Barn som inte leker Peggy Eriksson

Institutionen för pedagogik och didaktik Barn som inte leker Peggy Eriksson Examinationsuppgift Kvalitetsutveckling genom aktionsforskning 7,5 hp. Januari 2010 1

Innehållsförteckning Förutsättningar. sid 3 1. Hur började det?. sid 3 2. Vad är då aktionsforskning?. sid 3 3. Vår egen modell på vår förskola. sid 3 4. Diskussion Varför aktionsforskning?... sid 4 Process. sid 5 1. Arbetets börjar på förskolan.. sid 5 2. Arbetets början på avdelningen. sid 5 Resultat. Sid 9 1. Analys av resultatet Sid 9 Reflektion sid 11 1. Hur kan vi jobba vidare?... sid 11 2. Mitt eget lärande?... sid 11 3. Framtiden.. sid 12 Litteraturlista Bilaga 1 2

Förutsättningar Min förskola finns i en liten stad i södra Sverige. Den ligger bredvid ett hyreshusområde, men med villor i närområdet. Vi har en väldigt fin utegård som består av både skog, berg, öppna grönområden och gungor, sandlådor. Vi har också skogen precis utanför staketet där vi vistas mycket. Vårt arbete på avdelning har varit upplagt enligt hur man traditionellt arbetar, men där vi har försökt värna mycket om den fria leken, eftersom det är kärnan i vår verksamhet. UHur började det? Rektorn för vår förskoleverksamhet frågade alla förskollärare inom barnomsorgen i vår kommun om vi var intresserade av att läsa en kurs i aktionsforskning. Erbjudandet var väldigt förmånligt med möjlighet till en studieledig dag i veckan med fullt betalt, samtidigt som det sattes in en vikarie i verksamheten. Vi var fem stycken som tackade ja och jag tror inte någon av oss från början förstod vad aktionsforskning var, men gemensamt för oss var att vi ville utveckla oss själva och den verksamhet vi arbetar i. UVad är då aktionsforskning? Aktionsforskning är en modell där man utvecklar och analyserar sin egen verksamhet. Aktionsforskning består av fyra steg planera, agera, observera, reflektera - som man kan beskriva som en spiral, enligt Rönnerman (2000). Genom tankekarta ringar man in ett problem, en tanke som man vill utveckla, eller en fråga man vill ställa sig. Man börjar med att kartlägga sin verksamhet genom att t.ex. observera eller intervjua. Efter det inriktar man sig på att utveckla sin tanke och hitta metoder för att lösa problemet. Efter det hittar man nya problem eller tankar man vill utveckla och spiralen går vidare. Björndal (2002) påpekar dock att en del är skeptiska till om lärare har rätt kompetens för att forska och en del menar att man inte ska få för stark identifiering med forskning, så det pedagogiska arbetet blir lidande. UVår egen modell på vår förskolau Vi planerar upp vår verksamhet inom olika områden som samling, måltid, olika grupper o.s.v. vår grovplanering. Här tar vi fram vilka mål vi ska nå enligt våra egna kommunala mål (vilka vi för någon månad sedan valde att ta bort och dessa ska nu omarbetas) och Lpfö -94 och talar om hur vi ska nå dessa. Vi beskriver också vårt förhållningssätt gentemot barnen och varandra. Vi har avdelningsplanering var tredje vecka tillsammans med arbetslaget och där reflekterar vi över vår verksamhet och vilka positiva sidor vi har och vad vi behöver 3

förändra. Här finplanerar vi också vår verksamhet, men det vi har planerat har varit vår styrda verksamhet. Vi gör sedan en liten utvärdering vid jul där vi tittar på hur det går och om det är något vi behöver förändra. Innan sommarsemestern har vi en utvärderingsdag, där vi utvärderar vår verksamhet på det sättet att vi tittar på om det blev som vi planerat och vad vi kan förändra till nästa läsår. Vår utvärdering går sedan vidare till rektor som sammanställer en kvalitetsredovisning av alla förskolors utvärderingar. Vår rektor har sedan denna som hjälp i hennes arbete med att utveckla vår kommuns förskoleverksamhet. UDiskussion Varför aktionsforskning? I Aktionsforskning använder man observationer och intervjuer för att kartlägga verksamheten och det är jättebra. Jag tror dock inte det är så lätt att vara neutral när man tittar på sin egen verksamhet. Man har hela tiden så mycket bakgrundsfakta att det är svårt att inte lägga in egna värderingar. Det kan också vara jobbigt att kritiskt granska sin egen verksamhet, eftersom man själv är med och utformar den. Lägger man in forskning i pedagogyrket kan det kanske höja statusen på yrket och det är positivt. Det kan locka fler som vill arbeta i yrket och det kan ge bättre lön. På så sätt kan aktionsforskning vara något bra inte bar rent verksamhetsmässigt, utan även på andra sätt. I vår verksamhet utvärderar vi själva genom diskussion på avdelningen. Enligt Thors Hugosson (2003) är dialogen i arbetslaget viktigt, men jag tror också det är viktigt vad dialogen handlar om. Vi använder oss inte av observation i detta avseende, utan det gör vi vid utvecklingssamtalen och då observerar vi det enskilda barnet och hur det fungerar i gruppen. Det är en stor brist hos oss att vi inte kartlägger vår verksamhet mer, utan vi antar att det är på ett visst sätt. Det är något vi måste arbeta vidare med. Då tror jag vi kan få en dialog med mer reflektion och analys. När vi utvärderar utvärderar vi just det vi har planerat. Vi har varken någon analys eller reflektion med. Vi reflekterar på våra avdelningsplaneringar tillsammans, men det är mer när det uppstår problem som vi reflekterar över verksamheten och vårt förhållningssätt. I Lpfö -98 står det att vi ska anpassa vår verksamhet så den passar alla barn och då är det viktigt att vi har kartlagt verksamheten innan vi planerar. Först då vet vi vilka förutsättningarna är. 4

Process UArbetets börjar på förskolan På ett personalmöte på vår förskola började vi med att göra en brainstorming. Vi skulle arbeta med antingen matematik eller språket. Vi valde att inrikta oss på språket, eftersom vi efter diskussion kom fram till att vi fortfarande har mycket att göra inom det området. Här är vår brainstorming: Det vi sedan gemensamt kom fram till var att ge alla barn möjlighet till talutrymme var väldigt viktigt att arbeta med. Vi diskuterade mycket att detta inte betydde att alla barn skulle prata lika mycket, men att alla barn skulle ha möjligheten. UArbetets början på avdelningen Min avdelning består av 15 barn, där fördelningen är 10 pojkar och 5 flickor. Höistad (2001) menar att forskning visar att pojkar tar mycket mer talutrymme än flickor och 5

det var något jag kände angeläget att arbeta med på vår avdelning, eftersom vi har övervägande pojkar. Jag bestämde mig för att titta på tre olika aktiviteter för barn 3-5 år, nämligen samlingen, måltiderna och den fria leken och se vem av flickor och pojkar som fick mest talutrymme genom antal gånger de sa något. Jag gjorde då en kartläggning över antalet gånger varje barn sa något, alltså inte hur länge varje barn pratade s.k. samtalsobservationer enligt Rubenstein Reich och Wesén (1986). Jag satte ett streck för varje gång barnen sa något, men jag tog inte med något kroppsspråk som t.ex. när man nickar med huvudet istället för att säga ja. Jag jämförde sedan hur många streck varje barn fick och delade pojkarnas streck med det antal de var och flickornas streck med det antal de var. Jag observerade varje aktivitet två gånger, alltså sex observationstillfälle. Jag observerade tio minuter varje gång. Jag var själv delaktig i samtalet vid måltiderna, men inte i den fria leken och i samlingen. Förvånande nog såg jag att i alla aktiviteter dominerade varken pojkar eller flickor, utan talutrymmet var jämnt fördelat i antalet gånger. Detta var i och för sig var glädjande, men inget som vi behövde prioritera att arbeta vidare med. Det som dock istället kom fram väldigt tydligt var en femårig pojke jag kallar honom Johan - som inte sa så mycket. Han fick inte alls lika många streck vid min observation som de andra barnen i samma ålder. Han satt oftast vänd med ryggen mot de andra barnen i måltiderna när han ätit färdigt. Jag fortsatte då att observera honom fritt i den fria leken, s.k. löpande protokoll. Det jag såg då var att han inte heller kommunicerade något nämnvärt i den fria leken. Han lekte mycket själv med konstruktionsmaterial, exempelvis lego. Han kunde också vara mycket otrevlig vid de andra barnen och sa rakt ut mycket nedsättande ord om dem. Han valde också att inte sitta bredvid vissa. Han sa också att han inte ville leka med de andra barnen, för att de var tråkiga o.s.v. Min uppfattning var att detta beteende kunde bero på ett försvar mot att han kanske ville vara med, men kände att han inte fick och då blev det lättare att helt enkelt vara otrevlig mot de andra barnen. Enligt Höistad (2001) finns det inga normalt fungerade barn som självmant väljer att inte vara med och leka med andra barn. Detta kände jag var väldigt angeläget att titta vidare på. Rönnerman (2000) skriver om hur viktigt det är att den kompetensutvecklingen vi bedriver berör vår verksamhet för att den ska kännas meningsfull. Det blev det verkligen för mig nu. Jag började med att göra en intervju (intervjufrågor, se bilaga 1), där det tydligt kom fram att Johan ville leka med de andra barnen och då speciellt två pojkar. När jag frågade varför han inte lekte med dem svarade han att han inte visste hur man skulle göra i deras lek, eftersom han inte sett det Tv-program som deras lek byggde på. När jag frågade vad han ville leka om han fick bestämma valde han en äventyrslek 6

hämtad från filmens värld. Det kändes viktigt att få en bild av hur Johan själv såg på detta att han lekte mycket själv och om det var något han valde själv. Efter det fortsatte jag med aktivitetsschema som Rubenstein Reich och Wesén (1986) menar är bra att använda om man vill observera hur leken fungerar. Aktivitetsschema Namn Vilken lek? Vilken roll? Med vem? Var? Jag observerade Johan sex gånger, men aldrig två gånger samma dag. Jag valde att observera vid samma tidpunkt, nämligen 8,30. Jag valde samma tidpunkt för att få så lika förutsättningar som möjligt. Jag fick då bekräftat det jag trodde att Johan lekte mycket själv och konstruerade mycket själv. Fem av sex tillfällen lekte Johan själv med olika konstruktionsleksaker. Endast en gång lekte han med andra barn och då var det hans lillebror. Detta är en enkel form av observation där det inte är så lätt att misstolka det resultat man får fram. Sedan kan man naturligtvis ha olika uppfattning om varför det är så. Björndal (2002) skriver om att det är bra om flera observerar samma saker, för det ger en mer riktig fullständig och mer riktig bild av verkligheten. Min frågeställning blev alltså: Hur ska vi på avdelningen kunna hjälpa Johan så att han får möjlighet att leka med de andra barnen? Utifrån detta bestämde jag tre saker i verksamheten jag ville ändra på för att se om det blev bättre alltså mina aktioner. Jag utgick från att det var mitt arbete och mitt förhållningssätt som skulle ändras i verksamheten inte Johan. På detta sätt tror jag på en förändring. I Lpfö -98 står det också att vi vuxna i förskolan är viktiga förebilder och att vårt förhållningssätt påverkar barnen. Jag som vuxen skulle närvara mer i leken och försöka se vad som hände, för att på så sätt kunna se de möjligheter som finns att hjälpa Johan med i leken. Detta gick i praktiken till på det sätt att jag började med att bara sitta med och sedan styrde jag leken så att en roll passade Johan. Ibland delade jag bara ut roller till alla barn. Jag bestämde mig också för att spinna vidare på den äventyrslek Johan själv ville leka och försöka starta upp en lek, där Johan kände att han behärskade handlingen och han kunde bli den som styrde leken. Barnen själva ville leka 7

med stora mjuka klossar vi har och dessa togs fram. Johan var inte med, utan det var de andra som byggde hus att bo i o.s.v. En dag föreslog jag att de skulle bygga ett äventyrsskepp och då bad jag Johan att hjälpa till. Han fick då styra leken, eftersom han visste hur dessa skepp såg ut. Detta upprepades ännu en gång och efter det kom barnen själva på att de skulle leka denna lek vid några tillfällen. Vi i arbetslaget skulle också skapa situationer, där Johan fick göra saker med bara några få barn och då både de han själv kallade vid väldigt nedsättande namn, men också de barn som han valde i intervjun. Detta skedde för exempel vid dukning och hämta matvagnen, när vi skulle gå till biblioteket o.s.v. Eftersom Johan var väldigt duktig på lego lockade vi in andra barn där, för att kunna få igång en lek med det de byggt. Vi ville inte att det skulle stanna vid bara konstruktion, utan att det byggde vidare till lek. Vi personal såg möjligheten till att det kunde bli en väldigt bra lek. 8

Resultat Efter c:a sex/åtta veckor gjorde jag samma observationer sex gånger för att se vilket resultat vi uppnått. Jag gjorde på samma sätt denna gång och observerade aldrig mer en en gång per dag. Jag observerade samma tid c:a 8,30 för att förutsättningar skulle vara desamma som de förra observationerna. Aktivitetsschema Namn Vilken lek? Vilken roll? Med vem? Var? Det jag såg nu var att Johan lekte med andra barn fem gånger av sex och dessa fem gånger var det inte hans lillebror han lekte med. Endast en gång lekte han med lego. Det som också var skillnad var att Johan lekte med fler barn. Det var fyra pojkar som förekom i rutan vem han lekte med. En pojke var alltid med. Vi började ju med att hjälpa Johan in i leken med hjälp av den äventyrslek han själv valde, men just det fungerade inte så bra. Johan blev lite besserwisser och kunde även här vara otrevlig mot de andra barnen när de inte förstod. Han hade också väldigt förutbestämda bilder av sin lek och hade svårt att anpassa eller ändra i leken, när de andra barnen ville göra på något annat sätt. Vi fick därför här ändra om och starta med lekar som alla kände till typ mamma, pappa, barn o s v. Det visade sig fungera bättre. Johan lekte nu också i hemvrån, tillsammans med en annan pojke. Den leken som förekom var att de lekte två pappor med två barn (två dockor). Här fick han alltså rollen pappa. Vid första observationstillfällena kunde jag inte fylla i någon roll när han lekte med sin lillebror, eftersom de lekte brottningslek och när jag frågade var han var kunde han själv inte redogöra för vilken roll han hade. Detta var en lek som återkom dag efter dag i flera veckor. Johan lekte dock inte någon gång med de barn som han själv benämnde nedsättande eller som han självmant sa att han inte ville leka med. UAnalys av resultatet Ska vi sammanfatta det resultat vi kom fram till tycker jag att det har fungerat mycket bra med Johan. Johan leker mycket mer med de andra barnen och verkar trivas mer på förskolan. Vi har med enkla medel förändrat situationen för Johan och gett honom möjligheten att leka mer och min känsla är att Johan själv trivs bättre och själv söker sig till de andra barnen och vill leka. Det som också hjälpte till i situationen var att vi fick en manlig praktikant som var arbetslös. Han har varit ett bra stöd för Johan och han har dragit igång lekar och 9

kunnat medla och anpassa dessa så att alla barn har kunnat vara med och leka. Detta har varit ett otroligt lyft för hela barngruppen. Jag tror inte att resultatet hade blivit så positivt om inte han varit hos oss. Det jag tänker göra som avslutning är att intervjua Johan för att se om han själv tycker det blivit någon förändring, eller om han nämner andra barn han vill leka med o s v. Det vi inte lyckades i är att få ihop Johan med de barn som han själv sa att han inte tyckte om eller som han själv omnämnde i nedsättande ordalag. Frågan jag ställer mig är om det är nödvändigt att ha det målet. Vi kanske ska sträva efter att vi i barngruppen arbetar med allas lika värde och att vi ska acceptera varandra som vi är och inte vara otrevliga mot varandra. Sedan behöver man kanske inte tycka lika bra om alla. 10

Reflektion UHur kan vi jobba vidare? Det vi på min avdelning diskuterat mycket är leken och dess betydelse, eftersom det är kärnan i vår verksamhet. Det vi ska förändra är att vi lägger tyngdpunkten på vår fria lek när vi planerar. Jag tror inte vi hade haft så intensiva diskussioner kring detta om inte detta arbete hade gjorts. Det var Johans lek jag tittade på, men det leder till att vi alla i arbetslaget diskuterar leken och vad vi ska göra för att den ska bli stimulerande för alla barn. Det vi kan arbeta vidare med är att titta på vår innemiljö som jag kan uppfatta som rörig. Vi har väldigt mycket saker som barnen gärna leker med, men det finns inte någon tydlig organisation på leksakerna. Var leker man vad? Inbjuder det till lek? Hur kan vi möblera om för att skapa bättre lekmöjligheter? Här har vi mycket att jobba med. Det vi fick till oss med det här arbetet är att man med väldigt enkla medel kan få leken att fungera mycket bättre för alla barn. På förskolan är vi inne i ett förändringsarbete och efter sommaren 2010 ska vi ändra om våra avdelningar. Därför är vi naturligt inne i diskussioner om hur vi ska utforma vår innemiljö! Denna förändring hade inte skett om vi inte läst denna kurs. Detta arbete ska bli jätteroligt och kommer säkert leda till många bra pedagogiska diskussioner. UMitt eget lärande? Eftersom vi varit tre förskollärare på min förskola (vi har varit två på min avdelning) har detta arbete präglat våra diskussioner väldigt mycket. Jag anser att det är just de pedagogiska diskussionerna runt vårt eget förhållningssätt som ger mest i vår verksamhet. Det har varit en trygghet att kunna ventilera både det man gjort bra, men också det som inte gjordes så bra och kunna få hjälp av sina kollegor att se saker ur andra synvinklar och få nya insikter. Det är otroligt lärorikt. Det som också blev tydligt i detta arbete var hur svårt det är att intervjua barn. Det är inte alltid svarar precis på frågorna och kanske svarar de också lite som vi vuxna förväntar oss. Det är svårt att ställa frågor som inte är ledande, för allt detta kan ju påverka resultatet. Fast jag har gjort detta så många gånger så tycker jag fortfarande att det är svårt. Det som också påverkar resultatet är ju vem som observerar. Det är möjligt att om någon annan titta på Johan hade den personen hittat andra orsaker till varför Johan lekte väldigt lite och ofta ensam. Den personen kanske heller hade haft åsikten att Johan ville leka med andra barn. Johan kanske svarar på mina intervjufrågor som jag 11

förväntar att han ska svara. Jag funderar också mycket på om jag ser det jag vill se och ser egna orsaker till att det är på ett visst sätt. Det är väldigt svårt att hålla sig helt neutral när man har så mycket bakgrundsfakta. Samtidigt är det ju något som inte går att ändra på. Jag vet ju det jag vet och vi blir alla påverkade av det runtomkring. Avslutningsvis kan jag säga att det ska bli väldigt intressant att följa Johan under den tiden han har kvar på vår förskola. UFramtiden Vi kommer nu under våren att intensivt jobba vidare med att planera för den fria leken och hitta lösningar som ska passa alla barn i vår verksamhet. Leken är grunden för ett livslångt lärande. 12

ULitteraturlistaU Höistad, Gunnar (2001). Mobbning och människovärde. Göteborg: Förlagshuset Gothia. Björndal, Cato. R (2002) Det värderande ögat. Observation, utvärdering och utveckling i undervisning och handledning. Stockholm: Liber Skolverket (1998) Läroplan för förskolan. Stockholm: Fritzes. Rönnerman, Karin (2000) Att växa som pedagog.ipd rapporter nr 23. Göteborg: Göteborgs universitet, institution för pedagogik och didaktik Rubenstein Reich, Lena & Wesén, Bodil (1986) Observera mera. Lund: Studentlitteratur Thors Hugosson, Christina (2003) (red.) Värdera och utvärdera. Pedagogiska magasinets skriftserie Nr 2. Stockholm: Lärarförbundets förlag. 13

Bilaga 1 UIntervjufrågor till en öppen intervju Vad tycker du om att leka på förskolan? Vem vill du leka med? Vad vill du att ni leker? Vem bestämmer i leken? Vad är roligast att göra på förskolan? Det var dessa frågor jag utgick ifrån 14