Menemen: turkisk omelett

Menemen: turkisk omelett Menemen är en populär frukostomelett, men den passar lika bra att servera till lunch eller en lätt middag. Det finns otaliga recept på menemen här är ett av dem: 2 gula lökar 2 röda paprikor, gärna spetspaprika som är något sötare 2 gröna paprikor 2 tomater 4 ägg smör att steka i salt och chiliflingor Hacka löken och fräs i smöret i en stor stekpanna tills den blir gyllene och genomskinlig. Hacka tomater och paprika i mindre bitar och lägg ner i pannan, fräs ytterligare fem minuter. Knäck ner äggen i stekpannan, salta och rör om. Omeletten är

klar när äggvitorna stelnat, men gulorna fortfarande är lite mjuka och rinniga. Strö över chiliflingor före servering. Recept och foto: Bitte Assarmo Lars har besökt alla världens länder Det är som bäst vår och sommarhalvåret är i antågande när ambassadör Lars Backström tar emot i receptionen inne på den stilrena finska ambassaden i Canberra. Vi hälsar och går ut genom den tunga metalldörren och bort till residenset som ligger några promenadsteg därifrån. Residenset är en 1970-talskub med högt i tak och stora fönster. I byggnaden finns det en privat lägenhet och en representationsavdelning. Vi sätter oss i en ljus soffgrupp i

den sistnämnda delen av huset. Lars fru Brigitta välkomnar oss. Hon har dukat fram snittar och hembakade godsaker på vackra silverfat i vardagsrummet. Vi slår oss ner i soffgruppen och samtalet kan börja. Det är en dryg vecka sedan det Backströmska paret kom tillbaka till Australien från sin senaste resa. Att resa och se världen är ett av deras största intressen. Den här gången har de varit iväg i sju veckor. De besökte USA, Finland och Österrike. Resan har inneburit både semester och arbete. Arbetsdelen omfattade bland annat en vägturné med besök i Tammerfors, Rovaniemi och Uleåborg. Exportintresserade företagare kom för att lyssna på Lars och hans kollegor från Sydostasien som berättade hur det är att göra affärer i regionen. Att hjälpa industrier i Finland att etablera sig här nere, det är en av de viktigaste sakerna som vi ambassadörer kan göra, förklarar Lars. Semesterdelen omfattade bland annat en bilresa i USA. Lars och Brigitta letar upp sevärdheter via Tripadvisor eller reseböcker innan de åker. Det får inte hända att vi missar något stort. Att vi upptäcker det när vi kommit hem, säger Lars. Brigitta inflikar. Då får vi åka tillbaka. Som i USA. Vi har besökt alla delstater, men så kom vi på att vi inte hade besökt alla delstatshuvudstäder, så då fick vi åka tillbaka och besöka dem, förklarar hon. Och senare kom vi underfund med att vi inte har besökt alla huvudstäders State Capitols som i många fall ser ut som smärre kopior av Kongressen i Washington DC, så då fick vi börja om igen, säger Lars och skrattar. De menar båda att när man besöker en regeringsbyggnad så lär man sig mycket om historien, traditioner och kulturen i området. Som i Utah, i Salt Lake City, där hade de en muralmålning med norska backhoppare. Det hade vi ingen aning om, förklarar Lars.

Han fortsätter: Och i Illinois hittade vi en tavla som skänkts av Finland. Det visste vi heller inte. Det upptäckte vi när vi kom dit. Australien första gången Lars och Brigitta Backström flyttade till Canberra i september förra året. De kommer att tillbringa fyra år i huvudstaden. För Lars är det ett kärt återseende. Han var här första gången 1976, som 20-åring på luffen. Då tillbringade han fyra månader i landet och liftade runt med trevliga aussies. Människorna var väldigt tillmötesgående. Jag behövde nästan aldrig ta in på hotell. Du kan sova över hos oss, eller vi har släktingar som du kan besöka, sade många som var från Vasatrakten likt jag själv. Och han tycker att vänligheten finns kvar, 40 år senare. Folk har tid att diskutera och prata. Det är inte samma brådska som hemma och på andra ställen i världen. När Lars kom till Australien 1976 var han ute på en episk 19månaders resa. När han återigen stod på finsk mark hade han besökt 65 länder. Vid ett senare tillfälle, 1982, i Mexiko hade han varit i 90 länder. Efter denna resa fattade han ett beslut. Jag bestämde mig då för att försöka besöka alla världens länder, för jag hade bara runt 80 länder kvar. Och när jag väl hade bestämt mig var det ingenting som kunde stoppa mig. Vid sina framtida utlandsposteringar, som i Turkiet eller Nigeria, besökte Lars regionens eller kontinentens samtliga länder. Och efter 22 års resande kom belöningen. Då skrevs Lars Backströms namn in i Guinness världsrekordsbok. Mitt rekord är att jag har besökt alla världens länder innan jag fyllde 40 år. Rekordet ingår i Finlands Guinness världsrekord. Man skulle kunna tänka sig att Lars är nöjd och belåten. Men inte riktigt, det ligger en liten nagel och skaver i ögat. Jag kunde även tänka mig att samla de icke självständiga territorierna, som Pitcairn Islands, som tillhör Storbritannien. Jag har besökt

25 av dessa territorier. Det finns totalt 62 eller 64. Men säger han sakligt. Det går inte att göra nu när jag arbetar. Man behöver mycket tid och pengar för det är ju inte billigt. Men jag har det i bakhuvudet. Olika rätter att prova För några månader sedan passade Lars och Brigitta på att besöka den kända monoliten Uluru som ligger i Australiens mitt. Där fick de lära sig mycket om den inhemska floran och faunan av urinvånare. Två av dem berättade för oss vad man kan använda i bushen (reds. anm. australiska skogen/vildmarken) och vad man kan äta och inte äta. Där fanns någon slags oliver och olika slags mindre frukter. De berättade även för oss hur de jagade kängurur och allt sådant. Det var jätteintressant. Jag åt känguruhamburgare. Det var helt okej. Det smakade vilt, säger Lars. Nu när vi är inne på mat förflyttar vi oss till Kina. Lars, som har besökt så många länder, har ju också fått prova på annorlunda maträtter. En av dem var grillad skorpion. I Kina blev jag erbjuden skorpinoner och det smakade inte alls bra. Men ibland är det svårt att säga nej tack när man är inbjuden. Vid ett annat tillfälle när även Brigitta var med i Kina, då klarade de dock inte av att smaka på rätten som bjöds. På tallriken låg en stor tillplattad padda som var kokt på tallriken och så åt man en hel padda, ingen dekoration alls. Lars ryser lite när han berättar om paddan. Den gången gick det att säga nej, säger Lars Jag sa att jag var lite av en vegetarian, förklarar Brigitta. Roliga tävlingar från Finland När Kuriren mötte Lars så var han och hans kollegor i full färd med att planera inför Finlands 100-årsjubileum. På agendan i slutet av september (som är den första vårmånaden i Australien) ligger Finnish Crazy Games i Canberra. Detta innebär en helg med förhoppningsvis runt 5 000 besökare på två

dagar. Då blir det tävlingar i fyra olika grenar; luftgitarr, käpphästar, bära sin fru och gå stavgång med åror. Vi funderade på vad vi skulle kunna göra som är lite out of the ordinary och i Finland är vi bra på crazy games. Att de valde galna tävlingar är för att komma över nyhetströskeln och skapa ett intresse för 100-årsjubileet. Konceptet Crazy Games når ut till fler än om man endast haft en ceremoni. På min fråga vad Lars saknar från Finland nämner han årstiderna, en del mat, godis, grisar (österbottniskt frityrkokt bakverk av vetedeg, av tradition fyllt med jordgubbs- eller hallonsylt) och tårtor. Det börjar bli dags för Lars att återvända till ambassaden. Men innan han går börjar vi prata om naturen. Hur mycket Lars och Brigitta uppskattar den. Vi tycker om att promenera varje kväll men det är inte så lätt att få tid till det för det är många självständighetsmottagningar som man behöver gå på om kvällarna eftersom det finns 107 ambassader i Canberra. Det finns inte riktigt tid för att sköta om hälsan, säger Lars. Men när han kommer ifrån plikten så går de båda en promenad i vad som går under Westlake, ett gammalt temporärt bostadsområdet som huserades av dem som hjälpte till att bygga Canberra, nu är området en gles öppen mark med några träd och perfekt område för kängurur. Vi har räknat till 50 stycken. De sitter där och tittar på oss. Den största kängurun slår sig på bröstet, som för att säga kom inte för nära, säger Lars. Brigitta fortsätter: Vi pratar med dem. Hello boys we are here again och så börjar vi räkna dem, säger hon. Det är en fantastisk värld vi lever i, fortsätter Lars eftertänksamt. Därför borde vi ta bättre hand om den, än vad vi gör. Man behöver bara titta på planeten från rymden. Det är obegripligt att något sådant här ska kunna existera och allt som har behövts fram till i dag.

Det är dags för Lars att gå tillbaka till kansliet. På andra sidan gatan hör vi röster ur högtalare. Det är Mexikos ambassad som förbereder festligheter inför Mexikos självständighetsdag. Om några veckor är det Finlands tur. Text och foto: Ulrika Eriksson Inlagda grönsaker 1 grön squash 1 gul squash 250 g små lökar 1 vitlök 500 g cocktailtomater 4 timjankvistar

½ röd chilifrukt Lag: 3 dl Dansukker strösocker 2 dl ättika, 12 % 2 dl vatten 4 lagerblad ¾ dl gula senapskorn 1 msk kryddpepparkorn Skölj och skiva squashen. Skala lök och vitlök. Klyfta vitlöken. Skölj tomaterna. Ta bort blomfästen. Nagga med en gaffel eller rulla tomaterna över ett rivjärn så att skalet går sönder. Skölj timjan och chili. Tag bort kärnorna ur chilin och skär den i tunna strimlor. Varva grönsakerna i varma, väl rengjorda burkar. Lägg i timjankvistarna och chilin. Koka upp samtliga ingredienser till lagen och häll på burkarna. Förslut. Låt stå i en vecka innan inläggningen börjar serveras. Recept och foto: Dansukker Sqash eller zucchini? Det som skiljer en zucchini från en squash är faktiskt bara språket. Zucchini och squash är exakt samma frukt (ja, det är en frukt även om den oftast serveras som grönsak) men zucchini är dess italienska namn och squash dess engelska benämning. Zucchini och squash är inte de enda benämningarna på den gurkliknande frukten. Ibland går den även under namnet courgette (franska) eller det mer svenskklingade minipumpa.

Återanvändning av blev en passion gammalt För Johanna Borg har det blivit en livsstil att återanvända och ta till vara gamla saker och kläder. Hon har för vana att besöka lopptorg runt om i hemlandet men också utomlands. Hon fyller sitt hem och sin garderob med lopptorgsfynd. Hennes dröm är en egen butik fylld med artiklar som hon skapat av gamla kasserade varor. Första gången Johanna Borg besökte Sandvikens lopptorg i Helsingfors blev hon begeistrad över den mångfald av gamla varor som fanns till försäljning. Tillsammans med väninnan Pirjo tillbringade hon många timmar på torget och kom hem med kassarna fulla av mestadels kläder. Efter det besöket blev det en vana för Johanna att kolla upp lopptorg i nejden.

Detta var på 1990-talet då det var sämre tider, det som i folkmun kallades lama. Allting gick att sälja, kläder, husgeråd, möbler med mera. Johanna, som är utbildad försäljare, städade sina lådor och skåp, hyrde bord på något lopptorg och sålde saker hon ville bli av med. Men hon bara inte sålde utan köpte också. Hemma hade hon två små pojkar som växte och behövde nya kläder. Barnkläder fanns det massor av till salu på alla lopptorg, berättar Johanna. Där köpte hon mycket av det pojkarna behövde i klädväg. Stövlar och halare fick man relativt billigt, tjocka vinterjackor och kängor likaså. När kläderna inte mera passade sålde jag dem vidare. Då pojkarna var små fick de ibland följa med då jag hyrde ett eget bord i någon av de stora lopptorgshallarna. Pojkarna fick köpa åt sig lite leksaker, bilar eller legobitar, som de sysselsatte sig med medan Johanna gjorde affärer. De tyckte det var intressant och roligt. Efteråt gick vi på pizza eller hamburgare och då var det fest. Pojkarna lärde sig från unga år att ta vara på saker och ting, att inte slänga gamla leksaker utan ge dem vidare. De lärde sig också att sätta värde på begagnade kläder och att pengar inte växer på träd. Det var först i tonåren som de protesterade och ville ha nya kläder köpta från någon riktig beklädnadsaffär. Nu är de båda vuxna, båda har sin egen smak och ber mig ibland söka efter något visst plagg på lopptorget. Varför lopptorg? Att handla på loppis är ekonomiskt lönsamt. När barnen växte ur sina kläder ville jag inte slänga dem, då var lopptorget en bra lösning. Dessutom hittar man saker där som inte finns i affärerna, säger Johanna. Jag köper också mina egna kläder där, prutar tills jag får ett bra pris att betala. Hemma tvättar jag plaggen och provar dem, kombinerar och restaurerar. De kläder som inte passar säljer jag följande vecka.

Man kan också hitta läderjackor från olika tidsåldrar, sådana som inte mera saluförs i butikerna. Just nu är 1980-talskläder inne, dem kan man hitta på försäljningsborden. Planerar man att gå på maskerad eller ställa till med en fest med ett visst årtal som tema är lopptorgen rätt plats att inhandla rekvisita på. De kläder som inte passar kan man sy om och skapa nytt av. Just nu försöker jag hitta jumprar i små storlekar. Av dem gör jag luvor, så kallade pipor, av ärmarna blir det utmärkta värmare för handlederna. Det är en artikel som blivit en populär gåva åt mina vänner. Mössan har jag gett namnet Jobo. Annat än bara kläder I hemmet finns spår av Johannas många lopptorgsbesök. Gamla glasvaser, ljusstakar i olika storlekar, dricksglas, kaffekoppar och annat husgeråd är några av de saker hon fyndat. Johanna älskar att laga mat och att bjuda gäster till sitt vackra hem. Hon tycker om att duka och variera med olika glas och tallrikar och har ofta något nygammalt på bordet. Bland de senaste fynden hon dukat med är gröna dricksglas samt antika ljusstakar i mässing och glas som hon hittade på ett litet lopptorg i södra England. Utomlands säljs det mycket gamla saker på lopptorg till förmån för någon humanitär verksamhet. Sådana ställen besöker jag gärna och köper något för den goda sakens skull, säger Johanna. Både hennes man och hon själv är intresserade av heminredning och sätter stort värde på allt gammalt. I vårt hem finns möbler som gått i arv och sådant som tillverkats av begagnat. Soffbordet med glasskiva från Ikea passade inte riktigt in i bilden så det fick en ny bordskiva av ekplankor som betsades. Nedsuttna fåtöljer och stolar har de låtit renovera och försöker komplettera

inredningen med fyndade lopptorgsprylar. Vi har ett hem som berättar mycket om generationer före oss. Där finns stolar som min mormor suttit på och skåp som har tillhört min mans farmor. Vi har dessutom ett gammalt torp i Bromarv som sommarställe och som vi renoverat enligt gamla metoder och inrett med tidsenliga möbler. Många av de prylar som finns där är lopptorgsfynd och arvegods. Historia bakom gamla saker När Johanna köper gamla saker vill hon veta historien bakom dem, varifrån de kommer och var de är tillverkade. Att ta vara på gammalt och återanvända är nog någonting jag lärt mig hemifrån, säger Johanna. Som barn såg jag mormor sprätta upp gamla kläder och riva upp ylletröjor som inte mera användes. Garnet och tyget tvättades och togs till vara. På julafton satt mormor och rullade alla granna band från paketen till små nystan, pappret slätade hon ut för att sparas till nästa jul. Nu sitter jag och gör likadant. Det har berättats att Johanna redan som tvååring då hon fick ett par nya gummistövlar, satte de gamla stövlarna åt sidan med repliken fattia baln. I mitt barndomshem fanns i köket en utdragbar låda som var fylld med all världens småprylar, så kallat skräp som tagits tillvara. Behövde man ett gummiband, en ståltrådsända, ett dörrhandtag eller något annat smått grävde man i lådan. Ingenting slängdes, så man kan gott säga att jag vuxit upp med att spara och inte slösa. Jag har svårt att slänga sådant som kanske någon annan kan ha glädje av. Gamla lakan klipper hon till mattrasor eller river dem i bitar som hennes man kan använda då han målar och fixar. Blombuketter som håller på att vissna gör jag något av, kanske jag torkar dem eller gör en ny uppsättning. Tallkottar doppar jag i stearin som jag smält av gamla ljusstumpar. Jag packar dem i vackra askar och ger dem i julklapp som tände till vänner som eldar med ved.

Som ett beroende Johanna berättar att hon reser mycket i sitt arbete. Hennes arbetsdistrikt sträcker sig över hela södra Finland ända till Björneborg samt Åland. Ibland övernattar hon i någon stad. Då passar hon på att besöka traktens lopptorg. Det går inte en vecka utan lopptorgsbesök. Ibland har någon av hennes väninnor bett henne titta efter en bestämd sorts kopp eller tallrik som fattas i en servis. Hon säger att om hon inte hittar något att köpa så går hon omkring och samlar på idéer. Hon har många kreativa förslag på hur man förvandlar gamla herrskjortor till nya blusar och utslitna jeans till nya plagg. Drömmen om att i hemmet kunna inreda ett rum till butik för egna designade återvinningsartiklar finns alltid närvarande. Planerna kanske aldrig går i uppfyllelse, men det kostar ingenting att planera och drömma, säger Johanna och slänger tygväskan med texten recycle or die över axeln. Återanvända eller dö, en slogan som tål att tänka på. Text och foto: Christine Grandell