Svenska nip- och ravinlandskap

Transkript

1 Naturvårdsverket RAPPORT 356 Svenska nip- och ravinandskap Processer och former, översikt och försag ti naturreservat Erik Bergqvist

2

3 Svenska nip- och ravinandskap Processer och former, översikt och försag ti naturreservat Swedish T errace-and-guy Landscapes Processes and Forms, Surveys and Proposa for Nature Reserves Erik Bergqvist

4 Föreiggande rapport grundar sig på arbeten utförda med ekonomiskt stöd från forskningsnämnden vid statens naturvårdsverk. Författaren är ensam ansvarig för rapportens innehå, varför detta e j kan åberopas som representerande naturvårdsverkets ståndpunkt. Sona i augusti 1986 statens naturvårdsverk Forskningssekretariatet Pubicerad av Statens naturvårdsverk, Box 1302, Sona med ISBN och som UNGI Rapport Nr 63 från Naturgeografiska institutionen, Uppsaa universitet, Box 554, Uppsaa med ISBN Pubished by the Nationa Swedish Envir onmenta Proteetian Board, P.O. Box 1302, S Sona, Sweden under ISBN and as UNGI Report No. 63 from the Department of Physica Geography, Uppsaa University. P.O. Box 554, S Uppsaa, Sweden under ISBN rr. Omsagsbid: Katastrofartad ravinbidning efter schaktning i nipa vid ~reäven nära BjurhoZm. Foto: K Nordström Printed in Sweden by Modin- Tryck AB, Stockhom 1986

5 fy bara i en sida Bifoga om möj igt ett ex av rapporten! Organisation REGISTRERINGSUPPGI FT RAPPORT Uppsaa universitet Institution eer aitdening SNV p rojektbeteckning Ärendebeteckn (diarnenr ) Naturgeografiska institutionen Adress Utgivningsår/mån Kon tra k tsnr (ansagsgiva res) Box Rapportförfattare (efternamn, titasnamn) UPPSALA BERGQVIST Erik INTERNT SNV Sku pub 1ceras som: A männa rad SNV Informerar Teefon (även riktnr) Rapportens tite och undertite (originaspr~k samt ev översättn rng ti svenska och/ eer engeska) SNV Rapport SVENSKA NIP~ OCH RAVINLANSDSKAP - Processer och former, översikter och försag ti naturreservat SWEDISH TERRACE-AND-GULLY LANDSCAPES - Processe s and forms, surveys and proposas for nature reserves - Sammanfattning av rapport (fakta med huvudvikt pä resutatet) Det redovisade projektet är uppagt på samma sätt som ett tidigare om svenska inandsdyner (SNV PM 1412). Det har såunda haft karaktären.av en riksomfattande objektinventering, viket i princip innebär att en vad objekttyp inventeras hetäckande och på samrna sätt över hea andet. De omfattar amänna aspekter på nipor och raviner, såsom processer, former, åder och utveckingshistoria samt utbredningens anknytning ti områden med finsediment under högsta kustinjen, speciet i terrasser ängs norr ändska ävdaar. De är exempifierad med band annat ett stort anta foton och andra figurer. De 2 redovisar använd metodik vid inventering och kartfrarnstäning. Inventeringen är utförd som fygbidstokning med tarika fätkontroer. De bifogade kartorna - - sammanagt 46 kartor i hesidesforma t, varav 16 i ferfärgstryck - upptar samtiga mer betydande förekornster av raviner inom Värmand, Daarna och Norrand, jämte ansutande recenta och fossia nipor. Berörda ävsträckor och andra områden med ravinsystern beskr'ivs och diskuteras ur naturvårdssynpukt. Försag ti nyckeord samt ev anknytning ti näringsgren och geografiskt område (t ex vattendrag, sjöar, än vid fätstudier m m) Raviner, ravinerosion, sitfytning, nipor, ävdaar, norra Sverige, inventering, naturvård. Guies, gu y erosion, sit fow, terraces, river vaeys, Northern Sweden, inventories, protection of nature. Övriga bibiografiska uppgifter (t ex rapportserie, nr, år eer tidskrift, voym, år, sid) ISSN statens naturvårdsverk Rapport 3156 (1986) även som UNGI ISBN Rapport nr 63 från Naturgeografiska inst, Uppsaa universitet Bes-täningsadress för rapporten (om annan än ovan) statens naturvårdsverk, Informationsenheten sv Box Sona 171 Tidskriftens/Rapportseriens tite Språk Anta sid in k bi

6 4 SUMMAR Y Swedish terrace-and-guy andscapes The purpose of this project has been to provide reiabe and adequate information for governmenta panning of the use of natura resources, in this case the conservation of scientificay vauabe areas with guies, river buffs and other associated features of river terraces. In accordance with the principes appied in a previous inventory of ancient inand dunes in Sweden, a features of the ehosen type are isted, described and evauated in a uniform manner a over the country. In the instructions for inventories issued by the Environmenta Protection Board (1975) inventories of this type are recommended, especiay- for "midde-size objects". As individua guies and river buffs have to be cosey examined by airphoto interpretation, terrace-and-guy andscapes fit very we into this category. This report consists of two cosey reated parts. Part covers the genera aspects of guies and guy-eroded terraces, such as process, form, age, and the history of deveopment. This part is iustrated with a great number of photographs and drawings. The primary condition required for the formation of extensive guy systems in horizonta terraces is the transport of sit in suspension by running water. Part 2 describes the methods appied in the inventory and in the preparation of the maps. The pubished maps - together 46 maps in fu-page size, of which 16 are muti-coour prints - show a important occurrences of guies in Värmand, Daarna and Norrand. The southern part of Sweden wi be covered by a subsequent report. The areas on the maps are described and discussed from the point of view of scientific vaue. Six of these are ranked as areas of primary nationa interest. Key words: guies, sit fow, river buffs, terraces, river vaeys, northern Sweden, inventories, conservation of nature. Erik Bergqvist Note "Summary and concusions" at the end of Part and 1-'e;;:-t 2. ~ ij 1 i

7 5 FÖRORD Redan i Naturvårdsverkets pubikation 1975 "Översiktig naturvårdsinventering och naturvårdspanering - råd och anvisningar" rekommenderades riksomfattande objektinventeringar, särskit för objekt av meanstorek. Principen innebär att en vad objekttyp inventeras hetäckande och ikformigt över hea andet. Metoden har senare tiämpats på fera typer av objekt, ti exempe i projektet "Svenska inandsdyner". Det projekt som här rapporteras kan sägas vara ett arbete på samma tema; ti sin inriktning och uppäggning har det föjt samma mönster som "Svenska inandsdyner". Projektet har såunda omfattat inventering och beskrivning av samtiga större eer på annat sätt intressanta raviner och ravinsystem i andet. Även enskida raviner kan med förde beskrivas i förefintiga fygbider, och de tihör därigenom den storekskass som är ämpigast för riksomfattande inventeringar. De svenska ravinsystemen hör ur såvä genetisk som andskapsmässig synpunkt intimt samman med niporna, här tagna i vidsträckt bemärkese som aa större markerade erosionsbranter ängs ävarna. Inventeringen omfattar därför även samtiga nipbranter inom de områden som redovisas i kartform. I den mode som projektet föjer ingår även värdering, samt bedömning av fortsatt erosion jämte andra påverkningar. Föjaktigen har de verkande processerna vid ravinerosion och nipors utvecking undersökts ingående. Rapporten redovisar des, i De, amänna erfarenheter från både norra och södra Sverige, des, i De 2, inventering och värdering av objekt norr om norrandsterrängens gräns, viket i praktiken har bivit Värmands och Kopparbergs än samt Norrand. Inventeringen av andets sydigare dear redovisas i en kommande rapport. Projektet har utförts med ekonomiskt stöd från forskningsnämnden vid statens naturvårdsverk. Arbetet har i sin hehet utförts vid Naturgeografiska institutionen i Uppsaa. Fotoarbete och renritning av kartor och figurer har utförts av institutionens persona. Redigering och utskrift har skett med institutionens ordbehandingsutrustning.

8 6 Band de många som bidragit med värdefu information och praktiska synpunkter kan nämnas forskare på institutionen samt persona på naturvårdsverket, på Sveriges Geoogiska Undersökning och på berörda änsstyreser. Särskit kan framhåas att professor Åke Sundborg, samt docent Car-Erik Johansson, Naturvårdsverket, har granskat och kommenterat större dear av manuskriptet, samt att fi dr Christian Evhage, Lantmäteriverket, stått ti tjänst med råd och hjäp beträffande kartframstäningen. Fi kand Lena Kuander och fi kand Kerstin Nordström har utfört huvuddeen av fygbidstokningen för kartorna, och Kerstin Nordström har även ti väsentiga dear utarbetat kartmanuskripten. Författaren är ensam ansvarig för de festa kartor och figurer. Där ej annat anges är aa foton tagna av författaren. För figurer baserade på annat underag och foton erhåna från annat hå redovisas käan i figurtexterna. Uppsaa i januari 1986 Erik Bergqvist Fig 1 Ravinerosion i Lesotho. Det tunna jordtäcket har skaats av så att den underiggande sandstenen igger bar. Foto Q K Chakea Soi erosion in Lesotho which strips away the soi and eaves the underying sandstone bare.-

9 7 I N N E H Å L L De. Former, processer, erosionsrisker Inedning Nip- och ravinandskapet Erosionsprocesser i nipor och raviner Processernas samverkan i ravinbidningen Ravinsystemens form i panbid Facktermer Summary and concusions (in Engish) Litteratur ti De sid De 2. Nip- och ravinandskap i norra Sverige Utgångspunkter Metodik Viktigare ävsträckor och ravinsystem Försag ti riksobjekt Summary and concusions (in Engish) Litteratur ti De 2 7 biagor i ficka på bakre pärmen C O N T E N T S Part. Forms, processes, erosion risks Introduction The Swedish terrace-and-guy andscape Types of erosiona processes in river banks and guies Guy deveopment in sit by combined processes The form of guy systems on maps Swedish terminoogy used in this report Summary and concusions (in Engish) Literature to Part page Part 2. Terrace-and-guy andscapes in northern Sweden starting point s 104 Methods 110 Description of river vaeys and guy systems 122 Proposas for nature reserves 163 Summary and concusions (in Engish) 167 Literature to Part maps in pocket on back c over

10 8 Fig 2 och 3 Ravineroderad össpatå i Shaanxiprovinsen, Kina. Aa pana ytor utnyttjas för oding. Denna hotas ständigt av ravinerosionen (de jusa fäckarna) i de 50 ti 60 meter djupa ravinerna. Foto J E Gustafsson Guy-eroded oess pateau in the Shaanxi province, China.

11 De Former, processer, erosionsrisker Part Forms, Processes, Erosion Risks

12 O D E L. Inedning INNEHÅLL Amänna synpunkter på svenska nipor och raviner Internationea aspekter sid Nip- och ravinandskapet De norrändska ävdaarnas nip- och ravinandskap Sit, nip- och ravinandskapets karakteristiska jordart Erosionsprocesser i nipor och raviner Utgångspunkter för redovisningen av processer Bäckars och ränniars erosion Amänt Exempe på den fuviaa transportens effektivitet Det rinnande vattnets ro under oika betingeser Grundvattenerosion Amänt Oika former av grundvattenerosion Tunneerosion Sitströmning Processer i sit med viskös konsistens Sitströmning Sitfytning med fytvakar Fytvakar Terracetter, fårstigar Jordkrypning Skred Vinderosion Jordfytning Processernas samverkan i ravinbidningen Säntutveckingen i sit Raviners förängning och förgrening Raviernas tvärprofi, ett vittnesbörd om deras utveckingshistoria Materiabaansen på bottnen av en ravin Uppkomsten av en bred ravinbotten Raviner med formen da-i-da Daasymmetri hos raviner Reikta former - indicier på ett perigaciat kimat och ädre tiders markanvändning Ravinsystemens form i panbid Ytformernas inverkan Det geoogiska underagets inverkan Nip- och ravinandskapens åder Facktermer Summary and concusions Litteratur ti de (in Engish)

13 11 I N L E D N I N G 1.1 ALLMÄNNA SYNPUNKTER PÅ SVENSKA NIPOR OCH RAVINER Höga, branta nipor och djupt inskurna raviner bidar insag i andskapet som fångar bicken och som framstår som karakteristiska drag i traktens natur. Framträdande nipbranter ges taande namn som Svanipan och Borgen, större raviner får heta ti exempe Djupgroven, Björnängesskoen, Backasköen eer Uvaskonan. Om nu dessa spektakuära bidningar såunda i och för sig är väbekanta företeeser redan för en bred amänhet, är dock deras uppkomst och fua betydese som naturminnen känd av betydigt färre. I sjäva verket återstår det även för vetenskapen åtskiiga probem att ösa, ti exempe beträffande åder och bidningssätt samt riskerna för fortsatt erosion. När det gäer handäggning av naturvårds- och markanvändningsfrågor framstår det som en tydig brist att man ej fått en karare bid av nip- och ravinandskapens förekomst, vika varianter som är mest värda att bevara, var de värdefuaste objekten finns och viket skydd de kräver. Niporna är ju ett verk av de ävar och åar som skurit sig ner i dagångarnas sedimentfynader; ravinerna är på samma sätt ett resutat av det rinnande vattnets erosion. Liksom åar, bäckar och små ränniar svarar för sin de av ytavrinningen och ingår i det dräneringsnät, där ävarna är huvudådrorna, utgör bäck- och åraviner en de i det förgrenade system av daformer där ävfårorna bidar huvudstammarna. Även de minsta ravinerna, där oftast ingen vattenföring är synig, bör betraktas som förgreningar från de daar som uteroderats av de permanenta vattendragen. Med detta betraktesesätt framstår kart det naturiga sammanhanget mean de norrändska ävdaarnas höga erosionsbranter, niporna, och de raviner som därifrån skurit sig in i omgivande sedimentpan. Människans inverkan på vattendragen och ravinbidningen under ädsta tider finns det ännu inte många uppgifter om. Otviveaktigt har röjning för bete, uppoding av åkermark, koncentrerat tramp och körning med hästfordon redan på ett tidigt stadium i bebyggesehistorien påverkat infitration och ytvattenavrinning på ett sätt som ett ti ravinbidning. Ravinerosion som initierats på detta sätt under nittonhundrataet, i något fa även tidig-

14 12 are, är känd från ett ferta patser i skida dear av andet. Det mest kända exempet är ravinerna vid Daäven strax norr om Säter. Se vidare avsnittet Den undersökning som här redovisas har varit inriktad på norra Sverige. Inventeringen avsågs från början omfatta Sverige norr om norrandsterrängens gräns, men av praktiska skä har såvä inventeringen som redovisningen avgränsats på ett något annorunda sätt. Den amänna framstäningen i rapportens första sex kapite täcker såunda i stort sett även förhåandena i södra och meersta Sverige, medan inventering och kartredovisning endast omfattar Norrand samt Kopparbergs och Värmands än. Motsvarande redovisning av andets södra dear paneras komma i en senare rapport. 1.2 INTERNATIONELLA ASPEKTER När andskapets utvecking betraktas i ett ängre perspektiv, är det van~ igt att skija mean norma och acceererad erosion. Den normaa erosionen är den som atid försiggått och som atjämt fortgår, och som i ett geoogiskt perspektiv beskrivs som kontinenternas nedbrytning under de yttre krafternas inverkan på jordytan. Den acceererade erosionen uppkommer däremot när ett kimatomsag eer människans påverkan på andskapet påtagigt ökar den naturiga erosionens hastighet, iband genom att initiera nya erosionsprocesser, vika tidigare inte varit verksamma inom området. Internationet är ravinbidning, på engeska "guy erosion", den mest omtaade formen av acceererad erosion. Den är ofta en föjd av människans ingrepp i naturen, ti exempe bortröjning av träd- och buskvegetation, uppoding av suttande mark samt boskapsskötse i former som eder ti överbetning och koncentrerat tramp. Vidsträckta områden med bördig jord har ödeagts på detta sätt, speciet inom torra kimatregioner (figur 1). I områden med djupa össavagringar, ti exempe i Gua fodens bäcken i Kina, vittnar såvä ravinandskapens otroiga former som den enorma sedimenttransporten i vattendragen om en ravinerosion och jordförstöring i vådsam skaa, trots att den devis hejdats genom terrassering (figur 2 och 3).

15 13 "Guies" beskrivs i internatione itteratur på föjande sätt: De är åtminstone från början smaa med branta sidor, iband mer än 20 meter djupa. De uppkommer i samband med intensiva regn. Dessemean kan vattenföringen upphöra het, och då sker givetvis ingen djuperosion. Uppkomsten och utvidgningen av guies har oftast varit kimatändringar eer människans ingrepp i andskapet. Ovanstående beskrivning visar att "guies" har stora ikheter med nybidade raviner i Sverige. Svenska sedimentavagringar har dock oftast en enkare, mer homogen uppbyggnad än det geoogiska underaget i de festa andra ravineroderade områden på jorden. De ravinbidande processerna tar sig därför mycket kara uttryck och är föjaktigen ätta att studera. Som forskningsobjekt är därför svenska nipor och raviner av största intresse. Fig 4. Övre Karävdaen vid Ambjörby, mot sydost. Nedanför den bortre raka och sutna dasidan syns särskit den översta terrassen, som är uppbyggd av sand och täckt av taskog. Det nedre panet nära även, som består av fi nare sediment och är uppodat, igger i nutiden så högt att det ej mer översvämmas. The vaey of the river Karäven, showing vaey sides of Precambrian rocks, and fuvia terraces. The highest terrace is a remnant of a surface formed at the time of the degaciation, about 9,000 years ago.

16 14 2 N I P- O C H RAVINLANDSKAPET I föjande avsnitt förkaras vissa begrepp och termer. De viktigaste definieras dessutom i kapite 6, Facktermer. 2.1 DE NORRLÄNDSKA ÄLVDALARNAs NIP- OCH RAVINLANDSKAP Figur 5 visar de viktigaste dragen hos en norrändsk ävda. Förhåandena är ikartade i band annat Daävens och Karävens dagångar. De ara nordigaste ävarna är däremot inte ika djupt inskurna i berggrunden, ävfårorna är inte heer så djupt nedskurna i sedimenten, och ravinerna är inte så stora och förgrenade. Föjande generaiserande beskrivning är dock tiämpig på de områden där större nip- och ravinandskap utveckats. m ö.h. DALSIDA DALSIDA <( w <( <f) ~ <f) ' <>. <f) <n z <( "' <( <( <( <( u.. ~ <>. <( w ~ "' 0.. > w "' ~... z <( <f)... z "' "' Fig 5. Norrändsk dagång, principskiss. Dagången började uteroderas för tiotas miioner år sedan av dåtida ävar. Dasidorna består av fast berg (granit, gnejs) med ett oftast ganska tunt täcke av morän. Den högsta terrassen är vanigen en ackumuationsterrass, där terrasspanet utgörs av den ursprungiga dafynadens yta, utbidad för ti exempe 5000 år sedan. De ägre terrasserna är erosionsterrasser, där terrasspanen utbidats genom nedskärning i dafynaden. De tihörande terrassbranterna är föjaktigen fossia nipor. Det ägsta panet närmast även översvämmas ännu vid högvatten. River vaey in northern Sweden. The vaey sides are cut.in Precambrian rocks. The highest terrace is often part of a deta surface, formed at the time when the sea reached that eve.

17 15 A- [":3] Sand och mo Mjäaager i sand och mo Mjäa Uiiiiii Postgacia era ~.:B Varvig, gacia era.'2i1 Gacifuvium (rustensgrus) ~ Morän ~Berggrund H-C -84 Fig 6 Principskiss över agerföjderna i en norrändsk ävda nedströms högsta kustinjen. Projekt Gastransitering, Hydroconsut, Uppsaa, Gaciofuvia and fuvia sediments in a major river vaey in northern Sweden, from the highest coastine down to the present Batic Sea. Vid inandsisens avsmätning från Norrands kustand och det nordsvenska högandets randområden för åtta ti nio tusen år sedan, åg andet nedpressat två ti tre hundra meter under sin nuvarande nivå. Isävarnas finkorniga materia avsattes i de fjärdar som ängs de nuvarade dagångarna sträckte sig ångt in i andet. Vid ävens mynning i fjärdens innersta de byggde det något grövre materiaet upp ett deta ti den dåvarande havsytan, det vi säga ti högsta kustinjens nivå, HK-nivån. När andet började höja sig över havsytan genomskars detta HK-deta av även. Rester av detapanet återfinns nu i form av höga terrasser ängs dasidorna. Det borteroderade materiaet transporterades nedströms, och avsattes vid den nya ävmynningen som ett nytt deta. Under andhöjningens gång genomskars på detta sätt successivt de höjda sedimentpanen, at medan detat fortöpande

18 16 Fig 7 Nipa med pågående erosion, utskuren i dafynadens övre, sandiga de. Ungefär vid vatteninjen övergår sanden i erbandad sit. Längst ti höger, där strömerosionen för närvarande är mest intensiv, syns nedgidande buskar och träd. På krönet av nipan en exkursionsgrupp. Petnäset, Öreäven, juni River erosion in a meander bend. Fig 8. Fossi nipa i gacifuviat deta vid Rottnan, uppströms Gräsmark, Värmand, juni Ancient river bank in upifted gaciofuvia deposit.

19 17 byggdes ut mot den nuvarande kustinjen. Föroppet återspegas i de serier av forna ävpan och detaytor som nu bidar de norrändska ävdaarnas typiska terrassandskap, med terrasser på oika nivåer över ävens nuvarande vattenyta. Terrassandskapet igger givetvis också på avtagande höjd över havet ängs ävsträckan, från högsta kustinjen ti ågandet i det nuvarande kustområdet. En ävterrass definieras atså som ett nästan horisontet sedimentpan med ångsträckt form, begränsat mot även av en hög terrassbrant, viken bidades då även skar sig ner genom sedimenten. Terrassbranten har atså varit - och är i många fa fortfarande - en nipa som nedti eroderas av även. Terrasserna har sin mest karakteristiska form då de bidar ångsmaa ister ängs en brant, suten dasida, eer då de bidar en serie på oika nivåer över även. Terrasspanen är ofta genomskurna av raviner, och terrasskanterna kan i vissa fa vara så tätt sönderdeade av ravinernas mynningsdear att meaniggande rester endast bidar utskjutande näsor, nipuddar. De ädsta terrasserna närmast högsta kustinjen bidades medan de bortsmätande resterna av inandsisen ännu åg kvar och försåg även rikigt med rustensgrus och sand. Materiaet på terrasspanen är atså sandigt, och här återfinns de festa och största av andets fossia fygsandsfät. Nedströms bir materiaet successivt finare och sanddynerna minskar i anta och storek, medan nip- och ravinandskapet här når sin största utvecking, innan sedimentpanen ännu hunnit sjunka ti kustnära åga nivåer. Särskit inom områden med väutveckade, förgrenade raviner utgörs ävdaarnas sedimentfynader ti övervägande deen av materia finare än sand, men dock grövre än ren era. Det okaa språkbruket skiftar visserigen något från den ena andsdeen ti den andra, men ett materia där kornen är så stora att man kan se dem med botta ögat kaas vanigen sand, och den nämnda meanfraktionen kaas ofta mjäa. Den internationea termen sit (med korn 0,002-0,06 mm i diameter) beskriver också vä denna de norrändska dagångarnas förhärskande och karakteristiska sedimenttyp. Siten har, i ikhet med era men ti skinad från sand, en tydig inre sammanhåning, kohesion. Det är denna egenskap som gör att de höga sänter, som ofta uppkommer genom ävens sidoerosion, på sina stäen kan bi

20 18 Fig 9. Utsnitt ur De Geers karta över nipandskap vid Daäven, vid Sovarbo, norr om Säter. Mean även och den övre injen igger "nipuddarnas zon.. Småravinerna igger så tätt att endast smaa utskjutande terrassuddar återstår av den ursprungiga terrassytans åkerjord... Äterstoden (av nipandskapet) benämnes nipdaarnas zon" (i figuren begränsad av den undre injen). Från Sten De Geer sten De Geer's map from 1914 of the we-known guyarea at the river Daäven, some 10 kiometers north of Säter. Fig 10 Rester av terrass och dess forna erosionsbrant mot även, nu en fossi nipa som nästan utpånats genom ravinerosion. N betecknar de återstående nipuddarna. Ängermanäven vid Resee. Biden godkänd ur sekretessynpunkt för spridning, Lantmäteriverket Remnants of an od terrace, amost obiterated by guy erosion.

21 19 mycket branta, nästan vertikaa. Sådana erosionsbranter utformas av två oika processer: - Ävens strömerosion undergräver först strandsänten, vid och under vattenytan. - Materiaet ovanför gider därefter ner, så att sänten bir mer eer mindre utjämnad. Om materiaet består av torr sand eer grus, rinner det fortöpande ner utför sänten, så att denna atid bibehåer ett jämviktsäge vid cirka 30 graders utning. Tifäig fuktighet eer eventue trädvegetation förmår endast obetydigt fördröja processen. I sit bir föroppet däremot ett annat. Kohesionen i siten gör att sänten änge kan kvarstå som en högt upptornad brant, från viken emeanåt ytiga partier spjäkas av och faer ner, efterämnande vegetationsösa facetter, vika med sin jusa färgton tydigt avtecknar sig i andskapet. Speciet då branten bidar ett mot även tydigt utskjutande parti, bir anbicken sående. Beteckningen nipa är i sådana fa amänt använd i Norrand. Även för höga erosionsbranter med annan karaktär har beteckningen nipa iband använts, såvä av ortsbefokningen som i vetenskapig text. I det föjande avänds nipa, som ju är en kort och praktisk term, i reativt vidsträckt betydese: en hög erosionsbrant i sit, utformad av en å eer en äv, även om den i nutiden är vegetationskädd och har en utning som utjämnats ti 30 grader eer något fackare. Uttrycket fossi nipa används iband om en erosionsbrant som i nutiden igger på något avstånd från den recenta ävfåran. En sma, utskjutande rest av den ursprungiga nipan, jämte motsvarande de av terrasspanet, kaas som nämnts nipudde. Denna utgör atså ett parti mean två näriggande raviners mynningar i nipsänten. Nipuddar förekommer ofta i serier ängs kanterna av terrasser med ätteroderat materia. Se figur 9 och 10. Kombinationen av höga terrassbranter och sitdominerade sediment utgör den viktigaste förutsättningen för en omfattande ravinbidning, band annat

22 20 Fig 11 och meter djup ravin vid Byskeäven nära Fäfors, bidad under de senaste 30 eer 40 åren. Att en ravin bidats här i sen tid sammanhänger devis med att även skurit sig ängre in i terrassen; meandersingan på undre biden har såunda bidat.s under de senaste hundra åren. På andra sidan näset i bidens mitt syns tydigt fortsättningen på nipan ti höger om ravinmynningen. Uppti ti vänster, strax under horisonten, syns terrasspanet på andra sidan daen. Ravinen har uteroderats utesutande av det grundvatten som tränger fram i ravinspetsen. Foto jui Guy eaused by groundwater outfow.

23 F 21 därför att mjäan mycket ätt förs bort med rinnande vatten. Även obetydiga, kortvariga ränniar kan svara för borttransporten av det ösgjorda materiaet i ett ravinsystem. I inedningen nämndes att enskida raviner fått namn som Djupgroven, Björnängesskoen, Backasköen och Uvaskonan. De uppräknade namnen antyder också att "skona", "skö", "sko" och så vidare är benämningen på raviner i oika andsdear. I modern text är det tyvärr omöjigt att behåa andsmåens beteckningar annat än i egennamn på enskida raviner och patser. Ravingatan i Bjurhom skue såunda med förde kunnat heta Skogatan, men exempet visar, att även för en bredare pubik bir texten mest entydig om man använder den vetenskapiga termen ravin. Ravin definieras atså som en iten, sma dabidning med branta sidor, uteroderad i en sedimentavagring. Vanigen utgörs denna av finsediment - sit eer fin sand - som har formen av en terrass. Raviner kan också vara utbidade i sedimentsuttningar utan tydig terrassform, och i inventeringen ingår av praktiska skä även ravinformer i något grövre sediment. Bäckraviner kaas i det föjande de raviner som har ett tydigt och någorunda permanent ytvattentiföde. På kartorna över inventerade ravinområden anges detta med en pi vid ravinspetsen. Det finns inte någon principie skinad mean bäckraviner och andra raviner, vare sig ti utseende eer bidningssätt, utan avgränsningen, i den mån en sådan har något intresse, kan göras ganska godtyckigt. I stort sett gäer dock föjande:. Bäckraviner, som har en högre vattenföring och föjaktigen en större erosionsförmåga, har skurit sig ner även i mer resistent underag, atså des i grövre sediment, des i rena eror. Nedskärningen har också skett fuständigare på djupet, och ravinerna sträcker sig oftare fram ti omgivande moränområden. De bör ha nått sin nuvarande utsträckning på ett tidigare stadium i utveckingen. 2. Övriga raviner förekommer företrädesvis i de mest ätteroderade sedimenten, atså de som utgörs av enbart sit och fin sand, utan grövre fraktioner. Ti utseendet karakteriseras de av förgreningar och tarika mindre inskärningar i sänterna. En de av dem har utbidats först i sen tid, och riskerna för förnyad erosion kvarstår i åtskiiga fa.

24 22 Raviner bör inte förväxas med ikartade former i fast berg, och i vårt and är det inte någon svårighet att skija dem från raviner, vika utbidats efter istiden i ösa avagringar. En raviniknande bidning i fast berg bör kaas kanjon; för att understryka betydesen har man iband använt uttrycket kippkanjon. I andra dear av värden förekommer beteckningen "canyon" även om större daar. Dessa är då trånga med branta väggar, och är uteroderade av rinnande vatten i fast berg, vanigen i sedimentära bergarter såsom sandstenar, skiffrar och kakstenar. Det mest kända exempet är Cooradofodens Grand Canyon i Förenta staterna. Fig 13 Sovarhoravinen norr om Säter, ett exempe på en ravin uteroderad av en bäck. Den ia Hyttbäcken från Dammsjön har här åstadkommit en spektakuär bidning genom att smat V-format skära sig ner nära 40 meter i en mäktig gacifuvia avagring. I den skuggiga dabottnen igger snön ännu kvar när vårfoden passerat. Apri Guy-ike channe incised by a sma stream in a deep gacifuvia deposit.

25 23 Tabe 1 Viktiga fakta om sand, sit och era DOMINERANDE KORNSTORLEKAR Sand inkusive grovrna Sit = finmo+mjäa Lera 2.0 mm 0.06 mm mm + er* ~ KARAKTERISTISKT FÖR SAND är att den - har korn syniga för botta ögat - saknar kohesion - har mycket hög permeabiitet - förs bort av rinnande vatten ruande ängs bottnen, men går vanigen ej upp i suspension SKILLNADER MELLAN SILT OCH LERA SILT - Viss kohesion - Torra stycken kan pressas sönder ti ett vitt mjö - Reativt hög permeabiitet: tar ätt upp vatten, varvid konsistensen snabbt förändras (se texten) - Sitsmet på verktyg och skodon sköjs ätt bort med vatten Sitavagringar sönderskärs ätt av bäckar och ränniar LERA - Stark kohesion - Torra stycken spricker sönder i bitar och gryn - Låg permeabiitet: varken torra stycken eer fuktig era tar ätt upp vatten; konsistensen förändras endast mycket ångsamt - Lersmet är det svårt att tvätta bort Rena eravagringar är mycket resistenta mot vattenerosion ;, Den rena fraktionen mm och mindre kaas i fackspråk!eh. En jord som består av mer än 20% er och för övrigt huvudsakigen av sit, kaas era, eftersom egenskaperna domineras av erfraktionen.

26 SILT, NIP- OCH RAVINLANDSKAPETS KARAKTERISTISKA JORDART För att anaysera vad som sker vid ravinbidning, toka bidade former, göra prognoser om utveckingen eer regera pågående ravinerosion är det nödvändigt att förstå de ravinbidande processerna. En förutsättning för detta är att man känner ti sitsedimentens fysikaiska egenskaper. Sit motsvarar de i svensk geovetenskapig itteratur tidigare använda beteckningarna finmo, grovmjäa och finmjäa tisammantagna, se tabe 1. Några eementära fakta, band annat beträffande konsistens- och voymsändringar, sammanfattas i figur 14, A-D:. Fuvia transport av sit sker övervägande i suspension (jämför figur 18) varvid de enskida partikarna rör sig oberoende av varandra. Vid massröreser föjer däremot den enskida partiken med i samma rörese som näriggande. 2. Viskös konsistens. Om vattenhaten i en suspension minskar, kommer partikarna i närmare kontakt med varandra och börjar föjas åt i röresen. Benämningen fockuationsgräns för detta övergångstistånd är särskit motiverad för era, där det bidas tydiga fockar. Suspensionen övergår i en viskös sit-vattenbandning. I det viskösa tiståndet är bandningen mer eer mindre ätt- respektive trögfytande. Den ättfytande varianten efterämnar ongitudinea spår Fig 14 A-D. Fysikaiska egenskaper hos sit som grund för studiet av ravinerosion i sitdominerade sediment: A. Röresetyp, konsistenstistånd och voymsändring i en sitjord som föjd av varierande vattenhat. Se vidare texten. -B. Maxima kapiär stighöjd k(max), stighastighet k(dt) och kapiär sugkraft f i rör med oika radier. - C. Kapiär sugkraft pf vid varierande vattenhat i en sitjord med devis vattenfyda kapiärer. Vid uttorkning bidrar kapiärkrafterna att håa samman materiaet, så att torra sänter kan bibehåa en mycket brant form. - D. Permeabiitet P, maxima kapiär stighöjd (=kapiaritet) K(max) samt kapiär stighöjd efter 24 timmar K(dt) i oika kornstoreksfraktioner. Under första dygnet stiger vattnet högst i grovsit, som är både permeabe och starkt vattensugande. Under de närmast föjande dygnen sugs ytterigare mycket vatten upp, särskit i de närmast finare fraktionerna. Physica properties of sit as a basis for the study of guy erosion in postgacia sity sediments.

27 25 MASSRÖRELSER FLUVIAL TRANSPORT I- V) <(..._ z Q V) z w 0.. V) :: V) A (!) z z o() "' : "' >- 0 > OL ~~ ~ L ~ ~ O 100% VATTENHALT k( max) kid t) m 102 O to-t 10-2 B f kgtcm PF O c w-t 10-3 RAD E o o O VATTENHALT 40% FN 1 kmjdag D ~ r,j-100 o f o J: (!) - w-2 1m f dog... w... ::; w-4 ;;; ~ ~ 1 mmtdag ffi KORNSTORLEK 2.0mm

28 26 Fig 15 Resutatet av sitfytning på höstpöjd åker under snösmätning och tjäossning. Rinnande vatten har i detta fa detagit i processen, men i iten omfattning. Den utfutna, vattenfyda siten har krympt mycket, med hopsjunkning över fårorna och sprickbidning som föjd. Sovarbo, maj The pough-ridges and furrows are smoothed by sow sit fow in eary spring. Ony a sma part of the deposits shown are transported by running water. ängs den sträcka där den fyter fram, ti exempe utför en ravinsida. Den trögfytande varianten bidar däremot transversea former, det vi säga mot röreseriktningen tvärstäda fytvakar. 3. Pastisk konsistens. Vid avtagande vattenhat bir den viskösa bandningen pastisk, det vi säga att den utan att spricka åter sig formas ti en form som den sedan bibehåer. Krukmakarera är ett exempe på pastiskt materia, andra exempe är vasein och smör, ti skinad från motsvarande ojor, vika är viskösa. Fytgränsen är den gräns mot det

29 27 viskösa tiståndet, där ti exempe en iten fåra i ytan nätt och jämt fyter ihop. Pasticitetsgränsen är den gräns där materiaet övergår ti att bi så fast och sprött att det inte ens kan formas ti en iten bo eer rue. 4. Håvfast tistånd hos sit skijer sig från het fast band annat genom voymsändringar, vika ger upphov ti stora sprickor. 5. Fast tistånd innebär des att någon voymsändring icke ängre är möjig, des att materiaet gör motstånd mot deformation, tis det vid ökad påkänning brister i stycken. 6. Puverform förekommer främst hos mycket torr grövre sit, i naturen dock endast i mycket begränsad omfattning. Vid uttorkning uppstår i vaniga fa nästan enbart hårda stycken. Som torde framgå av band annat figur 14 förenas i sitdominerad jord hög kapiaritet med reativt god permeabiitet. Denna egenskap gör att siten snabbt kan växa konsistens, band annat övergå från fast ti fytande form, varefter den ätt kan föras bort i suspension. Vid uttorkning uppkommer starka sammanhåande kapiärkrafter, vika gör att en sänt kan bibehåa en mycket brant utning utan att rasa ner och utfackas. Några av de karakteristiska egenskaperna hos sitjord kan demonstreras med ett enket försök. En måttigt fuktig kump av grov sit formas ti en bo och äggs på ett bord. Den har fast konsistens och bibehåer den givna formen. (Denna egenskap, pasticitet, har även era, som ti och med kan ruas ut ti tunna trådar.) Tisätts några droppar vatten bir hea ytan tydigt våt, och boen fyter ut ti en kaka där kanten bidar en rundad vak. Tisätts därefter något torr puvriserad sit, suger denna omedebart ti sig vatten ur sitkakan, vars yta bir torr. Materiaet har nu återfått en pastisk, icke fytande konsistens. Uttorkad, fast sit kan även ätt ta upp vatten och övergå i pastiskt tistånd, och på samma sätt kan trögfytande sit snabbt övergå ti en tunnfytande väing, och vidare ti suspension i rinnande vatten.

30 28 Fig 16 Nygrävda diken som fyts igen genom att sänterna gidit ner, Sifferbo, Djurås, apri Recenty dug ditches in sit, fied by sit fowing down from the sides in spring. Fig 17 Vägsänt där ytskiktet gider ner. Föroppet prägas av trög sitfytning, med små stycken av sit ännu sammanhåna i ursprungig agring. Transport med rinnande vatten och sedimentation på den panare ytan nedanför är här, som ofta är faet vid vägsänters, ravinsidors och nipors utjämning i sit, en viktig de av föroppet. Varjisån nära utoppet i Bredseet, Piteäven, juni Sope processes in a road-cut in sit: sow sit fow, and transport by running water.

31 r 29 De nämnda egenskaperna är kända för sina negativa verkningar i fera praktiska sammanhang. Åkerdiken och vägdiken i sitjordar fyter igen (fig 16). I sänterna på vägskärningar och upprensade åar gider ytskiktet ner (fig 17). I synnerhet är detta faet vid säntutningar på över 15 grader, men eftersom rinnande vatten och diverse krypröreser är mycket verksamma i sitmateria, är värdet 15 grader inte någon definitiv gräns för säntutveckingen. På enka småvägar utan ytbeäggning mjukas ytan upp när den bir uppbött, och fordon av aa sag sjunker ner i de snabbt fördjupade hjuspåren. Man kan jämföra med vissa dramatiska berätteser från serniarida områden, där biar kört fast och nästa dag återfunnits nedsjunkna ti taket i "kvicksanden". I vägbanor med ytbeäggning uppträder så kaade tjäskott. Det pastiska underaget kan iband av trycket från fordon pressas upp fäckvis i form av kuddar. Det ösa materiaet i dessa och i andra svaga punkter kastas ofta undan av passerande fordon, efterämnande djupa hå. Förutsättningen för övergång från torrt, fast tistånd ti pastiskt och ti fytande är atså vattentiförsen. I detta system råder exceptionea förhåanden när tjäad sitjord tinar upp. Under tifrysningen bidas nämigen en mängd större och mindre isinser inuti den tjäade siten. Vid kapiär förbindese med grundvattnet bir isbidningen särskit omfattande, eftersom vatten då fortöpande sugs upp och adderas ti tjäen under tifrysningens gång. Efterhand som tjäen töar, bidas därför en jordmassa med upp ti dubba voymen mot i uttorkat tistånd. I branta sänter uppträder därvid pastiska deformationer, skredartade nedgidningar, rena fytröreser och erosion av rinnande vatten. Vid föjande upptorkning uppstår breda sprickor. Även där inte förfyttningen av materia kan iakttas direkt, medför tjäning-tjäossning samt sväning-krympning vid växande vattenhat en ångsam mer amän jordkrypning utför nipor, ravinsidor och andra sänter. Sitjordar, inkusive grövre och finare varianter, har med hänsyn ti sina iögonenfaande fytegenskaper fått ett ferta måande okaa namn: kvicksand, kvickmo, skottera, fytjord, jäsjord, jäsera. För ravinbidningen är det dock av större betydese att sitiga sediment mycket ätt eroderas av rinnande vatten. Detta förhåande beskrivs närmare i nästa kapite.

32 30 3 E R O S I O N S P R O C E S S E R I N I P O R O C H R A V I N E R 3.1 UTGÄNGSPUNKTER FÖR REDOVISNINGEN AV PROCESSER Som framhåits i det föregående, utformas nipor des genom ävens djup- och sidoerosion, des genom den sekundära omf.ormning som sker genom oika säntprocessers utjämnande inverkan på aa erosionsbranter och andra sänter i naturen. Ävens erosion utgör ett ed i utbidningen av des den aktuea ävfåran, ti exempe vid meandring, des de erosionsbranter som eventuet omger denna i form av terrassavsatser. Sjäva ävfåran, dess former och de processer som verkar där, kommer inte att beskrivas närmare i det föjande, endast nipornas sekundära utvecking och eventue fortsatt erosion i form av ravinbidning. Enigt det sätt att beskriva de på jordytan verkande krafterna som är gängse inom modern internatione geovetenskap, sker utformningen av nipsänter och utskärningen av raviner under medverkan av fera, ti sin natur skida processer. I ravinerosionen spear såunda det rinnande vattnet den avgörande roen genom att svara för den vertikaa nedskärningen av ravinbottnarna samt den totaa borttransporten av at ösgjort materia. Om man atså utgår från att den egentiga utskärningen av ravinerna är ett verk av det rinnande vattnet, kan det synas av mindre betydese att beskriva och förkara övriga processer och de former som därigenom uppkommer. I den totaa ravinbidningen spear dock säntprocesserna in på ett sätt som gör det nödvändigt att beskriva dem utförigt. Som redan nämnts i det föregående förekommer i svensk itteratur, i synnerhet ädre, en de uttryck som kan ge upphov ti missförstånd om de uppfattas som strikta, vetenskapiga termer. Exempe på detta är användningen av "skred", viket numera betraktas som en strängt definierad term. "Jordfytning" har använts i stor utsträckning des för jordkrypning, des som ett sammenamn för småskaiga former av aa de oika processer 'som uppträder i sänter. Ordet har dessutom tydigen använts i oika bemärkese av oika författare, och någon strikt, entydig definition tycks adrig ha formuerats.

33 L so o 6 Kornstorek i m~ Fig 18. sedimenttransportens samband med vattenhastighet och materiaets kornstorek enigt Sundborg Angi~a värden avser förhåanden i ett större vattendrag, men figuren är i princip tiämpig även i raviner. För sit och era är den aktuea transporten beroende på om materiaet i det enskida faet överhuvudtaget ösgörs. I så fa suspenderas materiaet, varefter det snabbt kan föras bort i höga koncentrationer. The reation between fow veocity, grain size and state of sediment rnavement in uniform materias. Redogöresen för processerna vid nipors, raviners och andra sänters utvecking har genomförts enigt föjande utgångspunkter. Den ska: Anknyta ti amänt accepterad internatione terminoogi. Redovisa de enskida processerna så ångt de tydigt kan observeras i fät, medan övriga små röreser sammanfattas som jordkrypning. Tabe 2 ger en översikt över de oika processer som medverkar vid ravinbidning och annan säntutvecking i sit. Ett försök har även gjorts att ange röresens hastighet vid oika transportsätt. Uppgifterna har tyvärr endast kunnat baseras på tigängiga itteraturuppgifter, vika i detta avseende varit mycket knapphändiga, samt på egna, tifäiga iakttageser i fät.

34 ~ Tabe 2 Transportprocesser och observerade former vid ravinerosion MATERIAL BILDADE RÖRELSENS PROCESS (äge i ravinen) FORMER HASTIGHET Bäck- och ränniserosion \ Sand och grus i vandring ängs bottnen Si t och era i suspension Bottnen har rippemönster, dvs är småvågigt krusad Vattnet grumigt Måttig ti snabb, atefter vattenhastighet Snabb, dm/sek Grundvattenerosion, tunnebidning Si t och f in sand, nedti i sänt Små underjordiska kanaer, någon gång små sukhå Varierande, iband snabb Sitströmning Sit-vattenbandning, tunnfytande Longitudinea. stenad sitsträn, ofta i brant utning Snabb, dm/sek - m/sek w ~ Si tf ytning med fytvakar Uppbött sitjord, trögfytande Transversea. Fytvakar, i oika utningar Ofta reativt snabb cm/min -? Jordkrypning Markskiktet ti! a 1 m djup Diverse indicier Mycket ångsam, nm/ år - cm/ år Skred Sit (och era), fast eer havfast konsistens Brant skredsänt, utgidna skredmassor. Formerna varierar Snabb, m/sek Vinderosion Torr sit och sand, speciet uppti i sänten Kantdyn. Täcke av fygmo. Rippemönster

35 BÄCKARS OCH RÄNNILARS EROSION Amänt Fuvia transport anges i figur 14A som transport i suspension,men generet sett omfattar den även bottentransport. Enigt figur 18 sker transporten av fint materia enbart i suspension, av grovt materia enbart ängs bottnen, medan en meanfraktion - beroende av vattenhastigheten - transporteras på endera sättet, eer båda samtidigt. Sit och den finaste sanden (grovmo) transporteras såunda oftast enbart i suspenderad form. För si t, som är ett kohesi vt materia, är doc.k sjä va ösgörandet, tiförsen av materiaet, den avgörande faktorn för hur mycket som i reaiteten transporteras. Uppbötning ti pastiskt tistånd, och i ännu högre grad ti visköst, underättar i hög grad upptagandet i suspension. I suspenderad form kan sit snabbt föras vidare i höga koncentrationer Exempe på den fuviaa transportens effektivitet Man kan göra sig en viss förestäning om ravinerosionen, hur den sker och med viken hastighet, genom enka räkneexempe, enkast genom att beräkna borttransporten som en funktion av vattenföringen och haten suspenderat materia. Uppmätta koncentrationer av suspenderat materia i vaniga svenska vattendrag är reativt åga, värden på över 100 mg per iter är ovaniga. Endast i vissa avrinningsområden med öppen åkerjord eer aktiv ravinerosion har väsentigt större värden uppmätts. Så har ti exempe ett åkerområde på 8 kvadratkiometer vid Skärkind i Östergötand gett upp ti 400 mg/ (en. Brandt 1982). Mönstereva på Östfod i Norge har ett deområde på ca 7 kvadratkiometer med finsediment och omfattande ravinsystem, och där har vid ett tifäe registrerats en sedimenthat på nära 9 g/ (Nordseth 1974). När man i fät observerar förhåandena vid aktiv ravinerosion kan man också få det intrycket att man där har mycket höga koncentrationer, ti exempe 10 g/1. I någorunda stora raviner observeras vid födessituationer ofta en vattenföring på 1/s, och på ett dygn skue då kunna bortföras cirka 1000 kg sediment. Men de högsta högvattenfäringarna observeras säan. I sjäva

36 Fig 19 Erosion på nyharvad åker vid Uppsaa efter ett skyfasiknande regn i augusti Endast det ätteroderade matjordsagret, som består av eraggregat, har bortförts. I den underiggande erosionsresistenta eran syns ädre traktorspår. Från Bergqvist After a heavy rainstorm the surface runoff stripped away the topsoi, eaving the underaying undisturbed gacia cay (with oder imprints from tractor whees) unaffected. verket förekommer sannoikt iband upp ti 10 /s även i raviner där vanigen ingen avrinning kan observeras. Föjaktigen skue vid dessa mer ovaniga födestifäen upp ti 10 ton sediment kunna transporteras inom oppet av ett dygn. Jämför man dessa skattningar med med värden från kända fa av ravinerosion, där man kunnat kontroera både tidsintervaet och voymen borttransporterat materia, finner man att de nyssnämnda skattningarna i verkigheten överskridits med iband fera storeksordningar, trots att vattenföringarna inte kunnat vara exceptionet höga. I ett erområde vid Uppsaa, där för övrigt ravinerosionen är mycket obetydig i nutiden, hade avrinningen från ett

37 r ( 35 het itet dräneringsområde efter ett skyfasiknande höstregn oväntat tagit vägen över en nyharvad åker och där fört bort cirka 500 ton av matjordsagret, sannoikt på kortare tid än ett dygn (se figur 19). Materiaet var i detta fa visserigen eraggregat, men exempet är inte desto mindre av intresse. Vid Svartån i meersta Värmand skar ett tifäigt ytvattenföde ut en betydande ravin på tre dygn, varvid kubikmeter sand och sit bortfördes (Freden och Furuhom 1978). Ett iknande fa finns beskrivet från Juuka, östra Finand (Vesajoki 1979). Ännu mer överraskande är att vid Öreäven, där schaktning i en hög nipa våren 1983 utöste en intensiv ravinerosion, fördes kubikmeter sit och sand bort inom oppet av två dygn enbart av grundvatten (se figur 20). a b c d -_ -_-:_- :_ - Fig 20 Rekonstruktion av föroppet vid en katastrofartat snabb ravinerosion vid Öreäven Efter bortschaktning av det gacifuviaa materiaet (b i figuren) och höjning av grundvattenståndet föjande vår, skar det utströmmande grundvattnet genom den återstående trösken av gacifuviat materia. Vägen öppnades därigenom för erosion i bakomiggande finsediment, bestående av sit och grundvattenförande sand. Föroppet har anförts som ett typexempe för iknande fa i norrändska ävdaar. Från Nordström o o o GLACIOFLUYIAL SEDIMENTS ; MAINLY SAND MA NL Y S T CLAY - SLUMPING,..,..,..,.., GROUNDWATER LEVEL Mode iustrating the type of guy erosion that eaused the formation of the Lagnäset guy at the river öreäven, northern Sweden.

38 36 Åtskiiga fa är även kända där man vet att ravinbidningen från början varit intensiv men efterhand saktat av och i huvudsak avstannat het efter ti exempe ett tiota år. Vid Lueäven, ett stycke norr om Harads, har såunda ett obetydigt ytvattenföde skurit ut en ravin om 20 meters djup och 250 meters ängd i övervägande sandigt materia (Värve 1964, Gaes 1984). Vid Byskeäven, strax söder om Fäfors, har utströmmande grundvatten uteroderat en ravin av ungefär samma storek i sitbandad fin sand (figur 11 och 12). Ett par iknande fa i något finare, sitdominerat materia har observerats vid Öreäven och Lögdeäven. Uppgifter om tidsföropp med mera har erhåits vid intervjuer med ortsbefokningen. Ett anta fa är atså kända där en betydande ravinbidning skett inom oppet av ett tiota år eer något mera. Därvid har ti kubikmeter utrymts, viket motsvarar en medetransport på 25 ti 50 kubikmeter per dygn. Några uppgifter om tider och voymer för de perioder då erosionen varit som mest intensiv föreigger inte, men transporten måste tidvis ha ha nått en het annan storeksordning. Vid ravinerosion uppträder atså sedimentkoncentrationer som skijer sig het från vad som uppmätts i vaniga vattendrag, trots att utningsgradienterna i de bidade ravinernas botten redan från början varit ganska åga. Teoretiskt sett är detta inte överraskande, särskit med hänsyn ti de speciea förhåanden som råder då stora kvantiteter sit finns tigängiga i form av en viskös vattenbandning, som ätt kan upptas i suspension. Samtiga iakttageser bekräftar att borttransporten ur de nämnda ravinerna skett med rinnande vatten och icke i form av viskös sitströmning. Transporten har enigt tigängiga ögonvittnesskidringar skett kontinuerigt under de perioder då vattenföringen varit hög, och icke i form av sådana korta puser som kännetecknar de sitströmmar av makroformat som i något enstaka fa observerats i små branta sidoraviner, eer de i andra mijöer uppträdande, närbesäktade samströmmarna. Det finns inte någon anedning ifrågasätta att transporten skett på annat sätt än med rinnande vatten i suspenderad form, i vissa fa devis i bottentransport.

39 Det rinnande vattnets ro under oika betingeser Det rinnande vattnet skär sig snabbt ner i sitavagringar på grund av de speciea betingeser som då föreigger: - Sit ösgörs mycket ätt, ti skinad från era. - Sit bortförs mycket snabbt i suspension, ti skinad från sand, som endast vandrar ångsamt fram ängs bottnen. Sandtransport kräver dessutom en större vattenhastighet, viket förutsätter högre vattenföringar eer större utning. Åtskiiga raviner har en tydig och någorunda permanent ytvattentirinning, andra åter har ett betydande grundvattenföde, iband i form av en punktformig käa i ravinspetsen. Grundvattenfödena är vanigen ganska permanenta, och i sit har de på tid och ängd en avsevärd transportförmåga. Speciet då grundvattnet strömmar ut från ett grus- eer sandskikt som överagras av sit bir erosionsförmågan stor. Efterhand som sitmateriaet gider ner, suger det ti sig vatten, uppöses och transporteras bort i suspension, viket innebär att stora mängder kan föras bort av en ganska iten vattenström. Andra raviner åter tycks sakna såvä ytvatten- som grundvattentirinning. Så är dock i sjäva verket inte faet. Vid snösmätning och kraftiga regn bidas i de festa raviner höga födestoppar. På grund av avrinningens kortvarighet observeras den kanske inte as, viket tydigen ett ti missuppfattningen att det rinnande vattnets ro i dessa så kaade jordfytningsraviner skue vara het obetydig. 3.3 GRUNDVATTENEROSION Amänt Ravinbidning i direkt ansutning ti utströmning av grundvatten skijer sig från ytvattenerosion på fera sätt:. Grundvattenströmning som sådan är svårare att observera, beräkna och regera än ytvattenavrinning.

40 38 Fig 21 Tunneerosion i spetsen av en ravin. Det vertikaa schakt som uppkommit är cirka 4 meter djupt. De Geers nipdaar vid Sovarbo, apri Guy erosion by piping. Fig 22 Tunneerosion som gett upphov ti en ensam iten ravin mitt på en något suttande åker. Tunnen har utbidats under en fördjupning i marken, ängs viken ytvattnet runnit. Den öppning som syns på biden är knappt en hav meter i diameter. Nära Ljusnan, något söder om Bonäs, juni Piping which ed to the rapid deveopment of a sma discontinous guy.

41 r L Grundvattenerosion är på samma sätt svårare att behanda, speciet gäer detta tunneerosion, dvs bidning av rörformade hårum inuti sedimentavagringen (se nedan). Tunneerosion i svensk mijö är som process föga känd, och resutat från främmande mijöer är knappast tiämpiga i vårt and. Ti skinad från det geoogiska underaget i icke nedisade områden har band annat de norrändska ävdaarnas sediment, som geoogiskt sett är mycket unga, ej konsoiderats utan förbivit så ösa att beständiga vav över ängre dräneringstunnar ej kan utbidas. 3. Anäggningen av ytvatteneroderade fåror och deras fördjupning ti raviner i egentig mening kan ofta sättas i samband med nedsatt resistens i ett ejest skyddande växttäcke; grundvattenutströmning på fera meters djup i en nipa eer en ravin och därav förorsakad erosion sker däremot utan direkt samband med vegetationen vid ravinspetsen. Med grundvattenerosion avses i det föjande enbart erosion i det ösa jordtäcket, företrädesvis i de fuviaa sediment där typiska ravinsystem utbidas. I kakberggrund förekommer som bekant även underjordiska dräneringskanaer, iband utvidgade ti större eer mindre grottor. Processen vid deras bidning är en het annan än vid tunneerosion, nämigen kemisk utösning av fast berg. De former som uppkommer på detta sätt kaas karst. Karstbidningar är mest kända från andra änder, ti exempe Jugosavien, men en de mindre grottor förekommer även i vissa svenska områden med kakberggrund. Lummeundagrottan på Gotand är det mest kända exempet Oika former av grundvattenerosion Grundvattenerosionens karaktär under oika betingeser beyses av föjande observerade varianter, vika i brist på fuständigare underagsmateria tis vidare får anses täcka de vanigast förekommande faen:. Där grundvattnet strömmar ut bidas endast en mindre konkavitet, viken fortöpande utjämnas genom att materiaet i sänten ovanför gider ner. Exempe på detta visas i figur 11 och 12 samt i figur Där grundvattnet tränger fram bidas ett tydigt hårum, ofta i form av ett rör eer en iten tunne. Hur ånga dessa håigheter bir i oika

42 40 sags avagringar har ej undersökts närmare, men vid skida tifäen har observerats att de kan ha en ängd av åtminstone några meter. Detta fa av grundvattenerosion kan kaas tunneerosion (på engeska tunneingeer piping). Se figur 21 och En smat nedskuren ravin kan tisutas mer eer mindre fuständigt genom att större partier av sänterna gider ner och bidar ett tak över en kana ängs bottnen, där avrinning och erosion kan fortgå obehindrat. Underjordiska kanaer om ti exempe tio meters ängd har beskrivits i itteraturen och även observerats på ett ferta patser under fätarbetet (figur 24). 4. Ett grundvattenförande skikt kan eda ti uppkomsten av en havcirkeformad nisch i en sänt eer i bottnen på en ravin. Sådana nischer har beskrivits som cirkus- eer amfiteaterbidningar. Det finns anedning tro att de pana partier som ofta förekommer i bottnen på raviner i sit mestades uppkommit genom iknande erosion i ansutning ti grundvattenförande horisonter. Iband finner man en tydig, rundad erosionsform utbidad även kring obetydiga, punktformiga kädrag (figur 25). 5. Kraftiga artesiska käor har på åtskiiga stäen ängs de större rustensåsarna utformat spektakuära bassänger om upp ti ett par tiota meter i diameter. Sådana käor har i forna tider speat en stor ro i foktron; ett väkänt exempe är den nu uttorkade offerkäan vid Gama Uppsaa hednatempe. Jämför figur 26 och 27. I just dessa fa har inte erosionen direkt ett ti ravinbidning, men det uppges att många raviner, band annat i uppsaatrakten, uppkommit genom käerosion. I åtskiiga fa har vattnet sannoikt strömmat fram under högt artesiskt tryck Tunneerosion Tunneerosion och de tunnebidningar den ger upphov ti är som nämnts inte närmare beskrivna i svensk vetenskapig itteratur. Någon tifredsstäande metod att hejda den ravinerosion som uppkommer på detta sätt finns föjaktigen inte heer utarbetad. Föjande enka observationer och försök ti förkaring av processen kan därför ha sitt intresse.

43 41 Fig 23 Ravinerosion med hopsjunkning över tydig tunne i ravinspetsen. På ravinsidorna finns sitfingrar efter tidigare sitströmning, samt sprickor efter därpå föjande uttorkning. De Geers nipdaar vid Sovarbo, juni Guy erosion by piping. Nära spetsen på en de raviner i sit finner man iband vissa oregebundenheter i ängsprofien i form av svaga sänkor och åga, facka tröskar. Dessa former är atså skenbart oföreniga med att ravinerna utformats av rinnand vatten. Förkaringen kan vara en utvecking av samma sag som angetts i föregående avsnitt, nämigen att materia gidit ner från sidorna och bidat de nämnda tröskarna, viket skett så ångt tibaka i tiden att man nu inte ängre ser några mer detajerade spår av vad som skett. Raviner med tät busk- eer trädvegetation har oftast en kraftig rotfit utbidad ovan minerajorden. Den kan vara förstärkt av en mängd nedfana, ännu icke het förmutnade grenar och stammar, men består framförat av ett nätverk av evande och döda rötter. I detta ytskikt öppnar sig här och där på ravinsidorna små tunnemynningar om någon decimeter i diameter. Ur dessa spoas vid snösmätning och tjäossning en sit-vattenbandning ut

44 42 Fig 24 Underjordisk dräneringskana som uppkommit genom att sidorna i en nybidad sma ravinspets gidit ner och bidat tak över ravinens botten. Vertikaa öppningar eder ner ti den underjordiska kanaen. De Geers nipdaar vid Sovarbo, apri Tunne created by the sumping of the sides of a recenty eroded guy head. Fig 25 Erosion kring kädrag i kanten av en iten åravin, Öresundaån, Uppand, maj Erosion around a sma spring.

45 43 Fig 26 En käas födese: Uppträngande artesiskt vatten har uteroderat en rundad bassäng. Gama käor inti rustensåsar har ofta denna spektakuära utformning. Käsboda, Uppand, apri Poo created by upweing artesian water. Fig 27 Detaj från samrna oka. Det uppträngande artesiska vattnet för upp sam från ett underiggande ager av kakgyttja, varvid det bidas små samkoner av samrna karaktär som de samvukaner som förekornmer i vukaniskt verksamrna områden. Erosionen i djupare ager medför att marken runt omkring sjunker ner så att bassängen vidgas koncentriskt, Suspenderat materia förs fortöpande bort av den ia bäck som rinner från käan. Käsboda, Uppand, apri Vocano-ike forms, buit up by artesian water.

46 över sänten och strömmar ner mot bottnen. Iband tränger en tjockare sitström fram. Hur ångt in i sänten dessa rör sträcker sig växar. I en de fa kan man konstatera att de når en meter eer något mer in i minerajorden, men oftast torde erosionen äga rum omedebart under det ytiga täcket av växtrötter. I små raviner med iten avrinning sker iband dränering och borttransport på iknande sätt ängs bottnen, dot under ett nätverk av grenar, stammar, etc. Processen kan betecknas som ett gränsfa ti ytavrinning med ränniserosion. Mest intressant är dock den ravinbidning som uppkommer genom grundvattenerosion av det sag som iustreras i figur 21 och 22, och som resuterar i snabb ravinbidning på det sätt som visas i figur 23. De praktiska föjderna är påtagiga. Förutsättningen kan antas vara en grundvattenhorisont på visst djup under markytan, eer ett permeabet skikt på viss nivå, ti exempe med ameer av fin sand eer grov sit. Redan Cadenius (1926) framhö emeertid den stora betydese djupa spricksystem kan ha för ravinbidningen. Härmed förhåer det sig på föjande sätt: Sandiga och sitiga sediment med djupt iggande grundvatten är sjävdränerande, dvs efter ett regn sjunker ytvattnet ner så att marken bir reativt torr. Vid en föjande torrperiod uttorkas ytskiktet och torksprickor utbidas, ofta ner ti fera meters djup. Särskit ur teknisk synpunkt kaas ett sådant av markprocesser permanent förändrat skikt torrskorpa, en företeese som för övrigt är vanig inte minst inom erområden. I ravinsidor och andra sänter bir uttorkningen och dess bestående verkningar särskit utprägade. Torrskorpan har två väsentiga egenskaper. För det första har den en fasthet som gör att sänter i en nyss utskuren nipa eer ravin änge kan stå kvar som vertikaa branter. För det andra karakteriseras den av spricksystemen. Sprickorna uppkommer ej endast genom uttorkning, utan även genom tjäens verkningar. Inti en ravin finns inte något stöd från denna sida, och sprickorna pressas ej samman vid tjäossningen eer vid den voymut-

47 45 Fig 28 Sprickbidning i sit inti nybidad ravin. - Bjurhom, Öreäven, juni Fissures near a guy in sit. vidgning som föjer när marken efter en torrperiod bötes upp igen. Efterhand vidgas därför sprickorna inti sänten ytterigare. För tunneerosionen och ravinbidningen är föjande teori av intresse. Det ytvatten som söker sig fram mot ravinen föjer den spricka som snabbast eeder ti ravinens botten, varefter vattnet skär sig djupare ner och vidgar sprickans botten. Naturigt nog kan sättningar uppkomma i omgivande partier, och dessa kan eda ti att den kanske redan från början obetydiga sprickan tisuts uppti, medan det rinnande vattnet håer en underjordisk kana öppen. Utveckingen enigt denna mode skue atså utgöra en parae ti det i ett föregående avsnitt (3.3.2 punkt 3) beskrivna faet där ett sags täckt dränering uppkommer genom att sänterna i en sma ravin gider ner. Processerna vid ravinbidning genom tunneerosion och därmed sammanhängande orsaker kan som tidigare nämnts inte anses karagda, och utveckingen varierar sannoikt från fa ti fa. Grundvattenhorisonter, grundvattenförande skikt eer djupa spricksystem, eer oika kombinationer av dessa faktorer är dock de orsaker som i första hand kan komma i fråga.

48 SILTSTRÖMNING Processer i sit med viskös konsistens Figur 14 A och ansutande text definierar gränserna mean pastisk deformation, viskös rörese (fytrörese) och'transport i suspension. Röreser i sit med viskös konsistens uppvisar en stor variation, och för att göra framstäningen mer ättfattig har processen här uppdeats på des sitströmning, des sitfytning med fytvakar (jämför föjande avsnitt). Likheterna mean de två kategorierna är stora:. Den i röresen detagande massan är i båda faen sit med fytande (viskös) konsistens, viket innebär des att röreserna sker under inverkan av tyngdkraften enbart (ti skinad från pastisk deformation), des att de sker som en kontinuerig deformation av hea den detagande massan (ti skinad från skred, där fasta stycken rör sig ängs bestämda gidpan). 2. Liksom andra processer i sänter uppträder sitströmning och sitfytning med fytvakar företrädesvis i tjäossningen - jorden är då särskit uppbött av det vatten som tidigare varit bundet i form av isinser i den tjäade siten. Regn och tirinnande yt- och grundvatten kan emeertid också, ensamma eer samtidiga med tjäossningen, eda ti att jorden får viskös konsistens och fyter. 3. Båda de bidade formtyperna kan indeas på ikartat sätt efter storeken. Föjande mått kan betraktas som signifikativa: storekskass Mikroformer Mesoformer Makroformer Si tström, bredd Fytvak, höjd cm dm -"- -"- m _,_ skinaderna mean sitströmning och sitfytning med fytvakar är band annat föjande:. Vid sitströmning är bandningen mindre viskös (mer ättfytande) och röresen snabbare. 2. Sitströmning ger former som är ongitudinea, dvs utsträckta i röreseriktningen, medan sitfytning ger former som är transversea, dvs fytvakar.

49 r 47 Som kriterier i fät har vats förekomsten av ongitudinea respektive transversea formeement, större eer mindre (se figurerna). Förutsättningen för utbidningen av de oika formerna är dock strängt taget inte enbart materiaets karaktär utan även underagets utning. I en beskrivning av transversea former kommer för övrigt även att ingå vakar som utbidats genom pastisk deformation Sitströmning Ti exempe när regn faer på en brant sänt med sit och samar sig ti små ränniar, kan observeras att det rinnande vattnet bir överfyt med materia och efterhand övergår i en så tjock bandning att den stenar på sänten. Föroppet är ett exempe på övergång från transport i suspension ti en form av massrörese, där sit-vattenbandningen från början är ättfytande viskös (jämför figur 14 A). När det gäer den ättfytande varianten kaas processen ämpigen sitströmning. Förutom av åg viskositet karakteriseras sitströmningen av att de bidade formerna bir ongitudinea, atså utsträckta i röreseriktningen. Sit har just en sådan permeabiitet och kapiaritet att porvattnet jämte bakifrån tirinnande vatten vid brant utning koncentreras ti sitströmmens front, medan sidorna dräneras och stenar. I processen ingår dessutom ofta att en de vatten sugs upp av underaget, och den kan därför iknas vid vad som sker när ett barn bygger sandtorn i sandådan genom att åta en sand-vattenbandning droppa ner på sitt sandsott, där dropparna ögonbickigen stenar, därför att vattnet sjunker ner i underaget. Beroende på fera cmständigheter -underagets vattenuppsugande förmåga, sitströmmens viskositet och hastighet - bidas antingen rundade strängar eer små rännor. De genom sitströmning bidade forme~na utgör oftast ackumuationer het ovanpå underaget, ti skinad från fytvakar, som ofta griper in i ett skikt med förna, grästorv och iknande. Sitströmning kan förekomma på öppen minerajord, på vä packad snö, inkusive skare, eer ovanpå vegetationens bottenskikt. Ett exempe på det senare visas i figur 32, där en viskös ström om våren runnit ut över det av snön nedpressade fjoårsgräset.

50 48 Fig 29 Mikroformer av sitströmning på vertika brant i aktivt eroderande ravin (sitsnören, droppstensformer). Kammen är 10 cm. De Geers nipdaar vid Sovarbo, maj Miero-seae ongitudina forms ("sit strings") eaused by fast sit fow on a vertiea guy wa. Fig 30 Mesoformer av sitströrnning på reativt brant ravinsida (sitfingrar). På några stäen syns även tvärstäda detajer, vika visar att strömningen där skett trögare. De festa ängsgående former har en bredd av en knapp decimeter. De Geers nipdaar vid Sovarbo, maj Meso-seae ongitudina forms ("si t fingers") eaused by fast sit fow on a steep guy wa.

51 49 Röresemönstret - och därmed de efterämnade formerna - är en funktion av både underagets utning och bandningens viskositet. Extremt smaa ongitudinea former är såunda övervägande utbidade på mycket branta sänter. Trots att formerna oftast är små, har de med sitt iögonenfaande mönster tidigt fångat uppmärksamheten och avbidats i itteraturen, band annat av Cadenius (1926 fig 7), Wenner (1941 fig 15) och Sundborg (1956 fig 40). För att underätta beskrivningen har formerna som nämnts indeats i storekskasserna mikroformer, meseformer och makroformer.. Mikroformer: När sitsam droppar utför en vertika brant, bidas mycket smaa former, bredden är ti exempe en centimeter eer mindre (figur 29). De har beskrivits som droppstensiknande, men bör here kaas sitsnören (sit strings). De förekommer inte särskit ofta i raviner, där rent vertikaa branter inte är så vaniga. Utseendet är sådant att de drar bicken ti sig, men den morfoogiska effekten är säkerigen het obetydig. 2. Mesoformer: Där små sitströmmar rinner utför en sänt, efterämnar de ofta ångsträckta former av ti exempe en decimeters bredd eer något smaare, vika kan beskrivas som sitfingrar (sitfingers; se figur 30 och 32). De återfinns företrädesvis i nybidade, fuktiga sänter med brant utning. I vegetationskädda sänter bidas de av at att döma endast under tjäossningen, och de syns tydigast på våren, innan de hunnit skymmas av vegetationen. De nämnda mesoformerna är mycket vanigare än motsvarande mikro- och makroformer. De förekommer ofta tisammans med den trögare sitfytningen och transport i suspension, varför effekten är något svårbedömd. I vissa fa torde de utgöra en betydande ande i utbidningen av det ytskikt av omagrat materia som ofta observeras på sänter. 3. Makroformer: Figur 31 visar ett fa där sitströmmen haft en betydigt större skaa än i föregående exempe. Den har efterämnat en stenad sitström med ett par meters bredd. Vad som finns kvar är huvudsakigen de stenade sidorna, vika dränerats och stenat när det snabbare mittpartiet passerat. Den stenade sitströmmen har atså formen av två vaar, vika bidar en havfyd ränna. Både process och form visar atså fu anaogi

52 i 50 Fig 31 En större sitström i en brant sidoravin har efterämnat en eirka 2 meter bred bidning, huvudsakigen bestående av två vaar. Dessa har stenat tidigare än det vattenfyda mittpartiet, viket strömmat vidare och sedimenterat på huvudravinens pana botten (uppti ti vänster i biden). Processen har därefter upprepats men i en mindre skaa, så att ett par mindre vaar och en mindre fåra bidats i rännans botten. - Lungäven sydväst om Fiipstad, jui 1982, Chute formed by fast sit-fow, simiar to a mudfow, down a tributary guy. med såvä mikro- som mesoformerna, i de fa då strömningen varit snabb och gett upphov ti rännformade bidningar. Föroppet torde ha startat med att skredmassor från sidoravinens sänt störtat ner och snabbt bandats med vatten som funnits nedanför. Sidoravinen har en viss ytvattentirinning, eventuet kan en vattensaming ha bidats genom uppdämning vid ett tidigare skred. Den stenade sitströmmen sträcker sig utför sidaravinen ner ti den större ravinens botten, som är pan. Bidningen sutar här tvärt, och materiaet från sitströmmen har sedimenterat över den nästan horisontea ravinbottnen, som då av at att döma stått under vatten. Därvid har den pana bottnen byggts på ytterigare.

53 51 Fig 32 Sitfingeriknande form bestående av eraggregat från en närbeägen åker. Strömmen har gått havvägs utför ravinsidan men drä!"erats och stannat där. Librobäcken, Uppsaa, apri Cay aggregates from a nearby fied deposited as a meso-seae form resembing that of fast sit fow ("sit fingers"). Sitströmmar av tinärmesevis samma storeksordning som i figuren har under fätarbetet observerats endast i ett fåta fa. De har veterigen icke beskrivits tidigare i iknande mijö. Om man jämför de beskrivna faen av sitströmning med närbesäktade processer och former i andra mijöer, kan man band annat ägga märke ti föjande. I fin sit på gränsen ti era kvarhås vattnet ängre, och röresen fortgår ännu när sit-eraströmmen når ut på pan mark. Förutom den portrycksökning, som i sit och fin sand uppkommer då materiaet tar upp vatten, eer då partikarna ordnar sig i en tätare agring, har man i era att räkna med dess sensitivitet, det vi säga egenskapen att bi mindre fast vid omrörning, eer då den utsätts för vibrationer. Porvatten som fasthåits vid erpartikarna med eektriska bindningar frigörs, och eran bir pötsigt ättfytande - era med höggradig sensitivitet kaas

54 52 också kvickera. Reaktionen förekommer amänt i gidytorna hos stora erskred av Tuvetypen, och den gör att skredmassorna kan gida iväg även där utningen är het obetydig. Snabba strömmar av vattenfyda jordmassor förekommer i bergstrakter runt hea jorden. De beskrivs under namnen mudfows och debris fows; samströmmar respektive bockiga samströmmar enigt Terrängformer i Norden (1984). Ofta är materiaet sitdominerat med inbandning av både finare och grövre fraktioner. Även stora stenbock kan transporteras innesutna i de snabbt strömmande massorna. Ett aktuet exempe är den vådsamma katastrofen i Coombia i november 1985 då staden Armero med drygt invånare begravdes av en framväande samström. De närbeägna mer än 5000 meter höga vukantopparna är ständigt snökädda, och den 13 november fick den största av dem, Nevado de Ruiz, ett utbrott som snabbt smäte stora mängder snö och is. En störtvåg av jord och vatten - av journaisterna beskriven som en tjock erväing - sköjde utför den branta vukansidan. Över Armeroområdet vid bergets fot byggdes av at att döma en mäktig auviakon upp, viken begravde staden Armero med omgivningar inom oppet av några få timmar. I katastrofögonbicket bev atså många het överraskade; i sjäva verket är det vä bekant att sådana samströmmar på branta vukankägor, ahars, hör ti det normaa i vukaniska bergstrakters geoogiska utvecking. Principerna för röresen och dess reationer ti utning, vatteninnehå med mera framgår dock tydigast i reativt rena sitavagringar av det sag som bidar de norrändska ävdaarna ravineroderade terrasser. 3.5 SILTFLYTNING MED FLYTVALKAR Fytvakar De transversea sitfytningsformerna skijer sig visserigen tydigt från andra bidningar i naturen, men visar dock en stor variation sinsemean, såvä beträffande skaa som geometri. Ofta är de utbidade som kortare eer ängre terrassiknande former, där terrassbranten eer i varje fa den övre kanten utgörs av den rundade vaken. Panet ovanför växar i bredd från en bredare form vid svagare utning ti nästan inget pan as i brantare

55 r ' 53 Fig 33 Trögfytande sit som i tjäossningen tränger fram ur en brant, vegetationskädd ravinsida. Materiaet hås ännu devis samman i form av gryn. Den trögfytande röresen eder ti små tvärstäda vakar på ytan. Tjäen, som på denna oka tinar upp underifrån, står ännu devis kvar som en tunn kant ovanför det stäe där siten fyter ut (uppti ti vänster). -De Geers da 17 vid Sovarbo, apri Sit sowy fowing out from a steep guy wa in spring, with micro-scae transverse forms ( "micro-terracettes"). Remnants of the frozen si t are seen in the upper eft earner of the picture. utning, där den ena vaken tätt föjs av den andra. Variationen i storek med mera beyses av föjande exempe:. Mikroformer: Dessa förekommer endast där vegetation. saknas het (figur 33). Höjden i varje iten vak är av storeksordningen en centimeter. I den branta utning som biden visar - mer än 15 grader - är avståndet mean vakarna endast några få centimeter. Liknande former förekommer mycket ofta tisammans med sitströmning som ger upphov ti mesoformer, men också ofta där skredröreser i sit resuterar i skredmassor med vegetationsfria, branta ytor.

56 54 Fig 34 Litet säntskred i sit. Nedanför skredsänten (A) igger en de av skredmassorna (B) kvar, ti största deen pastiskt deformerade. Undantag är de stycken som håits samman av vegetationen, band annat björkbuskarna ängst ti höger. Längre ner syns en zon där det sitdominerade materiaet övergått i trögfytande tistånd och bidat fytvakar (C). Dessa är oregebundet obformade och innehåer små stycken som ännu har havfast konsistens. Aa tre zonerna är eroderade av rinnande vatten. Vanigen utbidas en fjärde zon utanför fytvakarna, nämigen av vattentransporterat materia som sedimenterat där i form av pana ytor. Lungäven sydost om Fiipstad, jui Siding and fowing movements in sit. Fig 35 Fytvakar med cirka en decimeters höjd, utbidade på brant massbeväxt ravinsida. De Geers nipdaar vid So varbo, maj Jvieso-scae transverse forms ("sma-scae terracettes") eaused by sow sit fow on a steep guy wa in spring.

57 L r Mesoformer: Dessa små fytvakar återfinns både på öppen situtan vegetation och på sänter med speciet svagt växttäcke. Vakarnas höjd är av storeksordningen en decimeter. I figur 34 igger de bidade vakarna mycket fackt; om det i en iknande situation bidas serier av vakar kan panet mean dem bi minst en meter brett. I en brant sänt med vegetation, såsom i figur 35 där bottenskiktet domineras av mossor, kan däremot terrasspanets bredd vara het obetydigt. 3. Makroformer: Fytvakarna är i storek jämförbara med de så kaade fårstigar som beskriv i föjande avsnitt. Makroformer har endast observerats i branta sänter (över 15 grader) med markskiktet starkt sammanhået av vegetation, ti exempe stark gräsväxt. Det vertikaa steget mean två på varandra föjande vakar kan vara ti exempe en meter (figur 36). Gemensamt för åtminstone mikro- och mesoformerna är att bidningssättet oftast framgår tydigt, iband även tidsföroppet. De minsta formerna kan utbidas under oppet av några få minuter, även om utfytningen av materia i sin hehet pågår betydigt ängre och därvid samtidigt utbidar andra former, ti exempe ober av meanstorek. Det är okart om det i raviner i sit överhuvud taget förekommer någon bidning av tydiga fytvakar genom ångsamma krypröreser, och under vika förhåanden detta i så fa skue ske. Jämför föjande avsnitt om terracetter och fårstigar. Det fa då sitfytning med fytvakar oftast konstaterats är i samband med skredartade röreser av den typ som visas i figur 34, där fak om ti exempe en hav eer en he meters tjockek gidit ner utför en brant sänt. Särskit i fronten av det utgidna materiaet utbidas fytvakar, vika visar att den nedersta deen av skredmassan fått en trögfytande konsistens, innan den stannat. Det är tydigt att materiaet haft en hög vattenhat redan då röresen började. Fytröreser av detta sag har atid upphört så snart röresen nått ner ti säntens fot. I andra fa tycks en de fytvakar bidas genom pastisk deformation, antingen av skredmassornas främre de eer materia strax framför. Om man från de svenska nip- och ravinandskapen gör en utbick ti andra mijöer, kan främst noteras att en de ikartade former, huvudsakigen större, förekommer ferstädes i våra fjätrakter, nämigen fytjordsvakar (vika även kan ha en ångsträckt obform) samt fytjordsterrasser.

58 56 Fig 36 Fytvakar av rnakrostorek. Sifferbaravinerna i Djurås. Foto K Käander, juni Maero-seae transverse forms ("fu-seae" terraeettes), probaby eaused by sow sit fow. Materiaet varierar starkt, från tämigen osorterad minerajord med hög hat av sit ti nästan enbart torv eer övervägande stenar (Terrängformer i Norden, 1984). Röreserna är så ångsamma att processen i detta avseende kan jämstäas med jordkrypning. Som påpekats tidigare utgörs det geoogiska underaget i de typiska svenska ravinområdena av uniform, ekonsoiderad sit, en unik mijö i såvä svenskt som internationet perspektiv. Dessa renodade förhåanden erbjuder processforskningen speciea fördear.

59 Terracetter, fårstigar Fårstigar (sheep tracks, catte tracks) är små terrassformer paraea med nivåkurvorna. De är mycket tydiga och fångar ätt bicken, särskit som de ofta förekommer i serier, ti exempe på betade ravinsidor med en utning på 15 ti 20 grader (figur 37). Nivåskinaderna mean dem är ofta en eer ett par meter, iband något mindre. Terrasspanet utgörs av den trampade stigen om ett par decimeters bredd, terrassbranten har ungefär den ursprungiga säntutningen, ofta med en tiskärpning närmast terrasskanten. Former som fårstigar förekommer på branta suttningar inom aa kimatzoner jorden runt. De beskrivs ofta i internatione itteratur som terracetter. Någon gemensam och amänt accepterad förkaring ti deras uppkomst ges ej. Ett aternativ är givetvis att de har uppstått enbart genom tramp och att de såunda het enket är djurstigar. Ett annat aternativ är att de skue vara fytvakar av samma karaktär som dem man finner ti exempe i de svenska fjäen, men då måste tiäggas att förekomsten inte är begränsad ti perigaciaa eer ens tempererade kimatområden. Som ytterigare en möjighet har anförts att terracetterna uppkommer genom små skredartade sättningar, antingen i markskiktet eer i vissa fa i dess geoogiska underag. Ännu andra aternativ är att fera av de nämnda faktorerna samverkar, eer att formerna, trots sin yttre ikhet, skue utbidas på oika sätt i skida mijöer. För att åtminstone i någon grad beysa förhåandena i svenska nipor och raviner kan nämnas, att på branta sänter i sit förekommer vid tjäossningen ofta små skredartade röreser, där det översta markskiktet gider ner ett kort stycke. Den sit som detar i röresen får därvid ofta en trögfytande konsistens. Resutatet bir små trappsteg här och där i sänten, av typen fytvakar i makroformat. Figur 38 visar ett exempe där ett något större parti med träd och buskar ingår. De små avsatser som uppkommer på detta sätt kan i de festa fa betecknas som breda ober, medan uthåiga terrassartade former ängs icke betade sänter är mycket ovaniga. Det finns inte heer några observationer av

60 58 Fig 37 Fårstigar på betad åsänt. Lidan, Västergötand, jui Catte tracks in gacia cay, on the bank of a sma river. Fig 38 Skredartad nedgidning av ett ytigt parti med träd och buskvegetation. Liknande korta nedgidningar, framförat mindre sådana, är vaniga under våren. De innefattar oftast fytröreser, och ger upphov ti korta fytvakar. De Geers da 17, Sovarbo, maj Siding and fowing rnavements in a guy in eary spring.

61 59 Fig 39 Former som iknar både fårstigar och fytvakar, men som tydigen även sammanhänger med sättningar i skredsänterna efter små skred i era. Från ett tidigare betat område vid Fyrisån norr om Uppsaa, maj Forms resembing catte-tracks, probaby formed mainy by siding movements. processer som skue kunna eda ti ånga paraea terracetter av typen fårstigar. Där de förekommer på icke betade sänter kan de eventuet ha en anknytning ti vida djurs stigar, i vissa fa ti betesgång under något tidigare skede, varefter sänterna växt igen med buskar och träd. Figur 39 visar ett fa där terracetter utbidats i en skredsänt i en å- ravin. Det är tydigt att formerna kan ha uppstått genom skredartade nedgidningar - att ett skred fortsätter att gripa bakåt på iknande sätt är ju vanigt. Patsen har tis för några år sedan varit betad av kor, och deras tramp kan även ha medverkat ti uppkomsten eer utformningen av terracetterna.

62 60 Fig 40 En bid som denna är ganska vanig i raviner i sit. Trädstammarna är krökta viket visar att markskiktet sakta kryper nedåt utför sänterna. I ravinens botten syns början ti en iten bäckfåra; ängre uppströms finns inga tecken som tyder på ytvattenavrinning. Marken är under våren överströdd med vitsippor. - Säterområdet, maj The curved tree trunks and bush stems indicate soi creep. 3.6 JORDKRYPNING Krypröreser utför suttningar, jordkrypning, är en ångsam förfyttning av jordtäckets ytskikt. Ett iustrativt kännetecken är förekomsten av krökta trädstammar i nipor och ravinsidor (figur 40). Trädens rotparti förskjuts, varvid stammen tenderar att uta utåt, från sänten, men processen sker så ångsamt att träden hinner kompensera röresen genom att kröka stammen nedti, så att den för övrigt förbir upprätt. Jordkrypning uppkommer genom fera sag av små röreser, och termen är atså ett sammanfattande namn för fera, i princip oika processer, vika var för sig inte tydigt manifesteras:

63 i 61 - Små röreser som egentigen tihör övriga här beskrivna processer. - Sväning och krympning vid växande markfuktighet. - Utvidgning och sammandragning vid växande temperatur. - Frosthävning och hopsjunkning vid tjäning och tjäossning. - Inverkan av växtrötter samt av i marken evande och grävande djur. - Inverkan av tramp, band annat av betande djur. Processen har vissa ikheter med sitfytning. Röresen är ångsam, av amänna observationer i ravinerna att döma torde den vara högst några få centimeter per år. Den omfattar endast ett ytigt skikt om ti exempe en hav meter, och den är intensivare ju brantare utningen är. De viktigaste skinaderna är att inga fytvakar bidas, att processen försiggår i a sags jord och att den förekommer i aa kimat och verkar även under torra perioder. Med tiden utjämnas den ofta mycket branta utningen i nipor och raviner, viket kan ske utesutande genom jordkrypning. Oftast bidrar dock i hög grad övriga säntprocesser, ti exempe skred, erosion genom rinnande vatten, m m. 3.7 SKRED Inom de typiska ravinandskapens område i norra Sverige, där sedimenten ofta domineras av sit, förekommer knappast några stora och djupa skred av det sag som man vanigen förknippar med uttrycket. Mindre röreser, vika i strikt bemärkese också måste räknas som skred, är däremot vaniga. Skred i betydesen skredrörese skijer sig från andra processer i nipor och raviner genom att röresen sker ängs en definierad gidyta, på viken skredmassorna gider ut i ett eer fera sammanhåna bock. Detta förutsätter ett kohesivt materia; skred förekommer endast i era eer sit. Röresen är reativt snabb, hastigheten kan ti exempe vara en eer ett par meter per sekund. Skredröreser omfattar ett brett spektrum, från mycket stora och djupa erskred ti nedgidning av små tunna fak utför en sänt i sitigt materia. Mest uppmärksammade av såvä amänheten som av expertis är de stora, katastrofartade erskreden. Som exempe kan nämnas Tuveskredet i Göteborg år 1977, då ett bostadsområde på cirka trettio hektar ödeades inom oppet av några få minuter. Jämför figur 41.

64 62 FEET APPROXIMATE SCALE Fig 41 Skred i gaciaera i Quebec, ett exempe på so. kaat faskskred, där skredsänkan är 600 x 600 m, medan "faskhasen" är endast 60 m bred. Ett ögonvittne berättar att stora fak av skredskorparr föt iväg "som ångbåtar på en stor äv". Den uttorkade skredsänten på det intiiggande ädre skredet står kvar som en sma rygg mean skredsänkorna. - Från Sharpe "Earthfow of 1898 near st. Thuribe, Riviere Banche, Quebec". Skreden och de därvid bidade ytformerna kan indeas på oika sätt, ti exempe efter storeken, eer efter utseendet i panbid. Enkast och mest informativt är dock att utgå från gidytans form så som den ser ut i en ängsprofi i röreseriktningen (figur 42). Längsprofiens varierande utseende ger den bästa uppfattningen om skinader i röresens mekanik. Oika ängsprofier är en föjd av band annat variationer i sedimentens kornstorek, agerföjd och fuktighetstistånd. Längsprofien är oftast något konkav, gidytan är för övrigt ofta i sin hehet mer eer mindre skåformad. I sin bakersta de är profien brant, och vid stora och medestora skred framträder efteråt denna de av gidytan i terrängen som en tydig, brant skredsänt. Resten av ängsprofien kan variera mean två extremfa:. Konkav, med främre deen horisonte eer något uppåtböjd. Skredet sträcker sig ångt bakåt och griper djupt ner i sedimenten (erskred av Tuvetypen, se figur 42: D, E, F).

65 63 STORA OCH DJUPA SKRE D \ \ E D " " ' , "' , ==---- Fig 42 Variationer i form och storek hos svenska erskred iustreras av deras ängdsnitt i röreseriktningen. Säntskred (A, B) griper endast obetydigt in i sänten och har en svagt krökt eer nästan pan gidyta. Stora och djupa skred (D, E, F) förekommer endast där det finns era med speciea egenskaper. C är ett gränsfa. Variations in the form and size of sides and sumps in Swedish gacia and postgacia sediments. 2. Starkt suttande framåt, även i den främsta deen. Hea profien kan därigenom bi nästan rak. Skredet berör endast ytiga dear av sänten (säntskred, se figur 42: A, B). I vårt and har skred av det första saget mest förekommit i Västsverige, där Tuveskredet kan stå som typexempe. Ett anta iknande skred har dock inträffat i andra dear av andet, även där på okaer med djupa ersediment. Säntskred har som nämnts en ängsprofi som i sin hehet utar starkt. De griper endast obetydigt in i det bakomiggande sedimentpanet, och de sedimentbock som gider ner har en tjockek av högst någon meter. Små skred förekommer i aa nipor, raviner och andra branta sänter med kohesiva sediment. Karaktären är dock oika i era och i sit, föjaktigen också inom oika dear av andet. I de dear av södra och meersta Sveriges ersätter där bäckar och åar skurit sig ner så djupt att det bidats höga sänter, har dessa en utprägad skredtopografi (figur 45). De skred som skapar dessa ytformer varierar i storek och form, men de som ämnar de tydigaste spåren har en specie karaktär. De är något djupare än de vaniga säntskreden och griper in i

66 Fig 43 Medestort skred i gaciaera vid Jumkisån norr om Uppsaa. skredmassan är uppdead på ett anta ångsträckta stycken, vika under gidningen mot ån roterat något, så att ytan består av fera små ryggar och sänkor. Skredet utöstes i augusti 1979, men ännu har inte de dämmande skredmassorna i sjäva åfåran borteroderats het. I norr~ och meersta Sverige är skred av denna storek ovaniga. - Foto apri Side in gacia cay near Uppsaa. Fig 44 Säntskred i rensad och fördjupad åfåra. Här och där syns tydiga spår efter skredröreser; i sjäva verket har hea sänten påverkats. - Örsundaån, Uppand, maj Siding movements in gacia and postgacia cay in a reguated channe.

67 65 Fig 45 Exempe på skredtopografi av det sag som är vanig i åraviner i meersta Sverige. Än är nedskuren i era, i det här faet nästan enbart varvig gaciaera, Vid A syns ett skred som inträffade i mitten av apri 1983, och ännu i sutet av augusti hade strömerosionen knappast påverkat de i ån utskjutande skredmassorna, trots att en kraftig högvattentopp passerade under våren. Vid B syns spår efter ett mindre skred från Även här igger en stor de av skredmassorna kvar som en utskjutande udde. Mean dessa två syns en tydigt större bågformad skredsänt från ett mycket ädre skred (C). Även de övriga dearna av sänterna består av skredsänter och skredmassor. - Fyrisån norr om Uppsaa, 31 augusti Topography of a stream bank in gacia cay. sänten med en gidyta som har formen av en rundad skå. Den bågformade skredsänten kvarstår änge tydigt i terrängen, ofta i hundratas år. Typiskt är också att en de av skredmassorna ofta igger kvar som en iten kue, havt omsuten av skredsäntens båge. Ti biden av dessa bäck- och åraviner hör också att skredmassor som gidit ut i bäckens eer åns fåra ofta igger kvar mycket änge innan de eroderas bort. Detta iustrerar på ett sående sätt erans höga resistens mot det rinnande vattnets angrepp. Härav kan man också dra den sutsatsen att nya raviner inte så ätt eroderas ut inom områden med fina eror. I erområden är också ravinerna få och av obetydig ängd utanför det permanenta dräneringsnätet.

68 66 I sit förekommer ej stora, djupa skred, ej heer den nyssnämnda typen av mindre skred som med tydig skåform griper reativt djupt in i ravinsidor och övriga sänter. Skreden har i stäet ganska pana gidytor, och ofta omfattar de endast en de av sänten, vanigen dess övre de. Övergångsformer mean skredröreser och andra typer av röreser förekommer ofta, om man undersöker processerna i detaj. Vid skred i fuktig era eer sit kan under röreseföroppet någon de av skredmassorna ändra karaktär och övergå i sitfytning med fytvakar. Vä känt är även, att i vissa stora skred med "kvickera" en de av skredbocken uppöses och får en fytande konsistens. Även om huvuddeen av skredmassorna fortfarande utgörs av sammanhåna större och mindre erbock, kan atsammans fyta iväg, även vid mycket åga utningsgradienter. Ett sående exempe härpå är "faskskred", där ermassor från ett stort område fyter ut genom en sma öppning, varvid panbiden av det område varifrån massorna kommit får formen av en faska (figur 41). När torr, ös sand eer grus rinner utför en sänt, sker röresen i princip på ett het annat sätt än vid skred. Den sker ej efter en eer ett par bestämda gidytor, utan de enskida sand- och gruskornen kan gida eer rua om varandra inom hea eer åtminstone stora dear av den i rörese varande massan, vars inre atså kontinuerigt deformeras. Processen kan beskrivas som en rinnande rörese i torrt materia, på engeska "dry sand fow". Sammanhåna stycken med bestämd form saknas atså i det typiska faet. Se figur 46. När röresen startar utför en sänt, är det emeertid ofta först ett någorunda sammanhået skikt som börjar röra på sig. På vägen ner utför sänten uppöses skiktet efterhand, och röresen övergår mer och mer i ett atigenom rinnande sandras. Ovan beskrivna röresetyp i sand och grus betecknas i svensk fackitteratur kortfattat som "ras"; för större tydighet kan man som antytts beskriva fenomenet som rinnande torr sand. Processen måste kart skijas från skredröreser, som endast förekommer i kohesiva materia, det vi säga sit eer era, och som karakteriseras av att materiaet hås samman i siteer erbock.

69 67 Fig 46 Rinnande torr sand i sänten på en nybidad ravin. Efterhand som ravinen fördjupas av en iten bäck i dess botten, rinner sanden i sänten ner, så att denna atid behåer samrna utning. I sänten syns några tunna skikt med finare materia och större sammanhåning. - Lueäven norr om Harads, juni Dry sand fow on the side ofa guy. Nedgidande fak av markskiktet, vika hås samman av grästorv, grövre rötter och dyikt, kan enkast föras ti kategorin skred. Internationet sett är skred ganska vaniga, men de är oftast av andra sag än de stora svenska erskreden, band annat förekommer de i skifferberggrund. Betraktade ur denna synvinke är skred av Tuvetypen i gaciaa eror en mycket säsynt företeese. Förutsättningarna är också speciea gobat sett: en andyta som i sen tid yfts högt över havets nivå, och djupa ekonseiderade eror i vika vattendragen skurit sig ner och skapat tiräckiga nivåskinader. Förutom i Sverige finns sådana förutsättningar särskit i Norge och i provinsen Quebec i Canada. I dessa områden är också skred av Tuvetypen vaniga.

70 VINDEROSION Fastän av mindre betydese i nipornas och ravinernas utvecking bör även vinderosionen nämnas. Den förekommer endast i sådana sänter där minerajorden redan är öppen. I utprägat kohesivt materia är dess verkan obetydig, och det är först i materia på gränsen ti sand som vinderosionen bir fut effektiv. Förutsättningen för mer intensiv erosion är givetvis också en kraftig vind. Samverkan mean oka topografi och byig vind från viss riktning kan ge förvånansvärt starka vindstötar på exponerade ytor i en sänt. Detta gäer då främst säntens översta de, inte minst dess brantaste partier. Pågående vinderosion visar sig ofta som stoftmon över eroderade ytor. Mängden uppvirvat materia beror givetvis på sedimenttypen och avsöjar inte transportens intensitet, eftersom denna kan vara effektivast i fin sand, som inte så ätt virvas upp utan rör sig närmast marken. I sediment med tunna växeagrade skikt av sand och sit framprepareras ofta sitskikten vid torr väderek så att de bir vä syniga, och härvid kan vinden spea en viss ro. I övrigt ger varken erosion eer ackumuation upphov ti några mer påtagiga former i sjäva sänten, viket kanske gör att vindens verkan underskattas. Materia som faer ner bidar knappast någon egen avagringstyp. Sänter med ös sand får en av rippebidning småvågigt krusad yta, men denna process berör endast det ytigaste skiktet och säger ingenting om transportens kvantitet. Det tydigaste resutatet av vinderosion i nipor finner man där sand båst uppför branten och sedimenterat strax ovanför, på terrasskanten. I sådana fa kan ofta konstaterats, att de vindburna kvantiteterna varit förvånansvärt stora, och de har då bidat en tydig kantdyn inti terrassbranten. I enstaka fa har den deponerade mängden varit så stor att dynen börjat vandra in över terrasspanet. Längre in mot dasidan sedimenterar i sådana situationer även en avsevärd mängd fygmo, men denna sprids då oftast ut över en större yta och bidar ett så tunt täcke att den inte observeras förrän man börjar granska ytskiktet närmare.

71 f JORDFLYTNING I föregående genomgång av verksamma processer i nipor och raviner har icke "jordfytning" redovisats, viket kan synas egendomigt med hänsyn ti att de som tidigare skrivit om svenska raviner oftast använt detta begrepp. Förkaringen är den att här har i stäet använts den begreppsapparat för processer i suttningar som är amänt etaberad internationet (Sharpe 1938, Varnes 1958 och 1978, m f). Någon direkt motsvarighet ti "jordfytning" finns inte där. Söker man definiera termen efter dess användning i svensk itteratur uppstår vissa svårigheter. Tydigt är att begreppet omfattat aa massröreser i viskös sit-vattenbandning, men ofta också jordkrypning. Dessutom har iband även småskaig ränniserosion och små skredröreser innefattats, dock utan närmare avgränsning mot större former av dessa processer. Speciet okart bir det när begreppet utan att definieras närmare utvidgas ti att omfatta processer i morän, som ju inte hör ti "fytjord" enigt de ädre författare som ofta använt denna benämning. För att visa behovet av en striktare definition kan vidare påpekas, att era kan iband uppträda som den mest ättfytande av aa jordar, sående demonstrerat i så kaade faskskred, där stora ermassor snabbt rinner ut genom en trång "faskhas" under mycket åga utningsgradienter; skred av detta sag har också kaats "earth fow" i engesk terminoogi. Ett närstående begrepp är det engeska "soifuction", viket iband översatts med jordfytning. Soifuction är dock strängt förknippat med des tjäning, des fjäterräng, där perigaciat kimat och annat jordmateria än sit är förhärskande. Termen kan atså inte användas för situationer där inte någon tjäe förekommer, och kan inte heer i övrigt jämstäas med de röreser i viskösa och pastiska massor som observerats i svenska raviner.

72 70 4 PROCESSERNAS SAMVERKAN I RAVINBILD- NINGEN 4.1 SLÄNTUTVECKLINGEN I SILT När man söker karägga ravinernas utveckingshistoria stäs man ofta inför frågan varför ravinerosionen iband avstannat mitt inne i sedimentpanet, medan den i många andra fa gått vidare tis den nått resistent grövre materia. Såvä detta som övriga vetenskapiga och praktiska probem - ti exempe att förutsäga erosionsrisker, förebygga ny erosion eer hejda en pågående ravinbidning - har att göra med erosionsprocesserna och ravinernas amänna bidningssätt. Intressant i detta sammanhang är då att undersöka varför en sådan avstannad ravinerosion i vissa fa börjat arbeta i nutiden med förnyad intensitet. Eer varför det funnits ädre perioder - eer kanske ti vissa enstaka raviner begränsade episoder - då den väsentiga ravinbidningen ägde rum. För att förkara processerna samverkan i ravinbidningen är det enkast att först betrakta utveckingen av en hög erosionsbrant som bidas genom vertika eer atera fuvia erosion vid basen. Utveckingen sker på oika sätt at eftersom sedimenten domineras av sand, sit eer era. I sandiga och grusiga avagringar rinner materiaet omedebart ner utför sänten tis det når ett jämviktsäge vid cirka 30 graders utning. De enskida sand- och gruskornen hås inte samman utan kan gida eer rua om varandra. Processen är i princip densamma som ti exempe när man gräver i torr sand eer tippar av grus. I nipor och ravinsidor kan fuktighet eer träd och annan vegetation endast tifäigt fördröja utveckingen. I era utformas branterna däremot huvudsakigen genom skred, som ofta är små säntskred. Spåren efter de större säntskreden och eventuet förekommande något djupare skred kvarstår mycket änge, men med tiden avjämnas aa mindre ojämnheter genom ångsamma krypröreser, i förekommande fa genom tramp av betesdjur eer bearbetning med jordbruksredskap. I sitdominerade sediment är ravinbidningarna mest utveckade, erosionsriskerna störst och processerna mest intressanta. Figur 47 visar hur oika processer i princip medverkar i säntutveckingen. I en vä dränerad sänt,

73 71 Tabe 3 Processer och former vid ravinbidning i sit enigt figur 47 samt ett försök att skatta deras betydese, uttryckt som ande i den totaa transporten i riktning mot ravinens mitt. F O R M E R P R O C E S S E R BETYDELSE T O R R S L Ä N T A B c D E Spricka sukhå Tunne Sitfingrar mm Skredmassor, sitbock } Tunneerosion Sitströmning Skred I vissa fa väsentig Obetydig? Iband väsentigast* F G Fytvakar Små fåror, paraea Sitfytning Ränniserosion Obetydig? Väsentigast? F U K T I G S L Ä N T H E skredsänt Skredmassor, deformerade Säntskred Säntskred Väsentigast* F G Fytvakar Småfåror, paraea Sitfytning Ränniserosion Obetydig?** Väsentigast, se dock skred I J K Omsedimenterat materia Bäckfåra, åtminston e tidvis vattenförande Säntravin sedimentation Rinnande vatten Rinnande vatten A borttransport A borttransport (L Ytvatten) (M Grundvatten) *Gäer endast säntens brantaste de ** I vissa branta sänter kan sitströmning och sitfytning förekomma över hea sänten och ha stor betydese

74 j 72 G TORR SLÄNT FUKTIG SLÄNT Fig 47 Former och processer vid ravinbidning i sit. Den vertikaa nedskärningen antas ha skett med rinnande vatten, som också transporterar bort at materia som av oika processer förs ti bäckfåran. Röreserna antas ske mot ravinens mitt, mot bäckfåran. Se vidare tabe 3 och texten. Forms and processes during the widening of a guy in sity sediments. To the eft a we-drained ocaity, to the right a moist ocaity with some surface (and groundwater) runoff. Compare Tabe 3. utan nämnvärd tirinning av vare sig yt- eer grundvatten, bidas ofta djupa vertikaa sprickor i eer strax inti sänten. Ytvatten som tränger ner i sprickorna tenderar att erodera sig ner ti ravinbottnens nivå och där utforma korta tunnar. På vissa okaer har observerats att tunnebidning speat en avgörande ro i utskärningen av nya raviner, men hur ofta förutsättningarna för detta föreigger är tis vidare okart. Enig ädre författare pressar de ovanför iggande agren i en sådan brant ut,det fytbenägna sitsedimentet vid säntens bas, där det - som ofta är faet -är fyt av grundvatten, Det finns dock inga observationer som bekräftar att så varit faet i de sänter som nu studerats i fät. Där grundvatten tränger ut, viket givetvis är vanigast ängst ner i sänten, sker erosionen på något av de sätt som beskrivits i det föregående avsnittet om grundvattenerosion. Efterhand som erosionen vid det grundvattenförande skiktet griper bakåt, kan större aer mindre kaviteter utbidas, varefter materiaet närmast ovanför gider ner.

75 73 Fig 48 Den uttorkade siten uppti i ravinsidan faer ner i sammanhåna stycken (se pien). Öreäven vid Bjurhom. Foto K Nordström, jui Dry sit fas down in arge pieces. De genom sprickbidning avspjäkade bocken uppti i ravinsidan ossnar efterhand och rasar ner (figur 48). Om materiaet är grov sit faer de sönder på vägen ner. Vad som ejest händer med nedrasade bock beror på om de hamnar på torrt underag eer i vatten. Är ravinen för tifäet het torr kan bocken anhopas för en tid. Under föjande perioder med regn eer snösmätning öses de upp och förs bort av rinnande vatten. Rasar bocken ner under en period med vattenföring i ravinen, kan borttransporten ske mycket snabbt. Om ravinens botten av någon anedning breddas, förs dock materia från säntens bas mot den ägre dräneringsinje där ytvatten rinner fram under högvattensituationer. Detta sker i stort sett genom rinnande vatten, trots att vattenmängderna ti synes måste vara mycket små. Att detta dock är möjigt förkaras av att sit är mycket ättransporterad. Ett annat karakteristiskt drag för säntuveckingen i sit är att i vissa fa kan en de partier kvarstå en ängre tid som branta väggar (figur 49 och 50). Förutsättningen är att dessa partier är vä dränerade, så att de inte har för högt grundvattentryck och inte heer för stor ytvattentirinning. Det i siten kvarvarande kapiärvattnet verkar då starkt sammanhåande, så att en vertika vägg får en avsevärd stabiitet.denna egenskap hos sitmateria är vä känd från jordens stora össområden, band annat från Kina och Nordamerika, där ti exempe vägskärningar och raviner kan ha rent vertikaa sidor. Jämför figur 51.

76 74 Fig 49 (ti vänster) och 50, fotograf er ad e 1924 respekt iv e Exempe på utveckingen i en torr sänt i sit. Ravinsidan bidar här en utskjutande udde med vertikaa torksprickor och skyddande trädbestånd. Under de 60 år som gått mean fotograferingarna har mycket itet förändrats; fortfarande står samma ravinsida kvar som en vertika vägg. - De Geers da 17 vid Sovarbo. Från Cadenius (1926) och foto författaren The same dry part of a gu y in si t, in 1924 and It has changed very itte in form, and the guy wa is sti quite vertica. Fig 51 Ravin i öss, med vertikaa sidor. I torrt tistånd är öss ett ganska fast materia. Shaanxi-provinsen, Kina. Foto J E Gustafsson Gu y in oess, Chinct.

77 75 Den variant av säntutvecking som redovisats ovan förutsatte att sänten var vädränerad. Om den däremot på någon punkt har ett okat tiföde av antingen framsipprande ytvatten eer utströmmande grundvatten bir utveckingen devis en annan. Som figur 47 visar kan oika processer verka på sänten: skred, sitströmning och sitfytning, men ytvatten- och grundvattenerosion spear även en stor ro. Säntutveckingen sker genom samverkan av dessa processer: på ång sikt spear också jordkrypningen atid en viss ro. Röreser i sänten börjar ofta med ett itet säntskred i säntens övre, brantare de. De redan uppbötta skredmassorna kan under nedgidningen övergå i fytande konsistens, het eer devis. Enigt itteraturuppgifter och de observationer som gjorts under fätarbetet är i de festa fa sitströmmar mycket små företeeser. Bidade former kan beskrivas som sitsnören eer sitfingrar, och röresen sträcker sig vanigen endast utför en de av sänten. I något enstaka fa har dock observerats att en större sitström gått utför en sänt och medfört en avsevärd mängd materia ti ravinens botten. Där har sitströmmen förorat sin karaktär, röresen har avstannat och materiaet sedimenterat, bidande en horisonte yta (figur 31). Det har heer inte vid något annat tifäe observerats att en sitström fortsatt över en pan ravinbotten eer vidare nedströms ängs en vanig ravin med åg utningsgradient. Däremot är det tydigt att det viskösa materiaet i sitströmmar kan uppfångas av ränniar eer en bäck i ravinens botten och då mycket ätt gå i suspension, och i denna form ätt transporteras vidare. Nedgidande skredmassor initierar också ofta sitfytning med fytvakar, antingen i de massor som detar i röresen eer i de som redan tidigare gidit ner. Fytvakarna uppkommer mest nedti i skredmassorna, där porvattentrycket är störst. Detta parti utsätts ju också för det nedstörtande materiaets tryck. Vakar kan då också uppkomma genom pastisk deformation av underaget, som såunda inte behöver ha rent fytande konsistens. Vatten som i små mängder sipprar ner över sänten kan åstadkomma en viss erosion. Sitströmningens mikro- och meseformer uppkommer ofta som en föjd av att nedsipprande vatten börjar erodera sänten uppti, men formerna visar också att transporten avstannat och att nettoresutatet såunda varit ringa.

78 76 Fig 52 Paraea fåror i skredsänt och skredmassor i sit, uteroderade av rinnande vatten. Större deen av skredmassorna har bortförts på detta sätt. Lungäven sydväst om Fiipstad, jui Erosion by water after a sma side in sit, creating a parae pattern of sma furrows. En större verkan har däremot det rinnande vattnet genom sin ränniserosion. Snösmätning eer häftigt regn enbart på sänten är tiräckigt för att ge en avrinning med en viss effekt. I en och samma sänt kan observeras att rinnande vatten eroderat såvä skredsänt och skredmassor som de nedanför utbidade fytvakarna. I de brantare partierna bidas därvid smaa, ungefär paraea uthåiga fåror (figur 52), vika på det panare området ängre ner iband öper samman i ett trädformat mönster; singrande fåror förekommer inte i detta sammanhang. En stor de av det vattentransporterade materiaet har ofta sedimenterat omedebart nedanför sänten och där bidat en eer fera pana avsatser. Se figur 17. Många raviner har en pan botten, mer eer mindre bred, på kortare eer ängre sträckor. En orsak härti kan vara sedimentation vid basen av sän-

79 77 Fig 53 Förgrenad ravin i sit med sidoraviner och skredtopografi. Som oftast är faet när ravinbottnen är bred och pan, är den även här täckt av höga tuvor, mean vika singrar sig en obetydig bäckfåra. Sit från ravinsidorna förs genom sitströmning och med små ränniar ti den pana bottnen och sedimenterat där. Sannoikt sedimenterar där även suspenderat materia som vid snösmätning och häftiga regn eroderas i ravinspetsarna. Lungäven sydväst om Fiipstad, jui Branching guy with side guies in different stages of deveopment. sediments are deposited on and between the grass tufts, thus widening the fat guy foor. ten på det sätt som nyss nämnts. Grundförutsättningen är dock att borttransporten ängs ravinen inte överväger. Se avsnittet om materiabaansen på bottnen av en ravin. I utveckingen av en nipa, ravinsida eer annan sänt i sit spear jordkrypning en underordnad ro på kort sikt. Resutatet av samtiga verkande processer, inkusive jordkrypning, bir dock att aa branta partier med tiden utjämnas ti utningar under 30 grader. En föjd härav bir i sin tur att skinaderna mean sitformernas iband vertikaa väggar och de sandiga-grusiga sedimentens rasbranter med maximat 30 graders utning ti stor de utpånas med tiden. På ängre sikt bir dock de festa branter i sit mer avrundade än sänter i sand och grus.

80 RAVINERS FÖRLÄNGNING OCH FÖRGRENING Hur processerna arbetar vid spetsen av en redan utbidad ravin framgår bäst om man först studerar hur en ny ravin utbidas i en sänt. Även små och kortvariga ytvattenföden är tiräckiga för att utösa små skredröreser uppti i en sänt på det sätt som nyss angivits. Det naturiga föroppet i ett ätteroderat sitmateria är att därefter en tifäig ränni skär ner i skredsänten och skredmassorna, så att en säntravin bidas. Om processen fortsätter utveckas säntravinen ti en större ravin. I denna kan nu nya säntskred utösas, och i de bidade skredskåarna kan i sin tur nya säntraviner utveckas, och så vidare. Man kan därför stäa upp föjande schema: från säntskred via säntravin och enke ravin ti ett förgrenat ravinsystem. Det bör i detta sammanhang tiäggas, att aa större ravinsystem har en eer fera tydiga, mer eer mindre permanenta bäckar. Figur 53 visar en de av ett förgrenat ravinsystem som utveckats på det nämnda sättet. I bottnen på huvudravinen i figuren går också en iten, tidvis vattenförande bäckfåra. Det ovan skisserade schemat utgick från ravinbidning initierad av åtminstone något tirinnande ytvatten. Ytvatten medför i rege även att underiggande sedimentskikt bir vattenfyda, och vad som sker kan föjaktigen ses som en samverkan mean yt- och grundvatten. I andra situationer bidas raviner utan märkbar medverkan av ytvatten. Förutsättningarna är des en reativt kraftig utströmning av grundvatten nedti i sänten, des ett ätteroderat materia i form av sit eer fin sand. Erosionen kan ske i sjäva det vattenförande agret, eer enbart i ett överiggande, mer finkornigt och ätteroderat skikt. Om det grundvattenförande skiktet igger djupt ner bir resutatet en ravin som skär rakt in vid basen av sänten, och ängsprofien bir redan från början nära nog horisonte, med undantag för ravinspetsen som bir brant. Man kan urskija två extremfa. I det ena domineras hea sedimentföjden av fin sand. Ravinsidorna utbidas genom att det kohesionsfria materiaet successivt, i takt med den vertikaa nedskärningen, rinner ut ti ras-

81 79 Fig 54 Säntutveckingen i en iten ravin i gacifuvia sand. At eftersom ravinen fördjupas, rinner den torra sanden ut ti en konstant utning, rasvinken (A). I bakgrunden syns pågående erosion på bortre sidan av även (B), där materia och säntutvecking är desamma som i ravinen. Gönan, södra Härjedaen, augusti Recenty deveoped guy (A) and river bank (B) in gaciofuvia sand. The forms are characterized by dry sand fow. vinke, cirka 30 grader (figur 54). Figur 11 och 12 visar en annan ravin som bidats i fin sand med insag av si1t enbart genom grundvattenerosion. I det andra extremfaet domineras sedimenten av sit, och då kan såvä ravinspetsen som de nybidade sänterna bi mycket branta, devis rent vertikaa. Figur 55 och 56 visar pågående ravinerosion av detta sag. Sådan erosion är ej enbart begränsad ti korta säntraviner, utan den kan fortgå des i ravinspetsarna, des på oika stäen i ravinernas botten, som därvid fördjupas och får trappstegsform. Det är möjigt att många raviner i sitavagringar har utveckats ti nuvarande djup på detta sätt.

82 80 Fig 55 (ovan) Pågående ravinerosion i åkermark nära Långhagsforsen norr om Säter. Lantbrukarna har förgäves sökt hejda erosionen genom att fya ravinen med diverse tigängigt materia. Apri Activ guy erosion in an agricutura area. Fig 56 Pågående ravinbidning i sit r,enom tunneerosion. En av De Geers nipdaar vid Sovarbo, Apri Guy erosion by piping.

83 81 Huvudravinen Fig 57 Sektion genom De Geers da 17 vid Daäven nära Sovarbo. Det streckade skiktet på ravinens pana botten är "genom utfytning och utsarnning retransporterat materia". Profien är agd snett genom ravinen, varför denna ser atför fack ut. Numera är ravinen nedskuren i mitten så att den har V- form. Från Cadenius 1926, pansch 3 (utsnitt). Section through a guy in a sity deposit, eroded around 1905 to The section, rneasured in 1925, shows a fat bottorn with a ayer of materia derived from the sides. To-day the guy is deeper and has a V-shaped crossprofie. 4.3 RAVINERNAS TVÄRPROFIL, ETT VITTNESBÖRD OM DERAS UTVECK- LINGSHISTORIA Materiabaansen på bottnen av en ravin I föregående avsnitt beskrevs hur en ravin började utbidas i en sänt, antingen i ansutning ti ett itet, intermittent ytvattenföde eer där grundvatten strömmar ut nedti i sänten. Ytterigare förängning av ravinen innebär i rege att ängsprofien bir fackare. Avgörande för den fortsatta utveckingen av ravinen är då det förhåandet att at ti ravinens botten evererat materia måste föras bort ängs den at ängre och fackare bottnen ända fram ti mynningen. I ravinens botten råder såunda en baans mean å ena sidan tiförsen av materia från ravinsidorna och ravinspetsarna, och å andra sidan borttransporten. En rubbning i denna baans visar sig som en ändring i ravinens tvärprofi. Om det vatten som rinner fram ängs ravinen har en tiräckig transportkapacitet, förs at öst materia i bottnen bort. Därmed föreigger den förs~ ta förutsättningen för ytterigare djuperosion. Huruvida denna reaiseras beror på om bottnen består av finkornigt, ättransporterat materia som

84 82 också ätt kan ösgöras. En vertika nedskärning resuterar i första hand i en smat nedskuren fåra; ofta får ravinen en het V-formad tvärprofi. Överväger däremot det tiförda materiaet, ansamas det på bottnen och man får en bred, pan ackumuationsbotten. Fera av de foton som återgetts i det föregående visar hur materia som transporteras utför sänterna sedimenterar strax nedanför. Små skred, sitströmning, sitfytning med fytvakar och ränniserosion i sänterna samt sedimentation i ravinens botten är en vanig kombination av processer. Resutatet bir i många fa att en bred ravinbotten utbidas. Ett exempe på detta visas i figur 53. Formen gynnas sannoikt av att den pana bottnen översvämmas vid högre vattenföringar, varvid sedimentationen i vegetationstäcket kan vara större än strömerosionen Uppkomsten av en bred ravinbotten De processer som eder ti uppkomsten av en bred ravinbotten kan vara av föjande sag: a) Sidoerosion genom det vatten som rinner ängs ravinen. b) Säntreträtt genom band annat grundvattenerosion vid säntens bas. c) Ackumuation genom positiv materiabaans. De nämnda processerna verkar - och i vissa fa samverkar - på oika sätt i oika materia. Såsom faet är även beträffande säntutveckingen och anäggningen av nya raviner, spear sedimentens art en betydande ro, och man kan schematiskt skija mean vad som sker i era, i sit och i grövre sediment. Ren era, band annat gaciaera, är i princip atför resistent mot det rinnande vattnet för att sidoerosionen skue kunna skapa en bred botten i dräneringskanaerna. Det finns dock även i era raviner av aa storekar som har sträckor med bred, pan botten. Orsakerna kan vara fera: en viss säntreträtt genom grundvattenutströmning i ett något grövre sitskikt, eer ackumuation på bottnen, men framförat kan ett sedimentområde som i enighet med ytagrets beskaffenhet bedömts som bestående av era, i verkigheten innehåa sit ängre ner i agerföjden.

85 83 Utformningen av en ravinbotten i sand och grus kan jämföras med utbidningen av oika daformer i de större vattendragen. Förutsättningarna kan finnas för en sidoerosion som skapar en bred botten, ikaså för ackumuation genom positiv materiabaans inom sträckor där ängsgradienten är åg. I ren sit återfinns emeanåt en bred och iband het pan botten, både hos stora och små raviner, på kortare eer ängre sträckor. En sådan bottensua kan utbidas på aa de tre sätt som nämnts här ovan. Raviner med en större eer mindre bäck kan ti exempe ha sträckor där det utbidats en bred botten i form av ett tydigt meanderpan. Svårare att förkara är den breda bottnen hos raviner som tycks sakna ytvattenavrinning, och där det förefaer osannoikt att tifäiga föden skue ha åstadkommit någon märkbar sidoerosion. Det är emeertid framförat i denna mijö som grundvattenerosion på bred front nedti i ravinsidorna kan spea en stor ro. Emeanåt kan man observera, att punktformigt framträngande grundvatten åstadkommit en havcirkeformad breddning av ravinens botten Raviner med formen da-i-da Vertika erosion, ti exempe utskärning av nya raviner eer fördjupning av redan existerande, innebär att materiabaansen i ravinens botten är negativ, det vi säga att mer materia bortförs än det som tiförs den aktuea sträckan. Setimentation i ravinen - en av de processer som eder ti en bred botten -förutsätter en positiv baans. Om materiabaansen i en ravin med bred botten övergår ti kart negativ, skär det rinnande vattnet ofta ner en ny, sma ravin i bottnen på den gama. Ravinen får i sin hehet den form som brukar kaas da-i-da. Figur 58 och 59 visar exempe på detta. Formen da-i-da vittnar otviveaktigt om ändrade förhåanden för processerna just i ravinens botten. Dessa bidningar har tidragit sig stort intresse, eftersom man däri också sett en möjighet att spåra förändringar i den omgivande mijön, band annat beträffande paeokimatet. Figur 57 visar ett intressant exempe på en utvecking där förhåandena är reativt vä kända, nämigen från De Geers da 17 vid Sovarbo, norr om

86 84 Fig 58 och 59 Två stadier i utveckingen av "da-i-da". Övre biden visar meersta deen av en ravin, vy nedströms. Ravinbottnen är pan och har åg fagradient. Den har sannoikt färdigbidats under ett tidigare stadium. Längs den sydvända, soexponerade vänstra sidan, där snö, is och tjäe börjat smäta bort vid tiden för vårfödet, går en iten bäckfåra. Undre biden visar samma ravin ängre ner, vy uppströms. Fagradienten är här större, och under vårfödet försiggick en betydande erosion. Av at att döma kommer inom kort att utbidas en djup ravin i den pana bottnen. Sifferbo, Djurås, apri Deveopment from a guy with fat bottom to a "vaey-in-vaey" type of gu y.

87 85 Fig 60 Ravinsida med kraftig trädvegetation. De största träden står kvar på utskjutande partier, vika tydigt visar trädrötternas förmåga att ti en tid fördröja säntens reträtt. Den primära ravinbidningen, viken sker som vertika nedskärning genom rinnande vatten, påverkas däremot knappast av vegetationen. Efterhand bir därför sänten brantare, och fer partier gider ner. Den utrasade siten har i detta fa bidat sitströmmar. De Geers da 17 vid Sovarbo. Apri The widening of the guy is deayed by vegetation, especiay by trees. Säter. Ravinen uteroderades i början av nittonhundrataet, och den torde från början ha varit smat V-formad i spetsen. Under den föjande perioden eroderades sänterna snabbt, med bibehåen brant utning, varvid ravinen bev ganska bred, även nedti. Bottnen byggdes även på genom sedimentation, så att den fick en reativt pan form. På 1940-taet började ravinen växa igen med träd, buskar och undervegetation, viket hejdade erosionen i sänterna. Jämför figur 60, som visar att band annat trädrötter hindrar att sänterna utjämnas. Vid igenväxningen ändrades tydigen materiabaansen i ravinens botten ti förmån för borttransport och vertika erosion. I dag är nämigen tvärprofien djupare och mer V-formad.

88 86 Fig 61 Daasymmetri utveckad genom asymmetrisk soexposition i en öst-västigt orienterad ravin.. Jämför fig 57. Ti vänster en iten bäckfåra som föjer den soexponerade, snöfria och ej ängre tjäade norra sidan av ravinen. Ti höger den ännu devis snötäckta och tjäade sidan av bottnen, där sit, som med ytavrinningen förs ner från ravinsidan, ackumueras i kvariggande snörester. Sifferbo, Djurås, apri Dissymmetric guy. The dissymmetry has been deveoped by running water, which foows the eft, surrexposed side, where snow, ice and ground frost have aready meted away Daasymmetri hos raviner Hos nedskurna åar och bäckar med ett vindande opp uppvisar ravinens tvärprofi mycket ofta en tydig asymmetri i krökarna förorsakad av strömerosion i krökarnas yttersida. Denna strand undergräves och bir brant, medan den motsatta efterhand utveckas ti att bi fack, band annat genom påagring. Dessa förhåanden har undersökts ingående av ett ferta forskare och kan anses vara vä kända. Hos små raviner utan någon tydig vinding, kanske särskit hos sådana där knappast någon vattenföring observeras, återfinnes iband en uttaad asym-

89 87 metri. I en ravin med ti exempe öst-västig utsträckning kan tvärprofien i detta fa ha ungefär samma utseende ängs hea ravinen. En sådan asymmetri kan generet sett uppkomma på fera oika sätt. Band annat kan den tokas som ett uttryck för speciea okakimatiska förhåanden. Figur 61 visar ett exempe på detta. I denna ravin rinner dock något vatten hea tiden under regniga somrar. Ravinen igger inskuren i ett sedimentpan nära Öster- och Västerdaävarnas sammanföde vid Djurås. Området höjdes över havet först någon tid efter isavsmätningen, och både den pana dabottnen och asymmetrin har föjaktigen utbidats i reativt sen tid. Utveckingen har av at att döma gått från en ursprungig V-form ti en form med bred botten, ungefär så som visas i figur 57. Samtidigt, eer i en tidigare fas av utveckingen, har den sydvända sidan av ravinen eroderats vid basen av ytvatten som runnit fram ängs densamma. Samma processer som skapat de avbidade formerna pågår sannoikt fortfarande, såvä på denna oka som på fera andra stäen med ikartade okakimatiska betingeser Reikta former - indicier på ett perigaciat kimat och ädre tiders markanvändning Band de vetenskapiga probem som anknyter ti ravinbidning och ravinformer hör frågan om reikta former från tidigare kimatperioder. Sådana former skue kunna användas som information om tidigare kimatförhåanden eer ädre tiders markanvändning, eventuet också ti att faststäa ravinernas åder. Probemet har diskuterats i ett ferta arbeten från områden som under kvartär tid haft perigaciat kimat. I Sverige har fossia daformer av detta sag beskrivits från Skåne, Bekinge och Haand av band annat Jonsson (1961, m f) och Svensson (1982, m f). En tvärprofi med bred, pan botten, eer med utprägad asymmetri, skue enigt itteraturen kunna vara en fossi bidning från en period med tundrakimat, men någon sådan period är inte känd inom norra och meersta Sverige. Formen da~i-da skue vittna om perioder - eer episoder -med oika erosionsaktivitet, viket i sin tur skue kunna ge information om förhåanden och förändringar i ravinernas omgivningar.

90 88 5 RAVINSYSTEMENS FORM I PLANBILD 5.1 YTFORMERNAS INVERKAN En nödvändig förutsättning för att utbredda ravinsystem ska utbidas ar att det finns ett vidsträckta sedimentområden med reativt jämn och pan yta. De främsta exempen på sådana ravinområden återfinns på kartorna i F-serien. Därav framgår att vidsträckta ravinsystem förekommer ej bott på sedimentytor med tydig terrasskaraktär, som ängs de festa norrandsävar, utan även inom horisontea eer svagt suttande sedimentområden, som ti exempe vid Öman och Lungäven, eer i Säterområdet. Om sedimentytorna bidar endast smaa och ångsträckta terrasser ängs en dagång, får ravinsystemet ofta formen av en serie korta, föga förgrenade inskärningar vinkerätt mot även. Exempe på detta finns ängs fera av norrandsävarna, band annat Indasäven. Avvikeser från denna utbredningsbid är dock inte ovaniga. De kan bero på oregebundenheter antingen i sedimentområdenas ytformer eer i det geoogiska underaget. Ravinernas föropp på de högsta terrasserna kan såunda styras av former utbidade på den forna detayta som avsutade sedimentationen inom respektive ävsträcka; för de ägre erosionsterrasserna gäer anaoga förhåanden. Under vissa förutsättningar, vika inte kan ha varit så säsynta då sedimentytorna utformades, bidades ängs ävfårorna facka ryggar, eveer, och något ängre från ävfåran facka sänkor. Redan på ett tidigt stadium av andhöjningen kan sådana ägre områden ha bivit dräneringsvägar för ytavrinningen, devis styrda av eveerna. Den ytavrinning som föjde dessa vägar kan ha eroderat ut raviner redan på ett mycket tidigt stadium av andhöjningen. Övergivna strömrännor på detaytorna kan på iknande sätt ha utveckats ti raviner. Där sedimentfynaden i en dagång har formen av fera terrasser ovanför varandra, fortsätter i vaniga fa de raviner som skurits ut i den högre terrassen även genom den ägre. Detta är speciet faet om de uteroderats av ytvatten från dasidan ovanför. Raviner betingade av mer obetydig tirinning kan vara begränsade ti den ena eer den andra av terrasserna, ti exempe den nedersta. Att en ravin, som börjar på den högre terrassen är "avbruten" vid terrasskanten och atså mynnar på den ägre terrassens

91 89 yta, är mer ovanigt. Orsaken kan vara en struktur i sedimentpackens agerföjd, ti exempe ett mer grundvattenförande ager på den nivå där ravinen mynnar. I många fa är de sedimentytor med sitkaraktär där raviner kan utbidas inte utformade som terrasser eer andra horisontea pan, utan bidar suttningar med jämn utning eer med mjuka övergångar mean brantare och fackare partier. Även sådana suttningar kan vara mer eer mindre fårade av ravinerosion, speciet där ytvatten från en bakomvarande moränhöjd matas ner i form av bäckar eer temporära ränniar. En de raviner kan också vara begränsade ti enbart suttningarnas brantaste partier, även om sådana "avbrutna raviner" {discontinuous guies) inte är särskit vaniga. 5.2 DET GEOLOGISKA UNDERLAGETS INVERKAN Som framgått av det föregående är de största och mest förgrenade ravinsystemen utbidade i sit. Ravinformer i sandigt eer grövre underag är oftast uteroderade av mer eer mindre permanenta bäckar. De uppvisar atid en enkare panbid, har få eer inga förgreningar och förekommer mest ensamma eer gest spridda. Inom erområden är förutsättningarna för utbidningen av större, tätt förgrenade raviner begränsade, eftersom ren era oftast är mycket resistent mot det rinnande vattnets erosion. Förekomsten av ängre ravinformer inskränker sig i princip ti permanenta åar och bäckar. Det finns emeertid tarika undantag från denna schematiserade bid. Vare sig man enbart anitar geoogiska kartor eer gör egna fätobservationer har man oftast bott information om ett ytager av några få decimeters tjockek att utgå ifrån. I sjäva verket kan sedimentavagringen ha en ganska avvikande sammansättning ängre ner, eer ha ett mycket begränsat djup. Jämför figur 6, som visar agerföjden i en vanig norrändsk ävda. Åtskiiga raviner inom erområden har sannoikt uteroderats av grundvatten som trängt fram i ett något grövre skikt under eran. Det är också sannoikt att vissa raviner börjat utbidas redan under andhöjningsfasen, då ersedimenten ännu inte hunnit konsoideras och få sin nuvarande höga resistens.

92 90 Fig 62 Ravin som skurit genom en terrass, från ~ven ti dasidan. Där har den vidgat sig och skaat av sedimenten på en stor yta, så att moränen med dess bock (A, B, C) igger bar. I bakgrunden syns nipan på ävens bortre sida, med eroderad, vegetationsfri brant. Lögdeäven vid Norrfors, juni The guy has stripped away the thin sediments covering the ti of the vaeyside. The eroded bank on the other side of the river is seen in the distance. En ganska vanig agerföjd i den översta terrassen i en norrändsk dagång är föjande. Ett översta grovsandigt ager, som för övrigt ger dessa områden en typisk tahedsvegetation, utgör endast ett reativt tunt täcke över en mäktigare avagring med dominerande insag av sit. Raviner kan därför skära sönder terrassen i en utsträckning som är mera karakteristisk för de undre sitagren än den i ytan observerade sanden. En de av de i nutiden bidade raviner som redovisas i avsnittet och i figur 20 har uteroderats i terrasser med sådan agerföjd. Inom sitområden förekommer rätt ofta att de sitiga sedimentens underag inverkat på ravinernas förekomst och deras form i panbid. På vissa stäen återfinns såunda raviner i sedimentytor som varken igger inti någon nipa eer har någon påtagig utning, och som inte heer har några tydiga bäckar eer åar som kunnat skära ut ravinerna. Vid närmare undersökning har då i vissa fa konstaterats, att ravinerna utveckats ängs ett stråk med isävsmateria, och att man där med a sannoikhet har en

93 91 agerföjd med grundvattenförande grus eer sand under ett tjockt täcke av sit eer ätteroderad, fin sand, i viken ravinerna kunnat utbidas. På en terrass, som på vanigt sätt suttar något mot terrassbranten och även, öper iband raviner ett stycke ängs terrassen i stäet för att övertvära den, viket är det naturigaste och vanigaste. En förkaring är den tidigare nämnda, att ravinen föjt en primär ojämnhet i terrassytan, ti exempe en strömränna. I andra fa torde dock raviner ha styrts av den rustensås, som i rege sträcker sig ängs dagången men på många sträckor är dod under finsedimenten. Ett tredje exempe på att ravinbidning i sitområden påverkats av underiggande materia är där sedimentfynaden tunnar ut mot en fack dasida. Avrinningen från dasidan tar ofta formen av en översining på bred front, medan den ineära avrinningen är sparsam och begränsad ti mer enstaka födestifäen. Vattnet tränger ner under det tunna sedimenttäcket, och den ravin som från terrassbranten nått ända fram ti dasidans morän får en specie utformning. Djuperosionen hejdas visserigen av moränen, men i stäet breddas ravinens botten. Iband skaas sedimenttäcket bort från större ytor, så att man i stäet för ett sedimenttäcke med inskurna raviner får en frampreparerad moränyta med kvarstående sedimentpartier (figur 62). Anays av sådana processer är av intresse för bedömning av aktuea erosionsrisker, eer vid utformningen av prognoser för raviners utvecking i ett ängre perspektiv. - Situationen påminner sående om den som visas i figur från Lesotho. 5.3 NIP- OCH RAVINLANDSKAPENS ÅLDER Under andhöjningens gång sönderskar även de mäktiga sedimentfynader som tidigare avsatts i dagångens övre de, transporterade materiaet ned ti den för varje tidpunkt aktuea ävmynningen och avagrade det där i form av ett svämpan. Ävens nedskärning och utbidningen av nipor påbörjades atså i dagångens uppströmsde redan ångt innan sedimentytorna i nedströmsdeen utformades. Det på detta sätt utbidade terrassandskapet med en djupt nedskuren ävfåra utgjorde den primära förutsättningen för utbidning av raviner ängs biföden och tirinnande bäckar. Ett mycket intres-

94 92 sant probem är då i viken takt permanenta bäckar, mindre tiföden och grundvatten uteroderade sina raviner ti den form de nu har. Maximiådern för varje ravin och nipa kan beräknas med utgångspunkt från andhöjningen, inte exakt men med god tiföritighet inom ramen för den noggrannhet som metoden innebär. Man kan nämigen för varje enskit område under högsta kustinjen med god approximation beräkna tidpunkten då andytan höjdes över havets, det vi säga den dåvarande Östersjöns, nivå. Därefter dröjde det ytterigare en tid innan sedimentytorna höjts så mycket att nipor och raviner började skäras ut, och ytterigare en tid innan de tidigast kunde ha nått sin nuvarande form. För ti exempe Lögdeäven eer Öreäven, med nipor på 40 ti 50 meter, tog motsvarande andhöjning en tid av några tusen år (jämför Bergqvist 1977, 1979). Aa de nämnda uppgifterna gäer de tidigast möjiga tidpunkterna, inte den faktiska ådern. Det större vattendragets historia inom ett visst område går det atså oftast att bida sig en uppfattning om, eftersom de bör ha eroderat sig ner ti närmast nedströms iggande tröske mycket snart efter det att denna höjts över havsytans nivå. Av samma skä torde vissa bäckar mycket snart därefter ha skurit sig ner genom förefintiga finsediment, ner ti nära ävens nivå eer ti underiggande mer resistent materia. Utjämningen av sidorna och breddningen av ravinbottnen kan däremot ha varit ett utdraget föropp, eer ha skett under någon senare period. Raviner utan märkbart ytvattentiföde och sådana som uteroderats av grundvatten kan man dock inte bestämma ti ådern på detta sätt. Ravinernas verkiga åder är i vissa fa känd. I närheten av Säter har såunda några grundvatteneroderade raviner i Daävens erosionsbranter visat sig vara mer än 7000 år gama (Andersson 1902). Vid denna tidpunkt hade nämigen erosionen avstannat och efterträtts av daterbar torvbidning. För andra raviner i Säter - Hedemoratrakten finns säkra bevis för att de fortsatt att eroderas vid fera senare perioder, vika i det geoogiska perspektivet kan betraktas som kortvariga episoder. I närheten av Vikmanshyttan har man såunda funnit vissa finkorniga sedimentskikt inagrade i kärrtorv. sedimenten härrör från erosion i en näriggande ravin, och de har med hjäp av torven daterats ti tre skida perioder, nämigen tre tusen, fyra tusen och sex tusen år före nutid (Lundqvist 1941).

95 93 Även i historisk tid har en omfattande ravinbidning förekommit. Fera exempe på detta har ämnats i avsnittet Det mest undersökta området är De Geers "nipdaar" vid Daäven mitt för Sovarbo, ett tiota kiometer norr om Säter. Se figur 9, jämte ett ferta detajfoton här i denna rapport. Under band annat senare deen av 1800-taet och fram ti ungefär 1940 pågick i detta område en omfattande erosion, med kännbara föruster av värdefu åkermark som föjd. En ingående granskning av kämateriaet har redovisats av Oivecrona (1937). Som framgått av tidigare avsnitt i denna rapport pågår ännu en för antbrukarna mycket besvärande ravinerosion. Utan tvive har såunda enskida raviner uppkommit och utvidgats under vissa perioder, skida av ängre tider med obetydig eer ingen ravinbidning. Orsakerna ti att erosionen igångsatts kan sökas i ändringar i kimat och vegetation, eer i människans påverkan på ravinerna och den omgivande zon som infuerar på dränering och andra erosionsfaktorer. De regionaa skinaderna i det nutida kimatet, jämte motsvarande skinader i vegetation, avspegar sig inte särskit tydigt i den recenta erosionsaktiviteten i svenska nipor och raviner. Tidigare, under den period i varje enskit områdes historia då det höjdes över havet, var sannoikt sedimentytorna mer ätteroderade än nu. Att kimatändringar påverkat erosionsprocesserna förefaer också troigt. Otviveaktigt har också människan - genom röjning, uppodig, kreatursbete, tramp och körning med hästfordon - redan på ett tidigt stadium påverkat infitration och ytvattenavrinning, med initiering av ny erosion som föjd. Ätskiiga raviner har redan nått fram ti ett mer resistent underag där erosionen definitivt stoppats. I andra avagringar är fortsatt ravinbidning potentiet möjig, på oika sätt och med oika intensitet. Topografiska och hydroogiska förhåanden samt det geoogiska underaget spear in, med sinsemean växande styrka på skida patser. Därti kommer inverkan av mänskiga aktiviteter. Probemen om varför ravinbidningen försiggått med större intensitet under vissa perioder, och hur de nämnda faktorerna växeverkar, är centraa uppgifter för framtida svensk ravinforskning. Hur ravinerna kommer att utvecka sig, på kortare och på ängre sikt, är givetvis av stort praktiskt intresse.

96 94 6 FACKTERMER nipa Hög erosionsbrant i sit (i norrändsk ävda). nipudde Utskjutande rest av ursprungig nipa och terrasspan mean två näriggande raviners mynningar i nipsänten. terrass (ävterrass) Nästan horisontet sedimentpan ängs en ävda, begränsat mot även av en tydig terrassbrant. Terrasser kan förekomma på oika nivåer, på ena eer båda sidor av även. ravin Liten daform inskuren av rinnande vatten i en sedimentavagring, oftast i en terrass med finsediment. I sådana ätteroderade områden bir den mer eer mindre förgrenad. En raviniknande bidning i fast berg kaas kanjon (eer kippkanjon). r>eeent I nutiden pågående process eer bidad form. fossi I nutiden ej påverkad av bidningsprocessen. si U Jordart finare än sand men grövre än verkig era. Domineras av korn 0,002-0,06 mm i diameter. Motsvaras av finmo och mjäa tisammantagna. kohesion Inre sammanhåning mean partikarna i era och sit. pastisk Med mjuk, formbar konsistens. viskös Med fytande konsistens. suspension Uppsamning, med fasta partikar svävande i en vätska. fuvia Av rinnande vatten åstadkommen process eer form. gacia Av inandsisen åstadkommen process eer form.

97 95 tunneerosion Grundvattenerosion i form av en iten tunne. si U strömning Rörese i tunnfytande sit-vattenbandning. Karakteriseras av ängsorienterade former. fytvakar (i siuj Tvärstäda former som uppkommer vid sitfytning. sitfytning Rörese i trögfytande sit-vattenbandning. Karakteri- (med fytvakar) seras av tvärstäda former (fytvakar). jordflytning Termen har använts med Se texten. något varierande betydese. jordkrypning Långsam kryprörese i ett ytigt skikt utför sänter, oftast genom oika processer som var för sig ej kan observeras direkt i fät. terracetter, fårstigar Små terrassiknande former ängs suttningar, oftast tokade som resutatet av betande djurs tramp. skred Snabb rörese i era eer fin sit ängs definierade gidpan. skredmassorna består av ett eer fera sammanhåna bock. släntskred Litet skred i sänt. skredsänt Tydig, brant bakre begränsning av den fördjupning som bidas där skredmassor gidit ut.

98 96 7 P A R T 1: SOMMARY AND CONCLUSIONS In the introduction the reader is reminded of the important roe of guies and the extensive soi erosion that takes pace in different parts of the word. The need for theoretica and practica work to prevent harmfu guy erosion is stressed. The differences between most guies found in other parts of the word and the Swedish "ravin", deveoped in gacia-postgacia sity deposits, are described. In order to obtain a firm basis for the evauation of guies and associated features as objects for conservationa measures, terrace morphoogy is described and an extensive review is given of the present state of knowedge of Swedish guies and guy erosion, and of the trends of modern research. Previous and recent observations on processes and forms are reported and commented on in the view of basic physica facts and modern concepts. Since it is the main reason for extensive guying, the characteristic behaviour of sit in the viscous state and in suspension is described and iustrated with exampes. Contrary to common beief in Sweden, the main mechanism in the deveopment of extensive guy systems is erosion and transport by running water, not by mudfow or soi creep. The transport of sit in suspension acts as a reguating mechanism, and is the ony process that can carry away great amounts of materia aong gu y bottoms with ow sope gradie 1ts. In the extension and widening of guies the detachment of sit is very important, and shows a great variabiity. The detachment and transport down the head and the sides of a guy is argey the effect of running water, but severa other processes are aso active: tunneing (piping), movements in sit with viscous consistency, creep and siding movements. In accordance with the prevaent degree of viscosity, movements in wet sit give either ongitudina or transverse forms. Both categories are to be found in scaes ranging from a few centimeters to a few meters. The processes and forms deveoped on guy sides are identica with those on river buffs, as we as those on other sopes in sit, for instance roadcuts. A processes and forms mentioned are iustrated by tabes, drawings and photographs.

99 97 A sopes in sit seem to be degraded by time, and the ange of sope is diminished. However, it has been found that the rate of this process varies very much. It has been observed that in some cases dry parts of guy was and river buffs have been preserved in amost the same vertica position for more than 50 years. The form of a guy is determined by the combined effects of running water in the bottom and the different processes at the head and the was of the guy. Different combinations of processes have created a variety of transverse profies: narrow V-form, fat bottom, vaey-in-vaey form, dissymmetry, and sides with fat sopes. The different forms of the transverse profie in od, fossi guies have in some cases been interpreted as reict forms from times with different paeocimates, among others from a period with perigacia cimate. Summarizing Part, the most interesting concusions are as foows:. Extensive guy erosion in Sweden is mainy due to the transport by running water of sit in suspension, not by mudfow or soi creep, as has previousy been assumed. 2. There is an urgent need for scientificay based methods to prevent harmfu guy erosion, in Sweden and in many other countries. 3. Guies and river buffs in Swedish gacia-postgacia sit deposits offer unique possibiities for research on different erosiona processes in sit, the resuts of which shoud have great genera appicabiity.

100 98 8 LITTERATUR T I L L D E L GFF SGU SNV UNG! Geoogiska Föreningens i Stockhom Förhandingar Sveriges geoogiska undersökning Statens naturvårdsverk Uppsaa universitet, Naturgeografiska institutionen Arbeten av amänt intresse Cadenius C 1926 Ravinbidningen i Gustafs. SGU, serie C nr sid. Larsson S och Gretener B 1982 Effekten av skogsavverkning på erosionsföroppet i sedimentsuttningar i övre Karävsdaen. SNV, PM sid. Oivecrona E 1937 Ravinerna i Gustafs enigt ädre antmäterikartor. Ymer 1937 sid Rudberg S 1978 Skredet i Tuve. Svenska turistföreningens årsskrift 1978, sid Schumm S A, Harvey M D och Watson C C 1984 Incised channes. Morphoogy, dynamics and contro. Water resources pubications, Litteton, Coorado, USA. ISBN sid. Sundborg Å Sundborg Å Sundborg Å 1961 Erosion och skred i Göta ävda. Gothia 9 sid Naturgeografi,en vetenskap under nyorientering. Svensk naturvetenskap 1963, sid Erosionsprobem i Sverige, II: Vattenerosion. Kung. Skogs- och Lantbruksak. Tidskr. Vo 123 sid Varnes D J 1978 Sope movements types Schuster R L och Krizek and contro, pp Washington D.C. and processes. Ingår i: R J (red): Landsides, Anaysis Nationa academy of sciences. Övrig citerad itteratur och käor Ahmann H W:son 1915 Ragundasjöns geomorfoogi. SGU, serie Ca nr 12 (Ragundasjön, en geomorfoogisk, geokronoogisk, växtgeografisk undersökning) sid Andersson G 1902 Hassen i Sverige fordom och nu. SGU, serie Ca nr sid. Bergqvist E 1971 Nåsten och Marsta, De 4: Vattenföring och materiaport. UNG! Rapport sid.

101 99 Bergqvist E 1977 Postgacia and upift in Sweden. GFF, vo 99 sid Brandt M 1982 sedimenttransport i svenska vattendrag. Sveriges meteoroogiska och hydroogiska institut. Reports RHD sid. Caes B 1984 Abaekaravinen vid Lueäven nära Harads. 16 sid. i: Observationer i sex svenska raviner gress report, UNGI. 77 sid. Ingår Pro- De Geer S 1914 Nipandskap vid Daäven. SGU, serie C nr sid. Eriksson L och Rönnund K 1965 Undersökning av två raviner vid Sundbromark, Uppands-Bäinge. UNGI (proseminarieuppsats). 18 sid. Freden C och Furuhom L 1978 The säterberget guy at Brattforsheden. GFF, vo 100 sid Frödin G Harten J Högbom A G Hjorth S Johnsson G 1919 Jordskreden och markförskjutningarna i Göta ävs dagång meen Lia Edet och Trohättan. Medd. Kung. Vattenfasstyresen, nr 19. Uppsaa. 80 sid Tuveskredet, sutrapport. statens geotekniska institut, Rapport nr a. 85 sid Om s. k. jäsera och vikoren för dess bidning. GFF, vo 27 sid Skred och raviner ängs Lidan. UNGI (proseminarieuppsats). 42 sid Perigaciaa daar i sydigaste Sverige. (Perigacia vaeys in southernmost Sweden). Geoogiska föreningens i Stockhom Förhandingar. Band 83 sid Lindgren E och Ti I B 1962 Byskeäven och dess meanderopp. UNGI (proseminarieuppsats). 27 sid. Lundqvist G 1941 Jordagren. SGU, serie Aa nr 184 (Beskrivning ti kartbadet Hedemora) sid Mohren E 1974 Jordagren. SGU, serie Aa nr 201 (Beskrivning ti kartbadet Levene) sid Nordseth K 1974 sedimenttransport i norske vassdrag. Sammenstiing. Geografisk institutt, Oso. 177 sid. Nordström K 1984 The Lagnäset guy at the river Öreäven, northern Sweden. GFF, vo 106 pp Observationer i sex svenska raviner (Red: Bergqvist E.) Progress report, UNGI. 77 sid. von Post L 1929 Kvartära bidningar. SGU, serie Aa nr 167 (Beskrivning ti kartbadet Säffe) sid

102 100 Projekt Gastransitering: Probem vid ävpassager Hydroconsut, Uppsaa. 26 sid. Sharpe C F S 1938 Landsides and reated phenomena. Coumbia univ. press. New York. 125 sid. Svensson H Sundborg Å 1977 En fossi daform på Lahomssätten. Svensk geografisk årsbok, 1977 sid The river Karäven, a study of fuvia processes. Geograf. annaer, ser A vo 38 sid Terrängformer i Norden Nordiska ministerrådet. 140 sid. Vesajoki H 1979 Äkiesesti muodostunut raviini Juuan Sorveuksessa. Terra, vo 88 pp Wenner C G 1941 Ravinundersökningar i Gustafs. Geografiska annaer, vo 23, sid Värve U B 1954 Undersökning av en ravinbidning cirka en mi söder om Edefors vid Lue äv. UNGI (proseminarieuppsats) 15 sid. Råd och anvis- Översiktig naturinventering och naturvårdspanering - ningar SNV Pub 1975:1.

103 De2 Nip- och ravinandskap i norra Sverige Part 2 T errace-and-guy Landscapes in Northern Sweden

104 102 D E L 2. I N N E H Å L L Utgångspunkter Syfte och omfattning Litteratur och kartor Tidigare arbeten av inventeringskaraktär Den topografiska kartan Generastabskartan Den ekonomiska kartan Raviner på geoogiska kartor Utredningar om norrandsävarnas vetenskapiga naturvärden sid Metodik Fygbidsinventeringen Tokningsinstrument, bidmateria Kriterier för redovisning av nipor och raviner Recent erosion, erosionsrisker, riskzon Bäckar Nip- och ravinandskap med starkare reief Fätkontroen Fätarbetet Tokningens noggrannhet Kartor över nip- och ravinandskap Syfte och innehå s-serien F-serien O O Viktigare ävsträckor och ravinsystem Bakgrund De norrändska ävdaarnas formserier Enskida ävsträckor och ravinsystem Karta S Ravinsystem i södra och meersta Värmand Karta F Gräsmarksområdet Karta F2 Norsäven

105 103 sid Karta F3 Karta S2-S3 Karta S4-S6 Karta F4 Karta F5 Lungäven och Öman Karäven Daäven Moradetat, säterområdet Ävmötet vid Djurås Karta S6 Ljusnan, Svågan. (Voxnan) Karta F6 Ljusnan från Lassekrog ti Korskrogen Karta S7-S9 Indasäven, Mjäån. (Ljungan) Karta F7 Indasäven vid Sire - Liden Karta F8 Mjäån nedströms högsta kustinjen Karta S9-S12 Ångermanäven med Faxäven och Fjäsjöäven Karta F9 Ångermanäven vid Ådasiden - Resee Karta S13 Moäven med storån (Kubbeån), Gideäven Karta S14 Lögdeäven och S15 Öreäven Karta FO Lögdeäven vid Norrfors - Köse och F Öreäven vid Angnäs - Hummehom Karta S6-S9 Umeäven och Vindeäven Karta F2 Vindeäven vid Vinden Karta S20-S21 Sikån, Rickeån, Bureäven, Skeefteäven Karta S22 Byskeäven Karta F13 Byskeäven från Åseet ti Fäfarstrakten Karta S23 Piteäven Karta F14 Piteäven vid Sikfors Karta S24-S26 Lueäven, Kaixäven med Ängesån och Linaäven Karta F5 Lueäven vid Harads och F6 Kaixäven nedströms Tärendö Försag ti riksobjekt Ävsträckor och andra medestora områden Enskida raviner och nipor Summary and concusions (in Engish) Litteratur 170 Biagor 7 biagor i ficka å bakre pärmen. Se förteckning å biaga.

106 104 UTGÅNGsPUNKTER 1.1 SYFTE OCH OMFATTNING Syftet med inventeringsarbetet har varit att ge ett konkret underag för paneringen av områden med nipor och raviner. Uppgiften har därför bivit att kargöra vika objekt som är de förnämsta ur vetenskapig bevarandesynpunkt. Förutsättningarna för detta har granskats i två på varandra föjande steg: Vika objekt finns och hur är de beskaffade? 2 Hur ska de bedömas ur vetenskapig synpunkt? Dessutom har strävan varit att redovisa hur man arbetat, såvä vid inventeringen och den övriga beskrivningen som vid värderingen. Redogöresen bör utformas på ett sådant sätt att bedömningarna bir förståeiga - och om möjigt intressanta - för en vidare krets än rena speciaister. Dessa synpunkter har varit vägedande såvä vid uppäggningen av arbetet som i genomförandet och redovisningen. Band annat har föjande principer tiämpats: Det insamade materiaet ska vara homogent, så att aa förekomster kan bedömas mer objektivt. Föjaktigen har ett anta enka kriterier uppstäts, vika preciserar vad som ska medtas respektive utesutas vid inventeringen. Såvä inventering som redovisning bör så ångt möjigt vara hetäckande även beträffande objekt som inte kan räknas ti de största, och även om de i nuäget inte heer av andra skä kan räknas ti de ara främsta i andet. Redovisningen ska ske på ett tydigt och ättförståeigt sätt, band annat medest kartor, Kartorna redovisar storek och vissa formdrag hos de oika bidningarna, så att dessa ätt kan jämföras inbördes. Undersökningen har omfattat Norrand och angränsande områden söderut med ikartade terrängförhåanden, atså den de av andet som igger norr om

107 W5 och innanför norrandsterrängens gräns. I stort sett bir detta Norrand samt Daarna och Värmand. Som framgår av det föjande har detajerad inventering endast behövt genomföras ängs ävdaar och andra sedimentstråk, från kusten och inåt andet ti de grövre sedimentavagringarna vid högsta kustinjen, där nipor och raviner i stort sett upphör. Isoerade ravinområden av begränsad storek kan förekomma här och var ovan denna gräns, men de festa av dessa är övervägande utbidade i annat materia än sit. De är därför mindre förgrenade, och risken för fortsatt ravinerosion är obetyd- 1~. Att granska aa nipor och raviner i fät var utesutet. Egna tidigare erfarenheter från fätarbeten i Norrand, särskit ängs ävar och ansutande sedimentpan, hade gett en god uppfattning om vad som kan utföras i fät. Även om en stor de ~v förekomsterna igger på måttigt gångavstånd från vägar och stigar där man kan ta sig fram med bi, tar det dock en avsevärd tid att i detaj granska även ett mindre ravinsystem. Med undantag för betesmarker och kahyggen råder nästan överat i ravinerna en tät träd- och buskvegetation som gör det svårt att få en överbick. Som jämförese kan nämnas att siktförhåandena genomgående är ångt bättre på gacifuviaa fät och på sanddyner. Fygbidsinventering har därför varit den enda möjiga arbetsmetoden. Den ekonomiska kartan har i vissa fa kunnat utnyttjas som ett stöd i arbetet. Detta har speciet varit faet inom områden med särskit höga nipor och djupt inskurna raviner, men endast om kartan haft nivåkurvor. De geoogiska kartorna ger en bid av Norrands kustand där vidsträckta sedimentområden dominerar, men med få undantag saknar dock dessa områden utprägade nipor och större raviner. Landytan är atför ågänt och har ej den fagradient som krävs för att vattendragen ska kunna skära sig ner i sedimenten. Aa sedimentområden har emeertid granskats noggrant med hjäp av tigängiga käor, och granskningen torde ha varit tiräckigt effektiv för att inte några större förekomster skue ha förbisetts.

108 W6 1.2 LITTERATUR OCH KARTOR Tidigare arbeten av inventeringskaraktär Av översiktiga arbeten finns endast ett fåta, och uppgifterna där föreigger i form av kartor i skaor mindre än 1:10 miioner. Förutom Sten De Geers arbete Nipandskap vid Daäven (1914), som innehåer en riksöversikt över nip- och ravinandskap, kan nämnas G Lundqvist, Norrands jordarter (1943). I de utredningar om de nordsvenska ävarnas naturvärden som utförts av Sundborg (1973), Rudberg och Sundborg (1975) samt Sundberg, Efström och Rudberg (1980) finns raviner och nipor redovisade ängs de festa av de större och medestora ävarna, på kartor i något större skaor. Spridda uppgifter finns också i ett anta andra arbeten, band annat i Beskrivning ti Jordartskarta över Värmands än (J Lundqvist 1958) Den topografiska kartan För översiktiga inventeringsuppgifter över större områden, där ti exempe den ekonomiska kartans skaa ej medger tiräckig överbick, är givetvis den topografiska kartan oumbärig. Dess användbarhet för geovetenskapiga undersökningar torde i vissa avseenden beysas vä om man granskar hur den återger brantformerna i nip- och ravinandskapet. Vid inventeringen har frågan aktuaiserats om kartbiden kan utnyttjas för föjande ändamå: Att söka upp områden där det finns nipor eer raviner. Att avgöra om dessa faer inom kasserna höga nipor respektive djupa raviner enigt uppstäda kriterier (se föjande avsnitt 2.1.2). Hos den topografiska kartan i skaan 1:50 000, som har nivåkurvor med 5 meters ekvidistans, betyder ti exempe 3 kurvor per miimeter en utning på 17 grader, och 4 kurvor per miimeter en utning på 22 grader. Brantformer om 15 ti 20 graders utning och 15 ti 20 meters höjd borde då framgå av kurvbiden. I första hand borde samtiga erosionsbranter av denna kass, jämte aa högre och brantare, kunna aväsas direkt från kartan.

109 W7 Skaa och injetjockek medger i princip utritning av 3 ti 4 kurvor per miimeter, men noggrannheten i kurvbiden och sättet att redovisa brantformer är inte exakt ikadana för samtiga kartbad i andet. Ofta har tiämpats principen att kurvinjer inte tiåtits sammanfaa, utan där utningen varit för brant för att injerna skue kunna igga fria från varandra, har ti exempe varannan kurva utesutits. Små brantformer om endast några få kurvinterva redovisas emeertid ofta på det sättet att någon av kurvorna förskjuts åt sidan, så att aa kan utritas het bredvid varandra. Detta innebär att man inte atid kan aväsa skinader mean utningar på 15 ti 20 grader och de som är brantare. Det förekommer också att en erosionsbrant, som enigt kartan skue vara 10 eer 15 meter hög och ha en utning på ti exempe 12 grader, i verkigheten är mycket brantare. Den topografiska kartan är atså inte ämpad för inventering av raviner och nipor. Däremot har den använts som underag vid de oika momenten i framstäningen av inventeringskartorna i biaga Generastabskartan Det ädre topografiska kartver:et, generastabskartan, som har backstreck i stäet för nivåkurvor, har ofta ansetts återge vissa former bättre än den nya topografiska kartan med nivåkurvor. Detta skue band annat gäa raviner. Inom pana och öppna sedimentsätter som upptas av åker och äng är också raviner och andra brantformer tydigt tecknade. I skog och kuperad terräng är återgivningen däremot betydigt sämre. I ingetdera faet kan man kart kassificera raviner efter storeken eer brantformer efter nivåskinaderna. Generastabskartan har dock granskats för att spåra upp eventuet okända ravinområden. I första hand har konceptbaden i skaan 1: undersökts. Från och med Ångermanäven och norrut finns sådana konceptbad endast över kustandet och ett stycke in mot högsta kustinjen, men ej het fram ti de översta ravin- och nipområdena. Där finns i stäet des ordinarie bad i 1: des förstoringar av bad i 1: ti 1: Generastabskartan har dock inte, varken i det ena eer det andra utförandet, speat någon nämnvärd ro i inventeringsarbetet.

110 T ros Den ekonomiska kartan Skaan 1: är i amänhet tiräckig för att aa nivåkurvor i norma terräng ska kunna ritas ut i sitt rätta äge utan att tangera varandra. Kartorna återger atså den sanna utningen i nipor och raviner ganska exakt. En utning på ti exempe 20 grader medför att nivåkurvor med 5 meters ekvidistans ritas ut med ett interva på 1,4 miimeter. Även skaan 1: är därför fut tiräckig. Däremot är det inte het utesutet att stereooperatören iband ej kunnat faststäa äget för varje kurva exakt. I vissa fa kan inbickbarheten ha inskränkts genom skymmande trädbestånd, ti exempe tät granskog. Kontro av kurvbiden i en de raviner med täta granbestånd har emeertid visat att återgivningen varit förvånansvärt god. De förenkingar i kurvbiden som man kan vänta sig vid små ojämnheter i terrängen - utförda des av stereooperatören, des av kartritaren - har varit förvånansvärt små. Tyvärr saknas ekonomisk karta med nivåkurvor för en stor de av andet, band annat för T-, X-, AC- och BD-änen. För undersökningen har detta varit en märkbar brist, eftersom kartan ofta ger en bättre överbick än fygbiderna, och nivåkurvorna är ett visst stöd vid fygbidstokningen Raviner på geoogiska kartor På geoogiska kartbad av standardtyp har raviner redovisats med särskid beteckning endast i ett fåta fa. I SGU:s serie Aa finns raviner angivna ängs föjande sträckor: Norsäven, mean Vänern och Nedre Fryken Öman, söder om Brattforsheden Lungäven, öster om Brattforsheden Daäven, vid Avesta och Säter, samt vid Vikmanshyttan En mindre de av Lidan (Västergötand) I samtiga fa är det endast raviner inom reativt stora, pana sedimentytor som återgetts. Jordarten på kartorna är sit eer sand (vid Lidan f t i J j "

111 109 även era). De festa av Lungävsravinerna har en reief på mer än 15 meter, i övrigt är djupet betydigt mindre, i fera fa mindre än 3 meter. I de pana sedimentsätter som det i dessa fa är fråga om, vika också oftast utgörs av öppen åkermark, framträder dock även dessa mindre raviner tydigt i terrängen. Erosionsbranter ängs åar och ävar finns inte angivna, inte heer korta raviner inskurna i dessa branter. De raviner som redovisas är för övrigt ti största deen desamma som återgetts med backstreck på generastabskartan. Även på andra kartor med huvudsakigen geoogiskt innehå finns iband enskida raviner tydigt återgivna. Ett exempe härpå är jordartskartan över övre Karävsdaen (J Lundqvist 1957), som redovisar samtiga i sedimenten uteroderade brantformer, inkusive ett stort anta raviner Utredningar om norrandsävarnas vetenskapiga naturvärden För att utreda frågor om fortsatt vattenkraftutbyggnad i Norrand och norra Sveaand, band annat beträffande effekterna på naturmijön, tisattes tre statiga utredningar: 1972, 1975 respektive Av särskit intresse för projektet har varit tre derapporter: Sundborg 1973, Rudberg och Sundborg 1975, samt Sundborg, Efström och Rudberg 1980, jämte opubicerat underagsmateria ti dessa. Rapporterna är baserade på hetäckande fygbidstokningar över de festa storävarna, från och med Karäven ti och med Kaixäven, jämte ett anta meaniggande mindre ävar. Redovisningen omfattar: Ävdaen som stormorfoogisk berggrundsform Terrassytor, nipor och raviner Ävfåran och intiiggande åga sedimentpan (svämpan) De tre rapporterna och deras underagsmateria har utgjort värdefua käor. Kartorna i de två första rapporterna är dock mycket översiktiga. Den tredje rapporten, som behandar Piteäven och Vindeäven, skijer sig från

112 110 de tidigare genom att den baserats på en hetäckande fätinventering. Kartredovisningen har band annat omfattat at som kunnat kontroeras vid en vandring ti fots ängs även: Ävfårans karaktär, band annat meandrar, ävförgreningar, forsar och fa, sesjöar m m. Erosionsbranter av oika höjd samt fackare strandsuttningar, översvämningsmarker, eveer, recent erosion. Ti stor de även jordarter och terrängformer i ävens närmaste omgivning, band annat terrasspan, fossia strömrännor, dyner och rustensåsar. i t Materiaet ti kartorna över recent erosion i biaga har hämtats från sistnämnda pubikation. 2 METODIK 2.1 FLYGBILDSINVENTERINGEN Tokningsinstrument, bidmateria Bidtokningen har skett i Zeiss Jena Interpretoskop B. Instrumentet är försett med zoomobjektiv där förstoringen kan varieras stegöst i vardera objektivet för sig från 2 ti 15 gånger. De mindre förstoringarna ger god översikt, som gör det ätt att överbicka samtiga i stereomodeen förekommande raviner och nipor, medan de större möjiggör detajgranskning så ångt som bidernas uppösning tiåter. Bidmateriaet har i huvudsak utgjorts av kontaktkopior från orodrevsfotograferingar i svartvitt, atså i negativskaan 1: Dessa bider har fungerat tifredsstäande i inventeringen, men för mindre objekt eer mer detajerade studier av vada okaer vore det ämpigt att övergå ti större skaor och andra typer av bidmateria.

113 Kriterier för redovisning av nipor och raviner Där ett visst område redovisats på kartor har det varit mest rationet att ta med aa raviniknande former. En de erosionsbranter i sandiga och grusiga gacifuviaa sediment har därvid kommit att ingå i kartredovisningen. Iskantaktformer samt berg- och moränbranter har däremot systematiskt utesutits ur materiaet. Vid en inventering med den måsättning som angetts för projektet, nämigen att materiaet ska vara homogent, så att aa förekomster ska kunna jämföras och bedömas objektivt, är det nödvändigt att precisera vad som ska tas med respektive utesutas. De kriterier, som det är möjigt att arbeta med i en inventering och som samtidigt är kart förståeiga för var och en som ska använda materiaet, är främst de redovisade objektens storek, samt vissa enka, preciserade formegenskaper. Efter inedande försök med fygbidstokning med åtföjande fätkontro, uppstädes föjande reger för av raviner. För att redovisas på inventeringskartorna skue de uppfya nedanstående vikor: Längd minst 150 m Djup minst 3 m Sidoutning minst 15 grader Pan botten högst 50 m bred I praktiken har det iband uppstått okara fa och bidtokningssvårigheter när det gät att tiämpa dessa riktvärden. Isoerade förekomster av mindre, enka raviner kan ha förbisetts. Raviner med endast 3 ti 5 meters djup kan ha fait bort eer ritats ut kortare än som skue ha varit faet. Dessa fe kan tänkas ha uppkommit oftare för raviner i suttningar, men framförat där både ravinen och dess omgivning varit skogbevuxna. Genom att granska okara gränsfa vid den föjande fätkontroen har probemen devis östs (se avsnitt 2.2: Fätkontroen). Små raviner har dessutom i viss utsträckning redovisats på ett het annat sätt, nämigen genom att utöka den yttre zon på normat cirka 250 meters bredd som agts ut kring aa raviner, i förekommande fa även ängs erosionshotade nipor. Se vidare nästa avsnitt: Recent erosion, erosionsrisker, riskzon.

114 112 Minimikraven för att redovisa nipor har varit föjande: Längd minst 300 m Höjd minst 5 m Lutning minst 15 grader Minimihöjden på en nipa har atså satts ti ett högre värde än motsvarande djup hos en ravin, som är 3 m. Skäen härti är fera. Ur naturvårdssynpunkt har endast nipor som framträtt tydigt i andskapet, band annat på grund av sin höjd, tidragit sig intresse. Ur inventeringssynpunkt är det osäkrare att bestämma höjden hos en nipa inti en vattenyta. Detta beror des på att vattenståndet växar, des på att i fygbid är det ofta svårt att bestämma en vattenytas nivå exakt (Larsson R Å 1975; Sundborg, Efström och Rudberg 1980 Kap 4). Att oika värden används för nivåskinaden hos raviner och nipor har i vissa fa kompicerat tokningen. Där en ravin med mindre djup än 5 meter får en at bredare botten, eer den ena sidan fackas ut så att ravinen bir ensidig, skue ju enigt det föregående ravintecknet ersättas med beteckning för nipa. Vid inventeringen har då avgjorts från fa ti fa om det skue utsättas ett tecken för ravin eer för nipa, eer inget tecken as Recent erosion, erosionsrisker, riskzon Vegetationsösa erosionsbranter här och där ängs ävarna visar att materiaet i sänten gidit ner för endast kort tid sedan. Orsaken härti är oftast att strömmen undergrävt sänten. Isskjutning, drivande isfak och fottningsvirke har ofta medverkat i processen; i regeringsmagasin också vågor, höjning av vattenståndet, och i vissa fa stora, ofta återkommande vattenståndsväxingar. Primärt hör atså dessa processer ti utveckingen i sjäva ävfåran. Den främsta orsaken är pendingar i det starkaste strömstråket, tydigast manifesterade vid recent meanderbidning. Ävfårans processer och former har visserigen inte ingått i proj~ktet, men ett försök gjordes dock att beysa omfattningen av den recenta sidoerosionen. En översiktig itteraturinventering genomfördes, varvid framkom

115 113 att spridda uppgifter fanns i diverse utredningar som gjorts i samband med vattenkraftens utbyggnad, samt i ett anta vetenskapiga pubikationer från band annat Torne, Kaix, Byske, Ume och Öre ävar, samt Karäven. Materiaet var i och för sig tiföritigt, men det visade sig vara så heterogent att en uniform redovisning skue kräva betydande revideringar och kontroer. Den tidigare nämnda inventeringen av Piteäven och Vindeäven (se avsn ) utgjorde dock ett undantag, och med denna som underag sammanstädes erosionskartorna i biaga. Förekomsten av raviner innebär ofta risk för fortsatt ravinbidning, särskit om förändringar inträffar som stör den reativa stabiitet som nu vanigen råder. schaktningar, ingrepp i vegetationen eer körning med tunga fordon i ravinernas närmaste omgivning påverkar ytvattnets och grundvattnets avrinning, viket i sin tur kan utösa ravinerosion i större eer mindre skaa. För att iustrera erosionsriskerna har kring varje ravin på kartorna utagts en zon som kaats riskzon. Vid nipor utan raviner har däremot inte någon sådan zon markerats generet. Den utritade riskzonen avser såunda endast ravinerosion, ej eventue sideerosion i ävfåran. Riskzonen har på kartorn~ i rege givits en standardbredd som i terrängen motsvarar cirka 250 meter, räknat från ravinens mittinje. De faktorer som styr ravinerosionen varierar dock mycket från den ena patsen ti den andra. Riskzonen bör därför inte uppfattas som en tiräckig anvisning på hur man i det enskida faet ska avgränsa ett skyddsområde; för detta krävs att man tar hänsyn ti okaa förhåanden. Riskerna för fortsatt erosion i nipor och raviner varierar inom vida gränser. Vissa amänna principer kan dock ges. I det redovisade materiaet ingår som nämnts en de nipor inskurna i agerföjder där insaget av grövre materia gör sänterosion föga sannoik. Band de karterade ravinerna ingår även sådana som uteroderats av permanenta bäckar, dessa kan ha skurit sig ner i ti exempe stenigt isävsgrus. Erosionsrisken är atså iband minima, trots att nipor och enstaka raviner utbidats.

116 114 I andra fa är det ganska tydigt att såvä nipor som bäckraviner är utbidade i sit och att risken för ravinerosion är ganska stor. Tydiga tecken på detta är förekomsten av tarika säntraviner och sidoraviner. Många av dessa är inte tiräckigt stora för att de enigt principerna för inventeringen ska redovisas individuet. Riskzonen har då, förutom att som vanigt utritas med standardbredd vid aa raviner, använts för att markera ytterigare två andra förhåanden: Små sidoraviner om ti exempe 100 eer 150 meter som utgår från en större, utritad ravin har redovisats genom att bredda riskzonen i förhåande ti sideravinernas ängd. 2 Vid nipor med tydiga småraviner har en riskzon tiagts på samma sätt som i föregående fa. Det skue givetvis ha varit önskvärt att kunna ge en mer differentierad bid av erosionsriskerna. Den här tiämpade metodiken har vats med hänsyn ti de möjigheter och begränsningar som bidtokningen, fätkontroen samt redovisningen i reativt småskaiga kartor inneburit Bäckar De bäckar som från omgivande terräng går in i ravinområden har markerats med en pi utanför riskzonen. Observationerna har hämtats från den ekonomiska kartan, fygbider, m m. Små och tifäiga bäckdrag, vika säkerigen även bidrar ti ravinbidningen, har det givetvis inte varit möjigt att redovisa med denna metod. De mer ovaniga fa, där utströmmande grundvatten bidar en iten bäckfåra i ravinens botten, beaktas inte heer. f!! Som framgår av det föregående kan förekomsten av bäckraviner inte ge något mer bestämt om sedimentens erosionsbenägenhet. De piar, som på inventeringskartorna visar de bäckar som faer in i ett ravinsystem, antyder dock hur dessa bäckar medverkat i utbidningen av ravinerna.

117 Nip- och ravinandskap med starkare reief De framstäda kartorna i skaan 1: gör det möjigt att jämföra norra Sveriges nip- och ravinandskap med varandra. Ett resutat som för många kan vara överraskande är att vissa mindre kända ravinområden, som ti exempe de värmändska vid Norsäven, Öman och Lungäven, vida överträffar säterdaens ravinkompex i storek (se karta S och S5). De tämigen okända ravinområdena kring Trinnan söder om Vännäs och kring Kryekan öster om Vinden (se karta S6 och S9) ter sig också betydigt mer imponerande än de mycket omtaade nip- och ravinområdena kring Indasäven (karta S8). storeken och formen i panbid är visserigen en väsentig information, men som beskrivning är de nämnda kartorna i s-serien dock ej fuständiga. Så skijer sig ti exempe Ömans och Norsävens raviner väsentigt från säterdaens och Öreävens. I det förra faet är knappast någon enda ravin 15 meter djup, och de ara festa är mycket mindre. säterdaen har däremot en tydigt kraftigare reief, och Öreävens nipor och raviner når nivåskinader på över 50 meter. Ett sofistikerat sätt att återge medestora former har utarbetats av Evhage (se biaga 7). Som framgår av hans karta är såvä skaan, 1:25 000, som metoden i övrigt mycket vä ämpad för beskrivning av ravinområden. Ravinerna återges tydigt och exakt, men tyvärr är metodiken ganska tids- och kostnadskrävande, Färgkartorna i skaan 1: (biaga 5 och 6) har framstäts efter en något enkare metdod. De visar band annat en differentiering av nipor och raviner i två kasser, en med högre och en med ägre reief. Gränsen har satts vid 15 meters höjd på nipor, och 15 meters djup hos raviner. Resutatet bir band annat, att säterdaens väkända ravinsystem ti större deen förs ti formerna med den kraftigare reiefen. Även för raviner och nipor i övrigt inom norrandsterrängen har det vada gränsvärdet gett en ämpig uppdening på två skida reiefkategorier.

118 116 i 2.2 FÄLTKONTROLLEN Fätarbetet Fätarbetet har haft fera syften, såsom att göra iakttageser beträffande former, processer, erosionsrisker och expoateringshot. En väsentig uppgift har emeertid varit att i fät kontroera fygbidsinventeringens resutat. En och samma resa har fått kombinera fera syften. t [ [ Fätkontroen hade band annat som må att faststäa hur ångt enskida raviner, särskit sådana som gradvis avtar i storek mot spetsen, skue utritas för att motsvara uppstäda kriterier. För små raviner var dessutom frågan om de överhuvud taget skue tas med i inventeringen. Motsvarande gäde för niporna. Redan tidigare hade författaren, band annat för projektet med inandsdyner (Bergqvist 1981), utfört fätarbeten ängs fera av de berörda ävsträckorna. Erfarenheterna härifrån, band annat en viss okakännedom, har i hög grad underättat arbetet med raviner och nipor. De resor som nu genomförts, har ti stor de haft karaktären av översiktig granskning, kombinerad med detajstudier av enstaka intressanta okaer. Aa större ävar har undersökts på detta sätt ängs de aktuea sträckorna. Vid fätkontroen medfördes fygbider, kartor m m, samt tokningarna av nipor och raviner överförda på den topografiska kartan. Före kontroen av en ävsträcka eer annat ravinområde studerades terrängavsnitten ifråga med hjäp av fygbider, kartor och tokningar. Vid kontroen av hur ångt ravinerna utritats, användes dock en annan topografisk karta än den där tokningen redovisats, och det rätta stäet där ravinerna sutade - enigt de för inventeringen gäande kriterierna - markerades. På så sätt erhös en av tokningen oberoende markering, viken sedan kunde jämföras med bidtokningens resutat. Aa avvikeser som konstaterats vid fätkontroerna har senare rättats i kartmanuskripten. r 1 t 1 t t t j

119 Tokningens noggrannhet Som nämnts tidigare finns det oika typer av gränsfa, där det kan uppstå tvekan om hur ångt en ravin ska redovisas i inventeringen. Både vid tokning och vid fätkontro måste i varje enskit fa avgöras: Är ravinen tiräckigt djup? - Är sidorna tiräckigt branta? - Är bottnen atför bred? Är ravinformen atför otydig därför att det råder tveksamhet i fera av de nämnda avseendena? Tabe 4 visar resutatet av några av de sutiga fätkontroerna. Ömans ravinsystem sydväst om Fiipstad, jämte dear av Lungävens och Norsävens, skijer sig från övriga störrre svenska ravinområden genom ängsprofiernas fackhet och ravinernas ringa djup (jämför kartorna F2 och F3). Därav föjer också att en iten skinad i bedömningen av en ravins djup medför en stor skinad i ängd i den tokade kartbiden. Som framgår av karta F3, finns det inom vidsträckta områden inte någon enda ravin med 15 meters djup. Tabe 4 Fygbidtokningens noggrannhet enigt fätkontro. Korrektionen anger hur mycket varje enskid ravinspets ska utökas eer avkortas för att tokningen ska bi exakt. mm på topografiska kartan motsvarar 50 m i terrängen. X Korrektionen uttryckt i meter i terrängen M Medevärdet av X dm Spridning (medevärdet av avvikesen från M) n Antaet kontroerade fa Öman L ungäven Byskeäven Piteäven Öreäven * Korrektion i mm på top. kartan o M dm n m +/-64 m m +/-83 m m +/-67 m m +/-45 m m +/-46 m 41 * För Öreäven har kontroen skett mot en storskaig nivåkurvkarta med m ekvidistans.

120 1 118 Förutom att ravinerna där är små, har de även i många fa en bred botten, eer är asymmetriska med ena sidan utfackad ti tveksamt åg utning. Av tabeen framgår också, att feet i tokningen bev störst för Öman, där ravinerna i medeta utritats 43 m för korta. Eftersom området är så speciet, gjordes tre oberoende tokningar, utförda av tre oika personer. En av tokningarna redovisas i tabeen. De två övriga gav ungefär samma resutat med undantag av att i vardera faet tokades två raviner mycket för korta: 8 och 14 mm, respektive 12 och 16 mm. Där tokningarna avvikit på detta sätt har det dock rört sig om fa, där det även i fät varit en bedömningsfråga om ravinerna skue uppfya de uppstäda kriterierna. Ovanstående var atså det extremfa där det varit svårast att avgöra hur ångt ravinförgreningarna skue redovisas i kartform. Det motsatta extremfaet, med raviner som sutar i en djupt inskuren spets, ti exempe de festa inom Säterområdet, erbjuder givetvis inga svårigheter. Byskeäven och Piteäven är däremot representativa prov på medeförhåanden. Den redovisade korrektionen för dessa två ävsträckor, 23 m och 6 m, innebär att i den större kartskaan i biaga 5 och 6, cirka 1: , skue ravinerna i medeta ha utritats cirka 0,23 respektive 0,06 mm för korta. På samma sätt motsvaras spridningen dm kring medevärdena, 67 m och 45 m i terrängen, av ett medefe på 0,67 respektive 0,45 mm på kartorna. Det bör observeras att tabeen anger noggrannheten i bidtokningen och inte i det devis fätkontroerade sutresutatet. Ofördeaktiga förhåanden vid tokningen har atså i många fa uppvägts av en reativt omfattande fätkontro. Enbart inom de fyra nämnda områdena har, som tabeen visar, 109 ravinspetsar kontroerats, och tokningarna har givetvis ändrats i enighet med observationerna i fät. Även om fätkontroerna av praktiska skä inte omfattat enbart svårtokade fa, utan också medtagit samtiga raviner som kunnat granskas ängs observationsrutten, och även om vissa andra ävsträckor ej kontroerats i fut samma omfattning som de här redovisade, kan man säkert räkna med att de sutiga feen är av betydigt mindre storek än vad tabeen anger. I tabeen har även medtagits resutatet av en särskid undersökning från Öreäven. I stäet för fätkontro har där gjorts en jämförese med en! t t! j ~

121 119 storskaig nivåkurvkarta med en meters ekvidistans. Ti skinad från de föregående faen bev resutatet här att ravinerna i medeta ritats ut 32 meter för ångt. Orsaken ti denna skinad är ej bekant. statistiskt sett är den ika säker som övriga resutat. Det bör observeras, att på de pubicerade kartorna är 32 meter endast en tredjedes miimeter. I reation ti använda kartskaor i såvä de oika arbetsmomenten som i de här pubicerade kartorna är atså de statistiskt funna fegränserna het betryggande. Det är möjigt att man skue kunna öka noggrannheten genom ändringar i bidtokningsrutinen i kombination med utökad fätkontro. Om vinsten skue bi mer än margine är okart. I varje fa skue då krävas övergång ti större skaor, såvä för reproduktion som för aa tidigare arbetsmoment. i 2.3 KARTOR ÖVER NIP- OCH RAVINLANDSKAP Syfte och innehå Den kartografiska framstäningens syfte har varit att des ge en hetäckande framstäning av samtiga ravinförekomster, des ge en mer detajerad beskrivning av ett anta områden av större intresse. Översiktskartorna i biaga visar vika områden som täcks av de oika karteringarna. S-serien, som upptar samtiga nip- och ravinområden av större intresse, omfattar 26 kartor (biaga 1-4). Skaan, cirka 1: , är den minsta skaa där de enskida ravinerna och deras förgreningar kan återges tydigt, ägesriktigt och skaenigt. Av kartorna framgår sambandet mean hydrografi, nipor och raviner, men framförat kan man direkt jämföra form och storek hos aa inventerade nip- och ravinområden. t F-serien (biaga 5 och 6) omfattar 16 kartor i skaan 1: Områdena har vats så, att de representerar oika regioner inom den inventerade deen av andet, och oika typer av nip- och ravinandskap. Serien innefattar andets största och viktigaste förekomster.

122 120 Om några vada områden skue beskrivas mer detajerat än som nu skett, bör en av de väsentigaste uppgifterna bi att undersöka områden med recent ravinbidning. De objekt som då främst borde undersökas är nybidade raviner och nipor, och framför at sådana med ännu tydigt fortgående erosion. Undersökningar av sådana områden bör vara reativt detajerade, men de kan i gengäd inskränkas ti okaer med en storek av endast något hundrata meter. ~ ( s-serien Efter inedande försök med oika varianter av redovisning har den typ faststäts som sedermera egat ti grund för kartorna. Hydrografin i form av ävar, åar och sjöar utgör den för ägesorienteringen nödvändiga bakgrunden. Den visar också hur nipor och raviner naturigt ansuter ti dräneringsnätet. För att biden av ravinområdena ska framträda kart och inte störas av tecken för bäckar, har dessa endast markerats med piar utanför ravinernas riskzon. Fygbidstokningen har som nämnts utförts i interpretoskop, varvid informationen i varje stereomode redovisats på pastöverägg. Resutatet har fortöpande överförts på den topografiska kartan i skaan 1: I de få fa där kartbad endast funnits i skaan 1: har dessa bad förstorats fotografiskt. Efter det att tokning och fätkontro genomförts för en stor de av ävsträckorna, och därav föranedda ändringar och kompetteringar utförts, har resutatet överförts ti manuskriptkarta. För att underätta renritningen har denna ritats med oika färger för hydrografi, raviner, nipor och riskzon. Vid renritningen har de fät som skue tryckas med raster ritats för sig på separata underag. Provkartor har tagits fram på institutionen genom rastrering, hopmontering av raster- och streckbid samt fotografisk framstäning av positiva kopior i oika skaor. j ( ~ t \

123 F-serien Denna kartserie omfattar endast vada områden med särskit intressanta nip- och ravinandskap. Innehåsmässigt är den mest betydande skinaden mot s-serien att höga nipor och djupa raviner fått en särskid beteckning. Den kartografiska skinaden igger i den större skaan, 1: , samt utnyttjandet av ferfärgstryck med fera rastertoner. Ett väsentigt drag hos kartorna är användningen av oika rastertoner i brunt, där en kraftigare ton används för att framhäva de terrängavsnitt, stora eer små, som har stora nivåskinader och därigenom utgör eement i andskapet som särskit bör uppmärksammas. Ravinsidor och nipor återges därvid med en och samma symbo, nämigen ett band i rasterton med konstant bredd. En ravin framstäs atså som bestående av två nipor. Former med större nivåskinad än 15 meter representeras av ett bredare band, viket motsvarar den större bredd de större formerna har i verkigheten. Den kraftigare rastertonen iustrerar samtidigt den större nivåskinaden. Vid raviner och nipor av den mindre typen sträcker sig riskzonen här som i F-serien ut ti 250meter räknat från nipans fot eer ravinens mitt. Där det finns korta sidoraviner har riskzonen dessutom breddats på samma sätt som i s-serien. Vid högre nipor och djupare raviner, vika anges med bredare band, är avståndet från riskzonens ytterkant ti ravinens mitt respektive nipans fot i motsvarande grad större. Färgsepareringen för de två färgerna brunt och bått, des futonerna och des de oika rastertonerna, har skett vid renritningen. Varje ton har atså ritats för sig på separata skikt. För att underätta renritningen har manuskriptkartan ej utförts i toner av brunt som på den tryckta kartan, utan i svart och fera kara kuörer: bått, rödbrunt, grönt och gut. Under arbetets gång har resutatet testats med enka provtryck, band annat enigt kromainmetoden.

124 ~ VIKTIGARE ÄLVSTRÄCKOR OCH RAVINSYSTEM 3.1 BAKGRUND Inventeringens omfattning Kartorna i s-serien utgör en redovisning av aa förekomster av vikt enigt de för inventeringen uppstäda kriterierna. Endast några enskit iggande förekomster, vika skue ha krävt särskida kartor, har uteämnats. Områden med enbart nipor, utan ansutande ravinbidningar, har inte heer redovisats kartografiskt. Niporna torde för övrigt kunna beaktas närmare i samband med en kommande inventering av meanderopp. - Vada dear av s-serien redovisas något mer utförigt i F-serien. Hänsyn ti det praktiska naturvårdsarbetet Beskrivning och värdering har utförts under förutsättningen att ur praktisk skydds- och skötsesynpunkt är områden med någon kiometers utsträckning en ämpig storek. För nip- och ravinandskap är detta ur vetenskapig synpunkt en minimistorek. De festa objekt är sådana att de inte kommer ti sin rätt om inte det skyddade området bir åtminstone något större. Ä andra sidan kan man inte inom naturvården het bortse från att det finns mindre objekt som i och för sig är mycket värdefua. Band annat gäer detta några intressanta fa av recent ravinbidning. Om de inte kan samordnas med andra objekt och därför inte kan ingå i ett större reservat eer annat iknande skyddsområde, bör skydd anordnas även för dessa. Tidigare inventeringar och värderingar I de tre tidigare nämnda rapporterna om norrandsävarnas naturvärden (se avsn ) finns spridda uppgifter med vars hjäp de festa större ävsträckor i stort sett kan värderas och graderas inbördes. De i föreiggande rapport berörda dearna av Torne, Lue och Skeefte ävar har dock ej ingått direkt i någon av dessa inventeringar, ej heer de aktuea dearna av Umeäven och Ängermanäven. I föjande kommentarer ti kartorna i S- och F-serierna hänvisas emeanåt ti nämnda arbeten. Ofta anges endast "ävrapporten", iband med författarnamnen utsatta för att ange viken av rapporterna som avses. j r (!! (

125 123 Objektens storek Eventuet skydd och skötse såvä som annan panering ter sig oika at efter områdenas storek. Tabe 5 visar några statistiska uppgifter för hea ävar, aktuea ävsträckor och vissa andra områden. Punkt ger en viss uppfattning om vattenföringen inom de nedre, aktuea sträckorna och därmed om ävfårans storek. Såvä den enskida dasträckans tidigare utformning med dess fossia bidningar som den recenta erosionen i niporna och sedimentationen i det nuvarande detat står i naturig samkang med vattenföringen i även. Punkt 2 avser i stort sett ävdaar nedströms högsta kustinjen. Punkt 3 ger exempe på områden av en sådan storek att de i sin hehet eer ti stor de är ämpade för naturvårdsåtgärder som garanterar att deras ursprungiga karaktär bevaras. De anförda exempen har vats därför att de är vä avgränsade på kartorna, så att äsaren ätt kan se vad som avses. De festa objekt i detta format återfinns dock ängs de stora och medestora ävarna. Punkt 3 kan även jämföras med kartorna i F-serien. Urvaet av områden för denna kartserie har devis grundats på jämförese mean oika kartor i s-serien. Ett av kriterierna har varit förekomsten av sammanhängande nipoch ravinområden av viss storek, ett annat nipornas höjd och ravinernas djup. Områden med intensiv ravinbidning - nu pågående eer tidigare - är av stort intresse. De känns igen på att ravinerna igger tätt och att de uppvisar ett starkt förgrenat mönster, två egenskaper som oftast är förenade. Dessutom tikommer hänsyn ti förekomster av både recenta och fossia nipor, med terrasser på oika nivåer. Det kan synas ensidigt att ägga så stor vikt vid storeken och vid mönstret i kartbiden. Dessa faktorer har dock en centra betydese för tokningen av ädre bidningar och för processforskningen. Dessutom är faktorerna ätta att använda som inventeringskriterier. Punkt 4 avser okaer som har begränsad utsträckning men som samtidigt är av mycket stort vetenskapigt intresse. Kategorin omfattar främst raviner med aktiv erosion, och dit kan räknas de raviner som uppkommit i så sen tid att deras utveckingshistoria är känd genom dokument eer muntiga berätteser. De festa är raviner om några hundra meters ängd, enka eer förgrenade.

126 124 Tabe 5 Data för några ävar, ävsträckor och vissa andra områden. Aa sifferuppgifter är ungefäriga. Viktigare storävar och några skogsävar Area,kvkm MHQ Karäven Daäven ' Indasäven Ångermanäven Umeäven Vindeäven Piteäven Kaixäven Torneäven Lögdeäven Öreäven Byskeäven MQ MHQ medehögvatten, kbm/sek MQ medevattenföring, kbm/sek 2 Längden av vissa skyddsvärda ävdasavsnitt med terrasser, nipor och raviner Piteäven från mynningen ti storforsenområdet Byskeäven från mynningen ti Åseet Vindeäven från sammanfödet med Umeäven ti Mårdsee Öreäven från mynningen ti något uppströms Örträsket Lögdeäven från mynningen ti Nedre Nyand Karäven från Edebäck ti Vingängsjön Mjä ån från Indasävens deta ti Vioa 3 Exempe på större nip- och ravinområden säterdaen med förgreningar ti och med Sovartoravinen (De Geers "nip- och ravinandskap vid Daäven" N om Säter Ö man Lungäven 70 km 50 km 100 km 90 km 50 km 80 km 35 km 9 km 3 km) 8 km 8 km Ungefär ika stora är ravinområdena vid Kryekan (nära Vinden), Trinnan (söder om Vännäs) och Hörnån (strax söder om föregående). 4 Exempe på enskida okaer Åtaekaravinen vid Lueäven norr om Harads Maranäsravinen vid Byskeäven, strax söder om Fäfors säterbergsravinen vid Svartäven, nordväst om Fiipstad Gränsravinen vid Lidan 300 m 300 m 100 m 200 m! \ t j.

127 ~5 Objektens karaktär Värderingen kunde eventuet ha strikt begränsats ti nipor och raviner som sådana, ti exempe Ömans eer Lungävens ravinsystem. I de festa fa har emeertid även den närmaste omgivningen beaktats i viss mån. I mer inskränkt bemärkese innebär detta att hänsyn tagits ti terrassytorna i den närmaste omgivningen. Om nipandskapet består av fera terrassteg är detta nödvändigt. Ett tvärsnitt av dagången bör hest vara representerat, från dasidorna ti den recenta ävfåran. Ti bidningsmijön hör egentigen även en viss sträcka av den aktuea dagången, men denna har endast i mindre grad inverkat på bedömningen. Inom en sådan sträcka kan även värdefua objekt av andra kategorier förekomma, och amänt sett skue de då höja sträckans totaa värde, men någon egen värdering av dessa objekt eer summering av värden på objekt av oika kategorier har inte ingått i programmet. Ti bidningsmijön i ännu vidare bemärkese hör dagången i dess hehet. Det råder bestämda samband mean utveckingen inom ett kortare avsnitt och förhåandena inom angränsande sträckor. Varje desträcka är ett ed i dagångens utformning, från degaciationen via den snabba utveckingen under den närmast därefter föjande tiden med stark andhöjning fram ti nutid, atså från högsta kustinjen ti det nuvarande mynningsområdet. Längs hea denna de av en äv finns sjävfaet ett stort anta objekt av skida sag. Värdering av hea ävdaar kräver därför en samordning beträffande oika sag av objekt, och en sådan igger utanför ramen av föreiggande projekt. För fuständighetens sku har dock anförts tidigare värderingar av ängre ävsträckor, framförat de som gjorts i ävutredningarna. För ävar som inte omfattats av dessa har vissa kompetterande uppysningar tiagts. Varken refererande avsnitt eer egna tiägg gör anspråk på att vara fuständiga. Det har i oika sammanhang framförts att hea ävdaar och även hea ävar borde skyddas definitivt. Intressanta nip- och ravinområden skue få ett ännu större värde om ti exempe hea ävdaen bevarades från störande ingrepp. Denna synpunkt har dock inte påverkat här angivna värderingar.

128 ~6 3.2 DE NORRLÄNDSKA ÄLVDALARNAS FORMSERIER Ävsträckor med vä utveckade nip- och ravinformer förekommer huvudsakigen från och med högsta kustinjen och nedströms. Utveckingen har starkt prägats av andisens avsmätning och andhöjningen. Inom dessa sträckor är såunda daen i sin hehet utformad på ett.speciet sätt, med en formserie som knappast förekommer någon annanstans på jorden. Som bakgrund för den föjande beskrivningen av ävsträckorna på kartorna S-S26 och F-F6 kan de karakteristiska dragen sammanfattas på föjande sätt: - Dagångens stormorfoogiska berggrundsform kan te sig på oika sätt, men det mest sående utseendet - och de tydigaste terrassformerna - finner man där den är djupt nedskuren i berggrunden och är vä avgränsad från omgivningen av sutna dasidor. Även där dasidorna emeanåt är mer eer mindre utfackade, eer där daen vidgar sig ti ett bredare bäcken, återfinns fera andra, för de nordsvenska ävdaarna karakteristiska drag. - Daens botten igger ofta djupt under den nivå havsytans hade under tiden närmast efter isavsmätningen, och daen utgjorde då atså en djup fjärd. De grövre sedimenten avagrades omedebart vid ävens mynning, det vi säga vid högsta kustinjen, medan de finare spreds ut över fjärdens botten. Dessa finsediment utgör en stor de av dagångens avagringar, men är ofta täckta av sandiga sediment, påagrade i andhöjningsfasen. Rester av dafynadens yta, viken ofta var pan, återfinns nu många gånger i form av det högsta terrasspanet inom respektive dasträcka. Terrasserna är i många fa sönderskurna av tätt förgrenade raviner. I dafynaden ingår oftast antingen en rustensås eer en panare isävsavagring. Rustensåsen är ofta dod under sediment avagrade under fjärdstadiet, men skjuter iband upp över sedimentytorna, många gånger frampreparerad ur djupare ager genom ävens erosion, som bortfört överiggande ätteroderade ager. På terrassytorna, särskit på den högsta och ädsta inom respektive dasträcka, återfinns ofta dynfät med transversea dyner som vittnar om den tidens dominerande vindriktningar. Dafynadens sedimentager är på åtskiiga stäen bottade i vertika genomskärning, iband genom mänskiga ingrepp men ännu oftare genom erosion i nipor och i raviner. - Ävfåran har ett varierande utseende ängs även. Karakteristiskt för vattendragen i Sverige och andra områden som varit täckta av kvartärtidens! ( j ( i j t

129 ~7 andisar är att forssträckor växar med ugnvatten; i åtskiiga ävar, även de större, förekommer forsar nära mynningen. Lugnvattnen är ofta utvidgade ti ångsmaa sesjöar, i några fa ti öppna sjöbäcken. Även är ofta djupt nedskuren i sedimenten, härav terrassformerna, vika i sin tur är en förutsättning för ravinsystemen. Vid nedskärningen har på vissa stäen utbidats meanderbågar och iband sammanhängande meandersträckor. Fossia meanderbågar ingår ofta i terrassbranterna. På ägre nivåer återfinns ofta avskurna meandrar i form av korvsjöar. - Mindre vanigt är att ävfåran är förgrenad. Inom nedströmssträckor med djupa sediment har förgreningar utbidats där det finns grövre materia med grus och sten, som inte eroderas så ätt. I detta bygger även fortöpande upp ett eget mönster av strömfåror med meaniggande bankar och öar. Öarna kan vara gräsbeväxta eer ha någon busk- och trädvegetation. Sådana ävsträckor finns framförat i de nordigaste ävarna, ovan högsta kustinjen även i fera andra ävar. - Undantagsvis, såsom i nedre Daäven och övre Piteäven, finns ävförgreningar där vattnet fördear sig över en pan berggrundsyta. 3.3 ENSKILDA ÄLVSTRÄCKOR OCH RAVINSYSTEM Karta S Ravinsystem i södra och meersta Värmand Samtiga ravinsystem i denna grupp skijer sig väsentigt från de festa andra i inventeringen, vika i rege igger i ansutning ti stora eer medestora vattendrag i markerade dagångar med terrasser och tarika erosionsbranter av oika åder. Gemensamt för de å karta S avbidade ravinsystemen är att de igger vid små vattendrag och i ansutning ti isävsavagringar som igger fritt i fack berggrundsterräng utan markerade storformer. Ravinerna vid Norsäven utgör ett undantag i och med att vattendraget är större än i övriga fa, men inte heer där finns någon tydig dagång.

130 128 ~ [ [ Ravinsystemen kring Norsäven och kring Lungäven-Öman hör ti de mest vidsträckta och mångförgrenade i andet. Dessa jämte Gräsmarksravinerna beskrivs närmare i kommentarerna ti kartorna F-F3. På karta S finns också utritade några nip- och ravinformer ängs Vrångsäven vid Charottenberg. Några mindre sådana finns också ängre söderut ängs Köaäven, men formerna är så små och få att det inte ansetts värt att kartera dem som ett särskit område. Ännu ängre åt söder, inom Dasand, finns ytterigare förekomster, men inventeringen har inte utsträckts utanför Värmand. Vid Rottneros och Sunne, atså vid Rottnans mynning i Mean-Fryken, finns några ravinområden som devis avviker från de norrändska ävdaarnas. Söder om nedre Rottnan finns såunda ett gacifuviat stråk med en rad dödisgropar. Groparna omges på sydvästra sidan, mot den näriggande bergfoten, av finsediment vika bidar en terrassform med en iskantaktbrant på fera tiota meter. I denna finns en serie tätt iggande raviner inskurna (se kartan). Läget är sådant att ytavrinningen från den näriggande branta bergsidan tar sin väg över den nämnda sedimentterrassen, viket säkerigen bidragit ti att ravinbidningen bivit så örnfattande just här. Vid Sunne mynnar den ia Leräven, som strax innan omges av fera större raviner. Med ordet era, som ju ingår i namnet Leräven, avser för övrigt ortsbefokningen en jordart som i geovetenskapig mening är sit. Som kartan utvisar, finns även ett anta raviner som mynnar direkt i Mean- Fryken respektive Övre Fryken. sedimentytorna har i stort sett formen av terrasser mean sjöarna och bakomiggande bergshöjder. Vid sjön utgörs såunda inte terrassbranten som i de norrändska ävdaarna av en fuvia erosionsbrant, en nipa, utan den måste ha utbidats på annat sätt. Ett tokningsaternativ innefattar möjigheten att sedimentytorna utformats genom abrasion. De skue atså vara strandterrasser, utformade av bränningen vid den dåvarande stranden, i ett skede då havs- eer sjöytan åg i sedimentpanets nivå. Som sådana har de ofta en överraskande bred och horisonte yta. I övre Karävsdaen har det, band annat genom undersökning av sedimentens utbredning, agerföjder och strukturer, konstaterats att förmodade marina terrasser består av fuviaa avagringar. [ j j J j

131 129 En annan möjighet är att den primära avagringen av sedimenten skedde medan isrester ännu åg kvar i sjöbäckenen. Förutsättningarna för utbidning av sådana iskantaktterrasser med intensiv ravinerosion är, förutom kvariggande is i sjöbäckenen, att området utgör ett stråk med stor trans-- port av sitdominerat materia. Ravinerna bidades i varje fa först efter det att eventue dödis i sjöbäckenen försvunnit, andet höjts över havsytans nivå och sjöarnas avopp vid Sunne och Fryksforsen skurit sig ner ti ungefär nuvarande djup. Liknande branter med raviner finns även på andra stäen ängs Frykensjöarna och sjön Rottnen. Ett annat område med ikartade förhåanden utgör de ångsträckta sjöarna mean Brattforsheden och Edebäck: Grässjön, Lidsjön, Rådasjön (se karta S3: Svartån). Motsvarande bidningar återfinns även på åtskiiga stäen såvä i södra och meersta Sverige som ängs norrandsävarna Karta F Gräsmarksområdet Gräsmarksområdet intar en särstäning inom regionen genom sitt äge nära högsta kustinjen samt kombinationen av a) ett högt detapan, b) höga ävbranter ängs den djupt nedskurna Rottnan och c) raviner med aktiv erosion. Endast ett fåta kiometer uppströms Rottnans nuvarande deta i sjön Rottnen igger en mäktig, vidsträckt sedimentfynad, med en mycket pan, horisonte överyta, Storheden. Den är uppbyggd på samma sätt som fertaet terrasser i de norrändska ävdaarna i närheten av högsta kustinjen. Lagerföjden består ti största deen av horisontea sitager, avsatta i en djup havsvik. Ovanpå dessa, nära 170-metersnivån och atså något under högsta kustinjen, som här igger på cirka 190 meter över havet, finns ett ytigt ager med något grövre, sandigt materia. Detta har avagrats i form av en detayta ungefär i den dåvarande havsytans nivå. På den i övrigt pana sandheden finns fygsand i form av transversea dyner, viket förstärker ikheten med de norrändska ävdaarnas högsta terrasser.

132 130 De djupa, ätteroderade finsedimenten i den forna detabidningen har gjort det möjigt för Rottnarr och dess biföde Granån att ängs denna sträcka skära sig ner och bida höga erosionsbranter på upp ti 40 meters nivåskinad. Det råder också en tydig differentiering mean a) områdets östra de, där Rottnarr efterämnat en serie bågformade erosionsbranter ängs hea sitt opp, b) dess sydvästra de, som karakteriseras av ravinerosion ängs Granån och c) storhedens avgränsning mot norr med en iskantaktbrant mot Grässjön. Som även framgår av kartan finns det en betydande variation i formerna, och de har oftast en hög reief. Området har utan tvive ett stort värde som informationskäa beträffande processerna vid andisens avsmätning och andhöjningen inom regionen, samt tidsaspekter på dessa. Med hänsyn ti nipor och raviner rymmer området, trots sin begränsade storek, ett ferta goda och varierade exempe på fossia former samt recenta processer med nutida formbidning Karta F2 Norsäven Omkring Norsäven finns, som framgår av kartan, ett mycket vidsträckt ravinområde. Förutsättningarna för detta är de sitdominerade sedimentsätter som öper paraet med och väster om det gacifuviaa stråk som från Nedre Fryken sträcker sig söderut ti Sörmon väster om Karstad. Som synes av kartan är den största ravinen den som finns strax söder om Ki. De övriga har i amänhet endast ringa djup. sedimenten har avsatts på ett tidigt stadium, medan Frykensjöarna ännu i sin hehet varit upptagna av is. sedimentytan har inte karaktären av ett sammanhängande pan på det sätt som ofta återfinns i norrändska dagångar, där detaytor successivt byggts upp ti den vikande havsytenivån. Vid Norsäven är sedimentytan många gånger mer unduerande än pan, och ravinspetsarna börjar ofta ganska obestämt med facka sänkor, där skinaden mean ravin och ursprungig sedimentyta är otydig. Ravinsystemen saknar därför den pregnans som karakteriserar deras motsvarigheter på andra hå. Erosionsbranterna ängs Norsäven är med få undantag av obetydig höjd, och de erbjuder inte heer något annat av speciet intresse. ( \ j ( j (

133 131 j.: r~ Det ur geovetenskapig synpunkt mest intressanta inom detta område är den stora ravinen vid Ki. Varken det karterade området som hehet eer Kisravinen är jämförbara med förekomsterna vid Öman och Lungäven Karta F3 Lungäven och Öman Det finns fera skä att jämföra Öman, Lungäven och Norsäven. De två förstnämnda igger inti varandra och har så stora ikheter att de kan betraktas som en enhet. Samtiga tre har ravinområden av mycket stor aree omfattning och igger i samma region. De har bidats vid ungefär samma tidpunkt och under ganska ikartade betingeser. Band annat igger de aa i närheten av större gacifuviaa sedimentanhopningar, och i en stormorfoogiskt sett pan omgivning. I detta avseende utgör de en kontrast ti de norrändska dagångarnas terrass- och ravinandskap. Lungävens och Ömans raviner har utbidats i de vidsträckta sitdominerade avagringar som spoats ut i samband med att Brattforshedens enorma grusoch sandmängder transporterades dit och avastades där. Liksom är faet vid Norsäven igger även här på något avstånd i uppströmsriktningen - om man förestäer sig isavsmätningens vattenföden- en serie ångsträckta sjöbäcken: Grässjön, Lidsjön och Rådasjön. Dessa har atså varit fyda av isrester under den tid då Brattforsheden bidades och sedimenten kring Lungäven och Öman avsattes. sedimentationen avbröts redan i isavsmätningsfasen, då havsytan åg på Brattforshedens nivå. De sydigare, ägre iggande finsedimentpanen har atså inte byggts upp ti den dåtida havsytan. Ömans ravinsystem utgör, som synes av kartorna S och F3, ett mycket vidsträckt, sammanhängande system. Karta F3 visar att ravinernas djup överat är mindre än 15 meter. I sin enhetiga utbidning som ett fackt, tätt förgrenat och mycket vidsträckt ravinsystem är området det enda i sitt sag i hea andet. En de av ytan upptas av åkermark, men området är på det hea taget tämigen opåverkat av människan. Lungävens raviner iknar i väsentiga dear Ömans. Området utgör en obruten övergång från Brattforsheden, som i sig sjävt är ett mycket värdefut

134 1 132 riksobjekt, ti dess marginabidningar i form av utsvämmade finare avagringar. Ravinerna är såunda bidade des i de finare avagringarna, des i randen av Brattforshedens sandiga pan. Lungäven har atså en stor variation beträffande ravinbidningar, och kompetterar på detta sätt Ömans mer ensartade ravinsystem Karta S2-S3 Karäven [ [ Som framgår av översikten över de viktigaste svenska ävarna (se tabe 5) hör det område som Karäven avvattnar inte ti de ara största i andet. De naturiga högvattenröringarna är dock nära nog av samma storek som i de stora nordigare fjäävarna. Övre Karävsdaen Den karterade deen av Karäven kan naturigt uppdeas på övre och nedre Karävsdaen med gränsen vid Edebäck. Även om övre Karävsdaen igger ångt inne i andet och är ovanigt rak och djup, kan den dock i stort sett betraktas som ett bra exempe på en stor norrändsk ävda nedströms högsta kustinjen. Daen är djupt nedskuren i berggrunden, och fastän de sutna dasidorna sträcker sig högt över de högsta terrassernas yta, igger den ursprungiga daens botten djupt under sedimenten. sedimentens undre dear är atså avsatta på djupt vatten och består av mjäa och mo, medan den översta deen består av sand, avsatt som en detayta vid den dåvarande havsytenivån. Dagången har åtminstone på vissa avsnitt varit het fyd med sediment; största deen därav har även eroderat bort under andhöjningens gång, så att i den trånga dagången endast mindre rester återstår i form av smaa terrassister ängs vissa sträckor av dasidorna. På några avsnitt är terrasserna med deras fossia nipor och raviner av visst intresse, ti exempe vid Fämtåns, Götåns och Hagåns mynningar. Dessa terrasser har en de ganska väutbidade och intressanta dynfät och raviner, vika dock icke kan värderas speciet högt i jämförese med motsvarande bidningar i andra dear av andet. [ ~

135 133 En mindre ravin vid Fämtåns mynning har varit föremå för övervakning sedan mer än femton år tibaka. Avsikten är att under en ängre tid föja de normaa erosionsprocesserna i denna mijö. Området har kaavverkats under observationsperioden. Övre Karävsdaen har två objekt av högsta dignitet på riksnivå: Vingängsjön med ett mycket väutbidat deta uppbyggt av grovmateria, samt meanderoppet från Vingängsjön ti Edebäck. Meanderoppet har som sådant en specie karaktär genom sin snäva begränsning i sided ti den trånga, raka dagången, och de meanderformande processerna fortsätter även i nutiden. Meanderoppet är het unikt i Skandinavien, med få eer inga motsvarigheter internationet sett. Ävutredningen (Sundborg 1973) ger av nämnda skä ävsträckan som hehet högsta tänkbara värde ur natursynpunkt. Dess nip- och ravinbidningar är dock inte av samma kass som i andra ävdaar i norra Sverige. Nedre Karävsdaen Övre Karävens smaa och raka dagång uppges ha en fortsättning i bergrunden söderut framemot Kristinehamn, och det är mycket troigt att Karävens föregångare föjt denna da i pregacia tid - kanske i tiotas miioner år. Tydigt är i varje fa att vid tiden för isavsmätningen en mäktig isäv mynnade vid det stora randdetat Brattforsheden sydväst om Fiipstad. Man kan förestäa sig att dess vatten kom från området kring den nuvarande Karäven och den kedja av sjöar som från Edebäck sträcker sig i riktning mot Brattforsheden. Denna dräneringsväg skue i så fa ha utgjort en direkt fortsättning på övre Karävsdaens raka och smaa dagång. Redan på ett tidigt stadium i avsmätningen torde morän och gacifuviat materia i förening med kvariggande isrester i området söder om Edebäck ha hindrat denna väg medan isen samtidigt öppnade en annan mot sydväst. Även tog föjaktigen ett något västigare opp, där den mestades fyter fram över en panare berggrund, endast avbruten här och där av oregebundna höjdpartier. Nedre Karävens dagång - i den mån man ens kan taa om en sådan - saknar atså tydiga sidobegränsningar. Efterhand som andet höjde sig, eroderade sig även ner i dafynaden i övre Karävsdaen, transporterade materiaet ti områden nedströms Edebäck och byggde där fortöpande ut mäktiga detabäddar vid den dåvarande mynningen. I dessa är även nu nedskuren, med erosionsbranter som kontinu-

136 T ~ t erigt avtar i höjd nedströms - ett stycke söder om Munkfors är de ofta så åga att de ej kommit med vid inventeringen. Materiaet är i uppströmsdeen av sträckan oftast för grovt för att verkiga ravinsystem skue kunna uppstå. Enstaka stora och förgrenade raviner finns dock, ti exempe i området närmast Munkfors, där det för övrigt också finns en vä utveckad meandersträcka. Ävutredningen (Sundborg 1973) bedömer sträckan som intressant men ej enastående. Nip- och ravinområdena är ej heer av den kass att de kan täva med övriga riksobjekt Karta S4-S6 Daäven Näst efter Ångermanäven och Torneäven är Daäven den ti avvattningsområdet största av de nordsvenska fjäävarna. Göta äv med Karäven och övriga ti Vänern rinnande vattendrag är dock större. Österdaäven och Västerdaäven är var för sig av samma storeksordning som Karäven; av dessa är Västerdaäven den minsta. Ti skinad från Karäven igger både Öster- och Västerdaäven ti ara största deen ovanför högsta kustinjen. Daäven nedströms högsta kustinjen, om man ti exempe räknar från Sijan ti mynningen, är dock cirka 30 mi. Från trakten av Boränge och nedströms utgör Daäven en sående kontrast ti övre Karäven. Ti ara största deen går även fram genom breda berggrundsbäcken. Uppströms Avesta har mycket stora sedimentmängder avagrats i dessa. Sedimentytorna, som ofta är något unduerande, vidgar sig på fera stäen ti stora uppodade sättbygder. Dessa bär ofta drag som tydigt visar att huvuddeen av materiaet avsatts innan de sista resterna av inandsisen försvunnit. Nedströms Avesta har även inte förmått fya bäckenformerna med sediment, utan de bidar öppna fjärdar. Sträckan från Boränge ti Avesta visar fera ikheter med nedre Karäven. Orsaken är i båda faen densamma: den ursprungiga, pregaciaa fåran har vid istidens sut fyts med gaciaa avagringar, vika tvingat ävarna att söka sig nya vägar ut över vidsträckta facka områden, där oppet ofta tagit formen av stora, ti synes omotiverade omvägar med oregebundna, tvära krökar.

137 r t 135 Här och där finns nipor och förgrenade raviner, oftast dock utan att bida sammanhängande system. Vid ti exempe Tunaån, väster om Boränge, finns ett område med raviner som devis är tydigt förgrenade, men de är inte särskit pregnant utbidade eer på annat sätt speciet intressanta. De områden som med hänsyn ti nipor och raviner är värdefuast är tre: Moradetat, området kring Öster- och Västerdaävarnas sammanföde vid Djurås, samt säterdaen med angränsande nip- och ravinandskap. Dessa områden kommenteras närmare i ansutning ti kartorna F4 och F5. -, De sista sträckorna före mynningen uppvisar ett par amänt sett mycket intressanta drag. Mean de öppna fjärdarna sänker sig även i form av korta forssträckor. I den amänt facka terrängen har fera av dessa bidat ovaniga, starkt förgrenade mönster, ti stor de utformade i ett underag av bockig morän. Att även på detta sätt även i sitt nedre opp har en trappstegsformad ängsprofi med öppna sjöytor, iustrerar på ett sående sätt hur en svensk äv kan utgöra en direkt kontrast ti vad som gobat sett är normaa förhåanden. Nedströms Ävkarebyfaen är även djupt nedskuren i sediment av oika sag. Här märks band annat en för regionen ovanigt hög och tydig nipa, Västanånipan, devis utbidad i kohesiva sediment. De sistnämnda områdena har inte omfattats av inventeringskartorna eftersom raviner saknas. Ävsträckorna är för övrigt starkt påverkade av oika ingrepp Karta F4 Moradetat, Säterområdet Moradetat Österdaävens stora deta vid Mora är ett randdeta, det vi säga ett av de stora pana grus- och sandanhopningar som bidats vid högsta kustinjen - Brattforsheden har nämnts tidigare. Det har dessutom två bidningar som var för sig är av geovetenskapig toppkass: Sveriges största fossia dynfät samt den i detat utbidade meandersträckan. Meandrarna är ti stor de djupt inskurna, och åtskiiga av de tarika meanderbågarna har föjaktigen erosionsbranter med betydande höjd. I ansutning ti dessa har

138 136 ett mindre anta raviner utbidats. Materiaet är atför grovt för att förgrenade raviner och ravinsystem skue utbidas. Österdaäven uppströms Sijan behandas inte i ävutredningen (Sundberg). Området är som hehet mycket egenartat och intressant, men det finns inte terrasser med nipor och ravinsystem av sådan kvaitet att området skue kunna betecknas som riksintressant ur just den synpunkten. i ( ( säterdaen med näriggande nipor och raviner Områdets karaktär framstår tydigast om man erinrar sig att ännu under isavsmätningen föjde isäven Daävens ursprungiga, pregaciaa sträckning från trakten av Sovarbo via Säter i riktning mot Hedemora. Att så var faet framgår tydigt av de stora isävsbidningarna ängs denna sträcka. De utgör för övrigt en de av den mycket stora Badeundaåsen. Som ävda betraktad är området i nutiden en anomai, orsakad av att även efter istiden hejdats av anhopat ösmateria och tvingats söka sig en ny väg ängre österut, i ti synes omotiverade, ånga vinkade omvägar. Under andhöjningsskedet bidade det breda berggrundsbäckenet norr om Säter en fjärd som så småningom utfydes med sediment. Om man jämför ett tvärsnitt över även och dess närmaste omgivning med ett motsvarande över en vanig, smaare norrändsk ävda, kan man band annat notera föjande. Väster om Sovarbo, omedebart norr om Dammsjön, återfinns isävsbidningar och ett anmärkningsvärt tydigt och regebundet utbidat dynfät. Läget och dynerna motsvarar biden av den högsta terrassytan i en vanig ävda. sedimentpanet närmare även vid Sovarbo har uppbyggts genom påagring under oika stadier, i stort sett har sedimentationen skett i reativt ugnt vatten, i en mer eer mindre isfri, öppen fjärd. Den senaste påagringen skedde när andet höjts så ångt att fjärden bev ett svämpan där sediment avagrades vid högvatten. I de övre dearna av en norrändsk dagång saknas i rege denna yta. Däremot kan den jämstäas med de detaytor som i ett senare skede oftast utbidades ängre nedströms. I vaniga fa är de ägre terrasserna i den övre deen av en ävda erosionsterrasser, utpreparerade av även vid dess nedskärning genom dafynaden. j

139 137 Förutom sjäva Ljusteråns da - den egentiga säterdaen - och dess sidaraviner, finns förgrenade raviner och ravinsystem utbidade des ängs Hyttbäcken, des ängs Daävens nipa vid Sovarbo. Hyttbäckens övre opp går utför en fack sedimentsuttning uppbyggd av gacifuviat materia, från dynfätet vid Dammsjön ti den panare finsedimentytan närmare även. Bäcken är djupt och brant nedskuren i det grövre materiaet, och bidar på denna sträcka den kända Sovarboravinen, som är rak och saknar förgreningar. Hyttbäckens nedre de har däremot samma karaktär som Säterdaen. säterdaen har ett stort anta sidoraviner. Dessa är i rege tvärt inskurna i sedimentytan och är ganska djupa. Tendensen ti förgreningar är mycket påtagig. De sidoraviner som från Hyttbäcken och Ljusterån sträcker sig mot höjdpartiet i sydväst har i rege genomskurit hea sedimentytan och har med sin spets nått fram ti dasidans morän. Däremot har de sidoraviner som går mot nordost från Ljusterån stannat i sin utvecking mitt på sedimentpanet. Den fortsatta erosionen i ravinspetsarna är i det närmaste omärkig. Ravinerna vid Daäven mitt för Sovarbo har skurit sig djupt in från den ganska höga nipan men endast nått ett kort stycke in i sedimentpanet, trots att de amänna förutsättningarna för ravinerosion tycks förefinnas. Ravinerna förängs och vidgas ännu, ti men för traktens antbrukare som ser sin åkerarea fortöpande förminskas. Kartans tre ti sin karaktär ganska skida områden har vart och ett på sitt sätt bivit mycket uppmärksammade. Sovarbaravinen har sedan ångt tibaka betraktats som en sevärdhet, och Svenska Turistföreningen har åtit sätta upp en informationstava på patsen. Sjäva säterdaen - och härmed har tydigen i första hand avsetts Ljusteråns djupa da, från staden ti sammanfödet med Hyttbäcken - omnämndes redan på 1700-taet för sina titaande och fantasieggande scenerier, så ovaniga för denna andsde. Omkring sekeskiftet började av at att döma intresset för säterdaen att växa. Den beskrevs på prosa och vers, och ett mer ovanigt uttryck för naturintresset var bidandet av "Dasäskapet i Säter", som band annat ät trycka en exakt, detajerad karta över daen med aa dess förgreningar (Amer och De Geer, u å). För den svenska amänheten torde säterdaen vara den utan jämförese mest kända ravinbidningen.

140 138 Ravinbidningen vid Daäven nära Sovarbo har också tidragit sig ett mycket stort intresse, men av vetenskapiga och praktiska skä. Som exempe kan nämnas, att redan år 1712 beskrevs i en antmäterihanding hur åkerjorden förstördes genom ravinerosion, och att bönderna av detta skä begärde skatteättnader. Band tidigare vetenskapiga skrifter om raviner är Sten De Geers "Nip- och ravinandskap vid Daäven" (1912) ett kassiskt arbete. I den vetenskapiga itteraturen är detta tämigen ia ravinområde det ojämförigt mest undersökta och bäst beskrivna i Sverige. Förutom De Geers nip- och ravinområde har varken sjäva ävfåran eer dess närmaste omgivning i och för sig något exceptionet naturvärde eer skyddsbehov. Även är uppdämd av kraftverksdammen vid Långhagsforsen ett stycke nedströms, men inte så mycket att De Geerravinerna förorat sitt värde Karta F5 Ävmötet vid Djurås Vid Djurås faer Västerdaäven in i det oregebundna dabäcken som med två ti tre kiometers bredd sträcker sig från trakten av Djura ned ti Bäsna. Även Västerdaävens dagång är på den sista sträckan från och med Mockfjärd ganska bred, på fera stäen drygt två kiometer. sedimentytorna igger med få undantag kart under högsta kustinjens nivå, och vid isavsmätningens sut inom området har atså dagångarna utgjort djupa fjärdar med goda förutsättningar för avagring av finerniga sediment i en reativt ugn mijö. Västerdaävens dagång är också på den aktuea sträckan någorunda vä fyd med djupa finkorniga sediment, i vika även senare skurit sig ner under utbidning av regebundna singor. På enstaka stäen kan man urskija mer än en terrassnivå. sedimentytan är för övrigt ganska pan och sutar ofta med en recent nipa vid den djupt nederoderade även. Terrasserna är i stor utsträckning sönderskurna av raviner. Dasträckan har atså i fera avseenden de drag som är utmärkande för norrändska ävdaar nedströms högsta kustinjen. Dasträckan från Djura ti ävmötet har en annan karaktär. Den mäktiga Badeundaåsen, som även ejest på ånga sträckor föjer ävens dagång, framträder mycket tydigt, åtföjd av ett stort anta åsgravar. Nedströms

141 139 sammanfödet fortsätter åsstråket med samma utformning fram ti Bäsna, för övrigt också ängre nedströms, i tydig utformning band annat vid Lännheden - Repbäcken. Senare sedimentation har ej het kunnat fya upp den breda dagången, viket kan sättas i samband med att Sijan och Insjön redan på ett tidigt stadium torde ha fungerat som karningsbäcken för Österdaäven och uppfångat dess sedimentast. sedimentytan är också något oregebunden men sutar mestades vid även med en djup erosionsbrant. Devis är höjden hos dessa nipor mer än 15 meter. Som framgår redan av kartan har ett anta tätt iggande, rikt förgrenade raviner uteroderats närmast uppströms och nedströms sammanfödet. Områdets bäst utveckade ravinsystem igger emeertid i en avskid sedimentvik som från huvuddaen utgår mot norr vid Sifferbo. Ravinerna där har utbidats i ett sedimentpan som byggts upp ti högsta kustinjens nivå. Den på karta F5 avbidade dasträckan är med hänsyn ti des nip- och ravinsystemen, des den informativa mijö där dessa utbidats, vid sidan av säterdasområdet den värdefuaste sträckan ängs hea Daäven nedströms Mackfjärd och Sijan Karta S6 Ljusnan, Svågan. (Voxnan) Ljusnan Ljusnan är den sydigaste av de storävar som från nordsvenska högandet går ungefär paraea i sydvästig riktning ti Bottenhavet och Bottenviken. Den nedersta sträckan på cirka 100 kiometer upptas dock hos Ljusnan nästan het av sjöar med meaniggande korta fasträckor. Dessa har sammanagt mer än 100 meters fahöjd. Ävens nuvarande deta utgörs i sjäva verket av de facka avagringarna kring Ljusda-Järvsö. Dessa förhåanden ger även en tydig ikhet med Daäven nedströms Avesta. Inom den ej utbyggda så kaade Meanjusnan, från högsta kustinjen ti detat, igger visserigen den ursprungiga dagångens botten djupt under nuvarande terrassytor, men i det nuvarande andskapet saknas ofta avgräns-

142 140 i ande, sutna dasidor. Så är ti exempe faet mean Lassekrog och Korskrogen, där daens nordöstra sida är het utan bestämd sidobegränsning. Sedimentpanet har här brett ut sig fera kiometer från även, men har ej kunnat fya ut dabäckenet het. Området från Lassekrog ti Ljusda uppvisar erosionsformer av intresse för att karägga ävfårans och dasträckningens utvecking från och med den tid då området höjdes ti havsytans nivå. Ackumuationsformerna kring Ljusda - Järvsö har ett visst vetenskapigt intresse, men iknande återfinns också i fera andra ävar. Meanjusnan är undantagen från utbyggnad med undantag av panerad kraftverksdamm vid Edänge, nedströms Ljusda. Ingreppet berör ej några terrass-, nip- eer ravinformer. Voxnan Voxnan, som faer in i Ljusnan vid Bonäs, har åtskiiga intressanta bidningar, band annat fera av meandrar sönderskurna terrasser med mångformiga fossia och recenta nipor. Detta gäer sträckan från området kring Edsbyn uppströms ti högsta kustinjen, inkusive bifödet Gryckån. sträckorna omfattar enstaka bäckraviner, inskurna i sandiga ti moiga sediment av tirinnande bäckar, men i stort sett saknas ravinsystem som motiverat särskid kartografisk redovisning. Sv å gan På den avbidade sträckan, från högsta kustinjen ti mynningen i Norra Deen, går även i en oftast tydigt avgränsad dagång. De gaciaa och postgaciaa sedimenten igger föjaktigen vä samade i en djup och sammanhängande dafyning, med undantag för ett par små utvidgningar av även nära högsta kustinjen. Gacifuviat materia går ferstädes i dagen, ofta \ i form av vä markerade åsar, vars sträckning ätt kan föjas ängs stora dear av även. Ofta ansuter sig detaiknande gacifuviaa ackumuationer. Under andhöjningens gång har tydigen dafyningen successivt påbyggts på samma sätt som i de festa andra norrändska ävar. Av den ursprungiga sedimentfynaden återstår mestades endast smaare terrasser och suttande erosionsytor. sträckan domineras het av former som uppkommit genom att

143 ! 141 även skurit sig ned med ett vindande opp. Även i nutiden bidar även en mycket intressant meandersträcka, som ofta går fram i mycket inveckade singor, fortfarande med mycket verksam aktiv erosion. Speciet med hänsyn ti meanderoppet torde den karterade sträckan få anses som mycket intressant. Som kombinerat nip- och ravinandskap kan dock ingen de därav anses höra ti andets främsta Karta F6 Ljusnan från Lassekrog ti Korskrogen sedimentfynaden mean Lassekrog och Korskrogen är av sådan storeksordning och amän beskaffenhet i övrigt att en kort beskrivning är motiverad. sedimentytans nivå igger visserigen något under det i itteraturen angivna värdet för högsta kustinjen, men bidningen har dock en tydig karaktär av randdeta. Den begränsas såunda uppströms av iskantakter i form av fera mindre sjöbäcken. sedimenten utgörs ti stor de av stenigt isävsgrus, men detta är mestades täckt av sandiga avagringar, avsatta mot en öppen vattenyta vid den dåvarande ävmynningen. På detta sätt har ett sedimentpan utbyggts, som i sitt sag är ett av de största i andet. Ytan suttar jämnt från Laforsen-Enskogssjöarna-Skåvassjön ned ti trakten av Korskrogen. Materiaet är mestades sand, särskit uppti i avagringen. På de vidsträckta sandhedarna har utbidats fygsandsfät, där några av de nu fossia dynerna är band de största i andet; i den vetenskapiga itteraturen är de för övrigt okända. På terrasskanten mot även finns enstaka kantdyner, vika bidats genom att sand båst upp från vegetationsfria ytor i nipan. Eftersom niporna ännu i nutiden är vegetationsfria kan dessa dyner ha bidats under viken som hest period från det även började skära sig ner i sedimentytan fram ti mycket nära nutid. Vid ävens nedskärning har anmärkningsvärt höga erosionsbranter utformats, ti en de i isävsgrus, för övrigt mestades i sand. Finare materia tycks vara het underordnat, och niporna har därför oftast rasbrantvinke. Erosionsbranterna är med få undantag raka och okompicerade. På några stäen förekommer terrasser på fera nivåer.

144 142 T sedimentavagringen genomskärs av fera åar: Enån, Sorgån och Hoån. Deras V-formigt nedskurna daar kan beskrivas som större bäckraviner, möjigen kan man säga att åarna omges av nipor på båda sidor. De avagringar som de eroderat sig ner i förefaer bestå av sand och grus. Här saknas tydigen de erosionsbenägna sitavagringar som utmärker mer utveckade nip- och ravinområden. Även övriga raviner är få,.små och ogrenade. Dasträckan upptas atså av ett randdeta som på fera sätt beyser förhåandena vid högsta kustinjen och närmast nedanför under tiden för andisens avsmätning och närmast därefter. Som nip- och ravinandskap är dock området av mindre intresse Karta S7-S9 Indasäven, Mjäin. (Ljungan) Ljunga n Längs Ljungan finns ej nipandskap med raviner av sådan storek och utbidning att det varit motiverat med en särskid redovisning i kartform. För fuständighetens sku ska dock även denna ävda kommenteras något. Förutom några gacifuviaa ateraterrasser i området kring Ångesjön, kan Ljungans dagång från och med högsta kustinjen indeas i två ti sin karaktär skida sträckor. Från högsta kustinjen ti sjön Marmen är dagången bred och upptas av des ångsträckta sjöbäcken, des mjukt unduerande sedimentytor vika successivt, utan tydiga erosionsbranter sänker sig mot även. Ett stråk av isävsmateria framträder på fera stäen med tydig åsform. Längs de två sista mien nedströms Marmen är däremot dagången sma och krokig samt fyd av djupa sedimentavagringar, vanigen i form av isävsgrus överagrat av mjäa, mo och sand. sedimenten har en gång utfyt dagången och bidat tydiga, horisontea detapan. I dessa har även skurit sig djupt ner och utformat upp ti 60 meter höga nipbranter. På ett par stäen finns också djupa raviner. Sammanfattningsvis måste Ljungans dagång betecknas som endast måttigt intressant ur de festa synpunkter. Den nedersta sträckans terrass- och

145 143 nipandskap utgör ett undantag. Ingen de därav är dock het jämförbar med de bäst utbidade nip- och ravinandskapen i andra dear av andet. Indasäven Den primära daformen i berggrunden hör ti de mest extrema i andet. I ikhet med Ångermanäven, samt i viss mån Lögdeäven, Öreäven och Umeäven med Vindeäven, igger dabottnen ågt ännu ångt inne i inandet. Dasidorna är höga även nära kusten, särskit gäer detta Indasäven men också Ångermanäven. Indasävens dagång är mera trång och har högre dasidor än aa nordigare ävar; i detta avseende kan den endast jämstäas med Karäven. Den för norrändska ävdaar utmärkande morfoogin med terrasser, nipor och raviner börjar först nedströms Gesunden, ett gott stycke nedanför högsta kustinjen. Stråk av gacifuviat materia återkommer emeanåt ända fram ti mynningen. Nedströms den av "Vid-Hussen" avtappade Ragundasjön har under andhöjningens gång den smaa dagången successivt utfyts med sediment upp ti de högsta terrassernas nivå. Eftersom daen är så sma, är det naturigt att ösmateriaet på särskit trånga avsnitt bivit het borteroderat. På andra sträckor finns terrassrester med eroderade terrasspan, vikas yta suttar något mot även. Längs andra sträckor återigen finns tydiga, ångsträckta terrasspan. Så är band annat faet i. den av höga dasidor vä avgränsade dagången vid Sire och Liden. Se vidare därom i. kommentaren ti karta F7. Jämför även den mycket schematiserade biden i figur 63 å sidan 162. Indasäven är i sin hehet regerad och fuständigt avtrappad nedan högsta kustinjen. Härigenom har dess karaktär starkt förändrats, och ingen desträcka har sådana nip- och ravinbidningar att den på denna grund kan rangordnas som riksobjekt. Åtskiiga intressanta partier återstår dock, och i sammanvägning med andra intressen torde dessa objekt kunna spea en inte oviktig ro. Mjäån Mjäån beskrivs i sin hehet i kommentaren ti karta F8.

146 Karta F7 Indasäven vid Sire - Liden Indasäven bev tidigt känd för sina nipor och raviner. En bidragande orsak härti var den starka ravinerosion som i början av 1900-taet förstörde betydande areaer värdefu åkerjord på de redan smaa terrasserna och nipuddarna. Niporna och ravinerna var före ävens uppdämning genom kraftverksdammen vid Bergeforsen på sitt sätt enastående. De utgjorde både storsagna former och iustrativa exempe på nip- och ravinerosionen som process och dess effekt på både natur och näringsiv. Detta var band annat faet ängs sträckan Liden-Inda. sedimenten där består ti stor de av sit, atså den mest ätteroderade av aa jordarter, och terrasserna är också mycket tätt sönderskurna av raviner. Dessa har uteroderats av yt- och grundvatten från bakomiggande höga och branta bergsidor. Före uppdämningen var niporna mycket höga, och den trånga dagången med höga och branta sidor förstärkte ytterigare intrycket av ett norrändskt ävdasandskap. Vid anäggningen av kraftverket vid Bergeforsen överdämdes ävstränderna jämte nipornas och ravinernas ägre dear. Härigenom förändrades daens karaktär, och sambandet mean den eroderande även å ena sidan och terrasserna och ravinerna å den andra gick ti stor de förorat. sträckan Sire Liden är ännu av visst värde, och processerna i regeringsmagasinet har ett stort intresse som exempe på föjderna av ett sådant ingrepp, men som naturminnen kan nip- och ravinformerna inte ängre räknas ti andets främsta Karta F8 Mjäån nedströms högsta kustinjen Radan namnet antyder förekomsten av "mjäa", viket antagigen uppfattats i en vidare bemärkese än den geoogiska definitionen, som avser en mycket finkornig jord. I detta sammanhang torde mjäa kunna översättas med "sit och iknande", atså de mest ätteroderade jordarterna, och därmed den ur geoogisk synpunkt bästa förutsättningen för utbidning av stora, tätt förgrenade ravinsystem. Mjäån är också en mycket god representant för de norrändska ävdaarna i amänhet, och i ara högsta grad för deras nipoch ravinandskap. i ~

147 M5 Mjäån och dess fortsättning i Ljustorpsån föjer ti största deen den mycket tydiga sprickinje som mot söder bidar sundet mean Anön och fastandet, och vars fortsättning ännu ängre söderut kan spåras i Ljungans nedersta opp. Förutom en mindre avvikese vid Anöns norra de är spricksystemet i sin hea sträckning rakt. Från Ljustorpsåns mynning i Stavreviken och norrut är det utbidat som en sma sprickda, med höga, raka och jämna dasidor. I sitt översta opp går Mjäån strax väster om denna da och faer in i den först vid Viksjön. Sprickdaen fortsätter emeertid rakt norrut, nu utan någon dafynad, och den framträder här ännu karare som en berggrundsmorfoogisk storform. Mjäån har sina käor endast ett kort stycke uppströms den karterade sträckan. Den börjar i ett gacifuviat fät med rustensåsar och dödisgropar, vika bidar ett mindre sjösystem, som för övrigt utgör ett attraktivt område för friuftsivet. Omedebart söder därom, ungefär på högsta kustinjens nivå, vidtar ett väutbidat randdeta med ett tydigt detapan, på viket återfinns strömrännor och fossia sanddyner. Orsaken ti att man här, vid detta ia vattendrags käområde, finner så mäktiga anhopningar av grus och sand och ett så väutbidat randdeta, är att området vid isavsmätningen utgjorde mynningen av en större isäv. Denna kom från trakten av Graningesjön, men fann redan på ett tidigt stadium ett nytt utopp mot nordost ti Ångermanäven. Nedströms vidtar pana terrassytor, vika successivt avtar i nivå ned ti sammanfödet med Ljustorpsån och vidare ti mynningen av det med Indasäven gemensamma detat i Kingerfjärden. Där ån genom ett trångt pass faer in i den djupare sprickdaen vid Viksjön, sjunker dock terrassytorna ett tjugota meter på en het kort sträcka. Längs daen går ett isävsstråk som endast undantagsvis når upp genom övertäckande finsediment. Dessa är sitiga och nedti årsvarviga; dagången har kassiska okaer för studiet av varvkronoogin i denna de av andet. Även är djupt nedskuren i den ursprungigen sannoikt pana dafynaden. Under nedskärningen har på några stäen även utformats terrasser i fera trappsteg. Närmast även har på fera stäen utbidats en mindre, pan

148 ),.., 146 bottensua. På vissa stäen är erosionen fortfarande aktiv i niporna. Terrasserna är ofta sönderskurna av raviner. Särskit omfattande är ravinsystemen i de bredare terrasserna uppströms Viksjön. En knapp mi före dagångens mynning vid Stavreviken förenas Mjäån med Ljustorpsån, som faer in från nordväst. Nedströmssträckan därifrån utmärker sig för ett ovanigt vä utbidat, mycket singrande meanderopp. Även ängre upp har Ljustorpsån intressanta meandersträckor. På en sträcka av mindre än fyra mi uppvisar atså Mjäån-Ljustorpsån en ovanigt kompett serie av de former som utmärker norrändska ävdaar, från högsta kustinjens randdetakompex via den djupa dagångens terrasser, nipor, raviner och meanderopp ti det med Indasäven gemensamma detat, Sveriges största kustdeta. Frånsett storeken- som dock ur skyddssynpunkt kan vara en förde -måste ävsträckan, särskit med hänsyn ti dess nip- och ravinandskap, betecknas som en av de mest skyddsvärda i andet Karta S9-S2 Ångermanäven med Faxäven och Fjäsjöäven Bortsett från Göta äv, som inte ingår i inventeringen, är Ångermanäven Sveriges största äv, i varje fa om man ser ti medevattenföringen. Torneäven, som är jämförbar i fråga om dräneringsarea och höga vattenföringar, har inte nipor och ravinsystem av sådan omfattning att den kommit med på inventeringskartorna, och faer därför devis utanför jämföresen. Den sammanagda ängden av Ångermanävens dagångar nedströms högsta kustinjen är band de största i andet. Häri innefattas då Ångermanävens dagång, huvudgrenen, samt Faxävens och Fjäsjöävens daar. Sjäva Ångermanävens da är också en av de mest imponerande i hea andet.den har såunda i terrängen synbara okaa höjdskinader på 300 meter, och dessutom når dagången som berggrundsform djupt under sedimentytorna. Likheterna med Indasäven är atså stora, men det finns också skinader. Medan Indasäven i sin nedströmsde har en mycket sma och trång dagång och endast smaa terrasspan, vidgas Ångermanävens da emeanåt ti breda bassänger med vidsträckta sedimentytor: "Soeftebassängen", "Reseei ' _.

149 147 bassängen", med fera. Indasäven har endast små sedimentmängder kvar i den trånga dagången, men däremot Sveriges största kustdeta; Ångermanäven har mycket stora sedimentmängder i de nämnda bassängerna, däremot ett mycket itet detapan, ängst inne i en ång, sma mynningsvik, för övrigt en av Östersjöns mest markanta. sedimentytorna kring Ängermanäven, vika ängs nedströmssträckorna utgörs av finsediment och föjaktigen ti stor de är åkermark, bidar oftast breda horisontea terrasspan, men iband också suttande sedimentytor. De senare kan antingen bero på primärt otiräckiga sedimentmängder, eer också vara ett resutat av ävens erosion. Huvuddaens botten igger tydigt djupare än hos tifödena Faxäven och Fjäsjöäven, och den djupa deen sträcker sig på detta sätt ovanigt ångt in i andet. sedimentfynaden består också underti av fina fjärdsediment, avsatta i reativt ugnt vatten. Finsedimenten utgör förutsättningen för ävsträckans spektakuära nipor: Svanipan vid Soefteå, Granvågsniporna vid sammanfödet med Faxäven, med fera. Tydiga exempe på nip-ravinsystem finns band annat i området kring Resee - Näsåker. Se kommentaren ti karta F9. Som framgår av kartorna finns dessutom spridda nip- och ravinförekomster ängs Faxäven och Fjäsjöäven. Eftersom deras dagångar inte igger ika djupt nedskurna i berggrunden som sjäva Ångermanävens, har de oftast inte så djupa finsedimentavagringar i vika ika tydiga terrassformer med nipor och raviner kunnat utformas. Lokat är dock formerna i kass med huvudävens. I Faxäven har detat i Hegumsjön och meandersträckan närmast uppströms nämnts som former av hög kass, men i varje fa detat är numera atför starkt påverkat av regeringar för att räknas som särskit värdefut. Beträffande nipor och raviner är sträckan ängre uppströms, upp ti trakten av Ramsee den mest betydande. Även på denna sträcka är dock även starkt påverkad av regeringar. Ångermanäven har atså i ikhet med Indasäven vissa sträckor där formerna är mycket intressanta och har imponerande dimensioner; den mest betydande sträckan beträffande nip- och ravinbidningar är Reseebassängen. Regeringen av även gör dock att ingen desträcka kan täva med motsvarande i ännu oregerade ävar.

150 .., Karta F9 Ångermanäven vid Ådasiden - Resee Den avbidade sträckan har de festa av de drag som utmärker Ångermanävens dagång och som ti sin utformning skijer denna från de festa andra norrändska ävdaar. Dagången är bred, dasidorna är ofta något utfackade, och terrassernas yta vidgar sig emeanåt ti större sedimentpan. Den utgör atså i fera avseenden en motsats ti Indasävens dagång så som denna är utformad vid ti exempe Liden och Inda. Trots att Ångermanäven är uppdämd genom kraftverksdammen vid Forsmo, är niporna och ävdasandskapet fortfarande mycket imponerande. Det har ofta framhåits, att ängs Ångermanäven finns särskit många och goda exempe på hur nipor kan vara oika utformade. En skinad som är given i och med den här använda definitionen på nipor är att det finns des recenta nipor, vika igger inti även och varav en de är utsatta för aktiv erosion och saknar vegetation, des fossia nipor, vika i nutiden är beägna på något avstånd från även och utgör fronten på en övre terrass. sträckan Ådasiden - Resee har också många vackra exempe på höga, tydiga nipbranter av oika sag, band annat sådana som bidar fera steg upp ti översta terrasspanet. De är ofta ungefär raka, men har iband en tydig, ångsträckt bågform. Åtskiiga terrasspan är närmast branten eroderade av tätt iggande raviner, så att endast smaa nipuddar kvarstår. På några stäen har dessa kringskurits av omgivande raviners förgreningar, så att endast fristående nipor kvarstår. Regeringen av även gör dock att sträckan inte kan jämföras med de motsvarigheter som finns i ännu oregerade ävar Karta S3 Moäven med storån (Kubbeån), Gideäven Det intressanta inom dessa dastråk är inte så mycket de karterade niporna och ravinerna som deras anknytning ti vissa sedimentformationer, band annat randdetabidningarna Sestarnon vid storån samt Aspseefätet och Lockstamon vid Gideäven. Samordning av oika sags objekt, inkusive sanddyner och ävfåror med ti exempe meandrar, kan få som resutat att vissa områden åsätts ett mycket högt värde. Med utgångspunkt från den här genomförda undersökningen av nipor och raviner är det dock inte möjigt att bedöma områdena asidigt.

151 Karta S14 Lögdeäven och S5 Öreäven Lögdeäven och Öreäven är båda skogsävar, det vi säga de rinner upp i skogsandet, ti skinad från storävarna som har sina käor i fjäen. Båda ävarna kan betecknas som medestora, varvid dock Öreäven är betydigt större än Lögdeäven. Området utgör en övergångszon mean meersta Norrand, där det nordsvenska högandet når ända ut ti kusten, och norra Norrand, där ävarnas nedre de går genom ett fackt ågand. Båda ävarna har en ovanigt fuständig saming vetenskapiga objekt av oika sag, ofta av mycket hög kass, från randdetan vid högsta kustinjen ti det nuvarande mynningsområdets åga former. Rustensåsar med tydig utformning förekommer ängs både Lögdeäven och Öreäven. Strax uppströms Lögdeävens randdeta finns en sträcka med stora rustensåsar och ett vackert åsnätsystem. Öreävens randdeta, närmast uppströms Örträsket, har ett tydigt sedimentpan viket devis är sönderskuret av Örån, Vargån och andra, mindre tiföden, vika utformat ett anta reativt höga nipor och djupt inskurna raviner. På sedimentpanet finns också ett mycket vackert fossit dynfät med höga och väutbidade dyner. Den centraa deen av fätet är tyvärr för närvarande starkt förfuad av de stora mängder avfa som deponerats där. Två av de nip- och ravinsträckor som det är mest angeäget att skydda återges på kartorna FO och F. Området kring Bjurhom och därifrån havvägs ti Örträsket är emeertid av samma höga kass Karta FO Lögdeäven vid Norrfors - Köse Karta F Öreäven vid Angnäs - Hummehom Endast den ara nedersta deen av Lögdeäven omges av ägre terräng, medan Öreäven under en något ängre sträcka fyter fram över en ågänt kustsätt. Längre uppströms är andet högre, och båda ävarna är djupt nedskurna i berggrunden; dasidorna är med få undantag höga och markerade. I detta avseende märks för Öreävens de framförat sträckan nedströms Örträsket ti förbi Hummehom, för Lögdeävens de i stort sett hea den sträcka som återges på karta FO, med undantag för en kort sträcka närmast mynningen.

152 "!"". 150 sedimentfynaderna är i båda faen mycket mäktiga, och de är djupt sönderskurna såvä av sjäva även som av ett stort anta raviner. Terrassandskapen är tydiga och mångformiga; spår av ädre meandersingor är rikt företrädda. Nipornas höjd och ravinernas djup är kart band de mest imponerande vi har i andet. Recenta processer pågår intensivt såvä i ävfåror och nipbranter som i nybidade raviner. Längs båda ävarna har rapporterats fera okaer med recent ravinbidning, och vid Lögdeäven ett för trakten ovanigt skred. Ravinerosionen har i fera fa varit en direkt föjd av artificiea ingrepp, och föroppet är oftast ganska vä känt i detaj. Ävutredningen (Rudberg och Sundborg) tidear båda ävarna siffran fyra i naturvärde. Fastän det inte direkt formuerats så, kan man av de tre ävrapporterna suta sig ti att ingen annan sträcka nedströms högsta kustinjen värderats ika högt - möjigen med undantag av övre Karävsdaen. Av texten framgår också att Lögdeäven som hehet värderas något högre än Öreäven. I motiveringen ti värderingen av de två ävarna framhås des de enskida objektens och de oika desträckornas höga värde, des den fuständiga representation av skida objektkategorier som de tisammans utgör. Om man ser ti nip- och ravinandskapen enbart, torde det redan av kartorna FO och F framgå att just dessa typer av områden är särskit rikt företrädda. Därti kommer att hos en stor de av nip- och ravinsystemen är nivåskinaderna band de största i hea andet. Sambandet mean de recenta processerna i ävfårorna, i niporna och i ravinerna ökar värdet, ikaså den naturiga mijö som stormorfoogin och de mäktiga sedimentfynaderna utgör. Vid Lögdeäven märks främst området kring Norrfors och en sträcka därifrån uppströms ti Fäfors, samt dear av sträckan mean Köse och Norrfors; vid Öreäven området kring Hummehom och uppströms ti Angnäs, samt området kring Bjurhom cch havvägs upp mot Örträsket. Viken av de enskida sträckorna som ska sättas främst är inte het kart. Fygbidstokning och fätobservationer taar ti förmån för Lögdeäven framför Öreäven, men skinaden är inte stor. J...

153 151 Det kan visserigen ifrågasättas om någon dasträcka hos dessa skogsävar kan tifredsstäande representera förhåandena vid en norrändsk storäv med dess mäktigare former, men bortsett härifrån är det het kart att av oregerade ävsträckor med nip- och ravinandskap är de nämnda andets ara förnämsta. Om man gör det mycket pessimistiska antagandet att endast en av de nämnda sträckorna undantas från artificie påverkan, återstår inom andra avsnitt ett anta objekt av mindre storek, band annat raviner, för vika bevarandeåtgärder måste prioriteras mycket högt. I ett sådant äge måste dessa objekt bi föremå för särskid översyn inom båda ävdaarna. Ävutredningen diskuterar även effekterna av föresagna aternativa utbyggnader för ekraft. Vid konventione avtrappning, men endast måttiga höjningar av vattenytan och små regeringsampituder, förbir en stor de av ravinerna och niporna intakta. Den naturiga utveckingen i ävfåran och niporna avbryts dock, och sambandet mean fossia bidningar och recenta processer går förorat. Hur mycket en överedning av övre Lögdeäven ti Öreäven skue ändra de nuvarande processerna i Lögdeäven framgår inte kart. Det måste understrykas, att bevarandet av Lögde och Öre ävars nip- och ravinandskap är en fråga av hög prioritet på rikspanet Karta S16-S19 Umeäven och Vindeäven Båda ävarnas daar har de festa av de drag som är utmärkande för de ävar som har sina käor inom det nordsvenska högandet. Ti stora dear utgör dagångarna tydiga storformer i berggrunden, även om dasidorna mestades är varken exceptionet höga eer het sutna. sedimentfynaderna är mäktiga, med pana terrassytor och djupt nedskurna ävfåror. I många fa skär djupa raviner ångt in i terrasserna. Rustensåsar träder i dagen här och där. Fygsandsfät är rikigt företrädda; några av dessa, band annat vid Åmsee i Vindeävens dagång, hör ti de tydigast utformade i Norrand. Sammanfattningsvis kan sägas att band storävarna återfinns jämförbara sträckor endast inom Ångermanävens huvudde och ängs Indasäven.

154 ~ ( 152 Dessa båda, iksom Umeäven i sin hehet och Vindeäven i sin ara nedersta de, är dock regerade med vattenytorna het avtrappade. Umeäven är såunda inom den karterade sträckan het utbyggd, viket givetvis påverkat ävfåran och de recenta niporna. Enskida isoerade objekt såsom högre terrassteg, fossia nipor och fossia sanddyner kvarstår i fera fa opåverkade, men sambandet med former av yngre datum på ägre nivåer och de recenta processerna i ävfåran har gått förorat. Såvä de mest intressanta desträckorna som den karterade dasträckningen i sin hehet har härigenom minskat betydigt i värde. Vindeäven är iksom Umeäven avskuren från havet och de naturiga processerna i mynningsområdet genom kraftverksdammen vid Norrfors. Dämningskurvan därifrån sträcker sig ett tiota kiometer upp i Vindeäven. Av de svenska storävarna är det endast de regerade Ångermanäven och Indasäven som har ika markerade terrass- och nipandskap, medan aa dessa dock överträffas av Öreäven och Lögdeäven. Lägger man största vikten vid ravinernas förekomst och utformning, återstår inte något sammanhängande område av kart första rang ängs vare sig Vindeäven eer Umeäven. Däremot har fera mindre tiföden större och bättre utveckade ravinsystem: Kryekan öster om Vinden och Trinnan söder om Vännäs, varti kan nämnas Hörnåns övre opp. Se redovisningen av dessa på kartorna S6 - S9 och F2. Se även kommentaren ti F2. Ävutredningen om Piteäven och Vindeäven (Sundborg, Efström och Rudberg 1980) framhåer behovet att bevara och utnyttja möjigheterna ti jämförande studier mean naturiga och utbyggda ävar, och understryker att Umeäven och Vindeäven i detta avseende utgör ett unikt objektpar Karta F12 Vindeäven vid Vinden Kartan visar ett avsnitt där även är särskit djupt nedskuren. På vissa stäen har detta skett i fera terrassteg, varav endast en de framgår av kartan. Som exempe på intressanta partier kan nämnas att området strax nedströms Vinden har en särskit intressant utformning, i det att ned-

155 153 skärningen under en ång period varit förenad med att även förfyttat sig enbart åt höger. Härvid har uteroderats ett ferta avsatser, vika dock var för sig är så åga att de tyvärr ej kommit med i karteringen, eftersom denna skett efter en strikt definierad procedur som kräver en vertika branthöjd på minst 5 meter. Het nära den~a oka finns en brant nipa om 40 meters höjd med aktiv strömerosion nedti. Längs storävarna är det endast Indasäven, Ångermanäven och Umäven som har ika markerade terrass- och nipandskap. Dessa är dock samtiga så starkt förändrade av de genomförda regeringarna att de inte kan jämföras med Vindeävens formserier där dessa är som bäst utbidade, ti exempe på den karterade sträckan. Det måste dock tifogas, att i detta avseende överträffas aa de nämnda storävarna kart av de två skogsävarna Öreäven och Lögdeäven. Kring det ia bifödet Kryekan öster om Vinden har utbidats ett ravinsystem som redan i kartbiden kan jämföras med de största och bäst utformade i andet. Som enbart ravinsystem överträffar det kart ravinerna vid sjäva även. Det är utbidat i varierande geoogiskt underag, band annat i kontakt med en mäktig, i finsediment ti största deen nedbäddad rustensås. Formerna är mycket växande och devis ovaniga, ti en stor de mycket markerade. Området har varit föremå för normat skogsbruk och såunda devis kaavverkats. Avverkade områden har återpanterats med ta. Hea ravinsystemet är dock ovanigt opåverkat av människor. I detta avseende står det i en påfaande kontrast ti de festa av andets mer kända ravinandskap, vika inti sen tid varit åker och betesmark och där den nutida igenväxning av ravinerna ett ti uppkomsten av täta, snåriga bestånd av övträd och buskar. - Kryekanområdet torde för övrigt kunna betecknas som attraktivt för friuftsfok. Vindeäven har atså många värdefua avsnitt och många högintressanta objekt, särskit om man ser ti hea sträckan från högsta kustinjen ti sammanfödet med Umeäven. När det gäer nip- och ravinandskap enbart når dock inte någon enskid sträcka av Vindeäven het upp ti i nivå med övriga presumtiva riksobjekt.

156 Karta S20-S21 Sikån, Rickeån, Bureäven, Skeefteäven Karta 820 med Sikån, Rickeån och Bureäven iustrerar det faktum att det ågänta kustandet här iksom ängre norrut saknar förutsättningar för utbidning av större och mer intressanta nip- och ravinandskap. Förhåandet är tydigare ängs de små vattendragen än ängs storävarnas nedströmsdear. Skeefteäven omges band annat vid Forsbacka och därifrån uppströms ti Finnforsfaet av breda sedimentfynader, ferstädes med avsevärda djup. I dessa är såvä sjäva även som ett anta förgrenade raviner djupt nedskurna. Även är band annat på denna sträcka het regerad, och området kan inte ängre betraktas som ika värdefut och angeäget att bevara som iknande avsnitt ängs ti exempe Piteäven eer Vindeäven. Ävutredningen nämner Petikån som ett geovetenskapigt objekt av otvetydigt intresse. Formerna är dock så åga att endast en de kommit med på kartan 821 över Skeefteäven. För jämförese kan nämnas att kring ikbeägna små tiföden ti Umeäven och Vindeäven finns väutbidade nip- och ravinsystem av betydande utsträckning och med devis mycket hög reief Karta 822 Byskeäven Liksom de näriggande Åbyäven och Kågeäven fyter Byskeävens kustnära de fram över en andyta med reativt åg reief, där inga djupa dagångar förekommer. Högsta kustinjen går ungefär vid Åseet eer något högre, sedimentytorna strax nedströms igger något under HK-nivån. Omkring Åseet och därifrån nedströms ti Fäfors är dagången endast devis vä avgränsad, men den har genomgående en djup dafynad med horisontea sedimentytor. Utveckingen har prägats av ävens meandring, sträckan har också många exempe på tydiga terrassandskap med bågformade nipor, både recenta och fossia, samt vä utveckade ravinsystem. Ävutredningen för norra Norrand (Rudberg och Sundberg) ger Byskeäven som hehet det höga poängvärdet 3, och sträckan från Åseet ti Fäfors värderas ännu högre. Se kommentaren ti karta F3..

157 Karta F3 Byskeäven från Åseet ti Fäfarstrakten Byskeävens dagång från Åseet ti Fäfors är av växande utseende med än den ena än den andra sidan kraftigt markerad, vid band annat Grönbo och Fäfors vidgad ti bredare bäcken. I Åseet har utbidats ett ovanigt deta med stor ande stenigt materia. Vid normat vattenstånd framträder detat som ett stort anta öar, vika fortfarande omformas. Detat utgör resutatet av en obruten utvecking från degaciation ti nutid, även om mönstret ti någon de störts av de åtgärder som vidtagits för fottningen. Åseet omges av nipiknande bidningar, vika dock sannoikt ej uteroderats av strömmande vatten utan är utbidade i kontakt med en ismassa som vid sin avsmätning gett upphov ti Åseets bäcken. Från de nämnda branterna har en serie av raviner skurit sig in i omgivande sedimentytor. Ravinerna är i och för sig inte varken stora eer ovaniga, men bidningsmijön gör att detta "nip"-ravinsystem måste värderas högt. Området utgör så att säga en pussebit i beskrivningen av såvä denna som andra iknande ävdaars utvecking efter istiden. Nedströms Åseet ned ti Fäfors är daen vä fyd med sediment som gett upphov ti breda, horisontea sedimentpan. Deras nivå igger något under högsta kustinjens; de kan dateras ti en period kort efter isavsmätningen. Materiaet är ti största deen sand, och jämna tahedar dominerar också ävens omgivningar. På den sandiga översta terrassen finns på fera stäen fossia dyner, i en de fa har de vandrat upp ett stycke på den näriggande dasidan. Vid Fäfors bidar de ett sammanhängande dynfät med ånga, höga ryggar. Ävfåran har under nedskärningen och fram ti nutid meandrat, och nipor med bågform finns på oika nivåer, bidande fera terrassteg. På andra stäen når den recenta nipan från högsta terrasspanet ti ävens nivå i ett enda steg, iband med en niphöjd på nära 50 meter. Som framgår av kartan är ravinerna på vissa avsnitt frekventa och vä utbidade. Många av dem är utskurna av bäckar, men ravinernas frekvens och tendensen ti förgreningar vittnar om att ravinerosionen under tidigare perioder varit ganska intensiv.

158 -..or' 156 Omedebart nedströms Fäfors finns en ravin som utbidats under de senaste decennierna. Enigt antmäterikartor har en meanderbåge på detta stäe eroderat sig ångt in i terrassen. Från denna meanderbåge har därefter den 20 meter djupa och nära 300 meter ånga ravinen skurit rakt in i terrassen med nära nog horisonte ängsprofi. At materia ösgörs och borttransporteras av enbart grundvatten som strömmar ut vid basen av den brant inskurna ravinspetsen. Ravinen är en av de mest intressanta företeeserna i andet beträffande ravinerosion och däri medverkande processer. Liksom de näriggande Åbyäven och Kågeäven fyter Byskeävens kustnära de fram över en andyta med reativt åg reief. Området vid Fäfors utgör ett övergångsområde från ovan beskrivna förhåanden. sedimentytornas nivå sjunker här tydigt, men närmast nedströms Fäfors finns ett vidsträckt område med nip- och ravinformer, där ravinerna ti stor de utbidats i övergivna strömrännor. Som redan nämnts ger ävutredningen Byskeäven som hehet det höga poängvärdet 3. sträckan från och med Åseet ti och med området närmast nedströms Fäfors tideas värdet 4, en siffra som för sträckor nedströms högsta kustinjen ejest endast förekommer i två andra fa i samma rapport, nämigen för Öreäven och Lögdeäven. sträckans ovanigt höga värde torde ha satts med särskid hänsyn ti vissa enskida objekt, såsom områdena kring Åseet och Fäfors. Utredningen berör också effekterna på sträckan Åseet-Fäfors av panerade, omfattande regeringar uppströms. Effekterna beror på hur den naturiga vattenföringsregimen ändras, men de bir sannoikt betydande. Även om Byskeäven som hehet inte hör ti de mest skyddsvärda i andet, är dock den på kartan avbidade sträckan med hänsyn ti nipor och raviner en av de värdefuaste. I denna bedömning har viss hänsyn tagits ti bidningsmijön, inkusive oika eoiska och fuviaa former. De värdefuaste deområdena är Åseet med omgivning, samt Fäforsområdet. Bedömda enbart med hänsyn ti nipor och raviner får Fäforsområdet sättas något före.

159 Karta S23 Piteäven Inom Norrbotten kan man urskija en nordsydig gradient i sedimentmateria och fuviaa erosionsformer, såvä inom de större som de mindre vattendragen. Längst i norr dominerar sandiga och grusiga sediment, ävarna och deras biföden har starkare utningsgradienter och starkare strömning, och i många fa är de föga nedskurna. Niporna är raka, och såvä recenta som fossia meanderbågar saknas. I de få fa där det förekommer sammanhängande ravinsystem, utgörs de av en serie paraea korta och ogrenade raviner ängs en erosionsbrant mot även. Söderut bir sedimenten finare; meanderformer samt branta nipor och omfattande ravinsystem förekommer i at större utsträckning. Man kan också, kanske med större reevans, betona skinaden mean Piteävens dagång och övriga ävdaar i Norrbotten. Den speciea karaktär som prägar Tornedaen och Torneäven, där vissa sträckor hör ti andets mest intressanta beträffande ävfårans utbidning, återfinns även vid Kaix och Lue ävar. Dessa förhåanden iustreras ti en de av karta F15, som visar något av ävfårans karakteristiskt breda utformning. Nip- och ravinandskapet är däremot reativt outveckat. Piteäven är andets enda kvarvarande oregerade storäv med tydigt utbidade nip- och ravinandskap och med en ostörd utvecking fram ti mynningsområdet. De nordigare ävarna har som nämnts en annan karaktär. Vindeäven har nipor och raviner med ika hög kvaitet som Piteäven, men har gemensam nedströmsde med den fuständigt utbyggda Umeäven. I jämförese därmed är den nuvarande begränsade uppdämningen vid Sikfors av ringa betydese. Området kring storforsen-bredseet är högintressant i fera avseenden. Ävens naturiga fortsättning uppströms från Bredseet förefaer gå ängs Varjisåns djupa dagång. Piteäven tycks emeertid ha "spårat ur" sin da någonstans uppströms Bredseet, på det sätt som diskuterats för fera andra svenska ävar, nämigen genom att istidens morän och gacifuviaa avagringar fyt upp den ursprungiga, oftast djupa dagången och tvingat även att söka sig fram vid sidan av sitt normaa opp, viket den tidigare föjt under fera tusen miioner år. I varje fa är ävens nuvarande opp och storforsen en anomai. Norr om storforsen tycks det också finnas spår av andra ävopp, vika kan dateras ti den period under isavsmätningen då

160 158 storforsenområdet ännu ej höjts över havets nivå. Sjäva storforsen är, trots omfattande anäggningar för fottningen, fortfarande tiräckigt orörd för att vara ett mycket värdefut geovetenskapigt objekt. Bredseet med dess deta av ovanigt grovt materia visar stora ikhetermed Åseet i Byskeäven. Ett nära ti hands aternativ ti tokning av uppkomsten är att sjöbäckenet har bidats vid bortsmätningen av en kvariggande ismassa. De brantformer i sediment som omger seet skue då vara iskontaktbidningar. Seet med dess "nipor" har i varje fa en specie bidningshistoria. De ravinbidningar som skurit sig in i dessa sedimentbranter är dock ganska få och obetydiga ti storeken. Dasträckan från Bredseet ti Ävsbyn har ömsevis höga dasidor, ömsevis fackare omgivning. Ti stor de är dock den bitvis breda daen utfyd med djupa sediment som bidar pana terrassytor. I dessa igger även nedskuren ti växande djup. I terrasserna har ett stort anta raviner utbidats. De har växande form, men ti stor de är de enka, V-formade inskärningar som uppkommit där tirinnande bäckar övertvärar terrasserna. Vid Ävsbyn vidgar sig daen och större områden med finsediment breder ut sig på båda sidor av även. Härifrån ti Tvärån är dagången mer markerad, men vidgar sig sedan åter. Längre nedströms sänker sig sedimentytorna, och ävbrinkarna bir efterhand at ägre fram ti detat i Svensbyfjärden. Detat tiväxer fortfarande märkbart. sedimentpåagring och andhöjning samverkar ti en uppgrundning av såvä Svensbyfjärden som Pitefjärden. Piteäven har jämte Vindeäven gjorts ti föremå för en särskid undersökning av Sundberg, Efström och Rudberg (1980). Av speciet intresse är beskrivningen av sträckan från storforsen ti mynningen, samt den mer detajerade redogöresen för området kring Sikfors och Tväråns sammanföde med även ett stycke nedströms Ävsbyn. Rapporten värdesätter visserigen inte ävar och ävsträckor i siffror, men den kargör dock att Piteäven bedöms ha ett mycket högt naturvärde. Band annat gäer detta den sträcka som i föreiggande sammanhang är intressant, nämigen från och med området kring storforsen och ned ti mynningen.

161 159 I denna bedömning spear de vä utveckade niporna och ravinerna en stor ro, och inom övre Norrand finns i detta avseende ingen motsvarighet. Den desträcka som är mest intressant beträffande nip- och ravinandskap är den som avbidas på karta F Karta F14 Piteäven vid Sikfors sträckan nedströms Ävsbyn iknar i de festa avseenden den på karta S23 avbidade deen uppströms. Dasidorna är kraftigt markerade fram ti Tvärån, där dagången vidgas ti ett bredare bäcken. Nedströmsdeen karakteriseras av at fackare berggrundsformer samt at ägre terrassytor och ägre nipor, fram ti detats åga sedimentpan och mer obetydiga ävbrinkar. Området kring Tvärån-Sikfors är amänt intressant. Den kraftigt utformade Piteävsåsen prägar vissa andskapsavsnitt, och den har gett upphov ti trånga genombrottssektioner med grovt materia och starkare strömning. Ett vidsträckt fossit detaområde med mycket breda och tydiga strömfåror visar att det skett stora omäggningar av nedre Piteävens opp under andhöjningsskedet. sträckan från Ävsbyn ti området kring Tvärån är den som har de tydigaste formerna av terrasser, nipor och raviner. Enstaka vackert inskurna ävbågar förekommer, men något meanderopp i egentig mening finns inte. Däremot finner man på några stäen avagringsformer med väutbidade eveer och ävvasystem. De ejest raka niporna avbryts på fera stäen av små utvidgningar som utbidats nedströms forssträckorna. I terrasserna har ett stort anta raviner utbidats. De har växande form, men ti stor de är de enka, V-formade inskärningar som uppkommit där tirinnande bäckar övertvärar terrasserna. Någon rangordning av oika desträckor på amän geovetenskapig basis ska icke göras här. Intressant vore ti exempe att värdera Storforsen- Bredseetområdet mot sträckan nedströms Ävsbyn ti och med trakten kring Sikfors. Med det informationsunderag som tis vidare föreigger måste sträckan Ävsbyn-Tvärån sättas främst beträffande terrasser, nipor och

162 160 raviner. Liknande och i vissa fa bättre exempe finns emeertid ängre söderut, ängs skogsävarna Byskeäven, Öreäven och Lögdeäven. Inom Norrbotten finns dock ingen motsvarighet Karta S24-S26 Lueäven, Kaixäven med Ängesån och Linaäven Norra Norrbottens nip- och ravinandskap iustreras översiktigt av kartorna , från Lue och Kaix ävdaar. Torneäven har inte nipor och ravinsystem av den omfattningen att de motiverat kartering. Materiaet i ävbädden är i dessa nordigare ävar ti stor de stenigt grus, och som en föjd härav är ävens utning ganska stor, ävfåran är bred och grund, och iband fyd av bankar och öar, kring vika vattnet vid normat vattenstånd strömmar i ett anta förgreningar. Även bidar därvid i extrema fa den reativt säsynta typ av ävdasandskap där fårorna bidar ett fuständigt nätverk. Fåror med denna form beskrivs ofta som anastomaserande eer fätade. I detta avseende har särskit vissa sträckor av Torneäven tidragit sig uppmärksamhet, men motsvarande bidningar finns även i Kaixäven. Söderut bir sedimenten finare; branta nipor och omfattande ravinsystem förekommer i at större utsträckning. Ävrapporten (Rudberg och Sundborg 1975) indear sträckan från Tärendö ti Kaixävens mynning i tre desträckor med reativt höga naturvärden: 3, 2 respektive 3 i en fyragradig skaa, där den mycket sparsamt använda siffran 4 anger högsta värdet. Dessa höga värden grundar sig inte så mycket på nip- och ravinförekomster som på övriga eement i ävdasandskapet. Band annat framhås Ängesåns sammanföde med Kaixäven, där det bidats ett vidsträckt se- och detaområde med eveer och agunsjöar, ävförgreningar och öar. "Området hör ti de vackrast utbidade i sitt sag i Sverige." Ett annat toppobjekt är Linafaet i Linaäven inkusive de närmaste omgivningarna, vika innefattar väutbidade och devis storsagna fuviaa och eoiska former. "Om det bedömts som enskit objekt hade det varit motiverat att ge det värdet 4."

163 161 Om man enbart ser ti ravinbidningarna som sådana är dock aa ävdaar norr om Piteäven ointressanta som riksobjekt. Detta förhåande torde även kunna utäsas ur de framstäda kartorna. Möjigheten att raviner skue kunna ingå i något ävavsnitt som skyddas av andra skä bör beaktas Karta F15 Lueäven vid Harads och F6 Kaixäven nedströms Tärendö Kartorna F5 och F6 iustrerar de fuviaa bidningarnas speciea karaktär inom norra Norrbotten. Ävfårorna omges av sandiga terrassytor där det på fera stäen finns större och mindre strömfåror, vika vittnar om depositions- och omagringsprocesserna vid den tidpunkt då respektive område åg nära havsytans nivå. Ävfårorna sjäva igger ferstädes reativt djupt nedskurna, men även i nutiden finns sträckor där även breddas och tenderar att förgrena sig, viket såunda antyder de nämnda processerna och formerna. Karta F5 iustrerar tydigt dessa förhåanden. Ravinbidningen har inte varit särskit intensiv, viket sammanhänger att materiaet är grövre än sit och därför inte så ätt att erodera och transportera bort i suspenderad form. Ävsträckan utgör en kontrast ti band annat den de av Piteävens nipor och raviner som visas på karta F4. Ett stycke uppströms om Harads finns en nybidad ravin i övervägande sandigt materia. Särskit under och 1970-taen var ravinbidningen aktiv, och ravinen skar sig då in från den branta nipan ett par hundra meter in i terrassen. Därefter avstannade erosionen i ravinspetsen, men erosion och omagring fortsatte i ravinens sidor och botten. Ravinens utvecking har fortöpande bevakats i detaj sedan början av 1960-taet. Liknande fa av ravinerosion fastän i mindre skaa har rapporterats från andra okaer ängs Torne, Kaix och Lue ävar, ofta med ett nästan momentant föropp. I det sandiga underaget förbir dock nip- och ravinandskapet på det hea taget ganska outveckat i denna region. Kartan F6 från Kaixäven återger ett avsnitt där erosionsbranterna är ovanigt höga, men kartbiden kan för övrigt representera förhåandena i

164 r 162 de nordigaste ävdaarna. De raviner som förekommer igger oftast var för sig, i något fa kan de bida en serie av små korta raviner ängs en terrassbrant. Formen är oftast rak och oförgrenad. Detta gäer även de ängre raviner som skurits ut av tirinnande större och mindre bäckar. Eftersom ravinerna ängs dessa nordiga ävar är få, igger en och en och inte är varken förgrenade eer på annat sätt varierande, kan inte någon ävsträcka norr om Piteäven rangordnas som nip- och ravinandskap av riksobjektkass. I en eventue samordning med andra objektkategorier är det dock av värde att även nipor och raviner bir representerade, eftersom de ti process och form sammanhänger med dessa ävars materia och amänna formbidning. Fig 63 Schematisk bid av Indaen inom dess meersta de. Från Ahmann: De stora daarna, i STF:s årsskrift Schematic picture of the vaey Indaen, northern Sweden.

165 163 4 FÖRSLAG T I L L R I K S O B J E K T 4.1 ÄLVSTRÄCKOR OCH ANDRA MEDELSTORA OMRÅDEN Kartorna i s-serien redovisar samtiga större nip- och ravinförekomster från och med Värmand och Daarna och norrut. F-serien utgör ett urva ur S-serien i avsikt att des framhåa väsentiga drag i den regionaa variationen, des närmare beskriva de viktigaste objekten. De områden som ska representera nipor och raviner i form av riksobjekt bör i första hand väjas ur F-serien. I kommentarerna ti kartorna har de oika områdena beskrivits och deras värde angivits. De större områden som ansetts vara värdefuast återges i nedanstående uppstäning. Det förutsättes att den mer preciserade avgränsningen av ti exempe reservat genomförs senare. Karta Område Kommentar F F3 F4 F8 FO F F12 F13 F14 Gräsmarksområdet Lungäven-Öman Säterdaen, Sovarboravinen och De Geerravinerna Mjäån Lögdeäven Öreäven Vindeäven Byskeäven Piteäven Beyser vä utveckingen vid högsta kustinjen i denna de av andet. Det enda området i sitt sag beträffande såvä former som bidningsmijö. Intressant formbidning, mycket intressant recent utvecking. Fuständig representation i iten skaa av de norrändska dagångarnas formserier. Som föregående, i större skaa. Som föregående, i något större skaa. Imponerande former ängs en norrändsk storä v. Deområden med former av ara högsta kass. Sveriges nordigast äv med väutveckade nip- och ravinandskap, jämte Vindeäven den enda kvarvarande outbyggda även med nip- och ravinandskap.

166 ~ Motiveringarna att väja dessa framgår tydigare av kommentarerna ti de enskida ävarna och desträckorna. Ti detta kan ytterigare påpekas föjande. Lögdeäven och Öreäven framstår som de främsta representanterna för svenska nip- och ravinandskap. Hur de ska bevaras och skötas är inte patsen här att söka föreskriva i detaj. Här ska endast nämnas ett par möjigheter: Aternativ. Båda ävarna bevaras så att inte här avsedda värden påverkas negativt. Åtskiiga former av fritidsutnyttjande och annan markanvändning är vä föreniga med områdenas skydd och skötse. Aternativ 2. av Öreäven. Lögdeäven bevaras i fu utsträckning, jämte vada sträckor Vindeäven och Piteäven är de enda kvarvarande outbyggda storävarna med vä utveckade ravinsystem. Det är ett naturigt önskemå att avsnitt med tydigt utbidade nipor och raviner skyddas. För dessa ävar torde det vara möjigt att bevara vada nip- och ravinandskap i samordning med andra intressen. Lungäven-Öman är, vid sidan av några mindre eer sämre utbidade paraeer, andets enda ravinområden av denna typ, speciet med hänsyn ti bidningsmijön. Anknytningen ti Brattforsheden är intressant ur vetenskapig synpunkt, och torde vara en förde i naturvårdsarbetet och för annan fysisk panering. säterområdets värde torde redan vara amänt bekant, för övrigt hänvisas ti kartorna med kommentarer. Vika praktiska åtgärder som bör och kan vidtas ska inte diskuteras här. I biden av prioriterade ravinområden i denna region kan emeertid även Sifferbaravinerna vid Djurås komma att spea en viss ro. En pågående undersökning av dessa anger preiminärt att området eventuet kan vara av mycket högt vetenskapigt intresse, möjigen också kuturhistoriskt intressant. De ovan nämnda områdena är det svårt att gradera sinsemean, des därför att de är oika utformade och des därför att de igger i skida regioner

167 165 med oikartade andformer och oika gacia-postgacia utvecking. Närmast därefter kommer övriga: Gräsmarksområdet, Mjäån och Byskeäven. Situationen är något oika för de tre. Gräsmarksområdet är så begränsat ti sin utsträckning, att ett skydd ovikorigen bör omfatta aa områdets komponenter; beträffande dessa hänvisas ti kartan med kommentarer. Mjäån med näriggande dear av Ljustorpsån har mycket intressanta former, och en stor förde är att den i sin hehet utgör ett opåverkat vattendrag med det mesta av en norrandsävs formserier. Byskeäven har enskida avsnitt av toppkvaitet, band annat kring Åseet och Fäfors. 4.2 ENSKILDA RAVINER OCH NIPOR På några stäen i det föregående har nämnts behovet att skydda även vissa enskida raviner, vika ensamma utgör mycket värdefua, för naturvården omistiga objekt av högsta vetenskapiga intresse. Sjävfaet bör strävan vara att innefatta även dessa inom något större skyddat område. Detta kan förverkigas i två former: antingen genom att de ingår i ett skyddat nipoch ravinsystem, eer genom att de samordnas med skyddsintressen av annat sag, varigenom det eventuet finns fera anedningar att skydda området. Om inte någondera av dessa förhåanden föreigger, finns det i vissa fa tiräckigt vägande anedningar att skydda även den ensamt iggande mindre okaen. De nu kända fa av mindre ensamt iggande okaer som är mest aktuea utgörs av raviner med recent erosion. Hit kan även räknas de raviner som uppkommit i så sen tid att deras utveckingshistoria är känd genom skriftiga dokument eer genom muntiga berätteser. De festa objekten är raviner om några hundra meters ängd, enka eer förgrenade. Vid närmare granskning finner man att dessa raviner utgör en mycket heterogen grupp, ur fera synpunkter. I några pågår erosionen fortfarande, i andra har utveckingen avstannat het och vegetationen börjat etabera sig i ravinens aa dear. Vissa raviner har uteroderats enbart av grundvatten som tränger ut vid ravinens botten, i övriga har av at att döma tirinnande ytvatten varit den främsta orsaken ti erosionen. Förutom i sitiga sediment har snabb ravinbidning observerats i sand och även i nästan ren era.

168 166 I ett par ur såvä teoretisk som praktisk synpunkt mycket intressanta fa har häftig ravinerosion utösts genom schaktningar i branta nipor. I samband med ingreppen har dock okaerna i fråga bivit så destruerade att de ej kan komma i fråga som naturvårdsobjekt i vanig mening. I detta sammanhang kan påpekas att de festa fa av snabb ravinbidning i nutiden kart kan återföras på artificiea ingrepp i direkt ansutning ti okaen. Vid Naturgeografiska institutionen i Uppsaa pågår en undersökning av vada okaer med recent ravinerosion, det vi säga okaer med pågående eer nyigen inträffad ravinbidning. Även raviner där någon spektakuär förändring ej kan observeras ingår. Undersökning syftar ti att i första hand bestämma erosionshastigheten under oika förhåanden: a) Lokaen befinner sig i ett naturigt tistånd och är opåverkad av människan. b) Lokaen avspegar norma markanvändning i form av skogs- och jordbruk med konventionea metoder. c) Lokaen utgör ett experimentområde, som kan utsättas för panerade ingrepp, vikas effekter undersökes vetenskapigt. Med hänsyn ti denna undersökning, viken väntas ge intressanta resutat även för naturvården, ges här inte något sutgitigt försag ti skyddsåtgärder för den aktuea objekttypen. Några exempe på raviner som bidats under 1900-taet är dock föjande: Åtaekaravinen vid Lueäven norr om Harads Maranäsravinen vid Byskeäven, strax söder om Fäfors säterbergsravinen vid Svartäven, nordväst om Fiipstad Gränsravinen vid Lidan Längd I I I 300 m 300 m 100 m 200 m Ovanstående uppstäning bör inte uppfattas som om dessa okaer redan utpekats som de värdefuaste i sitt sag. De utgör endast en de av de fa som ska undersökas.

169 167 5 P A R T 2: SUMMARY AND CONCLUSIONS Literature, maps and other sources of information on terraces, guies and reated features in Sweden are reviewed. Ony one inventory with the same aim as the present project has been carried out before, namey sten De Geer's cassica work from 1914, "Nipandskap vid Daäven" ("River-buff andscapes at the river Daäven"), which, in spite of its tite, registered a arger Swedish terrace-and-guy areas known at that time. Scattered information on guy erosion, guy areas and reated fuvia morphoogy are to be found under various headings in a number of pubished papers and unpubished reports. Swedish officia maps have been examined as to their usefuness in inventories of this kind. Ony the deepest guies and the highest buffs are sufficienty we represented on maps, and then ony on some sheets of the Eecnornie Map, in the scae 1: Strict size-and-form imits were set for the features that were to be incuded in the inventory. The minimum vaues were, for guies: depth 3 m, ength 100 m, and ange of sope in the sides of' the guy 15 degrees. For river buffs the minimum vaues were: depth 5 m, ength 200 m, and ange of sope 15 degrees. The inventory was carried out by air-photo interpretation in combination with ground checks. The accuracy of the pubished maps cannot be stated exacty, but the mean difference in the ength of guies, found by photo interpretation and by ground checks for some seemingy representative areas, has been ess than 25 m on the ground, and consequenty ess than 0.25 mm on the pubished maps in 1: The pubished maps consist of two series, both in fu-page size. A features fufiing the requirements isted above have been registered on the 26 maps of the s-series. Areas of specia interest are shown in more detai in the F-series, which comprises 16 maps in muti-coour print. On these maps guies deeper than 15 metres and buffs higher than 15 metres are shown in a specia way with a darker coour. The areas represented on the maps are described and discussed from the point of scientific vaue as nature reserves. The text gives a rather broad survey

170 1 168 over the morphoogy of the river v~eys of northern Sweden, from the areas around the highest coastine down to the outets. Some few areas are pointed out as being of nationa interest. Among the pecuarities of Swedish rivers and their vaeys is the occurrence of waterfas and rapids even in the ower parts; the intervening reaches have sow-fowing water, which in many cases is broadened to form eongated akes. At these reaches the vaey is often widened to form a basin, sometimes with the terrace surfaces extended to form broad sediment pains. Swedish guy systems are a resut of the specia geoogica history of the region, incuding pregacia vaey formation and the combined effects of gaciation-degaciation and postgacia and upift. Of major importance is the formation of high terraces with deep sit deposits. Areas to be preserved as terrace-and-guy andscapes of prime nationa interest shoud if possibe incude the whoe set of features that show the major stages in the deveopment of the present morphoogy. Incuded in the area with extensive guy systems shoud then be: a) The origina fat surface of the highest ond odest terrace of that area, formed by accumuation, and preferaby aso same ower steps of terraces, formed by erosion. b) The river in its natura condition, showing its roe in the formation of the terrace morphoogy, preferaby with active erosion at the base of the river buff. c) The high sides of the arge pregacia vaey, cut in Precambrian soid rocks. (This point does not appy to a regions, campare for instance Värmand.) Most Swedish rivers are reguated for the purpose of producing hydroeectric power. In the ower parts of the rivers, which come inta consideration here, the rivers are transformed, not inta arge reservairs but inta steps, each step corresponding to a power pant. As a rue this means ony a moderat raise of the water surface, which in most cases, however, is sufficient to inundate the base of the buffs and the ower parts of the guies.

171 169 Among the great rivers with we deveoped river systems ony Piteäven and Vindeäven remain unreguated, the atter in fact being ony a tributary to the greater Umeäven. In the originay more scientificay vauabe vaeys of, for instance, Indasäven and Ångermanäven, the infuences of the reguations are too great to choose any part of those rivers as nature reserves representing terrace-and-guy andscapes. As those imposing and interesting vaeys are now out of consideration, and as the quaities of Piteäven and Vindeäven are not quite of the highest standard, the interest must be directed towards rivers of sernewhat smaer dimensions. The rivers Lögdeäven and Öreäven are then the best aternatives. They have both a great variety of extremey we deveoped high terraces and deep guies, as we as many other prominent features of fuvia morphoogy. Summarizing, the most important terrace-and-guy andscapes suited for future preservation are some ehosen reaches of Lögdeäven and Öreäven. Then, in this part of the country, come some areas of Piteäven and Vindeäven, these two rivers being the ony remaining unreguated arge rivers that can come into consideration. The character of Swedish terrace-and-guy andscapes varies greaty in different parts of Sweden. This regiona differentiation is eaused by the diversity in the arge-scae topography of the and surface, differences in the form of the river vaeys, and variations in the composition of the sediments. Consequenty, the extended guy-systems in Daarna and Värmand, which differ much in character from the ones discussed above, are aso ranked as being of primary nationa interest. They are: the we-known guies in the Säter area at Daäven, the Lungäven-Öman systems, and, of sernewhat ower rank, the area at Gräsmark in eastern Värmand.

172 170 6 L I T T E R A T U R T I L L D E L 2 GF'F SGU SNV UNGI Geoogiska Föreningens i Stockhom Förhandingar Sveriges geoogiska undersökning statens naturvårdsverk Uppsaa universitet, Natur&eografiska institutionen Arbeten av amänt intresse Ahmann H W:son 1939 De stora daarna. Svenska turistföreningens årsskrift 1939, sid Arnborg L Beskow G 1969 Även och niporna. Svenska Turistföreningens Årsskrift 1969, sid Ävregeringarnas inverkan på andskapsbiden. Natur i Ångermanand och Medepad, sid Hjuström H 1953 Västernorrands stora ävdaar. Natur i Ångermanand och Medepad, sid Rudberg S Sundborg Å Sundborg Å 1962 Naturandskapet. Ingår i: Wik H (red): Västernorrand, ett seke , sid Minnesskrift utgiven av Västernorrands äns andsting Karävsdetat i Karstad. Ymer 1972 sid River processes in different cimates. Journa of geography, Vo 87, No 3, sid Tokyo geographica society, Tokyo, Övrig citerad itteratur och käor Amer A och De Geer S u.å. Karta över Sätersdaen. Utgiven av Dasäskapet i Säter. Bergqvist E 1981 Castei A 1948 De Geer S 1914 Evhage C 1983 Svenska inandsdyner. Översikt och försag ti dynreservat. (Ancient inand dunes in Sweden. Survey and proposas fordune reserves.) SNV PM sid. Lavaee de 'Ångermanäven entre Åsee et a mer. Geograf. anna sid Nipandskap vid Daäven. SGU, serie C nr sid. Terrängåtergivning. En serie svenska experimentkartor. (An experimenta series of topo-geomorphoogica maps.) UNGI Rapport Nr sid.

173 171 Förteckning över Sveriges vattenfa, De och De 2 (Torneäven- Daäven) SMHI och Kung Vattenfasstyresen. Stockhom. Hörnberg E 1974 Umeäven och Vindeäven. De 2 Ävbrinksutveckingen. (The rivers Umeäen and Vindeäven. Part 2 Shore deveopment.) UNGI Rapport sid. Larsson R Å 1975 Fygbidsstudier av fuvia erosion. En metodundersökning inom Karävens övre meanderopp. (studies of fuvia erosion in aeria photographs. A methodoogica study in the meander course of the river Karäven, Western Sweden.) UNGI Rapport sid. Linde T Lundqvist G Lundqvist J Lundqvist J Nisson G och Martva S 1968 Kataog över opubicerat hydroogiskt materia. IHD Rapport Nr 3. UNGI. 240 sid Norrands jordarter. SGU serie C nr sid Övre Karävsdaens kvartärgeoogi. SGU ser C nr sid. Biaga: Jordartskarta över övre Karävsdaen Beskrivning ti Jordartskarta över Värmands än. SGU ser Ca nr sid Öreäven och dess meanderopp. En fuviamorfoogisk studie. ( The Öreäven river and its meanders. A study of fuvia morphoogy.) UNGI Rapport 19, Uppsaa. 154 sid. Observationer i sex svenska raviner (Red: Bergqvist E). Progress report, UNGI. 77 sid. Områden av riksintresse för friuftsiv och naturvård SNV, PM sid. Rudberg S och 1975 Vattendragen i norra Norrand. Geovetenskapiga natur- Sundborg Å värden. UNGI (dupicerad). 117 sid. Sundborg Å 1973 Sundborg Å, 1980 Efström Ä och Rudberg S Indasäven, Ljungan, Ljusnan, Karäven. Geovetenskapiga naturvärden. UNGI Rapport sid. Piteäven, Laisäven och Vindeäven. Naturförhåanden och mijöeffekter vid vattenöveredning. UNGI Rapport sid. Översiktig naturinventering och naturvårdspanering SNV Pub 1975: sid. Råd och anvisningar.

174 KARTORNA I S-SERIEN s 1 Ravinsystem i södra och meersta Värmand S 2 Karäven a-c s 3 Karäven d-f. Svartån s 4 Moradetat. Daäven a S 5 Daäven b-c Biaga nr S Biaga 1 S 6 Daäven d. Ljusnan. Svågan S 7 Indasäven a-c S 8 Indasäven d-e S 9 Mjäån. Ångermanäven a SO Ångermanäven b-d S Faxäven a-c S2 Fjäsjöäven a-b S3 Storån - Moäven. Gideäven S4 Lögdeäven a-c S5 Öreäven a-d S6 Umeäven a-c S7 Umeäven d. Hörnån S8 Vindeäven a-b S9 Vindeäven c-d S20 Sikån. Rickeån a-b. Bureäven S21 Skeefteäven a-c S22 Kågeäven a-b. Byskeäven a-b S23 Åbyäven. Piteäven a-c S24 Lueäven a-b S25 Lueäven c-d S26 Ängesån. Kaixäven Ångermanäven ndasäven Torneäven Teckenförkaring ti S-s e r i e n Äv Nipa Ravin Riskzon Ytvattentiföde -- River River bank Gu y Risk zone Surface water infow ~) Erosionskartor

175 KARTORNA I F-SERIEN Biaga nr F F 2 Teckenförkaring. Gräsmarksområdet Norsäven 5 5 F - F 16 F 3 Lungäven - Öman 5 F 4 Österdaäven: Moradetat, säterområdet 5 F 5 Daäven: Ävmötet vid Djurås 5 F 6 Ljusnan från Lassekrog ti Korskrogen 5 F 7 Indasäven vid Sire - Liden 5 F 8 Mjäån nedströms högsta kustinjen 5 F 9 Ångermanäven vid Ådasiden - Resee 6 FO Lögdeäven vid Norrfors - Köse F Öreäven vid Angnäs - Hummehom F2 Vindeäven vid Vinden F3 Byskeäven från Åseet ti Fäfarstrakten F4 Piteäven vid Sikfors Lueäven Pieäven * Byskeäven ** F5 Lueäven vid Harads 6 F6 Kaixäven nedströms Tärendö EROSIONSKARTORNA 6 Vindeäven * Öreäven ** Lögdeäven ** sträckor med observerad aktiv erosion i nipor i Vindeäven och Piteäven. Efter Sundberg, Efström och Rudberg Ångermanäven Active erosion on river banks of the rivers Vindeäven and Piteäven. BILAGA 7 Exempe på topo-geomorfoogisk karta enigt Evhage. Dynfät, nipor och större ravinsystem återges tydigt med denna metod. Skaan, 1:25 000, är ämpig även för att redovisa kortare ävsträckor med terrasser och nip- och ravinandskap. Exampes of topo-geomorphoogica maps according to Evhage ** Försag ti riksobjekt

176 AKTIV EROSION VINDELÄLVEN AKTIV EROSION PITEÄLVEN a b b Granhomen o 5km Skm fiw Böebyn

177 VRÅNGSÄLVEN GRÄSMARK SUNNE S KLARÄLVEN S2 c Charottenberg NORSÄLVEN LUNGÄLVEN- ÖL MAN o 5km o 5km

178 KLARÅLVEN S3 SVART ÅN MORADELTAT Biaga 2 DALÅLVEN \

179 DALÄLVEN ss DALÄLVEN LJUSNAN SVÅGAN S6

180 INDALSÄLVEN S7 INDALSÄLVEN S8 u n da

181 MJÄLLÅN ÅNGERMANÄLVEN S9 ÅNGERMANÅLVEN SIO c d o 5km Ny and

182 FAXÄLVEN S FJÄLLSJÖÅLVEN Biaga 3 a s 12 ' ' / / ' '

183 STORÅN S13 LÖGDEÄLVEN S4 G IDEÄLVEN MOÄLVEN

184 ÖREÄLVEN 815 UMEÅ L VEN 816 b

185 UMEÄLVEN HÖRNÅN S7 VINDELÄLVEN S8 d / Umeå o Skm

186 VINDELÄLVEN S9 SIKÅN b RICKLEÅN Biaga 4 S20 Roberisfors BURBÅLVEN

187 SKELLEFTEÄLVEN S21 KÅGEÄLVEN BYSKEÄLVEN S22 b / /

188 PITEÅLVEN LULEÅLVEN S24 ÅBYÅLVEN a b b S23 I

189 LULEÄLVEN S25 ÄNGESÅN KALIXÄLVEN S26 d / o 5km /

190 F Biaga 5 GRÄSMARK F2 NORSÄLVEN - River - River bank 5-15m Nipa >15m hög -River bank >15m ~ Ytvattentiföde - Surface water infow \ - Riskzon - Risk zone Ravin 3-15m djup - Ravin >15m djup - Gu y 3-15m deep Guy >15m deep Ravinbotten - Guy bottom(thaweg)

191 F3 F4 L UNGÄLVEN ÖSTERDALÄLVEN J Brattfors ÖL MAN Sutterhöjden SÄTERDALEN 2km

192 F6 LJUSNAN \

193 F7 INDALSÄLVEN F8 MJÄLLÅN b 3 km

194 Biaga 6 c K öse FO LÖGDEÄLVEN F9 ÅNGERMANÄLVEN Fä fors

195 a F ÖREÄLVEN 0 "U O t '\ 7' t

196 F4 b PITEÄLVEN Stridhom z ~ ~ :..( ~ ~ CZ >- ~ M -~ -- / /

197 F16 F15 KALIXÄLVEN LULEÄLVEN Q 3km

198 Topo-geomorphoogic map of Säterdaen, Daarna biaga 7 C. ELVHAGE: An experimenta series of topo-geomorphoogic maps ]/ "" ~ Produced by C. Evhage, Dept of Ph. Geography Univ. of Uppsaa 1982 Contour interva 5 meters Scae 1: km Godkänd ur sekre t essynpunkt för spridning stat ens Lantmät eriverk

199 Naturvårdsverket RAPPORT 356 ISSN ISBN ALLF Modin-Tryck AB, Stockhom 1986