mellan i grunden likartade partier.

Transkript

1 NILS KARLSON: Postfestum En övergripande orsak ti att det gick som det gick i vaet är att en stor ande av väjarna, men även poitikerna sjäva, är på god väg att inse att den svenska väfärdsstaten nått vägs ände. Det förkarar uppkomsten av de två nya riksdagspartierna samtidigt som moderaterna också går framåt. Det är också huvudskäet ti att förorarna har probem med sina ideoogiska profier och uppfattar ansvarstagande som kostsamt. N är varöresens utspe, personangrepp, vätaiga öften och skönmåande verkighetsbeskrivningar är över, och vavakornas festbord ti sut är skövade, uppstår atid frågan. varför det gick som det gick. Det intressanta med dessa eftervasdebatter är att de i hög grad påverkar partiers sjävsyn, och därmed deras framtida färdriktning och handande i opposition eer regeringsstäning. Speciet gäer detta de partier som har tappat röster, men sjävfaet också de partier som har ökat sitt rösteta. En feaktig eer bristfäig anays eder oundvikigen ti probem för partiet i fråga, vare sig det ser sig som vinnare eer förorare. Förutom risken att okritiskt ta ti sig motståndarnas förkaringar, är det inte minst viktigt att undvika att stirra sig bind på kortsiktiga, taktiska faktorer. Det väsentiga är ångsiktiga förändringar i väjarkårens värderingar och verkighetsuppfattning, inte vad som hände eer sas månader före vaet. A erfarenhet visar att det är en sak att uttrycka sympati för ett parti i en opinionsundersökning, en het annan att rösta på partiet i fråga. Varöreser i sig avgör endast reativa förskjutningar mean i grunden ikartade partier. Nis Karson är doktorand i statsvetenskap. Bortförkaringar Varför gick det då som det gick? Hur kommer det sig, för att inedningsvis håa sig ti förorarna, att sociademokraterna tappade knappt sex procent av rösterna, fokpartiet och centerpartiet cirka tre procent vardera, mijöpartiet ungefår två och vänsterpartiet drygt en procent? Vika är de vanigaste bortförkaringarna ti va-

2 474 \ resutatet 1991? Något förenkat tror jag dessa kan sammanfattas i fem punkter: Profien otydig i rättvise- och fördeningsfrågor (s+c) Ansvarstagande bestraffas ( s+c+fp) Internatione högervåg (s+v+mp) Position a) för nära, aternativt b) för ångt ifrån, sociademokraterna och moderaterna ( c+fp) Mijöfrågorna kom bort i varöresen (mp+c) Det är dock uppenbart att dessa förkaringar är om inte het feaktiga, så åtminstone endast av underordnad eer indirekt betydese. Visserigen är det säkert riktigt att sociademokraterna och centern jämfört med tidigare har tonat ned vad som brukar kaas rättvise- och fördeningsfrågor. Men vad beror i så fa det på? Likaså anser sig sociademokraterna, centern och fokpartiet tveköst ha tagit något sorts ansvar i samband med skatteomäggningen, energiuppgöresen, förändringen i sjukförsäkringen, EG-frågan osv. Men vari igger egentigen detta "ansvarstagande" och varför har det bivit så kostsamt? Kanske finns det också en internatione högervåg, manifesterad t ex i östkommunismens sönderfa. Men på vad sätt har den påverkat sociademokraterna, vänsterpartiet och mijöpartiet? Och har inte en sådan funnits under hea 80-taet? Vad gäer mittenpartiernas stäning mean sociademokraterna och moderaterna, kan man undra varför denna tidigare så attraktiva position i svensk poitik pötsigt har bivit ti ett svart hå, i viket väjarna mysteriöst bara försvinner. Det kan vä inte samtidigt vara riktigt att centern åg för nära sociademokraterna och att fokpartiet åg för nära moderaterna? Eer kan det det? Het omöjigt är emeertid, viket vissa centerskribenter tycks mena, att centern samtidigt åg för nära både sociademokraterna och moderaterna... Vidare krävs det givetvis en fristående förkaring ti varför mijöfrågorna faktiskt inte dominerade vaet i år såsom För att börja med det sistnämnda, viket är en sak i sig, tror jag att det är så enket att samtiga riksdagspartier, nya som gama, faktiskt har gått och bivit Den seriösa mijödiskussionen rör idag mede, inte de må varom partierna i stort är ense. mijöpartier. Mijöpartiets inträde i riksdagen, tisammans med opinionsinstitutens ständigt återkommande resutat att mijön, vid sidan av jobben och ekonomin, är högt prioriterade inom samtiga väjargrupper, har het enket tvingat de andra partierna att tänka om. Den seriösa mijödiskussionen rör idag mede, inte de må varom partierna i stort är ense. Och därför bir mijön en fråga som des inte är tiräckigt kontroversie, des är atför kompicerad för att massmedierna ska säppa fram den i varöresen. Mijöpartiets, men även centerns, eftervasanays torde atså vara korrekt i denna de. Och de utgör paradoxat nog sjäva en orsak ti att så är faet. Förutsatt att övriga partier även fortsättningsvis tar mijöprobemen på avar är mijöpartiets historiska insats därmed vara avsutad.

3 - 475 Övergripande orsak Bakom samtiga övriga förkaringsförsag finns emeertid en övergripande, genere orsak som de förorande partierna kanske hest vi bortse ifrån. Nämigen, att en stor ande av väjarna, men även poitikerna sjäva, är på god väg att inse att den svenska väfärdsstaten har nått vägs ände. Konstigare än så är det inte. De partier som uttaat, om än på oika sätt, har stät sig kritiska ti den traditionea poitiken har gått framåt, medan de som atför tydigt har associerats med denna, inkusive den "sociademokratiska" deen av borgerigheten, har gått bakåt. Uppemot nya "högervä/jare" tikom, en ökning med 14,5 %. På annat sätt kan uppkomsten av de två nya riksdagspartierna, kristdemokraterna och ny demokrati, samtidigt som moderaterna också går framåt, inte förstås. Vinnarna vann genom att framstå som aternativ ti den etaberade ordningen. Sammantaget tikom uppåt nya "högerväjare", en ökning med 14,5 procent. Och totat utgör dessa tre partiers väjarunderag hea 35,7 procent utav de röstande. Inte sedan 1914, dvs före den amänna rösträttens införande, har "högern" varit starkare. Den avgörande skinaden är emeertid att dåtidens höger stod för status quo, för bevarandet av det gama samhäet. Idag står "höger" för förändring, för nya må och mede i poitiken. Denna orsak är också huvudskäet ti varför förorarna har probem med sina ideoogiska profier och uppfattar ansvarstagande som kostsamt. Påståen- den om att vasystemet omöjiggör starka regeringar eer att det idag skue vara omöjigt att sitta vid makten är bara undanfykter. Det är poitikens innehå som har varit avgörande. Likaså är säkert konsekvenserna av den specifikt svenska varianten av s k väfärdspoitik tydiga nog i sig sjäva - kommunismens fa kan endast indirekt ha bidragit genom att öppna ögonen på vissa väjare. Ohåbart för (s) För sociademokraternas de bev det naturigtvis ohåbart att, å ena sidan, hävda att at är bra, att poitiken och ideoogin igger fast, samtidigt som de, å andra sidan, genomför en rad stora besut som deras kritiker har förespråkat i årata, och som då har utmåats som orättfärdiga och fördeningspoitiskt förkastiga. Likaså är det sjävkart att ansvarstagande kostar om det är ika med att svika sin egen ideoogi av det skäet att man sjäv har tvingats inse att det krävs för att rädda jobben och Sveriges ekonomi. De traditionea meden fungerar het enket inte ängre - de snarare förvärrar Sveriges probem. Vad än (s)-edningen har gjort så har det atså bivit fe. Exempevis är nog en av de mer bestående effekterna av skatteomäggningen, att väjarna genom momsoch hyreshöjningarna ti sist har bivit medvetna om Sveriges extremt höga skattetryck. Sociademokraterna har hamnat i en rävsax som det är svårt att se hur de ska kunna ta sig ur. På ett ikartat sätt förhåer det sig med centerpartiets tibakagång. Det går inte att hävda att man är icke-sociaistiska, eer i djärva ögonbick "borgeriga", samtidigt som partiet gång på gång har gjort

4 476 upp med sociademokraterna, och iband t o m angripit dessa från vänster. Ofrånkomigen bir profien diffus. Och enigt Vau-91, Sveriges teevisions vaundersökning, har också centern äckt som ett så åt höger, inte minst har partiets tidigare väjare iband företagare ämnat skutan. Fokpartiets situation är något annorunda. Visserigen har partiet också vid upprepade tifäen gjort upp med vänstern, "tagit ansvar". Men samtidigt har en tydig ideoogisk omsvängning vad gäer synen på den svenska väfärdsstaten skett det senaste året - fokpartiet har atmer anammat moderaternas instäning ti skattetrycket, behovet av att minska offentig sektor, skopoitiken osv. Det troiga är dock att denna kursförändring har kommit atför sent. Och dessutom har inte moderaternas poitik förändrats i motsvarande grad, viket faktiskt har varit förödande för fokpartiet. Dess forna väjare har here röstat på det tydigare och trovärdigare aternativet. Och fokpartiet har föjaktigen, enigt Vau-91, tappat hea 27 procent av sina forna väjare ti moderaterna, men även kristdemokraterna har fått sin beskärda de. Förskjutning åt höger Annorunda uttryckt visar vaet att hea väjarkåren på tre år har förskjutits ti höger. Om vi något förenkat, men ej het oreaistiskt, antar att väjarnas preferenser efter vänster-högerskaan är normafördeade, d v s fördear sig symmetriskt kring medianväjaren (MY), och dessutom ungefärigen pacerar in partierna utefter denna.skaa, iustrerar nedanstående figur den förändring som har skett:.,.,t 1 ~tv... dj 5 re (\ i / r- -c----> '. '\..i,_,../ 199! ;:-:~;:;c fp :n 1 d ;'~ : \ \ \ j.,/.. ()! :.. 'n=:--:..--' ~--:'===-*=-="'*- v se i pm? :- b Fokpartiet har tappat 27 % av sina forna väjare ti moderaterna, men även kristdemokraterna har fått sin beskärda de. Samtidigt har emeertid de etaberade riksdagspartierna också förfyttat sig högerut. Men i och med att moderaterna har rört sig mindre än de andra har tre viktiga konsekvenser uppstått: (1) den ideoogiska spridningen, i ord och handing, partierna emean, har minskat, b i figuren är mindre än a; (2) det poitiska mittfätet, mean sociademokraterna och moderaterna, har krympt radikat - därav förusterna hos centern och fokpartiet,men även mijöpartiets minskning; och (3)ett ideoogiskt tomrum eer vakum, med ett stort anta potentiea väjare, har skapats ti höger om moderaterna, viket förkarar uppkomsten av ny demokrati och framgångarna för kristdemokraterna. Dessutom har vänsterpartiet fått en ny nisch ute ti vänster om sociademokraterna. Fera sutsatser föjer av detta resone-

5 477 mang. Om moderaterna hade profierat sig tydigare åt höger, hade det sannoikt gått ännu bättre för dem sjäva, fokpartiet hade fått fer röster och ny demokrati, men troigen även kristdemokraterna, hade adrig kommit in i riksdagen. A andra sidan är det möjigt, men på intet sätt sjävkart, att det då också hade varit svårare att bida en stark borgerig regenng. Ca 40 % av de två nya riksdagspartiernas väjare menar att de varken är höger eer vänster. Vänster - högerskaan gäer inte ängre En möjig invändning mot ovanstående anays är dock att det är tveksamt om kristdemokraterna och ny demokrati verkigen kan betraktas som partier ti höger om moderaterna. Och visst igger det någonting i detta. Ser vi på hur dessa partiers egna väjare pacerar sig på vänster-högerskaan visar det sig, enigt Vau- 91, att betydigt färre, jämfört med moderatväjarna, anser sig vara ti höger. Istäet menar i runda ta 40 procent av de två nya riksdagspartiernas väjare att de varken är höger eer vänster. Likaså betraktar en mindre ande av dessa respektive partis ideoogi som ett mycket viktigt skä ti att de röstade som de gjorde. Samtidigt kan dessa siffror tokas på ett annat, och som jag tror rimigare, sätt. Nämigen att många av dessa partiers väjare het enket inte viåta sig inpaceras utefter den traditionea vänster-högerskaan - de har röstat på någonting nytt, på aternativ ti den etaberade ordningen, på sådant som de tycker saknas i dagens Sverige. Och om vi istäet ser vänster-högerskaan ur.detta perspektiv, som grad av kritik mot den svenska väfärdsstaten, där vänster står för status quo och höger för förändring, torde tveksamheten om kristdemokraternas och ny demokratis inpacering minska. Huruvida detta förhåande även kommer att gäa fortsättningsvis är dock i högsta grad okart. Det är inte bara väjarna som idag är osäkra, utan även poitikerna. Att inse att den svenska väfärdsstaten inte fungerar, utan istäet gång på gång och på område efter område producerar perversa konsekvenser, är naturigtvis inte detsamma som att förstå vad som behöver göras åt probemen. Och tvärtemot vad som vanigtvis brukar sägas tror jag att kristdemokraterna utgör det största frågetecknet band vaets vinnare. Skäet är att det är tveksamt om de verkigen har tänkt om vad gäer synen på vika mede som är effektiva för ösandet av samhäeiga probem. Exempevis är Af Svenssons återkommande recept för att ösa krisen inom sjukvården att pumpa in ytterigare pengar, b a från öntagarfonderna. Nödvändig avpoitisering Ska en ny regering yckas måste emeertid väfärdsstaten inte bara förändras utan även successivt avveckas. Det är det mandat som väjarna har givit. Det räcker inte med kosmetiska förändringar inom redan givna strukturer. Ska nya jobb kunna skapas, dynamiken öka, ag och ordning förbättras, initiativkraft och ansvarstagande befrämjas, människors verkiga

6 478 väfärd utveckas och den nuvarande poitikens konsekvenser försvinna, krävs faktiskt en radika avpoitisering av hea samhäet. Om inte, riskerar Bidt, Westerberg & Co att göra ny demokrati ti nästa vas enda vinnare o o o Jag tror att kristdemokraterna utgör det största frågetecknet band vaets vinnare. Ge Svensk Tidskrift som jukapp! Presentkort rekvireras genom att prenumerationsavgiften 1992, kr 270: (pensionärer kr 245:-), insättes på Svensk Tidskrifts postgirokonto Ange på girokupongen namn och adress både på er sjäv och mottagaren