potatis och gräddsås 4 port.

Transkript

1 Persiljejärpar med potatis och gräddsås kokt 4 port. Persilja är en mycket god kryddört, och eftersom många dessutom älskar köttfärs i alla former är naturligtvis persiljejärpar en favorit på middagsbordet. Serverade med kokt potatis (eller ett gott hemlagat potatismos) och gräddsås är de bland det finaste svensk husmanskost har att erbjuda. Tillbehören kan man variera efter

2 tycke och smak; kokta morötter och ärter är underbart gott till, liksom gelé, lingonsylt och saltgurka. Till fyra personer behövs: 500 g blandfärs (nöt och fläsk) 1½ dl mjölk 1 dl ströbröd eller havregryn 1 dl finhackad persilja 1 riven gul lök 1 ägg salt och peppar efter smak 1 krm socker Låt ströbrödet (eller havregrynen) svälla i mjölken. Tillsätt färsen och blanda med salt och peppar. Blanda i ägget, persiljan och den rivna löken samt en liten nypa socker (ett kryddmått). Forma ovala järpar. Stek järparna i lite smör i medelvarm panna och håll dem varma på ett uppläggningsfat. Vispa ur pannan med lite vatten, sila och använd till sås. Sås 3 dl buljong (t.ex. urvispat stekspad, buljong från tärning, potatisspad, spad från en burk ärter) 1-2 dl grädde (valfri sort) 1½ msk vetemjöl 1 tsk soja, eventuellt också ett par teskedar vinbärsgelé salt och peppar Koka upp stekspadet från järparna med buljongen. Häll i grädden och låt puttra på svag värme. Vispa ut vetemjölet i lite vatten och häll i såsen i en jämn stråle under omrörning. Tillsätt soja, vinbärsgelé och smaka av med salt och peppar. Servera järparna med kokt potatis eller ett gott mos samt gräddsås och tillbehör. Recept: Bitte Assarmo

3 Johnnys passion är stenar och att slipa dem fina Geologi och framförallt stenar och bergarter har alltid intresserat Johnny Juthman i Övermark, och så länge han kan minnas har han alltid samlat på stenar. Vid sidan om arbetet i sin maskinverkstad har han nu i flera år slipat klot av olika stenarter och i olika storlekar.

4 Geologi, det vill säga vetenskapen om uppkomst, sammansättning och förändring av jordskorpans berg- och jordarter, är inte något gemene man i allmänhet går och funderar på särskilt ofta. Men, material att studera finns det om vi tittar oss omkring. För den som tycker om stenar till exempel, är vår österbottniska kust ett paradis. Mycket sten och gammal berggrund. Mängder med stenar som forslats hit av inlandsisen. Berggrunden i området började bildas redan för cirka miljoner år sedan och har alltså en mycket lång geologisk historia. Jo, jag har nog alltid varit intresserad av bergarter och stenar, berättar Johnny Juthman, när han visar stället där han arbetar med stenslipandet på gården i Övermark. Servar maskiner och gör träsvarvsarbeten I hallen i anslutning till bostaden driver han en maskinverkstad där han utför både service på maskiner och träsvarvsarbeten. Det finns en hel del stenar och olika storlekar av stenblock intill den stora hallen och stensågen som står utanför. Stenarna har han samlat på sig under årens lopp då han rört sig i naturen. Vid platser där man sprängt efter sten eller vid olika grustag hittar han också ofta stenar av olika slag. Jag har hållit på och arbetat med stenar i tjugo år och det blir egentligen bara mer och mer fascinerande, berättar han. Man vet aldrig vilka mönster och skiftningar man kan hitta i ett stenblock då man börjar arbeta med det. Att slipa stenklot, som jag gjort i sju år nu, har gjort att jag blivit ännu mer intresserad och börjat lägga ner ännu mer tid på att arbeta i sten. Den slipmaskin han haft under årens lopp är nu för liten och han planerar därför att

5 konstruera en större, berättar han vidare. Planeringsarbetet för olika maskiner och anordningar för att underlätta arbetet med stenarna tar också mycket tid. Den stora stensågen har han konstruerat och byggt själv och den har han stor hjälp av. Förut sågade han för hand och det var mycket tidskrävande och tungt. Det är tungt både att hantera och att arbeta med sten. Dammigt och för mycket oljud.johnny har utbildat sig inom maskin och metall men med stenslipandet är han självlärd. Jag har läst mycket och då jag är ute och reser brukar jag också studera olika bergarter dit jag kommer. Läs mer om Johnny Juthman i Kuriren nummer 16. Text och foto: Maria Malm Morots och potatissoppa

6 4-5 port. Snabb och matig soppa, som passar perfekt till lunch och uppskattas av både barn och vuxna. Servera gärna en klick crème fraiche och en brödbit till så har ni en hel, lyckad måltid! 2 stora morötter 3 4 potatisar 1 gul lök 1 klyfta vitlök 1 msk smör 1 l hönsbuljong 1 2 dl crème fraiche ½ tsk cayennepeppar färsk timjan salt och peppar Skala morötterna och potatisarna. Riv dem grovt. Fräs de rivna grönsakerna tillsammans med smör och vitlök i en kastrull. Häll i hönsbuljongen, cayennepepparn och timjan och låt det puttra ihop i några minuter. Klicka i crème fraiche efter tycke, smaksätt med salt och peppar.

7 Häll upp i skålar och klicka i lite crème fraiche och garnera med färsk timjan Bland svunna tider och stilig inredning: Domarby gård Bara tolv kilometer utanför Helsingfors stadskärna ligger Domarby gård med herrgårdsmuseum och restaurang. Den ljusröda

8 tegelbyggnaden i gustaviansk stil, ligger omringad av åkrar och ett förvånansvärt stort lugn. Att ta bussen dit är som att ta ett expresståg ut på landet. Sedan 2005 har här hållits en utställning vid namn Stiligt, som visar inredningsstilar från barockperioden på 1600-talet till funkisstilen på 1930talet. Domarby gård ligger på en kulle i ett område med lång historia. Redan kring år 1500 f. Kr. höjde sig området som en ö ur havet och den befolkades tidigt. Tack vare den bördiga marken har människor odlat här sedan medeltiden och under Domarby gårds glanstid var herrgården en mönstergård både vad gällde jordbruk och boskapshållning. Själva herrgården byggdes av fältkamreren Johannes Weckström och stod klar Gården består av en ljusrosa huvudbyggnad i tegel och fyra gula flygelbyggnader (varav en revs i början av 1900-talet). Huvudbyggnaden är i dag en del av Helsingfors stadsmuseum, medan flygelbyggnaderna fungerar som restaurang, inredningsbutik och konferensutrymmen. I de gamla ladugårdarna och stallen verkar nu för tiden privata ridskolor. Anna Finnilä som är guide för Helsingfors stadsmuseum och museilektor, berättar: Domarby gård var ingen adelsgård utan där bodde förmögna militärer och affärsmän. Johannes Weckström var mycket förmögen vilket man bland annat kan se av att han byggde i tegel. Han hade stora tegelförråd kvar när han dog och dessutom 70 kilo silverföremål vilket visar att han ordnade många fina fester. Pirjo Tuominen har skrivit en fiktiv roman, Mariaana, Vantaantytär (1978, 2008), om Domarby gård där det påstås att Johannes Weckström hade ett förhållande med sadelmakarens änka Mariaana Modig. Det finns dock inga historiska belägg för att de också i verkligheten skulle ha haft ett förhållande. Det

9 man vet är att Johannes Weckström förblev ungkarl, så när han dog ärvde hans bror gården. Inte heller brodern gifte sig och därför ärvde släktingar gården vid hans död och de sålde i sin tur vidare gården till affärsmannen Jacob Kavaleff år Kavaleff hade en dotter, Natalia, som 1856 gifte sig med Johan Wilhelm Stjernschantz. De hade ett tidsenligt bröllop som varade i tre dagar och ett år senare födde Natalia en son, Johan Gustaf. Han dog bara tre dagar gammal och till hans minne finns en minnessten strax intill murarna som omringar Domarby gårds huvudbyggnader. Natalia och hennes man fick senare tvillingflickor men också då var tragedin framme och Natalia dog själv i barnsäng. Många har senare sett Natalias spöke gå omkring på vinden och i trädgården. Det sägs att hon inte kan komma till ro på grund av de olyckliga barnafödslarna och hon kallas den vita damen på Domarby gård. Text och foto: Evelina Knipström Läs mer om Domarby gårds intressanta historia i Kuriren nummer 15!