Detektion av M-komponenter med urinelektrofores

Detektion av M-komponenter med urinelektrofores En metodjämförelse mellan Umeå och Östersund Ali Idan Vårterminen 2015 Examensarbete, 15 hp Biomedicinsk analytikerprogrammet, 180 hp 1

Institutionen för Klinisk mikrobiologi Biomedicinsk laboratorievetenskap Biomedicinska analytikerprogrammet Examensarbete, 15 hp Kursansvarige lärare: Ylva Hedberg Fransson ylva.hedberg.fransson@umu.se Detection of M-Components with Urine Electrophoresis A Method Comparison Between Umeå and Östersund Handledare: Johan Hultdin, Johan Mathillas, Institutionen för Medicinsk biovetenskap, klinisk kemi, Umeå universitet Läraropponent: Examinator: Ylva Hedberg Fransson Mari Norgren Datum för godkännande: 2015-06 - 17 2

Abstrakt Myelom är en typ av blodcancer som producerar monoklonala antikroppar, detta kallas M-komponent. Urinelektrofores används för att hitta och kvantifiera denna M-komponent. Två olika rutiner för analysen finns i Umeå och Östersund. Syftet med studien var att jämföra de olika sätten att utföra urinelektrofores för att hitta M-komponenter på koncentrerad och okoncentrerad urin i Umeå och Östersund. Ett ytterligare syfte var att bedöma hur väl totalproteinmetoden korrelerade med specifika proteinanalyser. Mätning av totalt protein, U-albumin, U-protein HC, U-IgG kappakedjor, lambdakedjor och U-IgG utfördes på 79 patienters urinprover från Umeå eller Östersund och sedan utfördes urinelektrofores. Resultaten med avseende på bedömning av M-komponent jämfördes. De flesta bedömdes lika, men några hittades endast med en av metoderna. I dessa fall var M- komponenterna svaga och svårbedömda. När koncentrerad urin jämfördes med icke koncentrerad urin sågs ett likartat mönster. Den kliniska signifikansen torde vara liten eftersom det rörde sig om svaga M- komponenter, med låga proteinkoncentrationer. Konklusionen var att resultaten erhållna vid diagnostik av M-komponenter analyserade med de rutiner för urin-elektrofores som används i Umeå och Östersund var likvärdiga. Användande av icke koncentrerad urin var kliniskt jämförbart med att använda koncentrerad urin vid elektroforesen. Nyckelord Myelom, Urinelektrofores, MGUS, M-komponent diagnostik, Metodjämförelse 3

Introduktion Elektrofores av plasma och urin används vid diagnostik och uppföljning av blodsjukdomen myelom, där omogna maligna plasmaceller förökar sig okontrollerat i benmärgen och tränger undan andra blodbildande celler. Plasmaceller är vita blodkroppar vars normala funktion är att delta i kroppens immunförsvar genom att producera antikroppar, som skyddar mot infektioner av virus eller bakterier (1, 2). Färre friska antikroppar och blodkroppar kan då produceras, eftersom de normala plasmacellerna trängs undan. Patienten kan även få anemi, infektioner och nedbrytning av benvävnad. Myelom förekommer ofta i äldre åldersgrupper och förekommer dubbelt så ofta hos män som hos kvinnor (3, 4). Symtomen är att skelettet blir skörare, på grund av att ämnen som produceras av myelomcellerna orsakar urkalkning. Patienten kan ha smärta som oftast sitter i ryggen och bröstkorgen. Anemi är vanligt, därför är trötthet ett annat vanligt symtom. Ibland uppkommer njurskador. Myelom kan delas in i olika typer: asymtomatiskt myelom eller Monoclonal Gammopathy of Unknown Significance (MGUS) som bara kan visas vid laboratorieanalyser och inte ger symtom och symtomatiskt myelom som ger symtom som påverkar kroppens organ (2). Den plasmacellsklon som bildas vid myelom producerar antikroppar som blir monoklonala, detta kallas M-komponent. De kan vara av bland annat IgG- IgA- eller IgM-typ. Man kan i 99 % av fallen mäta denna M-komponent i plasma eller urin (5). Detta utnyttjas vid diagnostik och uppföljning av behandling av dessa sjukdomar, för att mäta terapisvar och för att hitta återfall. (6). Vid MGUS är M-komponentnivåerna låga, medan de vid symtomatisk myelom är högre. Stigande M-komponentnivåer talar för progress och sjunkande för regress av sjukdomen (7, 8). Den normala utsöndringen av proteiner i urinen är ca 30 mg/dag och den normala proteinmängden i serum/plasma ligger mellan 60 och 83 g/l (9, 10). Detta gör att vid analys på agarosgel erhålls starkare band från serum/plasma än urin. Tydligare band kan vid urinelektrofores erhållas genom att analysera koncentrerad urin. I Umeå analyseras koncentrerad urin där totalproteinmängden mäts och M- komponentens storlek ställs i förhållande till detta. Om njurarna läcker protein detekteras detta läckage genom visuell bedömning av gel. I Östersund används däremot okoncentrerad urin, de analyserar också albumin, protein HC och IgG i syfte att bedöma karaktär på eventuellt en proteinuri av glomerulärt ursprung. Vid urinelektrofores placeras urinen i små brunnar på en gel, oftast en agarosgel. Hela gelen läggs sedan i en lösning med ett bestämt ph och ansluts till en strömkälla. Metoden separerar proteiner, vilka vandrar i gelen med olika hastigheter i relation till dess storlek. Ett stort protein kommer att fördröjas medan ett litet protein vandrar snabbare. Proteinerna visualiseras genom infärgningar som enbart binder till proteinerna och inte till själva gelmatrisen, vilket efter avfärgning resulterar i att proteinerna syns i gelen som blå band (11, 12). För att bedöma mängden av de olika proteinerna bedöms bandens storlek och styrka. Om en M-komponent upptäcks kan även immunofixering utföras, vilket tillåter detektion och typning av monoklonala antikroppar eller lätta kedjor i urin. Principen för immunofixation grundas på visualiseringen av specifika proteiner genom antigen-antikropps utfällning, 4

där patientprover placeras i brunnar och inkuberas med antikroppar IgG, IgA, IgM, κ eller λ varefter proteinerna separas genom elektrofores (11). Det är av stor betydelse att M-komponenter påvisas för diagnos och övervakning av vissa blodrelaterade sjukdomar såsom myelom, lymfom och MGUS (13). Av myelompatienterna har ca 20 % endast M-komponent i urinen. Det främsta syftet att utföra urinelektrofores är att hitta och kvantifiera denna M-komponent. Ett band på gelen kan vara resultatet av en intakt monoklonal immunoglobulin, särskilt om patienten har dålig njurfunktion. Det är dock stora skillnader i landet i utformandet av urinelektroforespaket. De olika arbetssätten ger stor skillnad i arbetstid, analystid och kostnader. Dessutom skiljer sig den medicinska diagnostiken av sjukdomar som ger proteinutsöndring i urinen. Det saknas studier på vilken analysrutin för urinelektrofores som ger bäst resultat, med hänseende på diagnostik och resultat för patienterna. Hypotesen för denna studie var att metoderna som används i Umeå och Östersund skulle skilja sig åt avseende bedömningar av M- komponent, förutsatt att antalet deltagare var högt nog, då det är osannolikt att två skilda metoder för analys av samma resultat skulle ha exakt samma känslighet. Gällande överensstämmelsen mellan koncentrerad och okoncentrerad urin var hypotesen att vid koncentrerad urinelektrofores skulle fler M- komponenter hittas. Syftet med studien var att jämföra metodutförande för urinelektrofores analys av M-komponenter på koncentrerad och okoncentrerad urin i Umeå och Östersund. Ett ytterligare syfte var att relatera totalproteinmätning i Umeå med specifika proteinmätningar i Östersund. 5

Material och metoder Urinprover från Umeå I denna studie användes 42 patienters urinprover från Umeå, av dessa var 22/42 (52 %) kvinnor och 20/42 (47 %) män och median ålder var 70 år (Tab. 1). Proverna centrifugerades i 10 min, totalprotein mättes på okoncentrerad urin prover på Cobas 8000 (Roche, Tokyo, Japan), därefter utfördes elektrofores på koncentrerad och okoncentrerad urin. Sedan skickades proverna till Östersund med reguljär kyltransport, frystes ned vid ankomst för förvaring vid -20 o C fram till analys. Då tinades proverna till rumstemperatur (RT), centrifugerades i tio min, och analyserades med Östersunds rutinmetod, som innebar mätning av U-albumin, U-protein HC, U-IgG, U-kappakedjor, U- lambdakedjor och U-kreatinin på Cobas c501 (Roche) följt av urinelektrofores på okoncentrerad urin och resultatet skickades till Umeå. Urinprover från Östersund Från Östersund användes 37 patienters okoncentrerade urinprover till denna studie, av dessa var 16/37 (43 %) kvinnor och 21/37 (56 %) män, patienterna hade en medianålder på 68 år (Tab. 1). Proverna centrifugerades i tio min, sedan analyserades de enligt Östersund rutinmetod med Cobas c501 Roche, vilken innebar analys av U-albumin, U-protein HC, U-IgG, U-kappakedjor, U-lambdakedjor och U- kreatinin. Därefter utfördes urinelektrofores på okoncentrerad urin. Proverna skickades sedan med reguljär kyltransport till Umeå, frystes ned vid ankomst för förvaring vid -20 o C fram till analys. Vid analys i Umeå tinades proverna till rumstemperatur RT och centrifugerades i tio min, totalprotein mättes med Cobas 8000 Roche, därefter utfördes elektrofores på koncentrerad och okoncentrerad urin. Totalproteinmätning utförd i Umeå Analys av totalprotein i urin utfördes med Roche Cobas 8000-instrument i Umeå. Analysen baseras på en metod av Iwata och Nishikase som modifierats av Luxtonet et al (14, 15). I denna metod utnyttjas turbidimetrisk teknik för mätning av totalt protein. Provet centrifugerades och sedan förinkuberades det i en alkalisk lösning innehållande EDTA som denaturerade proteinet och eliminerade interferens från magnesiumjoner. Därefter tillsattes bensetoniumklorid och turbiditet skapades. Graden av turbiditet var korrelerad med koncentrationen av protein i provet. Rutinanalys av urin prover i Östersund Mätning av albumin, protein HC, IgG kappakedjor, lambdakedjor och U-IgG i Östersund skedde med Cobas c501 Roche och skedde med immunturbidimetrisk teknik där antialbuminantikroppar reagerade med antigenet i provet och bildade antigen-antikroppskomplex som efter agglutination kunde bestämmas turbidimetriskt. För U-albumin används Tina-quant Albumin Gen.2, för U-Protein HC Tina-quant α1-mikroglobulin och för U-IgG Tina-quant IgG-2, samtliga från (Roche). För U-kappa/ lambda-kedjor användes DAKO Polyclonal Rabbit Anti-Human Kappa light chains respektive Lambda light chains (Dako, Glostrup, Danmark). 6

Koncentrering av urin Alla urinprover analyserades koncentrerade och okoncentrerade. För att koncentrera urinen användes Minicon CS15 koncentratorer (Merck Millipore Ltd. Irland). Urinvolymen som fylldes i urinkoncentrationskammarens (Minicon koncentrator) berodde på uppmätt urinproteinmängd. Om urinproteinmängden var 100 mg/l så fylldes koncentratorn med sex ml okoncentrerad urin, om urinproteinmängden var 100-1000 ml/l fylldes koncentratorn med fyra ml och om urinproteinmängden var 1000 mg/l fylldes koncentratorn med två ml. Urinelektrofores Alla urinproverna rumstempererades, innan de centrifugeras i tio min, vid 1000-1100 g. En applikator med 15 brunnar placerades på bordet. Första brunnen fylldes med 10 µl normalserum, som kontroll vid analys av den koncentrerade urinen, medan vid okoncentrerad urin så späddes normalserum 1:50 med natriumklorid varav 10 µl användes som kontroll. Därefter tillsattes 10 µl urin i varje brunn, därefter inkuberades proverna i en fuktkammare under fem min, därefter togs en agarosgel fram och finjusterades i ett elektroforesinstrument (Hydrasys 2 Scan, Sebia, Frankrike). Elektroforetisk separation av urinproteiner påbörjades genom att applikatorn placerades på en applikatorarm. Elektroforetisk migration skedde automatiskt under 22 min. Gelen flyttades över till en gelhållare och placerades i modulen för färgning, gelen med koncentrerad urin färgades med hr Acid Violet medan okoncentrerad urin färgades med amidosvart. Därefter avfärgades och torkades gelplattan, proceduren tog ca 20 min i samma instrument. Statistik För att testa för skillnader i M-komponentbedömning mellan olika arbetssätt användes McNemar s test. Korrelationer mellan mätvärdesanalyser i Östersundsmaterialet undersöktes med icke parametrisk Spearman-korrelation eftersom resultaten inte var normalfördelade. Linjär regressionsanalys användes för jämförelse av uppmätt totalprotein (Umeå) och beräknat totalprotein (Östersund, summan av U- albumin, U-IgG, U-Protein HC, U-Kappa och U-Lambda). Ett p-värde under 0,05 bedömdes som signifikant. Etiska överväganden Proverna kom från patienter som lämnats urinprover för diagnostik, patienterna utsattes inte för några ytterligare obehag eller risker till följd av studien. Proverna avidentifierades sparades inte efter studiens avslutande. Studien var ett utvecklingsarbete inom Västerbotten Läns Landsting, därför behövde studien inte något etiskttillstånd. Resultat 7

Umeås rutinanalys mot Östersunds rutinanalys Totalt analyserades 79 urinprover med rutinmetod för Umeå och Östersund (Tab. 2). Av dessa bedömdes 14 prover som positiva för M-komponent med båda laboratoriernas rutinanalyser. Femtioåtta prover bedömdes av båda laboratorierna att sakna M-komponent. Två prover fick positiva resultat endast i Östersunds rutinanalys. Det ena provet hade en 6600 mg U-Protein och det andra hade endast 47 mg U- Protein. I båda dessa fall var M-komponenten mycket svag. Endast fem prover fick positiva resultat i Umeås rutinanalys, av dessa hade två låg proteinkoncentration, ca 100 mg, två relativt hög proteinkoncentration, ca 1000 mg och en hög proteinkoncentration, 6100 mg. Skillnaden i bedömning mellan rutinanalyserna var inte statistiskt signifikant. Okoncentrerad urinelektrofores mot koncentrerad elektrofores Elektrofores på icke koncentrera urin utfördes på alla 79 urinprover, resultatet jämfördes mot koncentrerade urinelektroforeser gjorda enligt Umeås rutinanalys (Tab. 3). Av dessa bedömdes 16 prover som positiva och 58 som negativa för M-komponent med båda rutinanalyserna. Två prover fick positiva resultat endast i icke koncentrerad urinelektrofores. Båda dessa prover hade låg proteinkoncentration och mycket svag M-komponent. Tre prover fick positiva resultat endast med koncentrerad urinelektrofores. Alla dessa prover hade en proteinmängd på ca 100-150 mg och med svaga M-komponenterna en av dessa detekterades inte i Östersund. Skillnaden mellan de två tillvägagångssätten var inte statistiskt signifikant. Jämförelse mellan uppmätt total proteinmängd i Umeå med uppmätta koncentrationer av de enskilda proteinerna samt summan av dessa mängder visade mycket goda korrelationer (Tab. 4, Fig. 1). 8

Diskussionen Urinelektrofores är en gammal metod inom klinisk kemi som har fått konkurrens av analys av fria lätta kedjor i serum, en metod som en del anser är likvärdig för att hitta myelom (16). Dock anser Myeloma Working Group att urinelektrofores fortfarande är obligatoriskt (17). Vi har jämfört utfall för Umeås och Östersunds paket för M-komponentdiagnostik i urin. Parallellt har resultaten från urinelektrofores på koncentrerad och okoncentrerad urin jämförts. Umeås och Östersunds rutinanalyser för M-komponentdiagnostik i urin skilde sig inte statistiskt åt. Resultaten visade att det inte verkar vara systematiska skillnader eftersom Östersund fann fall som Umeå missade och tvärtom och andelen M-komponenter unika för endera eller andra metoden var jämförbar. De M-komponenter som bara detekterades vid ena laboratoriet var svagare än snittet och troligen därigenom av lägre klinisk betydelse. Skillnaden i utfall torde alltså sakna klinisk signifikans. Såvitt vi vet är inga studier gjorda som jämför Umeås och Östersunds uppsättningar av analyser för M- komponentbedömning i urin. Det skulle vara intressant att undersöka M-komponenter som endast hittades av Umeå eller de som endast hittades av Östersund är mer eller mindre viktiga ur klinisk synpunkt. Något som överraskade var den mycket goda överensstämmelsen mellan den mer ospecifika proteinbestämningsmetoden som används i Umeå, med de antikroppsbaserade analysteknikerna i Östersund. Östersund får dock med sin kreatininmätning en storleksbestämning av M-komponenten som är oberoende av hur spädd urinen är, något som efterfrågas enligt svenska riktlinjer (18). Det vore tänkbart att vid jämförelse av koncentrerad och okoncentrerad urin vid elektrofores att den koncentrerade urinen skulle ha fler positiva fall, eftersom man teoretiskt ökar bandstyrkan och därigenom känsligheten. Vid denna jämförelse fanns ingen statistiskt signifikant skillnad. Bland de koncentrerade proverna fanns tre fall som missades vid analys av okoncentrerad urin, men två positiva fall analyserad på okoncentrerad urin hittades inte i den koncentrerade urinen. Detta skulle kunna bero på att då urinen koncentrerades för att öka bandstyrkan så förstärktes även bakgrunden. I dessa fem fall där bedömningen skiljdes sig åt innehöll låga proteinkoncentrationer, som mest 156 mg/l. Likaså var M-komponenterna svaga, således finns det ingen säker klinisk signifikant skillnad mellan att analysera koncentrerad eller okoncentrerad urin. Att löpande utvärdera metoder som används inom laboratoriemedicin är viktigt för att behålla hög kvalitet på verksamheten. Att olika kliniska laboratorier i landet använder samma metod för specifika analyser har fördelar för vården, eftersom det tillåter jämförelse mellananalyser gjorda i olika län och sjukhus. Det gör att provtagning och analys kan utföras och jämföras mot tidigare resultat, var patienten än befinner sig. En styrka med detta arbete var utvärderingen av de olika arbetssätten på ett relativt stort material som hanteras på två olika sjukhus. Andra styrkor var att arbetet lätt kan reproduceras och att den relativt låga arbetsinsatsen gör att relativt stora provmängder kan användas för hög säkerhet i statistiska beräkningar. De prover som användes var överskott av prover tagna för diagnostik varför inga patienter utsattes för risker eller obehag för att delta i studien. 9

En nackdel är att vi inte kan uttala oss om klinisk relevans av fynden. Det är osäkert om de metoder som hade färre positiva prov för M-komponent verkligen är sämre eller om de som hittar fler är bättre ur ett kliniskt perspektiv. För att utvärdera den kliniska relevansen det krävs att journaldata studerades samt möjligheten att följa patienterna över tid. Rent medicinskt medför dessa små skillnader i bedömningen ingen skillnad i den kliniska handläggningen av patienterna. De beslutsgränser som används ligger betydligt högre än de nivåer vi hittat skillnader på. Konklusionen av denna studie var att det liknande kliniskt resultat erhålls med de rutiner för urinelektrofores som används i både Umeå och Östersund avseende diagnostik av M-komponenter. Användande av icke koncentrerad urin var kliniskt jämförbart med att använda koncentrerad urin vid elektroforesen. 10

Tack tillägnas Jag vill tacka mina handledare Johan Hultdin och Johan Mathillas för bra handledning och biomedicinska analytikerna Helene Sandstedt, Anita Hurula, Maud Andersson och Berit Edberg i Umeå för mycket bra teknisk assistans med de laborativa momenten i denna studie. Jag vill också tacka Åke Åkerblom sjukhuskemist i Östersund och Kerstin Larsson från Östersund. Jag vill tack min lärare Ylva Hedberg Fransson för stöd och datorteknisk hjälp. Jag hade inte kunnat göra detta utan henne. 11

Referenser 1. Ganrot PO, Grubb A, Stenflo J. (2001)-7. Laurells klinisk kemi i praktisk medicin. Immunsystemet (Immunglobuliner) Sidan 209. 2. Fakta om myelom. http://www.novartis.se/downloads/pdf/faktablad/fakta_myelom_sjukdomen.pdf. (20150423). 3. Ramaiah KK, Joshi V, Thayi SR, Sathyanarayana P, Patil P, Ahmed Z. Multiple myeloma presenting with a maxillary lesion as the first sign. Imaging Sci Dent 2015; 45 (1): 55-60. 4. Laribi K, Mellerio C, Baugier A, Ghnaya H, Denizon N, Besançon A, Laly M, Jadeau C. Meningeal involvement in multiple myeloma. Clin Case Rep. 2015; 3 (2): 84-87. 5. Sjukgymnastikt vårdprogram för patienter med multipelt myelom. Intressegruppen för Hematologi. http://www.fysioterapeuterna.se/global/sektioner/onkologi%20och%20palliativ%20medicin/ Textarkiv/Avhandlingar%20mm/Sjukgymnastiskt%20v%C3%A5rdprogram%20myelom%2020 13.pdf. (2015-05-17) 6. Myelom. Blodcancerförbundet. http://www.blodcancerforbundet.se/blodcancer/uploads/myelom.pdf. (2015-05-17) 7. Diagnostik och uppföljning av patienter med små M-komponenter. Läkartidningen 2010; 4 (107) 176-179. http://ltarkiv.lakartidningen.se/2010/temp/pda37555.pdf. (20150420) 8. Barceló F, Cerdà JJ, Gutiérrez A, Jimenez-Marco T, Durán MA, Novo A, Ros T, Sampol A, Portugal J. Characterization of monoclonal gammopathy of undetermined significance by calorimetric analysis of blood serum proteome. PLoS One 2015; 20; 10 (3): e0120316. 9. Albuminuri ett nytt behandlingsmål? http://www.fls.fi/site/data/884/files/1-07_sid_19-24_fagerudd.pdf. (2015-05-17) 10. William Marshall, Total protein (serum, plasma) http://www.acb.org.uk/nat%20lab%20med%20hbk/total%20protein.pdf. (2015-05-17) 11. Jenkins MA. Serum and urine electrophoresis for detection and identification of monoclonal proteins. Clin Biochem Rev. 2009; 30 (3): 119-122 12. Resurscentrum för Kemi i Skolan: Umeå Universitet, http://school.chem.umu.se/experiment/192. (20150423) 13. Kaur P, Shah BS, Baja P. Multiple myeloma: a clinical and pathological profile. Gulf J Oncolog. 2014; 1(16):14-20. 14. Iwata J, Nishikaze O. New micro-turbidimetric method for determination of protein in cerebrospinal fluid and urine. Clin Chem 1979; 25(7): 1317-1319. 12

15. Luxton RW, Patel P, Keir G, et al. A micro-method for measuring total protein in cerebrospinal fluid by using benzethonium chloride in microtiter plate wells. Clin Chem 1989; 35(8):1731-1734. 16. Beetham R, Wassell J, Wallage MJ, Whiteway AJ, James JA. Can serum free light chains replace urine electrophoresis in the detection of monoclonal gammopathies? Ann Clin Biochem. 2007, 44 (Pt 6): 516-22. 17. H Ludwig, JS Miguel, MA Dimopoulos, A Palombo, R Garcia Sanz, R Powles, S Lentzsch, W Ming Chen, J Hou, A Jurczyszyn, K Romeril, R Hajek, E Terpos, K Shimizu, D Joshua, V Hungria, En Rodriguez Morales, D Ben-Yehuda, P Sondergeld, E Zamagni och B Durie. International Myeloma Working Group recommendations for global myeloma care. Leukemia. 2014; 28(5):981-92. doi: 18. Myelom: utredning och behandling. Nationella riktlinjer fastställda 2013-04-25 av diagnosgruppen för plasmacellssjukdomar. www.sfhem.se/files.aspx?f_id=91555. (20150405) 13

Tabell 1. Bakgrundsegenskaper hos patienterna. Ålder (år) Kvinnor Män median n (%) n (%) Östersund 68 16 (43) 21 (56) Umeå 70 22 (52) 30 (47) 14

Tabell 2. Förekomst av M-komponent i urinprover analyserade vid de olika laboratorierna i Umeå och Östersund. Umeå Ej påvisad M-komponent Detekterad M-komponent n p a Östersund 0,453 Ej påvisad M-komponent 58 5 63 Detekterad M-komponent 2 14 16 n 60 19 79 a McNemar s test 15

Tabell 3. Detektion av M-komponent i koncentrerad och icke koncentrerad urin. Koncentrerad urin Ej påvisad M-komponent Detekterad M-komponent n p a Icke koncentrerad 1.0 Ej påvisad M-komponent 58 3 61 Detekterad M-komponent 2 16 18 n 60 19 79 a McNemar s test 16

Tabell 4. Korrelation mellan U-protein analyserat i Umeå och proteinanalyser utförda i Östersund. r b p-värde b n Proteiner analyserade i Östersund U-albumin 0,836 <0,001 68 U-protein HC 0,809 <0,001 68 U-IgG 0,776 <0,001 68 U-Kappa 0,758 <0,001 77 U-Lambda 0,777 <0,001 77 U-protein, beräknad a 0,921 <0,001 68 a Totalprotein för Östersund beräknat som summan av alla uppmätta proteinkoncentrationer. b Spearman 17

A Summa U-proteiner Östersund mg/l U-protein Umeå mg/l B Summa U-proteiner Östersund mg/l U-protein Umeå mg/l Figur 1. Korrelation mellan U-protein analyserat i Umeå och totalsumman av de proteiner som analyserats i Östersund för A) alla värden och B) värden < 800 mg/l. 18