Vad händer i en kyrklig handling? Om närvaro, kropp och tolkning i riten

Transkript

1 Vad händer i en kyrklig handling? Om närvar, krpp ch tlkning i riten Lena Sjöstrand Min bakgrund I Lunds stift, i likhet med flera andra stift i Svenska kyrkan just nu, har vi startat ett arbete med kyrkliga handlingar. En enkät genmfördes för några år sedan bland stiftets församlingar ch ur svaren från enkäten vaskades fram tre fkusmråden sm stiftsstyrelsen gett stiftskansliets medarbetare i uppdrag att särskilt arbeta med. De tre mrådena är 1. Levande gudstjänst, särskilt kyrkliga handlingar 2. Öppen, närvarande kyrka 3. Den gda arbetsplatsen. Sm en knsekvens av detta var Kyrkliga handlingar tema vid den telgdag sm dåvarande biskpen Christina Odenberg inbjöd stiftets präster till våren Karl-Gunnar Ellversn föreläste den dagen. Även jag fick glädjen att göra det. Uppdraget för mig var att med utgångspunkt i min masteruppsats m krppen i ritualen lyfta fram några tankar för arbetet med kyrkliga handlingar. När höstens Leiturgiasamling planerades frågade Karl-Gunnar mig m jag kunde tänka mig att hålla samma föredrag här. Det ska jag göra nu! Jag har gjrt en lätt bearbetning inför i dag. Men telgdagen sm en slags hrisnt för det sagda finns kvar.kntexten för det jag säger är frågan m hur vi uppfattar krppen påverkar hur vi agerar i de kyrkliga handlingarna. Ni sm var med vid Leiturgias årsknferens i år kan ckså förmärka beröringspunkter med Kari Veitebergs föreläsning från i fjr. Liksm Kari intresserar jag mig ckså för vad vi kan utvinna i mötet mellan teatervetenskap ch telgi när det gäller att tlka ch utveckla gudstjänster. (Det är ckså på det mrådet sm jag nu går vidare med ph.d. studier Krpp i ritual, telgi ch teater.) Bakgrund De kyrkliga handlingarna är en betydelsefull del av kyrkans liv. Undersökningar säger att ett tungt vägande skäl för människr att vara med i kyrkan är att få del av livsriterna sm dp, knfirmatin, vigsel ch begravning. Jnas Brmander visade i sin undersökning Medlem i Svenska kyrkan från 2004 hur de kyrkliga handlingarna utgör det sammanhang sm mer än någt annat förenar Svenska kyrkans medlemmar. Ungefär 70 % av medlemmarna, hade då undersökningen genmfördes, under det senaste året deltagit i en kyrklig handling ch hela 80 % menar att tillgången till ceremnier är ett viktigt skäl för att tillhöra Svenska kyrkan. Svenska kyrkan finns närvarande då livets största händelser ska manifesteras ch ritualiseras. Jnas Brmanders tlkning är att medlemskapet i Svenska kyrkan blir en resurs för människr 1

2 sm hjälper dem att färdas över gränser ch att därigenm skapa ch vidmakthålla relatiner, med Gud, med tiden, med släkt ch vänner, med dem sm befinner sig där man inte själv är. Det är ett strt förtrende vi får. Att vara med vid gränssituatinerna ch stödja människr båda i nära relatiner ch i förbindelser till det sm sträcker sig utöver vårt här ch nu. Vad är det då sm gör att människr nu i str utsträckning är nöjda med det de möter vid de kyrkliga handlingarna? Hur kan vi sm kyrka agera så att det gestaltande av livsriterna vi erbjuder blir frtsatt meningsfullt för människr? Finns det någt i kmpetensen sm präster behöver utvecklas eller förändras för att de kyrkliga handlingarna verkligen ska vara denna tillgång för människr? Vad händer i en kyrklig handling? Vad gör vi i riten? Hur kan vi tyda ch medvetet arbeta med handling ch skeende? Det är de frågrna sm jag kmmer att prata m. Man kan närma sig frågrna från lika håll. Jag har valt att stanna vid det sm jag kallar handlingens dimensin i livsriterna. Krppslig ingång till riterna Handlingen är nämligen en viktig ingång till livsriterna. Man bär sitt nyfödda barn till kyrkan. Vattnet på barnets huvud, ljuset sm tänds, namnet sm nämns hör till ch markerar övergången ch förändringen i en gemenskap när en ny människa fötts. Här börjar ckså separatinen mellan barn ch förälder. Kyrkrummet är ett ffentligt rum. Barnet lyfts upp ch visas för en större gemenskap än den egna familjen. Kretsen kring barnet vidgas genm faddrarna, släkten, prästen ch församlingen. Det är genm rörelser, handlingar, beröring ch beledsagande rd dpet sker. Även vigseln har en stark krppslig sida. Tidpunkten markeras genm speciella ch högtidliga kläder. Paret vandrar in i kyrkan. De kanske förblir stående i centrum för allas blickar under hela ritualen. De byter ringar, faller på knä, uttalar på ett förhöjt vis löften till varandra. När de går in i kyrkan går bruden till vänster ch brudgummen till höger. När det går ut har de växlat plats. Begravningen skapar även den ett krppsligt rituellt rum. Oavsett m kistan finns i kyrkrummet eller kapellet när gudstjänsten börjar eller m den bärs in när de anhöriga anländer följer man den döde till denna gränsstatin. De anhöriga går fram till kistan ch kanske samlas runt den. De lägger sina blmmr, någn rör vid kistan sm en sista beröring av den döde. Prästen läser slutbönen över den döde ch välsignelsen över församlingen kanske genm att placera sig mellan kistan ch de anhöriga. Efter ritualen går de levande åt ett håll ch den döde förs åt ett annat. Fysiskt uttrycks detta tydligast vid jrdbegravningens avsked när kistan sänks ner i graven. Andra signifikanta tecken för begravning kan vara dften av liljrna i kyrkan eller kapellet ch smaken av den heta buljngen vid minnesstunden. 2

3 Den här nivån av handlingar, skeenden ch krppsspråk i ritualen knyter an till en existentiell, mänsklig situatin. Att krppsspråket är grundläggande när det gäller att närma sig världen ch den andra människan ser vi redan hs det nyfödda barnet. Genm krppen kmmunicerar barnet med mvärlden. Det förmedlar känslr ch behv. I samspelet mellan den vuxne ch barnet är krppens språk viktigt. Barnet ch den vuxne speglar varandra. Barnet ler ch får svar från den vuxne sm skrattar tillbaka. Hs det lite större barnet går det att känna igen förälderns krppsspråk. Barnet imiterar, prövar ch använder sin krpp för att uttrycka sig ch för att ta emt intryck från andra. Upplevelser i krppen skapar den inre medvetenheten. Trts denna grundläggande mänskliga erfarenhet sm vi delar tycks vi ha en tendens att glömma hur primärt krppens språk är. Vad berr det på? Handlingens dimensin sm tydning På gudstjänstens mråde har vi fta kncentrerat ss på att analysera liturgins språk. Väldigt mycket gudstjänstförnyelse handlar m text ch agendr även m vi alla vet att man genm att läsa grannförsamlingens agenda får en mycket bristfällig bild av hur gudstjänsten egentligen är. Vi börjar autmatiskt ställa frågr m gestaltningen för att förstå. Hur ser rummet ut? Står eller sitter de? Kan prästen texten utantill? Vilka instrument används? Hur är attityden ch relatinen mellan människrna sm använder denna gudstjänstagenda? Praxis leder ss till frågr m handling. Trts det hittar vi sällan sätt för att beskriva ch reflektera kring människans handling ch krppslighet sm bärande dimensiner i gudstjänsten. Det gäller både i det pastrala arbetet ch inm liturgikfrskningen. Detta har gjrt det svårt för ss att förstå ch tyda vad sm händer i en kyrklig handling. Det räcker inte att enbart analysera rden i dpritualet eller att frmulera nya böner för vigsel ch begravning. Vi behöver ckså utveckla telgi sm kan hjälpa ss att förstå det sm händer i kyrkrummen ch i de kyrkliga handlingarna. En del traditiner ch frskning sm kan ge ss material för att förstå handlingens dimensin har jag kmmit i kntakt med i samband med masterstudier i Köpenhamn. Min utgångspunkt då var att skriva m delaktighet, detta ledrd i mycket gudstjänstarbete. Jag ville ge mig i kast med begreppet eftersm jag alltmer börjat tycka att det är prblematiskt. Vad menar vi egentligen när vi säger delaktighet? När jag närmade mig begreppet fördes jag ganska direkt in på frågr m närvar, krpp ch tlkning. Det jag nu kmmer att göra under resten av detta föredrag är att presentera en del av det sm jag mött i mina studier ch sm jag tycker har varit en hjälp för mig att bättre förstå handlingens dimensin i gudstjänsten. Det är främst tre källr sm jag använt mig av: filsfi, ritualvetenskap ch teatervetenskap. Någt från varje källa kmmer jag att lyfta fram här. 3

4 Till sist vill jag med utgångspunkt i detta pröva några möjliga knsekvenser för arbetet med de kyrkliga handlingarna. Filsfi Låt ss alltså börja med någt från filsfins mråde. Ibland är det uppenbarligen svårt för ss att knyta samman handlingen i ritualen med det intellektuella ch telgiska innehållet. En bidragande rsak till denna svårighet kan vara att vi är präglade av en idealistisk ch dualistisk människsyn. Ordet idealism är en mångtydig filsfisk term sm har rötter tillbaka till Platn. Företeelsen fick förnyad aktualitet med filsfen René Descartes ( ) sm inspirerades av matematik ch gemetri ch frmulerade sin berömda tes Jag tänker, alltså är jag till. Utifrån den bygger han sin filsfi. Förnuftet ch den inre världen blir det centrala när det gäller att förstå människan ch mvärlden. Synen uppstår att tänkandet är det sm knstituerar det mänskliga. Detta får knsekvenser för hur vi ser på ritual. Det uppstår en hierarki mellan tanke ch medvetande. På gudstjänstens mråde blir text ch lära primär ch den rörelse ch gestaltning sm gudstjänsten rymmer finns med för att uttrycka det sm redan frmulerats i rd. Den idealistiska människsynen prblematiseras i vår tid. Vi börjar alltmer beskriva världen sm ett skeende sm vi deltar i snarare än sm en bk vi läser. Men ibland på gudstjänstens mråde agerar vi sm m gudstjänst först ch främst är texter att läsa i en bk. Ett exempel på kritisk analys av idealismen ch Descartes finner vi hs de två amerikanerna Gerge Lakff, lingvistiker ch Mark Jhnsn, filsf. De har skrivit en bk sm heter Philsphy in the flesh. Med material från kgnitinsfrskning bearbetar ch mprövar de den traditinella västerländska filsfin. De har gjrt upptäckten att vår förmåga att förstå ch skapa mening är starkt knuten till vår krpps rörelser De visar att det inte finns någt självständigt förnuft berende av vår perceptin ch krppens rörelser. Våra krppar ch våra hjärnr, vårt sätt att interagera med mgivningen är basen för de metafrer med vilka vi förstår ch beskriver världen. Erfarenheten ch krppen frmar begreppen. Det speciella sätt vår krpp är skapad på påverkar vårt sätt att tänka. Ett exempel är metafren kärl-behållare. Den utgår från vår egen upplevelse av att vara krpp med yttre ch inre. Krppen kan msluta någt ch utgör gräns mt mgivningen. Vi upplever ss själva sm rum. Vi skapar rum genm att bygga hus ch inreda. När vi möter en annan människa skapar vi ett rum mellan ss, avsett m det är när vi ska frma ett gudstjänstrum, möblera ett samtalsrum eller när vi stannar till på gatan för att hälsa. Vi har alla vuxit till i ett rum, vår mrs livmder. Utifrån dessa upplevelser får vi en grupp av metafrer för rum ch rumslighet. 4

5 Lakff ch Jhnsn vill undvika att separera människan i en andlig ch en fysisk del. Istället håller de samman människan ch visar att tanke ch begreppsbildning hämtar inspiratin från känslr ch sinnesförnimmelser. Hur vi står ch går ch rör ss ger ss ckså material för tänkande ch reflexin. De kritiserar en uppdelning där förnuftet enbart ägnar sig åt att bilda begrepp ch krppen ägnar sig åt rörelser ch förnimmelser. De visar ckså att vi inte behöver lyfta fram handlingens dimensin på bekstnad av tanke ch lära. Samma dualism upprätthålls m man bara vänder på värderingen ch säger att handling är viktigare än tanke. Lakff ch Jhnsns frskning visar på möjligheten att överskrida dualismen ch se människan sm en helhet. En slutsats för de kyrkliga handlingarna. Vad vi faktiskt gör i riten är inte underrdnat frågr m dgmatik ch lära. Handlingen ch gestaltningen ger material för att frma Gudsbild ch tlkning av livet. När vi försöker förstå vad sm händer i en kyrklig handling kan vi utvinna lära ch dgmatik ur själva skeendet. Gestaltandets uppgift är större än att ge frm åt en redan frmulerad lära. Ritual är någt mer än verktyg för att förmedla ett budskap. Ritualvetenskap Även inm frskningen kring ritual har det skett en förskjutning ch förändring i synsätt. Tidigare ritualterier beskrev fta ritual sm en händelse sm kmmunicerade ett symbliskt innehåll. Först fanns en myt eller en idé sm kmmunicerades med hjälp av ritualen. I begynnelsen var myten. I dag är man mer benägen att säga: i begynnelsen var riten. Själva handlingen ch skeendet kmmer i fkus. Förenklat uttryckt skulle man kunna säga att dp enligt ett symbliskt synsätt handlar m hur kyrkhandbkens skrivna rdning, själva berättelsen ska kmmuniceras. Medan en ritualtlkning inriktad på handlingen startar i hur det faktiskt går till i kyrkrummet när dpet sker. Två ritualfrskare sm arbetar med ett scialvetenskapligt perspektiv är Gunter Gebauer ch Christph Wulf. De utgår från gemenskap ch relatin när de beskriver ritualer. Samspelet med världen ch medmänniskan har str betydelse för dem. Med begreppet mimesis vill de beskriva vad sm sker i detta samspel. Ordet mimesis kmmer från grekiskan ch betyder efterbildning. I ritualen kmmer det mimetiska skeendet till uttryck i hur deltagaren i en ritual härmar andra i riten. Ritualen erbjuder frmer ch handlingar sm den enskilde går in. Deltagaren står, sitter, faller på knä går fram för att ta emt mässans bröd ch vin. Ritualen innehåller citat ch den går att upprepa. Ritualen frmar den enskilde ch erbjuder handlingar sm bärs av gemenskapen. Det vi faktiskt gör i en gudstjänst kan fungera sm brar mellan ss. Vi gör ch kan sedan prata m det vi gör. Att känna på vattnet vid dpet kan ge upphv till samtal m vad vatten betyder för ss. När vi tillsammans, föräldrar, faddrar ch präst lägger händerna på barnets huvud kan det påverka hur vi upplever vår relatin till barnet. Det ger ckså en erfarenhet genm vilken vi kan ana någt av Guds msrg m barnet. 5

6 Ritualen kan bli en handling, ett delat skeende, sm ger material för att berätta m inre erfarenheter till exempel vid ett barns födelse. Brn är inte enkelriktad så att det inre finns först ch sedan får sitt uttryck i ritualen. Istället trr jag att man kan röra sig fram ch tillbaka över brn. Ritualen ger språk för en inre upplevelse. När den enskilde berättar m det hn eller han varit med m påverkar det hur hn upplever situatinen nästa gång hn deltar i en kyrklig handling. Ritualen får ckså funktinen av att relatera någt privat ch enskilt till det gemensamma. I våra samhällen erbjuder de kyrkliga handlingarna en frm för övergångar i lika livssituatiner. Det var ju ckså vad Jnas Brmander upptäckte i sin undersökning. Ritualen fungerar mimetiskt. Man går in ch gör det sm ska göras. Man härmar. Hur brukar man göra? är ingen vanlig fråga när lika alternativ i själva rdningen diskuteras. Det finns frmer att gå in i, i ritualen. Samtidigt sker någt mer än underrdning under frmerna. Det föreskrivna agerandet är inte så färdigt att det inte ger utrymme för egna bidrag. Att hitta en balans mellan färdig frm ch egna tillägg är fta en central uppgift för präster i förberedelsen av en kyrklig handling. Uppgiften är att göra deltagarna förtrgna med den föreskrivna frmen ch samtidigt ge utrymme för vad de själva vill bidra med av egna symbler ch traditiner. I en syn på ritual sm utgår från handlingen blir arbetet med den här balansen mellan att härma ch själv bidra en viktig del av förberedelserna för den kyrkliga handlingen. Detta är ett telgiskt arbete. Det mimetiska skapandet har således två sidr: de handlingar sm erbjuds den enskilde ch individens sätt att uttrycka sig i relatin till detta. För att en ritual ska fungera måste den på samma gång kunna härbärgera en rad lika upplevelser ch tlkningar av det sm sker. Den tanken framförs av en annan ritualfrskare, Catherine Bell. Den ritual blir levande sm förmår skapa en känsla av gemenskap utan att ta brt individens självständighet. Denna tanke kan fungera sm ett mement, m vi i förkunnelsen, blir allt för benägna att tala m vad vi trr att alla känner ch upplever. Det finns nämligen nästan alltid någn bland deltagarna sm har en annan upplevelse. Catherine Bell visar är att bara de ritualer sm lämnar utrymme för lika känslr ch tlkningar förblir levande ch relevanta. Vad händer då med den gemensamma förståelsen av de kyrkliga handlingarna m de rymmer så många lika tlkningar? Ska kyrkan känna r för att telgin vattnas ur? Här tycker jag att bilden av den mimetiska prcessen är ett fruktbart sätt att tänka sm hjälper ss att finna en psitin mellan synen att ritualen inte alls betyder någt respektive att ritualen betyder precis det kyrkan bestämt. Den mimetiska prcessen betnar att ritualen inte är öppen för vilken tlkning sm helst. Betydelsen kan inte heller helt läsas ut av de liturgiska frmuleringarna i böner ch texter. Den kyrkliga handlingen bär på en mening sm överskrider individens tlkning. Samtidigt sm ritualen rymmer lika tlkningarna ch kan härbärgera mtstånd. Den mimetiska relatinen är både dans ch friktin. 6

7 Teatervetenskap Dans ch friktin kan ckså uppstå mellan de båda sysknen teater ch ritual, teater ch gudstjänst. På bäggedera mrådena brttas vi med frågr m delaktighet ch förhållandet mellan aktörer, deltagare ch publik. Gestaltandet är viktigt både i kyrkan ch på teatern. Jag ska nu lyfta fram några begrepp ch tankar från teaterns värld för att belysa de kyrkliga handlingarna. Publik, det är inte en term vi gärna använder. Samtidigt är den flkkyrkliga situatin någt annat än gudstjänsten i den lilla, mycket väl sammantvinnande gemenskapen. Inte minst i de kyrkliga handlingarna firar vi fta gudstjänst med människr sm inte är så förtrgna med gudstjänstens kder. När vi är tillsammans i de kyrkliga handlingarna vill vi gärna att alla ska känna någn frm av delaktighet; inte bara titta på eller förvandlas till publik i någn förenklad mening. Inte heller alla teatertraditiner är så förtjusta i begreppet publik. Om mycket av gudstjänstutvecklingen handlat m att bryta ner gränsen mellan kr ch skepp, så har mycket av teaterarbetet handlat m att bryta ner gränsen mellan scen ch salng. Ett exempel på en persn sm medvetet arbetat med detta är den plske teatermannen Jerzy Grtwski. Ett nyckelbegrepp för hnm är begreppet vittne. Grtwski strävade efter att mskapa publiken till vittnen. En persn sm är vittne vid en teaterföreställning är starkare existentiellt invlverad än en åskådare. Vittnet låter sig dras in i ett skeende ch kan erfara skådespelarens gestaltning sm en bearbetning av den egna situatinen. Att vara vittne blir en mellanpsitin mellan att å ena sidan vara aktör ch å andra sidan vara publik. Vittnet behöver inte agera i yttre mening men uppmärksammar skeendet på ett annat sätt än genm att betrakta eller bedöma. Vittnet bereder sig ckså för att det sm gestaltas kan fungera sm en gestaltning av persnens egen livserfarenhet. Både ett vittne ch en aktör är sökande. Ett vittne har dessutm betydelse för att ett skeende ska kunna genmföras. Jag tycker att vittnesbegreppet är spännande att applicera på de kyrkliga handlingarna. Många av de närvarande vid en kyrklig handling har just en sådan mellanpsitin sm Grtwski säger kännetecknar vittnet. De befinner sig i mellanrummet mellan att aktivt ch knkret delta ch att vara åskådare. Vittnet bidrar till att det sm ska ske på teatern eller i ritualen kan ske. Även m han eller hn inte agerar kan det sm skådespelaren eller aktörerna i ritualen gör bli till en bearbetning av vittnets egen berättelse. Ibland uppfattar vi lite schablnartat delaktig sm att alla knkret ska utföra någt i gudstjänsten. Där trr jag att vittnesbegreppet kan vara en hjälp att se delaktighet på fler sätt. Vittnena är i någn mån nödvändiga för att ritualens transfrmatin ska ske. Vi kan till exempel inte viga ett brudpar utan att det finns vittnen. Ibland går vittnena själva igenm en förvandling i ritualen. Tänk till exempel på brudens mamma sm blir brudgummens svärmr i ch med vigseln. Vittnen har genm sin närvar en funktin ch är deltagare i ritualens vidare cirkel. För att förvandlas från betraktare till vittne kan man behöva hjälp. Nyckelrdet trr jag är närvar. Det sm kan hjälpa församlingen vid en kyrklig handling till närvar stärker ckså 7

8 känslan av att vara delaktig ch invlverad i det sm sker. I den frmen av delaktighet överskrids gränserna mellan aktivitet ch passivitet. Overksamhet i yttre mening behöver inte betyda att man inte är delaktig. Att vara ett närvarande vittne innebär att gå in i det sm ska ske, att inte stanna i rllen sm bservatör eller bedömare. Begreppet närvar är ckså någt sm förenar teater ch liturgi. Både i teatern ch i gudstjänsten sker det sm sker här ch nu. Det utspelar sig inför ögn ch örn hs de andra sm är där, övrig församling, åskådare, vittnen, publik. Om man på teatern gestaltar rllen av en histrisk persn gör man anspråk på denna persns samtidighet. Jag är fröken Julie. När instiftelserden sägs är de samtidiga med ss. Det är inte bara ett då vi kmmer ihåg utan någt sm sker nu. Från teatern vet vi hur en persn/skådespelare kan skapa närvar lång innan berättelsen börjar berättas, enbart genm den krppsliga närvarn. (EX med Börje Ahlstedt i Jn Fsses Dröm m hösten) Inm teatervetenskapen har man sedan 1960-talet varit engagerad i att försöka förstå vad sm skapar denna närvar. Hur går det till när en skådespelare verkligen krppsligt är där ch skapar relatin med andra människr sm ckså krppsligen är där? Inm till exempel perfrmanceknsten har man medvetet arbetat för att sm skådespelare inte representera eller vara ett tecken för någt annat utan att genm att sin krpp ta ett rum i besittning. Man prövar lika metder för att skapa spänning, gestalta brtt i förhållande till det vanliga, vardagliga användandet av krppen. Ett exempel: m man ska röra sig över scenen till vänster börja med att ta ett steg till höger ch sedan hastigt ch kraftfullt byta riktning. En annan metd är att arbeta med slw mtin. (Jmfr Börje Ahlstedt). Det sm kännetecknar dessa lika metder, sm jag här bara kan antyda, är att man för att skapa närvar kmbinerar krpp ch ande. Den närvarande krppen får sin attraktinskraft ch sin förmåga att skapa kncentratin just av denna sammantvinning av ande ch krpp. När jag sm åskådare, vittne, del i en församling möter denna krpp sm håller samman krpp ch ande kan det få en förvandlande effekt ckså på mig. Splittringen helas ch överskrids. Någnting grundläggande mänskligt gestaltas. Ja det är så det är. Någn teatervetare sm studerat detta beskriver det sm en erfarenhet av igenkännande, av lycka. Stämmer nu detta brde det vara en viktig väg för den sm leder gudstjänst ch agerar i gudstjänst att medvetet arbeta med sin egen förmåga till närvar. Sm en väg för att skapa närvar hs den övriga församlingen. Sättet vi är krppsliga på i gudstjänsten förmedlar en människsyn, en människerfarenhet. Ju mer de sm leder gudstjänsten kan vara i nuet, tillsammans med de människr sm är där ch i den gudstjänst sm firas dest lättare är det att bjuda in andra till närvar. Det gäller alla, musiker, präster, kyrkvärdar ch den mer vana delen av församlingen. Vi kan ckså arbeta knkret med gudstjänstens uppbyggnad. När dpet fgas in i huvudgudstjänsten blir det en uppgift att verka för att dpföljet inte bara reduceras till bservatörer av några andras gudstjänst fram till själva dpdelen. Kanske kan man använda gudstjänstens inledande del, sm vi nu allt ftare kallar samling, just till att samla ch 8

9 synliggöra ss sm är där? Dpföljet kanske går med i prcessinen ch nämns i de inledande rden. Gudstjänstens inledning kan bli till en dpaktualisering för hela församlingen. Nu har vi tagit med ss en del material från de tre mrådena: filsfi, ritualteri ch teatervetenskap. Med utgångspunkt i det materialet vill jag peka på några möjliga knsekvenser för de kyrkliga handlingarna. Knsekvenser för kyrkliga handlingar Att förena göra ch tlka Materialet från de tre mrådena inbjuder ss att förena vårt handlande, det vi gör, med vår tlkning. Vi behöver erövra en gudstjänstsyn sm inte stannar i rd ch verbala frmuleringar. Det gäller såväl i det lkala arbetet med gudstjänsten, sm när kyrkr reviderar ch förnyar sina kyrkhandböcker. Varför det då? För att vi mer ch mer bli varse hur intellekt ch krppslighet hör samman. Urscenen med det lilla barnet i den vuxnes knä där det pågår ett flöde av kmmunikatin genm rörelser, ansiktsuttryck ch ljud är inte endast en beskrivning av en ursprunglig händelse sm vi lämnar när vi blir vuxna. Den kmplexa kmmunikatinen där vi genm krpp ch rörelse tillägnar ss världen ch träder i kntakt med medmänniskan frtsätter hela livet. Det betyder att den kmmunikatinen pågår ckså när vi döper, viger eller begraver. En knsekvens blir att när vi förbereder dessa gudstjänster, samtidigt sm vi väljer bibeltexter ch psalmer ch frmulerar ss telgiskt i rd, ckså behöver arbeta med handling, rum, rörelse ch krppsspråk. Handlingens dimensin varken kan eller ska alltid översättas till rd. Ett knkret exempel är symblhandlingar. För att en symblhandling ska fungera kan vi inte inleda med att i rd berätta vad det vi nu ska göra betyder. Vi kan ge ett sammanhang för handlingen genm tema, texter ch musik. Men m vi entydigt förklarar handlingen förvandlas den till att bli en illustratin av det sagda. Den förlrar möjligheten att väcka lika assciatiner, känslr ch tankar hs gudstjänstdeltagarna. Att öva sig in i riten En annan knsekvens jag vill pröva skulle kunna frmuleras så här: att öva sig in i riten. Allt i Svenska kyrkans gudstjänster kan man inte tillägna sig vid första besöket. En del kan uppfattas sm främmande ch märkligt. Det kan vara bra. Liturgin är sm ett hus med lika skrymslen ch vrår där man ständigt kan göra nya upptäckter ch röra sig mellan lika miljöer. Frågan är hur man intrduceras i huset. Om handling ch krppsspråk är grundläggande i gudstjänsten trr jag att vi mer skulle öva ss in i riten. Vi gör fta det med barn ch knfirmander. Men alltför få andra får den möjligheten. Hur skulle man kunna öva sig in i dpgudstjänsten? Vår vanligaste frm av dpsamtal sker kanske sm hembesök hs dpfamiljen. Det finns mycket sm är gtt i det. Vi är på deras hemmaplan, vi kan lägga kraft på att etablera relatin, vi lär känna någt av familjens sammanhang. 9

10 Men ur ritualsynpunkt finns det vissa prblem med mdellen. Tänk hur det är när vi ska gå igenm själva dpgudstjänsten. Vi har med ss handbken eller en särskild dpagenda sm vi delar ut. Och så börjar vi prata m hur det går till. När vi gör det har prästen fta en film i huvudet sm direkt börjar spelas upp. När vi läser rden i rdningen ser vi på filmen hur det ser ut när vi genmför riten. Medan dpfamiljen bara eller huvudsakligen möter dpgudstjänsten sm en text. Vi brde kanske vända på det? Att dpsamtalet sker i kyrkrummet där dpet ska ske. Och att vi övar, gör, leker, välj det verb ni föredrar, genm rdningen utan att ha den skrivna gudstjänstrdningen mellan ss. Vid behv kan man se på texten i efterhand. Först när man i krppen känt vad det rör sig m kan man vara mgen för att välja psalmer ch texter. Dessutm kanske vi skulle kunna prblematisera vad sm är hemmaplan genm att träffas i kyrkan. En risk är att m vi inte varit samman i kyrkan före dpet uppfattas den sm prästens hemmaplan ch familjens bstad sm deras hemmaplan. Vi vill väl att dpfamiljen uppfattar ckså kyrkrummet sm sin hemmaplan? Gemensamt ch eget En annan knsekvens av materialet från de tre mrådena leder till reflexiner kring balansen mellan det gemensamma ch det egna. Inm ritualvetenskapen mötte vi bilden av den mimetiska prcessen sm en beskrivning av hur människan kmmunicerar med sin mvärld genm att imitera, härma ch ge sitt eget bidrag. I den kyrkliga handlingen erbjuds vi en frm att gå in i. Själva ritualen blir en hjälp för den enskilde att relatera sin situatin till någt sm är större. Den enskildes liv sätts i förbindelse med andra ch med Gud. Bilden av den mimetiska prcessen visar att frågan hur brukar man göra? aktualiserar en viktig aspekt av den kyrkliga handlingen. Det finns någt före mig sm jag kan gå in i. Ritualen uppfinns inte i detta nu utan den har en histria sm vi tillsammans kan vila i. Kanske är en slutsats av detta, att vi ska vara bservanta när vi tillsammans med de anhöriga planerar en kyrklig handling så att vi inte översköljer dem med lika alternativ ch valmöjligheter. Kanhända pressar vi fram en större individualisering än vad de önskar? För att inte hamna i den andra ytterligheten, där det inte finns utrymme för individuella uttryck, kan vi ta hjälp av Catherine Bell. Hn betnar, sm vi tidigare sett, att en ritual för att vara levande måste kunna rymma individens självständighet. Denna självständighet kan återspeglas just i de individuella valen. Närvar Någt annat att stanna till inför är närvarn. En känsla av närvar kan hjälpa den sm besöker en kyrklig handling att gå från bservatörens psitin till deltagarens. Prästens egna närvar kan inspirera till detta. Hur kan man då arbeta med att vara närvarande? Här följer någt sm jag tycker att jag har haft nytta av. Men vi är lika ch måste hitta vår egen väg. Vad sm är bra för en av ss fungerar kanske inte för en annan. Närvar förutsätter att vi kan lägga egna behv ch intressen åt sidan. Att inte vara kvar i det vi nyss gjrde ch fundera på m det blev bra eller dåligt. Inte heller tänka på det sm ska kmma. De sm arbetar med imprvisatinsteater, någt sm ju verkligen förutsätter närvar, 10

11 brukar säga att det gäller att snabbt glömma både misslyckande ch framgångar. Blir man för upptagen av det missar man det nya ögnblickets erbjudande. Kanske kan man pröva att utnyttja sakristian sm en sluss där vi lämnar det vi kmmer ifrån ch riktar in ss på det vi ska göra? Ett annat sätt är att försöka identifiera vad sm hjälper ss att kmma i nu-läge. När är vi sm mest närvarande? I vilka situatiner har vi känt den där klarvakna livskänslan när vi helt ch fullt varit engagerade i det vi gör? Kan vi hitta några bidragande faktrer? Är det någt vi kan använda ss av när vi leder gudstjänst? Vilka tankar, assciatiner ch upplevelser kan utlösa ängslan, stråk av dåligt självförtrende eller annat sm för ss brt från här-ch-nu-situatinen? När vi blir allt för hemvana ch trygga kan detta ckså förhindra närvar. Närvar har med nerv ch nyfikenhet att göra. Försök att hitta en utmaning ch någt sm väcker ditt intresse. Svara på ögnblickets inbjudan. Ljuset sm letar sig in genm kyrkfönstren ch bildar mönster på väggen. Barnet sm gråter. Den gemensamma rytmen i rummet. Någt sm ckså kan stärka närvarn är uppmärksamhet på den egna krppen. Att stillna, andas några djupa andetag, ta in rummet kan vara en hjälp, för liturgen själv, men minst lika mycket för deltagarna i ritualen. Erfarenheten av närvar rör ckså vid gudsbild ch gudserfarenhet. I den kyrkliga handlingen är vi tillsammans i ch inför den närvar vi ger namnet Gud. En tät sammanflätning mellan materia ch ande En filmare berättade en gång m i vilken höjd man ska placeras kameran för att få de bästa bilderna. I de allra flesta fall, sa han, har man kameran i ögnhöjd. Med ögnen kmmunicerar vi ch får kntakt. Men, sa han, när man ska filma dans går det inte att filma ur ögnhöjd. Även m hela bilden kmmer med så är det någt i dansens kvalitet sm går förlrad. Därför, knstaterade han, har jag nu kameran i maghöjd när jag ska filma dans. Då blir resultatet helt annrlunda. Att identifiera ch arbeta med handlingens dimensin i livsriterna är ett sätt att filma kyrkliga handlingar ur maghöjd ch se vad vi kan upptäcka sm kan gå förlrat m vi stannar i ögnhöjd. Handlingens dimensin i livsriterna hör samman med en liturgisk ch telgisk grundsyn. I gudstjänster handskas vi med påtagliga ting. Gåvr från skapelsen är del av våra liturgier: vatten, jrd, bröd ch vin. Vi har en sakramental hållning där vi ser dessa handlingar sm uttryck för Guds kärlek ch närvar. Det materiella kan vara bärare av det andliga. Men inte på det viset att det finns en mtsättning mellan ande ch materia. Inte heller så att materien bildar avstamp för en högre andlig nivå. Snarare går det att förstå sm en tät sammanflätning mellan materia ch ande. Detta för ss rakt in i den lutherska nattvardsläran där Martin Luther säger att vi i ch under bröd ch vin tar emt Kristi krpp ch bld. 11

12 ... sakramentet är bröd ch vin, men icke bltt bröd ch vin, sådant sm man eljest ställer fram på brdet, utan bröd ch vin mslutet av Guds rd ch bundet därvid. (Stra katekesen) I Jesus blir Gud människa, eller kød sm danskarna säger. Genm de krppsliga erfarenheterna, sm den sm kallas Ordet ch Visheten gör, frmas ckså bilden av Gud. Mötena med andra, tröttheten, hettan, dammet, smaken av grillad fisk ch vin, vattnet mt smutsiga fötter ch hår sm trkar dem, allt detta är inte väsentligt utanpåverk. Här blir Gud till i världen. Inkarnatinen är inte en illustratin av vem Gud är. Det handlar istället m Guds risktagande, m överlåtelse åt krpp ch värld Guds närvar. I de kyrkliga handlingarna kmmer vi med våra erfarenheter av födelse, kärlek ch död. Erfarenheter sm rör ss sm hela människr, i krpp, själ ch ande. Vi är närvarande där med våra liv. Inför en Närvar. Genm ritualen får vi material för att tyda, gestalta ch fira våra liv. Vi får utfrska relatinen mellan de egna livserfarenheterna ch det sm är större. Föredrag vid Leiturgias knferens