därmed tvinga ti en snabbare avtäckning av C-avdeningen än önskvärt. Mot D-kanten stoppas i aa händeser ett vindangrepp, såvida det ej är exceptionet vådsamt, i viket fa man öper samma risker över skogen i dess hehet. Den speciea risk man har att räkna med i NE-hörnet inskränker sig därför i sjäva verket ti att man i sämsta fa får en yta om c:a r har kasagen. Beträffande F-avdeningen äro riskerna mindre, och dessutom är så gott som hea främre partiet av denna avdening försett med rikig granunderväxt, uppkommen under skärm. Svåra NE-stormar uppträda yckigtvis ej varje år, r och utsikterna för att även skärmträden på C-avdeningen i ugn och ro skoa få tifäe att säppa sitt frö äro därför rätt stora, i synnerhet som ett gott granfröår väntas. Inom kaottpartierna gjordes i övrigt inga nämnvärda förändringar år Det år 1926 kvarämnade skärmbeståndet hade stått sig vä, och endast smärre regeringar gjordes i avsikt att befordra återväxtmöjigheterna. Norra deen av D-avdeningen uppvisar den frodigaste örnbräkenvegetationen. År 1926 såg det ut som om pantorna just skue ti att bryta igenom de yppiga ormbunkarna på kabätet År 1929 hade emeertid intet definitivt genombrott ägt rum. Endast där pantorna förekomma i täta grupper, och företrädesvis i närheten av skärmbeståndet mot söder, tycks utveckingen gå i önskad riktning. Man får ett starkt intryck av att ormbunkarna år från år bivit så mycket högre som behövs för att håa sig över granpantorna. För de enstaka pantorna syntes utsikterna år 1929 betydigt mörkare än år Detta nu rätt gama föryngringsbäte har såunda hittis bivit endast ofuständigt försett med återväxt på naturig väg. 2 I Angående stormarnas riktning, styrka och frekvens se närmare å sid. 482 och föj. 2 Ett sätt för direkt bekämpande!'v ormbunkarna, som föresagits, består däri, att man med en käpp skue så av skotten, medan de ännu äro späda, varigenom trädpantorna skue för ifråga varande vegetationsperiod befrias från konkurrensen. Rätta tidpunkten för denna åtgärd skue vara omedebart efter midsommar. Någon prövning av denna metod har icke skett inom Lanforsbeståndet, och över huvud ha inga som hest åtgärder i denna riktning företagits, eftersom meningen varit att studera möjigheterna för erhåande av naturföryngring enbart genom huggning i överbeståndet. Det är emeertid påfaande huru änge granpantorna kunna eva och växa under ett ymnigt skärm av örnbräken. De enstaka pantorna stå sig sämre än grupperna. Största risken tycks vara, att pantorna på hösten bi begravda under det vissnande växttäcket, - Man får ofta nog det intrycket, att ett måttigt skärmbestånd av örnbräken rentav kan vara nyttigt för pantorna, särskit på sydigt exponerade okaer. Inom det parti av kaotten, som avd. D I utgör, äro ormbunkarna extremt. frodvuxna -

56 LANFORSBESTANDET 459 Gränsen för det område, där kahuggningszonen sutar och där föryng ring fått instäa sig under ett så småningom utgesat skärm, framträder inom denna avdening mycket tydigt på marken. Om pantorna först fått fatta fast fot, förmå ormbunkarna ej sedan överfyga dem. Visserigen uppträder örnbräken så småningom ganska tarikt även inom skärmstäningsområdet med den där fortgående utgesningen, men frekvensen Ur Statens skogsförsöksanst. sam. Foto förf Fig. 16. Stormfast bryn mot sydväst, södra deen av avd. E. Windfester Wadrand gegen SW, sudicher Tei der Abt. E. bir adrig ymnig oci exemparen bi ej heer på ångt när så frodvuxna som på kaytorna. På sådana stäen, som äro benägna att producera örnbräken, bör man det finnes gott om exempar som utsträckta nå upp ti fu manshöjd. Troigt är, att då en gång grangrupperna vä ha tagit sig upp, komma ormbunkarna att förkvävas, och uckorna emean återväxtgrupperna komma vä att så småningom ti stor de utfyas av sjävsådd. - Ett noggrant botaniskt studium av ormbunkarnas såvä som de övriga hyggesogräsens uppträdande och bekämpande skue säkerigen vara av stort värde för skogsföryngringstekniken.

57 460 SVEN PETRINI ej vara atför snar att fytta kanterna. Med en garingsvis framskridande föryngringsmetod får man god tid på sig för att observera aa oikheter, och man bör ej försumma att tigodogöra sig nyttan av dyika observationer. Ser man, att ormbunkarna eer andra besväriga hyg- Ur Statens skogsförsöksanst. sam. Foto Orf. 193I. Fig. 17. Vy över den bäst föryngrade deen av avd. FI, norra, fuständigt utrymda deen; västsutini ng, med kantträd i nordkanten av avd. F och sydbrynet.av avd. E i fonden. Bick auf den am besten verjiingten Tei der Abteiung F, Westhang. Nach rechts Randbäume im Nordrande der Abteiung F, im Hintergrund Siidsaum der Abteiung E. gesogräs börja utvecka sig, får man bromsa in avverkningen och fortskrida itet ångsammare på dyika okaer. ~å västsuttningen fortsattes den år 1926 påbörjade avtäckningen av föryngringszonerna å det nedre meanpartiet inom avdeningarna A och E. På avd. E har hea nedre västbrynet avägsnats, iksom även å sydigaste deen av avd. F. Då skyddsbrynen å avd. E mot kaottpartiet

58 LANFORSBESTANDET 461 iksorri även sydbrynet å avd. F visat sig fut motståndskraftiga trots upprepade starka påkänningar från sydväst, ansågs det ofarigt att nu het överämna funktionen som vindbarriärer åt dessa reativt vä härdade bryn. (Se de tätt anhopade grova träden å avd: E, figg. I I och 16.) Den radikaa avtäckningen av nedersta deen av västsuttningen på E-avdeningen, som ännu ej kan anses vara föryngrad, utfördes av fera skä. Detta parti hö på att bi instängt mean ångt avancerade återväxtgrupper, och det hotades av stormfara, sedan suttningens meanparti bivit utrymt. Å andra sidan råder ingen tvekan om att denna fuktiga mark ätt kommer att förses med sjävsådd, även då den igger ka, och det var dessutom önskvärt att här få in taen, varför ett itet hygge var vä motiverat. Försöksområdet med kvarstående gamma skog är nu också vä avgränsat åt såvä väster som åt öster. Även å övriga dear av beståndet strävades efter att åvägabringa största möjiga reda i föryngringsarbetet genom att fixera de stormfasta brynen där sådana bivit anagda år 1926, genom att räta ti kanterna, så att de färdigföryngrade areaerna ätt skue kunna överbickas, och genom sammanbindande av 'befintiga uckor med återväxt. Dessutom uttogos naturigtvis garingsvis över hea areaen sjuka eer svagt växande träd för att bringa beståndet i bästa möjiga kondition. Goda, stormfasta frötaar ämnades överat där så kunde ske. Den totaa avverkningen beöpte sig denna gång ti i medeta 45,4 m3 per har, viket representerar ett uttag av 35,3 % av den före huggningen befintiga kubikmassan. Siffrorna över förråd, avverkning och tiväxt från år 1923 t. o. m. år 1929 äro framagda i tabe 6. stamanta och grundyta äro beräknade efter korsvisa kavningar å varje träd vid brösthöj d. x Höjd- och formtasberäkningarna för aa tre uppskattningarna grunda sig på det mycket stora anta sektionerade provstammar, som uppmättes år 1926, samt på höjdmätning av de samtidigt på representativt sätt uttagna stående provträden. Kuberingarna ha såunda gjorts i enighet med nu använt system för bearbetning av garingsytor. 2 För året 1923 finns det föjaktigen två oika uppskattningar, grundade på samma stamantas- och grundytesiffror, varvid oika provstamsmateria kommit ti användning. Den nya uppskattningen, som återfinnes i tabeerna 5 och 6, är något ägre än dem som tidigare utförts på grundvaen av subjektivt vada provstammar och som bivit använda i tabex Sedan år 1923 voro samtiga träd å hea området numrerade, försedda med brösthöjdskors av ojefärg och kartagda, 2 Dock har grafisk utjämning begagnats för höjdkurvorna och icke numerisk beräkning, och den förutsättningen har gjorts, att höjdkurvorna från år 1923 ti 1929 icke undergått någon systematisk förskjutning, så att I 926 års höjdkurvor äro tiämpiga för aa tre uppskattningarna.

59 462 SVEN PETRINI erna 3 och 4 Skinaden igger väsentigen på underavdeningen FIV, jfr noten å sid Vid beräkningen av totaproduktionen användas av de ädre sifforna endast uppgifterna om garingsuttagen, varför inverkan av det nämnda feet bir försvinnande iten. Löpande tiväxten för hea beståndet beräknas i tabe 6 enbart efter de sist utförda uppskattningarna. Efter avverkningen år 1929 funnos på hea området i genomsnitt endast 13 taar per har med en kubikmassa på bark av 8,84 m3 och en tiväxt av 3, r % per år. Dessa taar förekomma huvudsakigen på avdening B, där deras anta uppgår ti 68 per har med en kubikmassa av 36,7 m3 och en årig tiväxt av 2, 5 %. Uppgifterna i tabe 6 avse, iksom i tidigare tabeer, summan av ta och gran på bark. Det gäer nu också att beräkna totaproduktionen å hea området ti och med år r 929, då skogen var 85 år gamma. För tiden ti och med år I 923 kom mo vi i föregående kapite ti siffran 4, 7 m3 per har och år, varvid resonemangsvis framhös, att fegränserna för denna siffra torde kunna anses så pass snäva, att 5 m3 i varje fa måste betraktas såsom ett maximivärde. Om den efter år 1923 inom hea det registrerade området av det gama beståndet producerade tiväxten adderas ti de 370 m3 per har som vi hade förut, erhåes vid 85 år en totaproduktion av 398 m3 per har, viket per år utgör 4, 7 m3 per har. Siffran för medetiväxten har såedes i genomsnitt icke ändrats under de sedan år 1923 förfutna sex åren, trots den starka huggning som utfördes år Åriga tiväxtprocenten har under sista 3-årsperioden utgjort 3,5 % på virkeska pi taet. Huggningen år 1929 åstadkom en utrymning av gammat virke å en stor de av försökets area. För framtiden kan det såedes ej vara försvarigt att räkna med totaia ytvidden i fråga om stamanta, grundyta, kubikmassa och tiväxt för det gama huvudbeståndet. Jag har å kartan, figur r r, utfört arearäkning inom de oika avdeningarna för att faststäa den yta som numera upptages av gamma skog. Därvid har ingen särskid area tiagts för de enstaka, strödda frötaarna, utan dessa få utan vidare tiäggas ti respektive avdeningarnas kubikmassa, då deras ståhdyta mer än vä kompenseras av uckor och gesheter inuti dessa avdeningar. Huvudintresset knyter sig ju också ti granen. Arearäkningarnas resutat föreigger i tabe 7, där även stamanta, ' I sjäva verket visade den sista 3-årsperioden en sänkning, men denna utjämnas av att den första 3-årsperiodens siffra är så hög som 5,r m3 per år.

60 LANFORSBESTANDET 463 Ur Statens skogsförsöksanst. sam. Foto förf Fig. 18. Lucka med återväxt å avd. E å västsuttningen, nära krönet, biden tagen från söder norrut. Nachwuchsgrnppe im ~nnerf der.a.bteiung E 1 Westhang in der Nähe der Ku:ppe.

61 464 SVEN PETRINI kubikmassa etc. har. uträknats per har för de nu reducerade avdeningarna. I tabe 7 ha ta och gran redovisats var för sig, då denna sammanstäning hänför sig ti det aktuea tiståndet på marken. Den gama skogen upptager' numera ej mera än 8, 5 har, av förutvarande I 7, 7 r har. Mer än hava försöksområdets yta har såunda efter Ur Statens skogsförsöksanst. sam. Foto förf. I93I. Fig. 19. Utsikt norrut fr~n nordkanten av avd. F. över föryngrade partier ~ östra deen av försöket, nedom bergsstupet. I fonden ti höger frötaar. Der östiche Tei des Versuchsgebietes, das Bid vom Nordrande der Abteiung F aus aufgenommen. in Hintergrund nach rechts Kiefernsamenbäume. I 929 års huggning överämnats åt den nya skogen. Därvid är emeertid att observera, att endast en mindre de härav kan sägas ha bivit föryngrad från nordkanterna, varom mera i ett föjande kapite. Största stamantaet per har uppvisar för närvarande avdening A. De

62 LANFORSBESTANDET 465 grövsta träden och den största kubikmassan äro okaiserade ti avd. E. Starkaste tainbandningen förekommer, som förut nämnts, på avdening B. stamantaet av gran varierar från 250 ti 390 per har; i medeta finnes det på samtiga avdeningar omkring 300 granar och 28 taar per har med sammanagt 173 m3/har. Taot: 7. Virkesförrådet per. har för de reducerade avdeningarna efter avverkning år Åder 85 år. Hozvorrat pro ha in den reduzierten Abteiungen nach dem Hieb im Jahre Ater 8 5 J ah re. Avdeni ng Abteiung A B c D E F A+B+C+ Area har - o,6o 730 I,7o 2,40 I,oo,so 8,so Trädsag Hozart Gran (Fi) Ta (K i) Summa Gran (Fi) Ta (K i) Summa Gran (Fi) Ta (Ki Summa Gran (Fi) Ta (K i) Summa Gran (Fi) Ta (Ki) Summa Gran (Fi) Ta (K i) Summa Gran (Fi) Ta (K1) Summa ' Stamanta Stammzah Medediam. Mitti. Durchmesser cm , , I ss 26, , I , , ,o 22 31, ,9 I ,6-297 _25,z 28,2 Mede- Kubikhöjd Grundyta massa Mittehöhe Gruudfäche Kubikmasse m m m3 2.1,2 I 51 z 156,3 23 1I 2 1I 25,I - 17,2 181,4 19,9 12,9 122,9 20,7 4,8 45,8-17,7 168,7!8,7 10, zo;x 0,8 7,7 - II,6 I07,I 22;o 14,4 153,o 23,8 I 12 12,9-15,6!65,9 26,6 21,s 264,5 26,z,7 20, , 285,3 22,2 16,5 174,3 24,7 I,o u,5-17,s 185,8 22,o 14,7 154,8 22,5 I framtiden kommer produktionen av skärmbeståndet att studeras i ansutning ti de areaer, etc., som angivits i tabe 7, viken såunda är avsedd att bida en grundva för de fortsatta observationerna. Någon avsevärd svårighet behöver ej uppstå på grund av att areaerna även vid närmast föjande behandingar förminskas, ty de år 1929 utförda ingreppen äro sådana, att yttergränserna för avdeningarna i huvudsak kunna bibehåas, ända ti dess att en eer annan avdening i sin hehet bir utrymd från gamma skog.

63 466 SVEN PETRINI V. Om kantträdens tiväxt. WAGNER anger, såsom redan förut har omnämnts, att man bör fytta nordkanterna ofta, och det förnämsta skäet härför är, att kantträden ejest sända ut sina rötter i det mot norr angränsande kabätet, varigenom en för föryngringen skadig rotkonkurrens befaras uppstå. I Lanforsbeståndet ha icke några oägenheter av dyik rotkonkurrens kunnat förmärkas, men däremot gjorde redan GUNNAR SCHOTTE den observationen, att träden i nordkantstäning producerade en utmärkt tiväxt, av viken anedning man borde behåa kvar just dessa träd. Därmed är naturigtvis ingaunda sagt, att man kan åta kantträden stå kvar hur änge som hest. Med tiden göra sig oägenheter av skida sag gäande, band vika omsorgen om den uppväxande föryngringen intager ett framstående rum. Så småningom bir det svårt att håa ihop beståndet, fara uppstår för att avsnörda, vindhotade partier uppkomma, det bir besvärigt att utforsa kvarämnade trädgrupper utan att åstadkomma stora skador på återväxten etc. Det vi synas, som om dessa sistnämnda faktorer ofta nog vid en ratione huggning medföra en tiräckig begränsning av den period, under viken kanten kan ämnas kvar. Den margina, som finnes, bör dock gärna utnyttjas, ty en ångt ifrån obetydig produktionsökning kan på detta sätt avvinnas de bästa träden. Förf. har tidigare (PETRINI 1927) berört dessa spörsmå, och de siffror, som i det sammanhanget ämnades, ha sedermera upprepade gånger diskuterats av norska fackmän (BARTH 1929, HASLUND 1930, KIAER 1930, BARTH 1931). Min undersökning visade, att 15 st. stora granar i 8o-årsådern, som ämnats kvar i kantstäning 6 år ängre än vad som från synpunkten att trygga föryngringen hade varit nödvändigt, under denna tid ökat sin kubikmassa inom bark med i genomsnitt 4, 3 % per år, räknat efter sammansatt ränta. Individuet ågo ej de ara grövsta träden i täten i fråga om procentue tiväxt. Höjdtiväxten var reativt obetydig: o, 5 % per år, och största ökningen häredde sig atså från att träden agt på diametern vid fristäningen. Kimatet under den undersökta perioden har uppvisat tvenne goda somrar, 1921 och 192 5, de övriga åren äro att räkna såsom ordinära eer dåiga. För att något närmare kunna beysa denna intressanta fråga har jag nu veat undersöka träden i kantbätena och jämföra deras tiväxt med den som samtidigt avsatts på de träd som stått innanför detta bäte. Härför erbjuda sig de år 1914 i ängdsträckningen öster-väster utagda, numrerade och karterade strimmorna å varje avdening i jämförese med dem som utades år Både 1914 och 1917 års avdeningar voro i amänhet 30 m breda i nord-sydig riktning, men 1914 års bäten

64 LANFORSBESTANDET 467 U r Statens skogsfårsöksanst. sam. Foto förf Fig. 20. Luckrad nordkant å avd. E. Geockerter Nordrand, Abteiung E.

65 468 SVEN PETRINI reducerades ti 2 5 ms bredd genom att på varje stäe redan från början upptogs ett 5 ms kabäte i nordkanten. Avdeningarna A och C kunna ej komma i fråga vid en undersökning av detta sag, därför att kanterna här ha bivit fyttade så ångt, att tiräckigt jämföresemateria saknas. Undersökningen har därför begränsats ti att omfatta de återstående fyra avdeningarna B, D, E och F, varvid av D-avdeningen ha utesutits de dear, som igga nedanför berget. Emedan träden ej i större utsträckning ha bivit fäda, stå inga påitiga höjd- eer kubikmassesiffror ti buds; man får därför nöja sig med att konstatera ändringarna i radie och grundyta. Årsringsbredden i mm och grundytetiväxtprocenten vid brösthöjd ha beräknats för aa år I929 kvarvarande granar över IO cms br. h. diam. inom de ovan angivna områdena. Därvid är att märka, att de med kave korsvis uppmätta diametrarna på bark igga ti grund för aa uppgifter. Barkens eventuea förändringar kunna såedes i någon mån tänkas påverka resutaten, men detta har icke ansetts vara av någon betydese. I varje fa kan ju icke jämföresen komma att ida härav, då mätningen överat gjorts ika. Vid procenträkningen har sammansatt ränta kommit ti användning. En anmärkning, som kan göras, är att aa de träd å I9I4 års bäten, som kvarstodo ti år -I929, ej_ hea tiden haft ren kantstäning, även om de vid den sistnämnda tidpunkten och även något tidigare befunno sig i denna situation. Huggninge_ har förts starkast i kantbätena, och avverkningsriktningen är från norr ti söder: Undan för undan ha såedes de ängst norrut stående träden i stor utsträckning huggits bort och kanten har förfyttats mot söder under den gångna I 5-årsperioden. En granskning av kartorna ger vid handen, att de nu undersökta kantträden i genomsnitt år I9I4 torde ha befunnit sig minst ett tiota meter innanför den dåvarande ytterkanten. I betraktande av att bätet från början var så pass smat som 25 m, vidare med tanke på att huggningen inom ifrågavarande områden gjordes mycket stark samt med hänsyn ti att en ytterzon sträcker sina verkningar med avseende på markreaktion m. m. ett stycke in i beståndet, torde ikvä en jämförese mean träden i det undersökta kantbätet och dem som vuxit på ett bäte av motsvarande bredd ängre in i beståndet kunna vara kargörande för den fråga som här behandas. Ett steg i rätt riktning tages också därigenom att vid medetaens jämförese perioden I9I4-I7 överhoppas för I9I4 års avdeningar, varigenom jämföresen kommer att omfatta samma tidsperiod av 12 år (I9I7-1929), och även den förskjutning av kanten, som 1917 års avverkning medförde, bir kompenserad. I tabe 9 äro dessa I z-årsmedeta satta inom parentes för nordkantsbätena.

66 LANFORSBEST ÅNDET 469 Tabe 8. Tiståndet år 1926 å de undersökta kantbätena. stamanta och grundyta per har. Der Zustand der Nordränder im Jahre Stammzah und Grundfäche pro ha. Avdening Abteiung BI o,2o8 har DI o,ss6 har E o,4 7 har F 0,735 har BI+DI-t -t-ei-t-fi r,9r6 har. B II 0,470 har DU o,s6o har Ei 0,424 har F 0,7:n II har Stadium Gran Ta!~? D~r~h: :cf_:cic:.::h.:.:te: --~K=i=e.:..:fec:_r 1 forstung Stam Grund- Stam- Grund- S G.=Durch- anta yta anta yta forstung Grund- Grund- E.G. =nach Stamm- fäche Stamm- fäche der Durch- zah m 2 zah m 2 forstung F.G. G. E.G. F.G. G. E.G. F.G. G. E.G. F.G. G. E.G. F.G. G. E. G. F.G. G. E.G. F.G. G. E.G. F.G. G. E.G. F.G. G. E. G. II I I r,ss I,62 9,96 22,7I I2,sx IO,zo 24,89 8,45 I6,44 I6,3o 4,29 I2,ot ro ss >74 I,or ~21 0,22 O,IZ o,xz Summa Garings-% av grund- Tota ytan år I 926 Grund. Durchforstung in % der tam- yta Grundfäche im Jahre I926 S:an~~- ~~~~~- Gran Ta ~Summa zah m2 Fichte Kiefer Tota I 58 6r r s sr ro ,88 $,86 z,xs 3 7' 24,09 I2,sr I I,s8 2$,oi 8,45 r6,s6 29,o 0,6 42,8 26,9 ro,s ss,i 5 I, ,8 26,31 8,s 25,s BII-t-DII+ -t-ei-t-fi 2,I65 har F.G. G. E.G. I8, ,6s I I,97 29 I 28 I,69 o,os I, ,o 33,o Behandingen av 1914 och 1917 års här undersökta underavdeningar framgår av tabe 3 och tabe 8. År 1914 gjordes i aa här undersökta kantbäten en huggning, som avägsnade 42 a 47 % av kubikmassan; därefter höggs betydigt varsammare åren 1917 och 1920, särskit å avd.

67 470 SVEN PETRINI B 1; 1923 års avverkning gjordes mycket kraftig å D I, E I och F I (43, 52, resp. 76 % av kubikmassan höggs bort); å avd. B I avverkades däremot ingenting år År 1926 bev ingreppet ej heier mycket starkt å den sistnämnda underavdeningen (r4,5 % av grundytan), under det att ingreppen i de andra tre kantbätena atjämt voro hårda, särskit å avd. D I (D I 48,5, E I 43 och F I 27 % av grundytan). Av de fyra kantbätena B I, D I, E I och F I har såunda B I stått tätast, viket förkaras av dess starkt exponerade äge. - Å de 30 m breda bätena närmast innanför kantbätena utfördes år 1914 ordinär garing; år 1917 gjordes praktiskt taget inga ingrepp; år 1920 garades starkt på B II, ordinärt å de övriga. År 1923 avverkades endast å F II, där 28 % av kubikmassan togs ut; år 1926 var huggningen starkast å avd. D II (ca 52 % av grundytan)', därnäst kommer E II (ca 34 %), F II (25,5 %), och svagaste ingreppet gjordes å avd. B II (omkring r r % av grund ytan). Av tabe 8 framgår huru många stammar, som funnos kvar å de ifrågavarande områdena år 1926, och detta förråd kvarstod såunda i huvudsak ännu år 1929, ökat med tre års tiväxt. I genomsnitt för aa fyra nordkantsbätena fanns det efter 1926 års huggning ros stammar per har med en grundyta av cirka 3,7 m 2 per har (därav 26 taar med 0,9 m 2 grundyta). Å bätena närmast söder om kantbätena var motsvarande stamanta 276 per har med 13,6 m 2 grundyta (därav 28 taar med r,6 m 2 ). Avdening B II var den tätaste av dessa avdeningar, iksom faet var med avd: B I band kantbätena. Jämföra vi grovt de två avdeningsgrupperna, kan man säga, att stamantaet å nordkantsbätena från år r 9 r 7 ti år r 929 minskats från 3 r 5 ti något mer än roo per har, och motsvarande minskning å de närmast innanför beägna avdeningarna har varit från 625 ti 275 per har. Hänsyn har härvid tagits ti huggningen år 1917 men ej år Man torde därför kunna påstå, att de gesare nordkantsbätena tåmigen vä representera skärmstäning i öppen nordkant, tenderande mot fröträdsstäning, under det att de närmast söder därom beägna områdena i fråga om sutenhet representera ett kraftigt jushugget bestånd, på väg mot skärmstäning. Trädens tiväxt bör vara god såvä under de förstnämnda som under de senare förhåandena, ehuru det ju kan förväntas, att träden i kantbätena skoa ha vä utnyttjat den friare stäningen, i synnerhet som de här haft fördeen av en kraftigare markreaktion. Det hopbragta materiaet omfattar sammanagt 566 granar över ro cms br.h.d. från en tota area av något mer än 4 har. Ehuru det här I Starkaste ingreppet gjordes å östra deen, nedanför berget, där också de största träden funnos å denna avdening. På grund av den år 1926 påbörjade och år 1929 avsutade totaa utrymningen av detta ti areaen ej adees obetydiga parti har detsamma utesutits från ifrågavarande bearbetningar.

68 \ LANFORSBESTANDET 471 rör sig om ett enstaka försök, som får uppfattas som ett exempe, torde man dock kunna våga därur draga vissa sutsatser för skogsskötsen i amänhet, i den mån som resutaten stämma överens med förut gjorda iakttageser. Övre deen av figur 2 r visar radietiväxten vid brösthöjd i mm per år m/m IL; 20 o o cm JO 15" 'to ';5 % 6 I 5 " :L. i L L --..., o ' ';5 cm Kantträd. Randbäume. --<>--- Träd inuti best!indet. Lichtstand. Fig. 21. Årsringsbredd i m/m (övre figuren) och hig grundytetiväxtprocent (undre figuren), i oika diameterkasser för kantträd (fyda ringar) och för träd, som vuxit ängre in. i bestindet (öppna ringar). Jahrringbreite in m/m (obere Abbidnng) und jähriches Grnndfächenzuwachsprozent (untere Abbidung), in verschiedene:q. Durchmesserkassen fiir Randbäume (schwarz gefiite K.reise) und fiir Bäume, die im Innern des Bestandes wachsen (nicht ausgefiite Kreise).

69 472 SVEN PETRINI för oika dimensioner inom de sammanräknade kantbätena, här kaade»kantbeståndet», och inom zonerna närmast innanför kantbestånden, nedan benämnda»jushuggningen». Materiaet utgöres i det förra faet av I22 och i det senare av 444 granar, för vika i 5 cms diameterkasser skinaderna mean brösthöjdsdiametrarna år I929 och år I9I 7 begagnats för uträkning av årsringsbredden i medeta pr år. För varje kass har det erhåna värdet i mm inprickats över kassens aritmetiska medediameter år I929, och antaet mätta stammar i varje kass har angivits med en siffra invid varje punkt. Av figuren framgår, att radietiväxten för ika grova träd är avsevärt större inom kantbeståndet än inom jushuggningen. Reaktionen gör intryck av att ha varit starkast för meandimensionerna, där skinaden i årsringsbredd uppgår ti cirka 2 / 3 mm. Tyvärr är materiaet av de grövsta träden inom kantbätena atför itet - endast 3 träd - för att man av denna undersökning skue kunna våga draga någon sutsats om huru skinaden i årsringsbredd stäer sig i fråga om träd av brösthöjdsdiameter över 35 cm. Det är mycket möjigt, att även dessa grövsta träd vid fristäning kunna bringas att reagera ika kraftigt som meandimensionerna, men det har av fö(eiggande diagram i detta fa med tiräckig säkerhet fastsagits, att åtminstone meandimensionerna uppvisa en utmärkt reaktionsförmåga. Nedre deen av figur 2 I visar den åriga grundytetiväxtprocenfen inom oika diameterkasser för samma träd och samma tidsperiod som beträffande årsrings bredden. Ä ven här kommer en kraftig reaktion ti synes, i det att kantbeståndets träd överträffa jushuggningens med en tiväxtprocent SOm för meandimensionerna igger I a I 1/2 % högre. Fastän frågan om de ara grövsta trädens reaktionsförmåga vid fristäning i jämförese med meandimensionernas ej på grundvaen av de framagda siffrorna kan definitivt besvaras, torde man ikvä vara berättigad att med stöd av vunna erfarenheter från försöket i Lanforsbeståndet rekommendera kvarhåandet av växtiga meuandimensioner med 2o a 30 cms diam. vid hr. h., vika under föryngringsperioden få utväxa ti grova dimensioner. Hårvid stödja vi oss huvudsakigen därpå, att det från både avverknings- och föryngringssynpunkt stäer sig fördeaktigt att företrädesvis hugga ut de största träden. De grövsta träden äro nämigen ekonomiskt sett mest begäriga. för avverkning, de hindra mest återväxten genom sina stora kronor och sina vidyftiga rotsystem och de åstadkomma vid utfäning på ett senare stadium de största skadorna på underväxten. Häremot förtjäna dock att vägas de tjänster som de största träden kunna erbjuda med avseende på

70 LANFORSBESTANDET 473 vindskydd och fröproduktion, varför man i rege ej kan hänsynsöst expoatera dem utan att utsätta sig för onödiga och svåra risker. För att söka karägga huru tiväxten gestatat sig i kantbeståndet och i jushuggningen under den tid försöket har varat, har tabe 9 bivit sammanstäd. I denna tabe redovisas årsringsbredd och grundytetiväxt per underavdening och i gruppmedeta med fyra underavdeningar i varje grupp för samma träd som begagnats vid framstäningen av figu- Tabe g..tiväxten vid brösthöjd hos träden inom kantbätet och inom närmast innanför iggande zon. Der Zuwachs der Bäume in der Nähe des Nordraodes und im Lichtstand dahinter. Avdening Abteiung Grundytemedestam Grundfächenmittestamm Årsringsbredd mm Jahrringbreite mm Grundytetiväxt per år % Grundfächenzuwachs pro J ah r % cm I9Z9 B (z3 st.) ZZ,6 I, r,o Z,81 1,41 I,6 I,6 (1,7) IZ,8 3,514,r z,7 3,o 3, (3,3) D (46») z4,6 1,4 I,g z,oiz,3 z,8 z, r (z,3) 3,o 3,9 4 ' 4, 4,7 4,o (4, ) E (18») z5,4 1,5 z,, Z,6 J,81Z,4 Z, r (z,.) 13 4, ,3 4, 3,9 (4,r). F I (35 ) Z4, 1,4 2,r z,s z,. Z,7 z,. (z,4) 3,o 4. s, ,7 4, (4,s) 1ZZ st. [ 24,2 b 1,s[z,s[2,a[z.s[z,o (z, ) [3,a[3,9[4,6[3,7[4,3[ 3,9 (4,r) i=b=i=i=(9=s=st=.)'i= ==z=4,==9= - 1,.1 1,s 1,6 1,81 (1,s) 1- Z, z,61z,7 3,o (z,6) DII (1oo») 25,s -- 1,71 1,8! 1,6 z,, (1,8) - 3, 3, z,7 3,4 (3,r) E II (95 >) 31,4 - Z,c Z, 1,5 z,o (1,g) ~- 3,o 3,riZ,o Z,6 (z,7) F II (154») Z7,7 -!,6 1,9 1,9 2,o (1,g) - Z,8 3,1 3,1 3,1 (3,o) ren '2r sid Tiväxtsiffrorna angivas för samtiga treåriga perioder mean de hittis verkstäda mätningarna. Därmed har avsetts des att så vitt möjigt efterforska eventue periodicitet i tiväxten och des att skaffa en förestäning om beståndets tiväxtprestation i genomsnitt för den ifrågavarande tiden, då hänsyn tages ti den faktiska sammansättning som förrådet hade från år I926 ti och med år r Grundytemedestammen har uträknats för varje avdening och i medeta för de två grupperna, och den skinad, som härvidag genomgående gör sig gäande, synes visa, att avverkningen i kantbeståndet.i hög grad har avägsnat de ara grövsta träden, i överensstämmese med de ovan angivna principerna. Grundytemedestammen för de fyra hopräknade kantbeståndsområdena utgör såunda endast 24,z cm år r929, under det att jushuggningen i stort medeta når upp ti 27,5 cm. Jämföras ifråga- 3Z. Medde. fr'm Statens Skogs[örsöksanstat. Häft. 26.

71 474 SVEN PETRINI varande beståndsgrupper år I917, visar det sig, att medestammarna för gran då äro så gott som ika stora: kantbätenas medeta är 2 I, s cm, jushuggningens 2 I, 7 cm. Den. ia skinad, som finnes, byter om tecken, om avdening D utesutes ur medetasberäkningen, viket kan motiveras med att D II i jämförese med D I innehåer en större area, beägen nedanför och öster om berget, på viken area de grova träden äro tarika. Ett ytterigare motiv för att ej medräkna dessa partier nedom berget är ju, att dessa ej ha medtagits vid ifrågavarande undersökning.1 - Det visar sig då att medestammen efter I917 års huggning för samtiga granar å avd. B I, E I och F I bir 2I,s cm, under det att motsvarande siffra för gruppen B II, E II och F II är 2I,4 cm. - Därmed torde de båda gruppernas jämförbarhet från början i fråga om dimensionerna vara tiräckigt ådagaagd för det ändamå varti materiaet här har använts. Skinaden mean tiväxtprestationerna hos kantbeståndet och jushuggningen, sådan den framträder i tabe 9, bör emeertid ses även mot bakgrunden av att man inom kantbeståndet har regerat diameterfördeningen genom uthuggandet av de grövsta träden, varigenom sannoikt det mest reaktionsdugiga materiaet har kvarhåits och givits en gynnad stäning." Vid en granskning av siftrorna i tabe 9 framträder en tydig ökning av såvä årsringsbredd som - ti föjd därav - grundytetiväxtprocent. för den period, som omfattar åren I 92 I -23. Anedningen härti torde vara att söka i den exceptionet ångvariga och goda sommaren Att döma av skinaden mean den sista och den näst sista treårsperioden tycks tiväxten befinna sig i stigande. Denna tendens skue säkerigen ha framträtt ännu starkare, om sommaren 1930 hade kommit med vid jämföresen. Det finnes därför god anedning tro, att en vid nästa revision upprepad iknande undersökning på de nu kvarstående kantträden skue komma att visa ännu bättre siffror och såedes kunna ännu bättre motivera deras kvarstående i den mån vaniga skogsvårdshänsyn tiåta detta. En tiväxtundersökning medest borrning vid brösthöjd, som utfördes i samband med ett besök i beståndet i augusti 193I, syntes ge vid handen, att någon avmattning i kantträdens reaktion ännu ej inträtt. Tvärtom kunde i många fa konstateras en atjämt fortgående ökning av årsringsbredden, särskit på avd. D I, där 3 a 4 mm breda årsringar på träffades i ett ferta fa. Av särskit intresse bir det såedes att i fram- I Siffrorna för 1917 omfatta de totaa underavdeningarna D I och D H, varför en uppdening skue orsaka mera arbete än saken är värd. 2 Om man med jushuggning menar ett fristäande av de största träden med uppoffrande av meandimensionerna, har såunda icke någon regerätt jushuggning företagits i kant bätena.

72 LANFORSBEST AND ET 475 tiden föja denna utvecking för att söka få en uppfattning om huru ångvarig den kraftiga reaktionen i kantzonerna kan bi. Hittis gjorda iakttageser tyda närmast därpå, att dessa träd ännu ej ha presterat sitt maximum i fråga om årig tiväxt. I sjäva verket äro tiväxtsiffrorna redan mycket vackra. I genomsnitt för I 5 år ba samtiga undersökta kantträd - vid en åder år 1929 av 85 år - ökat sin diameter med 4 mm årigen, motsvarande en grundytetiväxt av omkring 4% med ränta på ränta. Å den sämsta avdeningen (B I) ha träden ovikorigen måst sparas med anedning a v det starkt exponerade äget och på grund av brist på återväxt. Rätteigen böra därför ej rent ekonomiska synpunkter anäggas i detta fa. Den bästa avdeningens 35 kantträd (F I) ha i genomsnitt för de senaste 12 åren växt med 4,5 % på grundytan, och under två av treårsperioderna har procenten håit sig nära eer över 5 %. Dessa siffror överträffa såedes dem som framkomma vid undersökningen av I 5 träd på avdening A I år 1926, i synnerhet som vid en beräkning av kubikmassetiväxtprocenten troigen måste göras ett tiägg av omkring /z% 1 för formhöjdstiväxten. 1 I detta sammanhang kan jag icke gå in på det inveckade kvaitetsspörsmået. Så mycket torde dock med fog kunna sägas utan närmare undersökningar, att vi säkerigen vid en rättvist utförd kaky skue få tigodoräkna dessa synnerigen vackra träd en ej obetydig kvaitetstiväxt vid deras utvecking ti grova stammar. Det förefaer att vara adees orimigt att ifrågasätta den ekonomiska räntabiiteten för de kvarstäda kantträden. Detta har ikvä gjorts såvä av HASLUND som av KIAER i deras ovannämnda uppsatser. Motiveringen, som stöder sig på förändringar i prisäget och på tifäigt höga räntesatser, är het och hået beroende av konjunkturerna, varför jag måste anse det vara överfödigt att här göra några bemötanden. VI. Den nya generationen. Såsom redan förut upprepade gånger framhåits, äro återväxtmöjigheterna, särskit för granen, synneriigen goda inom Lanforsbeståndet i amänhet, ehuru man här såvä som annorstädes också kan erhåa mindre tifredsstäande resutat genom oämpig huggning eer därför att kaamiteter uppträda. Band dyika kaamiteter ha rötskador, barkborreangrepp och stormfäningar samverkat ti att vissa partier av avd. C och D måst avverkas i något snabbare takt än som varit avsett, och som en föjd r För avdeningen F I uppges i de gama uppskattningssiffrurna formhöjdstiväxtprocenten per år ha utgjort : 0,3%; : o,9% och : 0,9%. Efter år 1923 har avdeningen ej kuberats individuet utan är sammansagen med de övriga underavdeningarna av F.

73 476 SVEN PETRINI därav är återväxten på dessa områden ännu ej fut suten. Det råder dock knappast något tvive om, att uckorna ganska snabbt komma att fyas utan vidare åtgärder. De nedre dearna av västsuttningen samt största, ängst norrut beägna deen av den sydigaste avdeningen, F, äro redan nu i sådant skick, att föryngringsresutatet kan sägas vara garanterat. Det återstår egentigen endast att medest sakk:unnigt utförda huggningar eda föryngringen inom försökets centraa, högst beägna dear (se kartan, fig. I I). Vid ett försök ti utredning av huru stor area som föryngrats direkt genom kanthuggningen kan det vara ämpigt att studera den karta, som uppgjordes efter 1926 års huggning, fig. IO, viken representerar beståndet fram ti år Vid den år 1929 utförda huggningen togs mycken hänsyn ti sådan föryngring, som instät sig i uckor och under skärm och som ti stor de uppstått oberoende av hur avverkningen förts i sjäva nordkanten. I enighet med den gjorda iakttagesen, att metoden med ett kabäte utanför skogskanten passar synnerigen. vä för nordsuttningarna, kahöggas även vissa mera svårföryngrade partier i dyika ägen. De områden, som i strikt mening kunna sägas programenigt ha bivit försedda med återväxt, nå ej avsevärt ängre än ti 1914 års avdeningar, i vissa fa dessutom med prutmån, viket i a synnerhet gäer om avdeningarna B och D. En någorunda riktig uppskattning får man därför av den i Lanforsbeståndet normaa föryngringshastigheten vid regerätt WAGNER-huggning, om man dividerar bredden av 1914 års avdeningar, som i amänhet är 30 m, med antaet år, såedes med I 5 år. Man kommer då ti en föryngringshastighet av 2 meter per år. Med enbart anitande av denna metod skue man atså behöva räkna med att 50 år åtgå för att en kant ska avancera IOO meter mot söder. Jag har ansett det vara av särskit intresse att undersöka beskaffenheten av återväxten på 1914 års avdeningar, då man härigenom kan få en uppfattning om pantantaet per har och sammansättningen med avseende på trädsag iksom även i fråga om pantornas storek. Vid denna undersökning har jag utesutit avdeningarna B och C samt de ostiga partierna av D, nedom berget. Å övriga dear har panträkning företagits i IO st. i riktningen N-S gående profier, vikas äge i terrängen framgår av kartan, fig. r r. Avd. DI och E ha på detta sätt taxerats ti 5 % av areaen, å avd. F ha profierna använts ti ett försök att få fram skinaderna mean de goda partierna av krönet, östsidan och västsidan, och å avd. A, som är oregebunden i fera avseenden, har en roo m ång profi utagts genom de bästa dearna av 1914 och 1917 års avdeningar i avsikt att åskådiggöra den karakteristiska byggnaden hos ett WAGNERbestånd på tidigt stadium.

74 LANFORSBESTANDET 477 Varje profi har gjorts 2 m bred, varvid varje på s ms profiängd räknad panta kommer att representera ett tusenta pantor per har. De grafiska framstäningarna, figg. 22 och 23, återge taxeringsresutaten i sektioner på s ms ängd. Riktningen från söder ti norr motsvarar på figurerna riktningen från vänster åt höger, och pantorna ha på varje sektion fördeats i föjande höjdkasser: ~I dm, I--s dm, 6-IO dm, II-IS dm, I6-2o dm, 2I-30 dm och >30 dm. De sammanräknade siffrorna för samtiga sektioner inom profierna återfinnas i tabe IO nedan. Såsom var att vänta är pantantaet ägst å avd. DI, där ormbunkarna menigt inverkat på föryngringsresutatet. Likvä finnes det här i genomsnitt I pantor per har, av vika mer än IO ooo äro större än I dm. Avd. E är betydigt bättre med 2I 38S pantor per har, varav nära 20 ooo äro större än I dm. Å de tätaste partierna av avdeningarna A och F finna vi ett pantanta söm ofta når betydigt över 30 ooo per har räknat. Fördeningen i storekskasser framgår av siffrorna i tabe IO. Vi återkomma härti i samband med de grafiska framstäningarna. På såvä avd. A som avd. E finna vi en ej adees obetydig inbandning av björk, och på samtiga undersökta avdeningar uppträder även återväxt av ta, dock i ringa frekvens och ofta av mindre tifredsstäande typ. Genom successiv sjävsådd från kvarämnade frötaar torde man kunna påräkna, att tainbandningen med tiden ska bi starkare. Trots det stora åntaet granpantor finns det nämigen atjämt småfäckar, där taen kan sjävså sig, och med det mera fuständiga utrymmandet av den gama skogen biva jusförhåandena gynnsamma för taens föryngring. Vi övergå nu ti de grafiska framstäningarna av profierna I, 8, 9 och IO. Profi I (fig. 22) har agts genom den vackraste deen av A-avdeningens norra parti. Den är IOO m ång och omfattar 20 sektioner om vardera 5 m, ordnade i rät inje från söder och norrut. För varje sektion anges antaet pantor per har genom det utrymme de ha timätts utefter abskissan, under det att ordinatan utvisar höjden. Varje sektion har timätts så stort utrymme på x~axen, att 8o pantor få rum, d. v. s. 8o ooo pantor per har. Det bör anmärkas, att de största pantorna ängst i norr funnos före försökets början år I9I4. I varje fa ger ju profiens skiktning i höjded en god förestäning om huru återväxten bör se ut vid ett väyckat W AG NERförsök - Antaet pantor per har är imponerande stort. Om vi bortse från den nordigaste s-ms-sektionen, finns det endast två sektioner, där pantantaet sjunker avsevärt under 20 ooo per har, och maximum representeras av 79 ooo per har. I genomsnitt för hea profiens ängd finnes det per har, varav äro mindre än I dm och

75 ,.j::. -J (X) Tabe ro. Anta pantor per har i medeta för oika profier i Lanforsbeståndet Durchschnitt. Pfanzenzah pro ha, Lanforser Bestand, im Jahre I 929. Profi Avd. <I dm r-s dm 6-ro dm II- 15 dm r6--2o dm dm > 3o dm Summa Tota Abt. gr t! b j gr t! b j gr t! b j gr t! b j gr t! b j gr t! b j gr t! b j gr t! b j F i K i Bi F i K i Bi F i K i Bi F i K i Bi F i K i Bi F i K i Bi F i K i Bi F i K i Bi A-II ~~~~~~~6rso ~~~~~~~~~~~~~3I05o.2~ ro o 2 roo 7oo r o 5o DI E ~il_=~ ~t~=--=t~t jl=--=t--=--~t~_g oss I 610 IIO IIO IIO II05 ~--rooo-o--~~~--~-~--5-oo 'i385- [/J < ttj z t,j ttj t-3 ~ -i z -i 8 9 IO F F F 4I6S ~ 2or65 ~~--~~~-5--~~ ~~~-..!~IIOI65 =--t~=--t~i~i~i34170 ~ O ~=-=~ 65oo '~19665 = r6s -~~=--=1~ soo -r p6s s

76 dm 75 PROFIL/. AVD. A,f-.IT " so " " " 30 " ",, ' s,' s',, ' s' J! > o,.::& SEKT/01"1, PER HEKTAR: 14~00 ~ w v XI :\5000 X XI( JO( &000 Fig. 22. Profi I, A-avdeningen. Frekvensen i tusenta per har av pantor av oika höjd i 20 st. S. m.nga, 2 m breda sektioner, fr.n S mot N fr.n nordkanten av best&ndet räknat. Inom varje sektion anger det av pantor upptagna utrymmet i sided utefter abskissan sammanagda antaet pantor p. sektionen, varför staparna ej ha skits.t. Gran: het svarta stapar; Ta: streckade; Björk: prickade. Profi I, Abteiung A. Anzah Pfanzen, in Tausend pro ha, auf verschiedene Höhenkassen verteit. 20 Sektionen, je von 2 m Breite und 5 m Länge in der Richtung von S gegen N vom närdichen Bestandesrande aus gerechnet. In jeder Sektion gibt die Abszisse die Zah der Pf.anzen an, und die Säu Ien sin d aaher nicht von einander getrennt worden. Fichte: schwarz gefiit; Kiefer: gestriche t; Birke : punktiert.

77 PROFIL 9. AVD. F :r. Fig. 23. Profierna 8 (krönet), 9 (ostsuttningen), och IO (västsuttningen), avd. F. Frekvensen i tusenta per har av pantor av oika höjd 5 m ånga, 2 m breda sektioner, från S mot N från nordkanten av beståndet räknat. Inom varje sektion anger det av pantor upptagna utrymmet i sided utefter abskissan sammanagda antaet pantor på sektionen, varför staparna ej ha skits åt. Gran: het svarta stapar; Ta: streckade; Björk: prickade. Die Profie 8, 9 und ro, Abteiun~ F. Anzah P:fanzen, in Tausend pro ha, auf verschiedene Höhenkassen verteit. Die Sektionen, je von 2 m Breite und s m Länge, sind in der Richtung von S gegen N vom närdichen Bestandesrande aus gerechnet. In j eder Sektion gibt die Abszisse die Zah der P:fanzen an, und die Säuen sind daher nicht von einander getrennt worden. Fichte: schwarz, gefiit; Kiefer: gestrichet; Birke: punktiert. Profi 8 aufder Kuppe, Profi 9 auf dem Osthang, Profi ro auf dem Westhang.

78 LANFORSBESTANDET 481 Ur Statens skogsförsöksanst. sam. Fig. 24. Närbid av föryngringen å avd. F, västsuttningen. Die Verjiingung auf der Abteiung F, Westhang. Foto förf. I93I. 2 6oo mer än 2 m höga.. Av hea antaet är 94% gran, 3,8 % öv och 2,2 % ta. Profierna 8, 9 och ro med vardera 6 st. s-ms-sektioner (fig. 23) äro avsedda att karakterisera de bättre dearna av avdening F, varvid 8 är tagen " på krönet, 9 på ostsuttningen och ro på västsuttningen. Variationen i antaet pantor har ej så mycket att betyda: krönet uppvisar ikvä ägsta antaet med per har i genomsnitt för hea profien, västsuttningen är tätast med och siffrorna för ostsuttningen igga däremean med per har. I samtiga profier dominerar granen, som utgör omkring 99 % av totaa antaet pantor. - Å västsuttningen har återväxten hunnit betydigt ängre i utvecking än å de övriga s~äena: det finnes här i genomsnitt för profi ro ej mindre än pan-

79 482 SVEN PETRINI tor per har, som äro högre än I m, under det att motsvarande anta för ostsuttningen (Profi 9) utgör 8 IJO och för krönet (Profi 8) endast 500 per har.. Inom ägsta kassen ( < I dm) har profien från västsuttningen i genomsnitt endast I ooo pantor per har, het koncentrerade på den sydigaste sektionen (där de uppgå ti 6 ooo per har). Profien på ostsuttningen visar i genomsnitt 2 ooo dyika småpantor per har, fördeade på 3 av sektionerna, och profien från krönet har i medeta småpantor per har, fördeade på samtiga sektioner. VII. Om stormfaran från oika väderstreck. Sedan gammat har begreppet»förhärskande vindriktning» speat en betydande ro i diskussionen om vaet av riktning för avverkningens förande. I Europa har man i amänhet ansett, att de för skogen fariga vindarna mestades äro att vänta från västsidan, varför man måste undvika öppna kanter mot detta hå. WAGNER vi också i första hand skydda det under föryngring varande beståndet mot västiga stormar, och det av honom utarbetade systemet bygger i ej ringa grad på denna princip. Såunda är den normaa avverkningsriktningen nord-sydig med snabbare utrymning av ostigt beägna dear. Härvid kan det emeertid ej undvikas, att nord- och ostsidan i hög grad exponeras för vindarna, och det kan därför bi av avgörande betydese för huggningens panmässiga föropp, om i ett visst fa eer i amänhet stormfara föreigger från detta hå. Det vore av stort intresse att få karagt för svenska förhåanden frekvensen av för skogen fariga vindar från oika väderstreck. Tyvärr är materiaet för en dyik undersökning svårtigängigt. Observationer över vindarnas styrka och riktning utföras visserigen sedan ång tid tibaka tre gånger om dagen på en stor de av våra meteoroogiska stationer, men uppgifterna ha ej sammanräknats annat än för vissa speciafa, viket förkaras av att en dyik uppgift är mycket arbetskrävande. Genom väviigt timötesgående från överdirektör A. W ALLJ<~N och förste statsmeteoroogen B. ROLF har förf. bivit i tifäe att utnyttja sammanstäningar för I6 vindriktningar från tvenne stationer, nämigen Stockhoms observatorium och Nora, och nedan ska ett försök göras att draga några sutsatser ur detta materia, som framagts i tabeerna I I och I 2. Dessförinnan ska emeertid ett kortfattat referat göras över vissa resutat som erhåits vid undersökningar över stormarna vid de svenska kusterna, utförda av dr. C. J ÖsTMAN (ÖSTMAN I926), viken torde vara den svenske meteoroog, som för närvarande är mest speciaiserad på utforskande av vindarna. Ehuru man har anedning vänta sig avsevärda skinader mean vind-

80 LANFORSBESTÅNDET 483 förhåanden inuti andet och dem som råda vid kusterna, torde ikvä en orientering i sistnämnda avseende kunna vara av värde. ÖsTMAN framhåer, att på hea västkusten - som ju närmast har intresse för föreiggande undersökning på Akvettern - är stormfrekvensen utprägat sydvästig ti västig. Å ostkusten äro nordvindarna de mest framträdande, men även de sydvästiga spea en. viss ro. I amänhet kan man. säga, att stormarna ha en benägenhet att i Östersjön föja kusten, under det att de på västkusten träffa andet vinkerätt. De starkaste stormarna synas uppträda tarikast under november, december och januari, under det att juni och jui äro årets ugna månader. sekundära maxima i stormfrekvensen inträda i närheten av dagjämningama (mars och september). Hea svenska östersjökusten har enigt ÖsTMAN c:a 8oo stormtimmar per år med 7 Beaufort eer mera, under det att motsvarande siffra för västkusten är omkring 900 timmar och för Bottniska viken mindre än 400 timmar. Beträffande norra deen av Östersjön och Bottniska viken gäer, att stormriktningen från NE' ti E förhärskar under våren och sommaren, under det att höstens stormar i ungefär ika frekvens komma från SW och från NE. Under vintern råder ett utprägat maximum av sydvästiga ti västiga stormar. Södra deen av östersjökusten iknar i dessa avseenden den övriga östersjökusten utom däri, att under sommaren vindriktningar från SW ti WNW, d. v. s. praktiskt taget från hea västsidan, äro mera vaniga. På västkusten kan man ej urskija några för de oika årstiderna särskit utmärkande vindriktningar, utan de sydvästiga ti västiga äro de vanigaste under aa dear av året. Möjigen kan man spåra ett sekundärt maximum i frekvensen för de ostiga ti sydostiga vindarna under våren. De viktigaste stormarna kunna sägas tihöra antingen den sydvästiga eer den nordostiga typen. De sydvästiga ha sitt maximum under vintern, de nordostiga under våren och hösten (dagjämningen). sydväststormarna förorsakas av cykoner med nordöstig röreseriktning över eer i närheten av nordvästra Skandinavien, under det att nordoststormarna stå i samband med cykoner, som röra sig i ostig, nordig eer någon gång sydig riktning över Östersjön eer trakten däromkring. I senare faet uppträda atså cykonerna på sydigare breddgrader än under vintern. - För att ge en uppfattning om storeksordningen av de ufttrycksdifferenser, som erfordras för att en storm ska uppstå, kan anföras, att redan 3 mm per merediangrad (I I I km) i genomsnitt ger en mycket stark storm, och 4 mm ger fu orkan. Medevaraktigheten för en storm vid våra kuster är I, 7 dagar; tiden kan emeertid variera från. mindre än en timma ti omkring en vecka.

81 484 SVEN PETRINI ÖsTMAN finner på sitt materia, som omfattar 14 års observationer, att fe;taet stormar samtidigt beröra både Östersjön och västkusten och att inemot häften av aa stormar samtidigt omfatta hea vår kust. De registrerade uppgifterna?m vindarnas styrka och frekvens vid Stockhoms observatorium.omfatta de 42 åren , och de som avse Nota omfatta de 40 åren Den skaa som använts är 6-gradig, och de tre starkaste graderna, 4, 5 och 6, ha ansetts angiva stormar av Tabe II. Stormobservationer unde~ oika månader r873-i914. Stockhom. Registrierte Stiirme während verschiedener Monate I873-I9I4. Stockhom. Rikt-~ ::~f- Jan. Febr. M~rs Apri Maj Juni Jui Aug. Sept. Okt. Nov. Dec.s;:t:t tung N f 6 ~E ~ : ; ~ 43~ I ENE I 3 I E - I 5 I 2 I I 2 I I ESE - I I SE I I I5 SSE I 5 S 3 I - - I I II SSW 3 I I - I - - I - 2 I 2 I 2 SW 3 I 4 2 I I 2 I WSW 3 - I I 2 - I 2 I 1 I 2 I I4 W I !I : ' 4 : :!! WNW I :N~!! ~ : ---; ~. ~ ~ ~ : ~ ~ ~~ ~~--~----~--~--~--~ ~--- Summa Tota r6 I4 2r såd11n styrka, att de kunna medföra fara för skogen. Det är såunda endast dyika hårda vindar, som medräknats i de här återgivna sammanstäningarna. Beteckningen 6 har endast bivit använd 3 gånger i Stockhom r och ingen gång i Nora under nämnda tid. Observationerna ha gjorts k. 8 f. m. Om en storm har varat ängre än ett dygn, har den såunda bivit registrerad två eer fera gånger, och å andra sidan ha de kortvariga stormar, vika uppträtt efter k. 8 f. m. och som sutat före k. 8 nästa morgon, ej as bivit registrerade. Observationernas anta anger atså icke antaet stormar. Man kan ikvä med hjäp av dessa uppgifter skaffa sig en uppfattning om den reativa frekvensen av vindstyrkor och vindriktningar på. ifrågavarande z Dessa stormar ha kommit resp. fr!.n N, W och E.

82 LANFORSBEST AND ET 485 stäen, viket bör kunna underätta bedömandet av de för skogen farigaste vindriktningarna. De i tabeerna I I och I2 angivna riktningarna utmärka det hå varifrån vinden kommer. Vid Stockhoms observatorium, som är fritt beäget och i närheten av kusten, har av naturiga skä ett betydigt större anta hårda vindar registrerats än vad faet är vid N ora, som igger ångt inuti andet. Under de 42 år, som observationerna å Stockhoms observatorium omfatta, ha sammanagt 340 hårda vindar registrerats, viket skue utgöra cirka 8 observationer i medeta per år. Den vanigast förekommande Tabe 12. Stormobservationer under oika månader I88I-Ig20. Nora. Registrierte Stiirme während verschiedener Monate I Nora. N NNE NE ENE E ESE SE SSE s ss s w wsw w WNW NW NNW Summa Tota 3 =i I I 8 I I I 2 2 I I I I 4 2 I I 3 3 O O II I08 vindriktningen är den rent nordiga (39 observationer). Sammanräknas aa nordiga vindar (NW-NE), bir deras anta I4I eer 4I,5 % av samtiga, under det att de sydiga (SW-SE) utgöra endast 68, d. v. s. 20 %, varav de sydvästiga äro de vanigaste (25 observationer). De västiga (WSW-WNW) ha varit 75 st. = 22 % av a~ observationer, varvid de rent västiga dominera (35 st.), under det att 56 st. eer I6,5 % varit ostiga (ENE-ESE) med de ostnordostiga och de rent ostiga mest företrädda (resp. 26 och 24 st.). Utesutas de med 4 betecknade vindstyrkorna, återstå för den undersökta perioden i Stockhom 42 dagar med observerad stark storm, d. v. s. i genomsnitt en observation per år, och maxima komma då att igga i mars med nordiga ti ostiga och i oktober med nordiga ti västiga

83 486 SVEN PETRINI stormar. Hea sydsidan bir därvid mycket itet representerad: i riktning från WSW, SW, SSW, S, SSE, SE, ESE ha sammanagt endast 4 observationer med beteckningen 5 bivit gjorda under dessa 42 år, varav z avse sydväststormar. I tabe IZ ha vindstyrkorna av graderna 4 och däröver sammanstäts för Nora meteoroogiska station under 40 års tid. Graden 5 har kommit ti användning endast 3 gånger, nämigen för I sydvästig, I västsydvästig och I nordvästig storm. I övrigt förekommer endast beteckningen 4 I den 40-åriga observationsserien från N ora ingå sammanagt ro8 registrerade hårda vindar, huvudsakigen av styrkegraden 4, viket såunda utgör 2 a 3 per år eer cirka en tredjede av antaet observationer i Stockhomsserien. sydvästvindarna äro tarikast i trakten kring Nora (z 5 st.), och därnäst kommer vindriktningen från västsydväst (zo st.). De nordiga vindarna (NW-:-NE) spea emeertid även här en betydande ro, särskit de från NE kommande. Sammanräknas aa observationer över nordiga vindar, bir antaet 34, atså bortåt 1 / 3 av totaa antaet (3 I, 5 %). De sydiga (SW-SE) uppgå ti ungefär ika många eer 36 st., d. v. s. exakt en tredjede av hea antaet. Från väster (WSW-WNW) ha registrerats 33 st. och från östsidan (ENE-ESE) endast 7 st. Man kan atså sammanfatta denna statistik såunda, att stormfara hotar i ungefär ika hög grad från hea området mean S, W, N och NE, under det att hårda vindar från övriga väderstreck äro mindre vaniga. De ara starkaste påkänningarna äro emeertid här att vänta från västsidan i vidsträckt mening. Ett bedömande av W AGNER-systemet från synpunkten av riskerna för stormfäning måste efter de här anförda siffrorna bi tämigen ogynnsamt. Härvid kan man ämna hea sydsidan och hea västsidan ur räkningen, då W AGNER systemet avser att åstadkomma stormskydd mot vindar från dessa väderstreck. Det är framför at den rikiga förekomsten av nordiga och. nordostiga stormar, som gör att man måste stäa sig betänksam. VIII. Sammanfattning. En viss tendens har funnits ti mytbidning om Lanforsbeståndet. WALLMOS garingar, som, på den tiden de utfördes, ansågos vara mycket starka, gåvo upphov ti rykten att beståndet var spoierat. Sedan utveckingen så småningom fuständigt jävat dessa rykten, började opinionen syssesätta sig med de utomordentigt gynnsamma föryngringsförhåandena, och därvid anitades oika mer eer mindre riktiga förkaringsgrunder. Såunda bev det en amän uppfattning, att kimatet skue vara särdees

84 LANFORSBESTANDET 487 gynnsamt, att markens geoogiska beskaffenhet skue vara mycket god och boniteten synnerigen hög. Ating ansågs tydigen vara optimat i Lanforsbeståndet, och man formuerade satsen, att hur man än bär sig åt, kan man där icke undgå att få fuständig naturig föryngring. Det är nödvändigt att i ej ringa grad korrigera dessa omdömen. Ti att börja med kan icke boniteten sägas vara exceptionet hög utan tämigen ordinär, att döma av uppskattningssiffrorna. Fäster man sig endast vid vissa begränsade partier å de fuktigare suttningarna (avdening E), äro visserigen både trädens höjder och diametrar imponerande, men för beståndet i dess hehet är medehöjden år 1929 vid 85 års åder för granen 22 m och för taen 22,5 m, och den genomsnittiga totaproduktionen per år torde icke ha överstigit 5 m3 per har, viket ej tyder på någon särskit hög bonitet. Markens kakhat och kemiska sammansättning i övrigt tyder ej heer på någon speciet hög produktionsförmåga. Betingeserna för erhåande av naturig återväxt äro otviveaktigt mycket goda inom större deen av området, beroende på ett ferta orsaker, band vika särskit bör framhåas det i rege gynnsamma marktiståndet, som i sin tur ti en de torde kunna tiskrivas de på tidigt stadium företagna huggningarna i beståndet. Vidare äro nederbördsförhåandena gynnsamma, ej minst i fråga om nederbördens fördening under året, och de uppkomna pantorna hotas ej under sin utvecking av några 'avariga kaamiteter, såsom uttorkning, frost, svår konkurrens med gräsväxt eer dyikt. De högst beägna dearna av försöket äro emeertid mindre yckigt ottade i föryngringshänseende, des på grund av en visserigen ej atför svår råhumusbidning, som gör ett ökat justiträde ti marken önskvärt, des genom den vid stark huggning uppstående risken för atför kraftig vegetation a v örnbräken. Stormfaran. är också störst inom detta högre beägna kaottparti, som fordrar en omsorgsfut utförd huggning, om föryngringen på naturig väg ska kunna genomföras utan svårigheter. För kaottpartierna måste WAGNER-systemet atså sägas vara direkt oämpigt. På nordsuttningarna, däri inbegripet även utningar mot NW och NE, går emeertid granföryngringen mycket vä ti, icke bott på ett ganska brett kabäte utanför nordkanten av beståndet utan också tämigen ångt inne under en vä uckrad nordkant, och här försvarar såunda systemet vä sin pats ifråga om föryngringseffekten. Beträffande de mest godartade dearna av försöksområdet, de fuktigare ostoch västsuttningarna, gäer det, att naturföryngring kan åstadkommas efter viken förnuftig huggningsmetod som hest. Återväxten instäer sig där viigt även under det uckrade sydbrynet, ehuru på krönet och

85 488 SVEN PETRINI på de torrare dearna i amänhet ytterst ogynnsamrna sterizoner uppträda i sydkanterna (se fig. 12). WAGNER-huggningen infördes i beståndet år 1914 under GUNNAR SCHOTTES sakkunniga edniog. Meningen med detta försök var givetvis att pröva systemet i oika avseenden och att sedan med edning av de därvid vunna erfarenheterna söka förbättra och anpassa detsamrna för svenska förhåanden. Därför måste huggningen åtminstone i början göras så regerätt W AGNERSK som möjigt. I den mån de inhöstade erfarenheterna därti kunde ge anedning, borde naturigtvis modifikationer i behandingen införas. Ganska snart visade det sig, att de träd, som befinna sig i nordkantstäning, producera en synnerigen kraftig tiväxt. Behandingen modifierades med hänsyn härti på sådant sätt, att kantträden gärna kvarämnades så änge detta var möjigt med hänsyn ti återväxten och storrnfaran, viket innebär ett avsteg från W AGNERS rege, att kanterna skoa fyttas med mycket korta tidsmeanrum. - Samtidigt gick utveckingen inuti beståndet ofta i sådan riktning, att. föryngring instäde sig i därstädes uppkomna uckor. Denna föryngring måste man taga hand om, varför uckorna successivt utvidgades. Förekornsten av rötskadade och dåigt växande träd verkade inom vissa partier kraftigt bestämmande på avverkningen, och uppträdandet av vindtäen, barkborreangrepp m. m. r samt markens oika benägenhet för att mottaga återväxt åstadkorn att en de avvikeser från det ursprungiga programmet måste göras. Detta är at att anse såsom fut naturiga företeeser, sådana som man måste räkna med i varje bestånd av större omfattning. Emeertid edde utveckingen på detta sätt oundvikigen fram emot en friare skogig behanding av hea areaen. Det kunde i ängden ej räcka med enbart W AGNE~-systern. En regering av föryngringsområdena och en reviderad pan för avverkningen av det gama beståndet måste uppgöras med hänsyn ti skogens aktuea tistånd inom området. En dyik regerande huggning utfördes år 1926 och fuföjdes vidare år Därefter har man föga skä för att taa om WAGNER-huggning, ehuru beståndet fortfarande uppvisar minst ika många nordkanter som vid försökets anäggning. Tiväxten hos träden i nordkantstäning har bivit särskit undersökt, och jämföreser ha bivit gjorda mean tiväxtprestationerna inom kantbeståndet och inom ett bäte av motsvarande bredd därinnanför. Det visar sig att träden växa betydigt bättre inom det gest städa kantbätet än ängre in i beståndet. I medeta uppgår årsringsbredden vid hr. h. hos de gynnsamt städa granarna av mededimension ti 2 a 2I/z ' Av insektskador har på senare tid ingenting förmärkts.

86 LANFORSBESTANDET 489 mm och grundyteökningen per år ti 3,8 a 4,8 %. Man torde såunda med största förde kunna kvarstäa kantträd av meandimension för utväxande under kort tid ti grova dimensioner. De areaer, som under de gångna I 5 åren föryngrats genom nordkantens förfyttning, ha underkastats vissa undersökningar. Det visar sig, att man bör kunna räkna med ett sådant tempo, att föryngringen rycker fram mot söder med en hastighet a v z m om året i medeta. Om man därför under iknande förhåanden som inom försöksområdet med ett bestånd, där rötskadorna ej spea någon större ro, har tifäe att påbörja föryngringen i god tid och förägga angreppsinjerna någorunda nära varandra, skue enbart detta förfarande kunna anses vara tifredsstäande effektivt ur föryngringssynpunkt, såvida man ej genom att öppna skogen mot norr och nordost riskerar stormfäning i atför stor utsträckning. Återväxten, som i ikhet med förutvarande bestånd ti den övervägande största deen består av ren gran, måste nämigen sägas vara synnerigen rikig så gott som överat på de med nyssnämnda normaa hastighet föryngrade områdena, ehuru den reservationen bör tifogas, att kanthuggningsmetoden åstadkommit uckighet inom föryngringsområdena på kaotten, där ormbunksvegetationen bir besvärig på de sammanhängande kaytorna. De viktigaste anmärkningar, som måste riktas mot W AGNER-systemet i fråga oni. föryngringseffekten, träffa des det nyss berörda faktum, att på sådan mark, där hyggesogräs ätt instäa sig, tager återväxten skada av dessa, och des hänföra de sig ti systemets stehet, som gör, att föryngringsmöjigheterna inuti beståndet bi försummade, ehuru dessa ofta nog kunna vara tacksammare och bättre än på de i öster-väster utsträckta kantbätena. Från beståndsvårdens och produktionens synpunkt kunna även avariga anmärkningar göras. Det kan icke anses vara rationet att i huvudsak koncentrera avverkningen ti nordkanterna, utan den principen måste gäa,. att de sämst producerande träden måste bort, var de än stå, - vare sig de äro sjuka eer skadade eer om de på grund av sin stäning i beståndet, kvaitet, ogynnsamma omständigheter under sin föregående utvecking, etc. ej uppvisa de egenskaper man begär av dem för att de skoa kunna vä fya sin pats; och vidare måste man gå in. för att spara de bäst producerande träden, var dessa än stå, såvida ej principer av högre ordning fordra att de avägsnas. Genom den av ScHOTTE hävdade principen att i det ängsta håa på kantträden gjordes en bräsch i W AGNER's system. Ty därav föjer, att man måste inrikta huggningen på att skydda kantbätena för fariga vindar, viket på våra breddgrader tycks vara mindre ätt att uppnå än 33 Medde..fr/in Safens Skogsfiirsiiksanstat. Häft. 26.

87 490 SVEN PETRINI WAGNER-systemet förutsätter (jfr nedan). Vidare föjer därav, att huggningen måste i motsvarande grad träffa de övriga dearna av beståndet starkare, viket från beståndsvårdens, produktionens och föryngringens synpunkt är endast ti förde. Därmed har man i sjäva verket frångått det systematiskt viktigaste i WAGNER-huggningen, nämigen den grundäggande tankegången, att förfaringssättet skue ge oss en principiet ny och påtagigt särprägad uppbyggnad av bestånden, inom vika trädens höjd, diameter och åder skue jämnt stiga från söder mot norr. Våra svenska marker äro också atför mosaikartat växande för att man skue kunna tänka sig en dyik anordning strikt genomförd. Hea denna ide verkar närmast som en teoretisk spekuation, mot. vars reaiserande ute i skogen en mängd praktiska hinder uppstäa sig. Ett av dessa mera påtagiga hinder synes risken för stormfäning utgöra. Tyvärr saknas tiräckigt ma~eria i sådan form att därav säkra sutsatser skue kunna dragas angående de riktningar, varifrån fariga vindar riskeras inom oika dear av vårt and. Genom att studera de utredningar, som bivit gjorda i sammanhang med anordnande av stormvarningar vid våra kuster, kommer man emeertid ti den uppfattningen, att endast västkusten och de ara sydigaste dearna av andet skue kunna sägas erbjuda sådana förutsättningar i fråga om förhärskande stormriktning (från SW), som WAGNER-huggningen bygger på. Vid ostkusten uppvisa nordvindarna övervägande frekvens och ostiga stormar äro ångt ifrån säsynta, viket på ett övertygande sätt bekräftas av det materia, som stäts ti förfogande från Stockhoms observatorium. För att få någon uppfattning om hur förhåandena i dessa avseenden gestata sig ängre in i andet ha 40-åriga observationer över de hårda vindarnas riktning bivit sammanstäda för meteoroogiska stationen i Nora, som ej igger atför ångt borta från försöksområdet på Akvettern. Det framgår av ifrågavarande uppgifter att både vindarnas styrka och frekvens här är betydigt mindre än i stockhomstrakten, och det kan med visshet påstås, att även västkusten är mycket mera utsatt för vindpåverkan än områdena ängre in i andet. Den riktning, varifrån de hårda vindarna komma i trakten kring Nora, varierar betydigt, dock synes sydostsidan i amänhet vara minst utsatt. Om ma:n sammanför riktningarna S, SSE, SE, ESE, E, bir frekvensen av hårda vindar från dessa fem väderstreck sammanagt endast 61/2 % av samtiga observationer. Från NE däremot kommer ett stort anta hårda vindar, i det att enbart från detta väderstreck har registrerats nära 17 % av samtiga stormar. 1 < Vid jämn fördening på aa de 16 använda riktningarna skue 6 t 4 %,;_v antaet ob. s ervationer ha registrerats från varje.väderstreck. ~. y.-

88 LANFORSBESTÅNDET 491 Vid WAGNER-huggning, då kanterna successivt förskjutas från norr mot söder, kan det ej undvikas, att en vidsträckt front exponeras för nordvindarna, av vika särskit de nordostiga ätt kunna bi ödesdigra. Föryngringsproceduren tar ång tid i anspråk, och enigt WAGNER's princip skoa ju kantträden ej tiåtas att stå så änge att de hinna med att rotfästa sig ordentigt. Därigenom att systemet oupphörigt syftar ti att exponera ohärdade nordkanter på grund av att ytterzonen hea tiden ska håas i rörese, måste de svagaste partierna förr eer senare komma i bräschen, och med dessa upprepade tifäen ti skadegörese genom hårda vindar från fariga riktningar minskas utsikterna för en ugn avvecking av det gama beståndet i mycket hög grad. Det på Akvetterns skogar i amänhet för närvarande använda huggningssystemet har hittis undvikit dessa oägenheter genom att icke öppna ytterkanterna av bestånden i de starkast exponerade ägena och genom att åta kantträden stå en ängre tid. Med detta system förorar man emeertid i produktion på de rätt breda, kasagna bätena, och så småningom torde nog, efter upprepade kantförfyttningar, stormfaran från NE ikvä komma att göra sig gäande. Ehuru Lanforsbeståndet är vä härdat medest tidigt och starkt utförda garingar, har det också här visat sig påtagiga oägenheter genom ramponerande vid ett ferta tifäen av vissa partier genom nordostiga stormar. Om såunda erfarenheterna från prövningen av W AGNER-systemet i Lanforsbeståndet närmast ett ti en kritik av detta system, så är dock därmed ingaunda sagt, att man ej skue ha något positivt att ära sig a v metoden ifråga. När WAGNER framträdde med sin första bok,»grundagen der räumichen Ordnung», år 1907, ineddes därmed en ny epok. Arbetet väckte ett oerhört stort och berättigat uppseende, och redan efter fyra år måste en ny uppaga utgivas. Det har speat en synnerigen stor ro för utveckingen, att WAGNER så kraftigt tog ti orda för naturig föryngring och bandbestånd. Han fick en mängd ärjungar och efterföjare i aa änder, som byggde vidare på den grundva som bivit agd, som prövade, modifierade och tiämpade de framstäda satserna; och för många bev W AGNER-systemet en användbar brygga mean det förut amänna kahuggningsbruket och modernare, naturigare avverkningsformer. Ett ferta frågor av vita betydese för skogsvården underkastades ett noggrannare studium och en grundigare anays än förut. WAGNER's arbete har verkat i högsta grad väckande och måste tierkännas en banbrytande betydese.

89 492 SVEN PETRINI Även den strängt genomförda iden om»die räumiche Ordnung» har kommit en de goda verkningar åstad, ehuru försöket att skapa om skogen ti en sags mekaniskt väorganiserad produktionsapparat får anses vara missyckat. Denna tanke kunde ju ikvä igga nära ti hands för en skogsindeningsprofessors konstruktiva fantasi: att ordna varje avdening ti en hyggesföjd, där de oika momenten skue gripa in i varandra på ett förut bestämt sätt, där ådrar och dimensioner skue vara jämnt fördeade från avdeningens ena ända ti den andra, så att när man hunnit fram ti sydkanten skue det endast vara att omedebart påbörja samma huggningsprocedur i seriens norra kant. I fråga om åstadkommandet av naturig återväxt i skogen kan givetvis varken WAGNER eer någon annan framstäa något patentförfarande med garanti för att föryngringen ska uppnås endast genom att man använder yxan. Det vore naivt att tro detta, och man kan ej heer beskya WAGNER för att ha stät upp dyika anspråk, men hans renodade system går dock ut på att återväxten ska instäa sig just där man vi ha den, och övriga möjigheter ti föryngring bi endast av sekundärt intresse. Systemet är avsett att verka på sådant sätt, att återväxten endast tränger fram en iten bit i sänder och att ett ferta fröår utnyttjas. För svenska förhåanden är detta ej att rekommendera, om principen uppfattas på sådant sätt, att effekten av varje fröår förminskas, ty vi kunna i rege ej räkna med tätt på varandra föjande goda fröår. Det är i stäet av särskid vikt, att varje fröår utnyttjas i så hög grad som möjigt, sedan man vä en gång gått in för att föryngra beståndet. Det kan ej sägas vara något»föryngringsraseri», om man då strävar efter ett för återväxten ämpigt tistånd över större deen av områdets hea area. - Det är kart, att vi med våra skogsvårdsåtgärder kunna gynna eer försvåra den naturiga föryngringen, och det måste vara beroende på. naturiga orsaker, om vi få föryngring ti stånd på ett stäe meh missyckas på ett annat. Den intresserade skogsmannen skaffar sig erfarenhet, bick och känsa för dessa ting, och en god utbidning hjäper honom att rätt toka sina iakttageser. Men naturens agar äro svåra att utforska, och även om vi ära oss att vä behärska typfaen, så återstår atid svårigheten att komma ti rätta med aa variationer och kombinationer. Det torde vara atför pretentiöst att tänka sig, att skogsmannen ska vara 1 stånd att garantera en viss utvecking i detaj. Det kokaste är därför utan tvive att föja naturens tydigaste fingervisningar, och tydigare kan det adrig bi i detta fa än när återväxten verkigen uppträder på patsen. Först då har man beägg för att man har yckats. Dessförinnan bör man i högsta möjiga grad gardera sig mot missräk-

90 LANFORSBESTANDET 493 ningar, och detta sker genom att produktionen hos det gama beståndet utnyttjas i det ängsta. Föryngringsfrågan bör såunda intimt förbindas med beståndsvården. Lyckigtvis förhåer det sig enigt a modern erfarenhet så, att den rationea beståndsvården är en god förberedese för erhåande av naturig föryngring. Genom upprepade, starka garingar utveckas sådana kraftiga, med vä utveckade kronor försedda huvudstammar, som producera rikigt med frö. Genom att justiträdet ti marken periodvis ökas, påskyndas omsättningen i marken såvä direkt på grund av atmosferiiernas inverkan på det befintiga humusagret som även genom nedbrytningen av det vid huggningarna tikomna avfaet. På detta sätt utveckas och bibehåes ett sådant marktistånd att betingeserna biva goda för uppkomsten av pantor. Dessa betingeser uppträda dock ej ikartat och samtidigt över hea beståndets yta.. Beståndet bir moget för föryngring på spridda dear av sin area. Från en viss tidpunkt räknat bir det normat att inrikta sig på positiva föryngringsåtgärder. Denna tidpunkt är ej inne därför att träden ha uppnått en viss åder eer storek, utan därför att beståndsbehandingen har fört fram skogen ti detta stadium. Det förefaer då i högsta grad naturigt att härvid utnyttja aa de chanser som erbjuda sig. Där återväxt redan börjar uppträda, bör man gynna den, och dyika småokaer bi utgångspunkter för den fortsatta utveckingen. Under arbetets fortgång uppstå nya föryngringsfäckar, devis utan förrättningsmannens förskyan eer värdighet. Det vore uttryck för en stor brist på smidighet hos skogsvårdaren, om han skue underåta att taga hänsyn härti. Åtgärderna måste kunna anpassas efter det som faktiskt försiggår inom det bestånd, som igger under föryngring. Att )åsa fast utveckingsgången redan från början vid ett visst schema, som bint ska föjas, verkar föga uppyst och är vä i rege också föga effektivt. Det gäer såunda att med bästa möjiiga tivaratagande av produktionen under övergångstiden ersätta det gama beståndet med ett nytt, och därvid bör naturigtvis onödig kaäggning med åtföjande produktionsföruster undvikas. Det är ävenedes mycket viktigt att såvitt möjigt betryggande skydd mot stormfäning anordnas, varvid huvudstammarnas härdning genom föregående starka garingar är ti ovärderig hjäp, och varvid behandingen av beståndets ytterkanter kan bi av avgörande betydese. Metoderna för avveckingen av det gama beståndet kunna naturigtvis bi högst oika under oika förhåanden, men för varje särskit fa måste man sträva efter att bringa ordning och reda i åtgärderna. Om såunda individvården kan tämigen oinskränkt tiämpas under de oika garings-

91 494 SVEN PETRINI stadierna, så måste ikvä förr eer senare en viss panmässighet i avverkningen göra sig gäande under föryngringsperioden. Därvid framstår det såsom en huvudpunkt att kargöra gränserna mean å ena sidan de areaer, som äro städa under föryngring resp. sådana, där föryngringsresutatet redan kan anses vara tryggat, och de områden, vika ännu ej nått föryngringsstadiet. För att åstadkomma reda i dessa förhåanden kan upptagandet av ett ämpigt anta rätinjigt begränsade och vä inpassade föryngringsbäten i WAGNER's sti ofta vara synnerigen vämotiverat. Därmed kan man vinna många fördear. Föryngringsbätena utgöra avgränsnings- och angreppsinjer, som bida en väbehövig stomme och medgiva en ratione uppdening och en god överbick över föryngringsområdena. Bätena föräggas så, att bästa möjiga vindskydd erhåes, och de åstadkomma en god härdning av i sammanhang med deras upptagande fristäda bryn. Det bör därför ej vara någon brådska med att fytta kanterna, och vid utäggandet finnes såedes ofta anedning att taga hänsyn ti paceringen även från utdrivningssynpunkt. Det väsentiga arbetet för föryngringen bör i rege föräggas inom sjäva beståndet och ej i ytterkanterna:. I den mån återväxten infinner sig och utrymmandet av den gama skogen fortgår, måste eventuet nya regerande huggningar inäggas. Därvid kunna givetvis ofta även paraeförfyttningar av kanter bi aktuea, men det är ångt ifrån nödvändigt att detta moment ska ingå såsom ett systematiskt ed i föryngringsarbetet.

92 LANFORSBESTÅNDET 495 Litteratur. M = Meddeanden från Statens skogsförsöksanstat. Skf = Svenska skogsvårdsföreningens tidskrift. S = Tidskriften Skogen. ALARIK, ALF, I925: Modärna huggningsformer tiämpade på Finspång, S. AMINOFF, F., I9I2: Föreningens för skogsvård 7:de exkursion den I2-I5 juni I9II. Skf. ARNELL, H. VrLH., 1923: Vegetationens åriga utveckingsgång i Sveaand. Medd. fr. Statens meteoroogisk-hydrografiska anstat BD 2, nr I. BARTH, AGNAR, I929: Skjermforyngesen i produksjons0konomisk beysning. Acta Foretatia Fennica I93I: Skjermforyngese. Et svar ti skoginspekt0r Thv. Kiaer. Tidsskrift for Skog bruk, h. I. BLOMBERG, ALBERT, I903: Beskrivning ti Kartbadet Kristinehamn.. Sveriges Geoogiska Undersökning. ENEROTH, OLOF, I93I: Studier över»det okaas järnhårda ag». Skf. ENGLER, A., I9I3: Untersuchungen iiber den Battausbruch und das sonstige Verbaten von Schatten- und Lichtpfanzen der Buche und einiger anderer Laubhözer. Mitt. der Schweiz. Centraans t. f. d. forst!. V ersuchswesen X. Band. HAMBERG, H. E., I904: Die Sommernachtfröste in Schweden I87J-I900. Kung Svenska Vetenskapsakademiens Handingar. Stockhom. HASLUND, OVE, I930: Skogbrukets rentabiitet fra privat0konomisk synspunkt. Skogbrukeren h. 7. HESSELMAN, H., I9I7: Om våra skogsföryngringsåtgärders inverkan på sapeterbidningen i marken och dess betydese för barrskogens föryngring. M. Häfte I3-I4. I 922 : Moderna strömningar i Meaneuropas skogsvård och deras betydese för Sverige. S. I926: Studier över barrskogens humustäcke, dess egenskaper och beroende av skogsvården. M. Häfte 22. I927: Studier över barrträdspantans utvecking i råhumus. I. Betydesen av kvävemobiiseringen i råhumustäcket för ta- och granpantans första utvecking. M. Häfte 23. KIAER, THV., I930: Skjermforyngese. Tidsskrift for Skogbruk, h. I I. MÅRN, L. MATTSSON, I922: Med norrmännen genom Meansverige. Skf. M0LLER, CARL MAR., I923: Nyere tyske Driftsformer. Dansk Skovforenings Tidsskrift. -- I927: Det forstige Europa I926. Dansk Skovforenings Tidsskrift. PETRINI, SvEN, 192I a: Ett modärnt avverkningssystem. Skf. I92I b: Wagnerbädningen och dess tiämpning i Schwarzwad. Skf. I92 I c: Methode du Controe. Skf. I923: Nyare riktinjer inom modernt danskt skogsbruk. S. I924: Anteckningar från en bädningsskog i Baden. S. I926 a: Spridda drag från skogsskötsen på Frijsenborg. S. I 926 b : Erfarenheter från en resa i Frankrike. Skf 1927: Om kantträdens tiväxt vid Wagnerhuggning. S I: Resebider från några franska skogsområden. S. PETTERSON, HENRIK, I 924: Metoder för naturig föryngring. S. ROMELL, LARs-GUNNAR, I926: Växttidsundersökningar å ta och gran. M. Häfte 22. ScHOTTE, GUNNAR, I9I5 a: Nyare principer för avverkningens förande. Skf. -- I9I5 b: Berättese över skogsavdeningens verksamhet åren I912-I4 jämte program för treårsperioden I 9 I 5- I 7. M. Häfte I 2. WAGNER, C., I923 a: Die Grundagen der räumichen Ordnung im Wade. Vierte Aufage. Tiibingen. -- I923 b: Der Bendersaumschag und sein System. Dritte Aufage. Tiibingen.

93 496 SVEN PETRINI WALLEN, AXEL, 1930: The Cimate of Sweden. Statens Meteoroogisk Hydrografiska Anstat. WALLMO, UNo; 1897: Ratione skogsavverkning. Stockhom. 1906: Om föryngringen vid bädningshuggningar. Skf. 1926: Min erfarenhet om naturig föryngring. S. 1929: Litet om bädning. S. 1930: Produktionskrafterna i skogen. S. 1931: Individvård. S. W1BECK, E., 1920: Om oika skogsodingsmetoders förhåande ti uppfrysningsfaran. M. Häfte : Vår- eer höstsådd. M. Häfte 23. ÖSTMAN, c. J., 1926: Om stormar vid Sveaands och Götaands kuster. Medd. fr. statens Meteor.-Hydr. Anstat, Bd 3, N:o 6. Program för Föreningens för skogsvård 7:e exkursion juni Stockhom. En bok om Värmand av Värmänningar. Uppsaa och Stockhom Program för Svenska skogsvårdsföreningens 15:e exkursion, juni Stockhom. Värmands skogsbruk fordom och nu. Värmandsutstäningen Fiipstad.

94 LANFORSBEST ÅNDET 497 HAUPTINHALT. Der Lanforser Bestand. Ein Versuch mit Wagnerhieb und naturicher Verjingung. Eineitung. As CHR. W AG NER I 90 7 seine Arbeit»Grundagen der räumichen Ordnung im Wade» herausgab, bezeichnete das in gewissem Sinne den Beginn einer neuen Epoche. Es hat fiir die Entwickung eine sehr grosse Roe gespiet, dass W AG NER so kräftig fiir natiiriche Verjiingung und ftir Mischbestände eintrat, und zweifeos stete das genann te W er k eine hochbedeutsame Leistung dar, nicht zum wenigsten durch die anregende Form, in wecher er seine Gesichtspunkte daregte. In Wirkichkeit gab indessen W AG NER ein Forsteinrichtungssystem und nicht ein kares wadbauiches Programm. Das Idea des Systems war es, unter Ausnutzung der Mögichkeiten der naturichen Verjiingung einen bestimmten Aufbau der Wadbestände zu erzieen. Dadurch dass der Wad in Abteiungen aufgeteit wurde, die in nord-sidicher Richtung mindestens 2oo-3oo m breit waren, und dadurch dass der Abtrieb bzw. die Verjiingung in jeder Abteiung von Norden nach Siiden in Form paraeer, schmaer, ost-westieb aufender Streifen gefiihrt wurde, sote jede Abteiung amähich in einen sochen Zustand gebracht werden, dass man eine geichmässige Verteiung von Norden nach Siiden hinsichdich Ater, Dicke und Höhe der Bäume erhiete. J ede Abteiung sote einen Hiebszug biden, wo die Verjiingung geichen Schritt mit dem Abtrieb haten sote, und in einem Zeitraum geich der normaen Umtriebszeit sote man angsam von der närdichen Begrenzungsinie nach der sidichen hin avancieren, um dann sofort diesebe Prozedur wiederbeginnen zu können. As die Forstiche Versuchsanstat Schwedens im Herbst I9I4 unter GuNNAR ScHOTTES Leitung einen WAGNER-Versuch im Lanforser Bestand, auf Akwettern in Wärmand, anegte, war indessen die Absicht zunächst die, zu priifen, inwieweit dieses System sich dazu anwenden iesse, einen so gut wie reinen Fichtenbestand auf naturichem W e ge zu verjiingen. Dabei soten. zugeich Studien iber die Mögichkeit angestet werden, eine gute Produktion aus dem aten Bestande während der Verjingungszeit zu gewinnen. Die Absicht war demnach ni ch t, eine prinzipie neue W adform der neuen Generation zu erhaten, was u. a. daraus hervorgeht, dass SCHOTTE sich eine reativ kurze Zeit fir die Ausfihrung der Verjiingung dachte: Jahre aut Angabe in dem Exkursionspragramm von I 92 I. ScHOTTE eitete der Hauptsache

95 498 SVEN PETRINI nach sebst die Anaschungen, die in den Jahren I9I4, I9I7, I92o und 1923 bewerksteigt wurden. Nach seinem T ode, I 9 2 5, hat dann V erf., der an der Arbeit I 9 2 o teinahm, die weitere Leitung des V ersuchs iibemommen. * * * Das Versuchsgebiet innerha b des Lanforser Bestandes umfasste I 9 I 4 ein Area von q,71 Hektar, und diesebe Fächenziffer hat bis zum Jahre 1929 benutzt werden können. Nach dem im etztgenannten Jahre. ausgeftihrten Abtrieb, bei dem auf bedeutenden Areaen der ate W ad vaständig weggenommen wurde, ist jetzt nur noch ungefähr die habe Bodenfäche mit atem Wad bedeckt (siehe Tabee 7). Der Lanforser Bestand ist geegen auf 59 27' n. Br. und I4 27' öst. von Greenwich, im Kirchspie Bjurkäm, Län Örebro, 4 km östich von dem Hauptgut Akwettem (siehe Fig. I). Er besteht zu mehras 90 ;Yo der Kubikmasse aus geichatrigem Fichtenwad, entstanden durch Sebstsaat um I 844 herum, und war demnach zu Beginn des Versuchs 7 o J ahre at. Der Gesteinsgrund ist massenförmiger Fiipstadsgranit, der infoge seiner Grobkömigkeit eicht mechanischer Verwitterung unteriegt. Durch die Eisbewegung von N orden her ist einiges Materia zugefiihrt worden, vor aem Urtonschiefer. Der Kakgehat des Bodens ist gering, der Wad aber. zeichnet sich durch ein gutes Produktionsvermögen aus. Das ganze V ersuchsgebiet iegt unterhab der marinen Grenze, doch tritt Ton nur auf den niedrigsten Partien des Terrains auf. Der Wadbestand wächst auf einem in nord-sidicher Richtung sich erstreckenden Berge und auf dessen Seiten (siehe Karten Figg. I und s). Die Höhe iiber dem Meere beträgt von I I o bis I 6o m. Der Berg ist frei, exponiert aen Winden ausser den rein westichen, die durch einen in der Nähe iegenden Bergriicken abgehaten werden (siehe die Generastabskarte, Fig. I). Der gefähriche Siidwestwind hat indessen ziemich freien Spieraum iiber die angrenzenden Kuturändereien nach dem V ersuchsgebiet hin, und nach Nordwesten und Norden und auf der ganzen Ostseite iegt das Terrain offen (siehe Fig. 2). Das Gebiet kanri eingeteit werden teis in die höchstgeegene Partie, die Kaotte, teis in die Abhänge nach Norden, Osten und Westen hin. Der Boden auf der Kaotte, die nunmehr den grössten unverjiingten Tei des Bestandes bidet, besteht aus podsoierter Moräne mit einer S-Io cm dicken Humusschicht, unter der eine Schicht Beicherde von 5-I 5 cm Mächtigkeit auf Rosterde ruht. Die Bodenvegetation in dem geschossenen Fichtenbestand besteht nur aus einem Hyocomzum-Teppich, steenweise mit Heidebeere, wo Habicht geherrscht hat. Bei Abtrieb wandem einige Kräuter ein, und bei voem Lichtzutritt wird Pteris aquz'h'na sehr ästig fiir die Verjiingung. Weder hier noch auf den iibrigen Teien des Versuchsgebiets neigt jedoch der Boden in nennenswertem Grade dazu, sich zu berasen. Der Nordabhang ist frischer bis feuchter Boden. Die Moräne ist unpodsoiert. Die Bodenvegetation besteht aus Hyocomz'a und Poytrzcha sowie beerentragenden Zwergsträuchem und Kräutern, wo die starke Durchforstung oder der Abtrieb vorgenommen warden ist.

96 LANFORSBESTÅNDET 499 Nach Osten hin teit eine Verwerfungsinie mit einem steien Absturz das Terrain in zwei Teie (s. Fig. 3). Das Gebiet oberhab des Absturzes gehört teiweise zur Kaotte; im iibrigen sind die Verhätnisse geichartig mit denen des Nordabhangs. Unterhab des Absturzes ist der Boden so gut wie pan. Auf der etztgenannten Partie, die grosseuteis mehr oder weniger feucht ist, tritt Ton auf. Der We sta b hang kann geichfas in zwei verschiedene Gebiete geteit werden. Auch bier findet sich ein keinerer Absturz im närdichen Tei. Der obere Tei des Westabhangs ist frische, podsoierte Moräne mit einer I o-i 2 cm dicken Humusdecke, deren obere Häfte aus Abfa und unvermoderten Pfianzenresten besteht, während die untere wohvermodert zu sein scheint. Darunter iegt eine 5-7 cm dicke Beicherdeschicht auf der Rosterde. Vor dem Abtrieb dominieren IIyocomia mit spärichem Poytrichum und beerentragenden Zwergsträuchern in geringer Menge; nach Abtrieb kann die Vegetation in eine kräuterreiche, steenweise mit Himbeersträuchern, iibergehen. - Längs dem unteren Rande des ganzen W estabhangs sickert Wasser hervor, und der Boden ist auch bier tonhatig. Diese feuchte untere Partie, die in Form einer etwa 5o m breiten Zone sich in nord-sidicher Richtung bis an die siidichste Abteiung des Bestandes, wo der Westabhang aus reinem Ton besteht, heran erstreckt, ist fiir den Fichtennachwuchs sehr empfängich. Die von Professor HEssELMAN untersuchten Humusproben aus dem Lanforser Bestande zeigen fiir moosreiche N adewäder reativ ho h e Reaktionszahen (PH = 4,3, HEssELMAN I 9 I7 ). Die fragi ch en B öden verbaten sich inbezug auf Nitrifikation ähnich wie die bekannten Bestände von J önåker in Södermanand. Betreffs des Kimas sei auf die Tabeen I und 2 verwiesen, in wechen Ziffern iiber Niederschagsmenge und Temperatur von der meteoroogischen Station auf dem Kedjeåsen her mitgeteit werden, weche Station auf I 65 m Höhe ii. d. M. 3 km genau nördich von dem Lanforser Bestande geegen ist. Die gesamte Niederschagsmenge fiir das J ahr im Mitte fiir die I 3 J ahre (I9I7-I929), weche diese Beobachtungen umfassen, ist 78o mm mit Minimum 674 mm I und Maximum I o I 3 mm I Der Mitte w ert fiir die verschiedenen Monate kuminiert fii~ August, wenn die ganze Periode zusammengerechnet wird. Einzene Jahre weisen etwas versehobene Maxima auf; doch trifft das Manatsmaximum der Rege nach während eines der Sommermonate ein. Werden die Ziffern nach J ahreszeiten zu je drei Monaten gruppiert, so er hä t man im Mitte fogende Verteiung: während des W in ters (Dez., Jan., Febr.) sind I9,8 % der Niederschagsmenge des Jahres gefaen, während des Friihings I8,r %, während des Sommers 33,6 % und während des Herbstes 28,5 %. Das Kirna zeichnet sich aso durch geringen Niederschag während des Friihings und Winters, sehr reichichen während des Sommers und reichichen auch während des Herbstes aus. Die Mittetemperatur des J ahres iegt bei + 4 C fi.ir die I 2 J ahre, weche die Beobachtungen umfassen. Die J anuartemperatur ist - 5o C und die Juitemperatur + I 5, s C. Die Frostgefahr fiir die N adebaumpfianzen di.irfte innerha b des Versuchsgebiets nicht gross sein, besonders da es sich in diesem Fae nicht um grosse Kahfiächen handet, sondem die Pfanzen mehr oder weniger im Schutze des aten Wades aufkommen. Die Gefahr des Auffrierens wird dadurch reduziert,

97 500 SVEN PETRINI dass die Bodenvegetation ungestört beibt im Gegensatz zu dem, was bei Saat oder Pfanzung geschieht. Eine Zusammensteung ist i.iber die Tage gernacht worden, an denen die Mindesttemperatur in diesen Gegenden unter o C gesunken ist. Hierbei sind die Beobachtungen i.iber die Mindesttemperatur benutzt worden, die an den meteoroogischen Stationen in Gammekroppa und Fiipstad ausgefi.ihrt worden. sind. Laut Angabe von Dozent Dr. ÅNGSTRÖM an der Staatichen Meteoroogisch-Hydrographischen Anstat muss die Temperatur auf- 2 C heruntergehen, darnit eine fi.ir die Landwirtschaft in Betracht kommende Frostwirkung beobachtet werden könne, und fi.ir den hier fragichen Fa, wo es sich um Fichtenpfanzen im Wade handet, darf man eine noch niedrigere Temperatur as erforderieb voraussetzen. Da die Pfanzen fi.ir Uberwinterung wohorganisiert sind, di.irfte man in diesem Zusammenhang von der Schädigung durch die Frostnächte, die im September eintreffen, ganz absehen können. Die Beobachtungsserien, die fi.ir Fiipstad die Jahre I9I7-I929 und fi.ir Gammekroppa die J ahre I 92 o-i 9 29 umfassen, weisen keine fi.ir die Pfanzen gefährichen Mindesttemperaturen während der Monate Jui und August auf, und während des Juni sind soche, praktisch genommen, nur während socher J ahre vorgekommen, wo der Fri.ihing sehr spä t gewesen ist, und wo die Pfanzen daher noch nicht zu wachsen begonnen haben. Auf S. 4I9 und 420 sind die Daten fi.ir die im Mai beobachteten Mindesttemperaturen an den beiden obenerwähnten meteoroogischen stationen wiedergegeben. Die Frostgefahr hängt ganz und gar davon ab, zu wechem Zeitpunkt die Fichtenpfanzen im Friihing zu vegetieren beginnen - Pfanzen sonstiger Banmarten zu beri.icksichtigen, iegt hier kein Anass vor. Auf Grund vor aem der von RoMELL während der Jahre I920-I923 ausgefi.ihrten Beobachtungen kann as Zeitpunkt des normaen Beginns der V egetationsperiode fi.ir die Fichte in den bier fragichen Ge genden der 2 5. Mai bezeichnet werden. 1 Pri.ift man die angegebenen Daten i.iber Mindesttemperaturen fi.ir verschiedene Tage im Mai, so kommt man zu der Auffassung, dass die Gefahr von Spätfrösten im Fri.ihing in diesen Gegenden sehr unbedeutend ist, was auch durch die Erfahrung bestätigt wird. Der grössere Tei des Versuchsgebiets hat sich as auf naturichem Wege sehr eicht verji.ingbar erwiesen, und zwar können auf Grurid des oben geieferten Berichts i.iber die dort herrschenden Naturverhätnisse as Ursachen biervon fogende angegeben werden. Der Boden ist von guter Beschaffenheit, ob.,;;oh die Wadproduktion nicht as ungewöhnich hoch bezeichnet werden kann. Der Bodenzustand ist der Rege n!j.ch gi.instig, was zu grossem Tei auf fri.ihzeitig ausgefihrten Durchforstungen beruht, und der Boden neigt nicht zur Berasung. Nur ein Tei des Gebiets weist ästiges Abtriebsunkraut (Pterz's aquz'z'na) auf. Das Kirna ist der Verji.ingung gi.instig, teis wei die Niederschäge reichich und gut verteit sind, wodurch es nicht zu Troekenperioden kommt, und teis wei die Gefahr von Spätfrösten im Friihing minima ist. Keine schimmen Kaamitäten bedroben daher die_.. Pfanzen während ihrer ersten Entwickung. t Ob die Pfanzen sich zu einem anderen Zeitpunkt as die Bäume zu entwicken beginnen, ist nicht untersucht worden (vg. ENGLER 1913), der in dieser Beziehung etwa vor handene Unterschied dtirfte aber bedeutingsos sein.

98 LANFORSBESTÅNDET 501 III. Entwickung und Behandung des Lanforser Bestandes bis. einschiessich Der Bestand, der den späteren Schätzungen gemäss ans 90 % Fichte und I o % Kiefer, nach Kubikmasse gerechnet, besteht, entstand, wie bereits erwähnt, durch Sebstsaat um I844 herum. I88o wurde eine kräftige Durchforstung ausgefiihrt, wobei 30 cbm/ha entnommen wurden, und später hat Forstrat UNo WALLMO mehrmas während der Jahre I895-I903 Durchhiebe ausgefiihrt, wo nach dann ein Abtrieb erst wieder fiir die J ahre I 9 I I-I 9 I 2 erwähnt wird. Die Forstiche Versuchsanstat iibernahm den Betrieb im Herbst I9I4, wobei teis eine reguierende Durchforstung iiber das ganze Area hin ausgefiihrt wurde, teis kräftigere Hanungen gemäss dem Programm fiir den Versuch mit»bendersaumschag», der geichzeitig begonnen wurde, eingeegt wurden. Das ganze Gebiet wurde in 6 Abteiungen eingeteit, benannt A, B, C, D, E, F (siehe die Karte Fig. 5). In jeder Abteiung wurde ein 5 m breiter Kahhieb am Nordrande, in ost-westicher Richtung orientiert, angeegt, und nach innen von dem Kahhiebsstreifen wurde ein Streifen von 25 m Breite mit Lichtung. behandet. Die so behandeten 30 m breiten Unterabteiungen werden A, BI usw. benannt und sindas Versuchsfächen behandet worden, d. h. ae Bäume sind numeriert, kartiert und mit Brusthöhenmarken verseheu worden, darnit der Messpunkt bei I, 3 m iiber dem Boden fixiert wiirde. Im J ahre I 9 q wurden siidich von den zu vor befi.ndichen U nterabteiungen neue Versuchsfächen von 30 m Breite augeegt, bezeichnet mit A, Bi usw., urid Hanungen wurden in den I9I4er wie auch in den I9J7er Abteiungen vorgenommen. In ähnicher Weise wurde in den Jahren I92o und I923 verfahren, wo das ganze Area registriert war. Vor I923 hatte man aso keine genaue Vermessung des Hozvorrats aus dem gesamten Versuchsgebiet, und dies ist der Grund, weshab der Bericht hier in zwei Perioden zeregt worden ist. Aus den Tabeen 3 und 4, die sich auf die Surorne Schafthoz von Kiefer und Fichte mit Rinde beziehen, geht hervor, weche Eingriffe in den verschiedenen Abteiungen des Bestandes vom J ahre I 9 I 4 bis einschiessich I923 vorgenommen worden sind. Die Zahen sind an der Forstichen Versuchsanstat gemäss friiher gebräuchichen Methoden ber.echnet worden; im wesentichen griinden sich die Schätzuo.gen, ausser auf die an sämtichen Stämmen in Miimeter kuppierten Brusthöhendurchmesser bei verschiedenen Geegenheiten, auf die Probestämme fiir Höhe und Formzah, die im Herbst I 9 2 o gefät und in I m-sektionen gemessen wurden. I 9 26 wurden auf diese be Weise eine grosse Anzah Probestämme in jeder Abteiung (iusgesamt etwa 300 Stiick) gemessen, und ansserdem wurde eine entsprechende Menge stehender Probestämme repräsentativ nach Quotient in Nummerfoge innerhab jeder Abteiung entnommen und ihre Höhe gemessen. Formzahkurven wurden dann unter Verwendung derjenigen gefäten Probestämme konstruiert, die mit höchstens I o % Abweichung den betreffenden Hö henkurven fiir je de Abteiung fogten: die erhatenen Höhen- und FormzahkU:rven wurden teis zur K u bierung des Bestandes im J ahre I 926, teis zu e in er N eukubierung der Schätzung von I923 benutzt, sowie schiessich auch bei der Schätzung Diese etzteren Kubierungen können as sehr genau betrachtet werden, unter

99 502 SVEN PETRINI der Annahme jedoch, dass die Höhenkurven während der Periode I keine systematische Verschiebung innerhab der Abteiungen des Bestandes erfahren haben. Bei der Berechnung der totaen Wuchseistung bis einschiessich I ist aso die spätere Schätzung des I vorhandenen Hozvorrats vorgezogen worden. Der Unterschied zwischen den Resutaten der beiden Schätzungen fir das J ahr I beträgt 4,% im Durchschnitt, wobei die Ziffern, die sich auf die Probestämme von I grunden, niedriger sind. - In Tabee 5 sind die etztgenannten Ziffern fir sämtiche Abteiungen und fir den Bestand in seiner Gesamtheit wiedergegeben. Wie vorher gibt die Tabee die Summe der Kubikmasse Kiefer und Fichte mit Rinde, vor und nach dem Hieb von I 9 2 3, so wie den Betrag des bei der Durchforstung entnommenen Stammvoumens an, wech etzteres durchschnittich bei dieser Geegenheit etwas weniger as I 6 X von der Kubikmasse vor der Durchforstung ausmachte. Reisig ist iiberhaupt nicht gemessen oder geschätzt worden. Das Vo umen der Stämme ist bis einschiessich des etzten J ahrestriebs gerechnet worden. Nach dem Abtrieb von I war die Kubikmasse durchschnittich pro Hektar fir das ganze Versuchsgebiet ( I7, 7 r ha) I 56 Festmeter bei einem Bestandsater von 79 J ahren, und von dieser Gesamtmasse waren 90 X Fichte, I o % Kiefer. Die Abhozungen während der Zeit, die der Versuch umfasst, betragen insgesamt 98,7 cbm pro ha, und die Abtriebe vor I 9I 4 werden auf I I 5 cbm pro ha geschätzt. Die Gesamtproduktion bei dem Bestandsater 79 Jahre hätte demnach etwa 370 cbm pro ha oder 4,7 cbm pro Hektar und Jahi:, fiir das ganze Area gerechnet, ausgemacht. Auch wenn die Schätzung der frtiheren Entnahmen etwas zu niedrig sein könnte, hat man doch einen geniigenden Spieraum geassen, wenn man sich darnit begnigt zu konstatieren, dass die Produktion während der ersten 79 Lebensjahre des Bestandes mit grösster Wahrscheinichkeit nicht mehr as höchstens 5 cbm pro Hektar und J ahr im Durchschnitt betragen hat, was auf eine ziemich gewöhniche Bonität hindeutet. IV. Der Lanforser Bestand nach Nach einer I ausgefihrten Rekognoszierung im Bestande erwiesen sich gewisse Änderungen des Programmes fiir den Versuch as notwendig. Vor aem war es der Zustand in den trockneren, höher geegenen Partien. des Berges, in der Kaotte, der zu gewissen Befirchtungen Anass gab. Dieses Gebiet ist reativ schwer verjtingbar, da der Boden nicht zur Aufnahme von Pfanzen reift, ohne dass der Baumbestand kräftig durchforstet und dadurch Lichtzufuhr geschaffen wird. Bei kräftiger Durchforstung besteht indessen die Gefahr, dass eine azu kräftige Bodenvegetation (Pteris) entsteht, wozu kommt, dass eben diese höchstgeegenen Teie den Winden sehr exponiert sind, geichzeitig darnit dass der Ho zbestand in ho hem Grade von Wurzefäue befaen ist. Man war hier vor die Notwendigkeit gestet, den aten Bestand rasch abzuwicken, aber diese rasche Abwickung bringt offenbare Gefahren mit sich, die ni ch t zum w enigsten die Mögichkeit, natiiriche Verjingung zu erhaten, beeinfussen. Ein Verfahren, das sich nur auf Bendersaumschag stitzt, ist offenbar besonders ftir die Kaotte unzweckmässig, die der guten aten Rege gemäss vor den iibrigen Teien des Bestandes hätte verjingt werden missen.

100 LANFORSBESTÅNDET 503 Eine Priifung der Ab hänge nach Osten und W esten hin I er g ab, dass die Verjingung bedeutend weiter auf der Westseite as auf den östichen Partien fortgeschritten war, was dem von WAGNER akzeptierten Prinzip widerstreitet, dass die östichen Teie zuerst geräumt werden soen. Da die zu Anfang angeegten Säume in ost-westicher Richtung (siehe die Karten Figg. s, ro, r r) sich quer iber den Bergricken erstrecken, hat sich der Bestand des Pateaus nur ganz angsam verjingt, geichzeitig sind aber L ticken auf der der Windbeeinfussung ausgesetzten W estseite entstanden, und in diesen Liicken hat der Nachwuchs sich eingestet. Darnit dieser Nachwuchs ni ch t ganz erstickt wirde, hat man die W estseite weiter aufockern missen, wodurch die Sturmfestigkeit der ibrigen Teie des Bestandes in gewissem Grade gefährdet warden ist, was seinerseits Anass zu einer vorsichtigeren Hiebsbehandung derjenigen Gebiete gegeben hat, die eigentich zum Gegenstand der stärksten Eingriffe hätten gernacht werden missen. Der Effekt ist so das Gegentei von dem gewesen, was man anfangs erstreben sote. Nur auf dem Nordabhang hat man grössere Freiheit gehabt, das aufgestete Schema einzuhaten, aber auch hier trat eine gewisse Verzögerung ein, nachdem ScHOTTE I 9 2 o festgesteit hatte, dass die Bäume in N ordsaumsteung einen vortreffichen Zuwachs produzieren, der so ange as mögich ausgenutzt werden muss, was dazu fihrte, dass die Nordsäume später nur unbedeutend versehoben wurden. I zeigte es sich, dass man zwar Verjingungszonen mit N achwuchs in der Längsrichtung Ost-West hatte, wie das System es vorschreibt, dass aber ansserdem verschiedene von der Natur sebst zustandegebrachte Verjingungszonen vorhanden waren, die sich in unregemässigen Figuren in den Bestand hinein erstreckten. Auf der ganzen W estseite waren diese Verjingungszonen sehr schön ausgebidet, sie waren aber deutich in der Richtung Nord-Siid orientiert, obgeich der Versuch I 2 J ahre hindurch panmässig darauf eingestet gewesen war, Verjingungszonen in der dazu senkrechten Richtung zu erzieen. Diese nord-sidichen Streifen mit wohausgebideten Pfanzen auf der Mittepartie des Westabhangs mussten grosseuteis von atem Wad befreit und miteinander verbunden werden, wenn iberhaupt etwas aus dem dort erhatenen, tippigen N achwuchs werden sote. Der Hieb r musste so u. a. auf dieses Zie abgestet werden, und ferner musste er dafir sorgen, dass sturmfeste Wadessäume zur Ansbidung kamen, um die Kaotte gegen westiche und vor aem sidwestiche Winde zu schitzen. Fir die Kaotte konnte nur Schirmverjingung in Frage kommen, denn eine Paraeverschiebung des Nordsaums hätte unfehbar zur Foge gehabt, dass die Bodenvegetation sich azu kräftig entwickete, und ein regerechter Femehieb wirde durch die Beschaffenheit des Bestandes unmögich gemacht warden sein. Man musste ganz einfach die von Fäue beschädigten und schecht wachsenden Bäume, wo diese sich auch befanden, entfernen, und danach bieb eine Schirmsteung von wechsender Dichte zurick, die es nun derart ichter zu steen git, dass ae Verjingungsmögichkeiten wahrgenommen werden und die Sturmsicherheit des Bestandes so wenig wie mögich gefährdet wird. Auf dem Ostabhang gat es, so bad as mögich Nachwuchs zu erzieen, und es war daher winschenswert, binnen kurzer Zeit die Partien aten Wades zu räumen, die östich vom Berge, unterhab des steien Abfas (siehe die Karte), beegen waren.

101 504 SVEN PETRINI In Ubereinstimmung mit den angegebenen Prinzipien wurden die Massnahmen 1926 durchgefiihrt. Die Karte Fig. ro zeigt die Verteiung der Bäume nach diesem Reguierungshieb, bei dem die Stämme in drei Kassen nach der Grösse des Brusthöhendurchmessers, nämich < 20 cm, 2o-Jo cm und > JO cm, eingeteit worden waren wurden von neuem Fäungen im Bestande vorgenommen und eine ähniche Karte (Fig. r r) angefertigt, die die Verteiung der Stämme iiber das Gebiet hin unter Anwendung derseben Durchmesserkassen wie vorher zeigt. Die Schätzungsziffern pro Hektar, Surorne Kiefer und Fichte mit Rinde, fiir die verschiedenen Abteiungen und fur das ganze Versuchsgebiet, finden sich in Tabee 6, S Hierbei ist das Area as unverändert bis einschiessich des Abtriebs von betrachtet worden; nach diesem J ahre sind jedoch so grosse Teie von Athözern geräumt worden, dass eine Ärrderung der Areaziffern notwendig geworden ist, wortiber mehr unten. - Die Entnahme pro Hektar war r92j durchschnittich etwa JO cbm, 1926 etwa 56 cbm und 1929 etwa 4 5 cbm. Der Zuwachs hat während der beiden Dreijahrperioden durchschnittich fur das Gesamtarea 5,r bzw. 4,z cbm pro Jahr und Hektar betragen (siehe Tabee 6). Ein Bick auf die Karten (Fig. ro und r r) zeigt, in wecher Form die Eingriffe erfogt sind. In den Abteiungen A und E sind die nord-stidichen Verjtingungszonen ausgeräumt worden unter Zurickassung teis zerstreuter Samenbäume von Kiefer und teis sturmfester Schutzsäume fiir die Kaottenpartien nach Westen, Stiden und Stidwesten hin. Die Kaottengebiete der Abteiungen B, C, D und E sind noch weiter geichtet worden, Saumverschiebungen sind aber nicht vorgenommen worden ausser beztigich des durch nordöstiche Winde ramponierten Nordsanmes von C, den.man hat zurtickziehen mässen, trotzdem der Nachwuchs hier sich noch nicht in erwiinschtem Umfange eingestet hatte. Der nördiche Tei von Abteiung C ist infoge der Windexposition gegen Nordost (siehe Fig. 2) immer ein schwacher Punkt gewesen und ist es andauernd. Hier kann man auch weiter noch unangenehme Uberraschungen in Form von Sturmschäden erwarten, obwoh der Saum bereits I 9 26 und in no ch höherem Grade 1929 in regerechter Weise ausgeformt worden ist, um gegen ae Winde von der W estseite her geschiitzt zu sein. Die Ostseite der Abteiungen C und D unten am Berge ist I ganz von atem Wad befreit worden, bis auf vereinzete zurtickgeassene Samenkiefern. Dieser i'adikae Schritt wurde vorbereitet, wo der Hieb hi er so kräftig wie mögich ausgefihrt wurde, aber unter Zurtickassung eines starken Windschutzes nach N ordosten hin. Da danach dennoch ein nordösticher Sturm bedeutende L ticken in den Bestand der Abteiung C riss, hiet man dafiir, dass die Bestandsreste nicht mehr gentigende Festigkeit besässen, weshab vaständige Räumung r vorgenommen wurde. Der N achwuchs ist zwar noch unvoständig, aber auf hinreichende Ergänzung diirfte von den Wadrändern um das Gebiet herum sowie von den Samenkiefern her gerechnet werden können. Was die siidichste Abteiung, F, betrifft, so kann man sagen, dass der grösste Tei - mit Ausnahme des siidichsten, wohabgegrenzten und zusammenhängenden Teis - unter Schirm nahezu fertigverjiingt ist. Der Schirmbestand muss noch einige Zeit stehen beiben, darnit sein guter Zuwachs ausgenutzt werden kann. Auch hier iegt eine gewisse Gefahr inbezug

102 LANFORSBEST ÅNDET 505 auf Sturmfäungen durch nordöstiche Winde vor, doch ist die Gefahr geringer as auf den I 92 9 geräumten Teien von C und D, bei wechen infoge der Lage unmittebar neben einem steien Bergabsturz die Beanspruchung des Wadbestandes durch die recht gewöhnichen scharfen nordöstichen Winde eine hö here war. Auf Grund der Karte Fig. I I ist eine Areaberechnung derjenigen Gebiete ausgefiihrt worden, die nach dem Abtrieb I 9 29 andauernd mit atem W a d bestockt waren. Das Resutat der Areaberechnungen iegt in Tabee 7 vor, die auch die Ziffern fur Stammanzah, Kubikmasse usw. pro Hektar fiir die jetzt reduzierten Abteiungen angibt, wobei Kiefer und Fichte getrennt behandet warden sind. Der ate Wad nimmt nun nicht mehr as 8,s ha ein, gegeniiber fruher q, 7 ha. Mehr as die ha be Fäche des Versuchsgebietes ist aso nach dem Hi e be von I 9 29 der neuen W adgeneration iberassen w orden. Dabei ist jedoch zu beachten, dass nur ein geringerer Tei hiervon as von den Nordsäumen her verjiingt bezeichnet werden kann. Angesteten Beobachtungen nach hätte dieser Tei im Durchschnitt eine nord-siidiche Breite von 30 m, die sich in r 5 J ahren verji.tngt haben. Die Verjiingungsgeschwindigkeit bei Anwendung n ur der W AG NERsch en Methode wäre demnach u n ter den fragichen Verhätnissen 2 m pro J ahr gewesen. V. Uber den Zuwachs der Saumbäume. W AG NER gibt bekanntich an, dass der N ordsaum bewegich sein so, so dass die Wurzesystenie der Saumbäume nicht Zeit erhaten, sich zu kräftig zu entwicken, da sochenfas zu befiirchten ist, dass eine fiir den Nachwuchs schädiche Wurzekonkurrenz in dem Aussensaurn eintritt. In dem Lanforser Bestande haben Ungeegenheiten durch derartige Wurzekonkurrenz nicht beobachtet werden können. Dagegen hat es sich gezeigt, dass eine bedeutende Produktionszunahrne dadurch erhaten werden kann, dass man die Saurnbäume eine ängere Zeit stehen ässt und ihre freie Steung ausnutzt. V erf. hat fruher bereits dies e Fragen beriihrt (PETRINI I 9 27 ), und die Ziffern, die damas geiefert wurden, sind wiederhot in der norwegischen und finnändischen Fachpresse erörtert warden (BARTH I929, HAsLUND I93o, KIAER I93o, BARTH I931). Ich habe daher nun versucht, das voriegende Materia fiir eine Untersuchung iiber den Zuwachs der Saumbäume zu verwerten. Das Materia fi.i.r diese Untersuchung ist den Abteiungen B, D, E und F entnommen worden, wobei aus der D-Abteiung diejenigen Teie ausgeschossen warden sind, die unten am Berge iegen. Die Untersuchung betrifft den Zuwachs bei Brusthöhe während der Zeit I9I7-I929 fi.tr diejenigen Bäume, die in den betr. Abteiungen sich innerhab der närdiebsten 3o-Meterzone - durch den Hieb von J 914 reduziert auf 25 m - befunden haben, vergichen mit denjenigen Bäumen, die sich in der unrnittebar siidich davon geegenen 30 m breiten Zone befunden haben. F ir diesen Vergeich sind ae im J ahre I 9 29 no ch vorhandenen F ichten mit ii ber I o cm Durchmesser herangezogen worden, insgesamt I 22 Saumbäume und 444 Bäume aus der Zone siidich der Saumzone. Die Hiebe innerhab der verschiedenen Abteiungen sind aus den Tabeen 3 und 4 zu ersehen. Aus Tabee 8 geht hervor, wievie Bäume I926 vor- 34. Medde. fr!in Statens Skoffsförsöksastat. Häf. 26.

103 506 SVEN PETRINI handen waren, und diese waren so mit der Hauptsache nach auch no ch I da. Ein grober Vergeich zwischen den beiden Objekten ergibt, dass durchschnittich in den Saumzonen die Gesamtzah Stämme pro Hektar von 3 I s im Jahre I9I7 auf etwas mehr as Ioo im Jahre I929 reduziert worden ist, während in den Zonen sidic h da von etwa 6 2 s im J ahre I 9 I7 und 2 7 s im J ahre I 9 29 vorhanden waren. Dabei ist der Hi e b von I 9 I 7, ni ch t aber der von I bericksichtigt worden. In Tabee 9 findet man die Ziffern fiir J ahresringbreite und Grundfiächenzuwachsprozent ftir die verschiedenen Dreijahrperioden und im Mitteifiir die ganze Zeit. Der Durchmesser des Grundfiächenmittestamms I929 ist durchgehends beträchtich geringer in den Saumzonen. Dies ist indessen durch die Hiebsform bedingt, was aus einem Vergeich der Verhätnisse I 9 I 7 hervorgeht, wo die Saumzonen im Durchschnitt einen Mittestamm von 2 I, 5 cm au fweisen, während die entsprechende Ziffer fir die Zonen sidieb da von 2 I, 7 cm ist. Wird Abteiung D aus diesem V ergeich ausgeschossen - wozu man berechtigt ist, da die Partien unten am Berge nicht in die Untersuchung eingehen, und da diese Partien (mit starken Bäumen) in den verschiedenen Unterabteiungen von Abt. D verschieden gross sind - so ergibt sich fiir den Mittestamm I 9 q durchschnittich 2 I, 5 cm fir R, E und F bzw. 2 I,4 cm fiir Bi, Ei und FII, d. h. der Unterschied ist umgekehrt. Die Hiebe in den Saumzonen haben aso durchschnittich stärkere Bäume entfernt as in den Zonen sidieb davon. Tabee 9 zeigt, dass der J ahresring in den Saumzonen durchschnitiich fiir die Zeit r 9 I 8-I eine Breite von 2, z mm ge gen I, s mm sidic h von den Saumzonen aufgewiesen hat, und das Grundfiächenzuwachsprozent (Zinseszinsrechnung) ist 4, r bzw. 2,9 :Y. jährich gewesen. Uber die Verteiung des Zuwachses auf verschiedene Durchmesserkassen geben die graphischen. Darsteungen in Fig. 2I Auskunft, wo. die Jahresringbreite zuoberst, das Grundfiächenzuwachsprozent pro J ahr zuunterst in der Figur angegeben ist. Aus der Figur ergibt sich, dass der Zuwachs bedeutend grässer bei den Saumbäumen as bei den dichter stehenden Bäumen weiter in den Bestand hinein ist, und es wi scheinen, as wenn die mitieren Dimensionen in den Saumzonen am kräftigsten auf die Freisteung reagiert hätten. Das Materia der stärksten Bäume ist jedoch zu gering, as dass ein sicherer Schuss in dieser Hinsicht gezogen werden könnte. Vom Gesichtspunkt der Behandung aus ist es aber von grösstem Interesse, zu konstatieren, dass jedenfas die mitieren Dimensionen so kräftig auf eine Freisteung reagieren, denn die vom forstichen und wirtschaftichen Gesichtspunkt aus ansprechendste Behandung eines Schirmbestandes ist es natirich, sukzessiv die stärksten und jeweis wertvosten Bäume abzutreiben, um die schankeren Stämme hoher Quaität rasch zu wertvoen Dimensionen auswachsen zu assen, wodurch geichzeitig der Nachwuchs beginstigt wird. - Der einzige Einwand, der gegen eine derartige Hiebsform zu erheben wäre, betrifft die Sturmgefahr, die bei einer unvorsichtigen Entnahme der stärksten Stämme zunimmv ' In der Tabee und in der Figur ist der Ausdruck >Lichtstand» fiir die geich sidieb von den Innensaumzonen befindichen Streifen verwendet worden. Wie aus der Beschreibung des Hiebes hervorgeht, kann dieser indessen nicht as "Lichtung> im eigentichen Sinne bezeichnet werden, wenn man diesem Ausdruck die Bedeutung beiegt, dass die grässten Bäume durchgehends begiinstigt 'werden soen. Es sind nämich vor aem die mittegroben Dimensionen, die fiir die Saumsteung aufgespart werden soen.

104 LANFORSBESTÅNDET 507 VI. Die neue Generation. Es schien mir von Interesse zu sein, das Resutat des Verjingungshiebs dadurch näher zu beeuchten, dass ich die Beschaffenheit des erhatenen Nachwuchses in den nun nahezu fertigverjingten Saumzonen untersuchte. Auf der Karte von r 929 (Fig. r r) ist der Ort fiir die Profie durch den Pfanzenbestand markiert worden, die im Her b st r untersucht wurden. Die Profie, die teis in graphischer Darsteung (Figg ), teis in Tabeenform (Tab. ro) wiedergegeben werden, si.nd von Siiden nach Norden gerechnet. Jedes Profi ist 2 m breit in ost-westicher Richtung,. und auf 5 m Profiänge ( = r o q m) bedeutet so mit j ed e beobachtete Pfanze ein Tausend Pfanzen pro Hektar. Die graphischen Darsteungen (Figg ) ge ben die Schätzungsresutate in aufeinander fagenden Sektionen von je 5 m Länge wieder. Da die Pfanzen innerhab jeder Sektion in Kassen nach der Höhe gerechnet worden sind, kann man aso an den Profien direkt den Aufbau des 'Pfanzenbestandes studieren. Profi r ist r o o m ang und in der besten Partie von Ab t. A ge egen, wobei die Zonen von. r 9 r 4 wie auch von r 9 r 7 bericksichtigt worden sin d. In den Sektionen dem N ordsaum des Bestandes zunächst sind die Pfanzen kein, während die Höhe zunimmt, je weiter nordwärts vom. Saume die Sektion iegt - eine sprechende Iustration fiir das Anfangsstadium eines Wagnerbestandes. Ein Tei der weitest nordwärts befindichen Pfanzen hat sich indessen dort schon bei der Anegung des Versuchs befunden. Im Durchschnitt fiir das ganze Profi beträgt die Anzah Pfanzen 33 ooo pro Hektar (siehe Tabe e r o), wovon 3 r ooo F ichten sind. Von den Fichtenpfanzen sind mehr as 2 5 ooo pro Hektar mehr as r dm hoch. Von den iibrigen Profien biden Nr. 2, 3, 4 zusammen eine 5,%-Schätzung von Abteiung DI und Nr. 5, 6, 7 eine 5,% -Schätzung ''on Abteiung E I. Ans diesen Schätzungen geht hervor ('fabee r o), dass die Pfanzenanzah grässer ist auf dem gunstigeren Westabhang, auf Abt. E, as auf der Kaotte, Abt. D, wo im etztgenannten Fae der Nachwuchs durch das Auftreten von Pteris gehindert worden ist. Graphische Darsteungen fiir diese Profie sind nicht ausgearbeitet worden. Auch hier dominiert die Fichte vaständig in dem Nachwuchs. Die Profie 8, 9 und ro, fir weche graphische Darsteungen ausgearbeitet worden sind, iegen in Abt. F und bezwecken, die Unterschiede der Entwickung auf der Kuppe (Profi 8), auf dem Ostabhang (Profi 9) und auf dem Westabhang (Profi ro) zu zeigen. Die Variation der Anzah Pfanzen hat hier ni ch t so vi e zu b edenten: die Kuppe weist j ed och die niedrigste Anzah auf, der Westabhang ist am dichtesten mit Pfanzen bestet, und der Ostabhang nimmt eine Mittesteung ein. In sämtichen Profien dominiert die Fichte, die hier etwa 99,% der Gesamtanzah Pfanzen ausmacht. - Auf dem Westabhang ist der Nachwuchs bedeutend weiter in der Entwickung geangt as an den iibrigen Steen; es finden sich hi er im Durchschnitt fiir Profi r o mehr as 2 2 ooo Pfanzen pro Hektar, die hö her as r m sind, während die entsprechende Anzah fiir den O stabhang (Profi 9) etwas i.iber 8 ooo und fiir die Kuppe (Profi 8) nur soo pro Hektar ist. In den graphischen Darsteungen treten au ch deutich die U nterschiede beziigich der Verteiung der verschiedenen Grössenkas~en hervor. -

105 508 SVEN PETRINI VII. Öber die Sturmgefahr aus verschiedenen Himmesrichtungen. Bei der Diskussion iiber die Hiebsrichtung hat der Eegriff»vorherrschende Windrichtung eine grosse Ro e gespiet. Im agemeinen hat man Anass, sich in erster Linie vor Schädigung durch westiche Winde zu schiitzen, und das Wagnersystem griindet sich auch auf dieses Prinzip, indem der Abtrieb die Richtung von Norden nach Siiden einhät mit rascherer Räumung östich geegener Teie. Hierbei. ässt es sich indessen nicht vermeiden, dass die Nord- und die Ostseite in hohem Grade den Winden exponiert werden, und es kann daher von entscheidender Bedeutung fiir den panmässigen Verauf des Hiebes sein, ob in einem bestimmten Fae oder im agemeinen Sturmgefahr von diesen Seiten her voriegt. Es wäre in diesem Zusammenhange von Interesse gewesen, eine Untersuchung ii ber die Frequenz fiir den W a d gefähricher Wind e aus verschieden en HimmeJosrichtungen fiir Schweden auszufiihren. Da indessen das hierfiir zu verwertende Materia in schwer zugängicher Form voriegt, hätte die Untersuchung azu grosse Arbeit erfordert. Dank freundichem Entgegenkommen des Chefs der Staatichen Meteoroogisch-Hydrographischen Anstat ist Verf. jedoch in der Lage gewesen, Zusammensteungen fiir r 6 Windrichtungen von zwei stationen her zu verwerten, nämich dem stockhomer Observatorium und der Beobachtungsstation in Nora, von wechen Stationen Nora in der Nähe des Versuchsgebietes iegt. Das Materia wird in den Tabeen r r und r z vorgeegt. Die Angaben vom stockhomer Observatorium. umfassen die 42 Jahre r und die von Nora die 40 Jahre r88r-r9zo. Die verwendete Skaa ist 6-gradig, und die drei stärksten Grade, 4, 5 und 6, diirften Stiirme von socher Stärke bezeichnen, dass sie dem Wade gefährich sein können. Nur soche heftige Winde sind in den nachstehenden Zusammensteungen beriicksichtigt worden. - Die Bezeichnung 6 ist in Stockhom nnr 3 ma (Stiirme aus N, W und E) und keinma in Nora während der genannten Zeit zur Anwendung gekommen. Die Beobachtungen sind um 8 Uhr vorm. gemacht worden. Wenn ein Sturm änger as 24 Stunden gedauert hat, kann er mehrmas registriert warden sein, und andererseits sind einige kiirzer dauernde Stiirme iiberhaupt nicht registriert worden. Die Anzah Beobachtungen gibt demnac::;h nicht die Anzah Stiirme an, da es sich aber um Beobachtungen während so anger Zeit handet, diirften doch aus dem Materia einige Schiisse betreffs der Frage gezogen werden können, weche Sturmrichtungen am gefährichsten sind. In Stockhom ist die rein nördiche Stutmrichtung die ge~öhnichste (3 9 Beobachtungen unter 340, siehe Tab. r r). Rechnet man ae närdichen Winde (NW-NE) zusammen, so ist ihre Anzah r4r St. oder 41,5 ~,;; särniicher Beobachtungen, obschon bei geicher Verteiung n ur 3 r, z % ans diesen Richtungen her kommen soten. Die rein. westichen Stiirme sind geichfas sehr gewöhnich (3 5 Beobachtungen), während die sudwestichen eine geringere Frequenz (z 6 Beobachtungen) aufweisen. - Werden die mit 4 bezeichneten Windstärken ausgeschossen, so beiben fiir die untersuchte Periode in Stockhom 42 Sturmbeobachtungen iibrig, d. h. durchschnittich eine Beobachtung pro J ahr, und die Maxima iegen da im März mit närdichen bis östichen und im Oktober mit närdichen bis westichen Stiirmen. Die

106 LANFORSBESTÅNDET 509 ganze Siidseite ist dabei sehr w enig repräsentiert: m der Richtung aus WSW, SW, SSW, S, SSE, SE, ESE sind während dieser 42 Jahre nur 4 Beobachtungen mit der Bezeichnung s gernacht worden, wovon 2 siidwestiche Stiirme betreffen. Im Innern des Landes ist die Windstärke bedeutend geringer as an der Kiiste, und es ist daher nur natiirich, dass man eine geringere Anzah heftiger Winde in Nora as in Stockhom registriert hat. In Nora ist der Grad S im I,aufe von 40 J ahren n ur 3 ma registriert worden, nämich fiir einen siidwestichen, einen westsiidwestichen und einen nordwestichen Sturm. Im iibrigen kommt nur die Bezeichnung 4 vor. In Tabee I 2 sin d insgesamt I os heftige Wind e verzeichnet, ungefähr ein Dritte der entsprechenden Anzah Beobachtungen in Stockhom ausmachend. Die Siidwestwinde sindam zahreichsten in Nora (2s Beobachtungen), danach kommt die Richtung WSW (2o Beobachtungen). Die heftigen Winde aus NE stehen jedoch an dritter Stee (IS Beobachtungen) und können in diesem Zusammenhange nicht vernachässigt werden. Eine Beurteiung des W AG NERsystems vom Gesichtspunkt der Windwurfgefahr aus muss nach den hier angefiihrten Ziffern ziemich unginstig ansfaen. Hierbei kann man die ganze Siidseite und Westseite ausser Rechnung assen, da ja das WAGNERsystem bezweckt, Schutz gegen Winde aus diesen Himmesrichtungen zu erzieen. Es ist vor ae m das reichiche V or kommen von närdichen und nordöstichen Winden, das Bedenken dagegen erwecken muss, die Bestandsränder nach diesen Seiten hin zu öffnen, wie das System es vorschreibt. Zusammenfassung. Die Bedingungen fiir die Erzieung naturichen Nachwuchses sind zweifeos innerhab grosser Teie des Versuchsgebiets sehr gute. Die höchstgeegenen Teie des Gebiets sind indessen beziigich der Verjiingung weniger ginstig gestet. Die Rohhumusbidung, die jedoch von verhätnismässig geinder Beschaffenheit ist, macht es wunschenswert, dem Boden erhöhten Lichtzutritt zu verschaffen, bei kräftigem Abtrieb aber entsteht Gefahr fiir den Nachwuchs durch eine reichiche P/ens-Vegetation. Die Sturmgefahr ist auch am grössten in dieser höher geegenen Kaottenpartie, die einen sorgfätig ausgefiihrten Schirmhieb unter Ausnutzung keinerer Liicken verangt, wenn die Verjiingung auf naturichem Wege ohne Schwierigkeiten so durchgefiihrt werden können. In diesen Teien des Ge biets ist das W AG NERsystem ein vöig ungeeignetes V erfahren. Auf den Nordabhängen, auch den Teien, die nach NW und NE zu iegen, kommt die Fichtenverjiingung gut fort, sowoh in einer Kahzone von beträchticher.breite nach aussen von dem Nordrande des Bestandes as auch innen unterhab des geockerten Nordrandes, und hier ist aso das WAGNERsystem wohangebracht riicksichtich des Verjiingungseffekts. Der einzige

107 510 SVEN PETRINI ernste Ubestand besteht hier in der Gefahr des Windwurfs, wortiber mehr unten. In den gutartigsten Teien des Versuchsgebiets, auf den feuchten Partien der Ost- und Westabhänge, kann natiiriche Verjiingung mitteist jeder beiebigen Methode erziet werden. Der Nach wuchs tritt wiig sogar unterhab eines geockerten Siidsaums auf, obwoh die Siidränder auf der Kuppe und auf den trockneren Partien des Gebiets äusserst ungiinstige sterie Zonen aufweisen ( siehe Fig. I 2). Das WAGNERsystem wurde im Bestande I 9 I 4 von GuNNAR ScHOTTE eingefiihrt, der I92o die Modifikation vornahm, dass die Nordsaumbäume, die, wie es sich gezeigt hatte, kräftig auf Freisteung reagierten, so ange stehen geassen werden soten, wie es von anderen Gesichtspunkten aus mögich wäre (N achwuchs, Sturmgefahr, Schwierigkeit des Ab transports des Hozes iiber verjiingte Areae hin). Diese Modifikation fiihrte dazu, dass man beziigich der Veregung der Ränder eine gewisse Zuriickhatung beobachtete. Geichzeitig ging die Entwickung innerhab des Bestandes mehrorts in socher Richtung, dass Nachwuchsgruppen sich dort einsteten. Dieser Verjiingung musste man sich annehmen, weshab die Liicken sukzessiv erweitert wurden. Das Vorkommen von durch Fäue besehärigten und schechtwiichsigen Bäumen wirkte in gewissen Partien stark bestimmend auf den Abtrieb, und das Auftreten von Windbriichen, Borkenkäferangriffen u. a. sowie die verschiedene Neigung des Bodens, Nachwuchs anzunehmen, fiihrten dazu, dass einige Abw.eichungen von dem ursprungichen Programm vorgenommen werden mussten. Aes dies sind ja vöig natiiriche Erscheinungen, mit derren man stets in der Praxis zu rechnen hat, sobad es sich um einen Bestand grässeren Umfanges handet. Eine freiere wadpfegiche Behandung des ganzen Areas erwies sich auf diese Weise im Laufe der Zeit as unerässich. Ein Pan fiir die Regeung der Verjiingungsgebiete und ein revidierter Pan fiir den Abtrieb des aten Bestandes mussten unter Beriicksichtigung des aktueen Zustandes des Wades aufgestet werden.. Ein derartiger reguierender Hi e b wurde I ausgefiihrt und I weitergefiihrt. Danach k ann man kaum irgendwo innerha b des Versuchsgebietes noch weiter von WAGNERhieb reden, obwoh der Bestand mindestens ebenso viee Nordsäume jetzt wie bei der Arregung aufweist. Der Zuwachs bei den Fichten, die sehr frei gesteit in den Nordsaumzonen gestanden haben, ist besonders untersucht und mit den Zuwachseistungen der Bäume vergichen worden, die in einer Zone entsprechender Breite in dem kräftig durchforsteten Bestande nach innen davon gestanden haben. Es zeigt sich, dass die weit auseinander gesteten Bäume in den Saumzonen einen bedeutend kräftigeren Zuwachs prciduziert haben, as es weiter in den Bestand hinein der Fa gewesen ist. Im Durchschnitt beträgt die J ahresringbreite be i Brusthöhe bei den ginstig stehenden Fichten mitterer Dimensionen 2-2 '/2 mm und die Grundfächenzunahme pro Jahr 3,8-4,8 % Sowoh aus wadbauichem Gesichtspunkt wie vom wirtschaftichen Standpunkt aus diirfte es daher empfohen werden können, gute Randbäume mitterer Dimension stehen zu assen, darnit sie während kurzer Zeit zu starken Dimensionen auswachsen. Der einzige Vorbehat, der dabei gernacht werden muss, betrifft die Fiirsorge fiir die Sturmfestigkeit, die zur Beobachtung einer gewissen Vorsicht bei der Durchfiihrung einer sochen Massnahme mahnt,