Föreningen Lekarbetspedagogiks kongress 2008 Föreningen Lekarbetspedagogiks kongress 2008 hölls torsdagen den 10 och fredagen den 11 april på hotell Inn i Haninge centrum. Torsdagen 10 april Margareta Öhman, leg psykolog och författare, Österåker, föreläste under större delen av torsdagen. Hon beskrev åskådligt och välinitierat scener med grupper av barn, som hon iakttagit under besök på förskolor. "Får alla vara med? Om konsekvenser av utanförskap och deltagande i barns lek och samvaro", var titeln. Svaret på frågan är att alla inte får vara med. Personalen uppmärksammar det inte alla gånger. Margareta beskrev flera exempel på det. Ylva var en flicka som var utanför barngruppen. "Får jag titta på när ni leker?" "Ja, men Du får inte störa! ", blev svaret. Samtidigt gick en i personalen förbi. Hon noterade att flickorna var tillsammans men lyssnade inte på vad de sa till varandra. Margareta talade om förutsättningar för lek och lärande. Hon beskrev det socialt samspelet mellan barnen och berörde maktförhållanden i barngrupper och barns relationsarbete. Hon tog upp en del om barn som inte leker och om att personalen ska ge stöd till dessa barn. Hon berörde även konsekvenser av utanförskap. Margaretas föreläsning var mycket uppskattad: "Intressant, inspirerande, härlig framställning, lätt att lyssna på.", var vanliga omdömen i utvärderingarna. Dagen avslutades med samtal i mindre grupper, vilka sedan fortsatte under fredagen. Deltagare som inte kände till lekarbetspedagogiken, fick information om denna och fick se inspelningar, som visade lekpedagogens förhållningssätt och barnets lekande under lekarbete. Programmet under den första dagen avslutades av ordföranden. Kvällens aktiviteter inleddes med mingel och trevlig samvaro. Middagen avslutade den första kongressdagen.
Barnet har planerat leken då han kommer till lekarbetsrummet. Han kavlar ut degen till två plattor indianerna placeras på den ena, krokodilfamiljen på den andra. Sedan lär krokodilpappan och krokodilmamman ungen hur man äter indianer för att klara sig. Fredagen 11 april Dagen inleddes med föreläsning av Gunhild Westman, fil lic, Uppsala, föreningens ordförande, med rubriken Skolans problem och elevers bekymmer och underrubriken Lekarbete- en insats som kan hjälpa barn till gemenskap, lärande och positiv utveckling. Hon tog upp några aktuella problem i samhället och skolan och inledde med barns och ungdomars våld mot varandra. Hon anknöt till en tidigare kongress och överläkare Björn Wrangsjös beskrivning av resultaten av en stor undersökning av kriminell ungdom i USA. Svaren på frågan: "Lekte Du som barn?", var den mest åtskiljande i förhållande till kontrollgruppen. De kriminella, våldsamma, hade inte lekt, när de var barn, vilket de "icke kriminella" hade gjort. "Kroppskontakt sker vid sex., låtsas-lek och fysisk aggressivitet," enligt Björn Wrangsjö. Lek är ett mognare sätt att handskas med konflikter än impulshandlingar, poängterade Gunhild. Strider i sandlådan mellan vilda djur eller mellan krigarfigurer är vanliga inslag i pojkars lekarbeten. Scener med konflikter och våld förekommer även i flickors lek. Hon hänvisade till sin artikeln "Leken - en viktig del i barns lärande" på www.lekarbetspedagogik.se och betonade vad värdefullt det är för små barn att vuxna leker med dem. Då utvecklar barn den viktiga låtsasförmågan och bl a att skilja på att slå varandra "på låtsas" och "på riktigt". Att kunna låtsas är betydelsefull för språkutvecklingen och problemlösningsförmågan.
I skolan är brister i elevers läsförståelse ett uppmärksammat problem. Gunhild beskrev hur barn i leken skapar sammanhang och förståelse i sina upplevelser. I leken kan de bearbeta något som de hört, t ex en saga. De skapar förståelse för sagans innehåll genom att gestalta den i lekens form. De anknyter då till egna erfarenheter. Det är också nyckeln till all läsförståelse. Gunhild avslutade med att beskriva tre barns lekarbeten. Leken är social, emotionell och kognetiv samtidigt och lärande och utveckling kan ske inom många områden. Anledningen till stödinsatsen varierade. En flicka i år 4 behövde stöd för att bli mer deltagande och verbalt aktiv i elevgruppen. En pojke, 7 år, fick stöd för att utveckla sociala förmåga och självkänslan och att kunna ta motgångar utan stora aggressiva utbrott.. En flicka 4½ år med asylsökande föräldrar behövde få leka inom förutsägbara ramar för att utveckla inre trygghet och tillit. Alla tre utnyttjade lektillfällena för omedvetet lärande och utveckling. Gunhild beskrev i sammandrag olika faser i deras lekande. För den äldre flickan framkom det tydligt i hennes teckningar att den uppmärksamhet, som lekarbetspedagogen riktar mot elevens lekhandlingar och bildskapande, hade stor betydelse för den positiva utvecklingen. Föreläsningen var mycket uppskattad av deltagarna. Det visade utvärderningarna. Samtalen i grupper fortsatte under fredagen. Deltagarna tog upp egna erfarenheter och frågor och det blev många intressanta och berikande samtal. Många lekarbetspedagoger är ensamma i sin kompetens på hemskolan och har stort behov av erfarenhetsutbyte med andra. De åker stärkta hem från kongressen, enligt utvärderingarna. "Gorillan bor i dockskåpet och han sover i sängen. Dörren till sovrummet är stängd. Kylskåpet är tomt för han ska kunna gömma sig där inne. Han är rädd för soldaterna, de bestämmer över
honom." På eftermiddagen talade Karin Rådin, specialpedagog, Umeå, om Lekarbete i förskola, förskoleklass och grundskola i Umeå. Karin valde att berätta om en pojke, som för ett antal år sedan, hade haft lekarbete under flera år. Han var 6 år, när det började. Han var orolig, högljudd och störande: och erbjöds lekarbete som stöd en halv timme i veckan efter beslut på klasskonferens. Det pågick stora förändringar i familjen. Föräldrarna var positiva till stödinsatsen. Pojken lekte under långa perioder med ormar och ödlor som kämpade hårt med varandra i sandlådan. Så kom en period, när han experimenterade med att blanda färger och målade men aldrig föreställande bilder. Han gjorde olika konstruktioner under en tid, bl. en kikare till krokodilen. Det åtföljdes av en period med strider mellan ormar, skorpioner och spindlar. Den avlöstes av en serie med projektiv lek med olika krigarfigurer, där en av krigarna alltid hade rätt och segrade. I år 3 var det inga strider mer. Då konstruerade han slangbällor, som han gång på gång förbättrade. Han använde dem och sköt med små lerkulor i sandlådan. Han blev lugnare och verkade mer tillfreds i skolan. Lekarbetet avslutades under höstterminen år 3. Pojken sa vid ett tillfälle om lekarbete: "Det är frihet." Karin var aldrig ombedd att delta i leken. Hon hade ett lugnt, lågmält, bekräftande och förutsägbart förhållningssättet under alla gångerna. Deltagarna uppskattade Karins berättelse. De tyckte det var mycket givande att få följa pojkens lek under de många gånger, som han haft lekarbete. Mina barn har haft lekarbete, var titeln på den sista programpunkten. Maria Baarsen, förskollärare i Botkyrka kommun, berättade. Gunilla Lindell, specialpedagog, Botkyrka kommun, medverkade. Maria talade om hur tungt och stressigt det varit. Den äldste sonen ansåg att han alltid hade rätt och det var ständiga konflikter och bråk i skolan och med grannarna och deras barn. Hon träffade Gunilla, som varit till stor hjälp. Hon upprepade flera gånger att Gunilla hade sagt: "Dina barn är inte ouppfostrade. Det här är något annat" och vilken lättnad det varit. Den äldsta sonen började i lekarbete, när han var 7 år och den yngre, när han var 4. Lekarbetet hade varit bra för båda barnen. Hon mindes särskilt hur den yngste hade längtat till torsdagarna, då han hade lekarbete med Gunilla. Han målade och lekte och blev lugnare av lekarbetet. Hon hade berättat i skolan för klasskamrater och deras föräldrar om pojkarnas svårigheter, när det blev klart att pojkarna hade ADHD. Det hade blivit mindre konflikter efter detta. Maria Baarsens medverkan var mycket uppskattad! Kongressen avslutades av föreningens ordförande Gunhild Westman. Hon tackade alla deltagare för deras medverkan och önskade alla välkomna till nästa års kongress!
Barnet målar en karta med vattenfärg, kartan visar vägen till hans kompis. Text: Gunhild Westman, ordförande