KMK - ett visuellt samtalsstöd

RAPPORT 1/2009 KMK - ett visuellt samtalsstöd Ulrika Bondesson Anna Bäckström Habilitering & Hjälpmedel Fou-enheten

Habilitering & Hjälpmedel, Region Skåne Utgiven av Forsknings- och utvecklingsenheten, april 2009 Habilitering & Hjälpmedel, Region Skåne www.skane.se/habilitering/fou Layout: Hanna Persson ISBN: 978-91-7261-163-4

Sammanfattning Denna dokumentation beskriver ett utvecklingsarbete, Kartlägg Med Kort (KMK), som rör habiliteringsplanering inom Barn- och ungdomshabiliteringen (Bou), Habilitering & Hjälpmedel inom Region Skåne. En viktig grund för habiliteringsplaneringen är kartläggningssamtalet, där barnet eller den unge får beskriva sin vardag utifrån livsområden baserade på ICF. Utvecklingsarbetet KMK bygger på tanken att ju mer hjälp barnen får med att själva beskriva sin vardag och uttrycka sina tankar och känslor, desto mer ökar delaktigheten i den fortsatta habiliteringsplaneringen. KMK är både ett material och en metod som utvecklats för att förbättra förutsättningarna för barns och ungdomars delaktighet i habiliteringsplaneringen. Under 2007 utvärderades KMK genom att personal från Barn- och ungdomshabiliteringen provade att använda det och sedan besvarade enkäter och ingick i fokusgruppsintervjuer. Resultatet visar att de flesta fann KMK användbart. Med hjälp av KMK kunde barnen och ungdomarna bättre komma till tals. De blev mer aktiva i mötena och de berättade mer om sin situation. KMK tycks ha stimulerat barnen och ungdomarna att bli mer aktiva; de håller i korten, läser, kommenterar, sorterar och väljer dessutom den ordning de vill tala om olika ämnen. Både materialet och metoden uppfattas som en förklaring till att barnens aktivitet, initiativ och intresse ökar under kartläggningssamtalet, dock med viss variation beroende på barnens och ungdomarnas förutsättningar. Bäst fungerar KMK för dem som är läskunniga och har läsförståelse. Själva dialogen tycks främjas så att barnen tar fler initiativ än vad som är vanligt. Det verkar också vara lättare att ta upp känsliga ämnen både för barnen/ungdomarna och för personalen. Korten är ett konkret material som underlättar ett samtal. På så sätt finns förutsättningar för mer jämlika möten.

Innehållsförteckning Förord... 5 Inledning... 7 Habiliteringsplanering... 9 Kartläggning av Aktivitet och Delaktighet, ICF... 10 Utvecklingsarbetet... 11 Syfte... 12 Teori... 12 Salutogenes... 12 Undersökande samtal... 12 Metod... 14 Skapande av material... 14 Att pröva och utvärdera materialet... 14 Enkäter och fokusgrupper... 15 Inkomna enkätsvar och deltagande i fokusgruppsintervjuer... 16 De deltagande barnen... 16 Metodöverväganden vad gäller utvärderingen... 17 Resultat... 18 Resultat av arbetsprocessen med framställandet av KMK... 18 Kartlägg Med Kort materialet... 18 Kartlägg Med Kort metodik... 19 Resultat av utvärderingen... 20 Upplevelser av mötet... 21 Hur fungerar KMK rent praktiskt i samtalet?... 22 Diskussion... 24 Positiva effekter vid användning av KMK... 24 Att tänka på vid användning av KMK... 25 Bilagor... 28 Referenslista... 33 Utgivna rapporter genom FoU-enheten... 35 Utgivna bulletiner genom FoU-enheten... 38

Förord En viktig process inom Barn- och ungdomshabiliteringen (Bou) är habiliteringsplaneringen. Där möter den unge med sin familj de professionella för att tillsammans planera insatser och stöd, som sedan genomförs och utvärderas. Mötet ska mynna i konkreta formuleringar av behov och förväntningar och blir på så sätt en kärna i habiliteringen. Flera års erfarenheter, både teoretiska och praktiska, har skapat den modell som nu används inom Bou, Habilitering & Hjälpmedel i Region Skåne. Modellen säkerställer så att ungas behov följs upp på ett systematiskt sätt. I denna dokumentation fokuseras möjligheten för den unge att själv vara aktiv i mötet, själv kunna uttrycka sina behov och förväntningar. En ökad specialisering innebär också ofta en ökad teoretisering. Häri finns en risk. Den professionella världen kan lätt bli alltför sofistikerad för vanliga människor. Det är därför en viktig mission i ett forsknings- och utvecklingsarbete att utveckla praktiska begripliga arbetsinstrument som genomsyras av aktuell och relevant forskning. I denna dokumentation beskrivs hur ett kartläggningsmaterial vuxit fram inom ramen för barnkonventionen, det senaste klassifikationssystemet ICF och det salutogena perspektivet. Samarbetet mellan enskilda verksamheter och forsknings- och utvecklingsenheten är en grund för att kunna utveckla praktiken inom ramen för vetenskapligt tänkande. Verksamhetschef Margareta Nilsson driver aktivt denna linje generellt och specifikt i detta arbete. Hela arbetet är självklart mer omfattande än vad som framkommer av föreliggande dokumentation; det är inte möjligt att beskriva alla turer och processer. Arbetet består av tre delar: ett praktiskt material Kartlägg med kort och en tillhörande manual, dessutom föreliggande dokumentation som beskriver processen i stort och framför allt utvärderingen av materialet. För hela arbetets genomförande ska främst författarna lyftas fram, arbetsterapeut Ulrika Bondesson och kurator Anna Bäckström. Materialet har väckt stort intresse bland kolleger. Ulrika och Anna har föreläst vid alla enheter inom Bou och externt vid två tillfällen, vid en Öresundskonferens i april 2008 i arrangemang av Hälsa och samhälle vid Malmö högskola och under samma månad vid den nationella forskningskonferensen i Örebro. Många har deltagit i arbetsprocessen på olika sätt och i olika delar från idé till färdigt material. Ett särskilt tack riktas till alla i den arbetsgrupp på Bou i Kristianstad, som författarna själva ingått i och som gemensamt med dem skapat och utvecklat Kartlägg med kort materialet. Det gäller sjuksköterska Ann-Britt Hult, logoped Martina Sandahl, psykolog Ann Tyche och fritidskonsulent Heidi Winqvist. Grupparbetet och stödet var väsentligt för både tillkomsten av materialet och utvärderingen. Ett tack riktas också till alla de medarbetare på olika enheter inom Bou som deltagit i utvärderingen och som på kort tid genomfört flera kartläggningssamtal, svarat på enkäter och deltagit i fokusgrupp. Ett tack också till arbetsterapeut Yoshiko Tufvesson på Bou i Malmö för att ha skapat bilderna till Kartlägg med kort materialet och till informatör Gregory Jakobsson på Bou som hanterat bilderna i flödesschemat. 5

Vi är flera på forsknings- och utvecklingsenheten som handlett och stärkt arbetet, särskilt i utvärderingen och dokumentationen. Här ska nämnas forsknings- och utvecklingsledare fil dr Agneta Mallén och i den senare delen av processen, forsknings- och utvecklingsledare fil dr Stine Thorsted. Fram till färdig rapport är ett lagarbete med övriga vid enheten nödvändig och viktig. Malmö i februari 2009 Kerstin Liljedahl Leg psykolog, fil dr, FoU-chef 6

Inledning Barn- och ungdomshabiliteringen, Bou, vänder sig till barn och ungdomar med varaktig funktionsnedsättning och deras familjer. Det finns tolv habiliteringsenheter i Skåne, varav två är specialenheter. Habilitering har som främsta mål att stärka det enskilda barnets möjligheter till utveckling samt att stödja barnet och familjen i vardagliga svårigheter. Detta förutsätter ett tätt samarbete med barnet, familjen och andra viktiga aktörer i barnets vardag. Inom Bou arbetar olika yrkesgrupper i team. I habiliteringsteamen i Region Skåne finns arbetsterapeut, dietist, fritidskonsulent, kurator, logoped, läkare, psykolog, sekreterare, sjukgymnast, sjuksköterska och specialpedagog. De senaste fem åren har uppmärksamheten riktats allt mer på barns och ungdomars egen aktivitet i planeringen av habiliteringsinsatser för dem. Det finns en klart uttalad målsättning att barnets/den unges egen vilja, egna tankar och känslor skall få komma fram i habiliteringsplaneringen; det kan annars lätt bli föräldrarnas uppfattning som dominerar. Detta arbetssätt bygger på alla människors lika värde och att varje människa är fri och aktiv. Var och en har egen kompetens att avgöra vad som är viktigt för henne, har eget ansvar för sitt liv och förmår att göra egna val 1. Detta bygger på FN:s standardregler som skrevs under år 1993 (Handikappombudsmannens hemsida). Standardreglerna avsågs att kopplas till FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna som i vissa delar kom redan under 1940-talet. Barnkonventionen som antogs av FN:s generalförsamling 1989 och ratificerades i Sverige 1990 (Barnombudsmannens hemsida) har ytterligare stärkt detta synsätt. Barnkonventionen slår fast att barnets bästa alltid ska sättas i främsta rummet och att barnet har rätt att uttrycka sin mening i alla frågor som rör den egna livssituationen. Barnet ska ges möjlighet att själv vara med och besluta om de insatser som ska ges. Ungdomsstyrelsen (1999) skriver, att det för en persons utveckling har stor betydelse att man känner sig delaktig i och har inflytande över sin egen livssituation. Vidare skriver man att delaktighet ger självförtroende och en känsla av att man som människa är värd något, att ens synpunkter är viktiga, att man har något att tillföra och att man verkligen kan påverka och förändra något. Att vara delaktig ger dessutom en känsla av att bli tagen i anspråk och att vara respekterad. Trots denna kunskap och ambition i FN:s barnkonvention, framkommer det i rapporter att delaktigheten i habiliteringsinsatserna är låg för barn och ungdomar. Barnombudsmannens rapport från 2006 redogör för barns och ungdomars upplevelse av inflytande på olika områden. Under 2005 ställdes frågor till de så kallade kontaktklassernas elever om deras upplevelser av Barn- och ungdomshabiliteringen 2. Barnombudsmannens rapport (2006) visar att så många som åtta procent av ungdomarna, i de kontaktklasser där undersökningen gjorts, hade besökt barn- och ungdomshabiliteringen någon gång. Av de ungdomar som varit i kontakt med barn- och ungdomshabiliteringen tyckte ungefär en tredjedel att habiliteringspersonalen hade lyssnat på dem och uppgav att deras åsikter tagits på allvar vid behandlingen. En fjärdedel upplevde att de kunde påverka behandlingen vid besöket. 1 FN:s standardregler finns att läsa till exempel på Handikappombudsmannens hemsida. 2 Kontaktklasserna med ungdomar består av elever i 53 skolor. Skolorna finns spridda i kommuner i hela Sverige. Enkäten har besvarats av 397 pojkar och 492 flickor. Ungefär en tredjedel gick i årskurs 1 på gymnasiet. Var femte gick i årskurs 9. Nästan lika många elever fanns i årskurs 7 (15 %) och 8 (17 %). Få elever gick i årskurs 2 (9 %) och 3 (6 %) på gymnasiet. 7

Redan 2003 genomfördes en studie gällande 20 barn i Region Skåne i vilken framkom att långt ifrån alla barn upplevde hög delaktighet i kontakten med Bou. Endast ett barn av 20 upplevde en hög delaktighet medan tio barn upplevde låg delaktighet. Studien pekar också på att det förefaller som om det är föräldrarnas delaktighet som har främjats genom arbetet med habiliteringsplanering (Bolin, Bovide-Lindén & Persson, 2003). Resultatet visar att det så kallade familjecentrerade arbetssätt, som införts i Skåne under 1980- och 1990-talen, har nått framgång. Denna metod ligger fortfarande som grund men strävan måste nu ligga på att också utveckla arbetssätt som stärker barnets perspektiv, försäkra sig om att barnet/den unge själv är aktiv och deltar i sin habilitering. 8

Habiliteringsplanering Inom Bou är habiliteringsplanering det verktyg man använder för att utifrån barnets/ familjens behov och önskemål planera insatserna så att de blir begripliga hanterbara och meningsfulla. En habiliteringsplanering ska vara upprättad senast ett år efter det att barnet fått första insatsen vid Bou. Habiliteringsplanering har som syfte att säkerställa delaktighet, kvalitet och samordning för barnet och familjen. ICF:s definition 3 av delaktighet är en persons engagemang i en livssituation. Engagemang definieras som att deltaga, att vara innesluten eller engagerad inom ett livsområde, att vara accepterad eller ha tillgång till nödvändiga resurser. ICF är bland annat lämpligt att använda i kliniskt arbete såsom bedömningar av behov, koppling till behandlingar vid specifika tillstånd, vid habilitering samt utvärdering av resultat (Klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa, 2003). Habiliteringsplanering (HP) baseras på fyra grundbultar : Ett arbetsteam (HP-team) runt barnet bildas tillsammans med barnet/den unge och familjen. Insatserna styrs utifrån barnets/den unges och familjens behov och inte utifrån befintliga resurser inom olika förvaltningar. Hänsyn tas till de miljöer som barnet/den unge möter i sin vardag. Utifrån barnets/den unges samtliga behov målstyrs insatserna. En stor del av habiliteringsinsatserna sker i vardagsmiljön genom ett nära samarbete med för barnet eller den unge betydelsefulla personer. Insatserna blir på detta sätt effektiva och anpassade till vad som verkligen behövs. Arbetet är förvaltningsövergripande och genomförs till exempel till sammans med förskola, skola, socialförvaltning och sjukvård. Detta innebär att alla har ett gemensamt ansvar för att målen uppfylls (Habilitering&Hjälpmedels hem sida www.skane.se, 2007-09-10). De fyra grundbultarna syftar till tillgänglighet, delaktighet, helhetssyn och kontinuitet (Larsson, Nilsson & Ödlund, 1997). Målsättningen utvecklas och fördjupas fortlöpande. Hur genomför vi då en habiliteringsplanering idag? I korta drag innehåller en habiliteringsplanering fyra moment som följer på varandra. Dessa moment är kartläggning, prioritering av en situation, mål och uppföljning. Arbetsgången följer ett utarbetat flödesschema (se figur 1). Mottagandet består av att psykolog och kurator träffar barnet/den unge och föräldrarna vid några tillfällen. De försäkrar sig om att både föräldrar och barn har förstått diagnosen/funktionsnedsättningarna och talar om hur vardagen kan påverkas och på vilket sätt Bou skulle kunna stötta. Verksamheten presenteras liksom hur samarbetet kommer att ske. Vid mottagandebesöken eller i direkt anslutning görs en Första planering, det vill säga att det planeras för omedelbara insatser som exempelvis utprovning av hjälpmedel och nödvändiga utredningar. Ett habiliteringsteam, så kallat HP-team, som består av barnet och föräldrarna, 3 ICF är WHO:s internationella klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa (International Classification of Functioning, Disability and Health). Syftet med ICF är bland annat att skapa ett gemensamt språk för att beskriva hälsa och hälsorelaterade tillstånd. WHOs klassifikation från 2001 är sedermera översatt till svenska (Klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa). 9

habiliteringspersonal och viktiga personer i närmiljön, bildas. En kartläggning av barnets/den unges vardag görs av HP-teamet. Tillsammans prioriterar man vilka vardagssituationer som först behöver åtgärdas samt sätter upp mål. En handlingsplan görs där det framgår vem som ska göra vad samt när uppföljning ska ske. Vid uppföljningen avgör man hur de fortsatta insatserna ska se ut. Om inga ytterligare behov av hjälp uttalas från familjens sida, avslutas insatserna. Ungdom/familj kan som längst få hjälp av habiliteringen fram till det att den unge fyller 20 år (se Region Skånes hemsida). Figur 1. Flödesschema för habiliteringsplanering (Habilitering och Hjälpmedel, Region Skåne, 2007). Kartläggning av Aktivitet och Delaktighet, ICF Kartläggningen är en beskrivning av hur vardagen ser ut för barnet och familjen. Det finns en guide riktad till ungdomar (se bilaga 3) och en till föräldrar som är utarbetad i enlighet med nivån Aktivitet och Delaktighet i ICF. Tillägg har gjorts för att belysa barnets/den unges resurser och förväntningar. Ungdomsguiden är lite enklare skriven än den som är riktad till föräldrar. Guiden innehåller de nio livsområden som ingår i ICF: lärande och att tillämpa kunskap allmänna uppgifter och krav kommunikation förflyttning personlig vård hemliv mellanmänskliga interaktioner och relationer viktiga livsområden samhällsgemenskap, socialt och medborgerligt liv Efter varje område ställs också frågan om det är något barnet/den unge vill förändra. Det är viktigt att få fram det som barnet/den unge är bra på och vilka intressen som finns varför vi alltid pratar om detta vid kartläggningen. 10

Utvecklingsarbetet Ett utvecklingsarbete startade för att förbättra kartläggningssamtalet kring nämnda livsområden med hjälp av en konkretion av Aktivitet och delaktighet med resurser och förväntningar. Vi strävade efter en metod för att utveckla och förbättra dialogen/ samtalet mellan habiliteringspersonalen och barnet/den unge och för att dessutom underlätta att ta upp svåra ämnen. Materialet skulle också möjliggöra kontinuitet och tydlighet mellan kartläggningstillfällena. Förhoppningsvis skulle allt detta bidra till att öka delaktigheten för barnet/den unge och underlätta processen att hitta de områden eller funktioner som är viktiga att prioritera. 11

Syfte Syftet med utvecklingsarbetet är att utifrån ICF och ett salutogent perspektiv ytterligare konkretisera befintligt kartläggningsmaterial för att öka barns/ungdomars möjligheter till delaktighet i habiliteringsprocessen. Teori I detta kapitel presenteras kortfattat grunderna i salutogent perspektiv samt så kallade undersökande samtal. Dessa två delar utgör den teoretiska grund som har påverkat projektets utformning och resultat. Salutogenes KMK utvecklades med inspiration från Aaron Antonovskys, professor i medicinsk sociologi, salutogena perspektiv. Antonovsky (1991) skriver att Känsla Av Sammanhang, KASAM, består av tre komponenter vilka benämns begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Han framhåller att begriplighet syftar på i vilken utsträckning man upplever inre och yttre stimuli som förnuftsmässigt gripbara, sammanhängande och strukturerade snarare än att de upplevs som kaotiska, oordnade, slumpmässiga och oförklarliga. Vidare menar han att hanterbarhet är i vilken grad man upplever att man har resurser, med hjälp av vilka man kan möta de krav som ställs på en. Meningsfullhet är en motivationskomponent, det vill säga områden som är viktiga i livet och som engagerar - områden som har betydelse i känslomässig mening. Antonovsky beskriver vidare att låg begriplighet alltid för med sig låg hanterbarhet. Sedan 2003 har Bou i Region Skåne aktivt arbetat för att införa ett salutogent arbetssätt på alla enheter. I detta har ingått att personalen fått utbildning i tankegångarna inom det salutogena perspektivet samt kontinuerlig handledning i det fortsatta arbetet, som utförts teamvis på Bou:s enheter, under ett år (Bolin & Persson, 2005; Ivakko, 2007). Det salutogena perspektivet och habiliteringsplaneringen ligger alltså som grund i yrkespraktiken och det är utifrån denna grund utvecklingsarbetet med KMK - ett visuellt samtalsstöd - har genomförts. Undersökande samtal KMK har utvecklats till att bli ett redskap att använda i samtal med barn/ungdomar. För att förstå vilken funktion redskapet fyller är det viktigt att ha teoretisk grund för vad samtal inom habiliteringen kan innebära. I detta arbete refereras till bland annat Övreeide (2001), Jonstoij och Tolgraven (1995) och Trondman (2003). Vidare presenteras huruvida ungdomar känner att deras åsikter blir tagna på allvar samt betydelsen av delaktighet och känslan av att bli respekterad. Hur hänger samtalets kvalitet och känslan av delaktighet samman? Detta kan vara viktigt att reflektera över. Varför är det då viktigt att lyssna på vad barnen/ungdomarna har att säga? Trondman (2003) ger ett bra svar på detta. Han förklarar att jämbördiga samtal ska ge barn och ungdomar förutsättningar att kunna bli val- och handlingsförmögna i den specifika situationen (ibid). Det handlar om att ge dem resurser som minimerar riskerna att bli offer för de egna omständigheternas spelrum och andras maktutövning (ibid). Jämbördiga samtal med barn är inte enkla att utföra då det finns en rad faktorer som påverkar. Oavsett om samtalet handlar om att få reda på något, lära känna varandra bättre, tillsammans lösa ett problem eller helt enkelt delge varandra sina åsikter, kan det vara svårt att mötas på riktigt, att verkligen samtala. Ofta kommer personalen inte så 12

långt utan ställer frågor om sådant som man redan vet svaret på. Mycket sällan är barnet och den vuxne jämställda i så måtto att allt som barnet säger blir taget på allvar, utan oftast kontrollerar den vuxne hela situationen. De redan färdiga bilder vuxna har av ett barn lägger lätt hinder i vägen under samtalet och minskar möjligheten att ställa helt nya frågor (Jonstoij & Tolgraven, 1995). Viktigt är det enligt författarna (ibid), att våga leda in samtalet på spår som man inte visste fanns och se barnet med nya ögon. Vidare menar Jonstoij och Tolgraven (1995), att det ställer höga krav på lyhördhet och följsamhet om man vill ta upp känsliga och personliga frågor i samtal med barn. Den vuxne får vara observant så att barnet inte tvingas på tankar som det själv inte har. Ofta är dock situationen den omvända. Vuxna har inte alltid modet att följa barnen längs hela deras tankegång utan avleder ofta för tidigt i syfte att undvika smärta. Detta för att skydda både barnet och sig själv, menar Jonstoij och Tolgraven (1995). Övreeide (2001) ger ett par grundläggande råd kring hur vuxna kan möta barn mer likvärdigt i samtalet. Så långt som möjligt måste barnet vara informerat om syftet med samtalet för att ha en chans att förstå den aktuella situationen varför man träffas och hur ofta. I de flesta fall är det lämpligt att redan från början ha bestämt sig för att hålla minst två samtal. Det reducerar tendensen till stress i situationen, det ger jämförandeunderlag och det ger möjlighet till att förhållanden som upptäcks i samtalet kan diskuteras mer omfattande i nästa samtal. Det ger även barnet tillfälle att reagera i efterhand på teman som tagits upp (ibid). Vidare ger Övreeide (2001) en beskrivning över vad han kallar undersökande samtal och i vilket syfte sådana samtal genomförs. Samtal som är undersökande avser att få fram mer generell kännedom om barnets uppfattning, erfarenheter, sätt, utvecklingsnivå och funktionsområden. Med undersökande samtal vill man lyfta fram barnets önskemål. Samtalet är här ett led i arbetet att förstå och hitta fram till problem och resurser hos barnet eller i dess livssituation, vilket överensstämmer med det syfte som kartläggningssamtalen har i början av en habiliteringsplanering. 13

Metod I följande avsnitt beskrivs hur KMK-materialet har skapats samt hur utvärderingen genom personalgrupper har skett. Skapande av material Våren 2005 gick en inbjudan ut till alla anställda inom Bou, som arbetat två-fem år i verksamheten, att delta i en utbildning. Syftet med utbildningen var att göra den komplicerade habiliteringsprocessen mer begriplig, hanterbar och meningsfull, något som låg i linje med den övergripande satsningen på ett salutogent arbetssätt inom verksamheten. Personalen fick möjlighet att reflektera och diskutera för en ökad förståelse kring arbetet med barn och ungdomar med funktionsnedsättning. I utbildningen som var tvärprofessionell ingick att deltagarna skulle genomföra en hemuppgift mellan det första internatet i oktober 2005 och uppföljande internat i mars 2006. Det var upp till var och en att angripa ett område utifrån vad som upplevdes angeläget i förhållande till habiliteringsprocessen och arbeta med det som hemuppgift på sin enhet. Den hemuppgift, som en arbetsgrupp på Kristianstads Bou utformade och tog sig an, handlade om att förbättra kartläggningssamtalet. Deltagarna i arbetsgruppen upplevde, att kartläggningarna sällan gjordes enbart tillsammans med barnet/den unge utan ofta tillsammans med föräldrarna eller enbart med föräldrarna. Hemuppgiften avgränsades alltså till de så kallade kartläggningssamtalen och utvecklande av metodiken kring dessa. Genom att anpassa och utveckla kartläggningsfrågorna i guiden Aktivitet och Delaktighet till barn och ungdomar var förhoppningen att delaktigheten och därmed hanterbarheten, begripligheten och meningsfullheten skulle öka. Att pröva och utvärdera materialet Resultatet av vårt arbete blev Kartlägg Med Kort, KMK. Det prövades på vår enhet, Bou i Kristianstad. Snart uppkom frågan om detta kunde användas på fler enheter inom Bou. I december 2006 presenterades KMK och planerna för att pröva och utvärdera materialet för ledningsgruppen för Bou, vilken består av enhetschefer, chefläkare samt verksamhetschef. Stort intresse fanns för att pröva materialet. Det skulle utvärderas för att eventuellt utvecklas vidare. En inbjudan gick ut till varje enhet att anmäla sig till att pröva och utvärdera KMK. Vad gällde utvärderingen framfördes som önskemål att tre enheter med vardera fem medarbetare skulle engageras. Varje medarbetare skulle utföra fem kartläggningar med KMK under tiden februari till juni 2007. Kartläggningen kunde man utföra antingen ensam med barnet/den unge eller tillsammans med en kollega. Erfarenheten från Bou i Kristianstad var att KMK-materialet fungerar bäst för barn/unga som kan läsa och har läsförståelse. Skulle detta gälla generellt eller kunde även barn/ungdomar utan sådan förmåga klara av materialet? På grund av osäkerhet kring denna fråga specificerades inte läsförmåga och läsförståelse som ett måste i urvalet, när personalen ombads att pröva materialet. Medarbetarna gavs frihet att själva välja ut de barn/ungdomar som de ville göra en kartläggning tillsammans med. Fjorton intresserade kollegor, som arbetade på fyra olika enheter, anmälde sig. KMKmaterial till respektive enhet trycktes upp och distribuerades. Instruktion om arbetssätt samt hur materialet skulle utvärderas gavs till alla medverkande i februari 2007 genom föreläsning och workshops där medarbetarna fick prova materialet på varandra. Vidare erbjöds ett handledningstillfälle av oss författare till vilket dock endast två deltagare anmälde sitt intresse och kom. 14

Enkäter och fokusgrupper Utvärderingen gjordes med två olika typer av data: fokusgruppsintervjuer och enkätundersökning. Med fokusgruppsintervjuerna var förhoppningen att, som Holme och Solvang (1997) skriver, få en närhet till de intervjuade. En subjekt-subjektrelation mellan forskare och respondent skulle uppstå. Fokusgrupper är en metod för intervju i grupp med fokus på bestämda teman eller problem (Socialstyrelsen 1998), och de har i litteraturen beskrivits för användning för en mängd olika ändamål. Enligt Kitzinger (1995) är den ideala gruppstorleken vid fokusgruppsintervjuer mellan fyra och åtta deltagare. Vidare menar Kitzinger att fokusgrupper speciellt passar för att undersöka attityder och erfarenheter. En av fördelarna med fokusgrupper, menar Stewart och Shamdansani (1990), är att deltagarna kan diskutera och reagera på varandras åsikter och erfarenheter. För att få ett brett underlag användes fokusgruppsintervjuer, och frågorna i dessa var öppna. Diskussionerna gör att det kommer fram förslag och idéer som inte kommit fram i individuella intervjuer. Eftersom denna studie vill belysa erfarenhet och utvecklande tankar om KMK-materialet var gruppstorlek med max åtta deltagare att föredra. Nio personer som provat KMK-materialet deltog i fokusgrupperna. Två fokusgruppsintervjuer ägde rum, en med fyra deltagare från två olika enheter och en med fem deltagare från tre olika enheter representerade. Fokusgruppsintervjuerna leddes av handledaren från FoU-enheten. Vid det första tillfället deltog även en av författarna som observatör. Vid det andra tillfället valdes att låta handledaren ensam hålla intervjun för att deltagarna inte skulle känna sig hindrade att uttrycka alla sina åsikter. Övergripande ämne i fokusgrupperna var att diskutera fördelar och nackdelar med att använda KMK utifrån barnets/den unges möjlighet till delaktighet. Vidare diskuterades praktiska erfarenheter med materialet (se bilaga 2). Den andra datainsamlingsmetoden var genom en enkät (bilaga 1). Den skulle besvaras i nära anslutning till varje avslutat kartläggningstillfälle för att få fram vad medarbetarna tyckte om KMK-materialet och metoden. Enkäten utformades tillsammans med handledaren. Fördelen med enkäten var att alla hade möjlighet att svara på samma frågor, ge återkoppling och förslag på ändringar i materialet. Enkäterna besvarades anonymt. Den information som efterfrågades angående deltagande barn och ungdomar var ålder och diagnos. I enkäten fanns frågor om hur personalen upplevde att den unges delaktighet hade påverkats, vad personalen tyckt om att använda materialet i mötet/kontakten med den unge samt huruvida kartläggningen lett fram till prioriterad situation och mål. Även frågor om allmänna förslag på förbättringar fanns, samt praktiska synpunkter gällande till exempel dokumentationen efteråt. Inkomna enkätsvar och deltagande i fokusgruppsintervjuer I projektet antogs att de 14 medarbetare som deltog skulle göra fem kartläggningar vardera och i samband därmed fylla i ett enkätformulär. Alla kartläggningar genomfördes emellertid inte. Enbart 36 kartläggningar genomfördes och likaså mottogs 36 enkätsvar. Eftersom några medarbetare har kartlagt och svarat på en gemensam enkät kommer det nedan att redovisas 31 barn/ungdomar. I fokusgrupperna deltog totalt nio medarbetare av 14. Bortfallen berodde på en informationsmiss gällande byte av lokal. I övriga fall berodde bortfallet på personliga och arbetsmässiga prioriteringar. 15

De deltagande barnen Utifrån enkäterna har följande data sammanställts i en tabell. Den presenterar vilka diagnoser och vilken ålder barnet/den unge har, samt antal tillfällen där kartläggningen genomfördes. Tabell 1: Diagnos, ålder och antal möten för kartläggning Diagnos Ålder Möten Aspergers syndrom 17 2 Aspergers syndrom 13 3 Aspergers syndrom 10,5 2 Aspergers syndrom 9,5 1 Atypisk autism 17 2 Autismspektrumstörning 15 3 Autismspektrumstörning 15 3 Autismspektrumstörning 15 3 ADHD 16 1 Lindrig utv.störning 13 2 Lindrig utv.störning 13 2 Lindrig utv.störning 14 2 Lindrig utv.störning 15 3 Lindrig utv.störning 17 3 Lindrig utv.störning 14 3 Lindrig utv.störning 14 1 Lindrig utv.störning 17 1 Lindrig utv.störning 14 1 XXY klinefelters syndrom 14 3 Downs syndrom 18 1 CP-diplegi måttlig utv.stör 18 2 CP-diplegi lindrig utv.stör 16 3 CP-diplegi lindrig utv.stör 15 1 CP-diplegi 11 2 Polyneuropati 16 1 Artrogryphos 16 2 Muskelsjukdom 15 2 Muskelsjukdom 15 1 Muskelsjukdom 12 1 Muskelsjukdom 12 1 Sickelcellanemi 16 3 Tabellen visar att personalen har träffat barnet/den unge mellan en och tre gånger med några dagars upp till ett par veckors mellanrum mellan kartläggningstillfällena. De barn och ungdomar som deltagit var i åldern 9,5-18 år, och ungefär hälften var 15 år eller äldre. Funktionsnedsättningarna var av olika slag, men huvudsakligen var det Aspergers syndrom, autismspektrumstörning, medelsvår utvecklingsstörning, lindrig utvecklingsstörning samt CP-diplegi med eller utan utvecklingsstörning som förekom. 16

Metodöverväganden vad gäller utvärderingen När projektet startade var ambitionen att de medarbetare som deltog i prövningen av KMK skulle utföra fem kartläggningar vardera. Så blev inte fallet utan ett avsevärt mindre material samlades in än som var tänkt från början. Medarbetarna hade endast tre månader på sig att utföra kartläggningssamtalen och det var ett nytt material att ta till sig, vilket kan förklara att de inte hann med alla samtalen. Det hade varit spännande att få ta del av fler kartläggningar och med ytterligare variation i målgruppen. Med det menar vi att fler barn/ungdomar under 15 år kunde varit representerade och även haft andra funktionsnedsättningar än de som presenterats i tabell 1. Underlaget ger ändå en bild av vilken funktion KMK kan fylla i habiliteringsarbetet. 17

RESULTAT En viktig del av utvecklingsarbetet var att framställa själva materialet KMK. Först beskrivs därför detta, hur det slutligen kom att se ut och hur det rekommenderas att användas. Sedan återges resultaten av utvärderingen, och på vilket sätt personalen anser att man genom att använda KMK kan understödja ett gott samtal. Resultat av arbetsprocessen med framställandet av KMK Kartlägg Med Kort materialet Det fanns, som tidigare nämnts, en frågeguide riktad till ungdomar baserad på ICF men det fanns inget konkret material att använda i kartläggningssamtalet. Denna frågeguide har efter 2005 blivit reviderad och den nyare versionen är presenterad i bilaga 3. KMKmaterialet är dock utvecklat utifrån den äldre versionen. Idén att skriva ofullständiga, ofullbordade respektive fullständiga, hela meningar på separata kort uppstod. Till att börja med skapades nya rubriker till livsområdena, så att man exempelvis istället för lärande och att tillämpa kunskap kallade området i KMK för min skola. I detta område samlades påståenden eller ofullbordade meningar som kunde tänkas vara viktiga att ställa under ett kartläggningssamtal. Dessa utformades så att de börjar med eller innehåller ett jag, till exempel Jag skulle vilja lära mig att. Genom att utforma meningarna på detta sätt var förhoppningen att delaktigheten skulle öka för barnet/den unge i samtalet. Alla livsområden i frågeguiderna är med, men de har kategoriserats om till nya områden med till stora delar samma innehåll men med andra namn. Det finns åtta områden i KMK medan det finns nio områden i frågeguiderna. Ett av områdena i KMK är dessutom min framtid som har till syfte att ta fram resurser och förväntningar hos barnet/den unge. De frågorna är i frågeguiden mer invävda under vart och ett livsområde. Strävan var att göra materialet så förståeligt och intresseväckande som möjligt genom att till exempel använda ett enkelt språk och ha en bildillustration på livsområdeskorten samt att ge textkorten samma färg som ramen runt livsområdeskorten. Materialet skulle kunna användas med flexibilitet både med tanke på barnets funktionsnedsättning och med hänsyn till läsförmåga och läsförståelse. Tanken var också att det inte skulle spela någon roll vilken yrkeskategori som genomförde kartläggningen med barnet/den unge. KMK kan beskrivas som ett praktiskt material att använda i samtal med barnet/den unge utan att föräldern är med. Materialet består av: åtta stora kort med bild samt text för de livsområden som ingår i Aktivitet och delaktighet med resurser och förväntningar. Min familj Mitt hem Min fritid Min skola Min hälsa Min förflyttning Mina kompisar Min framtid 18

7-27 mindre kort med text under varje livsområde. På de flesta av textkorten består texten av ett påstående som är skrivet i jag-form. På några av textkorten i varje livsområde finns däremot en ofullbordad mening skriven, också den i jag-form. Tanken med dessa kort är att barnet/den unge själv fyller i slutet av meningen. Sorteringskorgar där alternativen ja, nej och vet ej respektive stämmer och stämmer inte är möjliga. En manual med innehållsförteckning av all text på korten. En låda att förvara allt material i. Ett flödesschema i A4-storlek (se figur 2). Figur 2. Modifierad figur över flödesschemat från Bou:s hemsida framtaget av Gregory Jakobsson och Yoshiko Tufvesson (Habilitering och Hjälpmedel, Bou 2007). Kartlägg Med Kort metodik KMK är ett samtalsredskap och en metodik som används vid kartläggningssamtal i början av en habiliteringsplanering. Det är ett konkret material vars arbetssätt kommer att beskrivas nedan. För att öka begripligheten för barnet/den unge berättar habiliteringspersonalen om metoden i samband med inbjudan till kartläggningssamtal. Det är viktigt att även föräldrarna får den informationen. Inledningsvis i det första kartläggningssamtalet presenteras modellen habiliteringsplanering i en översiktsbild, ett flödesschema, som visas i figur 2. Detta för att syftet med kartläggningssamtalet tydligt ska framgå. Efter denna sammanhangsmarkering4 övergår informationen till KMK - materialet och man förklarar hur kartläggningen kommer att genomföras med KMK. Enligt Hult och Waad (2001) är detta centralt i salutogena arbetsredskap. Med en sammanhangsmarkering förklarar man hur en åtgärd ingår i ett större sammanhang och tar i beskrivningen utgångspunkt i barnets/den unges liv och förståelse (http://www.salutogenes.com/sidor/natverksartikel.pdf). 4 19

KMK riktar sig främst till barn/ungdomar där kartläggning ska genomföras utan att förälder är närvarande. En eller två medarbetare träffar barnet två-tre gånger och gör en kartläggning av Aktivitet och Delaktighet, prioriterar situationer och sätter upp mål. Barnet väljer i vilken ordning man vill prata kring livsområdena. Barnet läser och besvarar eller kommenterar alla kort. Samtliga kort är numrerade för att underlätta den praktiska användningen och för att komma i en viss förutbestämd turordning. Om barnet inte kan läsa själv får en ur personalen göra det och be barnet kommentera kortet. Det är viktigt att barnet själv uppmuntras till att vara aktivt genom att hantera KMK-materialet praktiskt. Barnet håller textkorten och sorterar efter givna svarsalternativ antingen på bordet eller i korgar. På detta sätt blir barnet den som ser meningarna först och får tid att tänka igenom sitt svar. Barnet kan därmed styra tempot i samtalet till viss del. Det är viktigt att personalen ställer följdfrågor som är relevanta, eftersom materialet inte helt och hållet täcker in allt som behöver komma fram från barnets/den unges vardagssituation. Det är viktigt att den unge får förtroende för den vuxne (personalen) och känner trygghet i detta, trots allt, ojämlika möte. Dock är det angeläget att påminna om att ansvaret för hur samtalet utformas åligger den vuxne. I ett vanligt samtal, där den vuxne ställer frågor som den unge får svara på, är det inte självklart att detta är en tillräckligt anpassad situation för barnet. Vissa barn har mycket svårt att verbalisera det som de upplever och med KMK får de hjälp att formulera sig. Att få denna hjälp i att uttrycka sig underlättar för den unge och därmed blir samtalssituationen mer hanterbar. Innehållet i KMK har utformats så att det ska vara relevanta samtalsämnen för barnen/ungdomarna. Vidare bygger materialet på att de till viss del väljer själva och har möjlighet att ta initiativ i samtalet. Förhoppningsvis upplever de även materialet som roligt och spännande att arbeta med, något som på så sätt ökar motivationen för samtalet. Kartläggningssamtal genomförs även separat med föräldrarna och eventuellt med skolpersonal där de får beskriva barnets vardag som de upplever den. Dessa kartläggningssamtal bör äga rum i nära anslutning till varandra. Vid ett uppsamlande möte sammanförs sedan barnets/den unges beskrivning av vardagen med beskrivningen från de vuxna. Ibland skiljer sig barnens och föräldrarnas berättelser och det kan vara olika vad man ser som problem och vad man vill förändra i vardagen. Då är det viktigt att diskutera kring detta för att kunna bestämma vilka behov/målsättningar som bör prioriteras, varpå arbetet sedan startar mot en sådan förändring i vardagen. Resultat av utvärderingen Nedan presenteras de resultat som erhållits via enkätsvaren och fokusgruppsintervjuerna. I denna framställning återges en del citat som är utmärkande för utvärderingen i sin helhet. Resultat av utvärderingen visar att Kartlägg Med Kort förutsätter att den unge har grundläggande förmåga att läsa, förstå text och göra egna reflektioner kring de skrivna meningarna. För de barn/ungdomar som inte läser själva eller inte har god läsförståelse kan materialet användas, men man ska då vara medveten om att såväl möjlighet till eftertanke som självständighet och delaktighet för barnet minskar. Det är viktigt att framföra att för dessa barn/unga måste någon annan typ av visuellt/pedagogiskt material användas eller utvecklas. Personalen uttrycker att materialet har stora fördelar jämfört med traditionell kartläggning (enbart muntlig kommunikation) när det gäller att göra samtalet begripligt. 20

Ämnena i KMK upplevs mycket mer trivsamma än i den ungdomsguide som vanligtvis används i traditionella kartläggningssamtal. Materialet är mer lättförståeligt och tilltalande för barnen/ungdomarna och samtalet flyter lättare, menar informanterna. KMK är tänkt som en hjälp till att barnet/den unge ska uttala sina önskemål inom specifika områden. Vissa textkort har ofullbordade meningar, som beskrivs ovan, och då är det meningen att barnet/den unge får fylla i vad det är man vill ändra i sin vardag. En medarbetare säger i fokusgruppsintervju: Det blev ju så tydligt vad det var ungdomen ville förändra. En annan ur personalen uttrycker sig på följande sätt: Det känns bra att barnet först får komma till tals. Utvärderingen visade också att materialet praktiskt fungerade bra i de flesta fall. Det visuella stöd som materialet innebär verkar ha stimulerat många barn/ungdomar att berätta. En flicka beskrivs på följande sätt: Flickan tyckte det var roligt och lättare att prata utifrån en skriven text. En del medarbetare tar upp, att för barn/ungdomar som spontant inte berättar så mycket har det underlättat att få en text presenterad. För några av dessa barn/ungdomar har de skrivna meningarna troligen inneburit en hjälp i att uttrycka vad de tycker och tänker. I frågan om att ta in information, att förstå och formulera sig i ett samtal säger någon i sitt enkätsvar: Jag upplevde att de skrivna frågorna på lappar (textkort) gjorde det lättare för den unge att ta in frågorna. En annan beskrivning är att den unge har behov av att inväntas för att kunna uttrycka sig. Blir lättare med frågorna och kunna ha korten i händerna. En medarbetare uttryckte att det var lättare för den unge att prata under kartläggningen eftersom hon hade korten i händerna och inte behövde titta på den vuxne. I både fokusgruppsintervjuerna och i enkätsvaren kom det fram att strukturen i KMK gjorde det lättare att hålla sig till ämnet. Flera av medarbetarna upplevde att det visuella stödet i sig hjälpte vissa ungdomar att hålla fokus på givet ämne under samtalets gång. En av dem uttrycker detta på följande sätt: Genom att korten också höll ramen för samtalet fick vi mera ut av det än brukligt, eftersom han har svårt att hålla sig till ämnet och lätt svävar ut. Upplevelser av mötet Personalen upplevde att KMK ökade möjligheten för aktivt deltagande genom att den unge fick bestämma ämnenas turordning själv, tog större del i samtalet och samtidigt kom fram till olika saker som denne själv ville förändra till det bättre. Några tar upp att det uppstod en helt annan aktivitet i rummet från den unges sida genom möjligheten att ta initiativ och på så sätt styra samtalet. En medarbetare uttrycker det som en stor vinst att den unge aktivt fick läsa korten själv. Någon berättade under fokusgruppsintervjun att en tonårspojke på egen hand hade tagit sig till habiliteringen vid det andra kartläggningstillfället med KMK. Han hade själv kört rullstol genom staden och hade eget ansvar att vara där i tid. Enligt personalen var det första gången detta hade hänt och möjligen bidrog arbetssättet till att öka hans motivation för deltagande. I utvärderingen efterfrågades också hur förtroende och kontakt har skapats mellan barnet/den unge och personalen i mötet och hur KMK har fungerat i detta samspel. En medarbetare har i sitt enkätsvar beskrivit mötet så här: Kanske har det blivit lite lät- 21

tare att prata med varandra. Man har brutit isen lite. Jag tror att jag inte upplevs som så främmande och formell. Förtroende kan handla om att våga prata inför en vuxen och om att våga berätta privata saker. Flera tar upp i enkäten att de upplever att barnen/ungdomarna pratar mer när inte föräldrar eller andra närstående vuxna är med. I en av fokusgrupperna diskuterades olika för- och nackdelar med att materialet uppehåller sig vid vissa känsliga ämnen, samt om det var lättare eller svårare att beröra dessa för barnen/ungdomarna. Med känsliga ämnen menas till exempel frågor kring det egna funktionshindret, att vara kär, att bråka med sin familj, att sköta sin personliga hygien eller att bli retad. Personalen menar att det var lättare för barnen/ungdomarna att prata om känsliga saker, när de fick styra samtalet, samtidigt som de inte behövde ta upp de känsliga ämnena själva eftersom de redan fanns skrivna på textkorten. Dessutom upplevde personalen att det var lättare att beröra känsliga ämnen. Någon beskriver att materialet var bra, att den unge blev besvärad och lite generad emellanåt men ändå besvarade frågorna och efteråt kommenterade att han/hon tyckte om KMK. En annan av ungdomarna tyckte det var bra frågor och inte pinsamt. Personalen har också lyft fram att själva samtalet, den tid och uppmärksamhet som man har ägnat de unga genom att lyssna, har varit betydelsefull och verkar ha uppskattats av dem. En medarbetare skrev att jag tror han tyckte det var väldigt trevligt att få berätta om sig själv och vad han tycker om. Flera barn och ungdomar har också uttryckt till personalen att kartläggningen har varit rolig och det har i sin tur ökat motivationen för fortsatta samtal och kontakter med habiliteringen. I ett enkätsvar sägs att den unge tyckte det var roligt och inte ville sluta när kartläggningen var genomförd. Hur fungerar KMK rent praktiskt i samtalet? I utvärderingen fick personalen frågor kring hur de uppfattade upplägget av materialet, antalet textkort och valda teman på korten samt hur de upplevde kortens varierande struktur med öppna och fasta svarsalternativ. I det följande redovisas svaren på dessa frågor. All personal som deltog i projektet tyckte det var bra att livsområdena och textkorten var sorterade i olika färger. Detta gjorde sorteringen före och efter kartläggningssamtalen lättare för personalen. En medarbetare uppmärksammade att en del frågor upprepades i olika versioner och uppfattade detta som något positivt. KMK-materialet uppehåller sig mycket vid kompisrelationer och andra relationer i vardagen, vilket återkommer inom flera livsområden, exempelvis i mina kompisar, min skola och min fritid. Några andra ur personalen uttrycker dock att upprepningarna är för många och att vissa barn har haft svårt att förstå varför samma innebörd finns uttryckt på olika sätt. Till exempel kunde detta gälla meningar som jag har lätt att få nya kompisar och jag har svårt att få kompisar. För en del barn är detta med kompisar en känslig fråga då de ofta upplever sig ensamma. I de situationer då detta uppstod upplevde någon ur personalen det som jobbigt att frågeställningen återkom på olika sätt via materialet. En annan tyckte det var bra att frågeställningar återkom, eftersom det gav tillfälle att fördjupa sig i problemet. En ur personalen menade: Det tar några gånger innan man är förberedd på att det kan bli jobbigt och man har varit med om några reaktioner. Då är man förberedd och kan förbereda barnen också. Detta illustrerar hur viktigt det är att personalen är väl förtrogen med innehållet och metodiken i KMK-materialet för att på bästa sätt möta barnets åsikter och funderingar. Några har både i enkätsvaren och i fokusgruppsintervjun uttryckt att en del barn/ungdomar tycker det är för många textkort och att de tröttnar bara de ser antalet kort. Vidare har personalen uppmärksammat att det i vissa fall varit svårt att förhålla sig omväxlande 22

till fullständiga, hela kontra ofullständiga, ofullbordade meningar. Någon medarbetare uttrycker tydligt vikten av att förbereda barnen/ungdomarna på att båda typerna av textkort förekommer. Flera av frågorna var öppna frågor som inte kunde besvaras med ja, nej eller vet inte, vilket för samtliga ungdomar jag träffade skapade problem. Vi valde därför att ha en separat hög för ofullständiga meningar. Samme medarbetare har gjort reflektionen att det är viktigt att förbereda ungdomarna på att muntliga följdfrågor också kommer att ställas. I KMK kan textkorten inom varje livsområde sorteras utifrån olika givna svarsalternativ. För en del barn/ungdomar är denna sortering till stor hjälp medan andra hellre svarar på meningarna efterhand. Det är upp till personalen att innan kartläggningstillfället bestämma vad de tror är lämpligt för just det barn de ska samtala med. Någon medarbetare uttrycker i enkätsvaren att sorteringskorgarna hade tagit fokus från själva innehållet och att det forcerade samtalet, medan en annan tycker att de ger extra stöd och information. Sammanfattningsvis har utvärderingen av KMK visat att materialet är behjälpligt i samtalssituationen och att mer information har framkommit från barnen/ungdomarna än vid traditionellt utförda kartläggningssamtal. KMK verkar också vara ett roligt och lekfullt material där barnen/ungdomarna och personalen har gemensamt fokus. Personalen på Bou har sett att materialet bäst fungerar för de barn som kan läsa själva och har läsförståelse. Materialet gör också att barnen/ungdomarna tar fler initiativ och blir mer aktiva i samtalet enligt personalen som deltagit i utvärderingen. Man har också upplevt att känsliga frågor, exempelvis kring ämnet kompisar, har varit lättare att samtala om. Personalen tar också upp att materialet har fungerat bra praktiskt men att några av barnen har tyckt att det varit för många textkort. Sorteringsalternativen i korgarna har fungerat bra för många men för en del tog sorteringen all fokus från själva frågan. 23

Diskussion Det övergripande målet med att använda KMK som arbetsredskap är att öka det aktiva deltagandet i kartläggningssamtalet och därmed ge förutsättningar för att habiliteringsplaneringen görs i enlighet med vad barnet/den unge vill. KMK-materialet är utarbetat av personal inom Bou och har även utvärderats av personal, och därför kan inte definitiva slutsatser dras utifrån resultatet om huruvida delaktigheten har ökat för barnen/ungdomarna eftersom de inte tillfrågats i undersökningen. Dock visar de reflektioner som personalen har gjort kring barnens/ungdomarnas delaktighet, att KMK är ett redskap som kan användas i arbetet för att öka de ungas möjligheter till delaktighet i habiliteringsprocessen. Positiva effekter vid användning av KMK Ett professionellt samtal kräver förberedelse, metodik och efterarbete. Utgångspunkten för skapandet av metodiken av KMK var: Hur ska man få till ett bra samtal med barn/ ungdomar så att de upplever hög delaktighet i det fortsatta habiliteringsarbetet? Författarnas erfarenhet är att det är lättare sagt än gjort att skapa en aktiv dialog med barnet/ den unge. När det gäller samtal mellan barn/ungdomar och vuxna är det den vuxne som leder samtalet och tar initiativ till frågor och försöker få fram en aktiv dialog. Traditionella kartläggningssamtal har i stort sett ut så här, och utan visuell hjälp kan det tänkas ha varit ett för svårt arbetssätt när det gäller samtal med barn. Syftet med KMK var att förändra sättet som samtalen genomfördes på genom att byta ut frågor mot färdiga, föreslagna meningar som barnet/den unge får ta ställning till. De flesta meningarna på textkorten är formulerade i jag-form för att underlätta för barnet/den unge att tala om sig själv och få fram sin egen berättelse. KMK är ett redskap för samtalet och det innebär att det kan vara en hjälp i samtal med vissa barn/ungdomar, men det löser inte alla problem som finns i en dialog mellan barn och vuxna. Övreeide (2001) skriver om vad som karakteriserar undersökande samtal generellt. Dessa grunder kan också beskriva kartläggningssamtalen med hjälp av KMK. Generellt undersökande samtal lämpar sig när man vill ringa in problem, finna åtgärder samt lyfta fram resurser hos barnet/den unge, så som arbetet med habiliteringsplanering är tänkt att fungera. Tanken med KMK är, att ju mer barnet får hjälp med att själv beskriva sin vardag och uttrycka sina tankar och känslor på sin nivå, desto mer delaktigt och integrerat blir det i kartläggningssamtalet, vilket är grunden för fortsatt habiliteringsplanering. I samtalet är personalen omväxlande talande och lyssnande. Det är avgörande för barnets självförtroende hur de vuxna lyssnar. Den vuxnes intresse hjälper barnet att få syn på sig själv, sina egna funderingar, känslor och åsikter. Då man frågar barn vad de tycker om något, svarar de oftast först så som de hört föräldrar eller syskon säga. Barnen märker tidigt, om de vuxna på fullt allvar intresserar sig för vad de egentligen tycker och om de respekterar det. Tyvärr har inte alltid de vuxna modet att följa barnets tankegång och åsikt fullt ut vilket Jonstoij och Tolgraven (1995) har beskrivit. De tar upp, att en orsak till att den vuxne avleder för tidigt är att man vill undvika psykisk smärta såväl hos barnet som hos den vuxne själv. Kan detta vara en bidragande förklaring till att det i Barnombudsmannens rapport (2006) enbart var en tredjedel av de tillfrågade ungdomarna som uppgav att deras åsikter tagits på allvar i kontakt med habiliteringen? I utvärderingen av KMK har flera ur personalen svarat att bredden och djupet på innehållet i materialet gav mer information än man annars skulle erhållit. Det som visat sig vara positivt för KMK är alltså själva omfattningen av materialet (innehållet på korten), beskrivet bland annat som mer ingående men också som en hjälp i att hålla 24