VALIDERINGSDELEGATIONENS SLUTRAPPORT

VALIDERINGSDELEGATIONENS SLUTRAPPORT Mot en nationell struktur

Titel: Valideringsdelegationens slutrapport Mot en nationell struktur Utgiven av Valideringsdelegationen Omslagsfoto: Scanpix Foto inlaga: Scanpix Upplaga: 1 000 ex ISBN: 978-91-633-2202-0 Grafisk form: AB Typoform Tryck: Edita, Västerås 2008

VALIDERINGSDELEGATIONENS SLUTRAPPORT Mot en nationell struktur

Innehåll Förord 7 Prolog: Tyst kunskap 9 Sammanfattning 11 DEL 1 VALIDERINGSDELEGATIONENS FÖRSLAG 13 1. Förslag för att säkerställa en verksamhet med validering 14 1.1 Definition av validering 14 1.2 Valideringsinsatser 16 1.3 Ansvar departement 18 1.4 Ansvar myndighet 20 1.5 Ansvar lokal nivå 22 1.6 Samverkan på regional nivå 23 1.7 Kvalitet och kvalitetssäkring 25 1.8 Legitimitet 26 1.9 Likvärdighet 27 1.10 Utförare 28 1.11 Utveckling av metoder och modeller 29 1.12 Dokumentation 30 1.13 Individens försörjning under validering 31 1.14 Finansiering vid anordnande av validering 32 1.15 Forskning 33 1.16 Lärarexamen 33 2. Förslag för att säkerställa en effektiv och kvalitetssäkrad bedömning av utländsk utbildning 35 2.1 Bedömningen/erkännandet så tidigt som möjligt efter ankomsten till Sverige 35 2.2 En gemensam ingång för alla med utländsk utbildning 37 2.3 Myndigheter som ska ha uppdraget att göra bedömning 42 2.4 Bindande beslut 47 2.5 Presentation av resultatet av ett erkännande 51

3. Uppdrag att lämna författningsförslag rörande genomförande och dokumentation av validering m.m. 52 3.1 Uppdrag 52 3.2 Sammanfattning 53 3.3 Utgångspunkter för författningsförslagen 54 3.4 Begreppet validering 55 3.5 Genomförande av validering 56 3.6 Dokumentation 58 3.7 Ekonomiska konsekvenser 59 3.8 Förslag till lagtext avseende validering 63 3.9 Förslag till författningstext om ändring i förordningen (2002:1012) eller förslag till ny förordningsskrivning 66 DEL 2 BAKGRUND 73 4. Valideringsutredningar och politiska förväntningar 74 4.1 Valideringsfrågans sammanhang 74 4.2 Livslångt lärande 75 4.3 Valideringsfrågans utveckling i Sverige 76 4.4 Internationell utveckling 80 4.5 Valideringsdelegationens ställningstaganden kring målsättningar och utgångspunkter 82 DEL 3 VALIDERINGSDELEGATIONENS UPPDRAG 87 5. Främjande av kvalitet, legitimitet och likvärdighet 88 5.1 Utgångspunkter 88 5.2 Insatser inom arbetsmarknadsområdet 105 5.3 Insatser inom vuxenutbildningen 127 5.4 Insatser inom vägledningsområdet 136 5.5 Insatser inom folkbildningen 143 5.6 Samverkan med Arbetsmarknadsverket (AMS) 159 5.7 Övriga insatser 161 5.8 Ett ramverk för validering 162

6. Att främja regional samverkan 168 6.1 Regionala seminarier 168 6.2 Frågeställningar 169 6.3 Slutsatser 176 7. Informationsinsatser 177 7.1 Strategi 177 7.2 Webbplats 177 7.3 Nyhetsbrev 178 7.4 Databas 178 7.5 Portal med stödmaterial för validering 179 7.6 Provbanken 180 7.7 Övrigt material på Valideringsdelegationens webbplats 180 7.8 Trycksaker 181 7.9 Konferenser och seminarier 181 7.10 Slutsatser 181 8. Särskilt uppdrag om validering av utländsk utbildning och yrkeserfarenhet i samverkan med Högskoleverket och Verket för högskoleservice 183 8.1 Sammanfattning 183 8.2 Inledning 185 8.3 Valideringsdelegationens förslag för att säkerställa en effektiv och kvalitetssäker bedömning av utländsk utbildning 186 8.4 Nuvarande ansvarsförhållanden när det gäller att värdera och erkänna utländsk utbildning 202 8.5 Erkännande av utländsk högre utbildning i Bolognaprocessen 223 8.6 Valideringsdelegationens arbete med uppdraget 251 8.7 Konsekvenser av förslagen 273 8.8 Avslutning 276 8.9 Exempel på utlåtande Bindande beslut 277 8.10 Exempel på utlåtande Bindande beslut och rekommendationer 287

9. Särskilt uppdrag: pilotverksamhet avseende utländsk yrkeskompetens 294 9.1 Sammanfattning 294 9.2 Bakgrund 297 9.3 Måluppfyllelse 298 9.4 Avgränsningar 300 9.5 Påverkande faktorer 300 9.6 Projektförlopp och produktionsmodell 301 9.7 Övriga erfarenheter 306 9.8 Rekommendation till fortsatt arbete 311 9.9 Uppföljning av pilotverksamhet 313 DEL 4 INTERNATIONELL UTVECKLING 327 10. Översikt över de nordiska ländernas arbete 328 10.1 Danmark 328 10.2 Island 329 10.3 Finland 329 10.4 Norge 330 11. Utvecklingen i Europa 331 11.1 Europeiska gemensamma principer 331 11.2 Utkast till europeiska riktlinjer för validering av icke-formellt och informellt lärande 332 Referenser 337 DEL 5 BILAGOR 343 Bilaga 1A. Instruktion för Valideringsdelegationen 344 Bilaga 1B. Uppdrag att lämna författningsförslag m.m 346 Bilaga 1C. Tilläggsuppdrag avseende samverkan kring utländsk högskoleutbildning 348 Bilaga 1D. Tilläggsuppdrag avseende validering av utländsk yrkeskompetens 349 Bilaga 1E. Ändring av tilläggsuppdrag avseende validering av utländsk yrkeskompetens 351

Förord Begreppet validering används i ökande utsträckning såväl nationellt som internationellt när det gäller att synliggöra, kartlägga och bedöma enskilda individers kunskaper och kompetens. Validering innebär att individens kunskaper och kompetens systematiskt bedöms, värderas och dokumenteras oavsett hur de har förvärvats. Det handlar om att lyfta fram det informella och icke-formella lärandet och att se att lärande inhämtat i andra miljöer utanför det formella utbildningsväsendet ges ett erkännande. Validering är inte och får inte vara ett självändamål. Validering kan ge individen ett ökat självförtroende. Men det är viktigt att valideringsformerna blir sådana att de ökar individens anställningsbarhet på en alltmer föränderlig arbetsmarknad och att de ökar individens möjlighet att söka till högre utbildningar. Validering måste bidra till en bättre fungerande arbetsmarknad och en ökad sysselsättning lika väl som till ett effektivt utbildningssystem där man undviker onödig utbildning i sådant som individen redan kan. Valideringsdelegationen har av det skälet främst fokuserat sitt utvecklingsarbete på en samverkan med de organisationer på arbetsmarknaden och inom utbildningssektorn som kan medverka till att validering får nationell legitimitet samt med de aktörer som kan erbjuda valideringsmöjligheter som bygger på kvalitet och likvärdighet. Vi har kunnat ta del av erfarenheter från tidigare utredningar och olika projekt inom validering, såväl lokala som regionala, men det behövs också en förankring på nationell nivå för att validering ska erhålla en bred acceptans och legitimitet. Valideringsdelegationens slutrapport är till största delen baserad på de erfarenheter som inhämtats under vår verksamhetstid 2004 2007. Rapporten beskriver främst vad vi har gjort, vilka vi har samarbetat med samt vilka förslag vi lämnar för att valideringsfrågan fortsatt skall utvecklas till att bli ett framgångsrikt alternativ för att synliggöra en individs reella kunskaper och kompetens. Vi vill också uppmärksamma läsaren på det faktum att vårt uppdrag handlar om validering utanför det akademiska utbildningsområdet förutom det särskilda uppdrag som vi erhöll under år 2006 att se över kvaliteten och effektiviteten i validering av utländska högskoleutbildningar. 7 FÖRORD

Vi har gett vår slutrapport underrubriken Mot en nationell struktur. Valideringsfrågan kommer att behöva ytterligare tid och utvecklingsinsatser innan vi kan säga att vi har en etablerad nationell struktur för validering som täcker både arbetsmarknaden och utbildningssektorn. Men vi är ett gott stycke på väg. Valideringsdelegationens utvecklingsarbete i samverkan med branschorganisationer och yrkesnämnder, regionala företrädare, experter inom olika kompetensområden, referensgrupper inom vuxenutbildning, folkbildning, vägledning samt Arbetsmarknadsverket med flera ligger till grund för våra förslag. Utan deras engagemang hade vårt arbete inte varit möjligt att genomföra och våra förslag hade saknat förankring hos dessa viktiga intressenter när det handlar om validering. Vi vill därför rikta ett stort tack till samtliga aktörer som på olika sätt medverkat i vårt utvecklingsarbete och en förhoppning att arbetet fortsätter i samma goda anda! Norrköping i januari 2008 Jan Edgren Valideringsdelegationens ordförande 8 VALIDERINGSDELEGATIONENS SLUTRAPPORT

Prolog: Tyst kunskap AV INGELA JOSEFSON, LEDAMOT AV VALIDERINGSDELEGATIONENS STYRELSE Elsa är undersköterska på akutavdelningen vid ett stort sjukhus i Stockholm. Jag är kursansvarig för den högskoleutbildning i handledarskap för undersköterskor som Elsa går på. Vid kursstarten ombeds alla deltagarna att beskriva sina arbetsuppgifter. Turen kommer till Elsa och efter en stunds tystnad svarar hon: Jag har inga speciella arbetsuppgifter. Men vad gör du då under din arbetstid?, blir frågan. Elsa förklarar: Min uppgift är att avgöra vilka av dem som kommer in på akuten som behöver tas om hand omedelbart och vilka som kan vänta. Men, säger vi lärare häpna, det du beskriver handlar ju om väldigt kvalificerade arbetsuppgifter som innebär stort ansvar. Nej, svarar Elsa, det tycker jag inte. Det kan väl varenda kotte. Hur ska vi förstå den här berättelsen? Jag tror att Elsa undervärderar sitt eget yrkeskunnande eftersom hon inte har en formell utbildning. Som tonåring skolades hon som lärling in i yrket men hon har inga papper som visar vad hon kan. Jag ber Elsa beskriva hur hon fäller sina avgöranden. Hur ser hon när en patient kräver omedelbart omhändertagande? Hon funderar en stund och säger sedan: Jag tittar på ansiktsfärgen, ser på ögonen, på håret och så känner jag på lukten. Men jag kan inte uttrycka den kunskap jag har på läroboksspråk, så att man kan läsa sig till den. Elsas kunskaper i den här situationen består delvis av faktakunskaper. Det är en aspekt på yrkeskunnandet som ibland kallas för påståendekunskap, en kunskap som kan fångas verbalt. Men hon har också ett kunnande som innebär att hon gör en bedömning utifrån patientens unika situation. Det kräver omdöme och urskillningsförmåga; här rör det sig om en kunskap som visar sig i handlingen. Däremot låter den sig inte fångas i påståendekunskapens precisa begrepp. I den meningen kan vi kalla den tyst. Tyst kunskap blev en omdiskuterad term i arbetslivsforskningen på 1980-talet. Då kom den att användas för att försöka tolka datateknikens konsekvenser i arbetslivet. Forskningsområdet artificiell intelligens riktade uppmärksamheten på grundläggande frågor om vad kunskap är. När forskningen inom området inrikta- 9 PROLOG: TYST KUNSKAP

de sig på att utveckla så kallade expertsystem, maskiner som tänktes fungera som t ex läkare eller domare reste sig frågan: Kan erfarna yrkesmänniskor beskriva sitt yrkeskunnande så exakt, precist och uttömmande att kunskapen i regelns form kan överföras på maskinen? Vid en värdering av yrkeskunnande måste båda aspekterna på kunskap värderas, dels påståendekunskapen, de systematiska kunskaper som ofta kan beskrivas i regler, dels det omdöme som krävs för att handla i unika situationer. Det är denna tysta form av kunskap som ofta faller bort eftersom den inte är mätbar i formella tester. Men är denna kunskap tyst i den meningen att den inte går att överföra till andra människor? Nej, men den kräver andra uttryckssätt. Den kan visas fram i handling och den kan fångas med hjälp av t ex berättelser, exempel. Berättelsen om Elsa visar på den praktiska kunskapens sammansatta natur. Hennes tysta kunskap är en central del i hennes yrkeskunnande och måste således visas fram för att man ska kunna göra en bedömning av hennes yrkesskicklighet. Den grekiske filosofen Aristoteles är den tänkare som till skillnad från sina föregångare Sokrates och Platon lyfter fram mänsklig praxis som ett självständigt kunskapsområde med egna premisser. Praktisk klokhet är inte en vetenskaplig kunskap eftersom klokheten vänder uppmärksamheten mot hur vi handlar i unika situationer. Visserligen finns vid dessa tillfällen de allmänna reglerna och faktakunskaperna med som vägvisare och hjälpare men i mötet med det unika fallet krävs andra insikter. Urskillningsförmåga, uppmärksamhet, improvisationsförmåga, fantasi och känslomässig begåvning är nödvändiga förutsättningar i mötet med det unika. När Aristoteles reflekterar över vad en duglig praktiker måste kunna urskiljer han olika kunskapsformer. Praktikern måste veta att, dvs hon måste ha gedigna faktakunskaper, hon måste veta hur hon ska omsätta kunskapen i praktisk handling, dvs ha en färdighetskunskap och hon måste veta när hon ska göra något eller avstå från att göra något. Detta senare förutsätter praktisk klokhet. Veta när-kunskapen visar sig i förmågan att handla i mötet med unika situationer. När praktikers yrkeskunnande ska värderas bör prövningen utformas så att dessa tre kunskapsformer kommer varandra till mötes. Med detta inlägg vill Valideringsdelegationen göra läsaren uppmärksam på en kunskapssyn som varit vägledande för arbetet i delegationen. 10 VALIDERINGSDELEGATIONENS SLUTRAPPORT

Sammanfattning Föreliggande slutrapport avseende Valideringsdelegationens uppdrag presenterar till en början ett antal förslag. Valideringsdelegationen föreslår att den definition och beskrivning av validering såsom den formulerats i departementsskrivelsen Ds 2003:23 Validering m.m. fortsatt utveckling av vuxnas lärande fortsatt ska gälla som officiell definition varje valideringsinsats bör beskrivas utifrån syftet och målet med insatsen ett departement ska ha det övergripande ansvaret för nationella strategi- och utvecklingsfrågor kring validering en myndighet bör åläggas det övergripande ansvaret för fortsatt utveckling inom arbetet med validering kommuner, Arbetsförmedling och Försäkringskassa ska verka för att individ ges möjlighet att valideras varje region bör om det är möjligt upprätta en regional samverkan kring valideringsinsatser staten ska stödja kvalitetsutveckling och kvalitetssäkring kring validering validering inom arbetsmarknadsområdet ska utgå från av arbetsmarknadens parter och branschorganisationer utvecklade ramverk de insatser som genomförs ska utgå från individens förutsättningar och behov och präglas av en likvärdig process oavsett var i landet valideringen genomförs utförare av validering kan vara verksamma lokalt, regionalt och centralt respektive myndighet eller organisation inom utbildning eller arbetsmarknad ska tillse att utveckling av metoder och modeller fortsatt utvecklas dokumentation ska utfärdas efter genomförd insats inom validering individen ska beredas möjlighet till försörjning under validering utan kostnad för individen validering som anordnas på initiativ av kommun, Arbetsförmedling, Försäkringskassan eller arbetsgivare ska finansieras av respektive part en professorstjänst bör inrättas för att fortlöpande bedriva forskning och utvärdering av valideringens effekter målen för lärarexamen bör förtydligas avseende förhållningssättet till informellt och icke-formellt lärande 11 SAMMANFATTNING

Migrationsverket ges i uppdrag att ansvara för att ställa frågan när en person flyttar till Sverige angående personens utbildning och yrkeserfarenhet en gemensam ingång för alla med utländsk utbildning inrättas med ansvar för information, vägledning och kvalitetssäkring av bedömningsprocessen Högskoleverket ges i uppdrag att bedöma all utländsk högre utbildning och eventuell relevant yrkeserfarenhet oavsett om utbildningen är avslutad eller oavslutad den planerade Yrkeshögskolan ges i uppdrag att bedöma utländsk postgymnasial utbildning utanför högskolan Verket för högskoleservice ges i uppdrag att bedöma all utländsk studieförberedande utbildning Nationellt referenscentrum för yrkesutbildning (NRP) ges i uppdrag att bedöma de yrkesmässiga delarna i en utländsk yrkesförberedande gymnasieutbildning de utlåtanden som ges efter en värdering av Högskoleverket, den planerade Yrkeshögskolan, Verket för högskoleservice och NRP bör vara juridiskt bindande beslut Därefter återger Valideringsdelegationen de författningsförslag som lämnades till uppdragsgivaren i augusti 2007. Rapportens del 2 beskriver den bakgrund av valideringsfrågans utveckling nationellt och internationellt som Valideringsdelegationen hade att utgå från i arbetet. I del 3 beskrivs de insatser och utvecklingsarbete som Valideringsdelegationen ansvarat för under sin verksamhetsperiod åren 2004 2007. Det gäller insatser för att främja kvalitet, legitimitet och likvärdighet inom validering. Det handlar också om insatser inom arbetsmarknadsområdet, vuxenutbildningen, folkbildningen och vägledningsområdet. Delegationens samverkan med AMS och företrädare för universitet och högskolor. I denna del av rapporten beskrivs också delar av regionala insatser och informationsinsatser. Del III avslutas med en rapport kring det särskilda regeringsuppdraget med validering av utländsk kompetens. Del 4 beskriver kort den internationella utvecklingen i ett antal länder och en kort summering över de nordiska ländernas arbete med validering. Del 5 är bilagor som beskriver Valideringsdelegationens instruktion, uppdrag och tilläggsuppdrag. Den observante läsaren noterar troligen att förslag avseende validering av utländsk kompetens återfinns på två ställen i rapporten. Det är med anledning av att rapporten i de delarna av praktiska skäl ska kunna skiljas från rapporten i helhet med anledning av att Valideringsdelegationens huvudsakliga uppdrag gällde validering utanför högskoleområdet. 12 VALIDERINGSDELEGATIONENS SLUTRAPPORT

VALIDERINGSDELEGATIONENS FÖRSLAG 13 VALIDERINGSDELEGATIONENS SLUTRAPPORT DEL

1. Förslag för att säkerställa en verksamhet med validering 1.1 Definition av validering VALIDERINGSDELEGATIONENS FÖRSLAG: Den definition och beskrivning av validering såsom den formulerats i departementsskrivelsen Ds 2003:23 Validering m.m. fortsatt utveckling av vuxnas lärande ska fortsatt gälla som officiell definition, det vill säga Validering är en process som innebär en strukturerad bedömning, värdering, dokumentation och ett erkännande av kunskaper och kompetens som en person besitter oberoende av hur de förvärvats. Definitionen får numera anses vara vedertagen. Vid remissbehandlingen avseende ovan nämnda departementsskrivelse var det ytterst få remissinstanser som hade något att invända mot denna definition. Det flesta verksamheter som arbetar med validering använder sig av ovanstående uttryck när det gäller begreppet validering. I Nationalencyklopedins nätversion finns en kort beskrivning av ordet validering: validering, värdering, särskilt av kompetens som traditionellt varit svår att mäta, till exempel inom utbildning eller yrkesliv, men även vid vetenskapliga metodbedömningar och inom industrin. I Nationalencyklopedins längre beskrivning av validering framgår följande: Sedan slutet av 1990-talet används begreppet särskilt om bedömning och utvärdering av en persons kunskaper och kompetens, oavsett hur dessa har förvärvats. Därvid tas hänsyn till såväl studier som arbetslivserfarenheter. Validering kan användas inom till exempel en utbildning i syfte att fastställa kunskapsnivån och anpassa innehållet för den enskilde eller för att dokumentera kunskaper och färdigheter inför en anställning eller i samband med personalutveckling. Denna förklaring av begreppet och i vilka situationer validering kan vara till gagn för individen överensstämmer i stort med det som formulerades i departementsskrivelsen. 14 VALIDERINGSDELEGATIONENS SLUTRAPPORT

Det finns ett flertal uttryck för vad som avses med kompetens. Gemensamt i de flesta av dessa beskrivningar är att det handlar om att ha kunskaper, erfarenheter och förmåga för att genomföra en viss uppgift. Det är viktigt att reflektera över vilken kompetens det är frågan om när det gäller validering. Det handlar om den kompetens individen innehar kontra den kompetens som den som validerar vill se eller den kompetens en arbetsgivare efterfrågar. Utgångspunkten bör alltid vara den kompetens individen har. Ansvaret ligger sedan på den som genomför validering att lyfta fram och synliggöra denna kompetens genom ett såväl för individen som för andra avnämare rättvist och legitimt förfarande. Det bör också poängteras att det även handlar om sådan kompetens som kan beskrivas som överförbar mellan olika tillämpningsområden inom utbildning och arbetsliv. Det bör beaktas att de flesta individer har förutsättningar att utvecklas vidare och anpassa sig till nya utbildnings- eller arbetssituationer. I rapporten Företagens kompetensbehov en utmaning för Sverige 1 samt skriften Till er tjänst 2 beskrivs företagens syn på framtida kompetensbehov. Det handlar om baskompetens, social kompetens, interkulturell kompetens, analytisk kompetens, ledarkompetens och entreprenörkompetens. Varje valideringsinsats bör beakta olika delkompetenser, men framförallt vinnlägga sig om att individen får en så rättvis beskrivning av sin kompetens som det är möjligt. Därför kan det komma att krävas att det inte bara är en bedömare som genomför validering när det handlar om att beskriva dessa olika delkompetenser. Att mäta kunskaper innebär ofta något annat än att bedöma kompetens. Det är också viktigt att tänka på att i vissa arbetskulturer såväl nationellt som internationellt är en del av ovanstående kompetenser inte alltid beskrivna eller uppmärksammade. Det kan innebära för en individ att sådan kompetens inte anses kunna valideras, medan den viktigaste faktorn att beakta är att individen i tidigare arbete inte givits möjlighet att utveckla sådan kompetens och att det inte innebär att individen saknar potential och förutsättningar. I en utbildningssituation finns det vanligen mer möjligheter till inhämtning av formella kunskaper än möjligheter till reell kompetensutveckling. I det informella och icke-formella lärandet kan det handla om det omvända. Det kan inom vissa yrkesområden finnas skäl att fråga sig hur detta ska värderas i förhållande till var- 1. Svenskt Näringsliv och KK-stiftelsen (2006), Företagens kompetensbehov en utmaning för Sverige 2. Spak, Gisela och Wahlström, Bengt (2007), Till er tjänst tjänsteföretagen, kompetensen och framtiden, Almega 15 FÖRSLAG FÖR ATT SÄKERSTÄLLA EN VERKSAMHET MED VALIDERING

andra det vill säga hur formell kunskap värderas i förhållande till reell kompetens. Det måste också vara möjligt att få vetskap om vilka förväntningar som bör vara uppfyllda när det gäller kunskap och kompetens för den individ som söker tillträde till arbetsmarknaden. Valideringsdelegationen vill uppmärksamma det faktum att det inom såväl utbildnings- som arbetsmarknadssektorn förekommer uttryck som personlig, generell eller social kompetens och att det inte alltid verkar vara lätt att beskriva vad som avses eller ens kunna skilja på dessa kompetenser. Det bör även påpekas att det i definitionen av validering framgår att det handlar om kunskaper och kompetens som en person besitter oberoende av hur de förvärvats. Med detta avses att det även handlar om var och när denna kunskap och kompetens inhämtats. Vid validering krävs stor öppenhet för kunskaper och kompetens inhämtade i andra länder. Kunskaper inhämtade i Norden kan vara lättare att identifiera, men om kunskaper och kompetens inhämtade utom Norden inte tillvaratas riskerar värdefulla erfarenheter och kompetens att gå förlorade. 1.2 Valideringsinsatser VALIDERINGSDELEGATIONENS FÖRSLAG: I författningstexter och i kommentarmaterial kring validering behöver följande framhållas: Varje valideringsinsats bör beskrivas utifrån syftet och målet med insatsen. Insatser som avser kartläggning och bedömning av en enskild persons reella kompetens bör terminologiskt skiljas från insatser som avser exempelvis validering av utländska gymnasiala betyg eller utländsk utbildning Delegationen vill framhålla att en korrekt beskrivning av vilken valideringsinsats som avses eller genomförs är nödvändig eftersom det annars inte går att kvalitetssäkra processerna. Andra förekommande begrepp som används för att synliggöra en individs kompetens är till exempel yrkesbedömning och yrkesprövning. Valideringsdelegationen menar att det är svårt att erhålla legitimitet för begreppet validering om det inte utvecklas en gemensam terminologi och att det som avses med de olika insatserna går att beskriva. Ett sådant förtydligande kan beskrivas enligt följande; validering genom översiktlig eller fördjupad kartläggning, validering genom bedömning avseende gymnasial nivå, postgymnasial nivå, licensnivå med mera, 16 VALIDERINGSDELEGATIONENS SLUTRAPPORT

validering av utländsk utbildning (tidigare ekvivalering), validering av utländska dokument (värdering av redan utfärdade dokument) Begreppet validering används ofta för att beskriva något som till sin karaktär liknar prövning eller en prövningsliknande situation inom utbildningsområdet. I departementsskrivelsen Ds 2002:23 finns en förklaring kring skillnaden mellan validering och prövning. Det finns fortfarande anledning att understryka denna skillnad att validering i ett helhetsbegrepp handlar om att få befintlig kunskap erkänd och bedömd och att prövning kan ses som en fas i valideringsprocessen där det endast handlar om att mäta kunskaper mot ett bestämt kursmål. Det är upp till den som genomför validering att i samråd med individen avgöra vilken insats som avses inom valideringsprocessen. Det som egentligen skiljer en utforskande validering från en kontrollerande prövning är hur insatsen genomförs. Det är vanligt att individen anmäler sig till prövning efter att själv tagit ett beslut att det finns tillräckliga kunskaper för att klara kraven i kursen/ämnet. Beslutet kan tas efter samråd med en lärare och genomförs oftast vid ett begränsat tillfälle där läraren utformar ett prov eller en observation som ska avgöra om individen uppnår fastställda mål i en kurs eller ämne. Vid validering som sker utifrån ett utforskande perspektiv är det individen som själv avgör vilka kunskaper och kompetenser som han/hon vill kunna få kartlagda och bedömda utifrån ett utforskande förhållningssätt. Ett möjligt tillvägagångssätt eller en möjlig metod för sådan validering är t ex att använda portfoliometodiken vilket innebär att individen ges möjlighet att utvärdera och reflektera över den egna kompetensen ofta utifrån vissa givna kriterier. Kunskaper och kompetens ska kunna dokumenteras i form av utlåtande, referens, intyg gärna samlade i en meritportfölj. Det som oftast är resultatet efter en genomförd valideringsprocess vilken utgått från insatser kring kartläggning, bedömning och dylikt är en mer beskrivande bild av kunskaper och kompetens där vissa delar av individens kompetens är kartlagd och beskriven, vissa delar har bedömts i förhållande till vedertagna kriterier inom ett kunskapsområde och andra delar av individens kompetens har genom observation av någon sakkunnig bekräftats. Om det under valideringsprocessen eller efter genomförd validering kan konstateras att individen har kunskaper som motsvarar betygskriterier kan individen välja att genomgå prövning och erhålla betyg. Ett problem med att kalla prövning för validering uppstår när betyget Icke godkänt utfärdas. En individ kan knappast erhålla Icke godkänt för de kun- 17 FÖRSLAG FÖR ATT SÄKERSTÄLLA EN VERKSAMHET MED VALIDERING

skaper och den kompetens individen har. Ett sådant utlåtande/betyg kan ges när individens kunskaper mäts mot och inte uppnår fastställda krav och kriterier i kursmål eller liknande. Den viktigaste förutsättningen i validering är att det handlar om att ge individen möjlighet att visa befintlig kunskap och kompetens oavsett om dessa kunskaper inte når upp till nivå godkänt. En individ som bedöms ha kunskaper och kompetens på annan nivå, vilket inte behöver innebära en underliggande nivå, kan förfördelas i situationer där de bedömda kunskaperna saknar beskrivning i en kursplan. Valideringsdelegationen föreslår att den myndighet som får ansvar för valideringsfrågor särskilt ska uppmärksamma detta faktum så att de individer som deltar i validering ej klassas som icke valideringsbara. Validering ska inte användas i exkluderande syfte. En individ som tagit till sig kunskap och kompetens i andra lärandemiljöer kan svårligen helt sakna någon kunskap att beskriva, synliggöra och bedöma. Om en individ bedöms vara icke valideringsbar kan det bero på bedömarens bristande förmåga att upptäcka den kunskap och kompetens individen bär på. Det kan också innebära att det saknas språkliga möjligheter att kommunicera kring denna kompetens eller andra organisatoriska faktorer, som till exempel att bedömaren inte vet vart individen bör vända sig för att få denna kunskap validerad. Därför bör det återigen poängteras att validering alltid handlar om att beskriva vad individen kan. 1.3 Ansvar departement VALIDERINGSDELEGATIONENS FÖRSLAG: Det övergripande ansvaret för nationella strategi- och utvecklingsfrågor kring validering ska samlas under Utbildningsdepartementet. Validering är en politikområdesövergripande fråga. Den berör i valda delar och utifrån olika perspektiv utbildnings-, arbetsmarknads-, närings-, integrations-, jämställdhets-, social- och EU-politik. Det gäller såväl individnivå som samhället i stort. Utveckling inom validering ska omfatta allt från grundläggande till akademisk nivå inom utbildningsområdet och ske i samverkan med företrädare för arbetsmarknadsområdet. Ansvar för det pågående arbetet med den nya gymnasieutbildningen, lärlingsutbildningen, fristående vuxenutbildningsverksamheter, yrkeshögskolan samt validering inom det akademiska området åligger Utbild- 18 VALIDERINGSDELEGATIONENS SLUTRAPPORT

ningsdepartementet, vilket medför att valideringsfrågan bör hanteras i det sammanhanget. Folkbildningsrådet har i samverkan med Valideringsdelegationen utarbetat ett underlag att använda i valideringsinsatser inom folkbildningsområdet. Valideringsdelegationen föreslår att Folkbildningsrådet ges i uppdrag att fortsatt verka för underhåll och implementering av det utarbetade underlaget. Folkbildningsrådet ges i uppdrag att återrapportera till regeringen i vilken utsträckning validering sker inom folkbildningens verksamhetsområde. Det kommer även fortsättningsvis att finnas olika möjligheter att tillägna sig kunskaper i ett formellt, icke-formellt och informellt lärande. Genom deltagande i utbildningsinsatser, lärande på arbetsplats eller lärande i andra sociala miljöer kommer en kontinuerlig kunskaps- och kompetensinhämtning att ske. Utbildningssystemet kommer inte att kunna dimensioneras för att erbjuda och tillhandahålla allt det lärande som sker till exempel på en arbetsplats. Av det skälet måste alternativ i form av valideringsmöjligheter fortsatt utvecklas och det är då viktigt att validerade kompetenser ges ett erkännande likvärdigt som om kunskaperna inhämtats i formell miljö. 1.4 Ansvar myndighet VALIDERINGSDELEGATIONENS FÖRSLAG: En myndighet ska åläggas det övergripande ansvaret för fortsatt utveckling, implementering av valideringsmetoder, valideringsstöd och kvalitetssäkring av insatser rörande validering. Myndigheten ska tillhöra Utbildningsdepartementets verksamhetsområde. Myndigheten ska samverka med berörda parter inom utbildningsområdet och på arbetsmarknaden enligt direktiv och på uppdrag av regeringen. På arbetsmarknadsområdet är det av avgörande vikt att ansvarig myndighet främjar en aktiv medverkan av arbetsmarknadens parter och branschorganisationerna i detta utvecklingsarbete, bland annat genom att lägga ut utvecklingsuppdrag på branschorganisationerna och svara för finansiering av dessa uppdrag. På uppdrag av regeringen kan andra myndigheter i förordning, regleringsbrev eller genom regeringsuppdrag åläggas att upphandla eller tillhandahålla valideringsinsatser för de individer som av särskilda skäl bör ges möjlighet att bli validerade. Vid sådan upphandling ska myndigheterna verka för att validering genomförs med kvalitetssäkrade metoder och av utförare som har legitimitet inom utbildnings- och arbetsmarknadssektorerna. 20 VALIDERINGSDELEGATIONENS SLUTRAPPORT