Laborationshandledning, Njurfunktion Termin 3, läkarprogrammet

Transkript

1 Laborationshandledning, Njurfunktion Termin 3, läkarprogrammet Välkomna till dagens laboration i Klinisk Kemi, som i huvudsak kommer att beröra analyser som syftar till att bedöma njurarnas tillstånd. Målet är framför allt att du ska ha tillfälle att lära dig om bedömning av proteinmönster i urin samt sedimentundersökning. En mycket varm rekommendation är att du för att komplettera kunskaperna från denna laboration läser kapitlet om njuranalyser i Lurells Klinisk Kemi eller motsvarande. Laborationen pågår i två timmar och består av fyra moment: 1. Introduktion med beskrivning av dagens laboration. 2. Arbete med tre korta fall med bedömningar av urinelektroforeser. 3. Bedömning av urinprover från patienter som nu ligger inne på sjukhuset. Detta sker med hjälp av sedimentundersökning samt urinstickor. Var noggrann med att för varje patient skriva upp fynden på urinsticka respektive sedimentundersökning, och lägg lite tid på att fundera på vad som skulle kunna vara fel med patienten. 4. Avslutande genomgång med amanuenserna. Fråga laborationsansvarig och amanuenser om något är oklart! Innehåll i resten av laborationshandledningen: Kort om urinelektroforeser s. 2-3 Metodbeskrivning Urinsticka s. 4 Urinsediment s. 4 Urinsedimentsatlas s

2 Kort om om urinelektroforeser Även friska personer har ett ständigt utflöde av proteiner ut i urinen, både sådana som läcker från plasma via glomeruli (t.ex. albumin) och sådana som sekreteras av njurtubuli (t.ex. Tamm-Horsefall). Vid olika patologiska tillstånd kan dock proteinmängden i urinen öka, och vilket/vilka protein som står för ökningen ger då en ledtråd om vilket tillstånd som ligger bakom. Man brukar tala om prerenal, glomerulär eller tubulär proteinuri. Den prerenala proteinurin beror på överproduktion på ett protein i blodet så att tubulis resorptionskapacitet överskrids, t.ex. vid ökad mängd av ena typen (κ eller λ) monoklonala lätta immunglobulinkedjor på grund av myelom (det sistnämnda fenomenet kallas Bence-Jones protesinuri, och man ser då s.k. M-komponent i elforesen) eller vid myoglobinuri som följd av muskelskada (notera att prerenal proteinuri är konceptuellt identisk med glukosurin vid diabetes). Glomeruli har ett filter som i vanliga fall bara fritt släpper igenom proteriner med molekylvikt ca 25 kda, och är nästan helt tätt för proteiner >50 kda. Glomerulär proteinuri beror på att glomerulus släpper igenom mer proteiner än vad som är normalt, och då ser man följaktligen ökad mängd proteiner som normalt är för stora för att filtreras, framför allt albumin och IgG. Tubulär proteinuri kallar man tillstånd med en normal filtration av små proteiner som inte förmås att resorberas på grund av nedsatt tubulär funktion. De proteiner man då ser är protein HC, cystatin C, retinolbindande protein, β 2 -mikroglobulin samt polyklonala lätta immunglobulinkedjor, som alla är tillräckligt små för att filtreras ut genom ett friskt glomerulärt basalmembran. Olika proteinmönster i urinen tyder alltså på olika sjukdomstillstånd. För att undersöka proteinmönster i urinen så kan man antingen göra separata analyser för de olika komponenterna, vilket även ger en immunokemisk (baserad på antikroppar) kvantifiering av analyten (om man t.ex. beställer analysen U-Protein HC ), eller så kan man göra en så kallad elektrofores på urinen. En urinelektrofores kan samtidigt detektera albumin och globuliner, så att man med hjälp av detta mönster har möjlighet att diagnosticera tillståndet. Själva analysen går till så att man applicerar urin på en platta täckt med agarosgel. Därefter läggs svag spänning över plattan, vilket gör att de olika proteinerna, som skiljer sig från varandra vad gäller laddning och storlek, i olika hastighet kommer att vandra över gelen. När spänningen avbryts slutar också vandringen. Man färgar sedan proteinerna i gelen med t.ex. Amidosvart, och jämför sedan med en likadan analys gjord på serum så att man ser var de olika banden (proteininfärgningarna) bör återfinnas. Ett normalt urinprov ska inte innehålla några (med elektroforesteknik detekterbara) mängder globuliner och endast en mindre mängd albumin. Olika proteiner som kan detekteras vid proteinuri Proteintyp Molekylvikt Typ av proteinuri Albumin Glomerulär IgG Glomerulär Protein HC (α 1 -mikroblobulin) Tubulär Retinolbindande protein (α 2 -mikroblobulin) Tubulär β 2 -mikroblobulin Tubulär Cystatin C Tubulär Lysozym Tubulär Polyklonala lätta immunoglobulinkedjor (κ Tubulär och λ) Monoklonala lätta immunoglobulinkedjor (κ eller λ) Bence-Jones proteinuri (prerenal proteinuri) 2

3 3

4 Metodbeskrivning för urinsticka och urinsediment (mer utförlig beskrivning finns i metodpärm på labbet) Urinsticka 1. Doppa stickan i röret och dra av överskottet av urin mot kanten. Låt stickan ligga över rörets öppning i exakt en minut (använd tidtagarur). 2. Avläs resultatet enligt beskrivningen på burken och notera fynden. Urinsediment 1. Centrifugera röret med ca 10 ml urin från patient i ca 5 minuter (görs gemensamt då centrifugen är på annat plan). 2. Häll av supernatanten. 3. Tillsätt en droppe Sedistain till sedimentet. Denna droppe ska vara så liten som möjligt! 4. Knacka röret bestämt mot bordet så att pelleten löses med färgen. 5. Häll av en droppe på ett objektsglas eller använd en glaspipett. Lägg över ett täckglas, som ska täcka sedimentet så att inget sediment hamnar utanför. 6. Studera preparatet i mikroskop genom att gå från lägre till högre förstoring. Ta sedimentatlas (både den i denna handledning samt den färgversion som ni under labben får låna) till hjälp. Visa gärna era kurskamrater om ni hittar något spännande. Fundera nu över den kliniska koppling som går att göra med enbart dessa laboratorieanalyser (urinsticka och urinsediment) från en och samma patient! 4

5 5

6 6

7 7

8 8

9 9

10 10

11 11