STATENS SKOGSFORSOKSANSTALT

Transkript

1 MEDDELANDEN STATENS SKOGSFORSOKSANSTALT HAFTET i MITTELUNGEN AUS DER FORSTLICHEN VERSUCHS ANSTALT SCHWEDENS HEFT RAPPOR TS OF THE SWEDISH INSTITUTE OF EXPERIMENT AL FORESTRY No RAPPORTS DE LA STATION DE RECHERCHES DES FORETS DE LA SUEDE No CENTRAT.TRYCKER!ET, STOCK!IOT.M 19 J 7

2 REDAKTÖR: PROFESSOR GUNNAR ~CHOTTE

3 INNEHÅLL. skogsförsöksanstatens tikomst och uppgift. (Die Entstehung und Aufgabe der Kg. Forstichen Versuchsanstat Schwederis) av GuNNAR ScHOTTE...:... XI skogsförsöksanstatens tomt och byggnader: (Der Baupatz und die Gebäude der Kg. Forstichen Versuchsanstat Schwedens). Försöksträdgården (Der Versuchsgarten) av GuNNAR ScHOTTE xv Nybyggnaden (Der Neubau) av C. LINDHOLM... XX skogsförsöksanstatens avdeningar: (Die Abteiungen der Kg. Forstichen Versuchsanstat Schwedens.) skogsavdeningen (Forstiche Abteiung) av GuNNAR SCHOTTE XXXV N a turvetenskapiga avdeningen (N aturwissenschaftiche Abteiung) av HENRIK HEssELMAN XLI Entomo~g~ska aboratoriet (ForstentomoogischeAbteiung) av!var TRAGARDH XLIX Avdeningen för föryngringsförsök i Norrand (Abteiung fiir die Verjiingungsversuche in Norrand) av EDVARD WIBECK... LIV Redogörese för verksamheten vid Statens skogsförsöksanstat under år 1915: (Bericht iiber die Tätigkeit der Kg. Forstichen Versuchsanstat Schwedens im J ah re 1915.) L Skogsa vdeningen (F orstiche A btei!ung) a v GuNNAR ScHOTTE II. N a turvetenskapiga avdeningen (N aturwissenschaftiche Abteiung) av HENRIK HEssELMAN :.. 6 III. Entomoogiska aboratoriet (Forstentomoogische Abteiung) av IvAR TRÄGÅRDH... 8 NILS SYL VEN: Den n~rdsvenska taen Die nordschwedische Kiefer I GUNNAR SCHOTTE: Om snöskadorna i södra och meersta Sveriges skogar åren xgxs-xgx6... Uber die Schneeschaden in den Wädern Siid- und Mitteschwedens in den Jahren ,... XIII GÖSTA MELLSTRÖM: skogsträdens frösättning år xgx Der Samenertrag der Wadbäume in Schweden im Jahre XXI Redogörese för verksamheten vid Statens skogsförsöksanstat under år xgx6: (Bericht ii ber die Tätigkeit (j.er ~g!. Forstichen Versuchsanstat Schwedens im Jahre 1916.) L Skogsa vdeningen (F orstiche Abteiung) a v GuNNAR ScHOTTE 189 II Naturvetenskap iga a v deningen (N aturwissenschaftiche Abteiung) av HENRIK HESSEUIAN III. skogsentomoogiska aboratoriet (Forstentomoogische Abteiung) av IvAR TRÄGÅRDH IV. Avdeningen för föryngringsförsök inorrand(abteiungfiir die Verjiingungsversuche in Norrand) av EDVARD WIBECK 197 Sid.

4 EDVARD WIBECK: Om eftergroning hos tafrö Verspätung der Keimung nordschwedischen ~iefernsamens bei Freiandssaat OLOF TAMM: Om skogsjordsanayser...,..... Uber Wadbodenanaysen...,.... L. MATTSSON: Formkasstudier i fusutna tabestånd..... Eine Studie i\ ber die Formkassen der dichtgeschossen Kiefernbeständen... HENRIK HESSELMAN: studier över sapeterbidningen i naturiga jordmåner och dess betydese i växtekoogiskt avseende 2 97 Studien i\ber die Nitratbidung in narorichen Böden und ihre Bedeutung in pfanzenekoogischer Hinsich t XXXIII Sid. 201 XXIII 235 XXV 261 XXIX GUNNAR SCHOTTE: Lärken och dess betydese för svensk skogshushåning...: The Larch and its Importance in Swedish Forest Economy... LIX L. MATTSSON: Form och formvariationer hos ärken. Stu= die r över trädens stambyggnad The Form and Form-Variations of the Larch... LXXXV ] ENRIK HESSELMAN: Om våra skogsföryngringsåtgärders inverkan på sapeterbidningen i marken och dess bety= de se för barrskogens föryngring.... On the Effect of our Regeneration Measures on the Formation of Satpetre in the Ground and its Importance in the Regeneration of coniferous Forests NILS SYL VEN: Om taens knäckesjuka... XCI I077 Uber den Kieferndreher CXXVII IVAR TRÄGÅRDH: Undersökningar över gran= och ta= kottarnas skadeinsekter... I 141 Investigations in to the insects injurious to the spruce and pin e cones... CXXXVII GUNNAR SCHOTTE: Om aspens produktionsförmåga I205 Communication preaabe de sept paces d'essai CXLVI HENRIK HESSELMAN: studier över de norrändska ta= hedarnas föryngringsvikor II Studien i\ber die Verji\ngungsbedingungen der norrändischen Kiefernheiden II SVEN ODEN: Om kakningens inverkan på sur huntusjord... Uber die Einwirkung des Kakes auf saure Humusböden... ~ ' "} I 22 I CXLIX I287 C LXIX

5 MEDDELANDEN FRÅN STATENS SKOGSFÖRSÖKSANSTALT. Om våra skogsföryngringsåtgärders inverkan på ~apeterbidningen i marken och dess betydese för barrskogens föryngring. A v HENRIK HESSELMAN. FÖRORD. Den första utgångspunkten för de undersökningar, som utgöra föremået för efterföjände avhanding, ämnade de studier över tahedarnas föryngring, vika ti en de pubicerades i försöksanstatens meddeanden år Undersökningarna över fuktighetens fördening i marken i en svårföryngrad tahed hade givit ti resutat, att en bristande vattentigång icke kunde vara den direkta orsaken ti de svårigheter, som en föryngring av taheden erbjuder. På samma gång hade det visat sig, att man icke genom en växing i fuktighetstigången kunde förkara de egendomigheter i pantskogens fördening, som man ofta finner i en gesstäd tahed. Dessa undersökningar jämte några andra skä förde mig ti den tanken, att den verkiga orsaken ti den ångsamma och egendomiga föryngringen förnämigast vore att söka i humustäckets beskaffenhet. FÖr att fut kargöra denna fråga fordrades emeertid en närmare utredning av de förändringar, som humustäcket undergår i andra skogar, när vi genom kahuggning, bädning, bränning eer annan markberedning söka åstadkomma skogens föryngring. Under vissa omständigheter eda dessa åtgärder ti önskad effekt, under andra däremot icke. Många orsaker kunna ju härvid vara verksamma, såsom oikheter i frötigången, växingar mean ämpig och oämpig väderek etc., men en mycket viktig orsak ha vi ock i den oika inverkan på markens beskaffenhet, som dessa nyssnämnda föryngringsåtgärder medföra. I vissa fa framkaa vi genom dem mera djupgående och för skogens föryngring gynnsamma förändringar, i andra däremot bi förändringarna små, eer ock kunna de gå i en för frönas groning

6 HENRIK HESSELMAN. eer trädpantornas utvecking ogynnsam riktning. När det gäer att i detta avseende undersöka humustäckets beskaffenhet, har jag ansett det vara av vikt att främst inrikta studierna på kväveomsättningen. Humustäckets icke minst viktiga ro i skogsmarken är, att det innehåer ett kväveförråd, som genom åtskiiga processer så småningom kommer vegetationen ti godo. Då kvävet, åtminstone i en för växterna tigängig form, vanigen utgör minimifaktorn, som så att säga regerar markens fruktbarhet, kan en studie av det organiskt bundna kvävets omsättning eda ti en i växtfysioogiskt hänseende ytterst viktig uppskattning och värdesättning av markens beskaffenhet med hänsyn ti de unga pantornas snabba och kraftiga utvecking. I en föregående, nyss pubicerad avhanding,»studier över sapeterbidningen i naturiga jordmåner och dess betydese i växtekoogiskt avseende»\ har jag sökt ge en sammanfattande framstäning av skogsmarkens kväveprobem. Jag har därför i efterföjande avhanding ej ansett mig behöva redogöra för de där meddeade resutaten, utan förutsätter, att dessa äro bekanta för äsaren. Vid de undersökningar, vika behandas i efterföjande avhanding, ha anayserna utförts av anstatens kemistbiträden, i främsta rummet av fi. kand. GURLI LAURENTZ. Nitratbestämningarna ha, iksom förut, utförts med den kaorimeter, som tihör Centraanstatens bakterioogiska avdening, vars föreståndare, professor CHR. BARTHEL, med stort timötesgående åtit oss begagna denna på sin institution. Ti honom och andra medhjäpare ber jag att få uttaa mitt varma tack. Experimentafätet 7/ 2 I gr 7. 1 Pubicerad i samma häfte av anstatens meddeanden som föreiggande avhanding.

7 INNEHÅLL: Sid. Kap. I. Inedning Kap. II. Ökat justiträde kan öka eer framkaa humuskvävets nitrifikation 928 Kap. III. Hyggen örtrika granskogar Kap. IV. Hyggen mossrika barrskogar med inträdande nitrifikation i marken Kap. Kap. V. Kahyggen i mossrika barrskogar utan inträdande nitrifikation i marken... VI. Ris och mutnande virkes inverkan på markens kväveomsättning Kap. VII. Markberedningens inverkan på kvävets omsättning.... Kap. VIII. Bränningens inverkan P,å markens kväveomsättning.... Kap. IX. Kobottnar och tjärdaar.... Kap. x. Sammanfattande översikt över skogsfdryngrings~tgärdernas inverkan på markens kväveomsättning Kap. XI. Om de vid förändringarna i kvävets omsättning verksamma faktorerna Kap. XII. Sambandet mean barrskogens föryngring och humuskvävets nitrifikation Kap. XIII. Diskussion av våra skogsföryngringsåtgärder med hänsyn ti deras betydese för humuskvävets nitrifikation Detaj undersökningar: Örtrika barrskogar 1031 Mossrika barrskogar med vid huggning inträdande nitrifikation i marken Mossrika barrskogar, där enbart huggning ej framkaar nitrifikation i marken 1038 Mossrika barrskogar med fäckvis uppträdande örtvegetation Mutnande ris inverkan på humuskvävets nitrifikation Inverkan av markens omröring på humuskvävets nitrifikation Brända eer svedda marker Kobottnar och tjärdaar ro 5o Tabeer: T ab Peptonspatningsförsök T ab Nitrifikation i ösning Ta b. 4 Peptonspatningsförsök T ab, 8-ro. Denitrifikationoo oo Tab Sapeterbidningen vid jordprovens agring I055 w6o 1066 Litteratur oo.. oo

8

9 SKOGSFÖRYNGRINGSÅTGÄRDERNA OCH SALPETERBILDNINGEN MARKEN, 927 KAP. I. Inedning. Inom skogshushåningen har vä knappast något probem så mycket diskuterats och givit upphov ti så oika uppfattningar som frågan om skogens ämpigaste och ättaste föryngring. Här ha vi å ena sidan kahuggaren, som främst itar på med konst frambringad återväxt, å andra sidan bädaren, som i den naturiga föryngringen ser det ideea mået för en ratione skogsskötse. I många fa gå dessa åsikter skarpt isär, i andra åter kunna de närma sig varandra. Här är icke patsen att närmare diskutera de skä, som anföras för de oika meningarna, i viss mån återkommer jag ti denna sak vid sutet av denna avhanding, men i ett fa synas mig de båda åsikternas förkämpar i sina diskussioner ha försummat att utreda, vad man skue kunna kaa föryngringens fysioogi, d. v. s. vikoren för fröets groning och den unga pantans första utvecking. Bristen härutinnan sammanhänger devis med en inom skogshushåningen förefintig tendens, nämigen att på statistisk väg söka ösa rent bioogiska probem. När man i ett visst anta av undersökta fa medes den ena eer andra metoden yckats t. ex. åstadkomma föryngring, anses denna metod vara att föredraga, utan att man därvid tar i närmare betraktande, att det yckade resutatet beror på en föjd av gynnsamma faktorer, vika det just tihör forskningen att närmare söka utreda och anaysera. Har man emeertid härutinnan yckats, har man hea probemet så att säga bättre i sin hand, och det enskida faet, som ska behandas, åter sig på ett het annat sätt bedömas och behandas, än när man bott på statistisk väg sökt bedöma frågan. Det voce emeertid orätt att adees frånkänna den i föryngringsfrågor förda diskussionen bioogiska synpunkter. Ljusets stora betydese och den ro, som markbeskaffenheten spear, ha änge sedan insetts, men dessa frågor ha i rege icke underkastats några mer ingående undersökningar. Amänna uttaanden och förmodanden ha vanigen fått ersätta en mer ingående anays. När det gäer markbeskaffenheten, synes mig föryngringens fysioogi huvudsakigen böra ses från två synpunkter, nämigen för det första markens större eer mindre ämpighet för fröets groning och för det andra dess förmåga att ämna pantan erforderig näring under de första ut-

10 HENRIK HESSELMAN. veckingsåren. Lämpighet som grobädd och förmåga att nära den unga trädpantan äro emeertid egenskaper hos marken, som ingaunda behöva sammanfaa med varandra. Exempe härpå se vi b. a. i tahedarna, där man i avtäcket påträffar ytterst tarika pantor, av vika de festa adrig komma ti någon vidare utvecking. Ett annat exempe erbjuda många nydikade mossar, där fröna med ätthet gro i den havfuktiga Sphagnum-mattan, men där de festa pantorna förr eer sena~e dö. De undersökningar, för vika redogöres i efterföjande avhanding, inrikta sig närmast på markens förmåga att nära de unga trädpantorna, och på hur brukiga skogsvårdsåtgärder verka i detta hänseende. Det är ganska naturigt, att dessa undersökningar i första hand inriktat sig på kvävets omsättning i marken. Assimierbart kväve bidar vanigen markens minimifaktor, som bestämmer dess bördighet. Kvävets invinning och kväveföreningarnas omsättning i marken regeras väsentigen eer utesutande av bioogiska processer, vika i mycket hög grad påverkas av våra skogsvårdsåtgärder. Såvä teoretiska som praktiska skä ha därför bestämt mig för att, när det gäer markens förhåande ti sko gens föryngring, i första hand studera kvävets omsättning. Jag hyser ock den uppfattningen, att de vunna resutaten bekräfta, att den vada utgångspunkten varit den riktiga. KAP. II. Ökat justiträde kan öka eer framkaa humuskvävets nitrifikation. Det är ett amänt bekant faktum, att ett större och rikigare justiträde ti skogsmarken ofta framkaar en både frodigare och artrikare vegetation än den, som anträffas i de sutna bestånden. Vanigen torde man tiskriva enbart och direkt det ökade justiträdet denna vegetationsförändring, men orsakerna igga, varom man ätt kan övertyga sig, även djupare. I en föregående avhanding (HESSELMAN I<JI7) har ganska utförigt visats, att det organiskt bundna kvävet i vissa skogsmarker så småningom överföres ti sapetersyra, medan i andra marker nedbrytningen stannar vid bidningen av ammoniak. Ti de sapeterbidande jordmånerna hör band andra bokmuen. Någon rikigare nitratanhopning äger dock i rege icke rum hos bokskogsväxterna, i det faet visar sig denna skogstyp underägsen t. ex. bandbestånden av äda övträd. I sådan bokskog, där man icke kan iakttaga någon nitratanhopning hos markbetäckningens gräs och örter, har emeertid uckhuggningen ett tydigt infytande i detta avseende. I bokskogarna i Skåne och på Haandsås finner man ofta smärre uckor be' vuxna med haonsnår. Haonen höra (HESSELMAN I 9 I 7, sid. 388) ti våra mest utprägade nitratafia växter, haonskotten från dyika patser ge

11 SKOGSFÖRYNGRINGSÅTGÄRDERNA OCH SALPETERBILDNINGEN I MARKEN. 929 ock en mycket kraftig. nitratreaktion. Men även andra växter i uckorna reagera på samma sätt. I de dear av bokskogarna kring Skäraid, där markvegetationen är mera torftig och huvudsakigen består av smärre bestånd av vitsippor (Anemone nemorosa), visa örter och gräs en åg eer ingen nitrathat; undantag gör dock atid Rubus idams. I de het små uckorna däremot ge icke bott haonskotten utan även sådana växter Ur Skogsförsöksanstatens sam!. Foto av förf. Fig. I. Yppig vegetation av haon och Epiobium angustifoium i mindre ucka i granskog. Värmand. Mönbacka. 16 / Luxuriant vegetation of raspben y and Ejiobiunz angustz'fot'unz in a sma cearing in a spruce-forest. som Vioa riviniana, Poa nemora/is och Poa pratenszs en mycket kraftig nitratreaktion. De individ av dessa arter, som anträffas i det mera orörda bokbeståndet, visa däremot ingen sapeter anhopad i sina vävnader. Då det rikigare jus, som kommer växterna ti godo i uckan, bör gynna den upptagna sapeterns assimiation och såunda försvåra dess påvisande, kan den rikigare nitratanhopningen vä ämpigast förkaras på så sätt, att i uckan försiggår en ivigare sapeterbidning än inuti beståndet. Jag har visserigen ej gjort några a~ayser för att närmare bekräfta denna min förmodan, men andra iakttageser taa för dess riktighet. I bokskogarna på Haandsås är humustäcket ofta ganska torvartat, i mark-

12 930 HENRIK HESSELMAN. betäckningen ingå gärna båbärsris, Leucobryum gaucum och andra mossor. I uckorna uppträda däremot vanigen haon. J ordprov från uckorna nitrificera kraftigt en ammoniumsufatösning, medan samma sags prov från omgivande bestånd sakna denna förmåga. Det råder såunda en betydande skinad med hänsyn ti bakterieforan mean jorden i beståndet och i uckan, och denna skinad har enbart framkaats genom uckhuggningen. Även i andra skogstyper iakttar man ofta en stark vegetationsförändring, tydande på att redan upptagandet av en ucka i hög grad påverkar kväveomsättningen i marken. Granskogarna på Värmiands hyperitmarker ha ofta en mer eer mindre muartad humus, där man påträffar sapeterbidande bakterier (se HESSELMAN I9I7)- I ikhet med andra. örtrika granskogar förekomma dock. i markbetäckningen båbär, kruståte (Aira jexuosa) och andra arter, som tyda på att sapeterbidningen ej är särdees ivig (se HESSELMAN I 9I 7). Luckorna daremot intagas av en utprägat nitratofi vegetation av sådana växter som haon, Epiobium angustifoium samt på somiga stäen även brännässor ( Urtica dioica), vika antyda, att sapeterbidningen i marken måtte starkt ha ökats Qfr fig. I). Dessa här i korthet omnämnda iakttageser antyda såunda, att föränd ringar i justigången kunna inverka på omsättningen av markens kväveförråd. Ett närmare studium av de förhåanden, under vika detta äger rum, ämnas i det föjande. En god edning vid dessa studier Jämna de s. k. nitratofia växterna, för vika jag redogjort i en föregående avhanding. Genom att studera dessa växters uppträdande och undersöka deras hat av sapeter har man ett ätt tigängigt mede att bedöma sapeterbidningen i marken. De resutat, som härigenom erhåas, böra emeertid ytterigare kompetteras genom bakterioogiska undersökningar och direkta bestämningar av jordens sapeterbidande förmåga. Då barrskogarna såvä med hänsyn ti sin utbredning som sin ekonomiska betydese spea en vida större ro i vårt and än övskogarna, kommer jag i det föjande att utesutande syssesätta mig med de förra. Med hänsyn ti kväveomsättningen i bestånden kan man, som förut visats (HESSELMAN 1917), urskija två typer. Hos den ena typen, de örtrika barrskogarna, omföres humuskvävet ti sapeterkväve, hos den andra, de moss" och avrika barrskogarna, stannar de kvävehatiga ämnenas nedbrytnipg vid bidning av ammoniak. Dessa oika typer böra isärhåas vid st~diet av skogsvårdsåtgärdernas inverkan på markens kväveomsättning.

13 SKOGSFÖRYNGRINGSÅTG.:\RDERNA OCH SALPETERBILDNINGEN I MARKEN, 931 KAP. III. Hyggen i örtrika barrskogar. (Detajbeskrivningar sid. I03L) I de örtrika barrskogarna av såvä ta som gran försiggår en sapeterbidning i marken. Så ångt man kan döma av de s. k. agringsproven (se HESSELMAN 1917) som ock av växternas nitrathat, är sapeterbidningen ej så ivig som i många andra växtsamhäen. Trots beskuggningen, som fördröjer den upptagna sapeterns assimiation, kan man i rege i markbetäckningens växter ej påvisa någon sapetersyra. I detta hänseende utövar en avverkning ett kraftigt infytande, som man redan torde finna av det exempe, jag omtaat från granskogarna inom Värmands hyperitområde. Ett par, något undersökta fa torde vara ägnade att ytterigare beysa denna sak. I stockhomstrakten, t. ex. i omgivningarna kring Djurshom, höra granskogarna ofta ti den örtrika typen. En karaktärsväxt är båsippan. Mången gång är det ätt att påvisa, hurusom.denna skogstyp uppkommit genom granens in vandring i ekskog, här och där i granbeståndet kvarstående gama ekar bära ett vittnesbörd härom (jfr även tig. 2). Granskogarna kring Djurshom avverkas genom en oregebunden, mera panös bädning, då och då resuterande i smärre uckor. I dessa finner man ej säan en yppig båsippsvegetation, som med hänsyn ti exemparens kraftiga utvecking och bomrikedom vida överträffar vad man träffar i bestånden. Som jag förut framhåit (HESSELMAN 1917 j, kan man i rege ej påvisa sapeter hos båsippan, trots att denna växt är en så utprägad inuväxt. Båsipporna i dessa uckor ge däremot, märkigt nog, en mycket kraftig sapeterreaktion med difenyamin och kon c. svavesyra (maj I 916), viket visar, att sapeterbidningen i uckan måtte vara synnerigen ivig. I Jämtands och Lappands på siurgrund utveckade örtrika granskogar förekommer som bekant en ganska rik markfora. Trots att jordproven vid agring kunna bida ej obetydiga mängder nitrat, kan man endast mera undantagsvis påvisa sapeter hos växterna, även mer utprägat nitratafia arter, t. ex. haon, ge ofta negativt utsag (HESSEL MAN I 9 I 7 ). I dessa granskogar utveckas, som de festa skogsmän vä känna, en utomordentigt frodig markvegetation vid upptagandet av större uckor eer kahyggen. Vegetationen når gärna en sådan yppighet, att föryngringen i högst vä<>entig mån försvåras. Hur ett dyikt hygge kan se ut, därom torde fig. 3 ge en ganska god förestäning. Den vegetation, som utveckas; är en utprägat nitratafi fora, ho~ ett mycket stort anta arter kan man påvisa sapeter i betydande mängd, t. o. m. hos en sådan växt som Aconitum septentrionae, viken mindre ofta är nitratförande. Å sid finner man en närmare skidring av ett sådant hygge.

14 93 2 HENRIK HESSEUIAN. U r Skogsförsöksanstatens sam!. Foto av förf. Fig. 2. Ekbestånd, som omvandas i granskog. Uppand. Danderyds sn. Djurshom. 24 / Forest in which oak, hitberto predominant, is giying way to spru.ce.

15 SKQ;SFÖR\'N<;RINGSÅTG;\RIJERN.-\ OCH SALPETERBILDNINGEN MARKEN. 933 Ur Skogsförsöksanstatens sam!. Fig. 3 Foto av T. LAGERBHRG. Frodig ört- och gräsvegetation p~ hygge i örtrik granskog, Ångermanand. T~sjö sn. T~sjöberget. Jui Stor nitrathat hos växterna. Acont"tu.m sefjtenirio1!.ae. Luxuriant herbaceous and grass vegetation on a cearing in a herbuent sp:uce-forest. Rich content of nitrates in the pants.

16 934 HENRIK HESSELMAN. Hos de örtrika barrskogarna framkaar det ökade justiträdet, antingen det förorsakas av en större ucka eer av ett kahygge, en förökad sapeterbidning i marken. Man skue möjigen kunna tänka sig, att örternas och gräsens ökade nitrathat vore en föjd av minskad konkurrens om sapetern genom trädbeståndets borttagande. Jag har ej gjort några anayser för att närmare kunna beysa saken, men huggningars infytande i andra, mer undersökta beståndstyper taa för att det verkigen är fråga om en ökning av sapeterbidningens intensitet, som ger sig tikänna i den rika fora, som utveckas på hygget. Härför taar i synnerhet förhåandet i de typer, som jag nu går att skidra. KAP. IV. Hyggen i mossrika barrskogar med inträdande nitrifikation i marken. (Detajbeskrivningar se sid ) I en föregående avhanding (HESSELMAN 1917) har jag visat, att i de mossrika barrskogarna markens organiska kväve ej överföres ti sapeter, utan kommer växterna ti godo antingen i form av ammoniak eer ock såsom mera kompicerade organiska kväveföreningar. Detta är även faet i våra mest produktionskraftiga mossrika barrskogar, såsom i de av SCHOTTE ( 19 r 2) närmare beskrivna barrbandbestånden i Björkviks socken, Södermanand, hörande ti Jönåkers häradsamänning. Bestånden i denna de av häradsamänningen avverkas genom trakthyggen med fröträd, som äggas i föjd inti varandra. Under första avverkningsåret.tivaratagas timmer och annat grövre virke, varefter hygget igger orört ti påföjande vinter, då brännved och massaved bortköras. Under den därpå föjande våren hopsamas riset i smärre högar och brännes, varefter marken kutiveras med ta genom rutsådd. Hjäppantering utföres sedermera med ta och gran. Jag har närmare undersökt en serie hyggen av oika ådrar i när beten av Vikärrstugan i Björkviks socken, en detajerad beskrivning återfinnes å sid Innan jag ingår på en närmare redogörese för dessa hyggen, vi jag framhåa några viktigare drag hos de bestånd, som avverkas. Bestån- den utgöras av ta och gran i bandning med varandra och tihöra den i meersta Sverige vaniga barrbandskogstypen. Bestånden äro särdees vä sutna, buskar sakna<;, ris, såsom båbär och ingon, förekomma såvä i ringa anta som i merendes små och svagt utveckade individ. Gräs och örter spea en mycket underordnad ro. Här och där förekomma smärre fäckar med ekorrbärsört (Majanthemum bifoium), spridda exempar av vårfrye (Luzua piosa), pågon gång ser man Trientais europa:a, Meampyrum sivaticum. Harsyra ( Oxais acetosea) förekommer endast

17 SKOGSFÖRYNGRINGSÅTGÅRDERNA OCH SALPETERBILDNINGEN MARKEN. 935 undantagsvis, någon gång finner man smärre fäckar med Anemone nemorosa. I de bestånd, som igga inti de studerade kahyggena, är Luzua piosa det enda gräset, medan örter möjigen med undantag av Meampyrum-arter och Goodyera repens saknas. Markbetäckningen utgöres väsentigen av ett jämnt mosstäcke, bidat ti adees övervägande de av Hyocomium parietinum och proiferum, såunda våra två vanigaste skogsmossor, av vika den förra bidar huvudparten av mosstäcket. Detta igger het öst på marken och kan med ätthet yftas upp från det underiggande humustäcket. Detta humustäcke har en mera ucker struktur, är devis bandat med minerajorden, men hör dock ti hea sin typ ti den humusform, som bidar ett skikt på marken. Enstaka smärre U r Skogsförsöksanstatens sam. Fig. 4 Foto av förf. Humusprov från starkt växtig, mossrik barrbandskog. Södermanand. Björkviks sn. Vid 62 cm begynner bekjorden. 7 / Sampe of raw humus from a very good mixed forest of pine and spruce. metmaskar anträffas. Från mera utprägad råhumus skijer sig den före fintiga humusformen genom sin större uckerhet, mindre seghet etc, men från muen b. a. därigenom att den bidar ett särskit täcke på den underiggande minerajorden. Humusformen torde närmast motsvara vad tyskarna kaa»moder», på svenska ha vi tyvärr ännu ej något gott namn, jag skue emeertid vija föreså mossmya. Humusformen reagerar utprägat surt, nitrifikationsbakterier saknas, vid agring bidas endast några spår sapeter. Under detta humustäcke föjer ett tydigt, men ej vidare utprägat bekjordsskikt om 3 a 4 cm, som underagras av en ti sin struktur ganska ucker rostjord (se vidare fig. 4). Såvä markprofi som markbetäckning äro tämigen typiska för meersta Sveriges bättre barrskogsmarker. Det förtjänar anmärkas, att några växter, som antyda någon högre bonitet hos marken, ej förekomma, viket även är faet i de av SCHOTTE skidrade, utomordentigt vackra och virkesrika bestånden.

18 HENRIK HESSELMAN. När dessa bestånd kahuggas, inträffar en mycket ångt gående förändring i marken och i vegetationen. På det hygge, som gjordes vintern I915-19I6, togos jordprov i sutet av maj I916 (3'/5). Marken var då ännu så gott som oförändrad, mosstäcket var ännu friskt, där det icke var överstrött med vis~nade barr. Några hyggesväxter hade ännu icke inkommit. Det från hygget tagnajordprovet bidade vid agring endast minim-aa mängder sapeter (se tab. I I, nr r). Redan på hösten samma år har emeertid en förändring börjat visa sig. Hyg get besqktes den 7/ 10, då anträffades spridda exempar av Epiobium angustifoium, Rubus zda:us, Seneci'o sivaticus och Taraxcum of.ficinae, såunda fera utprägade sapeterväxter. Av dessa gåvo Epiobi'um och haon ännu så sent som den 7:de okt. kraftig nitratreaktion, däremot ej Taraxacum och Senecio. En omäggning av hea kväveomsättningen har tydigen börjat att inträda. Sapeter, som ej bidas i marken medan beståndet är kvar, börjar mycket snart och redan under första året att bidas på hygget i sådan mängd, att nitratafia växter kunna uppträda och anhopa sapeter i sina vävnader. I denna riktning fortsätter nu utveckingen en >tid, viket närmare beyses av förhåandena på de ädre hyggena. Hygget från vintern I 9 14-I 9 I 5 undersöktes samtidigt med nyssnämnda hygge sista dagarna av maj Det hade såunda egat över en he sommar och inträdde nu i sitt andra år. Hyggesvegetationen utgjordes av Epiobium angustifoium och Gaeopsis bf:.fida jämte en de andra örter och gräs. Hyggewäxterna förekomma emeertid ännu så änge endast i spridda fäckar. Vid undersökning visar det sig, att Epiobium, Gaeopsis och Soidago virgazt7'ea anhopat betydande mängder sapeter i sina vävnader, de ge med difenyamin och konc. svavesyra en särdees kraftig reaktion. Jordprov från detta hygge, insamat den 3r/s samtidigt med jordproven från beståndet och hygget från vintern I 9 I 5-I 9 I 6, bida vid agring betydande sapetermängder (se närmare tab. r I, nr 2). Sedan såunda hygget egat en sommar, är sapeterbidningen ytterst ivig. Detsamma är även faet med hygget från vintern I 9 I 3-I 9 r 4, som såunda egat i två somrar. Hyggesvegetationen är i huvudsak densamma som förut, Epiobium angustifoium är frodigare och uppträder i rikigare mängd. Den ger jämte haon (Rubus ida:us) en särdees kraftig reaktion med difenyamin och konc. svavesyra. Att dömrna av agringsproven är sapeterbidningen ännu ivigare än i det' ett år yngre hygget. I avseende på hyggesvegetationens utbredning märkes nu en egendomighet, under och omkring fröträden är Epiobium-vegetationen vida

19 SKOGSFÖRYNGRINGSÅTGÄRDERNA OCH SALPETERBILDNINGEN I MARKEN gesare och ägre än på hygget för övrigt. Konkurrensen med fröträden gäer såunda icke bott de uppväxande. ta pantorna, utan ock sjäva hyggesvegetationen. På hygget från vintern I9I2-I9I3 var Epiobzunz-vegetationen uppbandad med ännu fera örter än å de yngre hyggena, såsom t. ex. Carduus crispus och Pragaria vesca. Epiobium angustifozum reagerar endast undantagsvis med difenyamin, viket närmast beror på att pantorna äro ädre (se HESSELMAN I917 sid. 338). Haon och Soz"dago ge däremot en kraftig nitratreaktion. På det ädsta i samma föjd, på samma mark och i samma exposition beägna hygget är hyggesvegetationen ganska rik. Hygget gjordes vintern I9I I-I912 och hade såunda vid undersökningstifäet ( 9/ 2 5-3Ij5I9I6) egat fyra somrar. Band hyggesväxterna märkas utom Gaeopsis bijida fera av våra vanigaste åkerogräs 'såsom mjöktiste (Sonchus arvensis), åkertiste ( Cirsium arvens e) och vägtiste ( Cirsium anceoatum) jämte fera andra. I de gama brännfäckarna märkas även nässor ( Urtica dioica). Epiobzum, som. nu vä sannoikt vuxit i fyra år på hygget (atsedan sommaren I 912), ger icke ä.ngre någon nitratreaktion, däremot är detta faet med haon, mjöktiste (S~uchus arvensz"s) och vägtiste (Cirsium anceoatum). J ordprov från hygget bida vid agring betydande mängder sapeter, dock nå kvantiteterna ej samma höga beopp som på I 9 I 4 års hygge. Huruvida detta resutat beror på en ren tifäighet eer får tokas som en avtagande sapeterbidning å hygget må tis vidare ämnas därhän. Ett ännu ädre hygge igger adees invid det nyss skidrade beståndet, men marken består av morän, ej av rustensgrus. Hygget härstammar från vintern 191 o-i 9 I I och iordningstädes våren I 9 I 2. Det undersöktes såvä våren 1915 som våren 1916, såunda vid en hyggesåder av fyra och fem år (se nännare beskrivning sid. 1034). Våren I916 iakttogs kraftig nitratreaktion hos haon, nässor, somiga individ av Epiobium angustifoium och Gaeopsis bijida. J ordpro v, insamade våren I 9 I 5, bidade vid agring betydande sapetermängder (se tab. I nr s). Från detta hygge togos även jordprov för bakterioogisk undersökning. Jordproven visa en stor ammoniakspatningsförmåga (se ta b. I nr I 2 ), nitrifiera mycket ångsamt en ammoniumsufatösning och denitrifiera hastigt och under ivig gasutvecking GILTAYS ösning. Bakterieforan överensstämmer i dessa avseenden med den rena muens. De här skidrade hyggena ämna exempe på hur enbart sjäva huggningen och den därmed inträdande högre justigången under gynnsamma förhåanden kan åstadkomma en radika omvävo I. 'fedde. fr!~t Statens Skogsförsöksanstat.

20 HENRIK HESSELMAN. ning i markens kväveomsättning. Sapeterbidande bakterier, som saknas eer ej kunna påvisas imarken, så änge beståndet är sutet, invandra snart, redan första årets höst finnas de på hygget. En mycket ivig nitrifikation inträder, som gynnar uppträdandet av utprägat nitratafia växter, b. a. en de åkerogräs. Samtidigt undergår emeertid sjäva humustäcket en de förändringar. strukturen bir at mera mriiknande, den redan <i beståndet före- Ur skogsförsöksanstatens sam. Foto av G. ScHOTTI!. Fig. 5 Föryngring av ta och gran i ucka, uppkommen genom nunneangrepp. Södermanand. Björkviks sn. Jönåkers häradsamänning. Nitrificerande humus. Maj Natura regrowth of pin e and spruce in a sma11 cearing eaused by nun-moth. Nitrifying humus. fintiga tendensen ti kumpstruktur bir på hygget at mera utprägad. Humustäcket bibehåer emeertid atjämt sin sura reaktion. De nu skidrade bestånden vid Jönåker förete samma radikaa omvävning i kväveomsättningen även när mindre uckor upptagas (se även fig. s). I dessa uppträda gärna bade haon och Epiobium angustifoium, sapeterbidningen är ganska ivig. I en c:a 14-årig ucka, upptagen på grund av att granarna dödats genom angrepp av barkborrar, gåvo Tnimtais europcea, Luzua piosa och haon mycket stark nitratreaktion. Negativt utsag erhös däremot med Majanthemum bifoium och

21 SKOGSFÖRYNGRINGSÅTGÄRDERNA OCH SALPETERBILDNINGEN I MARKEN. 939 Epiobium angustifoium (ädre, mer utveckade individ). Inuti det sutna beståndet insamades tarika exempar av Luzua piosa, samtiga gåvo vid nitratundersökning. negativt utsag. På samma sätt som skogarna i denna de av Jönåkers häradsamänning förhåa sig många gånger barrbandbestånden i meersta Sverige. Sommaren I 9 I 6 undersökte jag i säskap med överjägmästare U. W ALLMO och på vänig inbjudan av kammarherre FR. VON MECKLENBURG skogarna under Högsjö gård i V:a Vingåkers s:n samt sedermera Akvetterns skogar, där jag gästade disponenten HANS DAHLBERG. Det var för mig av ett särdees stort intresse att något ära känna markförhåanden, under hvika U. W ALLMO utarbetat sin bekanta bädningsmetod, som utan tvive haft det största infytande på utbidningen av vår skogshushåning och som starkt infuerat på så många skogsmäns uppfattning och åsikter. Jag vi då börja med förhåandena å Akvettern. Dess skogar äro väkända band svenska skogsmän både för sin stora produktionsförmåga och för sina vackra föryngringar. Det mest ståtiga exempe på vackra naturiga föryngringar har ScHOTTE ( a, sid. 56g-57I) nyigen beskrivit (jfr fi.g. 6 ), de äro av ett adees särskit intresse med hänsyn ti den skogsbehandingsmetod, som nu med makt bryter sig fram mångenstädes i meersta Europa och som har sin förnämsta utgångspunkt i. W AGNERs bekånta kant bädning, en avverkningsform, som på at sätt söker gynna den naturiga föryngringen. De dear av Akvetterns skogar, som jag undersökt, igga samtiga nedanför högsta marina gränsen. Stundom utgöres marken av en mycket styv, roströd era Qfr A. BLOMBERG 1902), som är föga podsoerad. Morän, mer eer mindre inbandad med era, bidar emeertid största deen av skogsmarken. I de vä sutna bestånden av ta och gran eer av övervägande gran ha risen endast en mycket svag utvecking och spea en mera underordnad ro i markbetäckningen, som förnämigast karaktäriseras av ett jämnt mjukt mosstäcke av de vaniga skogsmossorna, Hyocomz"um parz"etinum och H. proiferum, mera undantagsvis förekommer H. trz"quetrum. Örter och gräs spea, åtminstone i kvantitativt hänseende, en mera underordnad ro. Man finner spridda exempar av harsyra ( O:cais acetosea) samt enstaka eer här o.ch där strödda exempar av vitsippa (Anemone nemorosa). Humustäcket är ganska tunt, dess mäktighet överstiger föga det i fig. 4 avbidade provet, det har vanigen en mera seg, råhumusartad struktur än Jönåkersproven. Några anayser å humustäcket i bestånden ha ej gjorts, men strukturen, markbeskaffenheten och markbetäckningen etc. visa, att den här förekommande humusformen är så närbesäktad med och så ik den, som förekommer i Jönåkersbestånden, att jag är övertygad om, att någon

22 940 HENRIK HESSELMAN. nitrifikation ej förekommer. I örterna i beståndens markbetäckning har jag ej heer kunnat påvisa någon sapetersyra, t. ex. hos Luzua piosa. Den vegetation, som infinner sig i uckan och på större hyggen, är däremot en utprägad sapeterfora. Snart sagt hos samtiga gräs och örter kan man påvisa betydande sapetermängder, t. o. m. hos sådana växter som Potentia erecta, Veronica officinais m. f., hos vika man mera säan kan påvisa sapeter. Särskit uppysande och intressant är i detta avseende en bädningsucka, som första gången upptogs för fera år sedan, men som utvidgades betydigt vintern I9I3--I914 (närmare beskrivning se sid. I 036). I jui I 9 I 6 fanns i uckan en utprägat nitratafi fora, där de festa arterna hade betydande mängder sapeter i sina vävnader, medan samma arter i det omgivande beståndet visade sig fut nitratfria (se sid. I036). Vi återfinna såedes härvid Akvettern adees samma förhåanden som i Jönåkersskogarna, nämigen att redan det ökade justiträde, som bir en föjd av uckhuggningen, framkaar en förändring i kväveomsättningen. Skogarna kring Akvettern reagera i detta hänseende ännu ivigare än de skidrade Jönåkersbestånden. En de kahyggen, t. ex. å Knappedsåsen ovanför sjön Akvettern, ha en ganska artrik hyggesvegetation av gräs och örter, av vika ett betydande anta gåvo en mycket kraftig nitratreaktion (se närmare sid. 1036). Band de mera nitratafia växterna märkas här även stinksyskan (Stachys sivatica) och skogssaad (Lactuca murais). Ännu mer påfaande är den snara omsättning, som inträder vid huggrringar i Lanforsbestånden. Här har skogsavdeningen en större provyta för studerandet av WAGNER-bädningens användbarhet och ämpighet i vårt and. För att förbereda hyggena upptog professor SCHOTTE vintern I9I4 (nov.) en fem meter bred gata, varjämte ett 20 a 25 meter brett bäte inti denna gata jushöggs (ScHOTTE I9I5 b, sid. 764). Redan i jui I 9 I 6 började marken förändra sig i den ovannämnda gatan, Luzua piosa hade ett synnerigen frodigt utseende, påminnande om de pantor, som äro nitrathatiga. Denna växt visade visserigen ingen reaktion, ika itet som skogsstjärna ( Trientais europcea) och harstarr (Carex eporina), kraftig reaktion erhös däremot med i gatan växande, het unga exempar av Epiobium angustijoium. Samma markförändringar iakttagas utmed de ädre beståndskanterna, där granen föryngrar sig särdees vackert (se fig. 6). Här anträffas haon, smutron m. f. växter, tydande på muaktig jordmån. Många ge kraftig nitratreaktion, t. ex. haon, Luzua piosa, Epiobium angustijozimz m. f. (se närmare sid. 1037); På föryngringspatserna vid Lanfors to go s på senhösten I 914 åtskiiga jordprov för bakterioogisk undersökning, ikaedes några prov från

23 en :><: o m Oj 0' ~ ~ " z o [f ~., >- o :..' ~ ~?> o n ::r: m?> t;; ~ 00 ~ tj:j ~ z z o t< z Ur Skogsförsöksanstatens sam!. Foto av G. SCHOTTH. Fig. 6. Fr!.n nordsidan av Lanforsbest!.ndet, Akvettern, numera skogsförsöksanstatens försöksyta 294. Genom tidigare avverkning h~r i nordkanten uppst!.tt en utmärkt föryngring. Beståndet ytterigare stämpat för avverkning mot söder. Nov. r 914. Fine natura regrowtb of spruce at the border of the forest. "' ~ :><:!i -.o """...

24 942 HENRIK HESSELMAN. bestånd och föryngringsuckor. En redogörese för resutaten återfinnes i tabeerna n:r z, 5, g. Undersökningarna omfatta såvä nitrifikationsoch denitrifikationsförmågan som ammoniakavspatningen i en peptonösning. Samtiga prov utmärka sig för en stor peptonspatningsförmåga, varjämte aa prov från föryngringsytor nitrifiera, om än ångsamt, en ammoniumsufatösning, viken egenskap däremot saknas hos jordprovet från det sutna beståndet. Detta taar tydigen för min nyss uttaade åsikt, att kvävet i beståndens humustäcke ej nitrifieras. Resutaten vittna i aa händeser om en viktig skinad i bakterieforan hos marken i bestånden och i de upptagna uckorna. Med hänsyn ti denitrifikationen, sapeterförstöringen, är resutatet mera växande. I uckorna och på föryngringspatserna har den vanigen visat sig ganska stor, men i ett fa dock mindre än i beståndet. Skogarna under Högsjö gods i V:a Vingåkers socken skötas sedan änge tibaka efter W ALLMOS bäd~ingsprinciper (se även fig. 7 ). De utgöras av barrbandskogar av den i meersta Sverige vaniga typen. Bestånden äro vä sutna, markbetäckningen består i övervägande grad av ett mosstäcke, huvudsakigen bidat av Hyocomium parietinum och proiferum med något inströdda Dicranum-arter, mycket enstaka förekommer Hyocomium trz~ quetrum. På grund av beståndens goda sutenhet ha risen en mera underordnad betydese, ingon och båbär äro de förnämsta, den förra förhärskar på rustensgrus, båbär på moränmarken, äfven LimtrEa förekommer. Band örter observeras i främsta rummet Majanthemum bifoium och Trientais europa;a, men fäckvis och enstaka uppträder även Anemone nemorosa, som dock här och där kan biva rätt vanig. Vidare förekomma Luzua piosa, enstaka exempar av Vioa riviniana samt sådana växter sorri Orobus tuberosus, Vicia sepium och V. sivatica. Dessa växter jämte risens ringa utvecking visa, att humustäcket har en för barrbandskogar gynnsam beskaffenhet. strukturen och min erfarenhet från andra iknande marker göra dock, att jag ej tror, att någon nitrifikation förekommer i marken i bestånden. skogsmarken utgöres huvudsakigen av ganska jämna, föga bockrika moränmar.ker, som att döma av den i trakten anstående berggrunden huvudsakigen böra bestå av gnejs. Även rustensmark förekommer, i övervägande grad bevuxen med ta. I bädningsuckorna uppträda åtskiiga örter, tydande på en ökad kväveomsättning i marken, såsom. Veronica chama;drys och V ofjicinai's, Arenaria trinervia, Fragana vesca, Cerastium vugatum. Ganska regebundet, men mindre amänt än smutron, uppträda haon (Rubus ida;us) samt vidare Lactuca murais, Cirsium arvense och C. anceoatum. Av dessa växter är haonet en utprägad nitratafi panta, exempar från

25 SKOGSFÖRYNGRINGSÅTGÄRDERNA OCH SALPETERBILDNINGEN I MARKEN. 943 föryngringsuckorna ha ständigt gett en mycket kraftig nitratreaktion, visande att en sapeterbidning försiggår i marken. Lactuca murans och de båda Cirsium-arterna äro ikaedes nitratafia växter, deras sapeterhat har emeertid icke undersökts. På fuktigare patser är örnbräken ( Pteris aquiina) den vanigaste växten i uckorna. Den når ofta en rätt stor frodighet och är nog hinderig Ur skogsförsöksanstatens sam. Foto av förf. Fig. 7. Föryngring efter bädning, där uckorna börja förena sig med varandra. Södermanand. Högsjö sn. Fredriksbergsskogen. 5 / Nitrifikation i föryngringsytornas humustäcke. Regrowth after thinning at a spot where sma cearings join one another. Nitrifying humus, för granarnas utvecking, som i de ståtiga ormbunkarnas skugga kunna bi ganska gängiga. Granarna ta sig dock atid igenom. Under ormbunkarna bidas en mera muartad humus, vissa muäskande mossor komma ti utvecking, såsom Bryum roseum och Astrophyum cuspidatum. En sapeterbidning försiggår i marken, såvä Luzua piosa som Rubus idceus visa å dyika patser en betydande nitrathat. Vid Äs i Juita socken i Södermanand ha skogarna samma karaktär som å Högsjö. Barrbandbestånden äro vä sutna, mossorna utgöra

26 944 HENRIK HESSELMAN. den väsentiga markbetäckningen, de vaniga risen förekomma, men spea en mera underordnad ro. Band risen märkes även Pyroa chorantha. I bestånden uppträder, men i mycket enstaka exempar, Vioa rivinz'ana. I vindfäsuckorna, även i sådana av ringa omfattning, uppträder mycket snart en nitratafi vegetation, som ger kraftig sapeterreaktion (se närmare sid. 1038). Dessa växter förekomma även på sådan mark, som ej bivit omrörd vid. trädens stormfäning. Skogarna å Akvettern, Högsjö och Äs marker höra tydigen ti samma typ som de, som undersökts å Jönåkers häradsamänning. Visserigen har jag ej undersökt, om någon nitrifikation förekommer i marken under bestånden, men ikheten i aa avseenden med förhåandena å Jönåker, såsom humustäckets struktur, frånvaron af nitrifikationsbakterier (bestånden å Akvettern), saknaden av nitratreaktion hos växterna i beståndet samt min erfarenhet angående andra skogar av samma typ taa för att någon nitrifikation ej förekommer i marken, så änge beståndet är sutet. Ett ökat justiträde däremot, sådant som förorsakas av en uckhuggning, en vindfäning eer en kahuggning, änkar om hea kväveomsättningen, i det att en ivig nitrifikation inträder. Ti denna typ synas våra bästa barrskogsmarker i meersta Sverige höra. I nu skidrade skogstyper har avverkningen ett tydigt infytande på markens kväveomsättning. Antingen ökas sapeterbidningen högst väsentigt såsom i de örtrika granskogarna eer också framkaas den i' en mark, där nitrifikation förut ej ägt rum, t. ex. i vissa typer av de mossrika barrskogarna. Förändringen är oberoende av aa markberedningsåtgärder. Enbart det ökade justiträde, som föjer med avverkningen, påskyndar sapeterbidningen (d e örtrika gransko garn a) eer änk ar in kväv e omsättningen på nya banor, i det den framkaar en nitrifikation (de här skidrade rn ossrika barrskogarna). Emeertid finns det vidsträckta skogsmarker, som vid avverkning förhåa sig på ett annat sätt. Framförat i Norrand tyckas de ha en vidsträckt utbredning, men förekomma även i andra dear av andet. KAP. V. Kahyggen i mossrika barrskogar utan inträdande nitrifikation i marken. (Detajbeskrivningar sid. 1038). Frågan om de norrändska skogarnas föryngring har under de senaste åren mer än någonsin förut trätt i den skogiga diskussionens förgrund. Det har bivit ett probem, icke bott för den praktiskt verksamma skogsmannen, utan har ock ernått en stor skogspoitisk betydese, då frågan

27 SKOGSFÖRYNGRINGSÅTGÄRDERNA OCH SALPETERBILDNINGEN I MARKEN. 945 om de överåriga skogarnas avverkning på det närmaste sammanbundits med frågan om dessa markers föryngring. Ti en början torde man ha hoppats att enbart genom timmerbädningen erhåa dugig föryngring, men då dessa förhoppningar i stort sogo fe, har utveckingen så småningom gått därhän, att man i kahuggning veat se den riktiga principen för de norrändska överåriga skogarnas avverkning och föryngring. Den som kraftigast tagit ti orda för trakthyggesbrukets införande i Norrand, om än i. en för norrandsförhåandena något modifierad form, är Ur Skogsförsöksanstatens sam!. Foto av förf. Fig. 8. Prov av råhumustäcket från ädre, genombädad granskog. I markbetäckningen rikig med båbärsris. Västerbotten. Degerfors revir. Kubäcksiden. 4/ Sampe of raw humus from an od thoroughy thinned spruce-forest. ANDERs HOLMGREN (I 91 4), viken även har förtjänsten av att ha vänt de norrändska skogsmännens uppmärksamhet på att råhumustäcket undergår förändringar vid starkt justiträde ti marken. Sommaren I9I5 hade jag tifäe att tisammans med jägmästare A. HOLMGREN besöka de av honom utagda och skidrade hyggena å Ansjö, Ammers och Sösjö kronoparker inom Bräcke revir, varvid jag fick närmare ära känna de förhåanden, under vika dessa ytor voro utagda, och de förändringar, som marken å dem undergår. De ha sedermera av mig undersökts såvä i september I 9 I 5 som vid oika tifäen under år I 9 I 6. Dessa hyggen tihöra devis den förut skidrade typen med

28 HENRIK HESSELMAN. inträdande nitrifikation i marken (se sid. 934), men ti övervägande de tihöra de en annan typ. Som bekant har råhumustäcket i de norrändska skogarna ofta en ganska mäktig utvecking, framförat är detta faet i de genom timmerbädning starkt utgesade mossrika granbestånden. I dessa har båbärsriset nått en mäktig utvecking, framförat på de något mera jusa partierna mean träden, medan ingonriset vanigen förhärskar omedebart Ur Skogsförsöksanstatens sam. Foto av förf. Fig. g. Råhumusprov från starkt genombädad, svagt växtig och avbehängd granskog Västerbotten. Degerfors revir. Krpk. Kubäcksiden. 4 / I markbetäckningen rikigt med båb1irsris. Bekjorden börjar ungefär vid 47 cm. Sampe of raw humus from an od thoroughy thinned spruce-forest under trädkronorna. Denna egendomiga fördening av båbärsris och ingonris är mycket karaktäristisk för Norrands mossrika barrskogar och kan iakttagas över Sveriges norra skogsområde från norra Daarna i söder ti norra Lappand i norr. Ofta förhåer det sig så, att där granarna stå mycket tätt, ingonriset bir förhärskande, medan i de gesare partierna i beståndet båbärsriset spear den större roen. Genom bädningen synes ofta ha åstadkommits synnerigen gynnsamma betingeser för båbärsriset, och då detta är en kraftig råhumusbidare, har avverkningsformen även gynnat utveckingen av ett mäktigt råhumus-

29 SKOGSFÖRYNGRINGSÅTG.ii.RDERNA OCH SALPETERBILDNINGEN I 1\rARKEN Ur skogsförsöksanstatens sam!. Foto av förf. och T. LAGERBERG. Fig. 10. Genombädad, ädre granskog med 1jockt råhumustäcke. Västerbotten. Degerfors revir. Kubäcksiden. Jui Od thinned spruce-forest,' with thick raw humus COYering.

30 HENRIK HESSELMAN. täcke. Som ett exempe på hur detta kan gestata sig i en ädre, genombädad, svagt växtig granskog hänvisas ti fig. 8 och g. Under det evande mosstäcket träffas ett ganska tätt och mäktigt skikt torra, havförmutnade mossrester, genomdragna av bärrisens underjordiska grenar och något sammanvävda av deras rester. Under detta föjer ett mera strukturöst ager av torviknande eer torvartad konsistens, segt och sani- U r Skogsförsöksanstatens sam. Foto av förf. Fig. I I. Råhumusprov från bygge i ädre, m ossrik granskog. Aira fexuosa. Västerbotten. Degerfors revir. Kubäcksidens kronopark. 4 / 8 19 I S Sampe of raw humus from a cearing in a fairy.od mossy spruce-forest. manhåande, som endast i omedebar närhet av minerajorden har en mera ös och ucker struktur. Mäktigheten av humustäcket uppgår ti 7 a 9 cm, såunda ungefär dubbet m:ot förhåandena i Jönåkersbestånden (se fig. 4). Under detta råhumustäcke föjer ett bekjordsskikt av mycket utprägad karaktär och med en mäktighet av ända ti 10 cm, stundom mindre, stundom mera. De avbidade proven torde få anses ganska representativa för övre Norrands genombädade granskogar (se fig. 10). Granskogarna i Bräcke revir ha ett något mindre mäktigt råhumustäcke av vanigen ej fut så ogynnsam karaktär.

31 SKOGSFÖRYNGRINGSÅTGÄRDERNA OCH SALPETERBILDNINGEN I MARKEN. 949 Liksom i våra mossrika barrskogar med gynnsamma markförhåanden saknas även i det mera utprägade råhumustäcket nitrifikationsorganismer, jordprov framkaa ej någon sapeterbidning i en ämpig ammoniumsufatösning, vid agring bidas endast minimaa sapetermängder (jfr även HESSELMAN r 9 I 7 ). J ord proven denitrifiera ej heer G IL TA vs ösning, ammoniakavspatningsförmågan i peptonösning är svag. Den vegetationsförändring, som inträffar i dessa skogar vid kahuggning, är vida mindre genomgripande än hos den i föregående kapite. skidrade typen. Redan i det sutna eer genom bädning havsutna beståndet spear kruståten (Air a je:ruosa) en viktig ro, som dock, så änge växten ej bommar, föga framträder. På kahygget titar den emeertid betydigt i frekvens, varjämte den genom att övergå i bomstadiet på ett het annat sätt framträder för ögat. Ett kahygge i dessa gama granskogar iknar ofta ett gräsfät, grässtråna stå stundom så tätt som på en åker, och de brunvioetta stråna och bomvipporna skänka åt marken ett säreget, vioett skimmer. Samtidigt med denna vegetationsförändring omskapas humustäcket mer eer mindre. Det genomväves a.v kruståtens tarika, fina rötter, förmutningen har ofta starkt påskyndats, humusagret har förminskats och fått en mera muiknande struktur, sparsamma metmaskar anträffas i marken. De åstadkomma emeertid icke någon vidare ombandning med den underiggande bekjorden, endast i den ara översta deen bir detta ager bandat med humus. Ovanpå det så förändrade humustäcket bidar kruståten en tät, grässvåiknande matta (jfr vidare fig. I I). Råhumustäcket genomgår såunda genom kahuggningen vissa förändringar. De visa sig också i en kraftigare mikroorganismverksamhet, ammoniakavspatningsförmågan är på hygget större än i beståndet, skinaden är ofta ganska betydig (se t ab. r n:o I -7). Nitrifikationsbakterier in vandra emeertid ej, jordproven nitrificera ej en ammoniumsufatösning. Vid agring bidar jorden endast h e t obetydiga sapetermängder, ofta ej mer än samma sags prov från bestånden. I <ietta avseende ha överensstämmande resutat erhåits med prov från oika patser å kronoparken Kubäcksiden i Västerbotten (se ta b. I 2 samt detajbeskrivningen sid. I040), från kronoparkerna Ansjö och Ammer i Bräcke revir (se sid. IOJ8, 1041, tab. I 2). På de råhumushyggen, som karaktäriseras av en rikt utveckad vegetation av kruståte (Aira je:ruosa), bir såunda visserigen kväveomsättningen ivigare, men ingen förändring inträder i densamma. Den vid förmutningen bidade ammoniaken oxideras ikaså itet som i beståndet ti sapetersyra.