UTOMHUSFÄRGER för TRÄ

Transkript

1 STATENS NÄMND FÖR BYGGNADSFORSKNING SNB Rapport42 UTOMHUSFÄRGER för TRÄ av Börje Andersson och Pau Nyin STOCKHOLM 1957

2 UTOMHU.SFÄRGER FÖR TRÄ Exterior House Paints BÖRJE ANDERSSON och PAUL NYLEN STATENS NÄMND FÖR BYGGNADSFORSKNING

3 REDIGERING: I. von ZWEIGBERGK TRYCKINDUSTRI BROMMA 1957

4 o INNEHALL FÖRORD INLEDNING 5 7. ALLMÄNNA SYNPUNKTER PÅ UTOMHUsFÄRGER FÖR TRÄ 2. PROVNINGSMETODIK UNDERsÖKNINGARNA AV ÅR års orienterande undersökning (F13).2 Inventering av svensk måningspraxis års undersökning över grundfärger (F81 A) års kompetterande undersökning (F81 B) 4. UNDERsÖKNINGARNA AV ÅR årsförsöksserier (F200) års försöksserier (Fa69: ) års kompetterande försöksserier (Fa69: 2) och 1955 års undersökningar över atexfärger års kompetterande undersökning SAMMANFATTANDE RESULTAT AV DE SVENSKA UNDERsÖKNINGARNA NÅGRA VIKTIGARE UTLÄNDSKA UNDERsÖKNINGAR. Amerikanska undersökningar..2 Hoändska undersökningar.3 Övriga utändska undersökningar SUMMAR Y LITTERA TUR TABELLER FIGURER

5

6 FÖRORD Ar 1950 utgavs som nr 16 i dåvarande Statens Kommittes för Byggnadsforskning»Meddeanden» den första redogöresen för de sedan 1944 pågående svenska undersökningarna rörande utomhusfärger för trä ( 7). I meddeandet framades en de amänna synpunkter på sådana färger samt refererades utändsk forskning på området. Senare häften innehö en redogörese för de svenska undersökningarnas uppäggning samt dittis vunna resutat. Sedan m~ddeande nr 16 utkom har 6 år förfutit. Under denna tid har en rad nya försöksserier startats och i viss utsträckning även givit resutat. De på 40 taet igångsatta serierna har givit sutgitiga resutat. Speciet på pigmentområdet har stora framsteg gjorts under denna period, b. a. har färger med titandioxid som täckande, vitt pigment fått ökad användning. Tiden har därför ansetts vara mogen för att utge en ny skrift i denna fråga. Den är avsedd att ersätta det tidigare meddeandet nr 16 som nu är utgånget. Vissa partier av detta ingår h.är i reativt oförändrat skick, medan andra reviderats med beaktande av senare års resutat. Rapporten är inte ämnad som en måningsanvisning, utan vi främst redogöra för hur ångt forskningen i dag kommit på detta område. Stockhom i januari 1957 Författarna 5

7

8 INLEDNING Måning av utvändigt trä är för Sveriges vidkommande av mycket stor betydese med hänsyn ti den stora omfattning trähusbebyggesen i vårt and har., Därti kommer aa yttre byggnadsdetajer av trä i våra stenhus, främst då fönsterkarmar med bågar. Tyvärr finns ingen aktue statistik över omfattningen av det svenska trähusbeståndet. Den sista amänna bostadsräkningen utfördes Denna visade att det i tätorter med över 200 invånare (exk. Stockhom) fanns trähus, utgörande 78% av ~ostadsbebyggesen. På andsbygden var motsvarande siffror eer 88 % trähus. Härti kommer des Stockhom, som visserigen inte har så många trähus, des trädetajer i aa övriga boningshus, som 1945 uppgick ti ca Och sutigen tikommer fabriker, agerokaer m. m. Statens Kommitte för Byggnadsforskning ( SKB) gjorde år 1950 en översagsberäkning av den åriga kostnaden för ojemåning av utvändigt trä på byggnader och kom fram ti siffran 50 mijoner kronor. Detta beopp kan med hänsyn ti den stora bostadsproduktionen och ti kostnadsökningen under senare år antas ha stigit avsevärt, och torde numera uppgå ti minst 75 mijoner kronor per år. Det är atså betydande kostnader förknippade med trähusmåningen, varför en omfattande forskning för att nedbringa dessa är vä motiverad. Då en avsevärd de av de nämnda kostnaderna hänför sig ti ommåning står mycket att vinna på en förängning av måningens ivsängd. Att få fram en färg som kan motstå de speciea påkänningar den utvändiga trämåningen är utsatt för är emeertid inte något enket probem. Band påkänningarna må i första hand nämnas de starka röreser i träet som orsakas av fuktighets och temperaturvariationer. Röreserna är oika i oika riktningar störst tvärs över fibrerna och minst ängs dessa. Att få en färg att föja med i dessa röreser samt bibehåa sin vidhäftning och samtidigt motstå nedbrytande krafter från väder och vind med sobestråning, regnpåsag m. m. är ett inveckat avvägningsprobem. Om samspeet mean de oika krafter som bryter ned en färg vet man tyvärr ännu atför itet för att därav kunna dra några säkra sutsatser om dess ämpiga sammansättning. Man har emeertid under årens opp kommit fram ti en de håpunkter; dessa diskuteras i kapite. Ti de nämnda nedbrytande faktorerna kommer sedan i praktiken ett ferta omständigheter som är betingade av byggnadstekniska detajer. Band dessa må särskit nämnas byggfukten, som med nuvarande forcerade byggnadstempo ännu vid tiden för måningens utförande är betydande och som kan ge mycket starka och snabba skadeverkningar, vika möjigen kan undgås genom att komponera färger genomsäppiga för vattenånga eer färger som inte tar skada av att underaget är fuktigt. Om dessas ivsängd vet man dock tyvärr ännu at för itet. Bättre vore givetvis om man på något sätt kunde undanröja orsaken ti skadeverkningarna. Måningsgruppen inom Statens Nämnd för Byggnadsforskning ( SNB) bearbetar för närvarande detta probemkompex. Virkets beskaffenhet, bygghetsen, årstiden och vädereken vid måningens utförande är vidare en rad omständigheter som tisammans kan medföra att även en måning, utförd med goda färger, het kan så fe. År 1943 ansog SKB för första gången mede ti forskning rörande utvändig måning på trä, och den första försöksserien betecknad F13 startades Det var en orienterande undersökning, som dock karade fera probem. År 1945 tikom»trämåningsnämnden», med representanter för färgindustrin, Byggnadsstyresen, Byggnadsånebyrån, Måaremästarnas Riksförening samt bostadsföretag, trähustiverkare och råvaruindustri, med uppgift att panera de fortsatta arbetena. Nämnden inventerade under åren dåvarande måningsmetoder för utvändigt trä i Sverige och panerade nästa stora försöksserie F81 A som kom igång under Denna finansierades av nämndens intressenter gemensamt med SKB. År 1948 tikom nästa försöksserie F81 B närmast i ansutning ti en undersökning rörande måning på Boidenimpregnerat trä. 7

9 Med dessa serier hade ett stort anta paneer satts ut, och innan resutat av dessa visat sig, ansåg man det inte ämpigt att sätta igång nya försök. Verksamheten begränsades därför under åren ti bedömning av paneerna. Ar 1950 redovisades de första resutaten i meddeande nr 16 från SKB (7). Under vintern 1951 anordnade SKB en konferens rörande måning på utvändigt trä med detagare från b. a. färgindustrin, inojetiverkarna, byggnadsindustrin, fastighetsägarna, måarmästarna och måarna. Diskussionsinäggen har utgivits som rapport nr 24 från SKB ( ). Konferensens första resutat var att ett måningsutskott tikom inom SKB. Detta började b. a. behanda fuktvandringsprobemet, som sedan togs upp även av SNB :s måningsutskott sedermera måningsgruppen inom SNB. Ar 1952 kunde nästa stora försöksserie F200 startas och i samband härmed anade Färg och Fernissindustriens Forskningsaboratorium (FFL) en ny provstation för dessa undersökningar i Täby, 2 mi norr om Stockhom. Ar 1954 påbörjades den hittis största försöksserien F a69: där man mot bakgrunden av tidigare resutat söker komma fram ti inom vika områden de optimaa färgsammansättningarna igger. Sutigen startades 1955 fyra smärre kompetterande försöksserier F a69: 2 vari främst vissa med arbetstekniken sammanhängande färgtekniska probem undersöks. Även i andra änder görs iknande prov. 'Före uppäggningen av våra undersökningar studerades därför den utändska itteraturen på området noggrant och denna har sedan kontinuerigt föjts. Viktigare dear av denna itteratur refereras i kapite oeh 6. Emeertid är förhåandena i oika änder i fråga om kimat, byggnadsteknik, måningspraxis, anspråk m. m. så varierande att resutaten inte utan vidare kan överföras ti svenska förhåanden. Någon så brett och förutsättningsöst uppagd undersökning som vår har heer inte utförts utomands. I USA, där de viktigaste arbetena gjorts, synes denna forskning huvudsakigen ha varit föragd ti råvarutiverkarna, varigenom försökens uppäggning i fera fa påverkats av respektive företags tiverkningsprogram. De i denna bok beskrivna försöken har finansierats av SKB, SNB och färgindustrin gemensamt. Bidrag har även ämnats av råvaruindustrier, trähustiverkare och bostadsföretag. Provmåningarna under åren utfördes på Statens Hantverksinstitut (SHI) och under åren på Kung. Tekniska Högskoan (KTH). Undersökningarna ingår som ett ed i verksamheten vidffl. Av de prov som utförts har man kunnat dra fera principiea sutsatser beträffande oika oje och ackfärgstypers ämpighet. De färgsammansättningar, som här redovisas, bör dock ej uppfattas som direkta rekommendationer på recept. Likvärdiga och i andra avseenden t. ex. strykbarhet bättre färger än de som provats i våra försöksserier kan sannoikt komponeras med utgångspunkt från dessa principiea sutsatser... 8

10 . ALLMÄNNA SYNPUNKTER PÅ UTOMHUSFÄRGER FÖR TRÄ 1.1 F ärgtyper För utomhusmåning av trä begagnas i Sverige endast ett fåta huvudtyper av färger. Av åder begagnas numera företrädesvis på andsbygden rödfärg, en samfärg med mjökister som bindemede, en specie järnoxid, Fau rödfärg, som pigment och järnvitrio som konserveringsmede. Emeanåt tisätter man även inoja för att minska färgens smetning. Denna färg kan endast begagnas på ohyvat virke, där den ger en håbar och underhåsbiig måning. Dess användning på boningshus går dock atmera tibaka, medan uthus, ekonomibyggnader m. m. ofta atjämt måas med rödfärg. Besäktade med rödfärgen är impregneringsfärgerna, som är uppbyggda på ösningar av något konserveringsmede mot röta, såsom pentakorfeno, kornaftain och naftenat. Ofta är dessa svagt pigmenterade för att ge en viss kuöreffekt, och emeanåt ingår även smärre. mängder binde~ede, t. ex. akyd. Impregneringsfärgerna är ätta att anbringa, spricker och fagnar inte samt bereder inga probem vid ommåning. De används framför at för att måa fasaderna på sportstugor och enkare byggnader och har inte fått någon större användning för måning av vior eer snickerier. Gemensamt för dessa bägge huvudtyper av färger är att de samtidigt med kuöreffekten har en viss konserverande inverkan på träet. Den övervägande deen av utvändigt trä måas med ojefärger, under senare år har även börjat användas dock ännu i mindre utsträckning akydackfärger. I motsats ti de nyssnämnda färgtyperna ger ojeoch akydackfärgerna en sammanhängande och reativt tät fim 1 med de för och nackdear som detta innebär. Den rätta avvägningen av komponenterna för att förhindra snabb nedbrytning är beträffande dessa färger ett betydigt svårare probem. Under de ara senaste åren har man även börjat använda atexfärger för utomhusmåning av trä. Det är härvidag främst fråga om färger på poyvinyacetat. Hittis vunna erfarenheter har i stort sett varit goda, men användningen befinner sig ännu på experimentpanet varför det är för tidigt att med säkerhet uttaa sig om deras ämpighet för utomhusmåning. 1.2 Ojefärgens sammansättning Ojefärgen är som nämnts den dominerande färgtypen för utomhusmåning på trä. Avvägningen av färgens sammansättning må:ste sutgitigt utrönas på empirisk väg. De omfattande forskningsarbeten som nedagts på detta område har dock karagt fera sidor av samspeet mean de oika komponenterna i färgen. I detta avsnitt ämnas en översikt häröver med hänvisning ti den viktigaste itteraturen på området under de senaste 20 åren. I kapite 6 ämnas något utförigare referat av vissa viktigare utändska undersökningar. Forskningsarbetena har i första hand tagit sikte på tre probem, nämigen bindemedets och pigmentets sammansättning samt de reativa mängderna av dessa. Då endast färdigstrykningsfärgen är direkt utsatt för atmosfärens inverkan har den kommit i centrum för intresset.. 21 Pigment En betydande de av forskningsarbetet på detta område har utförts i USA, där huvudparten uppskattningsvis ca 75% av utomhusfärgerna för trä är vita ( 2). Därigenom har just vita färger tidragit sig det största intresset. En rad intressanta översikter över området har pubicerats av b. a. Vannoy ( 5865) samt W erthan (6772). Daas Paint & Varnish Productian Cub har under edning av Darrow sammanstät en översikt över den amerikanska itteraturen på området fram ti1951 (21, 23). 1 Ordet fim begagnas i denna skrift genomgående för att beteckna det torkade färg eer ackskiktet. 9

11 1.21 I vita trähusfärger kan tre huvudtyper av pigment särskijas, nämigen:. Aktiva, täckande pigment, t. ex. zinkvitt och byvitt; 2. Inaktiva, täckande pigment, t. ex. titandioxid och itopon; 3. Inaktiva, ej täckande pigment, ofta betecknade fynadsmedel Många forskare har på senare år diskuterat de egenskaper oika pigment föränar åt fimen (t. ex. 2, 5, 6, 9, 37, 38, 39, 44, 50, 70 och 73). Även om åsikterna emeanåt skijer sig och synpunkterna någon gång kan vara påverkade av tiverkningsprogrammet i det företag forskaren tihör, tycks man i huvudsak vara överens om vissa amänna riktinjer. Bindemedet, som är fimens svagaste änk, måste skyddas mot vädrets nedbrytande krafter med hjäp av en ämpigt avvägd pigmentbandning. En oja eer karack uppvisar i amänhet avsevärt sämre håbarhet utomhus än en pigmenterad färg. De aktiva pigmenten, som har svagt akaisk karaktär, reagerar med de fria syror, som des från början ingår i bindemedet, des bidas under ojefimens ådring (50). Om dessa syror inte binds, bidrar de ti att fimen snabbt bryts ned. Man saknar ännu möjighet att förhindra att syror bidas (se dock sid. 12), men hastigheten med viken de uppkommer påverkas des av färgens sammansättning, des av vädereksförhåa!dena u!der ådringen,.speciet under c1~na11ra för sta tiden efter färgens appicering. Zinkvitt har betydigt större reaktivitet än byvitt, och zinktvåarna är spröda och något vattenösiga i motsats ti bytvåarna, som är eastiska och mycket vattenbeständiga (29, 50). Oika kvaiteter av dessa pigment kan emeertid uppvisa stora skinader. I fråga om zinkvitt är det t. ex. skinad mean finkorniga, noduära kvaiteter och grövre, acikuära typer ( 2, 31). I de bägge förekommande huvudtyperna av byvitt karbonatbyvitt och sufatbyvitt skijer sig oika kvaiteter i avseende på haten byhydroxid resp. byoxid. Reaktivitetsegenskaperna medför att en färg uppbyggd på zinkvitt som enda pigment vid torkningen ger en fim som hårdnar snabbt men också rätt snabbt bir spröd, viket eder ti nedbrytning genom krakeering och avfagning. Den med enbart byvitt pigmenterade färgen hårdnar ångsammare. I amänhet tycks man dock vara överens om att byvitt som ensamt, aktivt pigment är oämpigt, b. a. på grund av för åg reaktivitet, och att viss tisats av zinkvitt bör förekom rna (50). Man har studerat syrataets ökning under ådring i fimer pigmenterade med enbart byvitt, och har därvid funnit att detta rätt snabbt uppnår värden omkring 70, viket tyder på hög hat av fria syror. I fimer med ämpigt zinkvittinnehå håer sig däremot syrataet normat under 10 (50). De aktiva pigmentens förmåga att bida tvåar, som i och för sig är ett vikor för god håbarhet hos en ojefärgsfim, anses samtidigt öka fimens tendens att sväa vid hög fukthat. Detta kan vara orsaken ti den båsbidning som kan uppstå när ojefärger innehåande zinkvitt och/eer byvitt anbringas på trävirke i dåigt uttorkade stenhus (se sid. 14). Utöver reaktiviteten mot syror skijer sig de två huvudtyperna av aktiva pigment även i ett par andra hänseenden. Zinkvitt har fungicid verkan och förhindrar därmed mögebidningen på färgskiktet, under det att byvitt, som är ett gift för högre organismer, inte påverkar mögesvampens utvecking. Märkigt nog tycks man inte ha funnit någon tisats ti ojefärg, som i detta avseende het kan ersätta zinkvitt (se dock nedan betr. fynadsmede), även om vissa speciea konserveringsmede, t. ex. kvicksiverföreningar, är gynnsamma och medger ägre zinkvitthater. Om färgen har en sådan sammansättning att smutsen tvättas bort av regn, är det även gynnsamt för rnögeförhindrandet. Många utredningar har gjorts i denna fråga särskit i USA. Probemet tycks för Sveriges de inte vara av atför dominerande betydese. Erfarei11eter från~ denonormat fuktig<:~. SOirtaren1954 visar dock att man ej het kan bortse från risken för mögebidning. Zinkvitt absorberar i motsats ti byvitt utravioett jus, viket kan medverka ti att bindemedet skyddas mot nedbrytande verkningar av sådant jus. Speciet under tidigare år sökte man med bandningar av zinkvitt och byvitt tigodogöra sig bägge pigmentens gynnsamma egenskaper, samtidigt som man försökte undvika deras mindre gynnsamma. Vissa forskare framhåer emeertid att zinkvitt på grund av sin större reaktivitet dominerar i en mekanisk bandning av de två pigmenten och att man atså inte kommer ifrån dess nackdear. Byzinkvitt ( eng. eaded zinc oxide) uppges i detta avseende vara fördeaktigare. Den framstäs genom rostning av byhatig zinkrnam, varvid zinkvitt och sufatbyvitt samtidigt bidas. Man har veat göra gäande att byvitt därvid devis bockerar zinkvitt, b. a. genom att utfaa på dess yta. Därigenom skue man få ett pigment med från reaktivitetssynpunkt speciet gynnsamma egenskaper ( 5, 6). Byzinkvitt förefaer ha en mycket utbredd använd 10

12 1.21 ning i USA och det har nu börjat användas även i Sverige. Huruvida detta pigment är fördeaktigare än de mekaniska bandningarna synes dock ännu ej vara het karagt. I amänhet används bypigment i at mindre utsträckning sedan titandioxidpigmenten kommit i amänt bruk. Bypigmentens giftighet samt deras tendens ti missfärgning i b. a. svavevätehatig uft, t. ex. i närheten av gasverk och vissa industrier, minskar deras användbarhet. De har dessutom hög specifik vikt och är dyra. Av en i USA nyigen pubicerad utredning om 60 st. i marknaden förekommande vita byhatiga utomhusfärger för trä framgår att i medeta ca 40% byvitt ingick i pigmentet år År 1956 hade denna siffra sjunkit ti ca 15 %. Detta år var dessutom ett mycket stort anta av färgerna het byfria (34, 35, 36). Vissa forskare gör emeertid gäande att byhatiga färgeriar särskida fördear (t. ex. 38). siikatbyvitt är resutatet av försök att få fram ett bypigment med ägre pris och specifik vikt. Detta pigment, som innehåer en kärna av kisesyra täckt med sufatbyvitt, är ännu föga provat i Sverige, men är ( 44) ha gynnsamma egenskaper. Som ensamt pigment i en färdigstrykningsfärg förefaer det dock på grund av sin juskänsighet vara mindre ämpigt. Band de inaktiva, täckande pigmenten har man mer och mer börjat använda titandioxid. Den har den högsta täckförmågan av aa vita pigment. Redan med en hat av 1520 % titandioxid i pigmentbandningen erhås en för de festa ändamå fut tiräckig täckning. Därmed får man också större utrymme för en förnuftig avvägning av pigmentsammansättningen från andra synpunkter. Av titandioxid förekommer för pigmentändamå två kristatyper, anatas och ruti. De ädsta titandioxidkvaiteterna var av anatastyp och orsakade den för denna typ karakteristiska, starka kritningen av utomhusfärger. Detta begränsade änge dess användning i de fa där man inte accepterade kritningen. I USA, där man i stor utsträckning använder rent vita färger, anser många att kritningen är en förde, eftersom ytan därigenom ständigt håer sig ren. Emeertid tvättas denna färg bort av regn atför snabbt för att i ängden vara ämpig. Först i och med att de moderna, speciabehandade rutikvaiteterna framkom, vann pigmentet större insteg på den svenska marknaden. Huruvida man i utomhusfärger för trä bör begagna enbart kritningsbeständiga rutikvaiteter eer man bör banda '<essa med en mindre mängd kritande anatas är en smaksak. I det förra faet får man en fim som småningom kommer att nedsmutsas, eftersom den prak tiskt taget inte kritar as. I det senare faet erhåer man en viss kritning och ytan håer sig samtidigt ren (2, 39, 48, 49, 70). Litapan tihör också de inaktiva täckande pigmenten. Det är ett besvärigt probem att avväga pigmentsammansättningen i en ojebaserad trämåningsfärg med itopon som inaktivt, täckande pigment så att man får ett gott resutat. I färdigstrykningsfärgen bör itoporr ej ingå i nämnvärd mängd. I de underiggande skikten tycks det däremot kunna begagnas, varigenom emeanåt rådande brist på titandioxid ättas. Litoponbaserade trämåningsfärger ger i rege sämre resutat än titandioxidbaserade. Orsaken därti är inte karagd men kan möjigen sammanhänga med mindre kemisk stabiitet hos zinksufid än hos titandioxid. En utomhusfärg för trä bör inte ha större täckförmåga än vad som fordras för att i ämpig skikttjockek döja underaget. Är täckförmågan för stor frestas man ätt att stryka ut färgen för tunt, viket kan ha skadig effekt (se sid. 13). Av b. a. denna anedning kan det därför vara ämpigt att åta pigmentet devis bestå av icke täckande fynadsmede. Det anses på vissa hå att fynadsmeden endast tjänar som ett biigt utdrygningsmede och de betraktas därför med en viss misstro. Undersökningar på fera hå har emeertid visat att det är omöjigt att göra en verkigt god vit ojefärg för utomhusbruk på trä utan att använda fynadsmedel Fynadsmeden har i sjäva verket ett ferta uppgifter (33, 58, 70). Partikestoreken är ofta av storeksordningen 120 f, medan den hos de täckande pigmenten normat uppgår ti endast några tiondes f Härigenom får man i en vä avvägd bandning av fynadsmede och täckande pigment en partikestoreksfördening i färgen med ägsta möjiga ojebehov och därigenom maxima håfasthet. Principerna därvidag är ungefär desamma som då man bandar cement och sand ti betong. Speciet de typer av fynadsmede där partikarna har nåform torde medföra en förstärkning av fimen; man brukar i dessa fa taa om armering ( 33). Emeanåt (70) har man även veat återföra fynadsmedens verkan på det faktum att sammanhåningen mean dessa och bindemedet är svagare än vid de täckande speciet de aktiva pigmenten. Härigenom skue de spänningar som uppstår i fimen, t. ex. genom träets röreser, upphävas genom att mikroskopiska sprickor, som inte medför risker för fimens varaktighet, bidas. I fimer där dyika brottanvisningar saknas, stegras dessa spänningar med tiden så att småningom stora sprickor uppkommer. 11

13 1.22 De vanigaste fynadsmeden är doomit, asbestin, tak, tungspat, krita, gips.m. f. De nåformiga siikaten används mest i USA, men också de andra typerna har i många sammanhang givit goda resutat (60, 63, 64). Det må här särskit påpekas att man i USA funnit att vissa kvaiteter av naturig krita med ågt ojeta kan ge gynnsamma resutat. Speciet intressant är att man funnit att kritan har nästan ika god fungicid verkan som zinkvitt. Därigenom har det bivit möjigt att för pastenyanser göra pigmentbandningar som är mögeresistenta ( 2, 40, 63, 64), trots att de inte håer nämnvärda mängder zinkvitt. Adees speciea egenskaper uppvis:,r puvriserad gimmer. Partikarna i detta fynadsmede har fjästruktur och orienterar sig vid färgens appicering paraet med ytan. Härigenom ger de gott skydd mot jusets nedbrytande verkan. En nackde är ofta att färgens konsistens ökar när gimmer bandas i. Genom den ökande användningen av färger med standojetisats ti bindemedet, vika har bättre fytning än de ädre färgtyperna (se sid. 32), är det emeertid möjigt att utnyttja gimmerns fördear. Här anförda synpunkter på pigmentsammansättningen hänför sig främst ti vita färger samt ti färger i pastenyanser, som erhås genom brytning av vita färger. I färgstarka, kuörta färger har man inte möjighet att banda in så stora mängder vita pigment. En amän iakttagese är dock att kuörta färger som beretts på goda, utomhusbeständiga pigment i rege ger ängre ivsängd än jusa färger. Vidare har här främst behandats färger med torkande ojor som bindemede. Om man i stäet använder akyder, bidas under fimens ådring mindre mängd syror och behovet av aktiva pigment minskar. Många anser att akydfärger inte as bör innehåa aktiva pigment Bindemede Färgens bindemede svarar för sammanhåningen inom fimen samt för vidhäftningen ti underaget. Som ovan nämnts är bindemedet fimens svagaste änk och måste skyddas genom ämpigt avvägd pigmentbandning. Det är väsentigt att komponera bindemedet så att väderbeständigheten bir så god som möjigt. Vidare bör dess hat håas så åg som möjigt utan att den minimihat underskrides som fordras för att fimen ska håa samman även efter ängre tids ådring. Som bindemede i utomhusfärger för trä har man av åder begagnat kokt och rå inoja. Småningom började man dock tisätta små mängder standoja, kanske i första hand för att förbättra fytningen. Några exakta uppgifter om vad som tidigare varit praxis i Sverige i detta hänseende står dock inte att få. I USA synes man vid tiden för det senaste värdskrigets utbrott i rege ha begagnat en bandning av 92% rå inoja + 8% standoja Q 1 jämte ämpigt sickativ. Under kriget bev det emeertid en amän brist på inoja, och man började därför begagna bandningar av rå inoja och 25 50% standoja ZZ5 samt dessutom rätt höga hater acknafta. Denna bindemedesbandning tåde starkare pigmentering, varigenom man sparade oja. Man var ti en början skeptisk mot dessa»post war paints», men de har sedermera i fera undersökningar visat sig ge utmärkta resutat såvä från väderbeständighetssom fytningssyn punkt. I USA synes man numera amänt använda en bindemedesbandning på rå inojastandoja Z2 i proportionerna 3:, spädd med ca 25% acknafta. Bandningen pigmenteras så att pigmentvoymkoncentrationen (förkortas ofta PV) 2 bir 3234% (58, 67). Man har härmed ämnat de överdrivet standojehatiga färgerna från krigstiden, varigenom ösningsmedeshaten kunnat minskas och färgen atså fått större fyighet. Standojehaten är dock atjämt avsevärt högre än vad som anses ämpigt i Sverige. De fördear man anser sig uppnå med denna bindemedeskomposition är b. a. (41,68): bättre fytning; bättre väderbeständighet; större frihet vid va av pigmentsammansättning och PV;, ojebesparing. Många andra torkande ojor har provats, men de tycks inte ha inneburit några fördear, i varje fa inte om också priset tas i beaktande ( 2, 43). På senare år har man också börjat använda akyder i utomhusfärger för trä, och här kan nämnas de amerikanska s. k.»trim and treis paints», avsedda för måning på istverk, fönstersnickerier o. d. Goda resutat har uppnåtts med feta akyder, även om den åga torrsubstanshaten och ackkaraktären kan våa svårigheter. 1 Beteckningarna standoja Q, Z, Z5 som förekommer på några stäen i texten hänför sig ti den särskit i USA mycket använda Gardnerskaan för viskositetsangiveser. Standoja Z motsvarar ungefär Svenska Ojesageri Aktieboagets (SOAB) standoja 600, medan Q igger mean standoja 100 och 300 samt Z5 mean standoja 2000 och Pigmentvoymkoncentrationen, iband ehuru oegentigt kaad pigmentvoymen, är den de i voymprocent av den totaa voymen icke fyktiga beståndsdear i färgen, som utgörs av pigment. 12

14 Pigmenthat Förhåandet mean pigment och bindemedesmängderna är av stor betydese för fimens ivsängd. Bindemedeshaten bör som nämnts inte vara högre än att den räcker ti för fimens sammanhåning och vidhäftning även efter reativt ångvarig ådring. Förr angavs pigmenthaten ofta i viktprocent. Det är dock inte de oika komponenternas viktmängder som i detta fa har avgörande infytande och man gick över ti att räkna med pigmentvoymkoncentrationen (PV). Men inte heer detta ger hea sanningen. Samma voym av oika pigment fordrar för fuständig vätning oika mängd oja, och det är en med hänsyn ti detta ojeta korrigerad PV som bör användas. Ojetaet för en pigmentbandning kan inte beräknas med kännedom om komponenternas ojeta. På grund av oika partikestorek hos de oika pigmenten bir bandningens ojeta nämigen inte en enke funktion av komponenternas. För att få en färg med optima bindemedeshat måste denna därför bestämmas individuet för varje pigmentbandning. Detta har b. a. betonats av fera amerikanska forskare (9, 10) Grundfärg De här diskuterade synpunkterna gäer i huvudsak endast för färdigstrymingsfärgerna. I fråga om grundfärgerna måste man även ta hänsyn ti andra faktorer. I Sverige iksom i många andra europeiska änder komponeras grundfärgen ofta med avsikt att den ska sugas in i träet och inte ämna någon tjockare fim på ytan. Grundfärgen har därför hög ojehat (ofta %, betecknas här fet 1 grundfärg). Avsikten är att få en fast förankring av skiktet på rent mekanisk väg. Amerikanska forskare hävdar dock att det insugna bindemedet fördear sig i träet utan att bida en sammanhängande fas, varför inte några från vidhäftningssynpunkt gynnsamma verkningar erhås. Genom att träets porositet är oika i oika partier bir insugningen dessutom ojämn. Detta gör att den oundvikiga ytfimen får en ojämn sammansättning och att spänningar uppstår mean oika partier, viket småningom våar sprickbidning. Likaså föreigger stor risk för att man på enstaka täta träpartier får grundfärgsskikt med hög ojehat, vika är atför mjuka för att bära upp de magrare täckfärgsskikten ( 15, 16, 37, 74). I USA hävdar man därför att grundfärgen inte ska sugas in, utan man söker där göra den»nonpenetrating». Ofta byggs grundfärgen upp på i princip samma sätt som färdigstrykningsfärgen och t. o. m. med högre hat av poymeriserade ojor samt ofta med PV upp ti 40 (betecknas här mager grundfärg 1 ). I fråga om pigmenten i grundfärgen förefaer uppfattningarna att gå starkt isär. Emeanåt möter man dock den åsikten att byvitt är speciet ämpig, eftersom den skue hindra bindemedet från att sugas in i grunden (5, 6, 50). 1.3 Anta strykningar Måningen på utvändigt trä omfattar i Sverige atjämt i rege tre strykningar: grundning, meanstrykning2 och färdigstrykning, ett system som betecknas»treskiktsystemet». I USA började man dock redan omkring 1920 praktisera»tvåskiktsystemet», där meanstrykningen utesöts. Detta skedde i första hand för att spara dyrbar arbetstid. Någon materiabesparing sker däremot inte, eftersom man synes anse att detta system fordrar samma totaa skikttjockek som treskiktsystemet, och särskit viktigt är det att grundfärgen är av»nonpenetrating»typ. Uppgifterna om två och treskiktsystemens värde skijer sig, men många synes anse att resutaten är ikvärdiga, förutsatt att den totaa fimtjockeken är densamma ( 15). Vissa uppgifter tyder på att tvåskiktsystemet för närvarande het dominerar i USA. Vid ommåning begagnar man enskiktsfärger, som dock måste påföras innan den gama färgen brutits ned så ångt att grundfärgen tagit skada (2, 37, 74). Att fimens tjockek är en faktor av mycket stor betydese beyses b. a. av arbeten av Browne vid Forest Products' Laboratories i USA. Den optimaa fimtjockeken anges ofta ti omkring 125 [1 3, men uppgifterna varierar från ca ! ( 15, 17). Den amänna uppfattningen har vä tidigare varit, att tunna skikt medför de största riskerna. I ett par artikar från senare år ( 17, 18) visar dock Browne att även för stor skikttjockek kan vara farig (se sid. 35). 1 Inom måeriyrket begagnas termerna fet och mager grundfärg ofta i en annan bemärkese. Med fet gtundfärg betecknas då en färg som inte innehåer något ösningsmede as eer mycket itet ösningsmede, medan mager grundfärg innehåer en större hat ösningsmede. 2 I denna skrift begagnas ordet meanstrykning genomgående som beteckning på den strykning som utförs ovanpå grundfärgen i de fa där sedan ytterigare en strykning ska göras. Inom måeriyrket betecknas denna strykning ofta sipstrykning. Denna beteckning är emeertid oeg entig, då någon sipning i denna färg viket var brukigt då beteckningen uppkom numera i rege ej förekommer. 3 [.t = 0,001 mm. 13

15 Skador som har samband med fuktighetsförhåandena i husen har under senare år tidragit sig stor uppmärksamhet såvä i Sverige som i fera andra änder, däriband USA och Hoand. Dessa skador, som i Sverige observerats på fönstersnickerier i stenhus ( 8), eder ti att i färgskiktet bidas båsor som småningom medför avfagning. Man är vä numera överens om att dessa skador sammanhänger med fuktvandringen inifrån huset, som i sin tur b. a. kan återföras på det forcerade byggnadstempot och de moderna husens större täthet. Fuktigheten inifrån kan inte komma ut tiräckigt ätt och den söker sig då b. a. fram genom trävirket. En bidragande orsak ti att de starka krafter som håer färgen fast vid träet kan övervinnas, är enigt vissa forskare de nedbrytande kemiska reaktioner som sker i kontaktytan mean trä och färg när träet innehåer fytande vatten (29, 32, 38, 45, 46, 56, 63). Vissa forskare anser t. o. m. att det icke är fuktens tryck på fimen som är det avgörande vid uppkomsten av båsorna. Dessa skue i stäet uppstå genom att fimen sväer starkare än underaget vid stigande fuktighetshat. Fimen har därvid röresefrihet endast vinkerätt, mot unde:r,aget med påföjd att båsor bidas. Voymökningen hos fimen uppges vara 8 gånger större än hos underaget vid stor ökning av fukthaten ( 3). Vid måning i nybyggen, där fuktvandring kan förekomma, hjäper det inte att använda traditionea färge' ä.ven om de är adrig' Så väee.rbeständiga, eftersom dessa på grund av närvaron av aktiva pigment visar den nämnda tendensen ti båsbidning. Här gäer det i stäet att bygga upp färger som kan uthärda fuktigheten utan att sjäva förstöras. Som ett kompement härti kan man också tänka sig en invändig behanding av träet i t. ex. fönsterbågar, så att fuktigheten inte kan tränga in i dessa. En väg att ösa probemet»båssäkra» färger anvisas av Vannoy i ett par artikar i American Paint Journa (63, 64). De färger han rekommenderar är uppbyggda på pigmentbandningar som är het fria från tvåbidande (se sid. 10) pigment och som innehåer titandioxid som enda täckande pigment jämte ämpiga fynadsmedel Denna pigmentbandning kan inte användas i vanig ojefärg, eftersom ojan kräver aktiva pigment. Som bindemede begagnas i stäet feta akyder. Färgskiktet bör byggas upp från grunden med dessa färger. Appicerade på en traditione grund anses de av vissa forskare värdeösa ( 14, 63, 64), medan andra anser att de fungerar även där. För att eiminera probemen med fukten har man under senare år i större skaa börjat prova atexfärger främst sådana som är baserade på poyvinyacetat för utomhusmåning på trä. Dessa färger är permeaba för vattenånga varigenom risken för båsbidning eimineras. Emeertid har man ännu för kort erfarenhet av dessa färger för att sutgitigt kunna rekommendera dem. Hittis utförda försök ser emeertid ovande ut. Ett intressant bidrag ti frågan om fuktighetens inverkan på måade trädetajer ämnar Danturna i en artike i Farbe und Lack (22). En undersökning av fuktupptagning och fuktavgivning hos måade runda provkroppar av trä som utsatts för atmosfärens variationer gav ti resutat att ett tätare färgskikt upptar fuktigheten ångsammare vid stigande fukthat. Men samtidigt är i många fa fuktavgivningen betydigt ångsammare_ vid sjunkande fukthat. Resutatet bir att medefuktigheten hos provkroppar med tät fim of t<\ är högre än hos provkroppar med mindre tät. Här bör dock observeras att försöken gjorts med provkroppar som på aa sidor varit omgivna av uft, så att den hos husväggar ofta förekommande temperaturgradienten saknas. I en artike i tidskriften Byggmästaren ( 8) framäggs de resutat som erhåits vid Måningsutskottets inom SNB undersökningar. Dessa visar att många fa av tidiga måningsskador på_ fönstersnickeri er, speciet på_ karmarnas bottenstycken, måste hänföras ti fuktvandrmgen. 1.5 Nia vägar för forskningen på trämåningsområdet Några forskare har sökt angripa trämåningens probem på ett mera grundäggande sätt. Så har b. a. Taen vid TNO i Hoand (51, 53, 54, 55) studerat töjningsdiagram hos ösgjorda fimer av färger med oika pigment och pigmentbandningar, och Dunn m. f. (28, 29) har i USA gjort en rad undersökningar över enpigmentfärgers egenskaper. Dessa försök tycks emeertid ännu inte ha givit något nytt utöver vad man redan tidigare kunnat suta sig ti genom de mer praktiskt inriktade försöken. Man har dock anedning anta att fortsatta undersökningar av detta sag ska bi av värde vid komponerandet av nya färgtyp er. 14

16 2. PROVNINGSMETODIK 2.1 Amänna synpunkter Vid provning av utomhusfärger finns i huvudsak tre oika aternativ att vä ja mean:. Provning under verkighetstrogna betingeser på byggnader; 2. Provning på paneer, som sätts upp utomhus i provstäningar; 3. Provning på paneer i korttidsprovningsapparat. Vid paneringen av de svenska undersökningarna kunde aternativ 3 omedebart utesutas, eftersom när försöken påbörjades 1944 ingen korttidsprovningsapparat fanns som kunde ge säkra uppysningar om oika färgers ivsängd. Omfattande arbeten med dessa pågår dock runt om i värden, men ännu återstår mycket att göra innan man vågar ita på utsagen från en korttidsprovning. Vid fyktig granskning av probemet förefaer kanske aternativ provning på byggnader vara det mest titaande. Denna metod erbjuder emeertid många vanskigheter. Endast i undantagsfa är två byggnader så fuständigt ika att påkänningarna på färgerna bir desamma. En mängd biomständigheter, såsom virkets kvaitet, fuktförhåanden, årstiden för byggnadens färdigstäande, måeriarbetets kvaitet, skuggande och vindskyddande byggnader i omgivningen samt byggnadens äge, försvårar eer rent av omöjiggör en objektiv jämförese av oika färger. Att finna ett så stort anta byggnader som uppfyer rimiga krav på överensstämmese, att dessa skue räcka ti att prova aa de färgtyper som det på grund av probemets mångsidighet är nödvändigt att undersöka, är adees otänkbart. Redan från början vades därför att huvudsakigen göra undersökningarna i form av paneprovningar, viket visat sig vara ett yckigt va. Man kunde härigenom renoda de färgtekniska probemen och frigöra sig från omständigheter som är byggnadstekniskt betingade. Man kunde vidare ta med en rad oika färgtyp er. De här gjorda provningarna är dock inte utan vidare utsagsgivande för färgernas praktiska ämpighet för byggnadsmåeri. Men de färgtyper som i paneförsöken givit de bästa resutaten, kan i framtida byggen provas på byggnadssnickerier i större omfattning än hittis. Detta bör då ske vid så många tifäen och under så oika betingeser att man får statistiskt säkerstäd jämförbarhet. Jämsides med de paneförsök som startades 1944 gjordes vissa mindre provmåningar på fönsterbågar i två i statig regi uppförda nybyggen, nämigen Gymnastiska Centrainstitutet och Veterinärhögskoan. Provmåningarna bekräftade ti fuo de farhågor man hyst beträffande osäkerheten och svårigheterna vid bedömningen av sådana prov. Några säkra resutat stod inte att få; man hade då dessutom små resurser, brist på kontroanter m. m. Under åren , då SNB:s måningsutskott och måningsgrupp hade yrkeskunnig persona ti sitt förfogande, startades under sträng kontro vissa praktiska efterprovningar på byggnader. Tyvärr har här fuktprobemen i fera fa utövat det avgörande infytandet, men vissa av provningarna torde småningom komma att ge intressanta resutat även rörande färgkvaiteten. Liknande synpunkter på pane kontra husprovningar anäggs av de festa utändska forskare på området; huvudparten av deras arbeten har också utförts som paneförsök Så nämner t. ex. Broeker ( 14) vid du Ponts aboratorier i USA att man där sedan 1932 satt ut paneer. Även i fråga om de acceererande provens otiräckighet tycks man vara ense. 2.2 Provpaneerna I de svenska försöksserierna utgörs provpaneerna av bräder med dimensionerna " X 6" X m. I serierna från 1952, 1955 och 1956 användes smaare bräder ( 5"). Ti provpaneerna användes furuvirke, utom i 1952 års serier, där man använde granvirke, och i 1947 års serier, där såvä furu som granvirke ingick. Genomgående begagnades havrent virke, fritt från större kvistar och kåddränkta partier. Virket för 1947 års serier 15

17 2.5 Spjäkning: Erosion: K ritning: Nedsmutsning. Mögebidning. större eer mindre partier av de översta färgskikten ossnar, men grundfärgen sitter kvar. färgskiktet nöts bort utan sprickbidning eer avfagning. färgskiktet smetar av sig. Samtiga defekter betygsätts i en 10gradig skaa, där 10 betyder att defekten i fråga inte uppträder och att skadan uppnått maxima utbredning. Betygsättningen däremean avser att ge en ungefärig uppysning om defektens procentuea utbredning. Exempe: krakeering 7 betyder att 30 % av ytan har krakeerat. Vid angivarrdet av det amänna omdömet tas hänsyn ti aa defekter utom kritning. De defekter som utövar infytande enbart eer framförat på ytans utseende (nedsmutsning, möge bidning) timäts dock något mindre vikt än de som utövar avgörande infytande på håbarheten (sprickbidning, avfagning, spjäkning och erosion). Att i det amänria omdömet medtaga kritningen är ej möjigt, då denna des varierar starkt med årstiden, des i oika sammanhang torde bö~a timätas oika vikt. Kritningsvärdena redovisas därför i försöksresutaten jämsides med amänna omdömet. Amänt omdöme= 5 åsättes paneen när måningen uppnått det tistånd att ommåning bör företagas. Fera utändska forskare på detta område, t. ex. Garock och Mc Muen (30) och Rieschbieth ( 47), rekommenderar att betygen för de oika defekterna summeras enigt oika grunder, varvid oika skador timäts oika vikt. Så föresår t. ex. Garock och Mc Mu en att betygen för sprickbidning, avfagning, spjäkning och erosion sammanfattas i ett s. k. skyddsvärde_, samt kritning, nedsmutsning och gans i ett s. k. dekorativt värde. Medevärdet av dessa bir sedan måningsvärdet. Vi har emeertid funnit det vanskigt att tiämpa en dyik nomografisk behanding av resutaten. Det förefaer oss ofta svårt att bedöma en typ av skada (t. ex. krakeering) het oberoende av andra (t. ex. avfagning), iksom att ge oika defekter dess rätta vikt i förhåande ti varandra. Vid vår behanding av resutaten äggs i stäet huvudvikten vid det amänna o:rndömet. Detta stäer givetvis stora krav på bedömarna, men sedan dessa bev tränade har metoden fungerat vä. De enskida defekterna bedöms som ovan nämnts också, men resutaten får endast beysa typen av nedbrytning hos färgen. SOAB, som i många år gjort iknande prov med sina produkter, behandade änge resutaten nomografiskt frångick boaget emeertid het detta system och tiämpar numera ett förfarande som i at väsentigt iknar vårt. Under de senaste åren har våra okuära bedömningar kompetterats med fotografering av provpaneerna med en specie arkivkamera; den möjiggör naturtroget återgivande i svartvitt med bibehåen gråskaa. Meningen är att dessa bider småningom ska sammanstäas i en bedömningsskaa, iknande den som Ingenjörsvetenskapsakademiens korrosionsnämnd åstadkommit för bedömning av rostskyddsmåninga_r. I fig. 6 ges en preiminär sammanstäning av några av dessa bider, som avser att ge en uppfattning om utseendet hos en måning, som erhåer amänt omdöme 9, 7, 5 resp

18 3. UNDERsÖKNINGARNA AV ÅR års orienterande undersökning (F 13) 3.11 Uppäggning När man 1943 började panera denna första försöksserie hade man inte tigång ti några på objektiva provningar baserade resutat av oika färgers reativa ivsängd i Sverige. Man utgick därför från några vid denna tid amänt använda färgtyper och varierade sammansättningen i dessa inom reativt snäva gränser. Trots begränsningen, som kanske främst gjorde sig gäande i pigmentsammansättningen, utgör serien en värdefu grund för det föjande arbetet. Grundfärgerna baserades på kokt inoja och pigmenterades med zinkvitt, byvitt, itopon eer jusockra. Enbart feta ( = bindemedesrika) grundfärger ingår i serie F 13. Dessa ströks på hyvade furupaneer den 17~21 apri944. Meanstrykningsfärgerna baserades på kokt inoja samt zinkvitt, byvitt eer itopon. Dessa ströks den 24 ~29 apri944. I färdigstrykningsfärgerna ingick fera variationer. Enbart kokt inoja som bindemede provades samt denna bandad med poymeriserade ojor. Som pigment användes förutom zinkvitt, byvitt och itopon även två färger med titanvitt av en numera ej ängre förekommande typ. Färdigstrykningen utfördes den 15 maj~ 28 juni Paneerna exponerades under tiden jui 1944~juni 1948 på provstationen vid SHI på Söder i Stockhom. De paneer som vid den senare tidpunkten bedömdes med amänt omdöme över 5 fyttades ut ti Igebodastationen, där de exponerades t. o. m Under exponeringen vid SHI var paneerna som nämnts pacerade vertikat, men efter överfyttningen ti Igeboda stod de i 60 utning mot horisontapanet i riktning mot söder. I tabeerna 3.111~3.113 redovisas sammansättningen hos de provade färgerna samt de erhåna resutaten. Numren på paneerna anger färgens sammansättning enigt föjande system: :a siffran från vänster anger grundfärgen en. tabe3.11; 2 :a siffran från vänster anger meanstrykningsfärgen en. tabe 3.112; 3 :e och ev. 4 :e siffran från vänster anger färdigstrykningsfärgen en. tabe Beteckningen (torr) efter pigmentet anger att detta bandats för hand som torrt puver med bindemedet, medan (pasta) anger att pigmentet tisatts som fabriksriven pasta. Vid denna försöksserie tiämpades vid inspektionerna under andra och tredje året en 3gradig skaa, och först vid inspektionen efter fyra år övergick man ti den sedan genomgående använda 0gradiga skaan. Bedömningsresutaten från de första åren har i tabeerna omräknats i 10gradig skaa, viket dock otviveaktigt medfört en viss osäkerhet Resutat I huvudsak gav aa grundfärgerna ika resutat, antingen de var baserade på zinkvitt, byvitt, itopon eer jusockra. I detta sammanhang må nämnas att vid måning av fönstersnickerierna i Gymnastiska Centrainstitutet (GCI) inojades en stor de av bågarna före den egentiga grundningen med en bandning av kokt inoja och terpentin i ika dear. Många oika kombinationer av grund, mean och färdigstrykningsfärger användes. Besiktningarna efter ett och två år visade att den extra inojningen inte medförde några fördear utan tvärtom i många fa minskade ivsängden hos måningen. Denna fråga studeras även i serie F200 av år De serier där itopon ingick som enda pigment i meanstrykningsfärgen visade nästan undantagsöst snabb nedbrytning. Inte ens med sådana kombinationer där färdigstrykningen utförts med goda färger med standoja i bindemedet kunde uppkomsten av markanta och mycket karakteristiska skador förhindras. Som första tecken på nedbrytningen iakttogs ofta ett fenomen som fick beteckningen»hopdragning». Färgskiktet har ik 19

19 3.12 som krympt ihop så att det uppstått tydiga i fibrernas ängdriktning gående sprickor. Iband kunde sprickorna bi decimeterånga. Färgen satt hårt fast och någon avfagning uppträdde inte i de första stadierna. I vissa fa vidgades sprickorna, så att en ti fera miimeter av träet bottades. I senare stadier av denna»itoponsjuka» förekom krakeering, föjd av avfagning. Avfagningen började i de festa fa inte förrän efter ca fyra års exponering. I synnerhet omkring de feta partierna var hopdragningsfenomenet utprägat. Vid förekomsten av detta fenomen försvårades bedömningen av måningsvärdet avsevärt genom att paneerna från estetisk synpunkt hade varit mogna för ommåning redan efter ett par års exponeringstid. Färgen skyddade dock på grund av reativt god vidhäftning i de festa fa träet i mer än fyra år. Detta medförd~ att oämpigheten av kombinationer med enbart itopon inte het kommer ti uttryck i inspektionsprotokoen. Litopon som enda pigment i meanstrykningsfärgen har använts mycket amänt i stockhomstrakten, jfr tabe3.2. Det må här betonas att det dåiga resutatet av färger med itopon i meanstrykningen inte kan bero på att färgen fått otiräckig tid på sig att torka. Vid F 13 försöken förföt i rege en vecka mean grundningen och meanstrykningen och mer än 14 dagar mean meanstrykningen och färdigstrykningen. Bräderna förvarades därvid inomhus i en jus, uppvärmd oka. Samma fenomen med hopdragning, krakeering o. d. iakft:ogs även på de serier vid GCI vika hö enbart itopon i meanstrykningen. Där förföt en månad mean grundningen och meanstrykningen och fera månader ti färdigstrykningen. I senare utförda försöksserier har inte iakttagits motsvarande utprägade defekter hos färgsystem som innehåit meanstrykningsfärg på enbart itopon. Det är inte utesutet att skadorna kan sammanhänga med att de feta grundfärgerna påförts i vä tjocka skikt och därför ej sugits in ordentigt. Denna förkaring stödes av att skadorna bivit särskit framträdande på paneernas fetpartier där insugningen är minst. Det är ju möjigt att ett system med meanstrykningsfärg på enbart itopon är speciet känsigt för den påfrestning som ett tjockt, fett grundskikt atid innebär för en månings håbarhet. den senare serien F 81 A har vi påträffat ett ferta fa av hopdragning som sannoikt kan återföras på användningen av ett atför fett grundfärgskikt. Av de i undersökningen ingående pigmentkombinationerna gav byvitt de bästa resutaten i meanstrykningsfärgen, men skinaden mean de oika pigmen ten är ringa. Meanstrykningsfärg 5, som är mycket mager, gav som man hade anedning vänta sig ett dåigt resutat. Man kunde förutse att en tisats av standoja ti färdigstrykningsfärgen skue förbättra dennas håbarhet, eftersom standojan har god beständighet mot vatten och inte i samma grad som vanig kokt inoja undergår den för färgens ivsängd riskaba ådringen. Det är också känt från praktiken att en standojetisats ökar färgens väderbeständighet, och samma sutsats kan också dras ur b. a. de ovan refererade amerikanska undersökningarna. F 13undersökningen bekräftar ti fuo detta: färgkombinationer där färdigstrykningsfärgen innehö standoja eer därmed besäktade bindemede visade god håbarhet. Vad beträffar haten standoja visar det föreiggande materiaet att 24% standoja i bindemedet (kokt inoja) gav något bättre resutat än 12 % En jämförese av kombinationer med standoja 600 och standoja 1200 visade att standoja 600 var ämpigast. Kombinationen träojainstandoja var något sämre än inoja instando ja. En tisats av iny 200 gav nästan samma förbättring av färgens håbarhet som vanig standoja, men vissa kombinationer med iny var sega att stryka och torkade ångsamt. Liny 5000 gav sämre resutat än iny 200. Ännu bättre resutat än kokt in o ja+ standoja 600 (24%) gav kombinationerna med kokt inoja +kvartti.tfigstanaoja (n:t 21 ocr22 ita:be13:113): IJessavar dock mycket svårstrukna. Många av dessa färger med poymeriserade ojor i bindemedet var ännu efter fem års exponeringstid i förstkassigt skick, ofta med ett måningsvärde av 89 (se tabe3.113). Kokt och rå inoja gav sinsemean ika resutat. I detta sammanhang bör observeras att fördeen med stando jetisats i F 13serien studerats endast i zinkvittpigmenterade färger. Vidare har pigmentvoymen i många av färgerna håits onormat åg. I serie F 200 (se 4.1) provas inverkan av poymeriserade ojor i för dagen vanigare pigmenteringar. I fråga om oika pigment i färdigstrykningsfärgen kunde man inte iaktta några större skinader i resutat mean de som provats här. Titanvitt visade inte några speciet gynnsamma egenskaper, viket inte heer är att vänta med hänsyn ti de högst ofukomiga kvaiteter som fanns vid den tiden. Serier med byvitt i färdigstrykningsfärgen visade ge 20

20 3.2 nomgående en stark1 benägenhet att krita. Kritningen var i vissa fa betydig. Även i kombinationen byvitt+ zinkvitt framträdde denna defekt. Förutom de två paneer med varje färgkombination som exponerades 1944 iordningstädes samtidigt även en tredje pane, som förvarades inomhus t. o. m. juni Dessa paneer sattes i jui 1948 ut på provstationen i Igeboda. Vid utsättningen visade de inga defekter, men redan efter 23 års exponering hade samtiga färger givit ti resutat ett amänt omdöme under 5. Defekterna bestod fra).för at i stora avfagningar. Emedan serie F13 var den första försöksserie som genomfördes av oss, är resutaten inte så säkra som de som erhös vid de senare försöken. Tekniken såvä vid beredningen av paneerna som vid inspektionerna har med åren avsevärt förbättrats. Vidare är många av de i de första serierna ingående råvarukvaiteterna inte ängre aktuea. 3.2 Inventering av svensk måningspraxis 1946 Inom den i september 1945 tisatta» Trämåningsnämnden» diskuterades, inför förberedeserna av de nya provserierna, frågan om en inventering av de metoder som då tiämpades i andets oika dear för utomhusmåning på trä jämte bedömning av dennas tistånd. Besut om en sådan inventering fattades, och den genomfördes under våren 1946 av en byggnadsingenjör med måarutbidning, viken en ängre tid varit anstäd vid Industrikommissionens inojesektion och därvid fått kontakt med måarmästarna ute i andet. Frågan om på vika orter inventeringen skue ske ägnades vederbörig uppmärksamhet. Det stod kart att man borde väja orter med oika kimattyper för att. därigenom få en uppfattning om viken inverkan kimatet har på måningens håbarhet. Sveriges Meteoroogiska och Hydroogiska Institut anvisade ämpiga patser med oika kimat, och med edning därav utvades föjande patser inom oika kimatområden: Inandskimat med iten nederbörd Enköping, Kuma, Köping, Linköping, Skara och Västerås Samma kimattyp men kaare Faun och Östersund Inandskimat med stor nederbörd Borås och Växjö Västkustkimat Göteborg, Hamstad och Marstrand Sättand med havsuft Häsingborg, Lund och Mamö Ostkustkimat Kamar, Norrköping, Stockhom, Sundsva och Söderhamn Industriorter Karstad och Örebro Måaremästarnas Riksförening gav anvisning på måarmästare som ansågs vara ämpiga att intervjua. För registrering av de vid besiktningen inhämtade uppgifterna iordningstädes ett formuär. På detta antecknades den inspekterade byggnadens äge och typ, grundens beskaffenhet, de utförda måningsbehandingarna, ett amänt omdöme om måningens beskaffenhet samt skador med uppgift om de inspekterade ytornas pacering och orientering i väderstreck. Frågan om huruvida ommåning skue tas med i programmet diskuterades fera gånger inom trämåningsnämnden. Med hänsyn ti ommåningens stora ekonomiska betydese var det önskvärt att även den inventerades. A andra sidan var man tvungen att beakta att en ommåning är mycket vanskig att bedöma om man, som i rege är faet, ej kan få uppgift om underagets beskaffenhet, färgernas sammansättning vid tidigare utförda måningar, antaet gånger ommåning skett m. m. För att dock få en första orientering angående ommåningen och dennas ivsängd besöt man att besiktiga ett mindre anta ommåade byggnadssnickerier, nämigen i sådana hus där man kunde få uppgift om förbehandingen m. m. Det här skisserade programmet för inventeringen kunde inte fuföjas i den omfattning som från början var tänkt. Orsaken därti var att många av de tifrågade måarmästarna inte kunde ämna besked om hur måningen i fråga var utförd. Ytterst säan kunde någon uppgift erhåas om proportionerna mean de i färgen ingående komponenterna; man fick för.det mesta nöja sig med uppgifter om vika pigment som ingick i färgen. I Stockhom med omnejd besiktigades ett 100ta nymåade och 13 ommåade hus samt i andsorten över 130 nymåade och ett 40ta ommåade hus. I dessa siffror är inte en de småstugor och vior inräknade med ikartade förhåanden i fråga om måning och håbarhet. På grund av otiföritigheten i uppgifterna tiåter det insamade materiaet inte någon ingående statistisk behanding, men några sutsatser kan kanske ändå dras. Beträffande kimatets inverkan på måningens håbarhet kan man dra den sutsatsen ur det föreiggande 21