Fonetik. Dolores Meden

Transkript

1 Fonetik Dolores Meden

2 Innehållsförteckning 1. Inledning Allmänt Vad är fonetik? Talproduktion Konsonanter...5 Stämbandston...5 Artikulationsställe...5 Artikulationssätt...5 Obstruenter och sonoranter Vokaler...7 Diftonger Halvvokaler Talet...8 Fonem...8 Stavelse...8 Prosodi Akustik Talperception...9 Litteraturförteckning...10 Dolores Meden

3 1. Inledning Här har jag samlat lite olika information som kan vara till nytta när man vill lära sig fonetik. Man behöver inte ha några förkunskaper för att kunna förstå texten. Dolores Meden Dolores Meden

4 2.Allmänt 2.1 Vad är fonetik? Fonetik är den gren inom språkvetenskapen som sysslar med språkljuden dvs. talproduktion, akustik och talperception som uppstår i kommunikationsprocessen. I denna process finns en kommunikationskedja med talaren som producerar tal, ljudvågen som akustiskt överförs till lyssnaren och lyssnaren som perceptivt tar emot ljuden. De tre författare jag använder mig av har lite olika definition på var gränsen går mellan fonetik och fonologi. Enligt Elert så är skillnaderna mellan fonologin och fonetiken att fonologin behandlar språkljudens kommunikativa funktion och dess systematiska relationer medan man i fonetiken har språkljuden som företeelse i den fysiska världen som sitt studieobjekt. Man beskriver ljuden med hjälp av anatomiska, fysiologiska eller akustiska termer. Han placerar morfem, fonem, allofoner etc under fonologin. Lundström-Holmberg & Trampe har morfem, fonem och allofoner under fonetiken. De skriver att fonologin sysslar med språkljudens och prosodins funktion och avser då med funktion: a)rent allmänt fråga sig vilken funktion språkljuden och prosodin har i kommunikationsprocessen b) mer specifikt se till hur språkljud och prosodi i ett visst språk utnyttjas på ett systematiskt sätt för att fylla denna funktion (men i sin bok så har de prosodin under fonetiken) Nilsson skriver att gränsen mellan fonetik och fonologi är omstridd vilket man kan se av Elerts och Lundström-Holmberg & Trampe olika definitioner av området. 2.2 Talproduktion Talproduktion är själva bildandet av talet som börjar med mentala processer och går vidare till uttrycket av dessa i ljud. Jag kommer endast att beskriva den artikulatoriska delen här. 1. exolabial 2. labial 3. dental 4. alveolar 5. postalveolar 6. prepalatal 7. palatal 8. velar 9. uvular 10. faryngal 11. glottal 12. epiglottal 13. radikal 14. posterodorsal 15. anterodorsal 16. laminal 17. apikal 18. sublaminal Talapparatens delar på svenska alveolar - tandvall apikal - (tung-)spets dental - tand dorsal - (tung-)rygg epiglottal - struplock glottal - stämläpp koronal - främre delen av tungan labial - läpp laminal - (tung-)blad lingual - tunga palatal - hårda gommen faryngal - svalg radikal - (tung-)rot uvular - tung- el. gomspene velar - mjuka gommen (gomsegel) Dolores Meden

5 2.2.1 Konsonanter För att kunna identifiera konsonanterna så tittar man på stämbandston (är de tonande eller tonlösa), artikulationsställe (var sker förträngningen av luftströmmen) och artikulationssätt (på vilket sätt förträngningen av luftströmmen görs). Stämbandston Stämbandston produceras genom att utandningsluften sätter stämläpparna i rörelse när den passerar röstspringan. Om man sätter fingrarna på halsen (där stämläpparna befinner sig) och känner skillnaden mellan ex. a och s så märker man en tydlig skillnad mellan det tonade a som gör att vibrationer uppstår och det tonlösa s, där ingen vibration uppstår. Sonoranter och vokaler har alltid stämbandston. Obstruenter finns i par med och utan stämbandston, tonande/tonlösa. Artikulationsställe Artikulationsställe är den plats där ljudet bildas. Vid bildandet av konsonanter så är de vanligaste kategorierna som man delar upp dem i beroende på deras artikulationsställe och vilken artikulator som används följande: bilabial - läpparna mot varandra [p], [b],[m] labiodental - läpp mot tand, vanligen underläpp mot övre tandrad [f], [v] dental - tunga mot tand [t], [d] alveolar - tunga mot tandvall [t], [d], [n] postalveolar - tunga mot övergången mellan tandvall och hårda gommen palatal - tunga mot hårda gommen velar - tunga mot mjuka gommen uvular - tunga mot tungspenen faryngal - tunga mot svalg epiglottal - struplock mot struphuvud glottal - stämläpparna mot varandra Vissa konsonanter bildas med hjälp av mer än en artikulator: labiopalatal - läpparna mot varandra samtidigt som tungan går mot hårda gommen labiovelar - läpparna mot varandra samtidigt som tungan går mot mjuka gommen Artikulationssätt Artikulationssätt innebär på vilket sätt utandningsluften modifieras för att forma ljuden. De vanligaste artikulationssätten för konsonanter är frikativor, klusiler, affrikator, lateraler, tremulanter och nasaler. Frikativor bildas genom att en mycket trång passage bildas där luften pressas igenom. De kallas även för spiranter. Exempel på frikativor: f [f] tonlös fin fun fantek frizer v [v] tonande vin very vajen vlak Dolores Meden

6 Klusiler bildas genom att man formar en total spärr som hindrar utandningsluftens passage genom talröret. Klusilproduktionen består av två moment: ocklusionsfas, i vilken luftpassagen är helt avspärrad och det byggs upp ett tryck bakom avspärringen och den andra explosionsfasen. Där tillslutningen öppnas, luften strömmar ut och ljudet bildas. De kallas även för spärrljud och explosiver. Exempel på klusiler: p [p] tonlös puss pair pero petak b [b] tonande buss boy balet brat Affrikator börjar bildas med en ocklusionsfas precis som klusiler men de övergår inte till en explosion utan till en frikativ fas med smal förträngning. Exempel på affrikator: č [ts] tonlös chair človek četiri dž [dz] tonande jazz džez džep Lateraler formas genom att utandningsluftens passage spärras till en del med tungan men luft kan passera utan hinder längs ena eller båda sidorna av tungan. Ljudkällan är stämläpparnas vibrationer och det uppstår inget brus vid bildandet av lateraler. Exempel på lateraler: l [l] tonande lås late las lisica Tremulanter bildas genom att en mjukdel av talappraten t.e.x tungspetsen vibrerar. Exempel på tremulanter: r [r] tonande ros rdeč radio Exempel på nasaler: m [m] tonande mat mouse meso miš n [n] tonande nos now noč noć Obstruenter och sonoranter Definitionen av obstruenter är att de är konsonanter, finns som tonande och tonlösa och uppstår med större förträngning än sonoranterna. De är frikativor (f,v), klusiler (p,b) och affrikator (ts, dz). Definitionen av sonoranter är att de är konsonanter, alltid tonande och uppstår med mindre förträngning än obstruenterna. De är lateraler (l), tremulanter (r) och nasaler (m, n). Dolores Meden

7 2.2.2 Vokaler Artikulationen av vokaler sker i svalget, munhålan och läpprummet (utrymmet mellan läpparna). Läpparna kan vara orundade [i], rundade [y] och överrundade [ɯ] i svenskan så motsvaras detta ljud av u:et i "sus". För att beskriva tungans placering i munhålan talar man om horisontellt och vertikalt läge. Horisontellt läge anger om tungans massa förs framåt eller bakåt och detta definieras som främre och bakre vokaler. Vertikalt läge är om tungan förs uppåt eller neråt i munhålan där uppåt anger sluten och neråt öppen vokal. Slutligen så sker artikulationen även i svalget eftersom de är tonande. Främre Halvfrämre Central Halvbakre Bakre Sluten i y ɨ ʉ ɯ u Halvsluten ɪ ʏ ʊ Mellansluten e ø ɘ ɵ ɤ o Mellanvokal Mellanöppen ɛ œ ɜ ɞ ʌ ɔ Halvöppen æ ɐ Öppen a ɶ ɑ ɒ ə Diftonger Diftonger bildas genom att man uttalar två vokaler efter varandra. Man skiljer mellan stigande och fallande diftonger ex. eng. "cane" med den fallande diftongen [ei] och den stigande [ie] diftongen i spa. "fiesta" Halvvokaler Halvvokaler är vokaliska ljud som inte har stavelsebildande funktion. De bildas oftast med något kraftigare förträngning än vokalerna men ingen friktion uppstår. Dolores Meden

8 2.2.4 Talet När man talar så överförs ljud från talaren till lyssnaren och när talaren artikulerar ljuden sammanhängande så finns det olika regler inom olika språk som styr om hur ljuden förändras beroende på vilken kontext de finns i. För att kunna förstå denna förvandling så måste man först börja med att identifiera språkljudens olika delar. Fonem Fonem är psykologiska enheter, överordnade de enstaka ljuden dvs. en klass av likartade ljud som talarna av ett visst språk betraktar som samma ljud. De är även den minsta betydelseskiljande enheten i språksystemet t.ex. skillnaden mellan pil och bil utgörs av p - b i svenskan där man skiljer mellan tonlös/tonande och de betyder olika saker. Detta gör att p och b är olika fonem i svenskan. Varje språks fonem är i sin tur uppdelade på allofoner dvs olika varianter av samma ljud. Stavelse Stavelsen består av en stavelsekärna, som är ett vokaliskt ljud - oftast en ren vokal eller en diftong och den kan föregås och/eller följas av en eller flera konsonanter. Varje språk har sina regler för stavelsestrukturerna som definierar antalet tillåtna ljud och placeringen av dessa ljud. I kroatiskan och slovenskan så har man ord som inte innehåller några vokaler utan endast sonoranten r som har en stavelsebildande funktion t.ex i ord som smrt = död och trg = torg medan det i svenskan inte finns sådana ord. Dessa ord realiserar på olika sätt i kroatiskan och slovenskan. I kroatiskan så realiseras smrt [smrt] och trg [trg] medan samma ord realiseras i slovenskan som [smərt] och [tərg] dvs. man skjuter in ett [ ə ] innan r. Prosodi Prosodi är intonation, betoning och kvantitet (längd). Intonation är tonaccent och satsintonation. Svenskan har tonaccenterna grav och akutaccent t.ex. stegen (akut accent - pluralis av steg) och stegen (grav accent - bestämd form av stege) och betoningen är betydelseskiljande. BKS har fyra olika tonaccenter långstigande betoning, kortstigande betoning, långfallande betoning och kortfallandebetoning och de har en betydelseskiljande funktion. Slovenskan har inte tonaccent. Kinesiskan som är ett tonspråk är uppbyggt på tonaccenternas betydelseskiljande funktion. Kinesiskan har fyra toner (och en tonlös variant). första ton -rak, andra ton - stigande, tredje ton - fallande sen stigande och fjärde ton - fallande. Meningen Ma# mà ma& ma? (Grälar mamma på hästen?) åskådliggör tonernas betydelse i kinesiskan. Satsintonation innebär att intonationen sträcker sig över fraser och satser. Betoning finns som ordbetoning, frasbetoning och satsbetoning och innebär att man uttalar denna del med mer tryck än de andra delarna. Man skiljer mellan bunden och obunden betoning där bunden innebär att betoningen alltid hamnar på samma plats i ord. Slovenskan och BKS har obunden betoning medan tjeckiskan har bunden. Skillnaden är att man med obunden betoning kan signalera betydelseskillnader mellan ord medan man med bundna betoningar signalerar ordgränser. Dolores Meden

9 Kvantitet innebär att de olika fonemen i orden har olika längd. I svenskan så skiljer man mellan kort och lång stavelse och de markeras i skriften där dubblering av konsonanter innebär kort stavelse t.ex. vet - vett, tak - tack, och stavelselängden är betydelseskiljande. I BKS så har man också korta och långa stavelser. Den obetonade stavelsen kommer direkt efter en betonade. I dessa språk syns inte detta i skrift men är ändå betydelseskiljande. I slovenskan så blir den betonade stavelsen automatiskt längre men det markeras inte och har inte någon betydelseskiljande funktion. 2.3 Akustik Akustik är det fysikaliska studiet av ljud dvs. man identifierar, mäter och analyserar ljud med hjälp av tekniska hjälpmedel. 2.4 Talperception Talperception är den del som har att göra med hur talet uppfattas. Man studerar bland annat olika talfel och språkliga handikapp för att på detta sätt "komma åt" hur hjärnan fungerar. Dolores Meden

10 Litteraturförteckning Elert, Cleas-Christian, Allmän och svensk fonetik, Norstedts, 1997 Lundström-Holmberg, Eva & Trampe, Peter af, Elementär fonetik: en kurs i artikulatorisk fonetik, Studentlitteratur, Lund, 1987 Nilsson, Morgan, Allmän grammatik för begynnande slavister, Monomen, Ulricehamn, 2002 Bilden på sid 4 är hämtad från: Dolores Meden