JÄMTE KORT ÖVERSIKT AV LÄNETS BERGGRUN D OCH MALMER1 ALVAR HÖ G BOM

Transkript

1 NUTIDA MALMLETNING 20 ÅRS ERFARENH ETER FRÅN VÄSTERBOTTENS LÄN JÄMTE KORT ÖVERSIKT AV LÄNETS BERGGRUN D OCH MALMER1 AV ALVAR HÖ G BOM Med 31 tekstfg. Föjande framstäning grundar sig i främsta rummet på mina personiga erfarenheter från Sveriges geoogiska undersöknings arbeten i Skeeftefätet och i Västerbottensfjäen men även på materia och uppysningar från koegerna i Boidens Gruv A. B. Tack vare timötesgående från detta boag har jag bivit satt i tifäe att använda det het nyigen pubicerade materiaet rörande Lindbad-Mamqvists gravimeter samt en de opubicerade kartor. Då de geofysikaiska mätningar, som jag har vidrört, i ara största utsträckning för geoogiska undersökningens vidkommande utförts av A. B. Eektrisk Mametning, är det sjävfaet att jag i mycket stor utsträckning genom dess mätare bivit insatt i de mätningstekniska detajerna i de oika metoderna. För mera ingående diskussioner av mätningsresutat och princip frågor har såunda Boagets överingenjör H. Hedström atid beredviigt stät sig ti förfogande. Ti samtiga företag och personer framför jag mitt tack. Innehå. p. Inedning Berggrunden Geoogisk undersökning Berggrundskarteringen Bocketning och kvartärgeoogisk undersökning Geofysikaiska mätningar Magnetiska mätningar Eektriska mätningar Seismiska mätningar Tyngdkraftmätning Geokemi Bottningsarbeten Avsutning t Föredrag i Norsk geo. foren. 3. febr Norsk geo. tidsskr

2 222 ALVAR HÖGBOM Inedning. De tarika sufidmamsanedningarna inom Trondheimsfätet måste givetvis hava väckt förhoppningar om möjigheter för ikartade fynd inom motsvarande mijö på svensk sida och när de stora fynden inom Grongdistriktet framkommo under perioden ökades dessa förhoppningar, adenstund Grongdistriktets geoogiska fortsättning mot nordost var att söka inom norra deen av Frostvikens s:n, samt i Västerbottens äns västra de. När så krigsårens metabrist började göra sig at starkare gäande, var det en naturig sak att nämnda trakter först skue komma i åtanke, när Sveriges geoogiska undersökning år 1918 igångsatte sina undersökningar, detta så mycket mer som en de mamindikationer redan tidigare voro kända i dessa trakter, ehuru ej nöjaktigt undersökta. Den år 1918 påbörjade undersökningen utvidgades ti en amän utredning av Västerbottensfjäens geoogi, viken resuterat i en karta av QuENSEL och BACKLUND (I 929) samt i ett anta speciaavhandingar (förf. 1925, Beskow 1929, Kuing 1933, Du Rietz J 935) jämte en de smärre uppsatser av Backund 1918, 1919, 1921, 1925 och Quense 1919, 1922, 1925, På grund av fjätrakternas ogynnsamma kommunikationsförhåanden och då mamindikationer framkommit i "Skeeftefätet", inom Västerbottens urbergsområde, ansåg överdirektör Gavein det ämpigast att överfytta Sveriges geoogiska undersöknings mametningsverksamhet dit, viket skedde på hösten 1920 och där har den sedan pågått paraet med nuvarande Boidens Gruv A.B:s arbeten. Bådas verksamhet pågår atjämt, dock nu utvidgad ti förberedande gruvarbeten och gruvbrytning. Mametningsarbetena hava varit så aktuea, att kartäggningen av de icke mamförande dearna av änet fått stå tibaka, men nu föreigger en berggrundskarta över hea änet i tryck o c h beskrivningen ti densamma beräknas snart kunna tryckas. Här ska nu ämnas en kort översikt över Västerbottens äns 'Jerggrund och mamer som inedning ti en sam manfattande redot:örese för en de av de erfarenheter, som samats under de 20 år Mametningen i fjäan återupptogas av S. G. U. år BoidenboL har även bedrivit prospektering i fjäen under många år.

3 NUTIDA MALMLETNING 223 dessa mametningar pågått. Dessa erfarenheter avse det rent geoogiska arbetet samt samarbetet mean geooger och geofysiker. Den rent tekniska sidan av det geofysikaiska arbetet har sedan många år utveckats i sådan grad, att den bör het edas av tekniskt vä utbidade speciaister. Diettantism har förorsakat och förorsakar atjämt, här som överat annars, stora onödiga kostnader. Berggrunden. Vad änets berggrund beträffar, visar varje karta över densamma tvenne ti sin karaktär väsentigt skida områden, nämigen de östra två tredjedearna, som uppbyggas av urberg eer prekambrium (jfr A. Högbom 1937), och den västra tredjedeen, utvisande ett avsnitt ur den kaedoniska fjäkedjans östra de med dess av reativt ornetarnorra sediment uppbyggda östra randzon. För Västerbottens prekambrium har jag uppstät föjande ådersschema: Diabaser (postjotniska eer jotniska). Rapakivigranitserien. Diabaser. Sorseegranitserien. Vargforsformationen, yngre prekambriska suprakrustaformationen. Diskordans. Revsundsgranitserien, yngre urbergsgranitserien. Ädre grönstensgångar. U rgranitserien, ädre urbergsgranitserien.. Ädre prekambriska (arkäiska) suprakrustaformationen. Den sistnämndas byggnad och stratigrafi framgår av fig.. Häefint-eptitserien, en rent vukanisk bidning med avor, tuffer, vukaniska breccior etc., representerar det ädsta vi känna av änets berggrund. Veckningsröreser och åtminstone två serier av granitintrusioner i densamma hava förorsakat växande strukture utbidning ävensom andra omvandingar speciet metasomatiska sådana, varom mera nedan, hos de ädre bergarterna. Kemiskt-mineraogiskt växar serien från andesiter och daciter ti sura kvartsporfyrer och från natron- ti kaidominanta typer. Grönstenar uppträda både

4 224 ALVAR HÖGBOM Porfyrer r'yiter Kvartsiter Leptitcr Fig.. Schematisk framstäning av den ädre suprakrustaformationens byggnad med de oika seriernas inbördes förhåande. (Förut pub!. i 17.) såsom bäddar och som gångar. Eruptionerna torde huvudsakigen härröra från sprickor, men i en de fa synes sannoikt, att verkiga vukaner förefunnits. Tydigt yngre än den ovan nämnda, ädsta vukaniska serien är en huvudsakigen av avor och med endast underordnade tuffer uppbyggd vukanisk serie, porfyrii-porfyrserien (Arvidsjaurporfyrserien) (se Grip 1935 och A. Högbom 1931 b, 1937). Denna visar en tämigen kontinuerig utvecking från basatiska ed över daciter och keratofyrer ti sura kvartsporfyrer. Ti serien höra även gångbergarter samt okaa små sedimentationsbäcken, huvudsakigen med okat omagrat vukaniskt materia: kongomerat, erskiffrar, m. m. Denna formation har en bestämd utbredning, begränsad ti ett höjningsområde, som i söder och öster omgives av fyitseriens sedimentationsområden..jen vukaniska serien är i rege bott obetydigt veckad. Den ovannämnda fyitserien utgöres av gråa eer svarta, grafitförande och oftast kisiga, fyitiska skiffrar med mycket underordnade ager av kvartsit, grävaekor och kongomerat. Kvartsitsandstenar ekvivaera devis denna serie i de västra områdena och utgöra synbarigen en kontinentafacies. I Skeeftefätets centraa de överagrar denna sedimentserie konkordant eptitserien i vars översta de ofta tuffer och kastiska sediment växeagra. I Boidenområdet markera grävaekeutbidade bottenager, att en viss diskordans gent emot underaget föreigger och något ängre norrut komma kvartsitkongomerat och kongomerat med kvartsitboar i grönstensmatrix samt ännu ängre norrut poymikta kongomerat med boar av Arvidsjaurfätets porfyrer såsom bottenager. Här föreigger såunda en transgression från söder mot norr, varigenom sedimentseriens bottenager i norr biva väsentigt yngre än de i sydväst. I södra deen av fyiseriens utbredningsområde uppträda ofta grönstensager, spiitartade

5 NUTIDA MALMLETNING 225 extrusioner eer ytiga intrusioner, inom seriens undre de. Längre norrut äro dessa samtidiga med botten bidningarna och ännu ängre norrut ädre än dessa. Porfyriterna i den yngre vukaniska serien överagra de understa fyiterna ängst i sydväst samt ekivaera ryitseriens grönstenar. De bida tiika den undre deen av porfyritporfyrserien, vars porfyrer i nordost överagras av fyitserien. Härav framgår huru intimt egentigen dessa tre serier eer eement i den ädsta suprakrustaformationen sammanhänga. Leptit- och ryitserierna äro ganska starkt hopskjutna och visa ofta mycket branta såvä agerstäningar som veckaxar och stängigheter, men i stort sett är veckningen mycket fack. De branta veckaxe- och stängighetsriktningarna markera i rege smådrag, som stå vinkerätt mot de egentiga veckaxarna, de som betyda något för mambidningarnas form och utsträckning. Även porfyrit-porfyrserien är något veckad men i rege mycket mjukt. Branta agerstäningar förekomma där endast het okat. Denna suprakrustaformation genomsås av tvenne varandra ti tiden ganska närstående granitserier, vikas ådersskinad dock framgår därav, att den ädre stenat och att i dess sprickor diabasmagma uppträngt såsom ett "Nachschub", innan den yngre granitserien, Revsundsgranitserien, trängde upp och omvandade diabasen ti amfiboit, de s. k. ädre grönstensgångarna. Urgraniterna, som den ädre serien betecknas, eer jörngraniterna visa en he rad differentiationsed från gabbror och ganska basiska graniter ti röda saiska graniter. Deras intima samband med en bestämd veckningsperiod framgår av deras strukturea utbidning samt av deras geoogiska uppträdande i antikinaer, viket visat sig vid de berggrundskarteringar, som utförts inom Skeeftefätet.1 Dessa graniter äro adees tydigt förbundna med och orsak ti de senmagmatiskt-metasomatiskt betonade processer, vika des omvandat den ädre berggrunden, des i samband därmed åstadkommit sufidmamsbidning. De yngre graniterna, i rege grovporfyriska typer, åtföjas även av noriiiska gabbror. Småkorniga graniter av s. k. Skeefte- eer stockhomstyp finnas endast mera underordnat. Även denna granitserie har varit sufidmamsförande och dessutom är den upphov ti den migmatitbidning, som särskit karakteriserar kustområdena. 1 jfr fig. 13 där de magnetiska indikationerna markera mot V fackt stupande små antikinaja utöpare från en större urgranitantikina eer -döme i Ö.

6 226 ALVAR HÖGBOM I de fa där urgraniter och eptiter genomvävts av yngre granit- och pegmatitgångar har dock ingen riktig migmatisering ägt rum, synbarigen därför att vi i Västerbotten se för ytiga snitt. Detta bestyrkes av att de egentiga migmatitområdena utgöras av de högre iggande fyitiska sedimenten, vika visserigen ofta bivit mycket starkt genomdränkta av yngre granitmateria, men på grund av sin mineraogiska karaktär icke bivit så uppsmäta och granitiserade som t. ex. faet är med materiaet i de meansvenska migmatitterrängerna (jfr Magnusson 1937 etc.). Här som atid verkar grafithaten "hämmande" på metamorfosen. Hea det nu skidrade kompexet, urbergets ädre avdening, har sedan bivit starkt nedbrutet och inom en bestämd geoogisk zon på gränsen mean Arvidsjaurporfyrernas höjningsområde och fyitseriens sedimentationsområde (fig. 2) 1 bidades en yngre suprakrustaformation, huvudsakigen av grova kongomerat men med insag av kaksandstenar, erskiffrar samt grönstensager. Denna formation, Vargforsformationen, betecknar atså en verkigen yngre, sjävständig formation, viken stundom är ordentigt veckad. Den genomsättes av en granitserie, Sorseegranitserien. På denna grund är jag böjd hänföra den ti urberget som en yngre avdening före det prekambriska jotnium, ti viken dock reationerna här icke äro kända. Sarsdegraniterna äro mycket friska, rapakiviiknande och uppvisa i rege porfyriska randfacies, vackra avkyningsfenomen, gent emot ädre bergarter, t. ex. Vargforskongomerat och Revsundsgranit (se fig. i A. Högbom 1931, 1937). Serien åtföjes av diabasgångar såsom "Nachschub". Ti densamma torde även höra egenartade monzonitiska-syenitiska porfyriter samt oivindiabasutbidade grönstenar av Åsbydiabastyp. Verkig rapakivigranit finnes som utöpare från Ångermanandsområdet på en ö i sydost. Hithörande grönstenar finnes både där och på södra änsgränsen nära fjäen. Fera gångar av Å sbydiabastyp (troigen postjotniska) uppträda i sydost. Urbergsområdets mamförekomster äro av de mest varierande sag. Fyitseriens primära hater av magnetkis eer svavekis äro vä de ädsta mamdepositionerna, men de äro överat värdeösa ur ekonomisk synpunkt. Leptitserien däremot innehåer ett stort anta jfr. sid Enigt Grips iakttageser finnas med Vargforsformationen jämföriga avagringar även öster om Arvidsjaurområdets östra gränszon.

7 Gränsområdet mean Arvidsjaur-och Skeeftefäten Ska a L WOOOO O !O R5 30hm Fig 2. Karta utvisande Vargforsformationens och Sorseegranitseriens utbredning samt deras förhåande ti fyitseriens utbredningsområde. Obetecknade områden upptagas av eptit- och porfyrserierna samt av ädre och yngre urbergsgraniter z c: :! o > ;: > r' ;: r' [TJ -i z z C N -... '.,!)äket(jons östro gräns m Sorseegranitserien - VargförsfOrmationen fj sedimentationsområde

8 228 ALVAR HÖGBOM mamkroppar eer mamdepositioner, än kompaktmamer, än impregnationsmamer. Iband igga de förra med skarpa gränser emot ganska oomvandad eptit, iband igga de i omvandingsområden och omgivas då ofta av impregnationer. Det ursprungiga bergartsmateriaets mineraogisk-kemiska karaktär och struktur, graden av mekanisk deformation samt den tektoniska positiontn hava jämte temperaturoch tryckförhåandena varit bestämmande för mambidningarnas art, form och storek. De mambringande ösningarnas sammansättning och karaktär äro givetvis också bestämmande för mamkaraktären. Med det ota kombinationer och variationer av dessa faktorer, som kunna tänkas, är det givet att mambidningarna, trots att de genetiskt stå varandra mycket nära, dock kunna uppvisa en sådan rik växing ifråga om mineraparagenes, form och storek samt i förhåandet tiji omgivande bergarter. De omvandingar, som karakterisera de mamförande områdena, är bidandet av "mamkvartsiter", korit-, sericit- och, ehuru säan, biotitkvartsiter, antofyit-, granatoch cordieritkvartsiter, andausitkvartsit och andausitfes. Ursprungsbergarternas primära karaktärer äro oftast het utsuddade och fätspatmateriaet het förstört. Dock kunna iband reikta kvartsströkorn vittna om att utgångsmateriaet t. ex. ti en grönstensik korit-kvartsit varit en dacit eer rent av kvartsporfyr. Skarnbidningar uppträda mera säan, men hornbände-, biotit-, diopsid- och granatskarn hava iakttagits. I skarn har även sekundär andesin iakttagits. Andra sekundära minera äro baryt, magnetit, gahnit och korund (obs!). Mammineraen äro svave-, koppar-, arsenik- och magnetkis, zinkbände, bygans, by-koppar-antimonminera såsom fahertz och bournonit samt b. a. by-antimonmineraen bouangerit, jamesonit och geokronit etc. Andra minera äro gudmundit, gedigen vismut, gud, eektrum (siverrikt gud) och tennkis samt pyrargyrit, cubanit, vaerit, bornit, gedigen koppar, magnetit, imenit, hämatit och ruti. Den synnerigen minerarika Boidenmamen är föremå för en mycket grundig undersökning av O. Ö DM AN ( 1938), som nyigen framagt de preiminära resutaten av denna. Den ikaedes minerarika Bjuridenmamens paragenes har studerats av S. GA VELIN ( 1936). Sjäv har även jag tidigare syssat med dessa mamers minera (jfr A. Högbom 1928), en undersökning, som dock måste äggas åsido för andra arbeten. Beträffande mamernas genesis kan anföras såsom ofrånkomigt att mamkvartsitbidning och sufidanrikning ägt rum inom randzoner

9 NUTIDA MALMLETNING 229 av urgranit i tydigt samband med dennas kristaisation och veckningsröresers avsutande. U rgraniterna bruka betecknas såsom synorogena eer syntektoniska på grund av att deras framträngande ägt rum i direkt samband med en viss veckningsperiod. Att urgraniter såunda adees bestämt varit mambringare är säkert, men huruvida a egentig mamförning av ekonomisk betydese i Skeeftefåtet enbart är ett resutat av urgraniternas verksamhet kan diskuteras, ty även Revsundsgraniterna äro åtminstone i någon mån mambringande, viket b. a. framgår av observerad svave- och arsenikkisanrikning i en porfyrisk randzon, en avkyningszon, ti vanig Revsundsgranit. I och med att mambidningen kan stäas i så intim reation ti vissa urgraniters och i senare faet ti Revsundsgraniters kristaisation och åtminstone i förra faet ti metasomatiska omvandingar, inses att gränsen mean vad man vi kaa en senmagmatisk och en m tasomatisk process i detta faet måste vara mycket fytande. För oss, åtminstone ännu, okända temperatur- och tryckförhåanden göra det svårt att riktigt föja den "metaurgiska" processen, men nog igger det nära ti hands att antaga, att åtminstone vissa kompakta sufidmassor med praktiskt taget oomvandad sidosten ganska vä kunna sägas hava karaktären av att vara inträngda i eptitserien, under det att impregnationsmamerna adees påtagigt äro förträngningar i densamma. Brecciebidningar inom mamkroppar och i deras omgivning visa i fera fa dessutom på sena mamomfyttningar. En de mamminera uppträda i fera generationer. En viss minerasuccession kan nog faststäas för varje mamkropp, men en mera genere sådan gäande för hea fätet är ännu osäkert om man kan finna. O. Ö DMAN har i sitt ovan nämnda arbete anfört att han ansett sig kunna konstatera trenne oika mambidningsepoker i Boidenma men. Sufidmamerna uppträda i mycket bestämda stråk eer nära nog med stratigrafisk regebundenhet, ett förhåande, som varit av stor vikt för mametningen inom Skeeftefätet. Denna regemässighet, som jag för övrigt tidigare (1928) påtaat, uppvisar iksom mambidningen i sin hehet mycket stora ikheter med förhåandena i fjäen. På grund av mambidningarnas förekomst omedebart under, någon gång i sjäva undre kontakten på fyitserien (fig. 24), kan mamhorisonten föjas genom en kartering av fyitstråken, viket skett des på häbottningar, des magnetiskt och eektriskt. Ett exempe på mamernas uppträdande i ånga stråk ger Åsentrakten

10 230 ALVAR HÖGBOM Mam Eektriskt mätt fyitgräns Mambock Fig. 3. Karta över Å senområdet i Norsjö socken, utvisande mamkropparnas ägen i förhåande ti fyitstråken samt den kända bockspridningen från mamerna. (jfr. fig. 37 i 17.).;.

11 NUTIDA MALMLETNING ::. 7.. : ;' -..:... - _, ==----- Mam Porfyr Sericit- och Fyitserien Eektrisk keratofyr koritkvartsit indikation Fig. 4. Boidenmamens äge i förhåande ti den genom eektriska mätningar noggrannt karterade fyitseriens undre gräns en. O. Ödman. (Förut pub. i 28, jfr. 17.) (fig. 3). Boidenmamen hittades först sedan en noggrann kartering av fyitgränsen sorterat ut de eektriska störningar, som sammanhängde med denna, varigenom mamhorisontens omböjning också karades ( fig. 4). Den kaedoniska fjäkedjan har sedan gammat inom Skandinavien uppdeats i trenne mer eer mindre tydiga, ängsgående zoner: köizonen, sevezonen och den östra kambro-siurranden. Den sistnämnda utgöres åtminstone inom Västerbotten av kambriska kvartsiter, erskiffrar och aunskiffrar, under det att ortocer-kaksten endast påvisats från ett par stäen. Längst i söder, där randzonen är bred, hava även graptoitförande underordoviciska skiffrar påvisats. Kambriums bottenager utgöras oftast av sandstenar, medan kongomerat spea en mycket obetydig ro. Dessa bottenager via överat ängs östranden på urberg. Ovanpå dessa ager av norma eer östig kambro-siur via i rege skåor av kvartsit, Strömskvartsit, eer av

12 232 AL VAR HÖGBOM sparagmit, skjutna västerifrån ut över kambro-siuren. Genom docent KuLUNGs arbeten inom Västerbotten år 1936 har mera generet bevisats att dessa skåor hava en regiona karaktär. Dessa eement, sparagmitserien och Strömskvartitserien, utgöra den undre resp. övre kompexen i en såsom eokambrisk betecknad formation, ursprungigen utbidad direkt på urberget och överagrad av norma, marin underkambrium. På grund av sitt geografiska uppträdande och sin ofrånkomiga anknytning ti fjäkedjesynkinaens östra rand hava dessa bidningar betecknats såsom fjärandbidningar eer geosynkinarandbidningar. Geosynkinabidningen har tydigen påbörjats mycket tidigt. Den gama TöRNEBOHMsKA beteckningen på dem var "kastisk seve". Den understa deen utgöres av röda sparagmiter, fätspatsandstenar, samt kongomerat. De gråa sparagmiterna äro i stort sett tryckmetamorfa derivat av de röda, i det att den röda färgen försvunnit och korit- och annan mineranybidning framkaat den gröngrå färgen. I sparagmitserien ingå stundom karbonatstenar samt i deras övre dear tiiter och varvskiffrar, påträffade av O. KuLUNG, som inom kort kommer att pubicera en ingående redogörese för Västerbottens sparagmit-kvartsitområde, som han karterat under år Den nu nämnda randzonens tektonik karakteriseras i främsta rummet av överskjutna skåor, des ganska ånga, regionaa. sådana, des mindre, nästan taktegeartat sammanskjutna, eer ock av veck- och vecköverskjutningar. U n deriggande urberg har ferstädes såvä inom randzonen som i dess östra kant ryckts med i överskjutningarna eer ock uppveckats. Köizonen utgöres ti största deen av fyiter, grafitfyiter, kvarts- och kakfyiter samt kakstenar och kongomerat, huvudsakigen kvartsitkongomerat Redan för änge sedan hava i Trondheimsfätet tarika fossifynd visat den ordovicisk-siuriska ådern av denna serie. På svensk sida föreåga endast crinoidefynd tis KULUNG ( 1925 och I 933) kunde påvisa en he de siuriska fossi. Den horisont, som jag tidigare ( 1925) använt mig av för en uppdening av fyiterna i en ädre och en yngre avdening (fig. 5), hade jag på grund av paraeiseringar med norska förhåanden, b. a. V og T I 922, antagit vara av meanordovicisk åder. Enigt KuLUNG skue den emeertid beteckna gränsen mean ordovicium och siur. Horisonten i fråga markeras av ett kvartsitkongomerat, "Vojtjakongomeratet", med direkt överagrande crinoideförande kaksten. Under denna gräns

13

14 234 ALVAR HÖGBOM igga övervägande kvartsiga fyiter samt grafitfyiter. Över densamma dominera kakfyiter, kaksandstenar och svarta erskiffrar. De senare äro ädre än kakfyiter:1a men ej atid utbidade. Denna crinoideförande kakstenshorisont är dock icke direkt föjd in i det av KuLUNG ( 1933) funna fossiförande området. I köizonens övre de ingå även gabbrogrönstenar, tuffartade sediment samt intrusioner av Trondheimitisk karaktär, utöpare från St. B0rgefjeds stora granitmassiv. Iband äro dessa agerintrusioner av granuitiska iband mera bandade, myonitartade, extremt kvartsrika derivat (Högbom 1925). I undre deen av serien dit även kärvskiffrarna, porfyrobastskiffrarna, höra, ingå här och var effusiva grönstenar med keratofyrer, den s. k. Mesketserien, samt kvartsporfyrer. Kärvskiffrarna hava utgått från såvä sedimentärt som eruptivt materia, men utgångsmateriaet är i de mera metamorfa utbidningarna stundom svårt att identifiera. Den egentiga sevezonen, "den kristaina se ven", med sina granatgim merskiffrar, granatgnejser, injektionsgnejser, amfi boitmassor och sura eruptiv är ett högmetamorft och svårtokat kompex. I väster synas kärvskiffrarna åtminstone i rege direkt överagra och nedåt övergå i seveskiffrar. I öster igger denna sevezon skjuten ut över randbidningarna mot vika såunda inga säkert primära kontakter föreigga. Emeertid synes det ofrånkomigt, att i sevezonen ingå des högmetamorfa derivat av sparagmit-kvartsitserien, des högmeta morfa derivat av köizonens bergarter. Amfiboiterna hava genombrutit denna kompex och i sin tur uppbadats av sura eruptiv, vika på fera hå så injicerats i de omgivande sedimenten, att migmatiter, injektionsgnejser, och het granitiserade bergarter uppstått. Oiviostenarna med sin växande utbidning äro atid ädre än Vojtjakongomeratet och synas bida en bestämd horisont inom de undre fyierna och kärvskiffrarna. Peridoiter av samma karaktär finnas dock även i sevezonen och i amfiboitmassiven. En viss hat av krom förefinnes oftast i dessa peridotiter, men den uppgår endast ti några få O-des procent och är såunda adees värdeös. Fjäkedjans mamer utgöras med undantag för en de obetydiga sufidmams- eer titanomagnetitförekomster i sevezonen av sufidmamer knutna ti den övre fyitseriens gabbro- och Trondheimitintrusioner. Lika visst som i dessa eruptiv föreigger en he serie av differentia från normaa gabbror ti kvartsdioriter och natronbetonade sura ed, Trondheimiter, ika visst är att sufidmamerna

15 NUTIDA MALMLETNING 235 hava sina speciea karaktärer, at efter det de äro mer eer mindre direkt knutna ti det ena eer andra differentiatet. Ena ändedet är nicke-magnetkistypen dit den kompakta svave-koppar-magnetkistypen närmast torde höra, d. v. s. den s. k. Suitämatypen. I Västerbotten anser jag i varje fa, att Remdasmamen (A. Högbom 1925) är en dyik, men in situ iggande, ortotektisk sufidmamsutsöndring i gabbron och som därför iksom denna uppvisar myonitstrukturer. Andra kismamer, t. ex. nyfynden från sommaren 1937, visa samband med surare grönstenar och därmed samhöriga derivat. De hava också sina speciea karaktärer. Sist i serien kom mer den pneumotektiska stekenjokktypen (A. Högbom 1925, 1928), den mest ågtempererade mamen, bidad genom metasomatiska processer, des inom, des i omedebar anknytning ti en Trondheimitisk, granuitisk agerintrusions utkiande och kristaisation. Sufidmamsdepositionen har här skett samtidigt med sericitkvartsitbidning och kacitutfäning i omedebar ansutning ti veckningsröresernas avsutande. Stora ogranuerade kakspat-"ögon" inuti mamen visa, att ingen egentig pressning träffat mamen sedan dessa bidats. Mammineraen i dessa mamer utgöras av svave-, koppar- och magnetkis, zinkbände och mera säan bygans. I vissa typer förekommer även rätt mycket magnetit, tihörande samma bidningsepok som sufiderna. En het obetydig gudhat har påvisats i mam från Stekenjokk. En specie typ av mam representeras av Grinntjärn- eer Kamgruvestråket vid Tängvattnet i Tärna s:n. Här föreigger öster om tjärnen en stor kvartskropp intruderad i fyiterna men utan kishat. Väster om tjärnen finnes ett 20-ta kvartsgångar (fig. 6) av vika de östigaste visa höga men ojämna hater av bygans, zinkbände och stundom även gud och siver. Kiser saknas nästan adees. ju ängre mot väster desto fattigare och värdeösare kvartsgångar. Deras bredd är max.,5 meter, varför det ekonomiska värdet är ågt. Ett par värdeösa bornitförekomstar i oivinsten samt av antimonfaherts inom Tärna socken må även nämnas. A v speciet intresse för mametningen, här iksom i Skeeftefätet, är att mamerna uppträda med nära nog stratigrafisk regebundenhet i närheten av den ovan nämnda crinoidehorisonten samt dessutom inom en av tektonikens huvudzoner, nämigen den av grönstens- och Trondheimitintrusioner karakteriserade västra köizonen,

16

17 NUTIDA MALMLETNING 237 som i stort sett är av synkina karaktär. Detta framgår av fig. 5, där ett försök gjorts ti uppdening av köiskiffrarna i en ädre och en yngre avdening, viket i rege har skett genom föjandet av den tidigare angivna gränszonen, men inom mindre områden genom föjandet av grafitfyit- eer kakfyitstråk. I det senare faet kan icke med säkerhet avgöras, om t. ex. grafitfyiterna äro ordoviciska och ädre eer om de äro av siurisk åder. Försöket torde i varje fa visa vissa tektoniska huvuddrag samt även huru de stora dragen stundom östs upp i en de små syn- och antikinaer. De stratigrafiskt regebundet uppträdande oivinstenarna hava inagts, men för övrigt har det bortsetts från eruptiven. Så utgöres t. ex. Fjäfjäens antikina nästan huvudsakigen av s. k. eruptiva kvartsiter och granuerade graniter men endast obetydigt av grafitfyiter. Eruptiven höra dock här ti den undre grafitfyitzonen. Mamfyndens regionaa fördening framgår även av figuren. Denna stratigrafiska och tektoniska fördening har förf. tidigare påtaat vid fera tifäen ( 192 1, 1925 och 1928), tidigast i ansutning ti ett föredrag av professor Th. Vogt i Stockhom år I sevezonen förekomma här och var ti och med ganska utbredda impregnationer av kopparkis i amfiboit och andra bergarter samt även små järnmamskoncentrationer, både med och utan titanhat. En titanhatig, het obetydig koncentration uppträdde i en egenartad eruptiv, extremt kvartsrik bergart. Ingen av förekomsterna denna zon har hittis visat sig vara av ekonomisk betydese. Mametning. Mametning. efter moderna principer och i verkigt systematiserad form innebär berggrundskartering, bocketning i samband med kvartärgeoogisk undersökning, geofysikaiska mätningar, tokning av vunna resutat samt bottningsarbeten. Erfarenheterna både i Västerbotten och på andra hå hava visat att geoogin är "a" och "o" i a mametning och att edningen av sådan verksamhet bör äggas i händerna på en verkigt skoad och dessutom praktiskt inriktad geoog. Denne ska för geofysikern angiva eventuea arbetsuppgifter och han ska sedan tisammans med den senare toka resutaten av mätningarna och dirigera bottningsarbetena. Norsk geo. tidsskr

18 238 ALVAR HÖGBOM Geoogisk undersökning. Berggrundskarteringen. När mametning tages upp inom ett område, bör först och främst genom översiktsrekognoscering vara avgjort, om det överhuvudtaget inom detsamma förekommer sådan berggrund, som kan vara mamförande. Om så är faet, igångsättes en så detajerad kartäggning av de aktuea partierna, som bottningarna medgiva. I områden, som äro särskit dåigt bottade, kan det vara nödvändigt att här och var gräva sig ned ti berggrunden för att få några håpunkter på densamma. I amänhet är det ämpigt att kartera i så stor skaa som möjigt. Sammanstäningar i mindre skaa : eer : t. ex. äro dock nödvändiga för översiktigheten. I första hand användes tigängigt kartmateria såsom topografiska kartor, gärna uppförstorade, antmäteri- och skogskartor. Då detta kartmateria icke är ti fyest, får man göra sig kartor sjäv. I Västerbotten hava i stor utsträckning hantangare tagna band ortsbefokningen kommit ti användning för detta ändamå och med synnerigen goda resutat. Omdömet gäer såvä Skeeftefåtet som fjätrakterna. Man åter het enket ett "ag" gå injer med kompass och stegning på t. ex. var 100-de meter mean stakade och noggrant uppmätta basinjer på a 2 kiometers avstånd från varandra. En man sköter t. ex. kompass och stegning, en annan ritar in häar, myrkonturer, mambock, ägogränser och eventuet ämpig topografi, varjämte 2 man, en på var sida, hjäpa ti med instegning av konturerna, eta bock samt taga prov av bottningarna. Prov och berghäar åsättas samma nummer. I amänhet hava dessa kartäggningar skett i skaan : 2 000, : eer : 8 000, de senare vaniga skogs- och antmäteriskaor. Stundom hinner man staka upp området för den geofysiska mätningen och då är det ju bekvämt och ämpigt, att inägga detajerna i geoogin i förhåande ti detta staknät, varigenom konnektionen med mätningsresutaten är ätt att göra. Det bör framhåas att dessa stakningar, som avse att åstadkomma ett vinkerätt rutnät, ofta ske på ackord, varvid farten uppdrives ti förmån för antaet per dag stakade kiometer men ti förfång för noggrannheten. stakningen bör därför kontroeras så att det hea icke bir skevt, ty då kunde mätresutaten, som atid inäggas på rutpapper med räta vinkar, giva en feaktig bid, förutom det att konnektian med andra kartor bir feaktig. Detta är faktiskt viktigare än

19 NUTIDA MALMLETNING 239 man vi tro, ty vid mycket stora stakningar biva feen stundom ganska stora. Under senare tid har kartäggning genom fygfotografering vunnit atmera terräng och det är ju intet tvive om att man i dessa fygfotokartor fått ett utomordentigt gott kartmateria för prospekteringsändamå. Exempe härpå kan ju kanske främst uppvisas från Norge, där ju dyik kartäggning skett speciet för prospektering i ett par områden. A. B. Eektrisk Mametning i Stockhom har band sina verksamhetsgrenar upptagit prospektering från uften. Denna kan dock endast bedrivas i vegetationsösa områden såsom öknar, fjätrakter ovan trädgränsen samt i frispoade kustområden. I skogsområden eer i trakter, där annan vegetation i större utsträckning täcker marken, kan man icke se någonting av värde utav berggrunden. Detta har jag egen erfarenhet av från Sverige, Bakan och Aaska. Särskit i sistnämnda and hade jag tifäe att under mer än en månad pröva prospektering från uften, då jag under denna tid disponerade ett fygpan för detta ändamå. Förutom att bergartsstråken karteras upp genom detajarbeten, skoa vid dessa strykning och stupningsförhåanden, veckaxar och stängigheter inäggas. För en ordentig utredning av tektoniken, som icke bott är bestämmande för mamernas geoogiska äge utan även för deras form och storek, är det nödvändigt, att man har kart för sig huru det område, man mametar, fogar sig in i den stora tektoniken. Det är såunda nödvändigt med en regiona kännedom om ett större område. Såsom förut framhåits u pp träda sufidmamerna såvä inom Skeefterätet som i fjäkedjans köizon med en viss stratigrafisk regebundenhet. I Skeeftefätet föjer mamzonen ryitseriens undre gräns, viken i sin tur i rege kan föjas såvä eektriskt som magnetiskt. I fjäen utgöres edhorisonten av gränszonen mean ordovicium och siur, viken där markeras av en crinoideförande kaksten samt ett direkt underagrande kvartsitkongomerat Denna gräns är mestades föjbar kiometer efter kiometer och utgör iksom förut angivna fyitgräns en utomordentigt god edhorisont för mametningen. Kartäggningen av dessa horisonter medför också att man därigenom samtidigt får fram viktiga tektoniska edinjer. Vid bedömandet av de tektoniska förhåandena måste framhåas faran av att på grund av brant stående små veckaxar eer stängigheter antaga stora djupgåenden på eventuea mamer. Såvä i Skeefte-

20 240 ALVAR HÖGBOM fätet som i fjäien har det visat sig att hea tektoniken, sedd i stort, är mycket fack och förhåandevis grund. Vertikaa agerstäningar och vertikaa stängigheter äro emeertid mycket vaniga. De sistnämnda äro dock ett sags sekundär- eer andrahandsfenomen, som ofta stå vinkerätt mot den egentiga fätriktningen eer mot de stora veckaxarna. Här som över at i bergskedjor åstadkommer bergskedjetrycket icke bott en serie ongitudinea, mot nämnda tryck vinkeräta veck, utan på grund av inhomogeniteter även tvärveckningar med axekuminationer resp. -depressioner i de stora ongitudinea vecken. Härvid bidas även dessa stängigheter eer småveck. De representera såunda icke en senare veckningsrörese. På fig. 3 visas huru mamer grupperat sig på ömse sidor av ett genom häar, eektriska mätningar och diamantborrning kartagt fyitstråk. På södra sidan igga A senmamerna i en rad med nästan horisonte fätutsträckning, men enigt kända bottningar med ofta mycket utprägad vertika stängighet. På norra sidan igger den 1100 meter ånga Kedträskmamen. I eptitserien inom detta område återfinner man denna facka tektonik. Väster om det på fig. 30 visade området vidtager det s. k. Maånäsområdet, där staten har en he rad fyndigheter iggande i ett ångt stråk. Ä ven här visar den amänna geoogin, att fätstupningen måste vara mycket fack, och att såunda mamerna icke kunna förväntas hava några större djupgåenden, viket även senare bottningsarbeten bestyrkt på fera stäen. Endast i vissa, ur tektonisk synpunkt gynnsammare områden hava mamerna djupgåenden, som mera motsvara deras storek i dagen t. ex. Boiden. Bocketning och kvartärgeoogisk undersökning. En övervägande de av upptäckterna av Skeeftefätets mamer har skett på grund av uppgifter från ortsbefokningen. I en de fa har nära nog moderkyften direkt påvisats, men de festa fynden hava gjorts med utgångspunkt ifrån av befokningen uppvisade mambock i morän. Då ett fynd av mambock anmäts, gäer det att få se fyndpatsen för att kunna avgöra, huruvida bocket är funnet i morän och i så fa om det är en primärt avagrad sådan. Bock i gacifuviaa avagringar äro praktiskt taget utan värde, ikaså bock igga i moränfottar, atså i moränpartier avastade av något isberg. Det sistnämnda förekommer ej endast under högsta marina gränsen, M. G., utan även i områden, som varit intagna av isdämda sjöar. Sådana hava förekommit rikigt i fjätrakterna men även här och där öster om fjäen.

21 NUTIDA MALMLETNING 241 I fjädaar, vika devis utfyts av issjösediment eer andra gacifuviaa avagringar genom vika bäckar skurit sig ned, förefaer det ofta som om bäckbottnen utgöres av stenig morän, varför denna göres ti föremå för bocketning. Emeertid är detta ofta feaktigt, ty stenigheten är beroende på anrikning av ur de övervägande finkorniga sedimenten utsköjt materia. Mambock i sådan mijö äro såunda ingenting att rätta sig efter. Å andra sidan kan man trots ivrigt etande i dyika bäckar icke finna ett enda mambock, trots att hea bocksamingar hittats på dasidorna strax inti, t. ex. i strandinjernas ursponingar. Detta negativa resutat får icke fattas så, att moderkyften ti bocken ska igga emean bäcken och bocksamingen, om transporten gått över bäcken mot det område, där bocken hittats. Har bocktransporten å andra sidan gått i motsatt riktning, får man gå över ti motsatta dasidan för att hava några utsikter att hitta fera bock. Det negativa utsaget av etningen i bäcken får såunda icke tokas så, att bocken icke transporterats så ångt. I samband med bocketningen, som ju gärna sker med berggrundsundersökningen, ehuru intensifierad, om den givit positiva resutat, måste geoogen göra sig mycket förtrogen med områdets amänna kvartärgeoogiska förhåanden såsom isröreser, isavsmätning, förekomsten av isdämda sjöar, högsta marina gränsens äge, de ösa avagringarnas karaktär av morän, omagrad morän, isävsavagring, issjösediment eer fjordsediment Ej heer har bocktransporten atid ägt rum efter den isrörese, som registrerats i nu iakttagbara isrepor. Inom Skeeftefätet äro i rege endast yngre räffor bevarade, om än dessa visa en de variationer i fråga om riktningen. En närmare granskning av häarna brukar dock här och var resutera i fynd av korsande räffor, i rege visande en ädre isrörese från, i stort sett, västnordväst och en yngre från nordväst. I amänhet synas bocktransporterna nog hava skett med den ädre. I fjätrakterna äro isröreserna och avsmätningsförhåandena ångt mera kompicerade. Lokaa starka avvikeser på grund av skarpa markerade topografiska drag möta en och annan gång även i änets nedre dear, men i fjäen äro förhåandena besvärigare att utreda och där måste aa möjiga data tagas ti hjäp för att utreda isens röreser under oika skeden. Se vi på södra deen av Västerbottensfjäen kan där först och främst en ädsta isrörese från väster mot öster konstateras, des genom mot väster vända stöt-

22 242 AL V AR HÖGBOM I Hä : = f.":..... :. : : t -;j.... :.,... Fig. 7. Karta över bockspridningen från ett smat stråk av kisimpregnerad eptit vid Fromheden i Norsjö socken. (Förut pub!. i 15.) sidor, des genom från norsk sida otviveaktigt härstammande bergartsbock. Dessa röreser härröra från de stora Borgefjedsgaciärerna, som i istidens början rörde sig in mot Sverige. Sedan den stora sammanhängande andisen bidats, bev det i dessa trakter en rörese från öster mot väster och denna kan faststäas därigenom att isdearen då åg så ångt öster om fjäen, att urbergsbergarter från öster transporterades ångt västerut in i fjäen. U n der avsmätningsskedet erhö isen en rörese från sydost mot nordväst och ännu senare uppstodo tunna facka skåor, som här och var sköto fram i oika riktningar, ofta från söder mot norr. Sutigen visar det sig med bestämdhet, att smärre bocksamingar. ofta ganska koncentrerade och iggande så att säga ovanpå det egentiga moräntäcket, härstamma från okaa gaciärer i sen- eer postgacia tid. N är det då visar sig, att mambock transporterats med aa dessa riktningar, dock oftast i varje enskit fa endast med en eer två, förstås ätt, huru viktigt det är att de gaciageoogiska förhåandena från början utredas ordentigt. Iband kan det hända att en första bocktransport skett med en ädre isrörese men att sedan en yngre fyttat på dessa bock ti ett sekundärt äge. Då räfforna från en ädre rörese ofta utsuddas genom en yngre, kan man vanigen få eta mycket, innan man genom fynd av korsande räffor kornmer på ösningen av probemet. Emeertid finnes det en he de andra saker, som kunna krånga ti förhåandena, då man genom bocketning söker komma moderkyften så nära som möjigt, innan man sätter igång med geofysikaiska mätningar. I trakter med bockfattiga moränytor eer då dessa äro moss- och risbevuxna, bör man tigripa grävandet av särskida bockgropar, gärna djupa, eer också ånga, grunda diken för att på

23 NUTIDA MALMLETNING 243 Morän Torvmark Sand Mambock Mamkropp Räff1a Gräns för bocksektor Fig. 8. Karta över bockspridningen från några mamer i Maånäsfätet i Norsjö socken. (Förut pub!. i 15 och 17.) så sätt öka chanserna ti bockfynd. Iband kan en bockräkning hjäpa ti att avgöra, varifrån moränen härstammar, men beträffande mambocken gäer att varenda ett, stort eer itet, registreras och inägges på en karta. Då bocken spridas atmera ju ängre de komma från sin moderkyft, uppstår en bockspridningssektor, vars spets pekar på bockens moderkyft, atså den punkt varifrån bocken härstamma och varest bissektrisen ti denna sektor utvisar transportriktningen. Fig. 7 visar ett område med en vacker spridningssektor från ett smat stråk av en mycket karakteristisk, kisig eptit. Området uppvisar synnerigen bockrik morän och a vegetation var vid kartäggningen avägsnad genom en skogsbrand. I områden, där fera mamer förekomma nära inti varandra, kan man ofta särskija be-

24 244 ALVAR HÖGBOM Fig. 9. Stort bock av kopparrik svavekis från Viheminafjäen. Meterstockarna angiva storeken. (A. Högbom foto.) stämda mamtyper och på så sätt håa de oika mamernas bock skida, även om spridningssektorerna gripa in över varandra. Ett dyikt fa kan anföras från "Maånäset", fig. 8, där man har 7 mamkroppar vikas bockspridning griper in i varandra, men vika också samtiga var och en hava sina speciea mineraogiska karaktärer, så att bocken från de oika fyndigheterna icke bandas ihop. Det var för övrigt på de sedan sekeskiftet kända bocken på Bjurbergets nordsida (se fig. 8), som S. G. U. tog upp mametningen i Skeeftefätet. De ängst bort anträffade, från dessa mamer säkert härstammande pocken hava transporterats över 8 kiometer. I amänhet torde man kunna påstå att mambocken icke uppträda så särskit ångt från sin moderkyft, men i ett fa har jag en saming mam bock, som på grund av sin särdees karakteristiska utbidning kunnat identifieras och vikas transportängd kunnat fastsås ti 35 kiometer. Det kan i detta fa tänkas att det från början varit ett enda mycket stort bock och att detta under transporten gått sönder och att de oika dearna avastats itet spridda. Beträffande storeken på mambocken är den givetvis mycket varierande. De största bock, som hittis anträffats, torde uppgå ti 15 a 20 ton (fig. 9).

25 NUTIDA MALMLETNING 245 I en de områden visar det sig att man har att göra med två skida moräntäcken, ett undre av oka natur och ett övre med mera ångtransporterat materia. Ett sådant fa föreigger i Adak-Kuorbevareområdet. Där anträffades vid en dikesgrävning toppen av ett bock av kopparhårdmam. Den bottade moränen visade ett mycket enhetigt bockmateria av Vargforskongomerat och måste vara transporterat minst 16 kiometer. Ti denna moränensembe kunde bocket absout icke höra. När sedan hea bocket grävdes fram, visade det sig att det tihörde en undre morän, vars materia bar het o M oka präge och att bocket på grund av sin storek kommit att skjuta upp i den övre, ''främmande" moränen. Fig. 10. Mambockspridningen med bocken Ett annat fa med två i sekundärt äge vid Vindegransee i Lycksee socken. Streckat område betecknar moräner, men av het annan art, har mötts i Vindegransee. jordskredet, triangar beteckna mambock. Här hade gjorts ett fynd av mambock. Med utgångspunkt Isröreseriktningen är från nordväst. (Förut pub!. i 15.) från den för trakten vaniga isröresen från nordväst företogas här magnetiska och eektriska mätningar samt sedermera några grävningar på de erhåna indikationerna. Några visade sig vara förorsakade av grafitisk fyit (i fät oftast kaad "svart skiffer"), men ingen mam. I stäet kom det fram att bocken tihörde en starkt rostig övre morän, som genom ett jordskred åkt ut över den andra rost- och bockfria moränen ungefär vinkerätt mot istransportriktningen. Genom nya mätningar

26 246 ALVAR HÖGBOM Fig. I. Karta över havets största utbredning i Boidentrakten upprättad 1933 av Erik Nisson. (Förut pub!. i 17.) och grävningar något ovanför, väster om, de föregående bottades sedan den mam, vars moderkyft söktes (fig. O). Det i Boidenområdet först anträffade mambocket, som föranedde mätningar mot nordväst, visade sig vid närmare undersökning igga under högsta marina gränsen, M. G., och tihöra en s. k. moränfotte, som avastats av ett strandat isberg. På grund av andra bockfynd kom sedan etningen in på rätt bog (fig. I). I Mensträskets grunda östra de anträffades en stor saming vackra kisbock. Denna koncentration av bock berodde des på att en de av bocken frispoats ur en strandva, som sammanskjutits av is, des på att en de bock genom isskjutningen förts från sin ursprungiga avastningspats österut mot den strand, där de nu observerats (fig. 12).

27 NUTIDA MALMLETNING f?000xe:t.er Fig. 12. Karta över mambockspridningen i och vid sjön Mensträsk. Inom den streckade injen den mamförande eptitantikinaen, där mamerrna också utmärkts. (Jfr. fig. 38 i 17.) I en de fa har det visat sig att mambock, som kommit upp i markytan vittrat sönder, så att dyika bock endast träffas genom grävning. Exempe på ättvittrande bock äro arsenikkisbocken vid Rakkejaure, som efter det de framgrävts och sagits sönder med hammare, på några få år vittrat sönder ti skorodit (Fe203 As205 4 H20) samt att magnetkis-svavekisbock, som genom markasit- eer svavekisnybidning adees vittra sönder på mycket kort tid. En mången gång besvärig sak, särskit i områden som man inte hunnit sig ära känna fuständigt, äro de bockfynd som uppvisas av "intresserade" bocketare och vika senare i sjäva verket äro gruvskojare. Sådana dyka atid upp, när mametning kommit igång i en trakt. Gäer det ett första fynd, som kan förväntas giva anedning ti upptagandet av mametning i ett nytt område, bör den ansvarige geoogen sjäv så vitt möjigt bese bocket i dess ursprungiga äge och noggrant se efter att det är ett moränbock samt att det icke är ditburet Atför stor godtrogenhet gent emot okända bocketare kan stundom förorsaka tidsödande och kostsamma undersökningar, innan man kommer under fund med att det hea är utan utsikt ti positivt resutat. Ingående studier av moränen i amänhet, iband i förening med bockräkningar, måste i rege tigripas för att i häfattiga områden kunna få någon uppfattning om berggrundens fördening. En vä fättränad geoog, som därti är förtrogen med det område han arbetar i, reagerar nästan automatiskt för moränens variationer och kan då också bedöma från fa ti fa, om moränen har en oka präge eer ej.

28 248 ALVAR HÖGBOM Geofysikaiska mätningar. I ara ädsta tider skedde mamupptäckterna tack vare att man fann mamernas utgåend en i dagen. U n der 1600-taet började man använda den svenska gruvkompassen för att eta fram magnetiska mamer, i första hand magnetitmamer. U n der 1800-taet framkom magnetometern, som sedermera utveckats ganska mycket och upp-. trätt i fera konstruktioner. De ara första eektriska mametningsförsöken hänföra sig ti 1829, i Sverige ti 1906, men man kan gott säga att först år I 918 kom det egentiga genombrottet för de eektriska mätningsmetoderna, som då kunde tagas i praktiskt bruk. Utveckingen av de geofysikaiska metoderna under tiden 19 I har skidrats av en he de fackmän i en rikhatig itteratur (se 22) på viken dock här icke ska ingås. Meningen är bott att i korthet redogöra för den utsträckning i viken geofysikaiska metoder kommit ti användning och för en de av erfarenheterna, huru dessa metoder verka. Det kan då vara ämpigt framhåa att vid användandet av magnetiska och eektriska metoder det ofta är synnerigen förmånigt om aboratorieförsök kunna utföras på de mamtyper, som skoa eftersökas, för att utröna just de mamernas speciea magnetiska och eektriska egenskaper. Dyika prov förutsättas kunna erhåas från ösa mambock. Magnetiska mätningar. Magnetiska mätningar hava tidigare i rege endast kommit ti användning för mätning på magnetiska järnmamer och hava dessa mätningar i rege utförts med Tiberg-Thaens inkinationsvåg med användande av stativ. Under arbetena i Västerbotten stod det genast kart att ett dyikt förfaringssätt vore atför tidsödande för att vara av värde för undersökning av de vidsträckta areaer, det där var frågan om. Magnetometermätningen utfördes atså som handmetod i det att instrumentet het enket hös i handen. För dessa mätningar hava i mycket stor utsträckning använts hantangare tagna från ortsbefokningen och hava dessa nått en sådan skickighet att de göra aväsningar med en noggrannhet ned ti en hav grad. De ara ägsta värdena måste dock med hänsyn ti instrumentets egenskaper anses osäkra.

29

30 D A N N G E N S K S FY N D G H ET Viihemina A. Hagbom 193-'f s:n Skaa 1: 1000 som Bottad mamins.. Bock av rik kismam Fig. 14. Magnetisk karta över Daningens magnetit-sufidmamsförekomst i Viihemina socken. H,0.

31 NUTIDA MALMLETNING Eektromagne!Jska md1kotioner "' -- Borrhå Fig. 15. Jämförese mean magnetisk och eektromagnetisk mätning vid Heden i Norsjö socken. (Förut pub. i 17.) H= 1.0. kunnat föjas magnetiskt såsom urgranitkontakten i Kristinebergsområdet (fig. 13). I fig. 14 visas exempe på en magnetit-sufidmamsförekomst i fjäkedjan framtagen enbart genom magnetisk mätning. Vid Heden i Skeeftefätet visade det sig, att det fanns en iten dömeartad uppbucking av eptitserien just i undre zonen av fyitserien, som här karterats magnetiskt. En de magnetkis-svavekisbock äto förmoda att deras anstående skue vara att söka i ansutning ti denna döme, varför en eektromagnetisk mätning utfördes. En sammanstäning av resutaten framgår av fig. 15. Ett diamantborrhå på den eektriska indikationen angav skarn, men moderkyften ti bocken är icke anträffad.

32 252 ALVAR HÖGBOM U n der senaste tiden har den Schmidtska vertikavariometern tagits i bruk även för mametningsändamå, givetvis för mätning på svagmagnetiska edare. Ä ven dessa mätningar hava i viss utsträckning anförtrotts åt hantangare med ferårig träning från andra mätningar. Även om mäthastigheten med detta instrument icke kommer upp ti den, som kan nås med Tiberg-Thaenvågen, så har dock Schmidtvågen visat sig verkigt praktiskt användbar såsom rekognosceringsinstrument och icke endast för kontro av tidigare utförda eektriska mätningar. U n der sensommaren 1938 har Schmidts våg använts av S. G. U. för rekognoscering sedan först en mera detajerad "översiktsmätning" gjorts för att kompettera den jordmagnetiska översiktsmätningen av Sverige. Hea tiden hava de dagiga variationerna, som kunna biva ganska stora, föjts genom ett stationärt instrument. Tokningen av de magnetiska mätningsresutaten kan ju mestades förefaa enke, men torde dock icke böra överåtas åt vem som hest. Det är som ovan redan anförts icke rätt att av en stor stark indikation a priori antaga förekomsten av en stor rik mam, ika itet som en iten svag störning behöver betyda en obetydig mam eer fattig impregnation. Förekomsten av bergarter, vika på grund av obetydig hat av magnetit eer magnetkis äro ordentigt magnetiska, måste atid ihågkommas. En iten rund gabbrointrusion kan såunda förorsaka en magnetisk störning, som på grund av form och storek kan misstänkas vara en mam. Andra magnetiska bergarter äro t. ex. diabaser samt magnetitrika graniter, de senare ofta med stor utbredning. Den nu fubordade jordmagnetiska kartäggningen av Sverige visar otvetydigt att berggrunden, även dess struktur i stort, orsakar stora anomaier. Eektriska mätningar. Eektriska metoder hava tidigare prövats vid fera tifäen för geofysikaiska undersökningar och mametning, men med mycket iten framgång. I Sverige skedde det i början på 1900-taet genom j ernkontoret 1906 och Sveriges geoogiska undersökning År 1918 kom emeertid den Lundberg-Nathorstska ekvipotentiainjemetoden med raka injeeektroder i bruk och den visade sig ganska fort innebära ett avsevärt framsteg, varför man kan säga att därmed började den moderna geoeektriska mametningens epok. Dennas