foner fonem stol 4 4 mamma 4 2 sjukskötare 9 8 gata 4 3 stat 4 3 Haparanda 9 6 heter 5 4 el. 5 kärvänlig 8 el. 9 7 el 8

Transkript

1 Facit till övning 1 foner fonem stol 4 4 mamma 4 2 sjukskötare 9 8 gata 4 3 stat 4 3 Haparanda 9 6 heter 5 4 el. 5 kärvänlig 8 el. 9 7 el 8 Några problem: 1) lång resp. kort variant av en vokal, är de allofoner till samma fonem eller är de två skilda fonem? (gäller t.ex. uttalet av a-na i <gata>) 2) uttalas det finala g-et i <kärvänlig>? Gör det det så blir det nio foner, annars åtta. 3) tillhör de två vokalljuden i <heter> samma fonem eller olika fonem? Exempel på ett ställningstagande för att lösa dessa problem: Man väljer att beskriva endast en specifik persons uttal, en specifik talstil, en specifik dialekt tex. Däremot är det inte nödvändigt att välja just standardsvenska eller ett ordboksmässigt uttal som en del föreslagit, men man måste hålla sig till den stil man valt med stor konsekvens. Facit till övning 2 Man vill ju helst hitta en kontext i vilken alla dessa ljud kan placeras och medföra ändrad betydelse, Men det går nästan aldrig. Språk brukar inte utnyttja alla teoretiskt möjliga kombinationer. Kontexten [ al] ger nästan alla konsonantkontexter: [t l], [k l], [b l], [d l], [ l] men för [p] får vi [p l] som visserligen är ett fonotaktiskt möjligt ord i svenska men som inte finns i lexikon. Så för [p] får vi välja något annat minimalt par, osv. För vokalljuden kan man t.ex. använda [lu ], [lo ], [l ]. Facit till övning 3 Exempel: <höra>, <hö> Eftersom de står i komplementär distribution så är de att betrakta som allofoner till samma fonem. Men så är det inte i västgöta-exemplet. I detta kan man hitta minimala par: [ mœsa] och [ môsa] då står inte dessa ljud i komplementär distribution. Eftersom man kan hitta ett minimalt par så är de två ljuden två olika fonem i denna variant av västgötska. Vad som är fonem och allofoner kan alltså variera mellan olika varianter av det som räknas som ett och samma språk på ett övergripande plan. Den fonologiska variationen bland svenska dialekter är i själva verket ganska stor. 1

2 Facit till övning 4 Hå-ljudet och äng-ljudet har komplementär distribution i svenskan, där man har det ena kan man inte ha det andra och tvärsom. Lite förenklat är det så att hå-ljudet förekommer stavelseinitialt och äng-ljudet förekommer stavelsefinalt. Ändå förs de inte samman till samma fonem. Detta beror på, hävdar man, att de är så markant fonetiskt olika. Detta trots att man vid fonembestämning utgått från rent strukturella definitioner. Men just i detta fall föredrar man Daniel Jones fonemteori, den att fonemet är an important sound, dvs fonetiskt baserad fonemteori. Facit till övning 5 [r] och [R] står i fri variation i svenskan. Där det ena finns kan det andra finnas. De sägs ha fri distribution. Vilken variant som används beror på vem som talar, när och i vilket sammanhang, t.ex. Men det blir ingen betydelseskillnad om jag säger [rô k] eller [ Ô k], det finns eld i alla fall. I västgötaexemplet däremot har de två varianterna komplementär distribution. (Så är det i flera dialekter utmed gränslinjen mellan [r] och [R].) I regelform skulle det kunna beskrivas såhär: Ordinitialt och initialt i betonad stavelse: /r/ [ ] / # Finalt efter kort, betonad vokal: /r/ [ ] / 'V /r/ [ ] / 'V Jag har då uteslutit ordet [da a] som inte verkar passa in. Facit till övning 6 Svenskans tre nasaler är skilda fonem. Det visas genom kommutationsprov, t.ex. <rinna> <rimma> <ringa> står det i det ursprungliga facit, men som både ni och jag vet är ju detta rent nonsens. Svenskan har bara två nasalfonem /n/ och /m/. I positionen före en labial klusil används endast en av dessa, nämligen /m/. För en Pragfonolog är detta ett typiskt exempel på neutralisation. Den fonematiska kontrasten mellan /m/ och /n/ är neutraliserad i denna position. Men vad detta egentligen visar är att det finns brister i den traditionella, fonembaserade, fonologin. I den särdragsbaserade generativa fonologin uppstår inte detta problem. Facit till övning 7 Dentalt /d/ finns före tonlöst läspljud. Postalveolart /d/ finns före [ r]. Alveolart /d/ finns i övriga fall. /d/ [d ] / /d/ [d ] / r 2

3 Facit till övning 8 Skillnaden mellan tonande klusiler och tonande frikativor (egentligen oftast approximanter) i spanskan är inte kontrastiv, dvs de tillhör inte olika fonem. Klusilvarianterna respektive frikativvarianterna har komplementär distribution. Frikativorna finns mellan vokaler. Klusilerna i övriga fall. Respektive klusil- och frikativvariant är allofoner till samma fonem. /b/ [ ] +cons /d/ [ ] / V V +voice [+cont]/ [+ syll] [+ syll] /g/ [ ] +obs cont Facit till övning 9 En enkel särdragsmatris kan t.ex. se ut så här: [p] [k] [b] [d] [s] [m] [n] [l] [obs] [voice] [nas] [ant] [cor] Facit till övning 10 Genom jämförelse mellan de engelska och hawaiianska orden kan man urskilja följande samband. r l j, y i t, g, s, t k f, b p v w m, n, p, l, o, e, i, u, a verkar ungefär motsvara dessa ljud i engelskan. Man skulle då kunna föreslå att hawaiianskan har vokalerna i, e, a, o, u och konsonanterna p, k, l, m, n, w. Detta motsvarar också ganska väl de verkliga förhållandena. Såhär ser fonemsystemet ut i sin helhet: V C i u p k e o h a m n w l Andra slutsatser man kan dra är att hawaiianskan inte tillåter konsonantkluster och bara har öppna stavelser. 3

4 Jämför man nu ordet för november som skrivs <nowemapa> så är det en rimlig gissning att senare delen av ordet december också blir mapa. Återstår då <des>. d och s finns inte men s ersätts med k. Det finns inga tonande klusiler, utan de ersätts med tonlösa, p för b och k för övriga verkar det som. <dec> borde då bli <kek> men med en inskottsvokal efter den sista konsonanten eftersom det annars uppstår ett konsonantkluster <km> och det tolereras inte i hawaiianskan. December borde alltså bli <kekemapa> vilket det också gör. En förvånande företeelse är frånvaron av /s/ i hawaiianskan. Detta är ju annars ett ljud som förekommer i de flesta språk. Facit till övning 11 Man hävdar underliggande former på följande sätt: /tanis/, /inum/, /uluf/ och /ia/ för perfektändelsen. Regeln skrivs sedan inte för att förklara något konsonantinskott, utan för att förklara att konsonanter stryks finalt: C / # Ett likartad förhållande finns i maori som är ett annat språk i samma språkfamilj. Facit till övning 12 Här hävdar man följande underliggande former: /jøteborjsk/ /torsk/ och följande regler: A: /j/ / r s (/j/ bortfaller mellan /r/ och /s/; symbolen betyder ingenting eller noll ) B: /s/ [ ] / r följt av /r/ / C: /r/ / s (/r/ bortfaller före s) Göteborgare 1 använder regel A och C, i denna ordning. Göteborgare 2 använder regel A och B, i denna ordning. Stockholmaren använder regel B. OBS att i det första ordet blockeras tillämpningen av de båda reglerna i B av det mellanliggande j:et eftersom vi antagit att regel A inte finns i stockholmskan. Reglerna i B finns där alltså men får inga konsekvenser. Att de ändå är nödvändiga visas i det andra ordet. Om inte B fanns i stockholmskan skulle ordet bli [torsk] och det blir det inte. Med tillämpande av regel B bli även det ordet rätt. Så är det ofta i fonologin. En given regel får inte konsekvenser i alla möjliga kontexter, men måste finnas ändå för att allt ska bli rätt. Facit till övning 13 Fonologisk regel: Endast en konsonant initialt i ord, den sista i ett ev. konsonantkluster väljs. 4

5 Facit till övning 14 Engelska har en fonologiskt betingad variation. /a/ <an> / # V eller /an/ <a> / # C Facit till övning 15 Kontexter (/a/ blir <an> om efterföljande ord börjar på en vokal.) (/an/ blir <a> om efterföljande ord börjar på en konsonant.) s z # a # e n a # æ # i n # o o # u l u o /s / får bli den underliggande formen (representationen) eftersom den är den vanligaste. /s / [ ] / # {i, e} (dvs /s/ blir till [ ] om det kommer ordinitialt före en främre sluten vokal) /s / [z] / {n, } (dvs. /s/ blir till [z] om det kommer efter en nasal) Man kan så klart utrycka detta med särdragsrepresentation, men det hade vi inte gått igenom när labben gjordes. OBS! Det skulle kunna vara så att den första regeln kan skrivas /s / [ ] / {i, e} dvs. att regeln gäller överallt och inte bara ordinitialt. Resultatet för de exempel vi fått skulle bli detsamma. Men eftersom vi inte har några exempel på ord där {i, e} förekommer efter /s/ som inte är initialt så kan vi inte säkert veta hur det skulle bli. Det kan också vara så att sådana ord inte förekommer. I sådana här exempel får man dock lov att resonera som om all nödvändig information finns med i exemplen. Det skulle alltså vara ett helt korrekt svar att ange den mer generella regeln istället för den som kräver ordinitial position. 5