Introduktion. Koartikulation (1)

Transkript

1 Det dynamiska talet - - Assimilation - - Ljudförändringar Introduktion Talproduktion består inte av diskreta, sekventiella enheter utan av ett kontinuerligt flöde av sammanflätade artikulatoriska gester Därav följer att talljuden i en sekvens påverkar varandra De två främsta bakomliggande orsakerna till dessa processer är samordning och förenkling av artikulationen Introduktion Denna samordning och förenkling kan vara av i princip två olika slag Den kan vara en automatisk och omedveten konsekvens av artikulatorisk mekanik Den kan ha fonologiserats, dvs blivit en del av ett språks grammatik Den första typen kallas koartikulation (samartikulation). Ett exempel på en sådan process är s.k. anticipatorisk (föregripande) läpprundning I ord som [stry k] där vokalen är rundad kan man (för de flesta men inte alla talare) visa att läpprundningen sätts in redan under [s]. Detta är ingenting man hör eller tänker på det bara blir så. Ett annat exempel är nasalering av vokaler i nasal kontext. Vi kan påminna oss följande exempel: 1) Det var manen jag sa. 2) Det var baden jag sa. och 3) a ur manen 4) a ur baden 5) Det var baden jag sa, med a ur manen inklippt i baden. (4) (1) Ett tredje exempel som bara kan studeras direkt med hjälp av röntgen är att tungan under ocklusionen i en klusil mellan två vokaler rör sig från den position den har i den första vokalen till den position den måste ha i den andra vokalen. (3) (2) Bilderna visar fyra lägen för tungans position i V-K-V sekvenser. (1) tungans position mitt i den första vokalen (2) tungans position vid ocklusionens början (3) tungans position vid början av andra vokalen (4) tungans position i mitten på den andra vokalen Hur tungan rör sig som i föregående exempel kan man inte studera direkt annat än med röntgen, men konsekvenserna av rörelsen avspeglar sig förstås i ett spektrogram. Om tungan rör sig så ändras resonanserna och det syns i spektrogrammet. Följande två bilder, hämtade ur en klassisk studie av Öhman, illustrerar det.

2 Öhman, Coarticulation in VCV utterances ø y ø Öhman, Coarticulation in VCV utterances y d ø o d ø Den inledande VC-sekvensen är densamma i bägge stavelserna. F 2 - rörelserna från [ø] till [ ] borde alltså vara desamma, men det är de inte. Slutsats: Formantrörelsen i den inledande VC-stavelsen påverkas av följande segment. Här är den finala CV-sekvensen densamma i bägge stavelserna. F 2 - rörelserna från [d] till [ø] borde alltså vara desamma, men det är de inte. Slutsats: Formantrörelsen i den finala CV-stavelsen påverkas av föregående segment. kan förstås även förekomma mellan angränsande konsonanter. Följande exempel visar ett sådant fall. Den metod som använts för att visa detta kallas EPG (ElektroPalatoGram) och används för att registrera kontakten mellan tunga och gom. Vi ska titta närmare på det då vi pratar om metoder. i en konsonantsekvens I EPG-sekvensen som visar övergången från [k] till [l] i ordet weakling kan man se att tungkroppsslutningen för den velara konsonanten [k] överlappar med tungblads/spets gesten för efterföljande [l], vilket visas av en lätt frontkontakt så tidigt som i frame 130. De följande ramarna visar fullständigt överlapp för [k] och [l]-slutning under omkring 20 ms. De exempel vi hittills sett på koartikulation har inneburit att angränsande artikulatoriska gester överlappat med varandra eller glidit över i varandra. Exempel på en lite annorlunda typ är det Lindblom förklarar med artikulatorisk ekonomi (speech economy). Vad Lindblom här syftar på är att talare ibland tar genvägar i sin artikulation därför att det är mindre energikrävande eller att de kompromissar vad gäller artikulatorisk tydlighet av samma skäl. Kurvor som visar det orala flödet, det nasala flödet, den akustiska signalen och EPG (ElektroPalatoGrafi) aktiviteten vid produktionen av ordet weakling i en fras. Exempel på undershoot Om detta stämmer borde en konsekvens vara att benägenheten att ta genvägar är starkt beroende av talhastigheten. Den artikulatoriska tydligheten skulle då vara en ständig kompromiss mellan hur mycket man vill anstränga sig och hur tydligt man vill artikulera. Vill man artikulera tydligt i snabbt tal måste man ta i lite extra för att hinna fram till målvärdena. Alternativet är att ta i lite mindre och bara närma sig men inte nå hela vägen fram. Lindblom har i experiment visat att det senare alternativet ofta är fallet. Han kallar detta för undershoot. Diagrammet visar hur formantfrekvenserna, speciellt F 2, påverkas av talhastigheten. När hastigheten ökar hinner F 2 inte fram till målvärdet.

3 Assimilation De underliggande artikulatoriska processerna vid assimilation är ofta desamma som vid koartikulation. Skillnaden är fram för allt att assimilation är en process som fonologiserats i språket, dvs. kommit att tillhöra språket grammatik. Assimilation Ett sådant exempel som vi redan tittat på när vi pratade om fonologi är nasalassimilationen. /n/ [m] / [p, b] /n/ [ ] / [f, v] /n/ [ ] / [j] /n/ [ ] / [k, ] Assimilation Ett annat exempel är avtoning av ett tonande ljud när det följer efter ett tonlöst. I svenska avtonas ofta tonande ljud som följer efter [s]. [v] och [m] blir tex. tonlösa efter [s] /v/ [v ] / [s] /m/ [m ] / [s] Ex. [svi t] [sv i t], [smi ta] [sm i ta] Totalassimilation Assimilationens riktning Assimilationens räckvidd Assimilationen kan också vara total, dvs ett ljud övertar inte bara en delegenskap från ett annat ljud utan ersätts i sin helhet av det andra ljudet Ex. Matsäck massäck Den första typen av assimilation, dvs den där ett efterföljande ljud påverkar ett föregående kallas regressiv (bakåtpekande) assimilation. Den andra typen, den som pekar framåt, kallas progressiv I de fall vi hittills beskrivit har assimilationen skett mellan segment som följer omedelbart på varandra. denna typ av assimilation kallas kontaktassimilation (contact assimilation) Men assimilation kan verka över längre avstånd och kallas då fjärrassimilation (distant assimilation) Assimilationens räckvidd Den mest kända typen av fjärrassimilation är en process som kallas vokalharmoni och som finns i tex. finska och ungerska. I dessa språk finns två uppsättningar suffix vars vokal måste harmoniera med vokalen i den rot som suffixen kombineras med. I princip gäller här att alla vokaler i roten resp. suffixet är antingen bakre eller främre. Haplologi Haplologi är en speciell form av reduktion där en hel stavelse faller bort. Det gäller när det annars skulle bli en upprepning av samma stavelse som i fastställa [fast la] tiondedel [ti nde l] Haplologi Ibland blir sådant som har sitt ursprung som en haplologi lexikaliserat i språket. Orden England och tragikomisk är sådana exempel Englaland England tragikokomisk tragikomisk

4 Det finns i många språk en process som går i motsatt riktning, dvs. där man lägger till ord eller stavelser istället. Detta kallas reduplikation och används oftast för att förstärka något. brabra mycket bra storstor mycket stor Så gör vi normalt inte i svenskan, men ett exempel kan jag i alla fal komma på nämligen finfin mycket fin Finns det fler? Den här processen kan leda till att de reduplicerade orden blir klumpiga och där kan haplologi komma in i bilden för att rätta till detta. Det finns (såvitt jag vet) inget sådant exempel i svenskan, men det är nog inte en alltför långsökt gissning att något i denna stil skulle kunna ske dåligdålig dåldålig Metates Kallas också transposition intilliggande ljud byter plats (interversion): Brigitta vs Birgitta Andreas vs Anders lat. crux -> sv. kors Inskottsljud (epentes) Initial /sp/-kombination är inte tillåten i spanska, varför ett /e/ skjuts in: lat. spero -> sp. espero (jag hoppas) I japanska med CVCVstavelsestruktur sätts vokaler in i konsonantkombinationer när t.ex. engelska ord tas in i språket: strike -> sutoraiki (strejk) bestseller -> besutoselaa I spontantal sker hela tiden reduktioner, dvs uttalet förenklas på en mängd sätt, men vanligast genom att ljud faller bort. Uttrycket bafatt (bara för att) myntat av en känd svensk tennisspelare är ett exempel, på detta. Finns det något urskiljbart system i detta? Kolhler som gjort omfattande studier av tyska, analyserar de förändringar som förekommer i spontantal som skillnader mellan ordboksuttal (careful speech) och olika grader av spontantal som utmärks av reduktioner och uttalsmässiga förenklingar. Han menar att dessa processer främst styrs av principen att minimera energiåtgången. Han har också formulerat teori där dessa processer kan beskrivas med regler som genererar en hierarki av uttalsformer från ordboksuttal till uttal med mycket omfattande förenklingar och segmentbortfall.

5 Följande exempel på reduktioner i svenskan har jag säkert spelat upp förut, men låt oss påminna oss Finns det något system man kan urskilja även här? Ja, Olle Engstrand menar att reduktionerna kan ses som ett sätt för talaren att anpassa talet till en talrytm med stavelser av mera lika durationer för att förenkla artikulationen vid snabbt tal till i princip CV.CV.CV Exempel: [sa.na.d e ] Så han hade ju en Till slut ska vi bara påminna oss att även om talet är fullt av reduktioner avsedda att på olika sätt förenkla artikulationen så finns där alltid perceptionen som en motverkande faktor. Talet måste ju begripas och då går det inte att driva förenklandet för långt