Delrapport för projektet Granbarkborrens förökningsframgång 2010

Transkript

1 Bilaga 1 Uppsala Martin Schroeder Inst Ekologi SLU Delrapport för projektet Granbarkborrens förökningsframgång 2010 Under sommaren har granbarkborrens aktivitet följts upp i fem av de skyddade områden som följts varje år efter stormen Gudrun: Kråketorp, Marieholmsskogen, Moens, Vintermossen och Fiolen. Dessa områden valdes eftersom de tillhörde de av våra undersökningsområden där det under föregående år dödades flest träd av granbarkborre. Det innebär att vi där vet att det fanns lokala övervintrande populationer av granbarkborre. Därmed ökade också chansen att det även under 2010 skulle komma att dödas träd i dessa områden. I varje område valdes grupper av levande granar ut som stod i direkt anslutning till fjolårsdödade granar och därmed löpte en förhöjd risk att angripas. Antalet valda levande träd var 140 i Kråketorp (fördelade på tre delområden), 30 i Fiolen (samma delområde), 153 i Marieholmsskogen (fördelade på tre delområden) och ca 100 träd vardera i Moens och Vintermossen. Den första inspektionen genomfördes juni när det bedömdes att en stor del av huvudsvärmningen var över (jmf Figur 2). Träden klassades då i tre olika kategorier: ej angripna, träd med förmodade lyckade angrepp (torrt borrmjöl) och träd med förmodade misslyckade angrepp (inborrningarna misslyckats på grund av kådutrinning). Bedömningen gjordes utan att man skar upp barken. Träden i de olika kategorierna märktes upp med snitselband. I de områden där det då fanns lyckosamt angripna träd skars ett gångsystem upp på vart och ett av fem träd (om färre än fem lyckosamt angripna på alla som fanns) och det noterades om det fanns larvgångar eller inte. En andra inspektion genomfördes 5 8 juli när alla träden inspekterades igen och nytillkomna angripna träd noterades och märktes upp. Vid detta tillfälle inspekterades gångsystem på fem träd per område (färre om det inte fanns så många), som klassats som lyckade angrepp vid den första inspektionen (undantag Moen där inga angripna träd påträffades vid första inspektionen men där ändå modergångar inspekterades på senare angripna träd). På vart och ett av dessa träd skars fem modergångar upp och modergångslängd, om föräldrardjur fortfarande fanns kvar i själva modergången, längden på larvgångarna, storlek på larver, förekomst av puppor, ungskalbaggar och kläckhål noterades. Totalt inspekterades 92 modergångar på detta vis. På en yta av 15 x 45 cm (samma storlek som våra barkprov) räknades också alla ingångshål. Dessutom inspekterades träd även i ett sjätte område, Svartebro (som inte besöktes under den första inspektionen), vid detta tillfälle. Totalt inspekterades 25 modergångar från fem olika träd där. Där togs också ett barkprov från det enda påträffade trädet där avkomman 1

2 huvudsakligen bestod av ungskalbaggar (ett av de fem träden där modergångar inspekterades). En tredje inspektion utfördes 2 5 augusti när alla träd inspekterades igen. Vid detta tillfälle togs 15 barkprov vardera (på 7 m höjd) från Kråketorp och Marieholmsskogen. Alla dessa härrörde från träd som var angripna vid den första inspektionen. Senare angripna träd (dvs nya angrepp som påträffades vid den andra inspektionen) bestod då bara av modergångar utan larvgångar och några få med larvgångar varför det var för tidigt att ta barkprov på dessa. Inga nya angripna träd påträffades vid denna tredje inspektion. Resultat och diskussion Flest angripna träden påträffades i Marieholmsskogen och Kråketorp (Figur 1). Endast ett fåtal angripna träd påträffades i Fiolen och Moens (inga angripna träd vid första inspektionstillfället, 10 lyckosamt angripna träd vid det andra inspektionstillfället). Inga angripna träd påträffades i Vintermossen. Att de flesta angripna träden påträffades just i Marieholmsskogen och Kråketorp är inte så förvånande då dessa två områden bör ha haft de överlägset största lokala populationerna (dvs. de områden där det dödades flest träd under 2009). Tidsmässigt förlopp av angrepp Huvuddelen av de angripna träden påträffades vid den första inspektionen (Figur 1). Ett undantag var Moen där inga angripna träd påträffades under den första inspektionen men 10 nya angrepp vid den andra inspektionen. Inga nya angripna träd påträffades vid den tredje inspektionen. Att de flesta angripna träden påträffades vid den första inspektionen är en intressant observation då det enligt Skogsstyrelsens svärmningsövervakning varit en betydande svärmningsaktivitet även efter att den första inspektionen utfördes (Figur 2). Av de fyra övervakningsområdena presenterade i Figur 2 ligger Asa och Ljungby närmast mina undersökta reservat (med undantag för Svartebro). I dessa övervakningsområden fångades 53 % (Ljungby) till 64 % (Asa) av alla granbarkborrar (fångade till och med vecka 31) efter det första inspektionstillfället. Om resultatet är representativt verkar det som om dessa senare svärmande djur varit mindre effektiva på att döda träd. Men det är också möjligt att dessa senare svärmande barkborrar framförallt angripit träd på nya platser (som fallet var i Moen). En lägre effektivitet i att döda träd senare på säsongen skulle kunna bero på att tätheten av svärmande djur under varje enskild dag/dagar varit lägre jämfört med under huvudsvärmningen och att de då haft svårare att övervinna trädens försvar eller varit mindre benägna att ens försöka. En annan förklaring skulle kunna vara att trädens motståndskraft förändrats eller att de först angrep de med lägst försvarsförmåga. Vi har inga data på trädens försvarsförmåga men en tidigare norsk studie indikerar snarare att trädens motståndskraft blir lägre senare på sommaren. 2

3 Utveckling Inspektion av enskilda gångsystem vid första inspektionstillfället (14 17 juni) visade på korta modergångar (de flesta 1 2 cm långa, den längsta 4 cm lång) och inga larvgångar. Med tanke på att huvudsvärmningen startade ca fyra veckor före denna inspektion (se Figur 2) var det förvånande att utvecklingen inte hunnit längre. Observationen indikerar att antingen blev träden angripna sent under huvudsvärmningen (vecka 22, se Figur 2) eller att utvecklingen stannat upp. För det senare alternativet talar ett experiment utfört i trakten av Asa av Niklas Björklund som dokumenterade samma fenomen och där man också visste när varje träd blev angripet (Niklas Björklund, muntligen). Vid det andra inspektionstillfället (5 8 juli) hade utvecklingen tagit fart och i en majoritet av modergångarna fanns senare utvecklingsstadier än ägg (Figur 3). I Kråketorp, Marieholmsskogen och Vintermossen innehöll 66 % av modergångarna larver medna ungskalbaggar påträffades enbart i 4 % och puppor i 7 % av modergångarna. I 83 % av modergångarna fanns det dessutom föräldrardjur kvar. Samtliga dessa träd var angripna före den första inspektionen. I Svartebro (inte inkluderat vid den första inspektionen och därför vet vi inte när angreppen skett) hade utvecklingen gått avsevärt mycket längre och i samtliga inspekterade modergångar fanns senare utvecklingsstadier än ägg. Där innehöll majoriteten av modergångarna puppor och ungskalbaggar förekom i nära hälften av modergångarna (Figur 3). I ett av träden hade dessutom huvuddelen av avkomman utvecklats till ungskalbaggar och dessutom hade en betydande andel av dessa redan kläckts. Detta träd stod soligt eftersom att närstående äldre dödade träd hade brutits av vilket kan ha bidragit till den snabba utvecklingen. I Svartebro fanns det föräldrardjur kvar i endast 40 % av modergångarna. I Moen, där angreppen skett mellan det första och det andra inspektionstillfället, fanns inga puppor och ungskalbaggar. De inspekterade träden i Svartebro var lite mer solexponerade (glesare med träd runt dem) än träden i Kråketorp och Marieholmsskogen vilket kan ha bidragit till skillnaden i hur långt utvecklingen gått. Svartebro är dessutom geografiskt skiljt från de andra områdena genom att det ligger betydligt sydligare och västligare. Av övervakningsområdena inkluderade i Figur 2 ligger Ljungby, Torup och Tönnersjöheden närmast Svartebro. Gemensamt för dessa områden är att en betydligt större del av svärmningen inträffade under den första veckans huvudsvärmning (vecka 20) jämfört med i Asa. Detta skulle kunna indikera att inborrningarna därför också i medeltal startade tidigare i Svartebro än i övriga områden. En annan möjlighet är att vädret varit mer gynnsamt under utvecklingen. Men prognoserna för när den nya generationen granbarkborrar skall vara färdigutvecklade skiljer sig inte nämnvärt åt mellan försöksparkerna Asa (11 juli) och Tönnersjöheden (13 juli) (information från Ola Langvall). En tredje möjlighet är att tiden från inborrning till att larvgångar börjar utvecklas av någon anledning varit kortare i Svartebro. Den stora andelen föräldrardjur som fanns kvar i modergångarna vid den andra inspektionen i Marieholmsskogen och Kråketorp indikerar att syskonkullsvärmningen då ännu inte startat i någon större utsträckning. 3

4 Angreppstätheter och förökningsframgång Sommarens provtagning indikerar att angreppstätheten fortsätter att sjunka och att förökningsframgången fortsätter att öka under 2010 jämfört med under 2008 och Vi får se om dessa skillnader står sig när vi inkluderar fler barkprov senare i höst från andra skyddade områden än Kråketorp och Marieholmsskogen och inte minst från angrepp i den brukade skogen. Observera att jag ännu inte heller räknat någon statistik på data presenterade nedan. Sedan 2008 har den genomsnittliga angreppstätheten sjunkit med ca 100 modergångar per m 2 per år. I medeltal var angreppstätheten 436 modergångar per m 2 bark i år jämfört med 533 under 2009 och 633 under 2008 (då tätheten var som högst). På motsvarande sätt har den genomsnittliga förökningsframgången i medeltal ökat med drygt 0.2 döttrar per hona per år sedan Medeltalet för i år var 0,96 nya döttrar per barkborrehona jämfört med 0,75 under 2009 och 0,52 under Produktionen av nya barkborrar per m 2 bark var också den högre under 2010 (836) än under 2009 (665) och 2008 (513). Slutsatser Huvuddelen av angreppen i de här undersökta områdena inträffade under svärmningens första del. Det verkar ha tagit lång tid innan utvecklingen av avkommor i angripna träd tog fart. Angreppstätheten verkar fortsätta att sjunka och förökningsframgången att fortsätta att öka. Avslutningsvis är det viktigt att komma ihåg att delrapporten grundar sig på ett begränsat material insamlat från ett fåtal platser vilket innebär att förhållandena kan ha varit annorlunda på andra ställen inom Gudrun-området och framförallt också ute i den brukade skogen där vi ännu inte tagit några prover. Avslutningsvis Stort tack till Dragos Cocos och Helena Johansson för arbete utfört i fält och på laboratorium. 4

5 Antal träd Oangripna Lyckade angrepp juni Nya lyckade angrepp 5-8 juli Misslyckade angrepp Figur 1. Antal träd utan inborrningar (oangripna), med lyckade inborrningar (lyckade angrepp) och misslyckade inborrningar (misslyckade angrepp) av granbarkborre som påträffades vid de två första inspektionerna i tre av de fem studerade områdena. Vid det tredje inspektionstillfället (2 5 augusti) påträffades inga nyangripna träd i något av områdena. 5

6 Kumulativ fångst (%) Asa Ljungby Torup Tönnersjöheden Vecka Figur 2. Kumulativ fångst av granbarkborrar från fyra olika platser i Skogsstyrelsens svärmningsövervakning. Fällorna töms på måndagar. Kurvorna är baserade på data presenterade på Skogsstyrelsens hemsida. Fram till och med vecka 31 hade det fångats ca granbarkborrar i Asa, 7600 i Ljungby, 3500 i Torup och 4200 i Tönnersjöheden. De lodräta strecken visar när vi gjorde gjorde vår första inspektion (strecket längst till vänster), andra inspektion (mittersta strecket) och tredje inspektion (strecket längst till höger). Asa ligger närmast Kråketorp, Marieholmsskogen, Vintermossen, Moen och Fiolen medan Tönnersjöheden och Torup närmare Svartebro. Ljungby ligger ungefär lika långt från Svartebro och de övriga reservaten. 6

7 Andel av modergångarna med de olika stadierna (%) Kråketorp, Marieholmss kogen, Vintermosse n Svartebro Figur 3. Andel modergångar med förekomst av olika utvecklingsstadier och föräldrardjur av granbarkborre vid det andra inspektionstillfället (5 8 juli) i de fem reservaten som följdes vid alla de tre inspektionstillfällena (Övriga) och Svartebro. I Kråketorp, Marieholmsskogen och Vintermossen var de inspekterade träden angripna vid det första inspektionstillfället medan de i Moen var angripna mellan det första och den andra inspektionen. 7