Tendenser och utveckling på kvinnornas arbetsmarknad inom den europeiska gemenskapen

Transkript

1 1998:30 Tendenser och utveckling på kvinnornas arbetsmarknad inom den europeiska gemenskapen en kartläggning* Wuokko Knocke * Rapporten har tidigare utgivits av Institutet för Arbetslivsforskning, Working Paper Series nr 17, 1994, ISSN /ISRN ALC-WPS--17--SE. arbetslivsrapport ISSN Arbetsmarknadsenheten Enhetschef: Lars Magnusson a

2 Fšrord Denna kartlšggning var ursprungligen tšnkt som ett fšrsta led i ett stšrre projekt pœ dœvarande Arbetslivscentrum om kvinnornas arbetsmarknadssituation, om sociala trygghetsystem ur ett kšnsperspektiv och om hur olika všlfšrdsstatliga system inom den europeiska gemenskapen fungerar ur kvinnornas perspektiv. Planerna om ett stšrre projekt gick av olika anledningar i stšpet. Det blev istšllet ett antal mindre arbeten av forskarkolleger och undertecknad, bl a artiklar som publicerats internationellt. Rapporten kom ut i maj 1994, innan Sverige gick till val om medlemskap i EU. En del har hunnit Šndras sedan dess. NŠr det gšller kvinnornas situation pœ arbetsmarknaden och deras sociala trygghet har mycket dock fšrblivit vid det gamla, dvs kvarstœr sœ som det beskrivs i rapporten. Raporten har tvœ delar. Del I kartlšgger tendenser och utveckling pœ kvinnornas arbetsmarknad i de tolv lšnder som 1994 ingick i EU. Del II granskar utvecklingen fšr de invandrade befolkningsgrupperna med tonvikt pœ kvinnorna. I rapporten anvšnds genomgœende beteckningen EG eller den europeiska gemenskapen. Anledningen Šr att arbetet med rapporten gjordes innan EGs švergœng till EU. Att den nu utkommer i nytryck motiveras av att den varit och Šr efterfrœgad bl a fšr undervisning pœ universiteten. Den kan fšrhoppningsvis ocksœ tjšna som replipunkt, nšr forskare och politiker i framtiden granskar vad som har Œstadskommits pœ kvinnornas arbetsmarknad och fšr deras sociala trygghet. Wuokko Knocke Arbetslivsinstitutet September 1998

3 Innehållsförteckning Förord Del I: Tendenser och utveckling på kvinnornas arbetsmarknad inom den europeiska gemenskapen Inledning s 1 Direktiv och aktionsprogram för jämställdhet s 3 Från direktivförslag till direktiv s 6 Individ eller familj som socialrättslig enhet s 8 Kvinnorna på den europeiska gemenskapens arbetsmarknad s 11 Variationer mellan länderna i kvinnors förvärvsdeltagande s 13 Barn, barnomsorg och åldersvariationer i förvärvsdeltagande s 16 Färre barn och mera arbete - eller tvärtom? s 20 Arbetslöshetsmönster s 23 Välfärdsmodeller och sociala trygghetssystem s 26 Ersättningssystem vid arbetslöshet s 29 Ojämlika villkor för kvinnor och män s 33 Ersättningsvillkor och ersättningsnivåer s 36 Deltid och andra 'atypiska' anställningsformer s 39 Deltidsarbete - frivilligt eller påtvunget? s 40 Deltidsarbetets effekter på socialförsäkringen s 43 Slutdiskussion: Omöjligheter och möjligheter s 46

4 Del II: Från efterkrigsinvandring till gemenskapens Europa: De invandrade kvinnornas situation Inledning: Fri rörlighet och migration på EG-nivå s 49 Invandrings- och invandrarfrågornas hantering på EG-nivå s 49 Invandrare inom gemenskapen s 51 Grunderna för empiriska luckor och svårjämförbarhet s 56 Begreppsdjungeln s 58 Aktuella rörlighets- och migrationsmönster s 60 Spanien och Italien: Från utvandrings- till invandringsländer s 62 Invandrade kvinnors funktion på de västeuropeiska arbetsmarknaderna s 64 Arbetsmarknadsbeteende och förvärvsfrekvenser s 69 Slutdiskussion: Inför det gränslösa Europa s 72 Referenser s 75 Tabellbilaga s 83

5 1 Del I: Tendenser och utveckling pœ kvinnornas arbetsmarknad inom den europeiska gemenskapen Inledning Europa hœller pœ att fšršndras ekonomiskt, socialt och politiskt. FšrŠndringsprocessen pœverkar mœnga omrœden och dess effekter pœ ekonomi, pœ politik och mšnniskors livsvillkor Šr Šnnu svœra att šverblicka. Bl a tyska kvinnoforskare, som studerat olika aspekter ur kšnsperspektiv, sšger att frœgorna idag Šr mœnga och komplexa, medan sškra svar Šnnu inte finns (Kaluza,1990). Vad innebšr t ex genomfšrandet av den inre marknaden fšr mšnniskorna och deras mšjligheter till arbete? Vad betyder fšršndringen fšr olika grupper av mšnniskor? Hur blir det fšr de 55 miljoner kvinnor inom gemenskapen som redan Šr ekonomiskt aktiva och fšr alla dem som vill bšrja arbeta eller ŒtervŠnda till arbetsmarknaden? Kommer alla kvinnor inom EG att beršras likartad av den inre marknaden eller kommer det att finnas vinnare och fšrlorare? r det alls riktigt att tala om Europas kvinnor som en enhetlig kategori? Kommer inte de positiva och negativa sysselsšttningseffekterna av den inre marknaden nationellt, regionalt, klassmšssigt och etniskt att fœ olika utfall? Blir etnisk tillhšrighet avgšrande eller dras gršnsen mellan EG-medborgare kontra tredjelands medborgare? Syftet med denna kartlšggning och šversikt Šr inte i fšrsta hand att ge svar pœ dessa frœgor utan att fœ underlag fšr formulering av mera preciserade frœgestšllningar fšr forskning om kvinnornas villkor pœ den europeiska gemenskapens arbetsmarknader. Materialet till kartlšggningen utgšrs av de direktiv och texter som direkt hšnfšr sig till lika mšjligheter fšr kšnen och jšmstšlldhet i arbetslivet. Andra kšllor Šr utvšrderingar och studier som initierats i anslutning till jšmstšlldhetsdirektiven och handlingsprogrammen av EGkommissionen, av andra EG-organ och av sjšlvstšndiga forskare. vriga underlag Šr den fortlšpande statistik som produceras och publiceras genom Eurostat, Eurobarometern etc. samt skriften ÓEmployment in EuropeÓ, som sammanfattar de viktigaste uppgifterna och tendenserna i medlemslšndernas arbetskraftsutveckling. Jag skall granska de mšnster som finns fšr kvinnornas fšrvšrvsdeltagande inom EG-omrŒdet och i de

6 2 olika medlemslšnderna och se i vilken mœn och i vilka avseenden deras fšrvšrvsmšnster fšršndrats under de senaste decennierna. I vilken utstršckning och till vilka slags arbeten efterfrœgas kvinnornas arbetskraft och under vilka villkor Šr kvinnorna beredda att bli ekonomiskt aktiva? En central frœga fšr kartlšggningen Šr att granska vilken betydelse skillnader i EG-lŠndernas všlfšrdssystem har fšr kvinnorna och deras fšrvšrvsdeltagande. FrŒgor om všlfšrdsstaten har under senare Œr tilldragit sig stort forskarintresse sœvšl generellt och inte minst bland kvinnoforskare, eftersom všlfšrdsstaten pœ ett avgšrande sštt pœverkar kvinnornas livsvillkor. ÓAlla industrisamhšllen har byggt upp en všlfšrdsstat, men vad všlfšrd betyder och hur den Šr organiserad varierar kraftigtó konstaterar Joan Acker (1992). I sin studie om olika všlfšrdsregimer menar Esping-Andersen (1990) att det som skiljer de všlfšrdssystem som finns i alla utvecklade lšnder Šr graden av blandning av všlfšrdsœtgšrder som tillhandahœlls genom privata initiativ eller som sociala ršttigheter genom det offentliga. Esping-Andersen menar vidare att ett viktigt mœl fšr den moderna všlfšrdsstaten Šr att mšjliggšra fšr individerna att kombinera arbetsliv och familjeliv, att underlštta att ha barn och att ha ett arbete samt att kombinera produktiv aktivitet med meningsfull fritid. Andra forskare understryker mera explicit att varje industrialiserat samhšlle mœste se till att skapa en balans mellan kvinnornas lšnearbete och den biologiska och sociala reproduktionen. DŠrfšr styrs ocksœ kvinnornas marknadsarbete indirekt genom den statliga familje- och socialpolitiken (Eckart, 1991). Det Šr sœlunda viktigt att fšrsška fšrstœ om och pœ vilket sštt skillnader i social- och familjepolitiken i olika typer av všlfšrdssystem underlšttar eller fšrsvœrar fšr kvinnorna att kombinera fšrvšrvsarbete med ansvar fšr hem och fšršldraskap. Vid sidan av všlfšrdspolitiken finns andra faktorer som pœverkar kvinnornas integration pœ arbetsmarknaden. Skilda ideologiska synsštt, som har sitt ursprung i politiska stšllningstaganden, och kulturellt fšrankrade traditioner ligger historiskt till grund fšr framvšxten av olika všlfšrdssystem och avspeglas i instšllningen till kvinnornas fšrvšrvsarbete. FšrvŠntas kvinnorna t ex ge barn, gamla och sjuka vœrd och omsorg som obetalt arbete i hemmet eller kan de gšra det i form av avlšnat arbete pœ marknaden? Sker kvinnornas avlšnade marknadsarbete

7 3 huvudsakligen inom den offentliga sektorn eller pœ den privata marknaden? Direktiv och aktionsprogram fšr jšmstšlldhet ven om det bland EG-lŠnderna knappast lšngre finns nœgot land som Šr entydigt negativt mot kvinnors fšrvšrvsarbete, finns det dock mer eller mindre patriarkala och traditionellt dominerande mšnster i denna frœga. Kvinnornas status som arbetskraft avgšrs naturligtvis av politiska stšllningstaganden, men ocksœ av sociala, kulturella och ideologiska dimensioner i varje medlemsstat, vilka dessutom kan skifta inom olika regioner i dessa stater (Jackson, 1990). NŒgra av dessa skillnader framkom i en representativ intervjuundersškning om instšllningen till kvinnligt fšrvšrvsarbete och uppfattningar om kvinnors plats i samhšllet som genomfšrdes pœ uppdrag av EG-kommissionen Œr 1987 i de tolv gemenskapslšnderna. Undersškningen fann i bœda avseenden de mest konservativa synsštten i (dœvarande) VŠsttyskland, Luxemburg och pœ Irland. Fšr de mest progressiva synsštten stod Danmark, fšljd av NederlŠnderna, Storbritannien och Frankrike (Women of Europe, Supplement No. 26, 1987). Progressiva synsštt eller attityder sammanfaller dock inte nšdvšndigtvis alltid med en progressiv praxis. Hur man i de olika lšnderna ser pœ kvinnligt fšrvšrvsarbete mœste idag ocksœ ses mot bakgrund av de direktiv fšr jšmstšlldhet som utfšrdats av EG. Dessa Šr i mœnga fall mer framœtsyftande Šn den nationella lagstiftningen. Direktiven mœste integreras i den nationella lagstiftningen inom en given tidsperiod och Šr som sœdana ršttsligt bindande fšr medlemsstaterna. Fram till Œr 1992 har sex jšmstšlldhetsdirektiv av ršttsligt fšrpliktande karaktšr utfšrdats av EGkommissionen och beslutats av ministerrœdet. Det finns anledning att pošngtera att direktiven inte syftar till en harmonisering av jšmstšlldhetsfrœgorna inom EG-omrŒdet utan till en fšrbšttring av villkor och lika behandling av kvinnor och mšn inom de nationella systemen. Det stœr varje land fritt att finna de metoder som leder till fšrverkligandet av dessa mœl. Endast det senaste direktivet om ledighet och arbetsmiljšskydd fšr gravida och ammande mšdrar kan sšgas vara normgivande pœ en miniminivœ fšr medlemslšnderna. Direktiven ŒlŠgger medlemslšnderna att lagstifta om och uppfylla fšljande principer:

8 Romfšrdragets artikel 119 ŒlŠgger varje medlemsstat att principen om lika lšn fšr lika arbete fšr kvinnor och mšn efterlevs; Kravet om anpassning av nationell lagstiftning till principen om lika lšn fšr arbete av lika všrde; Principen om lika behandling av kvinnor och mšn vid tillgœng till anstšllning, yrkesutbildning, befordran och med avseende pœ arbetsvillkoren; Principen om lika behandling av kvinnor och mšn med avseende pœ social trygghet; Lika behandling i fšretagens sociala trygghetssystem; Lika behandling av kvinnor och mšn som nšringsidkare, inkl inom landbruket, samt skydd fšr gravida och nyblivna mšdrar som Šr sjšlvstšndiga nšringsidkare FšrbŠttring av arbetsmiljšskyddet fšr gravida kvinnor, fšr kvinnor som nyligen nedkommit eller ammar samt rštt till minst 14 veckors betald mšdraledighet fšre och/eller efter nedkomsten med bibehœllen anstšllning. Det finns naturligtvis anledning att undra i vilken utstršckning EGs jšmstšlldhetsdirektiv implementeras och efterlevs i praktiken. Har de fšrt med sig faktiska fšršndringar, inte bara i lagstiftningen, utan ocksœ i att fšrbšttra kvinnornas utgœngslšge pœ arbetsmarknaden, i villkoren pœ arbetsplatserna och i deras sociala trygghet? Undersškningar har t ex visat pœ kvardršjande och t o m škande lšneskillnader mellan kvinnor och mšn trots Romfšrdragets likalšnedirektiv frœn 1957 och direktivet om lika lšn fšr arbete av lika všrde frœn Mycket tyder pœ att de lagliga intentionerna antingen fšrhalas eller att de inte leder till de fšršndringar i praktiken som Œsyftas (Maruani, 1992). Det Œligger EG-kommissionen att med bistœnd av JŠmstŠlldhetsenheten (Equal Opportunities Unit, se nedan) švervaka efterlevnaden av direktiven. Den enda instans som fšrfogar šver direkta sanktionsmšjligheter vid brott mot direktiven Šr EGdomstolen. 1 Direktiven har kompletterats med tre handlingsprogram fšr jšmstšlldhet, det senaste fšr perioden , fšr att švervaka och 1 Talan mœste všckas vid nationell domstol eller via EG-kommissionen av den som anser sig fšrfšrdelat. Domstolen eller kommissionen kan rœdgšra med eller fšr talan vidare till EG-domstolen. Domstolens utslag Šr bindande fšr den nationella ršttsinstansen. Domstolen anses som konsekvent och progressiv i jšmstšlldhetsšrenden.

9 5 konkretisera efterlevnaden av direktiven. Handlingsprogrammen anger mœl och metoder fšr att uppnœ stšrre jšmstšlldhet, men har karaktšren av rekommendationer, som inte Šr ršttsligt fšrpliktande. I det fšrsta handlingsprogrammet fšr perioden skulle vid sidan av lagliga regleringar sšrskilda program och positiva ŒtgŠrder utvecklas fšr att fršmja fšrverkligandet av jšmstšlldheten pœ arbetsmarknaden i praktiken. Tyngdpunkten i det mellersta programmet frœn lœg pœ ŒtgŠrder som skulle underlštta kvinnornas intršde i fšrvšrvslivet och fršmja kvinnornas sysselsšttning i icke-typiska yrkesomrœden. I det tredje handlingsprogrammet Šr syftet att konsolidera och dra nytta av de erfarenheter som uppnœtts hittills, att utveckla nya initiativ fšr kvinnor i yrkesutbildning och anstšllning genom programmet NOW (New Opportunities for Women). Detta initiativ Šr avsett att stšrka partnerskapet mellan kommissionen, medlemsstaterna och parterna pœ arbetsmarknaden. NOW skall inom ramen fšr de fšreskrifter som finns fšr de s k strukturfonderna, bl a projektsamarbete mellan representanter frœn flera lšnder, befšsta och stšrka jšmstšlldheten pœ arbetsmarknaden. Mera specifikt har i det tredje handlingsprogrammet tre arbetsrelaterade och ett švergripande mœl satts fšr att švervinna hindren fšr jšmstšlldhet: FšrstŠrkt kvinnligt fšrvšrvsdeltagande sšrskilt genom att underlštta fšrvšrvsintršdet; FšrstŠrkt deltagande av kvinnor pœ arbetsmarknaden genom fšrbšttring av arbetsplatskvaliteten, genom fšrbšttring av yrkesutbildningen och genom positiva aktionsprogram i fšretagen samt skydd av kvinnors och mšns všrdighet pœ arbetsplatsen; Minskning av hindren fšr kvinnors intršde pœ arbetsmarknaden genom att sškra bšttre mšjligheter att fšrena arbets- och familjeliv. Fšr att uppnœ bestœende resultat och reella attitydfšršndringar skall ŒtgŠrder och program utvecklas som stšrker kvinnornas stšllning i samhšllet generellt genom att fršmja deras deltagande i ekonomiska och sociala beslutsprocesser. Antagandet Œr 1989 av ÕGemenskapens stadga om arbetstagares grundlšggande sociala ršttigheterõ (Den Sociala Stadgan) av medlemslšnderna, fšrutom Storbritannien, markerade medvetenheten

10 6 om att den ekonomiska dimensionen i form av den inre marknaden behšvde kompletteras med en Õsocial dimensionõ. Det gšllde att motverka uppkomsten av nya mšnster fšr ojšmlikhet och social uteslutning mellan regioner och mellan olika grupper av mšnniskor, bl a nšr det gšller barn och ungdomar, Šldre och handikappade och mellan kvinnor och mšn (Pillinger, 1992:125-6). En sektion i den Sociala Stadgan beaktar dšrfšr frœgan om lika behandling och lika mšjligheter fšr kvinnor och mšn som arbetssškande och arbetstagare. Den fšrordar ocksœ att ŒtgŠrder utvecklas som mšjliggšr fšr mšn och kvinnor att kombinera yrkes- och familjeansvar. Den Sociala Stadgan sštter upp minimiregler fšr arbetslivsomrœdet, som medlemslšnderna minst fšrvšntas leva upp till. DŠremot tšcker den inte socialfšrsškringsfrœgor, som ršknas till varje lands nationella angelšgenhet. Dokumentet Šr till sin karaktšr inte bindande utan utgšr en ram och rekommendation fšr god praxis. Den Sociala Stadgan har kompletterats med ett handlingsprogram, som innehœller fšrslag till ŒtgŠrder och underlag fšr direktiv som skall utvecklas inom ramen fšr den sociala dimensionen. FrŒn direktivfšrslag till direktiv EG bestœr av ett komplext nštverk av institutioner, vars relationer till varandra och till den nationella nivœn Šr reglerade genom Romfšrdraget. Meningen hšr Šr inte att beskriva detta nštverk annat Šn med avseende pœ hur den reglerade gœngen Šr nšr det gšller jšmstšlldhetsfrœgor. Hur kommer ett EG-direktiv inom jšmstšlldhetsomrœdet till? Vem fšreslœr, vem beslutar och hur fšrs det vidare till den nationella nivœn? EG-kommissionen Šr den instans som bereder och fšreslœr policyœtgšrder, riktlinjer och ršttsliga instrument som skall integreras i medlemsstaternas lagstiftning. Dess uppgift Šr ocksœ att švervaka att medlemsstaterna implementerar och fšljer EG-lagarna. Kommissionen Šr sammansatt av 17 kommissionšrer, som utses av de nationella regeringarna. Varje kommissionšr ansvarar fšr ett policy-omrœde. KommissionŠren fšr ÓEmployment and Social AffairsÓ har det švergripande ansvaret fšr all policy som pœverkar kvinnor i arbete. I anslutning till kommissionen arbetar tvœ avdelningar speciellt med kvinnofrœgor. "Equal Opportunities Unit" bistœr kommissionen i beredningen av direktivfšrslag och program samt i švervakningen av medlemslšndernas genomfšrande och efterlevnad av

11 7 jšmstšlldhetsmœlen. "Women's Information Service" ansvarar fšr information om EGs kvinnopolitik till medierna, till kvinnorganisationer och andra intresserade, anordnar seminarier, genomfšr opinionsundersškningar och producerar informationsmaterial. Medan kommissionen bereder, utarbetar och fšreslœr direktiv, Šr det i ministerrœdet alla beslut fattas. DŠr avgšrs ocksœ om de direktiv som beršr kvinnorna skall fšrkastas eller antas. HŠr finns EGs mest maktfulla aktšrer, representanterna fšr de nationella regeringarna. Pillinger (1992) utpekar ministerrœdet som en av EGs mest patriarkala institutioner, som en fšrsamling som reproducerat och fšrstšrkt manliga intressen. MinisterrŒdet inhšmtar Europaparlamentets och den Ekonomiska och Sociala KommittŽns Œsikter med avseende pœ de fšrslag till direktiv som lšggs fram av kommissionen. Representanterna fšr de nationella regeringarna varierar beroende pœ vilket sakomrœde som Šr under diskussion. NŒgot officiellt rœd av fšr kvinnofrœgor ansvariga ministrar finns dšremot hittills inte. De ansvariga ministrarna mšts istšllet till informella rœdslag. Tyskland representeras vid dessa tillfšllen exempelvis av ministern fšr ungdoms- och kvinnofrœgor. NŠr nœgon aspekt med anknytning till kvinnors fšrvšrvsarbete diskuteras Šr det arbetsmarknadsministern (employment minister) som representerar sin regering i ministerrœdet. Fram till Œr 1987 skulle alla beslut i ministerrœdet vara enhšlliga. Sedan 1987 kan i vissa frœgor beslut tas genom kvalificerad majoritet. Den nya ršstordningen infšrdes fšr att snabbare fœ igenom lagfšrslag infšr genomfšrandet av den inre marknaden. Innan dess pršglades ministerrœdets mšten av lœnga och upphetsade debatter och mœnga gœnger var det svœrt att uppnœ ett enigt ršstetal som kršvdes fšr att fœ igenom ett lagfšrslag. Den tidigare ordningen bidrog bl a till att viktiga fšrslag till direktiv fšr kvinnornas villkor pœ arbetsmarknaden gick i stšpet fršmst pœ grund av Storbritanniens veto. Bl a har de direktiv som skulle fšrbšttra villkoren fšr deltidsarbetande och andra i atypiska anstšllningsformer dels fšrslaget om infšrandet av tre mœnaders fšršldraledighet blockerats. Det Šr viktigt att upprepa att jšmstšlldhetsdirektiven inte syftar till en harmonisering šver hela EG-omrŒdet utan till lika behandling av kvinnor och mšn inom ramen fšr resp nationellt system. Direktivet till skydd fšr gravida och ammande mšdrar Šr ett undantag sœ tillvida att det anger en miniminivœ som inte fœr underskridas av nœgot medlemsland. Det

12 8 fastslœs ocksœ uttryckligen att direktivet inte fœr tas till intškt fšr att fšrsšmra lagreglerna i existerande nationell lagstiftning, om nivœn i denna Šr bšttre Šn vad som stadgas i direktivet: This Directive may not have the effect of reducing the level of protection afforded to pregnant workers, workers who have recently given birth or who are breastfeeding as compared with the situation which exists in each Member State on the date on which this Directive is adopted (Direktiv 1992, 3. stycket, artikel 1, sektion 1; Official Journal of the European Communities, No L 348/2, 1992). Detta direktiv mštte till en bšrjan starkt motstœnd frœn Storbritanniens regering, som kunde tšnka sig att acceptera bšttre arbetsmiljšskydd, men inte 14 veckors ledighet med bibehœllen anstšllning och lšn eller annan kompensation fšr inkomstbortfall. Storbritanniens argument var att direktivet skulle medfšra hšgre lšnekostnader fšr arbetsgivarna och dšrfšr mindre arbetstillfšllen fšr kvinnorna. MotstŒndet mœste ses mot bakgrund av att 60 % av arbetande kvinnor i Storbritannien inte har nœgon rštt till mšdraledighet. Detta beror fršmst pœ att kvinnorna mœste ha varit anstšllda pœ heltid hos samme arbetsgivare i minst tvœ Œr eller pœ deltid i minst fyra Œr. Pillinger (1992) som redogšr fšr dessa fšrhœllanden menar ocksœ att direktivet i sin slutgiltiga utformning gšr litet fšr att utvidga kvinnornas ršttigheter som mšdrar i Storbritannien, men att det hindrar andra medlemsstater att sšnka sina ršttigheter till Storbritanniens lœga nivœ. Att direktivet alls kunde ršstas igenom beror pœ att det kunde tas med kvalificerad majoritet. Individ eller familj som socialršttslig enhet Sedan bšrjan av 1970-talet har fler och fler kvinnor i Sverige sškt sig till arbetsmarknaden. Hela nytillskottet av arbetskraft har bestœtt av kvinnor. JŠmfšrt med andra lšnder i den industrialiserade všrlden har Sverige den hšgsta kvinnliga fšrvšrvsverksamheten bœde fšr kvinnor med och utan barn. Intresset fšr hur de svenska kvinnorna fšrenar fšrvšrvsarbete och ansvar fšr hem och barn har under senare Œr varit stort frœn lšnderna i den europeiska gemenskapen. Sverige framstœr med sin hšga kvinnliga fšrvšrvsverksamhet som modell fšr hur de bœda uppgifterna gœr att fšrena. I Sverige fšrutsštts varje vuxen individ ta ansvar fšr sin egen fšrsšrjning genom ett fšrvšrvsarbete. BŒde politiskt och ideologiskt Šr den accepterade familjemodellen sedan 1960-talet tvœfšrsšrjarfamiljen, dšr bœda parter fšrutsštts vara ekonomiskt aktiva. Individen Šr den

13 9 minsta ekonomiska enheten. DŠrfšr Šr ocksœ de socialpolitiska ršttigheterna och socialfšrsškringssystemen utformade med individen som minsta enhet. Med undantag fšr Danmark Šr enfšrsšrjarfamiljen fortfarande den ideologiskt dominerande modellen i EGs švriga medlemslšnder, Šven om praktiken Šr i stark fšršndring. Mannen anses som familješverhuvud och familjefšrsšrjare. Familjen, hushœllet eller det Škta paret, inte individen, utgšr den minsta ekonomiska enheten. Detta medfšr att socialpolitiska ršttigheter, och dšrmed social trygghet, inte tillfaller kvinnorna som ršttsligt sjšlvstšndiga individer utan som hustrur eller familjemedlemmar. I praktiken innebšr detta att de gšrs beroende av den manlige fšrsšrjaren och dennes status (Pillinger, 1992). Trots stora variationer i socialsškerhetssystemen i de olika lšnderna, kan vi pœ dessa grunder idag idealtypiskt skilja mellan en kontinental och en skandinavisk familjemodell. Lagstiftningen inom den kontinentala modellen bygger pœ familism i den meningen att kvinnorna i stor utstršckning underordnas mšnnen och Šr sškrade via dem, medan lagstiftningen i Skandinavien alltmer grundats i individualism, dšr Šven gifta kvinnor Šr ršttsligt sjšlvstšndiga individer och inte beroende av eller underordnade sina mšn (Borchorst, 1991). En central frœga infšr framtiden Šr om denna grundlšggande skillnad kommer att bestœ i det Europa som nu hœller pœ att skapas och dšr Sverige fšrvšntas ingœ. r det den skandinaviska modellen som kommer att fšršndras eller blir synsšttet och praktiken i gemenskapens lšnder mera lik den skandinaviska? Jag skall i slutet av rapporten fšrsška uveckla ett hypotetiskt svar. Kvinnornas deltagande och stšllning pœ arbetsmarknaden beror naturligtvis inte enbart pœ ideologiska synsštt utan i hšg grad pœ politiska beslut och inte minst pœ hur arbetsmarknaden ser ut fšr kvinnorna och hur den kan tšnkas utvecklas framšver. Till vad slags arbeten har kvinnorna efterfrœgats hittills? Till vad slags arbeten behšvs de i framtiden? MŒnga av de centrala EG-dokument som behandlat den inre marknadens sektoriella och regionala effekter har inte alls beaktat vad dessa kommer att innebšra fšr kvinnorna. Exempelvis fšrvšntas den inre marknaden enligt Cecchini-rapporten (1988) skapa generell ekonomisk tillvšxt och 5,7 miljoner fler arbetstillfšllen. Feministiska forskare har pœpekat att nœgra kvinnospecifika aspekter šverhuvudtaget inte

14 10 behandlas i rapporten (Kaluza, 1990; Pillinger, 1992). Nedmonteringen av gršnserna inom EG-omrŒdet i samband med etableringen av den inre marknaden, som i princip erbjuder fri ršrlighet av arbetskraft, fšrvšntas inte gynna kvinnorna, eftersom dessa beroende pœ familjebindning i regel Šr mindre ršrliga Šn mšn. En liten grupp hšgkvalificerade, geografiskt ršrliga kvinnor fšrutses kunna dra nytta av de mšjligheter som šppnas genom den inre marknaden. Merparten av fšrvšrvsarbetande kvinnor fšrvšntas dšremot konfronteras med nackdelar, i synnerhet vid brist pœ attraktiva kvalifikationer (Kaluza, 1990). Fšr dem fšreligger snarare risken att sektorer dšr kvinnorna traditionellt arbetat tršngs ut av den hœrdare konkurrensen. Den tyska fšrbundsministern fšr kvinno- och ungdomsfrœgor (Merkel, 1991) fruktar att det inom starkt konkurrensutsatta sektorer blir frœga om en avveckling av arbetstillfšllen, som fršmst drabbar lœgutbildade kvinnor, kvinnor i deltidsarbete eller i oskyddade anstšllningsfšrhœllanden och kvinnor som Šr ensamfšrsšrjare av barn. Social dumping, att vissa typer av tillverkning som gett kvinnor arbete flyttas till Europas lœglšnelšnder, tillhšr hotbilden. Med rškneexempel ur textilindustrin visar LOrapporten ÕLšn och všlfšrd i ett internationellt perspektivõ (1991) den stora lokaliseringsvinst i arbetskraftskostnader som t ex en flyttning av tillverkningen frœn Sverige till Portugal skulle innebšra. Andra faktorer som kan vara avgšrande fšr i vilken utstršckning kvinnorna finns i lšnearbete Šr social- och familjepolitiska ŒtgŠrder som tillhandahœller den nšdvšndiga infrastrukturen, t ex i form av barnomsorg och skolmœltider, som mšjliggšr kvinnornas dubbla arbetsdag. RŠtten till mšdra- resp fšršldraledighet och ledighet av andra familjeskšl pœverkar ocksœ kvinnornas fšrvšrvs- och arbetstidsmšnster. SŒvŠl utbyggnaden av den offentliga barnomsorgen som rštten till mšdraresp fšršldraledighet, med eller utan lšnekompensation, Šr mycket olika frœn ett medlemsland till ett annat. Utbyggnaden av barnomsorgen Šr en av de frœgor som uppmšrksammas sšrskilt i EGs tredje aktionsprogram. Ett fšrslag till direktiv om tre mœnaders fšršldraledighet med anstšllningsskydd lades Œr 1983 infšr ministerrœdet och fšljdes av ett omarbetat fšrslag Storbritanniens regering har konsekvent motsatt sig direktivet under hšnvisning till att kostnaderna fšr arbetsgivarna skulle švervšga fšrdelarna. Trots flera fšrsšk att komma till enighet genom att utesluta smœfšretag, fšretag i kris och fšršldrar med en arbetslšs partner har Storbritannien fortsatt att blockera direktivet i

15 11 ministerrœdet (Pillinger, 1992:95-96). Ytterligare en faktor som kan vara avgšrande fšr kvinnornas val att stanna hemma eller att sška sig till arbetsmarknaden Šr beskattningssystemets utformning. Den svenska erfarenheten visar att infšrandet av sšrbeskattningen Œr 1972 blev ett viktigt ekonomiskt incitament fšr kvinnorna att bšrja fšrvšrvsarbeta. En frœga som Šgnas stor uppmšrksamhet i EGs skrifter om jšmstšlldhet, Šr utbud och efterfrœgan av kvinnornas arbetskraft i relation till vad slags kvalifikationer som efterfrœgas. En viktig fšrklaringsfaktor till att kvinnornas mšjligheter idag Šr hotade sšgs vara deras brist pœ kvalifikationer i fšrhœllande till de strukturella och teknologiska fšršndringar som genomfšrandet av den inre marknaden fšrvšntas medfšra. Samtidigt understryks i det tredje handlingsprogrammmet att kvinnornas kvalifikationer representerar en potentiellt viktig och oundgšnglig resurs fšr den ekonomiska utvecklingen i Europa. Vad som framstœr som klart Šr att kvinnornas integration pœ den europeiska gemenskapens arbetsmarknader sker i en komplex situation av stora strukturella och ekonomiska fšršndringar. Utbud och efterfrœgan av kvinnornas arbetskraft sker i en kontext av regionalt varierande arbetslšshet och undersysselsšttning och kraftiga fšrskjutningar av arbetskaftsbehov mellan nšringslivets olika sektorer. Beroende pœ obalansen mellan regioner och sektorer kan dšrfšr kvinnornas škande arbetskraftsutbud ske parallelt med škande arbetslšshet (Jackson, 1990). Kvinnorna pœ den europeiska gemenskapens arbetsmarknad 2 I alla lšnder inom EG-omrŒdet, undtagen Danmark, har kvinnornas deltagande i arbetskraften lšnge varit lœgt, ibland mycket lšgre, Šn i Sverige. Under de tvœ senaste Œrtionden har emellertid fler och fler av kvinnorna i alla gemenskapslšnder sškt sig till arbetsmarknaden, trots stora lšndervisa skillnader i hinder och mšjligheter att fšrena fšrvšrvsarbete och det obetalda omsorgs- och hemarbetet. Kvinnorna Šr pœ god všg med att bryta de traditionella kšnsmšnster som fortfarande ser mšnnen som familjefšrsšrjare och kvinnorna primšrt som hustrur och mšdrar. 2 Om inget annat anges, Šr uppgifterna i detta avsnitt hšmtade ur 'Employment in Europe, 1992'.

16 12 r 1970 lœg kvinnornas andel av den totala arbetskraften inom EGomrŒdet pœ 33 %. r 1990 var deras andel av den arbetsfšra befolkningen (Œldersgruppen Œr) 51 % inom EGs tolv medlemslšnder, medan deras andel av den totala arbetskraften hade stigit till 39 %. MŠnnen hade totalt sett fortfarande ett fšrsprœng sœ tillvida att de utgjorde 49 % av den arbetsfšra befolkningen, men 61 % av arbetskraften. Detta Šr knappast fšrvœnande, eftersom fšrestšllningen om mannen som lšntagare och familjens fšrsšrjare Šnnu sœ starkt dominerar. Intressant Šr dšremot att det totala arbetskraftsdeltagandet av befolkningen 15 Œr och Šldre var exakt lika Œr 1990 som Œr 1960, nšmligen 55 %. Bakom den aggregerade siffran dšljer sig betydelsefulla fšršndringar i kvinnors och mšns arbetskraftsandelar i olika Œldersgrupper. Fšr hela Œldersgruppen Œr har mšnnens deltagande i arbetskraften sjunkit frœn 82 % Œr 1960 till 69 % Œr MŠnnens lšgre arbetskraftstal fšrklaras fršmst av att deltagandet fšr mšn under 20 Œr och fšr mšn šver 55 Œr har sjunkit (Employment in Europe, 1992: 51, 53-54). Esping-Andersen (1990: 185) bekršftar att mšnnens deltagande i arbetskraften sjunkit i de flesta kontinentaleuropeiska lšnderna dels beroende pœ fšrtidig pensionering av de Šldre dels beroende pœ lšngre utbildningar fšr de yngre. I Tyskland har t ex fšrtidspensionering anvšnts bœde fšr att bekšmpa arbetslšsheten och fšr att hšja produktiviteten genom anstšllning av yngre arbetskraft. Detta har lett till att mšnnens arbetskraftsandel i Œldersgruppen Œr sjunkit frœn 75 % Œr 1970 till 44 % Œr Andelarna fšr mšn i Œldersgruppen Œr har dšremot endast minskat obetydligt. Under 1960-talet hade de europeiska lšnderna problem med en Œldrande befolkning. 'Fšrgubbningen' och mšnnens lšgre arbetskraftsdeltagande kompenserades dels genom rekrytering av utlšndsk arbetskraft (se ss ), men i hšg grad ocksœ av kvinnornas škande intršde pœ arbetsmarknaden. Av det nytillskott pœ ca 29 miljoner personer i arbetskraft mellan 1960 och 1990 stod kvinnorna fšr šver 20 miljoner. Deras relativa arbetskraftstal škade under denna period frœn 32 % till 42 %. kningen har fršmst varit koncentrerad till Œldersgruppen Œr. Detta Šr anmšrkningsvšrt sœtillvida att det sammanfaller med kvinnornas mest fruktsamma Œr och de Œr dœ behovet av omsorg om barnen Šr stšrst. Jag skall lšngre fram i texten nšrmare redogšra fšr i vilken utstršckning kvinnor med resp utan barn finns i fšrvšrvsarbete i de olika medlemslšnderna. Jag skall ocksœ granska om fšrvšrvsdeltagandet varierar med tillgœng till barnomsorg

17 13 och om kvinnorna všljer deltid fšr att kunna kombinera marknadsarbete med ansvar fšr hem och barn. Den stšrsta škningen av kvinnligt fšrvšrvsdeltagande skedde i de flesta EG-lŠnderna pœ 1970-talet. I Spanien och Grekland intršffade tillvšxten fšrst pœ 1980-talet. Fšr dessa tvœ lšnder, men Šven fšr Italien och Portugal, har švergœngen frœn en jordbruksbaserad till en industriell och tjšnstebaserad ekonomi varit en viktig orsak fšr kvinnornas intršde pœ arbetsmarknaden. Under detta Œrtionde škade kvinnornas andel med flera procentenheter inom tjšnstesektorn. kningen av deras andel inom den industriella sektorn var dšremot blygsam och sjšnk t o m nœgot fšr de italienska kvinnorna. Siffrorna nedan visar minskningen av kvinnornas fšrvšrvsandel inom jordbrukssektorn i gemenskapens sydliga lšnder: Grekland 37,8 % 30,2 % Spanien 13,8 10,1 Italien 11,5 9,4 Portugal 25,9 21,3 KŠlla: Employment in Europe, 1992 r 1985 fanns en betydande andel av kvinnorna i Grekland och Portugal kvar i jordbruksarbete. Trots att jordbrukssektorn Œr 1990 fortfarande sysselsatte relativt mœnga kvinnor, tyder sjunkande andelar pœ en snabb fšršndring. Grekland har haft den snabbaste minskningen procentuellt, men Šven de nœgot mera blygsamma fšršndringarna i švriga lšnder gœr i samma riktning. Fšr gemenskapen i sin helhet rapporteras att kvinnornas fšrvšrvsverksamhet inom jordbrukssektorn sjunkit frœn 17, 2 % Œr 1965 till 5,7 % Œr Variationer mellan lšnderna i kvinnors fšrvšrvsdeltagande 1970-talet utmšrktes av en relativt lœngsam tillvšxt av arbetstillfšllen och av škande arbetslšshet i gemenskapsomrœdet. Samtidigt var det dock under detta Œrtionde som den politiska viljeinriktningen och den sociala instšllningen till kvinnors fšrvšrvsarbete i mœnga av medlemslšnderna fšršndrades i positiv riktning. Lagstiftning fšr jšmstšlldhet, bl a med avseende pœ lika lšn och lika tillgœng till anstšllning, yrkesutbildning och 3 Uppgifterna rapporteras i ÓEmployment in Europe, 1992Ó som Óshare of employment in agricultureó, vilket indikerar att det torde handla om avlšnat arbete. Uppgifter om medhjšlpande, oavlšnade kvinnor i familjejordbruk rapporteras inte.

18 14 befordran, utvecklades och bšrjade implementeras pœ initiativ av EG. Om vi jšmfšr den ršttsliga regleringen av jšmstšlldheten fšr kvinnorna i Sverige med situationen inom EG, finns det tidsmšssigt en fšrhœllandevis stor parallellitet. Men de svenska kvinnorna hade pœ andra grunder ett stort fšrsprœng. Debatten om kvinnornas rštt till arbete hade pœgœtt under mera Šn tvœ Œrtionden och denna rštt bekršftades frœn politiskt och fackligt hœll under 1960-talet. Ett arbetsutskott med representanter fšr LO och SAP fšrklarade 1969 tvœfšrsšrjarfamiljen som norm Šven med avseende pœ planeringen av lœngsiktiga fšršndringar i socialfšrsškringssystemet (Hirdman, 1987). Dessa tvœ viktiga politiska aktšrer gav dšrmed policymšssigt och ideologiskt sitt stšd till individuellt ekonomiskt oberoende oavsett kšn. VŠlfŠrdsstatens utveckling med tillvšxten av den offentliga sektorn och arbeten inom hšlso- och sjukvœrd, utbildning, barn- och Šldreomsorg samt andra všlfšrdstjšnster hade skapat efterfrœgan pœ kvinnor som arbetskraft och en arbetsmarknad fšr kvinnorna. PŒ den socialdemokratiska partikongressen 1972 bekršftade Olof Palme vikten av jšmstšlldhet mellan kšnen och kvinnornas rštt till arbete. Samtidigt utpekade han den offentliga sektorn som kvinnornas sšrskilda arbetsomrœde (Hirdman, 1987). 4 SŠrbeskattningen blev ett ytterligare incitament fšr kvinnornas škande ekonomiska aktivitet. Denna gick ocksœ att fšrverkliga tack vare att kvinnorna kunde anlita de vœrd- och omsorgstjšnster som erbjšds genom den offentliga sektorn. Den offentliga sektorns betydelse fšr kvinnorna hšr i landet sammanfattas av nœgra kvinnoforskare och av Kommunals ordfšrande sœ hšr: ÓSvenska kvinnor Šr alltsœ dubbelt beroende av den offentliga sektorn: Som arbetsgivare och som garant av nšdvšndig omsorgó (Svenska Dagbladet, 2 januari 1993). Redan Œr 1970 fšrvšrvsarbetade 53 % av kvinnorna i Sverige, vilket motsvarar en andel som mœnga lšnder inom EG fšrst uppvisar idag. Idag fšrvšrvsarbetar 83 % av kvinnorna i Sverige, varav ca tvœ tredjedelar inom den offentliga sektorn. Kvinnornas andel av den totala arbetskraften Šr nu nšstan lika stor som mšnnens. ven om kvinnorna inom EG, med undantag fšr Danmark, ligger en bra bit efter Sverige, Šr deras všxande betydelse pœ arbetsmarknaden under 4 FrŒgan Šr om vi inte hšr har en delfšrklaring till att invandringen som arbetskraftsreserv reglerades Œr 1967 och slutgiltigt stršps Vad som behšvdes var svenska kvinnor till den offentliga sektorn och inte lšngre invandrare till industrin.

19 15 de senaste 20 Œren ett genomgœende drag fšr hela den europeiska gemenskapen. Om vi ser pœ den genomsnittliga Œrliga škningen av kvinnornas fšrvšrvsdeltagande i de olika medlemslšnderna pœ 1980-talet var škningen stšrst i NederlŠnderna (5,3 %), dšrefter i Frankrike (3,12 %), Spanien (3,09 %), Storbritannien (2,39 %) och Portugal (2,05 %). Fšr dessa lšnder lœg den Œrliga škningstakten šver EG-genomsnittets 1,83 %. ven Grekland lœg nœgot šver EG-genomsnittet, medan Danmark, Luxemburg, Italien, dœvarande VŠsttyskland och fršmst Irland noterade andelar under EG-genomsnittet (Maruani, 1992). 5 Fšr Danmark ligger det nšra tillhands att fšrklara den lšgre škningstakten med att ÕreservenÕ var uttšmd, eftersom en sœ stor andel av kvinnorna redan fanns pœ arbetsmarknaden. Fšr de švriga lšnderna med lœg škningstakt mœste andra fšrklaringsfaktorer sškas. Naturligtvis varierar ocksœ kvinnornas andel av den totala fšrvšrvsarbetande befolkningen starkt mellan medlemslšnderna. Danmark intar med 46 % tštplatsen. ver EG-genomsnittet (42 %) ligger Tyskland, Frankrike, Portugal och Storbritannien. I Spanien och Luxemburg Šr kvinnornas andel av arbetskraften 35 % och pœ Irland strax šver 30 %. Skillnader finns ocksœ mellan olika regioner i samma land. SŒ Šr t ex kvinnornas andel lšgre Šn riksgenomsnittet i Italiens ekonomiskt mindre utvecklade sšdra regioner, medan deras andel Šr hšgre i Portugals norra och centrala delar Šn genomsnittet fšr hela landet. Ytterligare ett mœtt Šr i vilken utstršckning befolkningen šver 15 Œr Šr i arbete, arbetslšs eller inaktiv. I detta avseende finns fšr kvinnorna betydligt stšrre variationer mellan medlemslšnderna Šn fšr mšnnen. ven hšr gœr en skiljelinje mellan gemenskapens ekonomiskt mindre utvecklade sydligare lšnder och de ekonomiskt utveklade lšnderna i norr. Spanien, Grekland och Italien har lœga andelar kvinnor i arbete (under 40 %), medan arbetslšsheten och framfšrallt andelen inaktiva, dvs kvinnor utanfšr arbetsmarknaden, Šr hšg. De ekonomiskt utvecklade nordligare lšnderna Farnkrike, Tyskland, Storbritannien, NederlŠnderna och fršmst Danmark har hšgre andelar kvinnor i arbete, dock med relativt stora variationer i arbetslšshet. Nord-Syd mšnstret bryts av Portugal, dšr kvinnor i arbete ligger šver EG-genomsnittet och bland de nordliga lšnderna av Irland med den lšgsta andelen kvinnor i arbete inom hela EG-omrŒdet. 5 Fšr mšnnen var den genomsnittliga škningen endast 0,58 %.

20 16 Barn, barnomsorg och Œldersvariationer i fšrvšrvsdeltagande Kvinnornas arbetskraftsdeltagande skiljer sig avsevšrt mellan lšnderna beroende pœ vilken Œldersgrupp de tillhšr (se bilaga tab. 1). Fšr den generellt mest aktiva Œldersgruppen (25-49 Œr) var andelen 1990 pœ Irland 41 % och fšr Spanien och Luxemburg omkring 50 %. I kontrast till dessa lœga andelar stod Storbritannien, Frankrike och Portugal med andelar pœ šver 70 % och Danmark med hela 89 %. Att ha eller inte ha barn samt tillgœng till barnomsorg ligger nšra tillhands som fšrklaringar till dessa variationer. Men de sšrdrag som tagits fšr givna i kvinnornas fšrvšrvsmšnster i anslutning till familjebildning och ansvar fšr barn Šr enligt olika uppgifter (Eurobarom tre, 1991; Maruani, 1992) inte lšngre sjšlvklara. Exempelvis tyder skilda mšnster i medlemslšnderna pœ att fšrvšrvsavbrott eller arbete pœ deltid inte enbart kan fšrklaras med utgœngspunkt i moderskapet. Interaktionen mellan kvinnornas fšrvšrvsverksamhet och moderskapet sšgs vara mera komplex Šn sœ. Att tillgœng till barnomsorg underlšttar fšr kvinnorna att klara deras dubbla ansvar fšr fšrvšrvsarbete och vœrd av barn gœr inte att ifrœgasštta. ndœ fšrklarar variationerna i tillgœng endast delvis de skillnader som finns i mšdrars fšrvšrvsfrekvens och med avseende pœ arbetstider mellan de olika lšnderna. Andra faktorer som finns med i bilden Šr exempelvis de skilda synsštt som definierar och fastslœr kvinnorollen. Definieras kvinnorna socialt i fšrsta hand genom moderskapet eller ršknas de sjšlvklart bœde som fšrvšrvsarbetande och som mšdrar? Jane Lewis (1992) hšvdar i en historisk genomgœng av kvinnornas stšllning i Storbritannien att tyngdpunkten fšr kvinnorollen, Šven vid stšllningstaganden av socialpolitisk karaktšr, alltid varit och fortfarande Šr moderskapet. Kvinnorna i Frankrike har dšremot pœ historiska grunder lika sjšlvklart ršknats bœde som arbetare och mšdrar (Langan & Ostner, 1991). I de lšnder dšr moderskap betonas och en traditionell familjeideologi rœder, t ex NederlŠnderna, Tyskland och Storbritannien Šr ocksœ den sociala stšdstrukturen, bl a de sociala fšrsškrings- och bidragssystemen, utformade efter mannen som fšrsšrjare och hustrun som beroende och ansvarig fšr vœrd och omsorg i hemmet. Incitamentet till - oftast lœgavlšnat - kvinnligt deltidsarbete motverkas dšr av att det Šr ekonomiskt mera lšnsamt med de behovspršvade bidrag och tillšggsfšrmœner som kan sškas fšr mannens arbetslšshet (Sjerps, 1988;

21 17 Morris, 1987). OcksŒ tillgœng till lšmpligt arbete med godtagbara villkor och lšn pœverkar naturligtvis kvinnornas fšrvšrvsbenšgenhet. Som framgœtt tidigare, fšrekommer fenomenet deltidsarbete knappast alls i gemenskapens sydliga lšnder. Andra lšnder har regleringar som fšrsvœrar fšr kvinnorna att sška ett deltidsjobb (se nedan s ), trots att just denna arbetstidsform ofta Šr den enda som gœr att fšrena med kvinnornas livsvillkor nšr andra stšdstrukturer saknas. PŒ EG-nivŒ har barnomsorgsfrœgans behandling varit bœde kontroversiell och ofta fšrvirrad (Pillinger, 1992: 134-5). FrŒgan tillmšts i och fšr sig stor vikt i det tredje handlingsprogrammet, men utan att det innebšr mer Šn rekommendationer om god praxis till de enskilda medlemsstaterna. EGs nštverk fšr barnomsorg argumenterade i en rapport 1989 kraftfullt fšr att kommissionen skulle utarbeta ett fšrslag till direktiv som skulle ŒlŠgga medlemsstaterna att bygga ut den offentliga barnomsorgen. Kommissionen ansœg dock en icke-bindande rekommendation som det enda mšjliga. Det framstod som klart att ett direktiv inte skulle passera ministerrœdet. Eftersom Romfšrdraget inte ger EG ansvar i utbildningsfrœgor, fšrklarades barnomsorg helt enkelt som en utbildningsangelšgenhet pœ nationell nivœ. Med detta som argument och under hšnvisning till subsidiariteten lade man ansvaret fšr barnomsorgens utbyggnad pœ de enskilda medlemslšnderna. 6 BŒde Europaparlamentets kvinnokommittž och EG-nŠtverket fšr barnomsorg fortsštter sina pœtryckningar och att framhšver barnomsorgen som en viktig jšmstšlldhetsfrœga. AnstrŠngningarna gœr bl a ut pœ att bereda marken fšr ett direktivfšrslag. NŒgot sœdant tycks dock Šnnu inte vara i sikte. Hur ser det dœ ut med kvinnornas fšrvšrvsaktivitet nšr de har eller inte har barn? Faktiskt fanns i mera Šn hšlften av medlemslšnderna Œr 1990 ingen signifikant skillnad i fšrvšrvsaktivitet fšr kvinnor i Œldern med resp utan barn. I Danmark och Belgien arbetade betydligt fler kvinnor med barn Šn kvinnor utan barn. Det relativa arbetskraftstalet fšr 6 Flera direktivfšrslag som ršstats ner i ministerrœdet har fallit pœ grund av Storbritanniens veto. Enligt Lewis (1992:29) har den engelska regeringen fšrklarat barnomsorg som en helt privat angelšgenhet, vilket bl a fšrklarar den dœliga utbyggnaden av den offentliga barnomsorgen i landet. Med tanke pœ Storbritanniens agerande och veto mot andra jšmstšlldhetsdirektiv, t ex bšttre stšllning fšr deltidsarbetande, insœg kommissionen sannolikt det hopplšsa i att lšgga ett fšrslag fšr barnomsorg.

22 18 kvinnor med barn var enligt Eurostat fšr 1990 ocksœ hšgre i Spanien, Grekland, Italien, Portugal och Frankrike jšmfšrt med kvinnor utan barn (se bilaga tab. 2). Enligt andra kšllor (Maruani 1992) arbetade i Frankrike obetydligt fler kvinnor utan Šn med barn. 7 DŠremot rœder samstšmmighet om att andelen fšrvšrvsarbetande mšdrar i Franrike fšrst sjunker rejšlt efter det tredje barnets fšdelse, frœn ca 70 % fšr kvinnor med tvœ barn till omkring 40 % fšr kvinnor med tre barn eller flera barn (Maruani, 1992; Eurostat, 1990). Grekiska och portugisiska flerbarnsmšdrar har hšgre andelar i arbetskraften Šn deras barnlšsa medsystrar och fšr danskor med 3 eller flera barn Šr andelen obetydligt lšgre Šn fšr kvinnor utan barn. Det Šr intressant att notera att fšrvšrvsdeltagandet Šr mycket olika Šven fšr kvinnor i Œldern Œr. Dessa kvinnor har ju passerat sina fruktsamma Œr och behšvs sannolikt i mindre utstršckning hemma fšr barnens skull. Deltagandet i arbetskraften varierade fšr denna Œldersgrupp frœn omkring % i Belgien, Luxemburg, Italien, Spanien, Irland och NederlŠnderna, medan andelarna varierade frœn knappt 40 % i Portugal, Frankrike och Tyskland till ca 50 % resp 58 % i Storbritannien och Danmark (Œr 1990). En uppsšttning diagram šver typiska lšndervisa mšnster i fšrvšrvsdeltagande efter Œlder och fšršndringar i fšrvšrvskurvorna mellan 1983 och 1989 Œterges i bilagan. Av 50- till 64-Œringar fšrvšrvsarbetade betydligt hšgre andelar ensamstœende Šn gifta kvinnor, 47 % mot 32 %. Endast i Danmark och Storbritannien var andelarna hšgre fšr gifta Šn fšr ensamstœende kvinnor. Orsakerna till skilda fšrvšrvsmšnster i denna Œldersgrupp Šr flera. Fšr det fšrsta Šr det vanligt i mœnga lšnder att kvinnorna gœr tidigt i pension, oftast tidigare Šn mšnnen. Fšr det andra speglar den lœga aktiviteten en traditionell instšllning till kvinnrollen. I Šldre generationer var det i mœnga lšnder antingen socialt oacceptabelt att kvinnorna fšrvšrvsarbetade alls eller pœ sin hšjd sœ lšnge som deras inkomst behšvdes. I och med att de nu aktiva yngre generationerna Œldras, fšrutser man att arbetskraftsdeltagandet successivt tilltar i de Šldre Œldersgrupperna (Employment in Europe, 1992: ). 7 JŠmfšrelsen mellan olika kšllor Šr i problematisk. Med undantag fšr Eurostat anger texterna sšllan grunderna fšr statistikfšringen och anvšnda begrepp. Det framgœr inte heller om mšdra- eller fšršldralediga kvinnor i olika lšnder ršknas tillhšra arbetskraften, som fallet Šr i Sverige, eller om de faller utanfšr arbetskraften.

23 19 NŠsta frœga som skall granskas Šr hur det Šr stšllt med utbudet av offentliga barnomsorgsplatser och hur kvinnorna lšser problemet, nšr sœdana saknas. Svaret pœ den fšrsta frœgan kan gšras ganska kort. Utbudet av barnomsorgsplatser genom den offentliga sektorn fšr barn upp till 3 Œr Šr i nio av de tolv gemenskapslšnderna i det nšrmaste obefintlig. Platserna ršcker i dessa lšnder endast till fšr mellan 2 till 6 % av barnen i denna Œldersgrupp. Utbudet Šr betydligt bšttre fšr barn frœn 3 Œr upp till obligatorisk skolgœng, Šven om variationerna Šr stora mellan lšnderna. En komplikation Šr ocksœ att dessa inršttningar, som t ex Kindergarten i Tyskland, endast Šr šppna ett begršnsat antal timmar per dag. ven skoldagen slutar i flera lšnder redan vid lunchtid och nœgra eftermiddagshem fšr skolbarn finns inte (se bilaga tab.3). Villkoren fšr mšdrarna att pussla ihop ett lšnearbete med omsorgen om barnen Šr sœlunda mycket olika frœn land till land. Danmark har pœ lœnga všgar den mest všl utbyggda offentliga barnomsorgen fšr barn under 3 Œr och har mycket bra behovstšckning fšr barn frœn 3 Œr upp till skolœldern. Frankrike och Belgien har dšrefter de nšst bšsta utbuden fšr bšgge Œldersgrupper. I dessa tre lšnder uppvisar kvinnor med barn hšga fšrvšrvsandelar. DŠremot fšreligger inga entydiga eller genomgœende samband mellan barnomsorg och kvinnors fšrvšrvsaktivitet i lšnder med dœlig tillgœng till barnomsorg. Irland, NederlŠnderna, Portugal och Storbritannien har bland den sšmst utbyggda offentliga barnomsorgen inom gemenskapsomrœdet. Andelen fšrvšrvsarbetande mšdrar Šr ocksœ mycket riktigt lœg i de tvœ fšrst nšmnda lšnderna. Mšnstret bryts av kvinnorna i Portugal och Storbritannien. Dessa uppvisar trots dœlig tillgœng till barnomsorg nšstan lika hšgt fšrvšrvsdeltagande som mšdrarna i Frankrike och Belgien. Barnomsorg ordnas i Portugal ofta av privata organisationer och genom privat dagvœrd. Endast 10 % av mšdrar med barn under 10 Œr arbetar deltid (Women in Europe, no. 31, 1990). Fšr de engelska kvinnorna Šr en period av fšrvšrvsavbrott eller deltidsarbete ett sštt att klara av jobb och barn. vergœngen frœn heltid till deltid sker i samband med det fšrsta barnets fšdelse (Eurobarom tre, 1991). Samma fenomen kan observeras fšr kvinnorna i Tyskland och NederlŠnderna. Medan de tyska kvinnorna ofta Œterkommer till arbetsmarknaden efter ett lœngt fšrvšrvsavbrott, Šr det vanligaste mšnstret pœ Irland och i viss mœn NederlŠnderna att de lšmnar arbetsmarknaden fšr gott. Mšnstret Šr likartat fšr de spanska kvinnorna och fšr kvinnorna i Luxemburg. Liksom i Portugal, pœverkas kvinnornas aktivitet i Grekland och Italien endast obetydligt i anslutning till barns fšdelse, trots brister i den

24 20 offentliga barnomsorgen. Inte heller noteras nœgon skillnad i arbetstidens lšngd fšr kvinnor med eller utan barn. En fšrklaring tycks vara att deltidsjobb knappast alls fšrekommer i dessa lšnder (Eurobarom tre, 1991). Men Šven i Danmark med sin všlutbyggda barnomsorg arbetar relativt hšga andelar av kvinnorna deltid. Vi vet att samma gšller fšr kvinnorna i Sverige, vars viktigaste skšl till frivillig deltid Šr att de sœ mycket som mšjligt sjšlva vill ta hand om sina barn (SOU 1989:53). Vad som genomgœngen sammanfattningsvis visar Šr att lšnder med všl utbyggd offentlig barnomsorg, Danmark, Frankrike och Belgien i likhet med Sverige uppvisar hšg kvinnlig fšrvšrvsverksamhet. Fšr švriga lšnder i den europeiska gemenskapen finns inget entydigt mšnster. Eftersom tillgšngliga uppgifter inte ger nœgon ledtrœd eller fšrklaring till variationerna i kvinnlig fšrvšrvsverksamhet vid lika illa utbyggd barnomsorg, mœste andra frœgor stšllas. Hur lœngt šverenstšmmer praktiken med idžn om den manlige familjefšrsšrjaren bl a med avseende pœ lšnenivœn? RŠcker mšnnens lšn verkligen till familjens fšrsšrjning eller fšrklaras en del av variationerna i kvinnors fšrvšrvsfrekvens av skillnader i fšrsšrjningstvœng? Hur Šr det med de ensam- och sjšlvfšrsšrjande kvinnorna? Och sist, men inte minst: vilka Šr de švriga villkor som avgšr huruvida kvinnorna kan, vill eller mœste kombinera fšrvšrvsarbete med det reproduktiva ansvaret? FŠrre barn och mera arbete - eller tvšrtom? Familjestrukturen i Europa Šr i snabb fšrvandling. Gemensamt fšr alla EG-lŠnder, med undantag fšr Irland, Šr att nativiteten har sjunkit snabbt under de senaste decennierna, vilket resulterat i lœga eller ibland mycket lœga fruktsamhetstal. r 1960 lœg det genomsnittliga barnantalet per kvinna i alla lšnder fortfarande en bra bit šver den nivœ som kršvs fšr att befolkningen reproduceras. r 1980 kvarstod endast Grekland, Spanien, Portugal och Irland med fšdelsetal pœ šver 2,0 barn i genomsnitt. Som tabellen nedan visar, Œterskapar numera inget av EG-lŠnderna utom Irland sin befolkning, eftersom nativiteten ligger under och ibland lœngt under 2,0 barn per kvinna i fruktsam Œlder.