Orgeln i Larsmo kyrka är ett av Hans konstverk. Ut i världen

Hans Heinrich himmelska toner skapar Hans Heinrich hade redan som ung siktet inställt på att bli orgelbyggare, men fick rådet att först utbilda sig till snickare. Det var också som snickare han skickades från Sverige till Vasa eftersom han kunde svenska. I Maxmo fick han i uppdrag att reparera församlingens kyrkorgel och när han småningom insåg att det fanns underlag för en orgelbyggare till i Österbotten, grundade han eget företag där. Allting började för drygt 80 år sedan i Schwarzwald i södra Tyskland. Där växte Hans Heinrich upp med sin familj. Pappa var präst och familjen bodde i ortens prästgård. Tyvärr stupade pappan 1945 och Hans mamma blev ensam med de fyra barnen. Trots detta lyckades hon bekosta en utbildning åt dem

alla. Hans var äldst i syskonskaran, han var musikalisk och spelade blockflöjt. När en orgelbyggare kom till orten bad hon därför Hans fråga mannen om han fick bli hans lärling. Han sa att jag var välkommen, men gav mig rådet att först utbilda mig till snickare, eftersom över 70 procent av en orgel består av träarbete. Kan man snickra har man därför en stor fördel som orgelbyggare, minns Hans. Hans följde rådet och utbildade sig till snickare. År 1949 besöktes orten av Albert Schweitzer, organist och en av initiativtagarna till orgelrörelsen. Mamman var en driftig kvinna och bad denna gång att Hans skulle fråga Albert om han rekommenderade studier till orgelbyggare. Schweitzer sa: Unge man, det är en bra idé, men jag råder dig att när du är färdig skall du gå ut i världen, jobba hos många orgelbyggare och hålla dina ögon och öron öppna, berättar Hans. Orgeln i Larsmo kyrka är ett av Hans konstverk. Ut i världen

Som adertonårig nyutexaminerad snickare utbildade sig Hans därefter till orgelbyggare. Tillsammans med en studiekamrat från Österrike fick vi 1956 arbete i Luleå i Sverige. Där stannade jag i två år och därefter började jag arbeta hos orgelbyggaren Rieger i Österrike. Eftersom företaget hade många utländska kunder kom jag de närmaste åren att utföra arbeten i USA, Kanada och Schweiz. År 1960 sändes jag på arbetsresa till Vasa i Finland, eftersom jag behärskade svenska. Under tiden i Vasa fick jag tips om att orgelbyggaren Veikko Virtanen i Esbo eventuellt kunde erbjuda mig arbete. Att som utlänning få arbetstillstånd i Finland visade sig redan på 1960-talet vara långt ifrån lätt. Jag fick rådet att inte i ansökningen skriva att jag var orgelbyggare utan snickare. Det kunde vara lättare att få arbetstillstånd som snickare, eftersom det redan fanns ett orgelbyggarföretag i Finland sedan tidigare. Efter en långdragen byråkrati lyckades Hans slutligen få arbetstillstånd. Därefter fick han jobb hos Veikko Virtanen i Esbo. Efter en tid fick jag i uppdrag att reparera kyrkorgeln i Maxmo. Orgeln visade sig vara helt söndertorkad av den i kyrkan nyligen installerade centralvärmen. Maxmo behövde en ny orgel. I det sammanhanget insåg jag att det kunde finnas plats för ett orgelföretag till. Jag flyttade till Maxmo och där Redan som barn grundade jag mitt eget företag 1964 och spelade Hans började bygga en ny orgel i Maxmo kyrka. blockflöjt, här på Företaget växer Hans startade sitt företag i en nedlagds i n p a p p a s g a m l a folkskola. Med tiden köpte han ocksåflöjt, modell större. högstadiebyggnaden, byggde en monteringshall för orglar, startade övernattningsmöjlighet för turister och grundade en plantskola. Så småningom sysselsatte företaget 17 personer. I prästgården där jag växte upp fanns en enorm trädgård och min pappa var mycket trädgårdsintresserad. Intresset har gått

i arv till mig och därför startade jag plantskolan. Marknadsföringen för övernattningen sköttes enbart med egna skyltar. Eftersom vägverket förbjudit självgjorda skyltar löste vi problemet med att jag tog bort skylten under de tider jag visste att vägmästaren skulle köra förbi vår väg till och från jobbet. Så småningom kunde de dock investera i godkända skyltar. Jag vill i det här sammanhanget också tillägga att jag är mycket tacksam för den positiva aktivitet som Maxmo kommunfullmäktige visade när jag hade flyttat till Kärklax. Dessutom är jag väldigt tacksam för alla mina medarbetare under åren och deras arbetsglädje. En orgel kostar allt från några hundratusen euro till över en miljon och tar, beroende på storlek, mellan ett och två år att tillverka. En liten kyrkorgel innehåller 300 pipor och en större kan innehålla upp till 3 000 pipor. Piporna i orgeln kan vara gjorda i trä eller metall, de minsta är ungefär en centimeter korta och de största är 8 9 meter långa. Till en början importerade vi metallpipor, men med tiden köpte vi endast plåten och tillverkade piporna själva. Det är ett enormt arbete då alla måste justeras till rätt tonläge för hand. På plats i kyrkan måste allt slutligen finjusteras eftersom akustiken i kyrkan påverkar tonläget. Äventyr under arbetet Arbetet har också bjudit på överraskningar av ovanligare slag. Hans har bland annat fått övernatta inne i en orgel och blivit instängd i ett orgelskåp. En gång medan jag arbetade i Tyskland klangsatte jag en så kallad svalbo-orgel som hänger högt uppe på en vägg. Upp till orgeln gick en trappa med cirka 170 trappsteg och när jag efter slutfört arbete kom ner till dörren upptäckte jag Som utbildad snickare att järndörren var låst. Vaktmästaren har Hans snickrat hade glömt att jag var där, han hade låst mycket själv, blandoch åkt hem. Jag hittade lite gamla annat denna vackrakläder i ett hörn som jag övernattade på.

Döm om vaktmästarens förvåning då han följande morgon kom på jobb och jag tittade fram ur orgeln, skrattar Hans. En annan gång stängde en tankspridd kantor in mig i orgelskåpet. Den gången lyckades jag själv ta mig ut utan att larma polisen. Samtidigt hoppades jag att Gud inte kan tyska, eftersom jag nog då yttrade några mindre lämpliga ord. Jag brukar efter det säga att jag fortsätter jobba så länge jag inte bara kommer in i orgelskåpen, utan också ut, säger Hans med ett leende. Orgeldoktor År 2009 sålde Hans sina fastigheter och flyttade till Ekenäs. Då hade han tillverkat hela 183 orglar. I dag bygger han inte längre orglar, men sköter fortfarande reparationer runt om i landet. Lite skämtsamt kallar sig Hans därför idag inte längre för orgelmakare utan för orgeldoktor. stjärna i trä. I dag sysslar jag endast med servicearbeten, mest i Österbotten. Jag har nu gått ner från tidigare 60 till 12 församlingar, men det blir fortfarande långa resor. Jag måste åka med egen bil eftersom jag behöver verktyg och sängkläder med mig. Jag vet aldrig på förhand var Hans Heinrich kallar sig jag kan komma att övernatta. skämtsamt för Ibland sover jag till exempel ii d a g kyrkor och ibland i sakristior.orgeldoktor eftersom han Men för att minska p åännu reparerar orglar. arbetsresorna försöker jag alltid besöka flera församlingar under samma resa. Hans är i dag gift med en kvinna hemma från Ekenäs. År 1982 träffade jag min nuvarande fru och vi bor i Ekenäs. Här bor också min 99-åriga svärmor, som jag besöker dagligen. Hon är otrolig, vi dricker morgonkaffe och löser korsord tillsammans, berättar Hans. När Hans mellan uppdragen vistas hemma i Ekenäs har han många järn i elden. Bland annat uppträder han ibland som clown på barnkalas där han spelar på två blockflöjter samtidigt, en

blockflöjt i vardera näsborren. Som yngre kunde han samtidigt också vissla, men det lyckas inte längre. Dessutom är han mycket intresserad av filateli eller frimärkssamlande. Speciellt frimärken med orglar som motiv intresserar. Han är också sedan många år medlem i föreningen Svenskfinlands krigsänkebarn.

Den vackra orgeln i Maxmo kyrka var den första Hans byggde efter att han grundat sitt eget orgelföretag. I Hans hem finns det många gamla rariteter. En både vacker och intressant sak är ett gammalt positiv, en variant på en orgel som spelar en melodi genom att man drar runt en vev. Kvinnligt gehör En förutsättning för att kunna arbeta med orglar på det sätt som Hans gör är förstås att man är vigulant. Men även musikörat måste vara i skick. Gehöret måste fungera, men faktum är att det inte är en fördel att ha absolut gehör. Faktiskt har kvinnor oftast bättre gehör än män, det är därför ni kvinnor måste skrika åt oss män för att vi skall höra, skämtar Hans. Livet som invandrare i ett främmande land är inte alltid så lätt. I dag är vi relativt vana vid människor med annan bakgrund, men på 1960-talet var det ganska ovanligt med

personer med utländsk bakgrund. Visst har det dykt upp små problem under åren, men det går i allmänhet bra bara man förstår att anpassa sig, vilket jag alltid försökt göra. Många gånger under årens lopp har jag ändå lyckats få till stånd olika förbättringar i samhället eftersom jag rört mig med öron och ögon öppna, vilket Albert Schweitzer för 70 år sedan lärde mig. I år har jag dessutom jubileum då jag varit finländsk medborgare i 50 år, något jag är mycket tacksam över, avslutar Hans med ett leende. Text och foto: Carola Gustafsson. Välkomstdrink nyårsmiddagen innan Vanlig ljus glögg kan med fördel serveras kall och blir extra lyxig om man stansar ut en äppelskiva med valfri pepparkaksform och sätter i glaset.

Idé: Annette Holmqvist Foto: Martina Uthardt Ungsbakad brie med nötter Så enkelt, så gott och så lyxigt! Ost är för mig en viktig del på mitt julbord. Den här efterrätten är så löjligt enkel att göra. Mixa med dina favoritnötter! 1 rund brieost 2 dl blandade nötter 2 msk lönnsirap ½ tsk flingsalt Sätt ugnen på 200 C. Lägg osten på en plåt med bakplåtspapper. Ställ in i mitten av

ugnen i cirka 10 minuter. Grovhacka nötterna. Ta osten ur ugnen, toppa med nötterna, ringla över lönnsirap och strö över flingsalt. Recept och foto: Caroline Lindqvist Det började vid mosters gungstol ett helt liv för Gud Ulla-Christina Sjöman var inte mer än fyra år den gången hon hade sin första upplevelse av Guds närhet. Moster Helmi läste om hur Gud skapat allt och alla. Hon pekade ut genom fönstret på träden vid Skarpskyttegatan i Helsingfors och blommorna i

träden. Och där gick kusken Cederbergs far, som bodde i kvarteret. Det stimulerade den lilla fyraåringens tankeverksamhet. Moster Helmi fick den gången en skur av frågor över sig. Men, moster Helmi, varför skapade Gud egentligen människan, undrade den då fyraåriga Ulla-Christina Sjöman. Jo, ser du, svarade moster Helmi, det var så att Gud ville ha någon som sköter om allt han skapat. Någon att samarbeta med. Det var början för mig, berättar Ulla-Christina. Gud ville ha mig att samarbeta med. Därur växte sedan den teologiska grunden fram. Ulla-Christina Sjömans moster Helmi var lärare i franska och tyska men utan tjänst i skolan. Hon haltade nämligen, och den tiden ansågs det inte lämpligt att vara lärare om man hade ett fysiskt handikapp. Men moster Helmi ordnade gärna olika slags trevligheter för systerdottern och hennes kamrater. Hon lekte med barnen och framför allt satt hon i sin gungstol och läste högt. Det kunde vara sagor, men det Ulla-Christina Sjöman helst minns efter närmare 90 år är stunderna med den bibliska historien. Medicin blev teologi Tanken var att Ulla-Christina skulle börja läsa medicin efter studentexamen vid Nya svenska samskolan. Men den dörren stängdes och det fick bli teologi i stället. Hon hade under hela uppväxttiden och ungdomsåren varit aktiv i Norra svenska församlingen och det var i hemförsamlingen hon fick sin första tjänst 1950 som kvinnlig teolog som det hette på den tiden. Prästvigning var inte alls möjlig för kvinnor. 1967 tillträdde hon tjänsten som lektor i Lukas (nuvarande Petrus) församling i Helsingfors, som kom att bli basen för en verksamhet som för Ulla-Christina Sjöman sträckt sig långt efter pensioneringen och som alltjämt är ett dominerande inslag i församlingens veckoprogram. Där tilldelades hon ansvar för Munksnäs och Mejlans, där hon besökte gamla och sjuka, ledde olika kretsar och tog hand som

veckogudstjänsterna. Jag mötte i min tjänst människor som hade olika problem. Och jag inneslöt dem i den så kallade kyrkobönen, där man kan ta upp lokala och aktuella angelägenheter. Jag såg att de hade allt och ändå saknade något. En betydelsefull Stockholmsresa I början av 1970-talet började visst inflytande från den så kallade karismatiska väckelsen märkas också i Finland. Den hade börjat i USA och gick över alla samfund och kyrkliga gränser. Det var som om kristenheten återupptäckte de andliga gåvorna som nämns i Korinthierbrevet i Bibeln. Till exempel tungotal och helande genom bön, som tidigare bara förekommit inom pingströrelsen, rapporterades från de gamla etablerade kyrkorna. När en grupp medlemmar i församlingen beslöt att åka till den stora konferensen Karisma 72 i Stockholm, blev Ulla-Christina Sjöman orolig och fick kyrkoherdens tillstånd att följa med för att se till att medlemmarna inte blev utsatta för osunt andligt inflytande. På konferensen mötte hon inte alls det hon befarat. I stället innebar dagarna i Stockholm en fördjupad och ny inriktning i tjänsten. Uppmuntrad av det hon såg och hörde på konferensen bad hon Gud om en speciell gåva. Och den gåvan blev förebedjarens gåva, som visade sig få stor betydelse för både Ulla-Christina Sjöman och för många människor över hela Finland och över språkgränsen. 1974 började lovprisningsandakter i Munksnäs kyrka med plats för förbön. Vi började se följder av förbönen. Människor blev helade. Men Ulla-Christina Sjöman avvisade alla försök att kalla henne helbrägdagörare. Den gåva hon fått var förebedjarens och det som skedde var bara en följd och bönens verkningar. Konsekvent avvisade hon all uppmärksamhet kring hennes egen person. Hon vidhöll att den ende som verkade och hade någon betydelse var Gud. Över alla gränser Ordet om gudstjänsterna spreds och fler och fler människor

började komma, också från finskspråkiga församlingar. Munksnäs kyrka är inte speciellt liten, men i början av 1980-talet blev veckogudstjänsterna så välbesökta att alla inte fick plats. De flyttades nu till Munkshöjdens kyrka som rymmer 600 personer och fick sitt nuvarande namn: Förbön och tack. Medvetandet om veckogudstjänsterna spred sig. Till exempel en kyrkoherde i Rovaniemi sände in flera önskemål och bön för speciella behov. Och nu när både han och jag är pensionerade, sänder han fortfarande in förbönsämnen. Det är enkel och stilla gudstjänst med en kort predikan och möjlighet att skriva ned förbönsämnen. Tillsammans med det som kommit in under veckan läggs de på altaret och man ber för dem. Jag upplever att Gud leder och jag får klarhet om att jag ska be för någon speciellt. Jag minns just nu en Heikki i Savolax som blivit hemskickad eftersom man inte längre kunde göra något på sjukhuset. Frun vaknade förskräckt. Maken var inte längre i sin säng. Det visade sig att han var i köket och undrade var kaffeburken var. Han var hungrig och hade beslutat att laga något att äta åt sig. När frun tog kontakt med sjukhuset och berättade vad som hänt, blev den förvånade reaktionen: Elääkö hän vielä? ( lever han ännu? ). Ett annat exempel på vad som kunde hända var en kväll när det var särskilt kallt och blåsigt ute. Ungdomar rörde sig vanligen runt köpcentret och kyrkan i Munkshöjden och den här gången hade ett gäng tonårspojkar kommit in i kyrkan. Vaktmästaren var besvärad och undrade vad de skulle göra. Jag gick till dem och sa Välkomna! Får vi komma? Ja. Något mycket enkelt som fick en fortsättning. Jag minns speciellt en av dessa pojkar som nu är läkare och en aktiv förebedjare. Tjänsten tar aldrig slut Förbönstjänsten fortsätter. Varje vecka kommer buntar av brev med begäran om förbön. Jag ber för alla att Guds vilja ska få ske i deras liv och deras

omgivning. Många har speciella önskemål, ibland långa brev. Men jag ber min bön att Guds vilja ska ske. Det är det bästa för varje människa. Så enkelt är det, avslutar hon och klappar på moster Helmis gungstol. Det var där det började och där sitter hon nu själv. När jag återvänder för att hämta datorn jag glömt kvar, kommer jag rakt in i ett bönemöte. Ett medelålders par sitter böjda i bön tillsammans med Ulla-Christina Sjöman. Tjänsten är inte avslutad. Den pågår hela livet. Text och foto: Hans Växby Strömming boquerones 1,5 msk fint havssalt 2 dl citronsaft 2 dl olivolja bladpersilja (2 msk limesaft och skalet av 1 lime) kärnfria, gröna oliver skurna i skivor Ta bort skinnet på strömmingsfiléerna och salta dem. Skinnet tas enklast bort genom att dra bort det med fingrarna. Häll citronsaft över och marinera en stund, tills filéerna ljusnat. Häll bort överflödig citronsaft och lägg filéerna på ett fat. Häll olivolja över så att den täcker filéerna helt. Lägg plastfolie över och låt filéerna stå och dra åt sig smak i kylen. Ta fram den mängd strömming som ska serveras och låt den stå i rumstemperatur. Strö över finfördelad persilja och svartpeppar och dekorera med gröna oliver. Servera strömmingen med knaprigt, nybakat bröd. Recept och foto: Pro Kala

Elins etiska klänningar på slottsbalen även i år Elin Sandholms målsättning är att designa och sy kläder som kan förändras efter kroppstyp, personlighet och tillställning, vilket gör att de kan användas i många år. Elin syr sina kreationer av tyg i naturmaterial av god kvalitet. En klassisk silhuett går före mode och trender i alla hennes kreationer som sys upp i egen studio i Raseborg. Studion finns i ett vackert tegelhus i Åminnefors, nära Karis. Där skapar kläddesigner Elin Sandholm stilrena, etiska och funktionella kläder. Målsättningen i hennes klädskapande är att kläderna ska vara snygga i dag och kunna användas flera år framöver. Det är ett ovanligt koncept i dagens slit-och-slängsamhälle. För att lyckas med detta satsar Elin mera på stil än på trend. Viktigt för henne är att kläderna är hållbara, närproducerade och att produktionen sker under översikt av henne själv. Grundade E/S Design År 2011 avslutade Elin Sandholm sina designstudier till Formgivare YH med inriktning på beklädnad vid Yrkeshögskolan Novia i Åbo och några år senare startade hon sitt företag E/S Design. Efter några lärorika år som designassistent i Helsingfors grundade jag mitt eget företag och jag kan nu konstatera att allt har gått över förväntan. Jag har egentligen mera beställningar än jag har tid med. Eftersom jag är mammaledig ännu har jag faktiskt varit tvungen att bromsa lite och marknadsför mig därför endast via sociala medier och rekommendationer från nöjda kunder. I april 2016 lanserade jag dessutom en egen nätbutik. Även nätbutiken har gått över all förväntan. Mitt mål var att sälja

åtta plagg per månad via nätet, men nu under sommaren har det kommit in sextio beställningar per månad, främst via nätbutiken, och sammanlagt har jag tillverkat och sålt över tusen produkter, säger Elin nöjt. En hållbar livsstil och etisk klädtillverkning ligger Elin nära hjärtat. I dagens läge köper vi finländare 13 kilogram kläder per person och slänger över 90 miljoner kilogram kläder årligen. Den ökade konsumtionen bekymrar Elin, för den är definitivt inte hållbar i längden. Vi köper mer och mer kläder utan att ens hinna använda alla plagg. Ibland upplever jag att shoppandet enbart är ett tidsfördriv. Man verkar tänka att det inte spelar någon roll om man kommer att använda kläderna eller inte eftersom man alltid kan sälja dem vidare på lopptorg. Jag köper själv nuförtiden alla mina många gånger helt oanvända kläder på lopptorg. Problemet är att vi överbelastar naturen och skapar avfall vi inte kan göra oss av med på ett vettigt sätt. Enda sättet att vända trenden är att vi alla börjar köpa färre plagg till bättre kvalitet. Ofta tror man att det är dyrt att köpa kvalitet, men eftersom hållbarheten är mycket bättre sparar man ofta på det i längden, säger Elin. Prisvänliga, funktionella kläder av kvalitet För att undvika att kläderna skulle få ett alltför högt pris satsar Elin på kläder som går snabbt att sy. Elin kan sy vissa av sina kreationer klara inom en halv timme, men då räknas inte planering, marknadsföring och förarbete in. Innan en klänning är klar för försäljning ingår många arbetsskeden. Tyget skall klippas, det fyra meter långa tyget som går åt till varje klänning skall tvättas och hållbarheten testas, därefter skall plagget sys och hänga i två dagar varefter det förpackas och levereras. Därtill skall pappersarbetet skötas och webbsidan uppdateras. Det innebär mycket arbete, men det känns ändå bra då jag får jobba med det jag tycker om. Viktigt är att mina kläder är prisvänliga och tillgängliga

för alla. Jag är inte ute efter stora vinster utan strävar efter att kunden skall få en hållbar och användbar produkt till ett skäligt pris. Faktum är att flera av mina kunder ansett att jag säljer mina produkter till ett för lågt pris, men jag vill hellre ha nöjda kunder än stor vinst. Bara jag kan leva på mitt arbete är jag nöjd, förklarar Elin. Elin har valt att i huvudsak jobba med materialet viskostrikå. Viskos är en konstfiber som utvinns ur ett naturmaterial, oftast gran. Som sitt flaggskepp har hon klänningen, infinity dress. Det är fråga om en klänning som går att svepa runt kroppen nästan hur som helst tack vare två tygstycken som sitter fast vid midjan där klänningens överdel egentligen skulle börja. Viskostrikå har ett vackert fall, anpassar sig efter kroppen, andas och är behagligt att bära. Dessutom har tyget en speciell lyster som gör att det passar mycket bra till festligare plagg. I framtiden planerar jag även att ta in andra tyger i produktionen, men för enkelhetens skull har jag hittills hållit mig till ett tyg. Infinity dress är en mycket användbar klänning. Den är klassisk, feminin och stilren. Utgående från modellen har jag själv designat flera andra modeller, vilka finns i mitt sortiment. I framtiden planerar jag ägna betydligt mera tid åt till att designa nya modeller, men för tillfället går den mesta tiden åt till att sy. Till våren kommer i alla fall en barnmodell för åldern 1 6 år att lanseras, ler Elin. Krävande att jobba ensam

Elin har valt att starta försiktigt och göra det mesta själv. I framtiden drömmer hon ändå om att kunna anställa några personer, men vill fortsättningsvis vara delaktig i produktionen. Då jag startade mitt företag fick jag rådet att börja försiktigt, vilket innebar att jag inte skuldsatt mig utan investerat först då jag haft råd. Eftersom en maskin kostar runt 1 000 euro har jag långsamt utökat maskinernas antal. Jag har också gjort det mesta själv. Jag beställer tyger från finska grossister, bär själv in mina 60-metersrullar, fungerar som modell och fotograf, printar mina skötselråd och syr det mesta själv. För tillfället har hon i alla fall en sömmerska anställd på timbasis, vilket hon tycker underlättat enormt. Jag klipper och hon syr upp klänningarna. Dessutom har jag haft flera duktiga praktikanter till hjälp. I framtiden drömmer jag om att kunna anställa fyra, fem personer. En tanke är att också kunna sysselsätta ortens flyktingar, funderar Elin. Vill gynna inhemsk industri och lokal arbetskraft Det finns väldigt många finländska designföretag i landet, men i allmänhet sys kläderna upp i lågprisländer, vilket inte gynnar vår egen sysselsättning. För mig är det viktigt att vi behåller industrin inom landet. Om dagens trend fortsätter har vi snart ingen inhemsk klädindustri och den utvecklingen vill jag kämpa emot. Jag

lägger mycket tid på att hitta bra leverantörer, köper sytillbehör i ortens lokala handarbetsaffär och anlitar ortens tryckeri trots att jag kunde få allt billigare över nätet. För mig är det viktigt att gynna hemorten, jag är nog en liten knutpatriot, ler Elin. För Elin är det oerhört viktigt att kunderna är nöjda och rekommenderar hennes arbete. Att kläderna tillverkas i Finland och på hemorten spelar en stor roll för många av hennes kunder. Det betyder mycket att man kan prova och vid behov få kläderna omsydda. Viktigt är att kunderna får prova både färg och modell på plats. Då har man också möjlighet få olika mått justerade efter eget önskemål, via nätbanken får man endast längden justerad. Dessutom finns det vissa färger som av praktiska orsaker inte ens går att beställa via nätbutiken, utan endast av kunder som personligen kommer hit för provning, säger Elin. Ekvationen barn och jobb Elin är småbarnsförälder med två små barn och hon är vårdledig ännu en tid. Trots stor arbetsbörda försöker hon denna sista tid ta vara på den dyrbara småbarnstiden. Jag har en familj som ställer upp till hundra procent, men jag försöker ändå klämma in arbetet på söndagar då det är tillåtet att jobba som vårdledig, men vissa arbetsdagar dras mammapengen ändå ner till miniminivå. I december är föräldraledigheten slut, men jag kommer fortsättningsvis att stanna hemma som vårdledig och troligtvis kommer jag att börja jobba heltid först nästa höst. Till dess går verksamheten på halv maskin, berättar Elin. På slottsbalen i fjol hade Elin inte en, utan hela två klänningar. Jag höll mig till mitt eget koncept och tanken var att bägge klänningarna skall kunna förändras och bäras också på andra tillställningar. Den ena klänningen var en maxiklänning i

trikå med löstagbar kjol, med en överdel som kunde knytas på över 20 olika sätt. Den andra klänningen kunde också knytas på flera olika sätt. Det som var lite speciellt med den var att hela klänningen var i sammet och jag sydde den på tre dagar innan balen. Jag kan i det här skedet avslöja att jag också i år kommer att ha åtminstone en, men troligtvis två klänningar representerade på slottsbalen. Också i år kommer de klänningarna att följa konceptet om att kunna förändras och bäras vid många senare tillfällen, avslutar Elin. Text och foto: Carola Gustafsson Klänningsbilderna är privata Feta-spenatpaj (8 10 bitar) 500 g Myllyn Paras smördeg eller bladdeg

Fyllning: 1 2 påsar (150 300 g) fryst spenat eller 250 g spenatblad ¾ dl pinjenötter, pumpaeller solrosfrön 1 lök, hackad 2 msk olja 1 dl persilja, hackad ½ dl citronsaft ¾ tsk salt ¼ tsk svartpeppar 200 g feta-, sallads- eller motsvarande ost (fetthalten varierar 3 22 %) Pensling: ägg Skölj spenaten och koka den mjuk 2 3 minuter, kyl av i kallt vatten, tryck ur vätskan. Om du använder fryst spenat: hacka eller tina upp den och låt överlopps vätska rinna av. Rosta pinjenötterna i het stekpanna under omrörning tills de är gyllengula. Om du använder andra frön kan du också rosta dem eftersom det lyfter smaken på nötterna. Stek löken i olja tills den blir genomskinlig, tillsätt spenat, persilja, citronsaft och kryddor och blanda väl. Rör under uppvärmning tills all överloppsvätska är borta. Tillsätt till sist avrunnen ost (om osten är mycket salt kan den sköljas i kallt vatten) i smulor och pinjenötter. Dela den tinade degen i två delar eller sätt ihop mindre plattor. Kavla hälften av degen till botten (30 x 40 cm) och lyft den på en plåt med bakplåtspapper. Bred ut fyllningen och kavla ut resten av degen till lock. Förslut kanterna väl, pensla bakverket med äggvita och nagga lufthål i pajdegen med en gaffel. Grädda på näst lägsta falsen i ugnen ungefär 20 minuter i 225 grader. Servera med rivna morötter eller en tomat-olivsallad. Recept och foto: Myllyn Paras.

Från överviktig smal" till "för Medan Lotta Sundell var överviktig upplevde hon att hon klassades som mindre värd som person. Nu, 65 kilo lättare, väcker hennes kropp fortfarande känslor. Men nu anses hon vara för smal. Få av oss vill erkänna våra fördomar, men faktum är att de finns där ändå och de märks ofta trots att vi kämpar för att gömma dem. Barnskötaren Lotta Sundell i Karleby var överviktig i många år och upplevde det som ett problem när hon gick med andra besvär till sjukvården. Fast det var återkommande bihåleinflammationer som hon kom för, så ville läkaren till exempel att hon skulle erkänna att hon var ute efter

sjukskrivning för att det var för tungt att jobba då hon var överviktig. Det kändes ibland som att mina andra problem sällan togs på allvar, eftersom jag var så tjock. När hon för cirka sju år sedan skulle genomgå en bröstförminskningsoperation för att hon hade ont i nacke och axlar sade kirurgen att han inte opererar någon som är så överviktig. Så hon beslöt sig för att operera bort en del av sin magsäck för att kunna gå ner i vikt. Ett och ett halvt år senare opererades hon igen. Det lösa skinnet som blivit överlopps sedan hon gått ned i vikt utgjorde en infektionsrisk. Fyra kilo hud opererades då bort. Jag brukar ibland skämta om att jag är 48 år, men har en navel som är bara fyra år gammal! Lotta Sundell har alltid haft lätt för att skämta och roa andra. Hon hör till revyrävarna i Karleby ungdomsförening. Inom teatern tycker hon att hon får utlopp för det hon behöver. Den är mitt rusmedel, livets elixir. I många år har jag tänkt ta ett mellanår men det går inte. Jag tycker inte att jag behöver någon idrottsform. Jag vill inte vara bäst eller tävla. Teater är samarbete. Där får man dessutom uttrycka sig på alla vis. De flesta hade antagligen skrattat åt henne ändå när hon spexar på scenen, men kanske blir det lite roligare ibland när den som är väldigt tjock vågar bjuda på sig själv. Största delen av oss är ju uppfostrade till att inte skratta åt den som är tjock och andras utseende överlag. Lotta Sundell uppför ofta monologer. Ett år handlade en revymonolog om att hetsäta, Haståmaate (snabbmat), och om att vara tjock medan hon ännu var tjock. Lotta satt med en hamburgare i ena handen och en dryck i den andra och skämtade om ätande och vikt. Eftersom jag inte kände igen mig i gottandet i snabbmat var den sketchen inte så svår att göra. Värre tyckte jag en annan sketch var där jag skulle dra på mig strumpbyxor och därmed

vara halvnaken. Jag hade sådana komplex för mina armar och lår. Med en peruk på huvudet var det lättare att gå in i rollen. Då var jag någon annan och inte Lotta. Sen pubertet Lotta har inte alltid varit tjock. Jag var platt som en pannkaka då jag gick ut nian. Då menar jag platt i betydelsen att jag inte ens hade några bröst. Först som 18-åring kom min mens igång. Men den var oregelbunden, tog pauser på två eller tre månader. En läkare ordinerade henne p-piller. Trikvilare hette medicinen. Då började allt växa. Också själva Lotta. När jag var en bit under 30 år var jag rejält fet. Fet är det rätta ordet. När hon ätit p-pillersorten i åtta år började en sjuksköterska, som hon besökte i ett annat sammanhang, att fundera på sambandet mellan medicinen och övervikten. Hon hade läst mycket om medicinen och såg helt klart att jag svällt upp och blivit överviktig som en biverkning. För jag åt inte mer mat eller sötsaker än de flesta andra. Jag köpte inte grillmat varje kväll eller tröståt, vilket de flesta verkade tro. Har du svalt en fotboll? I sitt jobb på dagis fick Lotta då och då frågan av barnen om hon svalt en fotboll eller om hon var gravid. Överlag har jag inte brytt mig om kommentarer från andra. Jag fick heller inte så många. Men när barn använder ordet gravid förstår man att de måste ha hört det av andra vuxna. Sådana kommentarer blev ofta ringande kvar i öronen och då kunde jag känna ilska. Efter att Lotta gått ner så här mycket i vikt är det många som inte känner igen henne längre. Det är på rösten de märker vem hon är, eller genom att hon själv säger vem hon är. Med så här stora viktminskningar har Lotta också varit tvungen att byta ut sin garderob helt. Till och med fötterna gick ned en storlek. Gastric bypass heter det när man opererar bort en del av

magsäcken. Lotta opererades 2011 och andra gången ett och ett halvt år senare. För två år sedan utfördes även bröstförminskningen. Operationerna har lett till att hon inte längre har ont i nacke och axlar. Men några andra hälsofördelar har jag inte märkt av. Jag hade inte andra hälsobesvär tidigare heller medan jag var överviktig. Däremot har hon mer ork och lust att röra på sig efter operationerna och gör det gärna. Jag fryser ofta numera. Jag har visserligen alltid varit frusen av mig, men den här sommaren har varit otrolig. I början på augusti hade jag redan strumpbyxor och utebyxor över jeansen. Känner ingen hunger Efter operationen känner Lotta ingen hunger eller doft av mat. (Det senare tror hon beror på alla bihåleinflammationer.) Då hon väl börjar äta kan hon dock känna att hon var hungrig och att maten smakar bra. Matlusten kommer först då hon äter, då hjärnan inte längre ger någon signal om att hon är hungrig. Av den anledningen är det bra att jobba på dagis, då har jag matrutiner. Under lediga dagar kan jag glömma att äta eftersom jag inte känner hunger. Så rent matmässigt är semestern en mardröm. Att ha en förminskad magsäck innebär att Lotta får hjärtklappning om hon äter för mycket, så det undviker hon. Det innebär till exempel att hon vanligen bara äter en fjärdedel av en pizza i normalstorlek, möjligen orkar hon med halva. Jag älskar sallader men därifrån får jag inga vitaminer så jag äter vitamintillskott. Varje år i januari och december har jag dessutom järnbrist, så jag äter så många piller att jag nyligen skaffat mig en dosett för att hålla reda på dem alla! Tidigare hade jag svårt att komma ihåg att ta dem. Det finns en viss bild av hur en kvinna ska se ut som en barbiedocka. Jag har svårt att ta emot komplimanger om min vikt och mitt utseende. Det känns som att jag aldrig kan vara rätt. Först var jag för tjock och nu anser många att jag är

för smal. Det är som att några skulle sakna det omfång som tidigare fanns runtom mig. Enligt mig är det viktigaste att jag själv trivs i min kropp, men visst vore det roligt att kunna ta till sig komplimanger på rätt sätt. Hon hör bisatsen som numera sällan kommer. Den börjar med men, till exempel Oj, vilken fin klänning, men du är för tjock/för smal. Jag har menat de kommentarer jag gett om folks hårfärg, vikt och utseende överlag under de gångna åren, men på något sätt har jag ändå svårt att veta om folk menar vad de säger när de ger mig komplimanger. Spelar och regisserar Lotta har stått på amatörteaterscenen i snart 35 år. Hon har lett barnteatergrupper och regisserat barn- och ungdomspjäser i 19 år inom Karleby uf. Farser för vuxna har hon regisserat sedan sju år tillbaka. I Nedervetil har man traditioner med farser i höstmörkret och de senaste åren är det Lotta som regisserat dem. I augusti i år regisserade hon Ronja Rövardotter utanför Karleby uf:s lokal, Jungsborg, i Karleby. Det är första gången någonsin som vi har uteteater och vi valde medvetet att inte ge pjäsen medan andra sommarteatrars verksamhet pågår. Här deltar många av mina barn och ungdomar från barnteatergrupperna men även vuxna. Vi kallar detta familjeteater. Gillar handarbete Lotta Sundell saknar inte sitt gamla liv och sin gamla kropp. Teatern kan hon inte leva utan och trots att hon satsar så mycket fritid på den har hon ändå tid och behov av att pyssla och handarbeta. Hon gör vikingasmycken om någon vill ha på sena kvällar och nätterna vanligen, eftersom hon jobbar på dagen och ofta spelar eller regisserar teater på kvällarna. Jag älskar att sticka och lärde mig i oktober i fjol, äntligen, att sticka hälen på ett par sockor. Till julen hade jag stickat 15 par. Det var bra för då jag insåg att jag inte hade köpt julklappar till någon kom jag att tänka på att jag hade stickat sockor så att det räckte till alla.

Text och foto: Harriet Jossfolk-Furu Menemen: turkisk omelett Menemen är en populär frukostomelett, men den passar lika bra att servera till lunch eller en lätt middag. Det finns otaliga recept på menemen här är ett av dem: 2 gula lökar 2 röda paprikor, gärna spetspaprika som är något sötare 2 gröna paprikor 2 tomater 4 ägg smör att steka i salt och chiliflingor Hacka löken och fräs i smöret i en stor stekpanna tills den

blir gyllene och genomskinlig. Hacka tomater och paprika i mindre bitar och lägg ner i pannan, fräs ytterligare fem minuter. Knäck ner äggen i stekpannan, salta och rör om. Omeletten är klar när äggvitorna stelnat, men gulorna fortfarande är lite mjuka och rinniga. Strö över chiliflingor före servering. Recept och foto: Bitte Assarmo Lars har besökt alla världens länder Det är som bäst vår och sommarhalvåret är i antågande när ambassadör Lars Backström tar emot i receptionen inne på den stilrena finska ambassaden i Canberra. Vi hälsar och går ut genom den tunga metalldörren och bort

till residenset som ligger några promenadsteg därifrån. Residenset är en 1970-talskub med högt i tak och stora fönster. I byggnaden finns det en privat lägenhet och en representationsavdelning. Vi sätter oss i en ljus soffgrupp i den sistnämnda delen av huset. Lars fru Brigitta välkomnar oss. Hon har dukat fram snittar och hembakade godsaker på vackra silverfat i vardagsrummet. Vi slår oss ner i soffgruppen och samtalet kan börja. Det är en dryg vecka sedan det Backströmska paret kom tillbaka till Australien från sin senaste resa. Att resa och se världen är ett av deras största intressen. Den här gången har de varit iväg i sju veckor. De besökte USA, Finland och Österrike. Resan har inneburit både semester och arbete. Arbetsdelen omfattade bland annat en vägturné med besök i Tammerfors, Rovaniemi och Uleåborg. Exportintresserade företagare kom för att lyssna på Lars och hans kollegor från Sydostasien som berättade hur det är att göra affärer i regionen. Att hjälpa industrier i Finland att etablera sig här nere, det är en av de viktigaste sakerna som vi ambassadörer kan göra, förklarar Lars. Semesterdelen omfattade bland annat en bilresa i USA. Lars och Brigitta letar upp sevärdheter via Tripadvisor eller reseböcker innan de åker. Det får inte hända att vi missar något stort. Att vi upptäcker det när vi kommit hem, säger Lars. Brigitta inflikar. Då får vi åka tillbaka. Som i USA. Vi har besökt alla delstater, men så kom vi på att vi inte hade besökt alla delstatshuvudstäder, så då fick vi åka tillbaka och besöka dem, förklarar hon. Och senare kom vi underfund med att vi inte har besökt alla huvudstäders State Capitols som i många fall ser ut som smärre kopior av Kongressen i Washington DC, så då fick vi börja om igen, säger Lars och skrattar. De menar båda att när man besöker en regeringsbyggnad så lär man sig mycket om historien, traditioner och kulturen i

området. Som i Utah, i Salt Lake City, där hade de en muralmålning med norska backhoppare. Det hade vi ingen aning om, förklarar Lars. Han fortsätter: Och i Illinois hittade vi en tavla som skänkts av Finland. Det visste vi heller inte. Det upptäckte vi när vi kom dit. Australien första gången Lars och Brigitta Backström flyttade till Canberra i september förra året. De kommer att tillbringa fyra år i huvudstaden. För Lars är det ett kärt återseende. Han var här första gången 1976, som 20-åring på luffen. Då tillbringade han fyra månader i landet och liftade runt med trevliga aussies. Människorna var väldigt tillmötesgående. Jag behövde nästan aldrig ta in på hotell. Du kan sova över hos oss, eller vi har släktingar som du kan besöka, sade många som var från Vasatrakten likt jag själv. Och han tycker att vänligheten finns kvar, 40 år senare. Folk har tid att diskutera och prata. Det är inte samma brådska som hemma och på andra ställen i världen. När Lars kom till Australien 1976 var han ute på en episk 19månaders resa. När han återigen stod på finsk mark hade han besökt 65 länder. Vid ett senare tillfälle, 1982, i Mexiko hade han varit i 90 länder. Efter denna resa fattade han ett beslut. Jag bestämde mig då för att försöka besöka alla världens länder, för jag hade bara runt 80 länder kvar. Och när jag väl hade bestämt mig var det ingenting som kunde stoppa mig. Vid sina framtida utlandsposteringar, som i Turkiet eller Nigeria, besökte Lars regionens eller kontinentens samtliga länder. Och efter 22 års resande kom belöningen. Då skrevs Lars Backströms namn in i Guinness världsrekordsbok. Mitt rekord är att jag har besökt alla världens länder innan jag fyllde 40 år. Rekordet ingår i Finlands Guinness världsrekord. Man skulle kunna tänka sig att Lars är nöjd och belåten. Men

inte riktigt, det ligger en liten nagel och skaver i ögat. Jag kunde även tänka mig att samla de icke självständiga territorierna, som Pitcairn Islands, som tillhör Storbritannien. Jag har besökt 25 av dessa territorier. Det finns totalt 62 eller 64. Men säger han sakligt. Det går inte att göra nu när jag arbetar. Man behöver mycket tid och pengar för det är ju inte billigt. Men jag har det i bakhuvudet. Olika rätter att prova För några månader sedan passade Lars och Brigitta på att besöka den kända monoliten Uluru som ligger i Australiens mitt. Där fick de lära sig mycket om den inhemska floran och faunan av urinvånare. Två av dem berättade för oss vad man kan använda i bushen (reds. anm. australiska skogen/vildmarken) och vad man kan äta och inte äta. Där fanns någon slags oliver och olika slags mindre frukter. De berättade även för oss hur de jagade kängurur och allt sådant. Det var jätteintressant. Jag åt känguruhamburgare. Det var helt okej. Det smakade vilt, säger Lars. Nu när vi är inne på mat förflyttar vi oss till Kina. Lars, som har besökt så många länder, har ju också fått prova på annorlunda maträtter. En av dem var grillad skorpion. I Kina blev jag erbjuden skorpinoner och det smakade inte alls bra. Men ibland är det svårt att säga nej tack när man är inbjuden. Vid ett annat tillfälle när även Brigitta var med i Kina, då klarade de dock inte av att smaka på rätten som bjöds. På tallriken låg en stor tillplattad padda som var kokt på tallriken och så åt man en hel padda, ingen dekoration alls. Lars ryser lite när han berättar om paddan. Den gången gick det att säga nej, säger Lars Jag sa att jag var lite av en vegetarian, förklarar Brigitta. Roliga tävlingar från Finland När Kuriren mötte Lars så var han och hans kollegor i full

färd med att planera inför Finlands 100-årsjubileum. På agendan i slutet av september (som är den första vårmånaden i Australien) ligger Finnish Crazy Games i Canberra. Detta innebär en helg med förhoppningsvis runt 5 000 besökare på två dagar. Då blir det tävlingar i fyra olika grenar; luftgitarr, käpphästar, bära sin fru och gå stavgång med åror. Vi funderade på vad vi skulle kunna göra som är lite out of the ordinary och i Finland är vi bra på crazy games. Att de valde galna tävlingar är för att komma över nyhetströskeln och skapa ett intresse för 100-årsjubileet. Konceptet Crazy Games når ut till fler än om man endast haft en ceremoni. På min fråga vad Lars saknar från Finland nämner han årstiderna, en del mat, godis, grisar (österbottniskt frityrkokt bakverk av vetedeg, av tradition fyllt med jordgubbs- eller hallonsylt) och tårtor. Det börjar bli dags för Lars att återvända till ambassaden. Men innan han går börjar vi prata om naturen. Hur mycket Lars och Brigitta uppskattar den. Vi tycker om att promenera varje kväll men det är inte så lätt att få tid till det för det är många självständighetsmottagningar som man behöver gå på om kvällarna eftersom det finns 107 ambassader i Canberra. Det finns inte riktigt tid för att sköta om hälsan, säger Lars. Men när han kommer ifrån plikten så går de båda en promenad i vad som går under Westlake, ett gammalt temporärt bostadsområdet som huserades av dem som hjälpte till att bygga Canberra, nu är området en gles öppen mark med några träd och perfekt område för kängurur. Vi har räknat till 50 stycken. De sitter där och tittar på oss. Den största kängurun slår sig på bröstet, som för att säga kom inte för nära, säger Lars. Brigitta fortsätter: Vi pratar med dem. Hello boys we are here again och så börjar vi räkna dem, säger hon. Det är en fantastisk värld vi lever i, fortsätter Lars eftertänksamt. Därför borde vi ta bättre hand om den, än vad

vi gör. Man behöver bara titta på planeten från rymden. Det är obegripligt att något sådant här ska kunna existera och allt som har behövts fram till i dag. Det är dags för Lars att gå tillbaka till kansliet. På andra sidan gatan hör vi röster ur högtalare. Det är Mexikos ambassad som förbereder festligheter inför Mexikos självständighetsdag. Om några veckor är det Finlands tur. Text och foto: Ulrika Eriksson