Informationsblad. Lockstafältet

Storlek: px

Starta visningen från sidan:

Download "Informationsblad. Lockstafältet 2007-08-30"

Fredrik Ekström
för 7 år sedan
Visningar:

1 Lockstafältet Inom Lockstafältet förekommer många formationer av isälvsediment som bildats över, vid eller strax utanför iskanten vid högsta kustlinjen. Även spår av erosion från smältvatten och mer sentida vattendrag finns. Isälvsavlagringar Isälvsavlagringar klassas efter bildningssätt och morfologi. På jordartskartor bygger även klassificeringen på kornstorlek. Jan Lundqvist har gjort ett schema (1979 och 1987, sid 30 något förenklat) med olika typer av isälvsavlagringar utifrån var avlagringen bildats i förhållande till istäcket och dåtida vattenytor Här beskrivs några av de bildningstyper som är relevanta för Lockstafältet A: Bildade under och i istäcket (subglacialt) 1. Supraakvatiska åsar 2. Åsnät 3. Kames B: Bildade invid istäcket (marginala bildningar) 4. Subakvatiska åsar 5. Randdeltan C. Bildade utanför istäcket (extramarginala bildningar) 6. Deltan 7. Supraakvatiska deltan (sandur) 1. Supraakvatiska åsar (fig. 1) är bildade ovanför havs- eller sjöytor. De har uppkommit genom sedimentation i klyftor och kanaler i istäcket. Det kan ha skett vid isens botten (subglacialt) eller i isens övre delar i öppna sprickor i isen (subaerialt) eller i håligheter i isen (englacialt). Dessa åsar har ofta en markerad ryggform och branta sidor. Ryggarnas höjd kan variera från någon meter till m. Man kan ibland finna ett tunt moräntäcke på sidorna av dessa åsar. Materialsammansättningen i de supraakvatiska åsarna varierar från block till mo beroende på vattenhastigheten vid avsättningstillfället. De olika kornstorlekarna förekommer ofta i relativt välsorterade skikt. De mindre åsarna kan däremot innehålla ofullständigt sorterat material. Fig. 1.

2 2. Ibland bildas stora ansvällningar i åsstråken, s.k. åsnät, i form av en mängd förgreningar och biåsar. Ibland kan en huvudås identifieras. Den omges vanligen av kullar eller korta ej alltid sammanhängande ryggar med mellanliggande åsgravar och dödisgropar (fig. 2). Fig Kames kan ha något varierande definition i olika litteratur. Det kan vara svärmvis förekommande korta åsar som oftast ingår i andra ytformer av isälvsavlagringar. I detta fall utgörs även ytorna mellan kullarna av isälvsediment och kames anger bara en formtyp. Kames kan också vara benämningen på ett dödisområde med kullar och andra former som växlar i sammansättning mellan glacifluvialt material och morän, fig.3.

3 Fig Subakvatiska åsar har bildats där isälvarna mynnar i öppet hav eller stora issjöar. Varefter isranden drog sig tillbaka bildades en ny ackumulation, typ deltabildning. Allteftersom isranden retirerade samlades sådana bildningar efter varandra till utdragna strängar av isälvsediment. Denna typ av rullstensåsar är bäst utbildad och vanligast förekommande i Mellansverige. De är oftast höga och höjer sig m över omgivningen. Rullstensåsarna är ofta uppbyggda av en grov kärna och med avtagande kornstorlek till sand och mo uppåt och mot sidorna. Eftersom avlagringen är avsatt i vatten förekommer avsättning av varvig glacial lera längs sidorna och som ibland kan täcka hela åsen. När sedan landet höjde sig utsattes åsen för vågornas påverkan. De högsta partierna omlagrades och avsattes på läsidan av åsen. På så vis kan grövre material överlagra finkornigare material och till och med glacial lera (fig. 4). Fig. 4. Överlagring i subakvatisk ås.

4 Delta, randdelta, HK-delta När en isälv mynnar i havet eller någon annan öppen vattenyta bildas ett delta. Ligger delta vid högsta kustlinjen kallas det HK-delta. Randdelta uppträder i de subakvatiska åsstråken där isranden gjort ett längre uppehåll. Deltan utgörs av plana utbredda isälvsavlagringar som är begränsade av markerade sluttningar. De har bildats där isälven mynnar i öppet vatten. I den proximala delen, den som låg närmast iskanten, har det grova materialet avsattes. Överytan är ojämn med kullar, ryggar, åsnät, platåer och dödisgropar.(kittelfält). Utanför denna del har HK-deltat ofta en plan överyta där strömfåror kan förekomma i den del som utbildats över vattenytan (sandur). Längre ut avlagrades successivt allt finkornigare material. Allt eftersom mer material förts ut med isälven har grövre material, vanligen sand, (mittbädden) byggts ut över de finkornigaste delarna (bottenbädden). Detta innebär att materialet blir finkornigare dels distalt (längre bort från iskanten), dels mot djupet. Den ytliga delen består ofta av en horisontellt lagrad ytbädd av grusigt material De markerade sluttningar som begränsar deltat brukar benämnas avlastningsbranter (fig. 5). Fig. 5. Avlagringar i deltan. Deltaplan på olika nivåer kan förekomma. Det kan vara en effekt av landhöjningen eller att isälven har eroderat bort en del av de redan avsatta sedimenten strax utanför iskanten (extramarginala isälvar). Sandur (Supraakvatiska deltan) När en isälv mynnar på land utan något samband med någon vattenyta (supraakvatiskt) bildas en sandur eller ett supraakvatiskt delta. Karakteristiskt för en sandur är att den genomsätts av ett nätverk av strömfåror. Dessa kan ses som 1-3 m djupa torra älvfåror på den annars ganska plana ytan. Ibland förekommer åsgropar som markerar isblock som bäddats in i sedimenten. Materialsammansättningen i en sandur är väldigt växlande men överlag tämligen grovt. Sedimentens grovlek avspeglar närheten till iskanten och strömstyrkan i älvfårorna.

5 Kittelfält är ett område med rikligt med dödisgropar. De uppträder vanligen i anslutning till högsta kustlinjen. När isen möter havet spricker den upp och isblock bäddas in i sedimenten. När isen sedan smälter bort bildas en grop. Sådana åsgropar kan vara uppemot 50 meter djupa men alla storlekar förekommer upp till någon meter. I ett kittelfält består jordarten av isälvsediment såväl i botten på sänkorna som på sidorna till skillnad från åsgroparna i ett åsnät. Där är oftast endast ryggarna uppbyggda av isälvsediment medan botten på åsgroparna består av den underliggande moränen. Referenser: Daniel, E., 1980: Beskrivning till jordartskartan Helsingborg NO. SGU ser Ae 42. Ericsson, B., och Grånäs, K. 1980: Grustillgångar i västra Jämtland. Länsstyrelsen i Jämtlands län Serie A nr Lundqvist, J., 1979: Morphogenetic classification of glaciofluvial deposits. SGU ser C nr 767. Lundqvist, J., 1987: Beskrivning till jordartskarta över Västernorrlands län och förutvarande Fjällsjö kommun. SGU ser Ca nr 55. Sandler, K., 1917: Studier över randdeltan i norra Ångermanland. Geol. Fören. Stockh. Förhandl. Bd 39. SGU, 1978: Metoder för inventering av grusförekomster. Delrapport 1. SGU, Kvartär- och hydrogeolgiska byrån. SGU, 1979: Metoder för inventering av grusförekomster. Delrapport 2. SGU, Kvartär- och hydrogeolgiska byrån. Statens Naturvårdsverk Inventering av naturgrue och alternativa material allmänna råd. SNV RR 1983:5. Fig.1: Från ser SGU C 767 Fig.2. Från SGU ser Ae 42 Fig.3. Från SGU ser Ae 42 Fig. 4: Från SGU 1978 Fig. 5: Från SGU 1979

Relevanta dokument

Jordas indelning MINERALJORD ORGANISKJORD. sönderdelningsprodukt av berggrund. växt- och djurrester. Sorterade jordar sedimentärajordarter

Jordas indelning MINERALJORD ORGANISKJORD sönderdelningsprodukt av berggrund växt- och djurrester Sorterade jordar sedimentärajordarter Osorterade jordar - moränjordarter Torv Dy Gyttja Hållfasthets- och