Kompletterande Lärarutbildning Höstterminen Uppgiften betygssätts med U, G eller VG, 3.0 hp

Transkript

1 Kompletterande Lärarutbildning Höstterminen 2016 VFU 1- rapport Nina Waldenström Erhållet betyg: VG Formalia: Utifrån insamlad information skriver du en reflekterande rapport (max 1200 ord) som beskriver din undervisning. Utgå ifrån de undervisningskonceptioner som beskrivs i Boulton Lewis et al. (2001). Uppgiften betygssätts med U, G eller VG, 3.0 hp Du ska ladda upp ditt PM på Studentportalen senast den 5 dec kl

2 Före VFU Det är tanken om att jag kan göra skillnad i klassrummet som är motorn i mitt beslut att mitt i livet sadla om till ämneslärare i matematik. Jag har funderat en hel del på hur och varför jag kan göra skillnad, hur mitt bidrag i klassen skulle se ut. Och precis som innan jag skaffade barn och hade en hel del tydliga uppfostringsteorier och idéer, som jag sedan fick med råge revidera, hade jag, och fortfarande har, en hel del tankar om vilken typ av lärare jag kommer att bli. Dessa tankar har jag till viss del redan fått revidera, dels efter de teoretiska kurser jag har gått och dels efter min första VFU. Men, jag tror fortfarande att jag kommer att kunna göra skillnad. Enligt min mening handlar undervisning om ett samspel mellan lärare och elev, mellan att lära ut och lära sig; lärarens förhoppningsvis djupa ämneskunskaper och elevens förkunskaper, samt lärarens kännedom om dessa. Det handlar om lärarens metoder att undervisa på etc. och elevernas olika sätt att ta till sig detta. Det handlar vidare om kommunikation och ömsesidig respekt mellan lärare och elever. Det handlar om att undervisa som man lär, dvs. att alltid komma förberedd till lektionerna, respektera och utgå ifrån skolans värdegrund, ha en positiv attityd och tro på allas elevers förmåga att utveckla sig och lära. Mer konkret ser jag undervisningen i matematik som en blandning av en introduktion och presentation av nya begrepp och procedurer med en i allra högsta grad viktig interaktion med klassen, och övning och åter övning. Det handlar inte om att på ett torrt och obegripligt sätt fylla tavlan med matematik. Det handlar istället om att leda studenterna från det de redan vet till nya kunskaper och djupare förståelse. Matematik är ett sätt att tänka, ett sätt att strukturera upp problemen. Det handlar inte om disparata, obegripliga termer och beräkningar, utan om ett logiskt system av tankesätt att ta med sig vidare i livet oavsett intresse och inriktning. Men det kräver ett ibland påhittig och intressant sätt att introducera det på och det kräver också övning och repetition. Utifrån kategoriseringen i Boulton Lewis et al. (2001) skulle jag vilja argumentera för att matematik lärs ut genom Development of skills/understanding och Facilitation of undertanding. Det handlar alltså om att utveckla elevernas förståelse och kunskaper genom att erbjuda dem guidning, exempel och en struktur att lära sig på. Man lär inte ut genom att bara presentera saker och ting på tavlan, man behöver jobba med eleverna, få dem att tänka, att delta, att problematisera. Vidare tror jag att elever inte lär genom att bara titta på hur läraren löser olika problem utan genom att själva vara delaktiga i lösningen, interagera med läraren och bidra till själva lösningen ( Development and application of skills/understanding ), men också genom att själva, eller i grupp, öva och på så sätt hitta sina egna tankestrukturer inom matematikens logiska värld. Matematiken må vara en exakt vetenskap, men vägen till en lösning kan vara oändlig varierat, och alla har en chans att hitta sin väg. Att lärarens roll är komplex är det ingen tvekan om och under teorikurserna har känslan av en nästintill omöjlig uppgift spökat. Hur ska man kunna se ALLA elever, hur ska man kunna anpassa sin undervisning till den heterogena klassen, hur ska man kunna hantera allas olika behov på ett bra och tillfredställande sätt, hur ska man överhuvudtaget räcka till? Inte helt olik en föräldravardag, men flera gånger om. Och inte blir man direkt uppmuntrad av de larmrapporter kring skolan som det jämt rapporteras om. Ingen disciplin, lärare som blir hotade, föräldrar som är missnöjda, dåliga resultat i internationella jämförelsestudier, och en allmän svag och nästintill statuslöst läraryrke. Hur ska det gå på min VFU, efter att ha hört om de stressade, uppgivna lärarna som inte är särskilt intresserade av kollegialt samarbete, ännu mindre av praktiserande lärarstudenter, alla dessa elever som är intresserade av allt annat än skola och definitivt inte matte? Och som lök på laxen, hur ska jag kunna veta vd som är en lämplig nivå för en elev på högstadiet respektive gymnasiet. Hur kommer lärare och elever att ta emot mig? Skrämmande men på något magiskt sätt även motiverande tankar. Om inte jag, vem 2

3 kan höja min lärarstatus och professionalitet? Om inte jag, vem kan hjälpa dessa elever på rätt väg genom skolåren och mot godkända resultat? Om jag nu ska färgas av alla dessa bilder som målats upp av samhället, och inte minst andra lärare, vem ska då visa det motsatta? Att det går? Under VFU Men huvudet full av teorier, berättelser, egna föreställningar och nervositet började jag min VFU på Svenska skolan i Paris. Mest var jag nervös för hur jag skulle kunna lägga min undervisning på rätt nivå. Hur ska jag veta vad de vet? Hur fort kan man gå fram? På Svenska skolan i Paris går i stort sätt bara elever med en hög socio-ekonomisk bakgrund. Arbetsro i klassrummet, skolintresse och respekt är dock ingen garanti, om än större sannolikhet för det. Kan dock med glädje konstatera att det inte fanns några disciplinproblem i dessa klasser som behövde hanteras. Högstadiet består av en åldersintegrerad klass med få elever. Gymnasiedelen är störst i åk 2 då många elever kommer hit på ett årsutbyte. Jag fick auskultera SO och matematik på både högstadiet och gymnasiet och följde därför tre olika lärare. Jag undervisade SO på högstadiet och matematik 2 på gymnasiet. I matematik auskulterade jag först då läraren gick igenom ett avsnitt i en grupp och undervisade sedan samma avsnitt i den andra gruppen. Jag lade upp undervisningen på ett sätt som kopplade ihop nytt material med tidigare genomgånget material. Nytt material presenterades genom exempel och teoretisk genomgång på tavlan men i interaktion med klassen. Vi räknade tillsammans genom att t.ex. gå bänk för bänk och be dem högt försöka lösa talet tillsammans med mig. Slutligen fick var och en sitta och jobba med de tal som fanns i boken. Till varje lektion hade jag också förberett extra svåra tal för att utmana dem som behövde svårare utmaningar. Under tiden de satt och jobbade själva gick jag runt och hjälpte dem som hade frågor. Eleverna var relativt koncentrerade och arbetande under hela lektionen. I slutet av första lektionen lämnade jag ut en enkät med några frågor om hur de hade upplevt min undervisning/lektion. Andra lektionen filmade vi och jag intervjuade några elever. Glädjande nog var de överlag positiva med ett medelbetyg kring 8 på en 10-gradig skala. De upplevde mig som tydlig och välvillig, med ambitionen att förklara på ett sätt så att de förstår. Däremot tyckte de att det gick lite väl snabbt stundvis, att jag borde göra fler pauser så de hinner skriva av och låta saker sjunka. De kände sig relativt delaktiga men avrådde mig bestämt från att gå på folk och be dem svara på frågor om de själva inte vill. För elever som av olika anledningar inte vågar svara, skulle grupparbete vara en lösning. Redan på andra lektionen försökte jag dra ner tempot. I SO för högstadiet fick jag ett avsnitt i boken att undervisa, skriva prov utifrån kunskapskraven och göra en egen bedömning av provsvaren. I klassen går elever i åk 7, 8 och 9, vilket ställer särskilda krav på undervisning och examination. Jag valde att använda mig av olika metoder och inslag för att försöka tilltala och nå alla åldrar. Jag pratade och antecknade på tavlan, vi tittade på film och diskuterade, jag provade mig på ett enkelt rollspel, quiz och sammanfattande frågor. Jag försökte så långt det gick föra en diskussion med dem i ämnet, ställa frågor och få dem att engagera sig. Upptäckte att det var svårare än vad jag trodde. De var gulliga och svarade på frågorna men det blev aldrig någon egentlig diskussion. I slutet av varje lektion fick jag direkt återkoppling av läraren. Allt från kroppsspråk, röst, innehåll, mängd, mer eller mindre genomtänkta vinklingar i det jag sa, etc. Jag fick också författa slutprovet. Fick också göra en egen bedömning av svaren och guidades tydligt och konkret till att inse kopplingen, eller i vissa fall dess avsaknad, mellan mina frågor och kunskapskraven. En viktig insikt i hur man ska jobba med bedömning. En annan viktig insikt under SO lektionerna, både på hög- 3

4 stadiet och gymnasium var vikten av djupa ämneskunskaper. I motsats till mitt huvudämne, matematik, fick jag uppleva viss osäkerhet utifrån mina ämneskunskaper. En mycket viktig upplevelse och ögonöppnare! Efter VFU VFUn har gett mig möjligheten att uppleva själv ett klassrum och börja bilda min egen uppfattning om skolan utifrån det. Jag är förstås välmedveten om att den skola jag har haft förmånen att praktisera på inte är en representativ skola. Eleverna var disciplinerade och lärarkollegorna otroligt öppna, välkomnande, inkluderande och hjälpsamma. Alla de lärare jag har följt har tagit sig tid och gett feedback, diskuterat och berättat hur de gör i olika situationer, hur de tänker i vissa aspekter. Lärdomar och insyn man inte kan få från teoriböckerna! Jag har inte nämnvärt ändrat uppfattning i hur utlärning och lärande i stort sker, jag dock medveten fokuserat och observerat och försökt ta till mig hur lärarna har bemött eleverna, i olika åldrar, med olika behov och i olika situationer. Tre lärare med tre olika stilar som alla fungerade. Det de hade gemensamt var deras respekt och välvilja i mötet med eleverna, deras tydliga mål att eleverna ska lära sig. Och jag har landat i att man inte kan ha EN tanke kring hur man får arbetsro, hur man får elever intresserade och hur man överhuvudtaget får en god relation till sina elever. Man får istället bygga tillsammans upp en ram, un cadre som är tydlig men inom vilken eleverna känner att de får utrymme att vara sig själva och utvecklas utifrån sin egen potential. 4

5 Referenslista Boulton-Lewis, G.M., Smiths, D.J.H., McCrindle, A.R., Burnett, P.C. & Campbell, K.J. (2001). Secondary teachers conceptions of teaching and learning, Learning and Instruction 11(2001) s