KOMPENDIUM SPANSK FONOLOGI

Transkript

1 GÖTEBORGS UNIVERSITET Institutionen för språk och litteraturer KOMPENDIUM SPANSK FONOLOGI 1 SP 1103, HT-2014 Av Rick Ernstsson

2 INNEHÅLL 1. Introduktion Fonologi och fonetik Språk, språksystem och språkrepresentation Betydelseskiljande respektive icke betydelseskiljande språkljud Transkribering Tal- och skriftspråk Stavelser och betoning Accenttecken i spanskan Ordbetoning i spanskan 12 Sid. 2. Vokaler Nasalisering av vokaler Vokalrelaterade fenomen Diftonger Triftonger Hiatus Konsonanter Obstruenter Klusiler: /p/, /t/ och /k/ Klusiler och frikativor i komplementär distribution: /b/, /d/ och /ɡ/ Tonlösa frikativor Affrikator Sonoranter Nasala sonoranter Laterala sonoranter Rotiska sonoranter Tabell och förteckning över konsonantfonem och allofoner Prosodi Stavelser och betoning Stavelsesammandragningar Betoning Intonation Påståendesatser Interrogativa satser Neutraliserad interrogativ sats Exklamativa satser Imperativa satser Utsagor med flera intonationsgrupper 42 2

3 1. Introduktion Genom denna kurs är det meningen att ni ska erövra en grundläggande orientering i spanskans fonologi. Erfarenheten visar emellertid att studenterna på grundnivån i spanska i regel saknar grundläggande kännedom om fonologi och fonologiska begrepp och därför ser författaren till detta kompendium det som nödvändigt att också dessa förmedlas i sammanhanget. Av den anledningen kommer också exempel att ges på svenska där det förefaller nödvändigt. Anledningen till att ingen kurslitteratur i bokform används på kursen i spansk fonologi är att det saknas relevant litteratur för ändamålet på svenska. Tidigare har vi försökt använda spanskspråkig litteratur på kursen men detta har inte uppskattats av studenterna på grund av ovan angiven anledning, alltså att kunskapsnivån är såpass låg i allmänhet att spanskspråkig litteratur uppfattas som synnerligen svår att tillgodogöra sig. Det är anledningen till att jag har författat detta kompendium. På svenska fanns tidigare Bertil Malmbergs Spansk fonetik att tillgå. Den finns naturligtvis att låna på bibliotek alltjämt men finns inte i tillräckligt många exemplar för att man skulle kunna använda den på en grundkurs i spanska. Vidare har den vid det här laget ett halvsekel på nacken och är aningen föråldrad beträffande såväl språkbruk som transkriberingsmetod och dessutom skrevs den för studenter som hade mer av klassisk bildning med sig från läroverk och gymnasieskolor vilket innebär att den av dagens studenter ofta uppfattas som svår att begripa. I övrigt saknas det litteratur på svenska som vore tillämplig som kursbok för att förmedla det vi vill förmedla med den kurs ni nu ska ta itu med. I samband med att ni fördjupar er i detta kompendium, vars innehåll utgör utgångspunkten också för mina föreläsningar/lektioner i ämnet spansk fonologi på Grundkursen i spanska, kommer ni också träna på att uttala alla de språkljud som vi kommer att gå igenom framdeles, via delkursen Spanskt uttal. Språkstudier vid universitetet handlar delvis om att lära sig att behärska språket på ett praktisk-funktionellt plan men det handlar också om att ta sig an språket utifrån ett vetenskapligt perspektiv, d.v.s. utifrån tillägnandet av relevanta beskrivningar av hur språket fungerar som system och i olika sammanhang, både utifrån ett språkvetenskapligt perspektiv men också utifrån ett allmänkulturellt, historiskt, litteraturvetenskapligt etc., slikt. 3

4 Förhoppningen med denna kurs är att det teoretiska perspektivet och det praktiska ska korsbefrukta varandra så att teoretiska kunskaper i spansk fonologi ska leda till både bättre hör- och läsförståelse, bättre uttal och t.o.m. adekvatare ortografi: alla dessa ting hänger förstås ihop på flera sätt, och att uttalsträningen i sin tur ska leda till fördjupade teoretiska kunskaper. För studenter som har spanska som modersmål är uttalsträningen av ringare vikt än för studenter som har andra språk än spanska som modersmål men erfarenheten visar att också de spanskspråkiga har nytta av uttalsträningen för att kunna förstå och tillägna sig beskrivningarna av hur spanskans ljudsystem ser ut och fungerar. 1.1 Fonologi och fonetik Såväl fonologi som fonetik är termer som åsyftar läran om språkljud. Dessa termer har under historien använts på olika sätt av lingvister runt om i världen och därför är det svårt att slå fast ett definitivt fält för den ena termen och ett annat för den andra. En del har heller inte gjort någon åtskillnad mellan de olika fälten utan har betraktat dem som ett och samma forskningsområde och i de fallen fungerar fonologi och fonetik närmast som synonymer till varandra. Dock, det vanligaste under senare år är att man med fonetik åsyftar studiet av artikulatoriska, akustiska och auditiva egenskaper hos språkljud och att man med fonologi åsyftar studiet av hur språkljuden i ett specifikt språk förhåller sig till det system som det specifika språket konstituerar. Eftersom det är det senare som är aktuellt för denna kurs har vi valt att kalla kursen för fonologi och inte fonetik. Det innebär inte att vi kan lämna fonetiken därhän. I själva verket är det ogörligt att ägna sig åt fonologiska beskrivningar av en språklig verklighet utan att t.ex. använda sig av de symboler som fonetiken tillämpar för att transkribera språkljud till grafer som hjälper oss att förstå hur språkljud artikuleras i olika språk och i vilket fonologiskt sammanhang de artikuleras på det ena eller det andra sättet. Fonologin och fonetiken flyter in i varandra och det finns ingen anledningen för oss att, i detta sammanhang, beskriva skillnaderna mellan de båda disciplinerna ytterligare. 4

5 1. 2. Språk, språksystem och språkrepresentation Schweizaren Saussure ( ), transcendental representant för den strukturalistiskafunktionalistiska språkvetenskapen, menade att språket (fr. langage; sp. lenguaje) bygger på dikotomin mellan språket som dels ett system (fr. langue; sp. lengua) och dels som en representation (fr. parole; sp. habla), och relationen mellan dessa båda poler. Detta kan illustreras som nedan: Språk - system - representation Andra viktiga begrepp från Saussure är betydelsebäraren (fr. signifiant; sp. significante), alltså det språkliga uttryckets substans, de språkljud som artikuleras, och betydelsen (fr. signifié; sp. significado), den mening som betydelsebäraren förmedlar. Tillsammans bildar betydelsebäraren och betydelsen det lingvistiska tecknet (fr. signe; sp. signo), enligt: Substans + Betydelse = Det lingvistiska tecknet Dessa begrepp plockades upp av framstående lingvister som Roman Jacobson och N.S. Trubetzkoy m.fl., vilka under och 30-talen skapade den strukturalistiska fonologi som brukar gå under beteckningen Pragskolan, och som fick såpass stort genomslag att dess principer och metoder i grunden är de som används än idag när man försöker beskriva hur de olika språkens fonologi fungerar i praktiken. Jag ska inte ge en utförlig beskrivning av Pragskolans rön här och nu men det är nödvändigt att ta upp tre av deras begrepp som kommer att ha synnerlig betydelse för oss under kursen i spansk fonologi, nämligen fon (sp. fono), fonem (sp. fonema) och allofon (sp. alófono) Betydelseskiljande respektive icke betydelseskiljande språkljud. En fon är ett språkljud, vare sig mer eller mindre. Detta språkljud kan vara betydelseskiljande, funktionellt, och när fonen är det hör den hemma på den systemnivå (langue, lengua) som vi har tagit upp under 1.1. och kallas då för fonem. Fonemet kan sägas vara en abstraktion, ett idealljud, som i praktiken kan artikuleras och uppfattas på flera olika sätt, i respektive språk. Om vi tar det svenska ordet lät (preteritum av låta) så kan vi transkribera det fonetiskt till 5

6 [ˈlε:t] (med rikssvenskt uttal). Om vi byter ett enda språkljud i detta ord, [ε:] mot [ɒ:], så får vi lat [ˈlɒ:t]. Vi har genom att byta ut detta enda språkljud alltså fått en betydelseskillnad mellan orden, vilket innebär att [ε:] och [ɒ:] i svenskan är fonem, alltså /ɛ:/ och /ɒ:/ (fonem markeras mellan snedstreck och kolon markerar en kvantitetsskillnad, ett långt ljud). Om vi istället byter ut [ε:] i lät mot [ε] så får vi lätt (eller lett) också det ett nytt (eller två) ord men en helt egen betydelse (eller två ord med egna betydelser), vilket betyder att också [ε] är ett fonem i svenskan, d.v.s. /ε/. Lätt/lett är i rikssvenskan alltså homofoner (sp. homófonos), d.v.s. de uttalas likadant, men har sin egen respektive betydelse (sp. significado). På detta sätt kan man gå på och på det sättet plocka fram samtliga fonem i ett språks inventarium, genom att pröva språkljud via minimala ordpar, d.v.s. ord som är precis likadana bortsett från ett enda språkljud, vilket man då byter ut mot andra språkljud för att se om betydelseskillnad skapas. Denna metod kallas för kommutationsmetoden (sp. método de conmutación) och skapades av Pragskolan. Om vi går vidare med vår kommutationsmetod och exempelvis tittar på ett ord som här så har vi i rikssvenskan uttalet [ˈhæ:ɹ]. Om vi vill pröva vokalljudet [æ:] för att se om det är ett fonem eller inte i svenskan kan vi pröva att sätta in det i kontexten [ˈhε:l], alltså häl. Då får vi [ˈhæ:l], alltså ett öppnare ä-ljud än det vi har i [ˈhε:l], vilket förvisso speglar uttalet i Gästrikland (och på en del andra håll) utan att det blir betydelseskiljande för det. [æ:] är inget fonem i svenskan eftersom det inte är betydelseskiljande i något enda fall. Däremot blir i rikssvenskan alltid fonemet /ε:/ till [æ:] före fonemet /r/ i svenskan, som i bär, tär, kär, där etc. 6

7 Det betyder att vi har två uttalsvarianter, s.k. allofoner (sp. alófonos), av fonemet /ε:/ och att dessa står i komplementär distribution (sp. distribución complementaria) till varandra. Med komplementär distribution menas att en viss allofon av ett fonem påbjuds av den fonologiska kontexten, på bekostnad av en annan allofon av detta fonem. Den ena allofonen kan alltså inte förekomma där den andra förekommer, och vice versa; vilken allofon av fonemet som förekommer determineras alltså av den fonologiska kontexten, de omgivande språkljuden. Jag ställer upp en beskrivning av fonemet /ε:/ nedan: fonem allofoner ordexempel transkription förekomst /ε:/ [æ:] här [ˈhæ:ɹ] Framför /r/ [ε:] häl [ˈhε:ɹ] I alla andra positioner, och på detta sätt kan man gå vidare om man ämnar klassificera ett tungomåls hela inventarium av språkljud. Märk att språkljudet [ɹ] i exemplen är en allofon av fonemet /r/, men det ska vi inte fördjupa oss i vidare här, eftersom ovanstående blott har handlat om att du ska lära dig hur de fonologiska begreppen betyder och hur de tillämpas. Senare i denna text ska vi istället ta upp hur fonemen distribueras i spanskan. Avslutningsvis: Fonen, fonemet och allofonen kan ställas upp enligt följande, efter var de hör hemma i Saussures uppdelning i langage, langue och parole: langage- språk (fon) langue - språksystem (fonem) parole- språkrepresentation (allofon) 7

8 Till sist vill jag understryka att fonem transkriberas mellan snedstrecken // och allofoner mellan hakparenteserna []. Det är mycket viktigt att ni använder er av dessa tecken eftersom det annars är lätt att blanda ihop fonemen och allofonerna med bokstäver (sp. letras) vilka ju används i skriftspråket men inte är pålitliga tecken när det gäller att utläsa vilka ljud som är funktionella (d.v.s. distinktiva) språkljud eller uttal Transkribering Ni kommer under denna kurs att transkribera språkljud med hjälp av det Internationella fonetiska alfabetet (IPA). På spanska heter det Alfabeto Fonético Internacional (AFI). Det togs fram av L Association phonétique international för att kunna homogenisera transkriberingen av språkljud internationellt. Det är egentligen ingen självklarhet att vi ska använda det. Tidigare har det funnits olika traditioner inom respektive språkområde för att transkribera språkljud och alltjämt om ni tittar i böcker om fonetik och fonologi på spanska så kommer ni att stöta på symboler som kommer från det fonetiska alfabet som Navarro Tomás etablerade i början av 1900-talet el Alfabeto Fonético de la Revista de Filología Española, och som många föredrar att bruka än idag. Dock, jag har valt att utnyttja IPA eftersom det kan finnas anledning till att åtminstone homofona språkljud transkriberas på samma sätt i de olika språken. Dessutom blir det lättare att jämföra med transkriberingar av svenska, eftersom det numera blir allt vanligare att även svenskan transkriberas via IPA. IPA har en egen hemsida, som ni kan besöka via följande adress: Via den kan ni ladda ned fonetiska fonter för transkribering, alldeles gratis, om intresse skulle finnas för det Tal- och skriftspråk Som var och en förstår om han eller hon funderar en smula på saken så föregår talspråket skriftspråket i alla mänskliga språk. 8

9 Analfabetismen är tyvärr alltjämt utbredd världen över men det hindrar inte att de människor som vare sig kan läsa eller skriva kan kommunicera alldeles utmärkt med varandra via talet. Historiskt sett är också skriftspråket en sen produkt jämfört med talspråket. Icke desto mindre finns det en utbredd (miss-) uppfattning om att skriftspråket skulle vara det rätta och någonting som talspråket genom tiderna har anpassat sig till. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Principiellt sett är skriftspråket en metod att med grafiska symboler representera mänskligt tal. Däremot är det faktiskt så att skriftspråket i det moderna samhället faktiskt har kommit att påverka talspråket i vissa avseenden, ibland med rena missförstånd som följd. Exempelvis hör man allt oftare språkfel som jag gillar och läsa istället för jag gillar att läsa, vilket sannolikt beror på att konjunktionen och - i synnerhet i mer eller mindre formella sammanhang -, ofta uttalas som [ˈɔk], sannolikt p.g.a. en (omedveten) önskan att efterlikna skriftspråkets och - istället för [ˈɔ] -, vilket har varit och väl är, det gängse uttalet för såväl och som att (bortsett från när att fungerar som subjunktion) och att sammanblandning mellan och/att av den anledningen uppträder, vilket i sin tur gör att utsagan kan bli grammatiskt felaktig, och sedan dessutom slår tillbaka på skriftspråket, så att felet även uppträder i text. Detta fenomen med att språkbrukarna härmar skriftspråket i sitt uttal brukar f.ö. kallas för hyperkorrektion. Dock, generellt sett är det så att skriftspråket, eller ortografin (sp. ortografía), rättar sig efter talspråket. De grafer som vi använder oss av för att skriva ner ord och text symboliserar i grunden språkljud. Emellertid är det inte så enkelt som att ortografin direkt speglar uttalet. I själva verket är skillnaden mellan de språkljud som graferna (grafias) representerar och språkljuden i det talade språket i vissa fall väldigt stor. Ortografin kan därvidlag sägas spegla en av språksamfälligheten etablerad norm, åtskild från talspråket, som ibland har lika mycket med historia och tradition att göra som med efterliknande av språkljuden. 9

10 Några exempel? Ja, om vi tittar på ett ord som genre [sp. género] som kom till svenskan från franskan så sent som under 1800-talet så uttalas det i svenskan som [ˈxaŋǝɹ] alternativt [ˈʂaŋǝɹ] (beroende på dialekt och/eller sociolingvistiska mönster); skulle vi tillämpa en mer fonematisk stavningsnorm på detta ord skulle vi stava det sjanger (eller schanger ). Det är uppenbart att franskans stavning har konserverats i detta fall, i svenskan. I andra fall har lånorden helt anpassats till svenskans ortografiska mönster, som gevär (t. gewehr) toalett (fr. toilette), fotboll (eng. foot-ball). Hur stavar du förresten till [ˈhajp], [ˈmɛjl] och [ˈlajt]? I andra fall kan det handla om att vi i ortografin markerar grammatiska funktioner som inte på något vis motiveras av uttalet, som i det personliga pronomenet de och dess objektsform dem, som ju båda, i rikssvenskan, uttalas [ˈdɔm]. Ortografin i de olika språken speglar i högre eller lägre motsvarighet uttalet. Våra olika alfabet saknar i högre eller lägre utsträckning resurser för att återge såväl funktionellt uttal som uttalsvarianter, och tur är väl det. Tänk om vi vore tvungna att jämt och ständigt transkribera exakt det uttal varmed vi talar! Då skulle knappast en kirunabo och en skåning kunna kommunicera med varandra via pennan (eller tangentbordet)! Man kan dock i det avseendet tala om en ortografi kan vara mer eller mindre fonematisk (fonemática). Engelskan och franskan har en ortografi som är föga fonematisk, svenskan ligger kanske någonstans mittemellan och spanskan har en ortografi som i allra högsta grad är fonematisk. Genom att se hur ett ord är stavat i spanskan kan man i de allra flesta fall dra en korrekt slutsats om hur dess uttal är och vice versa, även om man äger relativt ringa kunskaper i det kastiljanska tungomålet. 1.5 Stavelser och betoning Stavelsen, la sílaba på spanska, utgör talkedjans minsta enhet. Somliga ord består av bara en enda stavelse, som t.ex. y (och) eller vil (ond), medan andra har två, som i toro (tjur); tre, som 10

11 i torito (liten tjur) eller fler, i teorin hur många som helst. Stavelsen består alltid av en vokal, stavelsens kärna (núcleo) som förvisso ensam kan utgöra en egen stavelse, men oftast omges av en eller flera konsonanter, vilka då utgör stavelsens periferi (periferia). Om vi tittar på ett ord som vaca (ko) så ser vi att det har två stavelser, nämligen va och ca (va-ca). Vokalen a utgör stavelsekärna i bägge stavelserna, konsonanten v utgör periferin i första stavelsen och konsonanten c utgör periferin i den andra stavelsen. Om vi tittar på ett ord som prados (ängar) så ser vi att ordet äger två stavelser också det (pra-dos), men nu utgörs stavelsernas periferier av två konsonanter i varje stavelse, p och r respektive d och s. När en stavelse slutar med vokal kallas den för öppen ( abierta ) och den slutar med konsonant kallas den för sluten ( cerrada ). Detta kan tyckas vara en trivial sak men längre fram under kursen kommer ni att ha nytta av denna enkla stavelseanalys Accenttecken i spanskan Spanskans accenttecken, kallat tilde eller acento, fyller tre olika funktioner: A) Att markera särskiljning. Att i skrift särskilja homofona ord åt, alltså ord som uttalas likadant men som har olika betydelse och/eller funktion, t.ex. sí (ja) och si (om), él (pronomenet han) och el (maskulin artikel) och más (mer, plus) och mas (men, synonym till pero). Denna funktion av la tilde faller utanför ramen för denna kurs varför vi inte kommer att fördjupa oss i saken ytterligare. B) Att markera hiatus. Att i skrift markera när två vokaler befinner sin intill varandra inuti ett ord, när den ena av dessa vokaler är /u/ eller /i/, och de båda vokalerna uttalas i olika stavelser, som i t.ex. país (land), leí (jag läste) och río (å, flod). C) Att markera betoningsaccent. Att i skrift markera när ordets betoning avviker från den gängse regeln om hur ord betonas i spanskan, som i t.ex. hablábamos (vi talade), huérfano (föräldralös) och buenísimo (jättebra, jättegott etc.). Eftersom det är helt nödvändigt att behärska punkterna B) och C) för att kunna transkribera spanskt uttal till fonetiska symboler och vice versa kommer vi att gå igenom dessa funktioner 11

12 under kursen. Punkt B) kommer vi att ta upp under avsnittet Vokalrelaterade fenomen men punkt C) kommer vi att gå igenom redan nu Ordbetoning i spanskan Genom att lära sig fyra enkla regler behärskar man hur ord uttalas i spanskan. Det innebär att när du kan dessa regler och sedan läser ett ord i spanskan du aldrig tidigare har hört, så kommer du utan några som helst problem att veta hur det ska betonas. I analogi med detta: när du kan dessa regler så kommer du direkt, när du hör ett nytt ord, att veta om ordet ska ha accenttecken eller inte och var det i så fall ska sitta. Det är alltså av största vikt att lära sig dessa fyra enkla regler. En ytterligare sak är att det är först när du behärskar dessa regler som du kan lära dig att transkribera spansk ortografi (skriftspråk) till fonetiska symboler och vice versa, att omvandla fonetiska symboler till ortografi; båda dessa saker är av central vikt för att kunna tillgodogöra sig innehållet i kursen. Nå, reglerna för betoning av ord i spanskan bygger på utgångspunkten att: 1a) när ordet slutar på vokal, n eller s ligger betoningen på näst sista stavelsen, som i casa (hus, hem, bostad), pasean (de promenerar), locos (galningar, galna). och 2a) när ordet slutar på konsonant, bortsett från n och s, så ligger betoningen på den sista stavelsen, t.ex. jugar (spela), rosal (rosenbuske), pared (vägg). Dessa utgångspunkter är emellertid inte med verkligheten överensstämmande i samtliga fall. För att få hela bilden klar för sig måste vi anföra två regler till, eller rättare sagt, två underavdelningar av de regler vi har redovisat: 1b) när ordet slutar på vokal, n eller s men betoningen inte faller på den näst sista stavelsen, så måste accenttecken sättas ut över den vokal som utgör den betonade stavelsens kärna, som i t.ex. básico (grundläggande), andén (perrong), cantábamos (vi sjöng). 12

13 och 2b) när ordet slutar på konsonant, bortsett från n och s, och betoningen inte faller på den sista stavelsen, så måste accenttecken sättas ut över den vokal som utgör den betonade stavelsens kärna, som i azúcar (socker), césped (gräsmatta), árbol (träd). Märk här att när vi transkriberar utsagor fonetiskt så måste vi markera var någonstans betoningen faller. Det gör vi med symbolen ˈ, framför den betonade stavelsen. Ett ord (en form) som cantó har två stavelser: can-tó. Betoningen ligger alltså på sista stavelsen och vår stavelsemarkering hamnar framför den: [kanˈto] 2. Vokaler I skolan har du kanske fått lära dig att det finns nio vokaler (sp. vocales) i svenskan. Ur ett fonologiskt perspektiv är det inte en korrekt uppgift. Om du iakttar ett ordpar som rät-rätt så är det så att det så att den långa vokalen i rät är ett fonem och den korta vokalen i rätt, är ett annat fonem; det är därför vi har en betydelseskillnad mellan dessa ord. Detta system med korta och långa vokalfonem längden på vokaler brukar beskrivas via termen kvantitet (sp. cantidad), gäller samtliga svenska vokaler bortsett från de korta vokalljuden i ord som lett och lätt, vilka bägge, åtminstone i standardsvenskan, uttalas som [ˈlεt], och därför är homofona språkljud (språkljud som artikuleras och låter likadant); betydelseskillnaden mellan lett och lätt är alltså inte fonologisk till sin natur utan blott kontextuell i talat språk medan vi i skriftspråket (oftast) markerar betydelseskillnaden via bokstäverna e och ä. På alla andra platser i svenskans vokalsystem är emellertid distinktionen inte blott koncentrerad till kvantitet, utan de skiljer sig också åt avseende kvalitet: hat består av fonemen /h/ /ɒ:/ /t/ och hatt består av /h/ /a/ /t/; det är alltså inte bara längden som skiljer dessa vokalljud åt. Svenskan har utifrån det fonologiska perspektivet 17 stycken vokaler, eller rättare sagt, 17 stycken vokalfonem. Som bekant saknar vi bokstäver i vårt alfabet för att ortografiskt visa på dessa sjutton vokaler utan istället använder vi oss (i regel) av dubbeltecknade konsonanter efter vokalgrafen i skrift för att markera det kortare ljudet (hat, hatt) 13

14 I spanskan finns det fem vokalfonem: /a/, /e/, /i/, /o/ och /u/. I motsats till i svenskan, vars vokaler som sagt äger distinkta skillnader avseende vokalkvantitet, kan samtliga spanska av vokaler betecknas som halvkorta (eller halvlånga). Det är mycket viktigt för den som har svenska som modersmål att inte överföra denna distinktion mellan kort och lång vokal till spanskan, eftersom det förstör varje möjlighet till en godtagbar kommunikationsförmåga: Det låter helt ospanskt och blir svårt att förstå för spanjoren eller spanskamerikanen som du talar med. Detta gäller naturligtvis inte blott för dem som har svenska som modersmål, utan alla dem som har sitt språkliga ursprung i ett språk som äger dikotomin avseende vokalkvantitet. Spanskans vokalfonem kan ställas upp i en s.k. vokaltriangel (triángulo articulatorio): Främre Central Bakre (anterior) (central) (posterior) Hög (alta) /i/ /u/ Mellan (media) /e/ /o/ Låg (baja) /a/ Fig 1. Den spanska vokaltriangeln Beteckningarna hög, mellan och låg, avser tungans horisontella läge i munhålan. När /i/ och /u/ uttalas, befinner sig alltså tungan högt upp mot gommen medan när /a/ artikuleras, befinner sig tungan i sitt nedre läge. 14

15 Beteckningarna främre, central och bakre avser tungans vertikala position i munhålan. När /i/ uttalas, befinner sig tungan i sitt främre läge, och så vidare, ända bak till /u/, då tungan närmar sig velum (sp. velo del paladar; se bild s. 19) Pröva att uttala dessa vokaler en och en, och känn efter hur tungan flyttar sig upp och ned och fram och bak i munhålan Nasalisering av vokaler Samtliga spanska vokaler kan nasaliseras (sp. nasalizarse), d.v.s. istället för att mjuka gommen ligger an mot bakre svalgväggen och luften far ut genom munhålan, så är passagen till näsans kaviteter öppen och luften tar vägen via näsan. Detta sker när vokalen uttalas mellan två nasala konsonanter, som i mamá (mamma) [mãˈma] och när vokalen uppträder initialt eller efter paus, och följs av nasal konsonant, som i amar (älska) [ãˈma3]. Nasaliseringen markeras i alltså i IPA genom det diakritiska tecknet. Vi ska senare under kursen ta upp vilka konsonanter som i spanskan är nasala. Viktigt att komma ihåg är dock att nasaliseringen, precis som i svenskan, inte är betydelseskiljande utan blott allofoner; i franskan däremot betyder beau [ˈbo] vacker medan bon [ˈbõ] betyder god, vilket betyder att [õ] är ett fonem i franskan, d.v.s. /õ/. Tabell 1. Förteckning över spanskans vokaler fonem allofoner grafer ordex. IPA, AFI motsv. i sv. /i/ [i] i, y pila [!pila] pilsner [ĩ] mina [!mĩna] minne [j] viene [!bjene] bjälke [i ] aire [!ai 3e] live 15

16 /e/ [e] e peso [!peso] Pelle [ẽ] enero [ẽ!ne3o] Nenne /a/ [a] a papa [!papa] palla [ã] mamá [mã!ma] mamma /o/ [o] o coro [!ko3o] koks [õ] mono [!mõno] många /u/ [u] u puso [!puso] port [ũ] mundo [!mũndo] eng: among [w] bueno [!bweno] eng: Wendy [u] auto [!au]to] aura Förutom de allofoner som finns uppställda ovan finns också ett ganska stort antal fria varianter/fria allofoner av vokalfonemens uttal. Exempelvis finns en tendens i vissa områden att uttala /e/ som [ε], framför /r/ och /3/, t.ex. i ett ord som perro [ˈpero] eller [ˈpεro], men eftersom detta bruk inte är strukturellt (i motsats till i svenskan; se s. 6-7), kan vi bortse från dessa varianter i denna framställning. 2.2 Vokalrelaterade fenomen Diftonger Diftongen (el diptongo) är ett vokalljud som består av två olika vokaler, vilka smälter ihop men ändå behåller något av de respektive vokalernas klangfärg. Diftonger uttalas alltså inom 16

17 en och samma stavelse. För att en diftong ska bildas krävs att den ena av de två vokalerna som bildar den är hög, alltså /i/ eller /u/. Man brukar skilja på stigande och fallande diftonger. Den stigande diftongen (creciente) uppträder när en hög vokal övergår i en lägre vokalen öppnas -, och stavelsekärnan utgörs av diftongens senare del, t.ex. viene (han/hon/den/ kommer) och bueno (bra, god). Diftongens periferi (periferia) utgörs då alltså av de första av de två vokalerna, som förvandlas till en s.k. halvkonsonant (semiconsonante): /i/ blir till halvkonsonanten [j] och /u/ blir till halvkonsonanten [w]. Om vi transkriberar viene och bueno får vi [ˈbjene] och [ˈbweno]. Den fallande diftongen (decreciente) uppträder när en lägre vokal övergår i en högre vokalen sluts -, och stavelsekärnan utgörs av diftongens främre del, t.ex. peine (kam) och pausa (paus). Diftongens periferi utgörs då alltså av diftongens andra vokal: /i/ blir till halvvokalen (la semivocal) [i ] och /u/ blir till halvvokalen [u ]. Om vi transkriberar peine och pausa får vi [ˈpei]ne] och [pau sa]. Diftonger som innehåller både /i/ och /u/ kan vara såväl stigande som fallande, beroende på var någonstans stavelsekärnan hamnar. Detta kan variera mellan olika dialekter, individer och socialt sammanhang. Om vi tittar på t.ex. ordet viuda (änka), så innehåller det en stigande diftong om /u/ utgör stavelsekärna: [ˈbjuCa] men en fallande om istället /i/ utgör stavelsens kärna: [ˈbiu Ca]; det vanligaste i detta fall är det förra uttalet Triftonger I en triftong (sp. triptongo) bildas en förening av tre olika vokalfonem i en och samma stavelse. Den låga vokalen utgör alltid stavelsekärna och de omgivande förvandlas till halvkonsonanter och halvvokaler: buey (oxe) [ˈbwei]], sitiáis (ni belägrar) [sitˈjai]s]. 17

18 Hiatus Hiatus (sp. hiato) är vokalmöte, d.v.s. när två vokaler efter varandra uttalas i olika stavelser. Ex: día (dag) = [ˈdia] baúl (kista) = [baˈul] poeta (poet) = [poˈeta] Som tidigare sagt markeras hiatus ortografiskt i spanskan, när den betonade stavelsen utgörs av /i/ eller /u/, med accenttecken ovanför den betonade stavelsens kärna, som i hablaría (jag skulle tala), raíz (rot), oí (jag hörde) etc. När hiatus uppträder bland vokaler som aldrig bildar diftong, markeras inte betoningen ortografiskt. 3. Konsonanter I motsats till vokalerna, som ju åstadkoms genom att luften färdas rakt ut från lungorna utan förträngning, så skapas konsonanterna ( las consonantes ) genom att någon av artikulationsapparatens rörliga delar, vanligtvis någon del av tungan, närmar sig dennas orörliga motsvarande t.ex. tänderna, tandvallen och hårda gommen, så att artikulationen skapas. Hur och var konsonanternas bildning sker kan beskrivas med hjälp av olika kriterier. De kriterier vi ska använda oss av i denna framställning är tre stycken, nämligen: a) Artikulationssätt (modo de articulación). Detta kriterium har bäring på hur konsonanten uppstår. b) Artikulationsställe (lugar de articulación), se fig. 2. Detta kriterium har bäring på var konsonanten uppstår. De begrepp jag kommer att använda mig av för detta kriterium är: - Bilabialer (bilabiales) artikuleras mellan över- och underläpp. - Labiodentaler (labiodentales) artikuleras mellan framtänder och underläpp. - Dentaler (dentales) artikuleras mellan tungan och överkäkens framtänder. - Interdentaler (interdentales) artikuleras med tungan mellan över- och underkäkens framtänder. - Alveolarer (alveolares) artikuleras mellan tungan och tandvallen. - Palataler (palatales) artikuleras mellan tungan och hårda gommen. 18

19 - Velarer (velares) artikuleras mellan tungan och mjuka gommen Fig. 2. Artikulationsapparaten med dess spanska namn. Bilden är en modifierad version av en illustration hämtad från El Instituto Lingüístico de Verano en México. c) Stämton (vibración de las cuerdas vocales), se fig 2. Detta kriterium har bäring på om stämbanden vibrerar eller inte, alltså om språkljuden är tonande (sonoras) eller tonlösa (sordas). När stämton föreligger krymper glottis (glotis) d.v.s, området mellan stämbanden, ihop och vid tonlösa språkljud vidgas det. Vid tystnad är glottis som störst, avståndet mellan stämbanden som vidast. Samtliga vokaler i såväl svenskan som spanskan är tonande. Växlingen mellan tonande och tonlösa konsonanter är karaktäristisk för mänskliga språk. Genom att spänna stämbanden kan vi dessutom öka dess vibrationsfrekvens vilket innebär att tonhöjden stiger, vilket i sin tur innebär att vi påverkar vårt tals intonation, en i sig viktig ingrediens i det som brukar kallas för språkmelodi och som vi kommer att ta upp inom prosodin i ett senare kapitel. 19

20 Om vi tar vårt första kriterium, artikulationssättet, som utgångspunkt för vår beskrivning, så kan vi dela in konsonanterna i två huvudtyper: obstruenter (obstruyentes) och sonoranter (sonantes) Obstruenter Obstruenterna är icke-periodiska språkljud som skapas genom total eller partiell förträngning mellan artikulationsapparatens rörliga och fasta delar. Vi kan här tala om tre typer: a) Klusiler (oclusivas). Dessa språkljud produceras när en total förträngning uppträder någonstans i ansatsröret (sp. las cavidades supraglotales ) alltså någonstans i den övre delen av artikulationsapparaten: svalg, munhåla, näshåla, tunga, läppar -, och luften sedan släpps fri som i en explosion. b) Frikativor (sp. fricativas). Dessa språkljud brus-, väsljud, uppträder när en icke-total förträngning sker någonstans i ansatsröret, och luften från lungorna blåses ut kontinuerligt. c. Affrikator (sp. africadas ). Artikulationen av dessa språkljud kan sägas vara en kombination av klusilen och frikativan, d.v.s. artikulationen av den inleds som vid en klusil men avslutas som vid en frikativa. En total tillträngning sker men istället för att alla luft blåses ut i ett enda ögonblick, övergår artikulationen till ett kontinuerligt brusljud. Den moderna svenskan saknar affrikator vilket orsakar problem för svensken i allmänhet när han ämnar tala engelska och ska säga ett ord som jet (stråle) och uttalar [ʝ] istället för [ʤ]. Denna problematik i spanskan kommer vi att ta upp senare i framställningen Klusiler: /p/, /t/ och /k/ /p/, /t/ och /k/ är precis som i svenskan tonlösa klusiler. Dock föreligger en viktig uttalsskillnad mellan svenskan och spanskan avseende dessa konsonanter, som är mycket viktig att ha i åtanke. För att medvetandegöra den kan du pröva en sak. Håll handflatan vänd mot dig på 10 centimeters avstånd och säg Petra högt för dig själv. Då kommer du sannolikt märka att en luftström slår mot din handflata. Gör sedan likadant med Thomas och Kalle. Sannolikt kommer du att stöta på samma fenomen, att du erfar en ganska kraftig luftström mot handflatan. Detta kallas för aspirering (sp. aspiración ): /p/, /t/ och /k/ aspireras i 20

21 svenskan i de flesta fonologiska kontexter, och i synnerhet när de förekommer initialt (och kan då transkriberas som [pʰ], [tʰ] och [kʰ]). I spanskan däremot, aspireras inte dessa fonem alls. Gör om experimentet men säg nu istället Petra på spanska, och sen Tomás och Carlos. Om du också nu känner av en kraftig luftström mot handflatan, så uttalar du dessa ljud fel och det låter helt ospanskt. I så fall bör du träna på att uttala dessa ljud. Det kan du göra alldeles för dig själv; testa med handflatemetoden. När du inte känner av någon luftström alls eller bara en lätt sådan, du har du sannolikt ett godtagbart uttal i detta avseende. Ytterligare en uttalsskillnad finns att ta upp, och den handlar om /k/, som i rikssvenskan är ett fonem som artikuleras dorso-palatalt, alltså med tungryggen mot hårda gommen. I Spanskan däremot och i värmländskan -, artikuleras /k/ med ett dorso-velart ljud, alltså längre bak i munhålan. Konsekvensen av det blir ett något tjockare k-ljud. Pröva att uttala kanon och cañón efter varandra; tänk på att det inledande k-ljudet i spanskan ska uttalas längre bak i munhålan. Nå, nu ska vi beskriva våra tre tonlösa klusiler: /p/ /p/ representeras ortografiskt som p /p/ har bara en allofon: [p] [p] är en klusil som är bilabial och tonlös Ex: pato /p/ /a/ /t/ /o/ [ˈpato] anka /t/ /t/ representeras ortografiskt som t /t/ har bara en allofon: [t] [t] är en klusil som är dental och tonlös Ex: tala /t/ /a/ /l/ /a/ [ˈtala] avverkning /k/ 21

22 /k/ representeras ortografiskt som qu framför e och i, och som c i alla andra sammanhang. I ett fall stavas [k] (oftast) som k, i ordet kilo (kan också stavas som quilo). /k/ har bara en allofon: [k] [k] är en klusil som är velar och tonlös Ex: kilo /k/ /i/ /l/ /o/ [ˈkilo] kilo quise /k/ /i/ /s/ /e/ [ˈkise] jag ville casa /k/ /a/ /s/ /a/ [ˈkasa] hus, hem cosa /k/ /o/ /s/ /a/ [ˈkosa] sak cuna /k/ /u/ /n/ /a/ [ˈkuna] vagga Märk här att /p/, /t/ och /k/ skiljer sig åt avseende blott ett enda kriterium, nämligen artikulationsstället. De står alltså i opposition till varandra vad artikulationsstället beträffar medan de i allt övrigt är lika Klusiler och frikativor i komplementär distribution: /b/, /d/ och /ɡ/ /b/, /d/ och /g/ är fonem som ofta skapar problem för personer som har svenska som modersmål. Anledningen till det är att vart och ett av dem i spanskan har en frikativ, slapp allofon som saknas i svenskan. För att lära sig att uttala dessa rätt i rätt ögonblick dessa krävs medvetenhet om problemet samt träning. Samtliga dessa uttalsvarianter befinner sig i komplementär distribution. /b/ /b/ representeras ortografiskt som b eller v /b/ har allofonerna [b] och [β] [b] är en klusil som är bilabial och tonande. [b] förekommer initialt 1 och efter paus samt efter nasal konsonant 1 Med initialt menas initialt i utsagor, alltså absolut initialt eller efter paus, som i skrift ju markeras med versal, punkt, kommatecken, semikolon. 22

23 Ex: beso /b/ /e/ /s/ /o/ [ˈbeso] kyss, puss vital /b/ /i/ /t/ /a/ /l/ [biˈtal] vital ambos /a/ /m/ /b/ /o/ /s/ [ˈãmbos] båda, bägge [β] är en frikativa som är bilabial och tonande. [β] förekommer i alla positioner där [b] inte förekommer. Ex: lavo /l/ /a/ /b/ /o/ [ˈlaβo] jag tvättar taba /t/ /a/ /b/ /a/ [ˈtaβa] språngben vivo /b/ /i/ /b/ /o/ [ˈbiβo] jag bor, jag lever /d/ /d/ representeras ortografiskt som d. /d/ har allofonerna [d] och [ð] [d] är en klusil som är dental och tonande. [d] förekommer initialt och efter paus, samt efter nasal konsonant och efter lateralen [l] Ex: das /d/ /a/ /s/ [ˈdas] du ger ando /a/ /n/ /d/ /o/ [ˈãndo] jag går saldo /s/ /a/ /l/ /d/ /o/ [ˈsaldo] saldo [ð] är en frikativa som är interdental och tonande. [ð] förekommer i alla andra positioner, d.v.s. där [d] inte förekommer Ex: lado /l/ /a/ /d/ /o/ [ˈlaðo] sida, flank dedo /d/ /e/ /d/ /o/ [ˈdeðo] finger 23

24 /ɡ/ /g/ representeras ortografiskt som gu framför i och e, och som g i alla andra sammanhang /g/ har allofonerna [g] och [γ] [g] är en klusil som är velar och tonande [g] förekommer initialt och efter paus, samt efter nasal konsonant Ex: gala /g/ /a/ /l/ /a/ [ˈgala] gala, bal guiso /g/ /i/ /s/ /o/ [ˈgiso] jag lagar mat tango /t/ /a/ /n/ /g//o/ [ˈtãŋgo] tango [γ] är en frikativa som är velar och tonande. [γ] förekommer i alla andra positioner, d.v.s. där inte [g] förekommer. Ex: vago /b/ /a/ /g/ /o/ [ˈbaγo] lat sigue /s/ /i/ g/ /e/ [ˈsiγe] han (hon/den/det) fortsätter Märk här att: - [b], [d] och [g] står i opposition till varandra blott avseende artikulationsstället. - [b] står i opposition till [β], och [g] till [γ] blott avseende artikulationssättet. - [d] står däremot i opposition till [ð] avseende såväl artikulationssätt som artikulationsställe - [b] står i opposition till [p], [t] till [d] och [k] till [g] blott avseende stämtonen., och att: /g/, i likhet med /k/, uttalas velart medan de i svenskan artikuleras palatalt. Prova att säga gala på svenska och sedan gala på spanska, och iaktta skillnaden., och att: 24

25 Representationen av de konsonantfonem vi hittills har tagit upp, har handlat om hur de uttalas när de befinner sig i prenukleär position av stavelsen, alltså utgör stavelsens begynnelse, som i tan-go, an-do, be-so, qui-se När de istället förekommer i postnukleär position, d.v.s. i stavelseslut, neutraliseras ofta såväl artikulationssätt som stämton och uttalsvariationen blir utomordentligt stor, varför det närmast blir meningslöst att tala om oppositioner mellan /t/-/b/, /t/-/d/ och /k/-/g/ i det sammanhanget, i en beskrivning av spanskan i stort, i länder och språkområden i bägge kontinenterna. Ett ord som t.ex. doctor (doc-tor) kan därför uttalas som [dokˈto3], [doγˈto3], [doˈto3], doʰto3] etc. En total beskrivning av dessa egenheter skulle naturligtvis kräva ett utrymme som med råge överskrider de mål vi har med denna skrift. En annan sak vi bör ta upp i sammanhanget är kombinationerna / ue/, och / ui/ som alltså uttalas som [ we] eller [γwe] och [ wi] eller [γwi], ortografiskt markeras med s.k. trema (sp. trema) ovanför /u/: Ex. averigüe /abeˈ i ue/ [aβeˈ iγwe] 3:e pers. sing.konj. av averiguar ( utröna ) pingüino /pin uino/ [piŋ wino] pingvin I motsats till det ortografiska gue och gui, är alltså güe och güi representationer för (stigande) diftonger Tonlösa frikativor /f/ /f/ tecknas ortografiskt som f /f/ har bara allofonen [f] [f] är en frikativa som är labiodental och tonlös. Ex: flaco /f/ /l/ /a/ /k/ /o/ [ˈflako] mager /s/ /s/ tecknas ortografiskt som s 25

26 /s/ har allofonerna [s] och [z] [s] är en frikativa som är alveolar och tonlös Ex: sala /s/ /a/ /l/ /a/ [ˈsala] sal, vardagsrum I motsats till /s/ i svenskan, som uttalas med tungbladet mot alveolerna och tungspetsen el ápice, vilande mot de nedre framtänderna, så beskrivs kastiljanskans artikulation av motsvarande som att tungspetsen förs högt upp mot alveolerna så att tungan kröks en smula i sin centrala del. Kastiljanskans [s] är alltså apiko-alveolart, och den konkava båge som skapas bildar en resonanslåda mellan palatum och tungrygg, vilken åstadkommer ett betydligt dovare ljud än i svenskan. Emellertid är det inte så att detta dova s-ljud förekommer överallt i den spansktalande världen. I själva verket är det tvärtom: I stora delar av Spanskamerika, i delar av den spanska som talas på Iberiska halvön och på Kanarieöarna, uttalas [s] i princip på samma sätt som i svenska. Dock används det tjocka s-ljudet i huvudparten av den spanska som talas i Spanien, den spanska som åtminstone tidigare utgjorde normen för vad som var korrekt uttal. [z] är en frikativa som är alveolar och tonande. [z] förekommer i stavelseslut och uppstår när /s/ följs av tonande konsonant Ex: rasgo /ras o/ [ˈrazγo] drag, kännetecken På olika håll i Andalusien och i somliga sociala miljöer realiseras /s/ som [θ]. Denna generella och således ickefunktionella läspning vilken kallas för ceceo ; enligt la Real Academia Española y la Asociación de Academias de la Lengua Española (Tomo III: 2011), betraktas detta bruk som vulgärt när det brukas i spansktalande områden där det s.a.s. inte tillhör uttalsnormen. En detalj att påpeka när det gäller /s/ i spanskan är att detta fonem inte kan förekomma initialt i ett ord när det åtföljs av konsonant: Latinets schola, statutum, stropha, statio, scandalum, etc., blev därför till escuela, estatuto, estrofa, estación, escándalo etc. Detta drag är så starkt i spanskan att ord som inlånas från språk där /s/ visst kan förekomma initialt, som t.ex. engelskan, också uttalas enligt denna princip: sprint (= spurt ) blir [esˈp in], stop till [esˈtop], 26

27 sport ( = fritids-) till [esˈpo ] o.s.v., även om man ännu inte har anpassat dessa nytillskott till spansk ortografi, vilket man däremot har gjort med standard, till estándar. Samma fenomen uppträder när spansktalande uttalar utländska ord/namn, t.ex. svenska: skulle blir till [esˈkule], sluta till [esˈluta], stilla till [esˈtila], och Stefan blir [esˈtefan] (sp. Esteban). /θ/ /θ/ tecknas ortografiskt som c framför i och e. Undantag finns dock, och i vissa fall vacklar stavningsnormen: såväl c som z godtas framför i och e, i ord som cebra (eller zebra), ceda (eller zeda), cinc (eller zinc). I alla andra positioner tecknas [θ] som z. /θ/ har bara allofonen [θ] [θ] är en frikativa som är interdental och tonlös. Ex. celo /θ/ /e/ /l/ /o/ [ˈθelo] tejp zarza /θ/ /a/ /3/ /θ/ /a/ [ˈθa3θa] björnbärssnår /θ/ är det interdentala läspljud som i nordspansk spanska (i själva verket norr om norra Andalusien & Extremadura) utgör betydelseskiljande opposition till /s/ avseende artikulationsstället. I spanskamerikansk spanska, i regel, precis som i de sydspanska dialekterna och på Kanarieöarna är /θ/ neutraliserat till /s/ vilket sannolikt beror på att majoriteten av dem som förde spanskan till Amerika kom från de områden i Spanien där /θ/ just var neutraliserat. Konsekvensen av denna neutralisering kallad seseo, i funktionellt hänseende, är att fonologiska betydelseskillnader som finns där såväl /s/ och /θ/ realiseras, helt enkelt inte finns, exempelvis i ordpar som t.ex. cerrar ( stänga ) - serrar ( såga ), siento ( jag känner ) ciento ( hundra ), cepa ( rotstock ; vinstock ) sepa (presens konjunktiv i 1:a och 3:e person av verbet saber), pozo ( brunn ; pöl ) poso ( avlagring ). Alla dessa ordpar uttalas likadant där seseo råder. Det som avgör betydelseskillnaden där seseo används är alltså inte substansen, utan sammanhanget; distinktionen är inte fonologisk till sin natur, utan extralingvistisk, kontextuell. 27

28 Däremot är ortografin likadan i hela den spanskspråkiga världen varför skillnaden mellan /s/ och /θ/ trots allt bibehålls när det gäller skriftspråket. Om vi exemplifierar med ordparet cerrar-serrar så får vi vid transkribering med IPA: /s/ /θ/ seseo cerrar /θ/ /e/ /r/ a/ /3/ [θeˈra3] /s/ /e/ /r/ /a/ /3/ [se ra3] serrar /s/ /e/ /r/ /a/ /3/ [se ra3] /s/ /e/ /r/ /a/ /3/ [se ra3] Och om vi tittar tillbaka på våra exempelord under /θ/: zarza och celo, så transkriberas de självklart som [ sa3sa] respektive [ selo], när vi vill återge den spanska som talas där seseo är rådande uttalsnorm. /x/ /x/ representeras ortografiskt som j framför samtliga vokaler och som g framför framför i och e. /x/ har bara allofonen [x] [x] är en frikativa som är velar och tonlös. Ex: caja /k/ /a/ /x/ /a/ [ˈkaxa] låda, sparbank gente /x/ /e/ /n/ /t/ /e/ [ˈxente] folk Märk här att i Mexiko och Centralamerika är i regel artikulationsstället för [x] palatalt istället för velart som i den övriga spansktalande länder. Vidare tenderar ljudet att helt försvinna när det förekommer i stavelseslut, vilket förvisso är ovanligt i hela den spansktalande världen, som i ett ord som reloj ( klocka = [reˈlox] eller [reˈlo]. En viktig sak för svensktalande som använder sig av det främre [ȿ] istället för [x] i ett ord som t.ex. sjunga är att de inte överför detta uttal till spanskan, eftersom det för det första låter helt ospanskt och för det andra är ett icke-funktionellt språkljud i den spanska fonologin: Quijote ska alltså uttalas som [kiˈxote], inte som [kiˈȿot]., 28

29 /ʝ/ /ʝ/ har bara allofonen allofonen [ʝ] och representeras ortografiskt såväl som y och hi (framför vokal). Vid yeísmo representeras /ʝ/ av ll. [ʝ] är en palatal, tonande och oral frikativa Ex: hierro /ʝ / /e/ /r/ /o/ [ˈʝero] järn, brännmärke, cayo /k/ /a/ / ʝ / /o/ [ˈkaʝo] rev Affrikator /tʃ/ /tʃ/ representeras ortografiskt som ch. /tʃ/ har bara allofonen [tʃ] [tʃ] är en affrikata som är palatal och tonlös Ex: chaval /tʃ/ /a/ /b/ /a/ /l/ [tʃaˈβal] grabb mucho /m/ /u/ /tʃ/ /o/ [ˈmutʃo] mycket Som tidigare sagt saknas affrikator i dagens (riks-) svenska, och det innebär att det svenska frikativa ljudet [ɕ] i t.ex. kjol, per automatik överförs på ett ord som t.ex. chorizo, men detta bruk bör undvikas helt. 3.2 Sonoranter I motsats till de obstruenterna, som är ickeperiodiska, där artikulationen skapas genom förträngning, skapas sonoranterna utan sammandragning i artikulationsapparatens övre del, utan denna fungerar blott som resonanslåda. Sonoranterna är periodiska och liknar i det avseendet vokalerna, och brukar delas in i 29

30 - Nasaler (nasales). Utandningsluften har öppen passage och passerar ut genom näshålans kaviteter (las cavidades nasales) istället för genom munhålan (la cavidad bucal) som i de orala konsonanterna (alla övriga), då mjuka gommen eller velum (el velo del paladar) trycks upp mot svalget och stänger passagen. - Lateraler (laterales). Tungans främre delar skjuts upp mot gommen och utandningsluften passerar på den ena eller bägge sidorna av tungan. - Rotiska (róticas). Tungspetsen slår mot tandvallen en eller flera gånger Nasala sonoranter /m/ /m/ representeras ortografiskt som m /m/ har bara allofonen [m] [m] är en nasal som är bilabial och tonande. Ex: mesa /m/ /e/ /s/ /a/ [ˈmesa] bord amo /a/ /m/ /o/ [ˈãmo] husbonde ; jag älskar /n/ /n/ representeras ortografiskt som n /n/ har allofonerna [n], [M] och [m] [n] är en nasal sonorant som är alveolar och tonande. Ex: nana /n /a/ /n/ /a/ [ˈnãna] vaggvisa Vid /n/ i stavelseslut skapas ett antal allofoner av vi tänker ta upp två stycken, p.g.a. att de brukar orsaka vissa svårigheter för svensktalande att åstadkomma: 30

31 1. [m]. [n] blir till [m] när den förekommer framför bilabial konsonant: [p], [b] och [m], varför distributionen mellan dessa är komplementär. Ex: un vaso [ũmˈbaso] ett glas un pie [ũmˈpje] en fot un mes [ũˈmes] en månad 2. [M]. [n] blir till [M] när den förekommer framför velar konsonant: [g], [k], [x], varför distributionen mellan dessa är komplementär. Ex: un gol [ũmˈgol] ett mål un coso [ũmˈkoso] en tjurfäktningsarena un jorobado [ũmxo3oˈaaco] en puckelrygg /I/ /I/ representeras ortografiskt som ñ /I/ har bara allofonen [I] [I] är en nasal sonorant som är palatal och tonande Ex: mañana /m/ a/ /I/ /a/ /n/ /a/ [mãˈiãna] morgon Laterala sonoranter /l/ /l/ tecknas alltid ortografiskt som l /l/ har flera allofoner men vi tar här bara upp allofonen [l] [l] är en lateral sonorant som är alveolar och tonande Ex: lago /l/ /a/ ɡ/ /o/ [ˈlaγo] sjö /ʎ/ /ʎ/ och tecknas ortografiskt som ll. 31

32 /ʎ/ har bara allofonen [ʎ] [ʎ] är en lateral sonorant som är palatal och tonande Ex: llave /ʎ/ /a/ /b/ /e/ [ˈʎaβe] nyckel calle /k/ /a/ ʎ/ /e/ [ˈkaʎe] gata [ʎ] är i princip det muljerande l-ljud som i svenskan skapas i ord som t.ex. skölja och tälja, även om det i svenskan handlar om två olika språkljud, som uttalas i olika stavelser, medan det i spanskan är ett enda fonem. Dock, [ʎ] har i stora delar av Spanien och Spanskamerika genomgått en avlateralisering och i de områden där detta har skett uttalas bokstavskombinationen ll som den palatala tonlösa frikativan [ʝ] (som i sv. kaja), vilket innebär att den fonologiska oppositionen mellan ordpar som t.ex. olla ( gryta ) - hoya ( grop ), pollo ( kyckling ) - poyo ( stenbänk ), rallar ( riva ) - rayar ( rista ), där har gått förlorad. Detta fenomen brukar kallas för yeísmo. Vidare är det så att den spanska dialekt som talas i området runt Río de la Plata,- d.v.s. i nordöstra Argentina och Uruguay -, s.k. rioplatense, istället har neutraliserat /ʎ/ till den tonlösa frikativan [ʃ] (som i eng. ship). Fenomenet med att /ʎ/ uttalas som [ʃ] brukar kallas för sheísmo. Precis som i fallet med /θ/ och [s] är däremot den ortografiska representationen av /ʎ/ intakt i hela den spanskspråkiga världen, varför betydelseskillnaden mellan respektive homofon visst representeras i skrift medan den i talat språk blott är extralingvistiskt kontextuell. Vi ställer upp några exempel för att klargöra skillnaderna: /ʎ/ /ʝ/ /ʝ/ (yeísmo) /ʃ/ (sheísmo) halla ( han finner ) /a/ /ʎ/ /a/ /a/ /ʝ/a/ /a/ /ʃ/ /a/ [ˈaʎa] [ˈaʝa] [ˈaʃa] haya (trädet bok ) /a/ /ʝ/ /a/ /a/ /ʝ/ /a/ /a/ /ʃ/ /a/ 32