NANKING, YENAN, MOSKVA

Transkript

1 NANKING, YENAN, MOSKVA OCH WASHINGTON Av överste CARL TAUBE UPPREPADE gånger efter det andra värdskrigets sut har man het pötsigt kommit underfund med att en ny bit av Europas karta bivit rödfärgad, om man får använda det uttrycket för vad som också kaas sovjetiserad eer bosjeviserad eer stainiserad eer något iknande. Vid årsskiftet 1949 finner man att en stor de av Kina ända ned ti Yangtse-daen har fått samma kuör. Det har dock varit en väsentig skinad mean den procedur som åstadkommit denna färgförändring där och i Europa. I Poen, Rumänien och Tjeckosovakiet har den åstadkommits genom en statskupp i någon form, troigen i fera fa åtföjd av poitiska mord, medan den i Kina så småningom framkommit som resutat av ett ferårigt bodigt och förödande inbördeskrig. Att de ovannämnda europeiska ändernas såvä inrikes- som utrikespoitik het dirigeras från Moskva är ju vä känt och anses icke som någon hemighet ara minst av deras egna regeringar, men det kinesiska kommunistpartiets instäning gentemot Ryssand är fortfarande ångt ifrån tydig. Efterföjande är ett försök ti att karägga detta ytterst viktiga probem, vars ösning kommer att ha ett bestämmande infytande på Asiens och kanske hea värdens framtid. De sutsatser som dragits äro grundade des på personig erfarenhet från Chungking och Nanking inti hösten 1946, des på de- mycketfå-autentiska yttranden av det kinesiska kommunistpartiets edare som framkommit. En kort orientering om det kinesiska kommunistpartiets historia torde vara påkaad som bakgrund ti den nuvarande situationen. Det grundades i~början av 1920-taet i Canton genom direkt infytande av en rysk poitisk och miitär mission, viken, paradoxat nog, inbjudits dit av en ung kinesisk genera vid namn Chiang Kai-shek, viken då hade börjat sitt stora verk för Kinas enande, och, rent miitärt sett, torde denne under den senare fram

2 Nanking, Yenan, Moskva och Washington gångsrika kampanj som edde ti detta må, haft stor nytta av de ryska officerare med vika han då samarbetade. Men dessa nöjde sig icke med att endast vara miitära rådgivare, de begagnade naturigtvis tifäet för att utpantera sin egen ideoogi i den tacksamma jordmån som fanns des band de av de meningsösa inbördeskrigen utarmade bönderna och des band de många studenter och andra som i det kommunistiska Ryssand trodde sig se en verkig ideastat växa fram. Det dröjde därför inte änge innan en ne de kommunistiska revoter uppfammade i de södra provinserna Kiangsi och Runan. Den jordbrukande befokningen, i rege arrendatorer under stora jordägare, tog het enket den jord de brukade, ofta efter att ha sagit ihjä de verkiga ägarna. Så upprättades en oka miis och någon sags oka sovjetregering efter ryskt mönster, och så var saken kar. Ti att börja med förefaer det som om Chiang Kai-shek icke opponerade sig mot denna rörese, trots att den hastigt spred sig över stora dear av de nämnda provinserna. Han var atför upptagen med att konsoidera sin egen och Kuomintangs maktstäning genom krigen mot de gama»krigsherrarna» Chang Tso-in, Wu pei-fu och andra. Men när han sutigen yckats med detta i sutet av taet och etaberat en stabi och av utandet erkänd regering i Nanking, så bev förhåandet ett annat. Hans instäning ti kommunisterna ändrades het pötsigt, speciet efter hans giftermå med den yngsta av de kända Soong-systrarna, viket intimt ierade honom med de kinesiska storkapitaisterna i Shanghai och på andra hå. Dessa kunde naturigtvis icke toerera en stat i staten, vars edande princip var äganderättens upphörande. Chiang Kai-shek bröt med sina ryska rådgivare och började ett utrotningskrig mot kommunisterna, vika vid den tiden (början av taet) yckats skapa en icke obetydig och framför at vä discipinerad och vä edd arme. Denna kamp har nu, med undantag av den tid under viken kriget mot J apan åstadkom en temporär fred, pågått i över tjugo år. Resutatet är, som bekant, en fuständig miitär seger för kommunisterna, och den innebär ett sut på Kuomintang-regimen i Kina, åtminstone med Chiang Kai-shek i spetsen. De viktigaste händeser som ett ti denna fuständiga omvävning äro värda att rekapituera. Det tog fera år och en betydande miitär kraftansträngning för att fördriva kommunisterna från södra Kina; och när de ti sist insåg o, a t t de icke kunde håa sig kvar ängre, v oro de ångt ifrån krossade. I stäet företogo de sin berömda marsch norrut, 135 ~

3 Car Taube övergingo Y angtsefoden och in i provinsen Shensi, där de ti sist funno en fristad och etaberade en sags huvudstad i Yenan. Att de fingo vara ifred där så änge, berodde vä mest på det at starkare japanska hotet, viket ti sist resuterade i det ti att börja med oförkarade kriget De begagnade denna reativt ugna period både ti att konsoidera och utvidga sin egen organisation och arme samt framförat ti att bedriva en intensiv propaganda för sina ideer både i det övriga Kina och i utandet, framförat i Amerika. En he de utändska journaister inbjöds ti Yenan för att med egna ögon se, vad den kommunistiska regimen uträttat även under den korta tid som stått ti förfogande. Man tycks emeertid varit ganska försiktig i vaet av de utändska korrespondenter som på detta sätt tiätos besöka det marxistiska paradis som skapats däruppe i norra Shensi. Band dem märkas amerikanen Edgar Snow, vikens bok om den kinesiska kommunismen»red Star over China», väckt berättigat uppseende i hea värden, och säkerigen har haft stor effekt på både den amerikanska amänna opinionen och den officiea poitiken gentemot Kina. Av andra böcker märkas Gunther Steins»The Chaenge of Red China», Israe Epsteins»The Unfinished Revoution of China» med fera. Samtiga dessa författare utmåa i entusiastiska ordaag de sociaa reformer som genomförts i den nya kommunistiska staten och de underbara resutat som uppnåtts av dess edare, i skriande motsats ti den inaktivitet och ineffektivitet som enigt dem karakteriserade det av Kuomintang regerade övriga Kina. Undertecknad är icke kompetent att bekräfta eer dementera innehået i dessa böcker, men i synnerhet Edgar Snows bok förefaer vä mycket fyd av skönmåeri och hjätedyrkan; och man kan icke fria sig från den misstanken, att hans observationer många gånger gjorts mot Potemkin-kuisser. De kinesiska kommunisternas grundäggande ideoogi och principer behandas också av de nämnda författarna, men dessa frågor diskuteras i sutet av denna artike. Här påpekas endast att genom dessa böcker vunno de kinesiska kommunisterna många vänner och beundrare både i Europa och Amerika, även band fok som på intet sätt kunde kaas för kommunister, och detta speciet efter Sovjet Ryssands storartade bidrag ti den sutiga segern under det andra värdskriget. När japanerna 1938 började sitt ti att börja med oförkarade krig mot Kina, söts en temporär fred mean regeringen i Nanking och kommunisterna i Y enan. De senare hade änge varit 136

4 Nanking, Yenan, Moskva och Washington missbeåtna med regeringens eftergiftspoitik gentemot J apan, och redan något år innan på egen hand förkarat krig mot denna stat, men det kom naturigtvis adrig ti någon öppen strid, då man saknade möjighet att komma i kontakt med fienden. Men när Nanking-regeringen äntigen besöt sig för att göra väpnat motstånd, städe kommunisterna omedebart sina stridskrafter ti dess förfogande för kamp mot den gemensamme fienden. Erbjudandet antogs måhända med någon tvekan; men under sjäva krigsåren hade man ångt ifrån anedning att ångra sig. Efter det första året hade japanerna drivit bort den regujära kinesiska armen ti en inje som gick ungefär rakt i norr och söder från norra deen av Shansi-provinsen genom Hupei och Runan ti väster om Canton. Utmed denna inje stabiiserades fronten, och det verkade som om japanerna het enket icke mäktade att sväja mer av Kina. I den de av andet som de hade ockuperat orsakades de betänkiga magpågor just av de kommunistiska trupperna med huvudkvarter i Y enan. Dessa utveckade under denna tid en underbar teknik i gueriakriget, och det finns otaiga fut sanna historier om sprängda järnvägståg, överraskade transportkoonner och sådant, viket at måhända orsakade den japanska armen större svårigheter än vad den regujära kinesiska armen kunde åstadkomma. Från denna tid finnes det också en de utändsk itteratur som bidragit ti att vinna sympatier för kommunisterna. De bäst kända sådana böckerna äro egendomigt nog skrivna av två damer, Agnes Smedey»Batte Hymn of China» och Freda Utey»China at War», vika bägge under fera år föjde de kommunistiska trupperna i fät. Så kom då äntigen efter sju års krig J apans pötsiga och av aa, kanske inte minst amerikanerna sjäva, oväntade kapituation. Men för det arma Kina betydde den så kaade freden endast ett uppbossande av inbördeskriget, viket först nu, tre år senare, börjar ida mot sitt sut. Anedningarna ti detta äro väkända men rekapitueras här i korthet. Enigt vapenstieståndets vikor skue de japanska trupperna överämna sina vapen ti de dem konfronterande kinesiska trupperna. Dessa voro på många hå kommunistiska och de fingo såunda på en gång i present en oerhörd massa vapen och ammunition. Regeringen i Nanking insåg omedebart faran av detta och nödgades att med våd söka förhindra kommunisterna från att övertaga de japanska vapnen. Och i och med detta var inbördeskriget i fu gång ett par månader efter vapenstieståndet. 137

5 Car Taube För att få ett sut på denna oycksaiga konfikt ingrep Förenta staternas utrikesedning genom att sända genera Marsha ti Kina som president Trumans personige representant med uppdrag att stäa sig ti de stridande parternas förfogande som medare. Man torde kunna förmoda att anedningarna ti detta steg voro två: des var regeringen i Nanking under Chiang Kai-shek den de facto erkända regeringen, med viken USA varit aierad under kriget, och den måste därför fortfarande stödjas mot ett kommunistiskt hot, men des hade man också, antagigen i hög grad tack vare den ovannämnda rikiga itteraturen om den kommunistiska regimens goda sidor trott sig ha upptäckt.att denna var en värdefu tigång i arbetet på Kinas modernisering ti en verkigt demokratisk stat. Man hade nämigen också samtidigt fått atför tydiga bevis på att Kuomintang-regimen i Nanking at mer tenderade ti en korrupt autokrati utan annat än en mycket tunn demokratisk fernissa. Man trodde atså i Washington att en ösning på konfikten kunde finnas genom att förmå Kuomintang-regeringen att reformera sig sjäv genom att i sig upptaga en de iberaa och demokratiska eement, inbegripet kommunisterna. Det hea var nog också devis ett arv från presidenten Roosevets jusa och optimistiska åsikt att man mycket vä kunde komma ti tas med och även samarbeta med Stain. Och om så var faet, så kunde man vä också komma sams med de kinesiska kommunisterna. Ti att börja med yckades Marsha förvånansvärt vä i sin mission. Redan efter ett par månader hade han förmått de stridande armeerna att utge en order om ed upphör, och fått ti stånd en centrakommitte för att övervaka effektueringen av denna order med amerikanska officerare som observatörer och okaa medare. Men ängre kom han adrig. stieståndet bröts oupphörigt av bägge parterna, och någon överenskommese om de stora probemen åstadkoms adrig. Den kommunistiska deegationen som inbjudits ti Chungking och senare ti Nanking, när huvudstaden fyttades tibaka dit, eddes av Chou En-ai, viken fungerade som ett sags utrikesminister i den kommunistiska regeringen. Han och hans medhjäpare voro statens gäster, bodde och evde fritt och hade fu frihet att meddea sig med vem som hest. Det gjorde ett högst egendomigt intryck att på diverse officiea mottagningar både hos högre kinesiska ämbetsmän och hos utändska dipomater träffa denne herre, en av edarna för det parti som fortfarande på många hå var i öppet krig med 138,.~..

6 Nanking, Y enan, Moskva och Washington oeentraregeringen. Chou En-ai är en mycket bidad och verserad herre, och både han och hans ika bidade och charmanta fru bevo så småningom mycket popuära i säskapsivet. Man kunde inte åta bi att tänka sig hur det hade sett ut, om Hiter på mot.svarande sätt hade bjudit en anti-nazistisk deputation att stanna >en vecka på Berchtesgaden och resonera om saken vid ett gas bier. Men trots denna utvärtes harmoni, förbevo de väsentiga intressemotsättningarna oföreniga. Efter ett het års oändiga konferenser och oika, antagigen adrig avarigt menade kompromissförsag, så nödgades Marsha uppgiva sin mission och resa hem. Han har sjäv i en mycket uppysande och frispråkig förkaring angivit anedningarna ti sitt missyckande. Dessa voro, säger han, i första hand bägge parternas ingrodda misstroende mot varandra, viket ej tiät dem att ita på den andras försäkringar och öften. Vidare kommunisternas öppet förkarade avsikt att upprätta en kommunistisk stat i enighet med marxistiska principer, viket icke på några vikor kunde godtagas av regeringen. Han påpekar vidare, att denna senare het dominerades av Kuomintangs högra fyge, bestående av ett anta reaktionära poitiker, vika absout motsatte sig aa hans försag att bida en verkig koaitionsregering. Inga namn nämnas, men det är adees tydigt att han här åsyftar de bägge bröderna Chen Kuo-fu och Chen Li-fu samt Chiang Kai-shek personigen. Å andra sidan kritiserar han också skarpt kommunisterna des för deras samvetsösa förstörande av andets kommunikationer, viket orsakat oerhörda svårigheter för hea fokets försörjning, och des för den fuständigt ögnaktiga propagandakampanj som de satt igång mot utänningar, speciet mot amerikanerna och icke minst mot honom sjäv personigen. En kompromiss mean den nuvarande regeringen och kommunisterna har av dessa anedningar visat sig omöjig, och den enda ösningen som kan tänkas är, enigt Marsha, att edningen övertages av de iberaa eementen inom regeringen och minoritetspartierna. Oyckigtvis, tiägger han, sakna de utmärkt dugiga och framstående män som inbegripas i dessa eement, poitisk makt att göra sin mening gäande. Genera Marshas yttranden har citerats egentigen därför att det förefaer bra synd att hans råd icke föjdes omedebart. Det är nämigen nu, när Chiang Kai-shek äntigen förmåtts att avgå, just dessa män som tagit edningen av vad som återstår av regeringen i Nanking, och nu är det nog av at att döma för sent. 139

7 Car Taube Det är i dagarna just itet mer än två år sedan som denna förkaring pubicerades, och de två åren ha för regeringen i Nanking medfört en oavbruten serie av katastrofaa miitära motgångar och nederag. Här är icke patsen att i detaj redogöra för dessa; den bifogade kartskissen ger ett begrepp om den nästan cirkeformiga väg som kommunisterna föjt under sin tjugoåriga marsch genom hea Kina, viken nu, nästan fört dem som segrare tibaka ti utgångspunkten. A vs tåndet fågevägen mean Canton och Mukden är ungefär 2,000 km., och man bör erinra sig, att större deen av denna sträcka tiryggaagts ti fots. Det är kanske först under det sista havåret efter det stora dear av regeringstrupperna kapituerat i Manchuriet och Shantung som tiräckiga mekaniska transportmede, at taget som krigsbyte, stått ti förfogande. Vid kampanjens början, det vi säga 1930 eer några år dessförinnan och ända fram ti den sista fasen, viken man kan räkna från Marsha-medingens missyckande 1947, voro kommunistarmeerna såvä ti numerär som beväpning betydigt underägsna regeringstrupperna. Man frågar sig därför, hur det varit möjigt för dem att ti sist vinna en definitiv och tota seger över sina fiender. I ara största korthet torde man kunna besvara denna fråga på föjande sätt. För det första möjiggjordes kommunisternas snabba ockupation av Manchuriet och Shantung-provinse} genom att ryssarna tiäto dem att ostört begagna kommunikationsmeden i Manchuriet, framförat Dairens hamn. På det sättet isoerades regeringens garnisoner i Mukden och norr därom. Vidare bidades därigenom den svårförsvarade korridoren innefattande området Kagan-Peiping-Tientsin, viken då kunde sammansnöras från två hå. För det andra började oppositionen mot Chiang Kai-shek personigen och hans närmaste män av Kuomintangs högra fyge, vika fortfarande innehade den verkiga makten inom regeringen, att växa sig at starkare även inom kretsar som voro ångt ifrån kommunistiskt besmittade. Visserigen trädde den nya konstitutionen i kraft på nyåret 1948, och nyva ägde rum ti nationaförsamingen och den agstiftande yuan under mycket trumpetande om»demokratiens sutiga genombrott i Kina», med mera sådant, men det visade sig snart att hea vaproceduren var mest humbug, och det gama gänget i regeringen fick sitta kvar. Nepotism och korruption frodades och voro måhända oundvikiga tack 140

8 Nanking, Y enan, Moskva och W as kington,,-~.. / ' \ '..., /,. ~ ,'' '\ \,_...--, J ' ' "',-, Kommunistarmeernas marsch genom Kina vare den fruktansvärda infationen. För at detta måste ju den sittande regeringen med Chiang Kai-shek i spetsen håas ansvarig. Fok i amänhet började anse, att han syndat tiräckigt på nåden, och att det därför nu var»himmeens vija» att hans tid som härskare skue ta sut. Denna åsikt tycks under förra året ha spritt sig ganska snabbt inom armen, säkerigen också på grund av de många rent strategiska dumheterna som den högsta edningen gjorde sig skydig ti. Och därför begynte generaerna på att göra poitik på egen hand; den ena efter den andra stora enheten gav sig utan strid. Oerhörda massor av nya amerikanska vapen och annan utrustning föo på detta sätt i kommunisternas händer, och det förefaer ganska tydigt att president Trumans sutiga vägran att vidare miitärt understödja re- 141

9 Car Taube geringen i Nanking grundade sig på de rapporter han av amerikanska observatörer fått från fronterna. Det var ju fukomigt meningsöst att fortfarande ge bort en massa fina vapen ti en arme som inte vie såss och bagagnade första tifäe att överämna dem - ti kommunisterna. Det finns en gamma ärobok i krigskonsten, skriven av en kinesisk genera för 2,500 år sedan, viken fortfarande är av mycket stort intresse. Där förekommer band andra föjande visdomsrege:»en verkigt stor härförare vinner kriget utan att utkämpa batajer.» Detta har kommunisterna yckats med i detta fa verkigt underbar framgång. Nu i januari 1949 stå kommunisterna på en bred front icke ångt från Yangtse-foden efter att ha erövrat hea andet norr därom, och om de så önska kunna de säkerigen fortsätta söderut hur ångt de vija. Chiang Kai-shek har ti sist varit nödsakad att ämna sin post som president, och den skuggregering, som finns kvar i Nanking, har förkarat sig viig att acceptera kommunisternas diktamen för fredsvikoren. Detta betyder i få ord att Kuomintang, speciet med Chiang Kai-shek som edare, har upphört att regera andet, och att en ny regering, med kommunisterna som det edande, eer måhända enda, eementet så småningom kommer att bidas. Man frågar sig då het naturigt: vad kan man vänta sig av en sådan regim, såvä i sociat och inrikes poitiskt avseende som utåt i förhåande ti andra makter1 Frågan har änge diskuterats speciet i amerikansk press och har där fått två diametrat motsatta svar. A ena sidan påstås det, att de kinesiska kommunisternas poitik kommer att het dirigeras från Moskva, och att därför Kina mycket snart kommer att ha samma stäning som Poen, Tjeckosovakiet etc. Den motsatta uppfattningen är, att den kinesiska kommunismen är en bonderörese, som visserigen ånat en de av sin ideoogi från Marx, men i sjäva verket är rent natione och mer av den typ som man börjat kaa för Tito-kommunism. Den är därför ett utesutande inre probem för Kina och innebär icke något internationet hot mot freden. Den bäst kände förespråkaren för den första åsikten är f. d. amerikanske ambassadören i Moskva Buitt, viken fera gånger under de senaste åren besökt Kina och inför amerikansk pubik framhåit den stora fara som ett kommunistiskt behärskat Kina innebär för Förenta staternas hegemoni i Stia Havet och för den framtida industriea exportmarknaden i andet. Hans åsikt 142

10 Nanking, Yenan, Moskva och Washington deas säkerigen ur ren strategisk synpunkt av genera Mae Arthur i Japan. Det förefaer emeertid som om den officiea amerikanska attityden numera utade åt den senare åsikten, kanske än mer efter Achesons utnämning ti utrikesminister. Det är adees tydigt. att Förenta staternas utrikesedning nu visserigen kommer att med intresse föja utveckingen i Kina, men utan att på något sätt ingripa, under förhoppning att när tiden är mogen het vänskapigt komma ti tas med den nya regimen. För att få en uppfattning om viken av dessa åsikter som är den riktiga, torde den enda möjigheten vara att ta i betraktande de autentiska yttranden av det kinesiska kommunistpartiets edare som finnas. Dessa äro icke många, men vad de sagt torde dock vara tiräckigt för att visa vart det hea pekar. Först och främst finnes i genera Marshas ovan citerade förkaring en mening där han omtaar att»kommunisterna erkänna öppet att de äro marxister och ämna arbeta för upprättandet av en kommunistisk regim i Kina, men övergången dit ska ske genom att först bida en demokratisk regering av amerikansk eer brittisk typ». Denna instäning bekräftas i den prokamation, som på nyåret 1948 utgavs av kommunistedaren Mao Tse-tung, där det heter att, när kommunistpartiet kommer ti makten, bir det först nödvändigt att i en koaitionsregering toerera en de eement från den ägre bourgoisien, men dessa böra så småningom utrensas och hea foket äras att förstå marxismens grunder. Ett år senare förkarade han, att det kinesiska kommunistpartiet ansöt sig ti Kaminforms amänna poitiska principer. Han har också skrivit en bok, i engesk översättning kaad»ohina's New Democracy», i viken hans poitiska principer ha framagts. Boken är svåråtkomig och har icke i sin hehet varit tigängig vid nedskrivandet av denna artike, men i en nyigen utkommen i många avseenden synnerigen värdefu bok av John King Fairbank,»The United States and China» (Harvard University Press 1948), förekommer en samvetsgrann anays av dess innehå. Där påpekas att Mao Tse-tung bygger på de»tre fokiga principer» (San Min Ohu Yi) vika formuerades av Sun Yat-sen och vika kunna rubriceras som nationaism, demokrati och fokförsörjning. Han påpekar emeertid, att Sun Yat-sens revoution adrig kom ängre än ti att uppväcka en viss nationaism band den högre bourgeoisien, och att hans revoution endast bestod i att denna kass, karakteriserad som»feodaistisk», kom ti makten i stäet 143

11 Car Taube för manchuerna. Och denna kass bev mycket snart ett verktyg för amerikansk»imperiaism». Det kommunistiska partiet måste, säger Mao, fuborda denna revoution i två etapper: först en»demokratisk» revoution i viken aa samhäskasser, inbegripet bourgeoisien, ska detaga, och sedan en»proetär-sociaistisk» revoution, som sutigen ska förena Kina med den internationea sociaismen edd av Sovjet-Unionen. Fairbank påpekar med fu rätt, att den använda terminoogien är synnerigen okar; man får adrig veta vad författaren menar med»imperiaism» eer»feodaism» och så vidare, och det är vidare synnerigen missedande att taa om en»proetär» revoution av kinesiska bönder som adrig, hur fattiga de än äro, kunna kaas för proetärer. De ha atid haft famijen som stöd i aa ekonomiska svårigheter, och ett industriet proetariat, som Marx bygger sin internationea revoution på, har adrig existerat i större anta i Kina. Av dessa yttranden torde framgå, att Mao Tse-tung personigen och hans närmaste, vika utgöra en sags regering med namnet Kommunistpartiets Centraa Exekutivkommitte, äro renodade doktrinära marxister, och att de efter en kortare demokratisk övergångsperiod ämna i hea andet införa en kommunistisk styreseform. Kina ska vidare utrikespoitiskt sett ansuta sig ti Kominform, det vi säga vad man i Europa mest kaar för östbocket. Om detta edarnas sutiga må råder det intet tvive i enighet med deras egna uttaanden. Men man kan starkt betviva deras förmåga att inom rimig tid genomföra denna poitik. Det skue ti att börja med betyda en fuständig omvävning av hea det kinesiska sociaa systemet med dess mångtusenåriga, på Oonfucius' principer byggda traditioner. Edgar Snow och fera av de andra ovan citerade författarna påstå, att detta yckats; men deras observationer omfatta endast en iten de av norra Shensi-provinsen och utveckingen på andra hå är obekant. Vidare förutsätter införandet av en tota kommunistregim, att de segerrika generaerna viigt underkasta sig en centra auktoritet vad form den än kommer att få. Nu igger det inte precis för kinesiska generaer att göra det, och det vore bra egendomigt, om de så kaade kommunistgeneraerna vore så oika sina företrädare av annan poitisk bekännese. De ha under årata kämpat och sitit ont och ti sist segrat, och för detta vija de ha en beöning i form av ett fett jobb i statens tjänst, där de efter behag kunna pacera sina vänner och säktingar i underordnade befattningar. Detta är också en mångtusenårig tradition som det är svårt att 144

12 ~' f Nanking, Yenan, Moskva och Washington tro kan omedebart rubbas. En iten vink om vad man kan vänta sig därvidag har man nyigen fått genom upprepade rapporter i pressen att kommunisterna fordrat frigivandet av poitiska fångar, band andra den s. k. unge generaen Chang Hsiao-iang, Manchuriets före detta härskare. Han tog sig som bekant det orådet före att en gång i början av 1930-taet arrestera Chiang Kai-shek för hans svaga och eftergivande poitik gentemot J apan. Efter mycket paramenterande ångrade han sig och uppgav försöket, och han har atsedan dess suttit internerad och icke tiåtits att banda sig i poitik. Men en stor de av hans gama arme och officerare hamnade ganska snart på den kommunistiska sidan. Det är tydigen dessa som nu fordra hans frigivande, och naturigtvis också återinstäande i någon högre position. Chang Hsiao-iang var på sin tid vä känd inom de utändska koonierna på diverse hå i Kina som en vämenande och äskvärd ung man med naturig faenhet för tennis, gof och bridge och andra en gentemans syssesättningar. Det är svårt att tänka sig, att han även efter femton års fängese bivit omvänd ti»proetär», men det är nog adees tydigt att de edande kommunisterna måste på något vis pacera honom, när det gäer att dea bytet. En tredje svårighet som de edande kommunisterna utan tvive komma att möta i fuföjandet av sin poitik bir nog förhåandet ti Sovjetunionen. Med undantag av den ovan omnämnda indirekta hjäpen som gavs kommunisterna genom att åta dem få begagna Dairens hamn och andra kommunikationsmede i Manchuriet, har denna makt under hea inbördeskriget icke ingripit på något sätt. Det har adrig bevisats, att vapen och annan krigsmaterie i någon större utsträckning ämnats ti kommunisterna i Kina. Denna Sovjet-regeringens neutraa instäning har säkerigen varit ett mycket kokt drag, ty den kan nu för värden förkunna, att den kommunistiska röresen i Kina vuxit sig stark fukomigt spontant utan hjäp från Ryssand, och det är ganska sant. Men det förefaer mycket troigt, att, när den kommunistiska regimen bivit etaberad, så kommer Moskva att ägna större intresse iin hittis åt Kina. Då får man se hur kineserna, vare sig de kaa sig för kommunister eer icke, komma att reagera inför ett mera direkt samarbete med ryssarna. Det förefaer undertecknad föga troigt, att ett sådan samarbete någonsin kan biva vidare harmoniskt. Man måste erinra sig, att kineserna sedan tusentas år tibaka haft en kutur och en samhäsordning som varit betydigt överägsna deras grannars, och dessa ha därför !~ Svensk Tidskrift

13 Car Taube atid betraktats mer eer mindre som»barbarer». Kineserna ha ofta fått böja sig för dessa barbarers miitära styrka, men i djupet av deras hjärtan sitter nog föraktet för dem kvar. Det förefaer kineserna icke att vara någon som hest överdrift att än i dag kaa sitt and för»mittens Rike». Det torde av ovanstående ha framgått, att den omvävning som nu pågår i Kina är ångt ifrån avsutad; och det torde ta rätt ång tid, innan man med säkerhet kan skönja den kommande utveckingen. Det är adees tydigt att utrikesedningen i Förenta staterna, viket and utan tvive är den mest intresserade utändska makten, insett detta, och dess instäning innebär tisvidare endast att»wait and see». LITTERATUR: Edgar Snow, Red Star over China (New York, Random House 1938). Gunter Stein, The Chaenge of Red China (New York and London, Mc Graw Hi 1945). Israe Epstein, The Unfinished Revoution i1~ China (Boston, Litte, Brown 1947). Agnes Smeeey, Batte Hymn of China (New York, Knopf 1945). Freda Utey, China at War (New York, John Day 1939). Mao Tse-tung, China's New Democracy (New York, New Century Pubishera 1945). Stuart Geder, The Chinese Gommunism (London, Goanz 1946, in a»left Book Cub Edition, not for sae to the pubic»). John King Fairbank, The United States and China (Harvard, University Press 1948). F. T. Cheng, China mouded by Confucius (London, Stevens and son 1946). Theodore White and Annaee Jacoby, Thunder out of China (New York Soane Associates 1946). 146.'