Prosodi Talets rytm och melodi II

Transkript

1 Prosodi Talets rytm och melodi II Detta att språk utnyttjar de akustiska korrelaten olika för att markera betoning får konsekvenser för hur ett språks rytm uppfattas. Låt oss lyssna på några exempel. Först på exempel på prosodin i tre bekanta språk: Franska - La bise et le soleil se disputaient... Tyska - Einst stritten sich Nordwind und Sonne... Och här tre till, kanske inte fullt så bekanta: Spanska - El viento norte y el sol porfiaban sobre cuál de ellos... Portugisiska - O vento norte e o sol porfiavam sobre qual deles... Svenska - Nordanvinden och solen tvistade en gång... Arabiska -... Lyssna på melodi och rytm! Vilka skillnader hör man? Lyssna på melodi och rytm! Vilka skillnader hör man? Skillnaden mellan språken beror, som vi sagt, på skillnader i hur de utnyttjar de akustiska medlen för att markera betoning. Vi har dock förenklat problemet en smula. Betoning på det sätt som vi talat om den behandlar ordbetoning när orden uttalas med lexikalt uttal, dvs enskilt och med välartikulerat uttal. Men i det vi kallar löpande tal, dvs den talstil vi använder tex. vid normala samtal fungerar ju inte riktigt på det sättet. Här är ett exempel på hur det skulle låta om vi använde lexikalt uttal för varje enskilt ord i en fras. Isolerade ord: konkatenerade ord:

2 En fras med orden uttalade med lexikalt uttal låter inte särskilt naturlig. Anledningen är att ordens prosodi då kommer att bli en kombination av deras lexikala egenskaper plus sats- eller frasintonation. När en fras som består av flera ord uttalas flyttas frasprosodin över på hela frasens domän och de enskilda orden får anpassa sig därefter. Vi ska tala mer om frasprosodi senare. Låt oss bilda oss en uppfattning om hur detta samspel ser ut genom att lyssna på vår exempel fras uttalad som fras och sedan lyssna på hur de olika orden nu realiseras. Torsten hade vaknat på badstranden. Genom att lyssna till eller själv säga denna mening får man en vink om vilket slags ord som normalt framhävs i en fras eller sats. Om vi gör en grov uppdelning i innehållsord (här Torsten, vaknat, badstranden) och funktionsord ( grammatiska ord, här hade, på) finner vi att innehållsord framhävs funktionsord hålls tillbaka (reduceras) Innehållsorden är semantiskt tunga Funktionsorden semantiskt lätta. Med andra ord: Innehållsorden är som namnet antyder laddade med mera betydelseinnehåll än funktionsorden. Tumregel: Semantiskt tunga ord är också fonetiskt tunga. Det verkar fungera ungefär likadant I de andra språken: Franska - La bise et le soleil se disputaient... Tyska - Einst stritten sich Nordwind und Sonne wer von ihnen beiden der stärkere wäre... Innehållsord tenderar att vara fonetiskt tunga också på ett annat sätt: De har som regel en komplexare uppbyggnad än funktionsord. Detta gäller för svenska och många andra språk, tex. engelska, men är inte universellt giltigt. I svenska är betonade stavelse i innehållsord i allmänhet mer komplexa än obetonade, men så är inte fallet i tex. spanska

3 Där ska vi lämna betoningen och ta en närmare titt på den andra av de prosodiska kategorier vi nämnde inledningsvis, nämligen kvantiteten. Termen kvantitet har sitt ursprung i att det vi menar med kvantitet ofta har med stavelsernas längd (utsträckning på tidsskalan) att göra. Jag antydde dock att detta inte alltid är fallet och att termen vikt eller tyngd därför ofta används. Vi ska återkomma till detta. Kvantitet Vi har tidigare sett att betonade stavelser är långa stavelser. Men stavelser kan vara långa på olika sätt. Titta på följande spektrogram som representerar orden bada och badda. När ljuds längd fungerar betydelseskiljande på detta sätt säger man att språket har kvantitet, eller mer precist att kvantitet är distinktiv i språket ifråga. j a sk a b d a j a sk a b a d a Orden bada och badda illustrerar att svenskan använder längdskillnader för att konstruera olika ord med samma segmentella uppbyggnad (d.v.s. samma vokaler och konsonanter). Språk med distinktiv segmentlängd är vanliga i världens språk men det finns en viss variation i hur detta kan se ut vilket vi ska återkomma till. Det framgår att [ ] i bada är längre än [a] i badda, samt att [d] i bada är kortare än [d] i badda. De båda VC-sekvenserna verkar däremot ungefär lika långa. Det första intrycket är åtminstone att vokal- och konsonantdurationerna delar upp det givna utrymmet mellan sig så att när den ena är lång får den andra maka på sig för att bereda plats åt den andra. En sådan kvantitetskontrast kallas komplementär. Vilka tidsmarginaler handlar det om i absoluta tal? diff. bada badda /a/ 340 ms 230 ms 110 ms /d/ 85 ms 200 ms 115 ms tot. 425 ms 430 ms 5 ms Skillnader i storleksordningen 1/10 sekund alltså. Inte mycket men tydligen fullt tillräckligt

4 Det viktigt att påpeka att medan de absoluta durationsrelationer som gällde för den här talaren är representativa för standardsvenskan så är variationen mellan olika svenska dialekter mycket stor. Här följer några exempel från nordsvenska dialekter jämförda med standardsvenskan. V/K: V:/K Bjurholm Burträsk Vilhelmina Arjeplog Överkalix Nederkalix Nederluleå Piteå Vörå Närpes Ref Elert Vi kunde i det föregående exemplet notera att de båda betonade vokalerna också har olika vokalkvalitet (klangfärg). Det hörs redan när man lyssnar på hela orden. och ännu tydligare när man lyssnar på vokalerna isolerat. Vi kan alltså konstatera att även om duration (längd) verkar vara det dominerande korrelatet till kvantitet så åtföljs denna skillnad också av en skillnad i vokalkvalitet som naturligtvis då hjälper till att göra kontrasten tydligare. Detta att flera olika korrelat samverkar för att signalera en kontrast är mycket vanligt i världens språk. Man kan fråga sig om det inte är ett slöseri med resurser att ha distinktiv längd för både vokaler och konsonanter. Om man tänker sig att distinktionen bara fanns i tex. vokalen så att [b da] och [bada] bara skiljer sig åt genom vokalens längd så skulle väl detta också kunna fungera, eller? Javisst, och det finns många språk som fungerar på det sättet. Den komplementaritet vi ser i svenskan är resultatet av en historisk utveckling där ett mer komplext system degenererat till ett mindre komplext där bara delar av det gamla systemet finns kvar.

5 Svenskan hade tidigare ett kvantitetssystem som omfattade alla fyra logiskt möjliga kombinationer av vokal- och konsonantlängd, dvs lång lång, lång kort, kort lång och kort kort. Numera finns bara lång kort och kort lång kvar i de flesta dialekter och i standardsvenskan. Rester av det gamla systemet finns dock kvar i en del dialekter. Kortstavighet (kort kort) finns tex. bevarad i pitemålet. Till sist ska vi bara uppmärksamma att kvantiteten som regel är lexikalt bestämd. Den är med andra ord inte förutsägbar ur tex. morfologiska egenskaper hos ordet. Om ett svenskt ord har lång eller kort vokal i betonad stavelse måste man lära sig utantill. Undantag: vissa böjningsformer, t.ex. vit vitt. Kvantitet är, som vi sagt, en något tvetydig term i fonologin. Det kan dels betyda just det man normalt menar med kvantitet i svenska, nämligen längdförhållanden inom stavelsen, men det har också en generaliserad betydelse där det kan betyda stavelsetyngd som då kan vara just längd men också andra saker som har med stavelsens segment att göra. Stavelser som slutar med en nasal räknas tex. som tunga i många språk. Att man buntat ihop tyngd och längd på det här sättet motiveras på två sätt. Dels beter sig kvantitet i betydelsen längd och tyngd, som beror på andra segmentella egenskaper, likartat i fonologiska processer, dels finns det (så vitt jag vet) inga språk som har både kvantitet och tyngd. Man behöver emellertid inte gå utanför Sveriges gränser för att hitta intressant variation med avseende på tyngd/kvantitet. Lyssna här på två minimala par i den dialekt som talas i Arjeplog Det här ger ju en liten tankeställare för medan det verkar uppenbart rimligt att säga att även arjeplogdialekten har distinktiv kvantitet så är det också uppenbart att den upprätthålls med radikalt annorlunda medel än i standardsvenskan - preaspiration verkar vara det viktigaste korrelatet snarare än längd. Men det ger samtidigt stöd åt det jag sa tidigare att man kanske ska se till fonologisk funktion snarare än att stirra sig blind på just längd.

6 Typologi för distinktiv kvantitet språk utan kvantitetsskillnader: grekiska, polska språk med kvantitetsskillnader begränsat till betonad stavelse: svenska, danska ej begränsat till betonad stavelse: finska, tjeckiska Kvantitetsskillnader begränsade till betonad stavelse (tex. i germanska språk) enbart vokal: danska enbart konsonant: italienska komplementär längd: svenska antingen lång vokal och kort eller ingen konsonant eller kort vokal och lång konsonant eller kluster Kvantitetsskillnader ej begränsade till betonad stavelse enbart vokal: tjeckiska vokal eller konsonant: japanska vokal eller konsonant : finska maximalt utnyttjande tule tuule tulle tulee tuulle tullee tuulee tuullee I svenskan finns ytterligare en distinktiv kontrast - ordaccenten. Ordaccenten signaleras i huvudsak med en tonal rörelse. Man kan inte därmed säga att svenskan är ett tonspråk, men accentkontrasten har i alla fall vissa likheter med dem som finns i tonspråk. Det är ovanligt med denna typ av kontrast i indoeuropeiska språk. Förutom i de flesta svenska dialekter förekommer tonaccenten i indoeuropeiska språk bara i norska dialekter och i en nederländsk (Limburg) och en tysk (Franken). Det främsta skälet att inte kalla svenskan ett tonspråk, åtminstone inte i samma mening som kinesiska eller vietnamesiska, är att Svenskans accenter till största delen är grammatiskt förutsägbara Ordtoner är typiskt lexikalt betingade.

7 Det finns två tonala ordaccenter grav och akut. Den grava accenten kallas också accent 2 och den akuta accent 1. Det prototypiska minimala paret är förstås anden - `anden. Låt oss använda oss av just det paret för att se lite närmare på hur accenten realiseras akustiskt Vi ser att den grava tonkurvan har två toppar - en tidig och en sen, medan den akuta bara har en, relativt tidig topp. Men observera att detta bara gäller för standardsvenskt uttal. Den dialektala variationen vad gäller tonaccentens realisering är mycket stor. Det är inte heller alla svenska dialekter som har tonaccent - de finlandssvenska har det tex. inte utan har enbart akut accent. Det finns även dialekter med enbart grav accent. Det gemensamma för de dialekter som har accentdistinktion är att accenttypen är förutsägbar. Precis som var fallet med ordbetoningen kan alltså accenten förutsägas på morfologiska grunder. Låt oss titta lite på hur det kan gå till. Även om vi främst tänker på ordaccenten som ett medel att skapa distinktiva kontraster på ordnivå ska vi inte glömma att det är ett mycket flexibelt medel att åstadkomma kontraster på frasnivå. Här är ett exempel. stor mans dräkt stormans dräkt stor mansdräkt stormansdräkt

8 Till sist några ord om de dialekter som saknar tonaccent. Hur klarar sig dessa talare egentligen? Går det att leva ett fullvärdigt liv utan grav och akut? Javisst, det går alldeles utmärkt, men man får skapa andra medel för att ersätta det tonala. Här ett exempel från närpesdialekten där tonal kontrast ersatts med segmentell. Minimala par i närpesdialekten buren (akut) buren (grav) tomten (akut) tomten (grav) leder (akut) leder (grav) Polen (akut) pålen (grav) är den högsta nivån i den prosodiska hierarkin - den nivå som har frasen och satsen som domän. Svenskans intonation betingas till största delen av ordaccenternas variation, grav mot akut, fokuserad mot ofokuserad. Men utöver detta används de medel vi sett komma till användning för att signalera de övriga kontrasterna även här, men på ett lite annorlunda sätt. Normalt säger man saker i ett sammanhang. Då tas vissa omständigheter för givna (t.ex. något som redan har nämnts i sammanhanget), medan andra utgör nyheter. Det är naturligt att uppmärksamheten riktas mot, eller fokuseras på, det nya. Man brukar säga att den nya informationen står i fokus. Regel: Det ord som står i fokus får en relativt stark framhävning. Resten av meningen, som står utanför fokus, får en relativt svag framhävning. Placering av fokus får konsekvenser för hela meningens intonation. Ex: Betrakta meningen: Och så kom Torsten till Rom. Anta av samtalet handlar om Torsten och hans resor. Då är det Rom som är nytt i sammanhanget och alltså står i fokus. Följaktligen framhävs detta ord starkare än resten av meningen.

9 Anta i stället att samtalet handlar om människor som brukar besöka Rom. Då ligger det nya i att just Torsten kom dit. Ordet Torsten står då i fokus och får den starkaste framhävningen. Resten av meningen hålls undan. Bägge meningarna sida vid sida. Jämför! Det som kommer efter fokus hålls undan mer än det som kommer före. Plattare tonkontur. Jämför: Nordanvinden och solen GRÄLADE hela tiden. Nordanvinden och solen... Det var HEMSKT vad nordanvinden och solen grälade....nordanvinden och solen... Alltså: En menings intonation är inte bara en linjär kombination av ord- och fokusaccenter. Prosodin i jordens språk representerar variationer på samma grundtema: Alla språk utnyttjar i stort sett samma grundläggande ljuddimensioner. Det mesta av prosodin i jordens språk bygger på ljuds tonhöjd ljuds duration Ljudstyrkan är förmodligen också inblandad, men den frågan är inte särslit väl utredd. Däremot varierar det från språk till språk hur dessa medel används och vilken faktor (grundton, duration, ljudstyrka), som är det mest framträdande korrelatet. Vi har också sett att det är viktigt att hålla isär fonologin - som förutom uttal på den segmentella nivån även beskriver prosodiska egenskaper - och de akustiska korrelaten till de fonologiska distinktionerna. Lite förenklat kan man säga att fonologin främst försöker reda ut betydelseskillnader (distinktioner) medan fonetiken beskriver de medel vi använder när vi gör detta. Denna åtskillnad på mål och medel blev kanske särskilt tydlig när vi talade om kvantitet men återfinns även på de andra nivåerna.

10 Till sist ska vi också hålla i minnet att prosodin beskriver en hierarkisk organisation. Längst ner i botten har vi segmenten. Ovanför dessa, på successivt större domäner, har vi stavelser, ord och fraser, där varje nivå har sina egna regler och korrelat. Det är detta vi i första hand menar när vi talar om prosodi.