Utveckling syftar på olika typer av förändring som sker i livet. Syftar på förändringar som sker regelbundet och finns kvar en viss tid, inte på ALLA förändringar. Fyra typer av utveckling: Fysisk: den fysiska, kroppsliga utvecklingen. Personlig: förändringar i en persons personlighet. Social: utveckling som sker mellan en person och andra personer. Dvs. i de relationer man har till andra personer. Kognitiv: hur tänkandet förändras. Många av de förändringar som sker under utvecklingen handlar om mognad. Mognad = genetiskt programmerad utveckling. Den sker över tid och relativt opåverkat av miljön. Vad är viktigast för vårt lärande och utveckling? Arv eller miljö? Alltid aktuell debatt, nu som för 100 år sedan. Skillnaden från förr är att vi nu kan mycket bättre kartlägga arvet, DNA och gener vilket ger oss ny kunskap om hur arv påverkar vår lärande och utveckling. En annan princip är att utveckling sker regelbundet. Den följer en logisk ordning: lär sig plus innan de lär sig gånger innan de lär sig 10-potenser, lär sig sitta innan man lär sig gå, och gå innan man lär sig springa. Detta gäller praktiskt taget för alla människor. Hjärnan och kognitiv utveckling Det finns olika områden i hjärnan och de är effektiva och användbara på olika sätt: lillhjärnan (längst bak i huvudet, balans och rörelse men kan också användas för högre kognitiva funktioner, t.ex. lärande); hyppocampus (minnas ny information); amygdala styr känslor; talamus (ta in ny information, särskilt verbal information); retikulära systemet (hålla koncentrationen); hjärnbalken hjärnans största område, (komplex problemlösning, språk, människans viktigaste egenskap). Alla nervceller finns på plats när människan födds, 100-200 miljarder nervceller. Varje nervcell i sin tur har ca 2500 synapser. Redan i 2-3 årsålder finns, dvs. nya synapser bildas för att kontakta nys nervceller som tidigare inte var kontaktade. Från början har man alltså extremt många nervceller och synapser, men redan i tidig ålder börjar nervceller gallras ut, de nervceller so inte används. De nervceller vi använder får mer spelrum och energi för att utvecklas. Hur påverkar kunskaper om hjärnan vår undervisning? Det finns en del böcker som går ut på hur man ska anpassa undervisningen till det vi vet om hjärnan. Men, viss försiktighet krävs, vi vet inte allt om hjärnan, och det är inte alltid så att vår kunskap om hjärnan är direkt tillämpbar i undervisningen. MEN, hjärnan är ju mycket central för lärande och utveckling.
Piaget, från Schweiz, skapade en modell om hur människor gör för att skapa mening i sin värld genom att ta in och organisera information. Kognitiv utveckling är mycket mer än att lägga till fakta och idéer till existerande informationsförråd. Piaget menar att våra tankeprocesser ändras radikalt från barndom till vuxenålder. De förändras radikalt men långsamt. De förändras eftersom vi hela tiden försöker få en förbättrad förståelse för omvärlden. Piaget drog slutsatsen att vi ärver två grundläggande tendenser, det han kallar för konstanta funktioner. Dels tendensen till organisering, att kombinera, omkombinera, arrangera och omarrangera beteenden och tankar i två coherenta, dvs. sammanhängande, system. Den andra tendensen är tendensen till adaption, dvs. anpassning till omgivningen. Organisering Piaget menar att människan födds med tendenser till organisering, till att organisera sina tankeprocesser i psykologiska strukturer. Organisering och strukturer är viktiga begrepp i Piagets teori. De psykologiska strukturerna är de system vi har för att förstå och samspela med världen. Piaget använder ett speciellt namn för dessa strukturer: scheman. Man har olika scheman för olika saker, äta, stå i kö etc. Scheman är tänkandets grundande byggstenar i Piagets värld och tänkande. Adaption Utöver tendensen att organisera sina psykologiska strukturer så föds människan med en förmåga, tendens, att anpassa sig till världen, s.k. adaption. Adaption kan ske på två olika sätt: Assimilation; när människan använder befintliga scheman för att förstå världen. Världen passar in i scheman och scheman ifrågasätts inte och behöver inte ändras. Ackommodation; människan måste ändra sina scheman för att förstå världen. Man upptäcker något som inte passar i scheman och måste ändra scheman. Jämvikt Det handlar om jämviktsscheman. Enligt Piaget så är organisering, assimilation och organisation en delikat balansakt. Människan vill ha balans mellan dessa tre aspekter. Om balansen rubbas blir människan motiverad att skapa balans och det driver vår utveckling. Piagets teori är en stadieteori. Det finns enligt hans teori fyra stadier: Sensomotoriska stadiet, känner och rör på saker och ting. Använder smak, känsel, hörsel och andra typer av sinnen för att uppleva världen. I denna stadie lär vi oss att saker finns även om vi inte kan se dem eller höra dem för tillfället. Första viktiga steg i förmågan att kunna konstruera en mental representation, dvs. att kunna tänka på saker som inte är närvarande. Preoperationella stadiet, I slutet av det sensomotoriska stadiet kan barn använda många olika handlingsscheman. Så länge scheman blir knutna till fysiska handlingar, kanske inte
användas för att minnas från det förflutna, hålla reda på information eller planera inför framtiden. Det de behöver är operationer (centralt begrepp hos Piaget), eller handlingar som utförs mentalt snarare än fysiskt. I det pre-operationella stadiet blir barns tänkande mer avancerat, men är fortfarande långt ifrån utvecklat. Konkret-operationella stadiet, inträffar i ca. 6-7-årsåldern och håller på till ca. 11-12- årsåldern. Det handlar om konkreta operationer som barn sysslar med i denna ålder. Stadiets grundläggande egenskaper är att barn kan förstå världens logiska stabilitet. Och insikten finns att världen kan förändras och förvandlas men ändå bevara många av sina ursprungliga egenskaper. Formellt-operationella stadiet inträffar i 11/12-årsålder och pågår till vuxen ålder. Många elever stannar i förra stadiet, det konkret-operationella stadiet, men många fortsätter till detta stadie. Nya erfarenheter i skolan ställer krav på eleverna som inte kan lösas med konkreta operationer. Skillnaden mellan de konkreta och formella operationerna är att de formella operationerna inte handlar om hur det är utan handlar om hur det skulle kunna vara. Konkreta operationer handlar m hur saker är. Det är en viktig skillnad i tänkandets utveckling. Begränsningar i Piagets teorier Stadieteorin har blivit ifrågasatt. Barn utvecklas olika snabbt, de kanske befinner sig i ett stadie i ett avseende, men i ett annat stadie i ett annat avseende. Stadierna är inte så exakta. Piaget verkar ha underskattat speciellt yngre barns förmågor. Senare forskning visar att förskolebarn visat sig kunna klara av vissa typer av uppgifter som Piaget menar de inte borde ha karat av. Möjligen att Piaget gav lite för dåliga instruktioner (en teori som framförs). Piagets forskning bygger på europeiska barn, därför skulle hans teorier inte vara applicerbara till andra kulturer och barn i hela världen. Psykolog från Ryssland. Idag är det allmänt känt att kulturen formar den kognitiva utvecklingen hos barn genom att avgöra vad och hur barn lär sig om värden. = sociokulturell (eller sociohistorisk) teori om lärande. Främsta företrädare: Vygotskij. Han ansåg att mänskliga aktiviteter äger rum i kulturella sammanhang och kan inte förstås utanför dessa kulturella sammanhang. En av hans centrala idéer var att mentala strukturer och processer kan spåras till samspelet med andra människor. Det sociala samspelet är enligt honom mer än bara enkel verkan på kognitiv utveckling, i själva verket skapar det kognitiva strukturer och tankeprocesser. Han
föreställde sig utveckling som förvandlingen av sociala gemensamma aktiviteter till internaliserade processer. Tre teman i Vygotskijs idéer som förklarar hur sociala processer formar lärande och tänkande 1. Det individuella tänkandets sociala ursprung 2. Den roll kulturella redskap, särskilt språket, spelar i lärande och utveckling 3. Den proximala utvecklingszonen. 1. Det individuella tänkandets sociala ursprung: hur tanken i huvudet har sitt ursprung någonstans ute i samspel med de andra, så menar V att högre mentala processer, ex. tänkande, skapas och samkonstrueras först i aktiviteter där barnet och en eller fler personer deltar. Sedan internaliseras dessa processer av barnet och blir en del av barnets kognitiva utveckling. Det sociala samspelet var för V mer än bara samspel, mer än bara påverkan. Samspelet är enligt V ursprunget till flera mentala processer, ex. tänkande och problemlösning. 2. V menar att högre mentala processer medierades av, dvs. uppnås med hjälp av psykologiska redskap, ex. symboler tecken och språk. Dessa psykologiska redskap hjälper eleven att påskynda sin egen utveckling. Exempel: barn deltar i aktiviteter med vuxna eller andra mer kunniga barn, de utbyter idéer, sätt att tänka och framställa begrepp. De samkonstruerade idéerna, dvs. de idéer de skapar tillsammans med sin omgivning internaliseras sedan av barnet. De går från det yttre sammanhanget in till barnet. Barns kunskap, attityder och värderingar utvecklas genom att de gör till sin de sätt att tänka som deras kultur och deras nära och kära använder. Indoktrinering? Språket och det egocentriska talets roll. Språket är centralt för kognitiv utveckling eftersom det tillhandahåller ett sätt att uttrycka idéer och ställa frågor. Det skapas möjligheter att skapa kategorier och begrepp för tänkandet. Språket länkar även med det förflutna eftersom vi kan läsa om vad som har hänt förr i tiden. Språket befriar oss från den omedelbara aktuella situationen, här och nu, eftersom det genom språket vi kan prata om vad som har hänt förut och även spekulera om vad som kommer att hända i framtiden. V fäster betydligt större vikt än Piaget vid den roll som språket och lärandet hade i den kognitiva utvecklingen. Han ansåg att tänkande är beroende av tal, av tänkandets resurser och av barnets sociokulturella erfarenheter. V trodde att språket i sin egocentriska form styrde den kognitiva utvecklingen. Det betyder att språket var jätteviktigt för hur vi skulle utveckla vårt tänkande. Jämförelse av hur V och Piaget såg på egocentriskt tal: små barn talar för sig själva när de leker. Det kan hända både när de leker själva och i grupp. De talar entusiastiskt och ofta utan att samspela med andra barn. Det kallar Piaget för den kollektiva monologen. Allt det tal som är riktat mot sig själv kallar Piaget för egocentriskt tal. V hade en helt annnt syn på barnets egocentriska tal. Han menade på att muttrandet inte var ett tecken på omognad utan snarare en viktig del av den kognitiva utvecklingen genom att det stegvist förde barnet närmare självreglering, förmågan att planera, observera, och styra sitt eget tänkande och problemlösning. I början regleras barnets utveckling av att andra använde språk och andra tecken, t.ex. gester. Sedan lär sig barnet reglera andras beteenden genom att använda samma språkliga redskap (säga nej till andra och imiterar föräldrarnas röst). Barnet börjar sedan använda egocentriskt tal för att reglera sitt eget beteende, genom att säga nej till sig själv. Nejet blir kanske svagare och svagare tills det uttalas tyst inom barnet själv. Det blir ett självreglerande tänkande.
3. Den proximala utvecklingszonen: under varje steg i barns utveckling finns en mängd handlingar barn skulle klara av med lite hjälp, handlingar som ligger på gränsen till deras självförmåga. De behöver hjälp med ledtrådar, påminnelser, tips, instruktioner i vilken ordning de ska göra saker, osv. Vissa problem är utanför barns räckhåll. Men många handlingar skulle de klara av bara de fick hjälp och stöd. Den proximala utvecklingszonen är utrymmet mellan barnets nuvarande utvecklingsnivå och den utvecklingsnivå barnet skulle kunna nå om barnet fick hjälp (tips, instruktioner, etc) antingen från vuxna eller från jämnåriga. Om vi för samman Vs idéer om egocentriskt tal med hans idéer om den proximala utvecklingszonen, vad händer då? Dessa idéer stämmer väl överens. Vuxna använder ofta verbalt stöd och strukturer för att hjälpa barn lösa problem. Denna typ av stöd kallas för kommunikativa stöttor. Stödet kan sedan gradvist reduceras allteftersom barnet tar ledningen. Kanske genom att först ge signal genom egocentriskt tal och sedan som inre tal. Barnet kommer att lyckas ta sig fram längre i den proximala utvecklingszonen genom verbalt stöd från vuxna. Sedan gör de om detta verbala stöd från vuxna till egocentriskt tal och sedan till inre tal som man skulle kunna kalla för tänkande. Det är hur V får ihop idén om egocentriskt tal och utvecklingszonen. Skillnader i Ps och Vs tankar om lärandet och utvecklingens roll: P definierar utveckling som en aktiv konstruktion av kunskap. Han definierar lärande som att passivt bilda associationer, scheman t.ex. P intresserade sig för konstruktion av kunskap och ansåg att kognitiv utveckling måste komma före lärande. Barnet måste vara kognitivt redo för att kunna lära sig. V menar tvärtom, att lärande leder till utveckling, dvs. lärande kommer före utveckling. V menar att lärande är en aktiv process som inte behöver vänta på andra processer för att bli redo. Han menade att lärande var ett redskap i utveckling och att lärande för utveckling till högre nivåer av social interaktion är centralt för lärande. Idén att lärande för utveckling till högre nivåer innebär att andra människor, inklusive lärare spelar en viktig roll i kognitiv utveckling. Begränsningar i Vs teori: en del forskare menar att V gick för långt i hans idé om att allt lärande kommer från ett kulturellt och socialt sammanhang. Det finns modern forskning som visar att det faktum att barn förstår att om man lägger till så ökar mängden, det har inte V förklaring på. En annan brist är att han dog ung, 38 år, så mycket i hans teorier blev inte färdigt. Andra har tolkat V. Tyvärr blev det en samling lösa idéer som inte bakats ihop. Men haft stort inflytande. Fundera nu: vad är centralt hos P, vad är centralt med V? Förklara skillnaderna mellan dem med egna ord. Sammanfatta de centrala (i P resp V) med egna ord. Sammanfatta skillnaderna. Det förklarar mycket av det som händer i skolan. Man kan använda dem för att förstå världen.
Pedagogiska slutsatser utifrån Ps och Vs teorier. Implikationer för skolan. P gjorde inga speciella pedagogiska rekommendationer. Han gjorde studier, rekommenderade ingenting för skolan. V dog tidigt och hans teorier hann inte heller resultera i några pedagogiska rekommendationer. De rekommendationer som finns baserade på deras teorier är gjorda av andra. Finns en del vi kan lära oss av både P och V. P har visat att det är väldigt viktigt att lyssna på eleverna, observera dem och lära sig vilken nivå är de på, vilken stadium befinner de sig i, på vilken nivå ska man lägga undervisningen? Det är det som adresserar matchningsproblemet, dvs. man ger undervisning på en nivå som är utmanande men inte för svår, man matchar undervisningen till elevernas nivå. Ps centrala bidrag till pedagogiken är att elever konstruerar sin egen kunskap. Lärande är en konstruktiv process och därför bör lärare kontrollera att eleverna aktivt är engagerade i inlärningsprocessen i varje steg av den kognitiva utvecklingen. Av V kan vi bl.a. lära oss att det finns tre olika sätt att föra kulturella redskap från en person till en annan: 1. Man lär sig genom att imitera, man härmar 2. Man lär sig genom internalisering av en annan persons kunskap, dvs. man lär sig genom undervisning 3. Lärande genom samarbete, man skapar kunskap tillsammans med andra. En viktig del i Vs teori är att lärare måste göra mer än att bara arrangera omgivningen, eller tillhandahålla resurserna för att skapa möjlighet för eleverna att lära sig. Barn kan inte och förväntas inte heller kunna uppfinna eller återupptäcka den kunskap som redan finns i deras kultur. De bör i stället få vägledning och stöd i sitt lärande. De finns vissa idag som påstår att lärarens viktigaste uppgift är att skapa förutsättningar för lärande, att läraren ska var en service person eftersom läraren inte kan lära eleven någonting. V skulle mena att ett sådant antagande är felaktigt. Även modern forskning har visat att detta förhållningssätt till lärande är mindre effektiv. Vill man vara effektiv i sin undervisning då ser man till och undervisa eleverna. Både P och V skulle inskärpa vikten av att undervisning ska ske i den maniska mittzonen där det finns en matchning, dvs, en matchning mellan elevens intresse, eleven inte blir uttråkad (för lätt) men inte heller för svårt. Eleverna måste försättas i en situation där de behöver anstränga sig för att förstå men där de ändå kan fatta vad som händer. Ibland kan det vara en annan elev som har funderat ut hur man ska lösa problemet som är den bästa läraren och det innebär att det kan vara helt lätt att elever samarbetar. Även om läraren har ansvar för undervisningen kan den ske tillsammans med en jämnåring.
Språkets utveckling Alla barn i alla kulturer behärskar sitt språks komplicerade system, såvida det inte brister eller någon sorts funktionsnedsättning föreligger. Denna kunskap är anmärkningsvärd. För att föra en konversation måste barnen koordinera ljud, meningar, röstläge, ordsekvenser, volym, grammatiska regler och regler för turtagning. Trots det har barn vid 4-års ålder ett ordförråd på 1000-tals ord och den kunskap som krävs om de grammatiska reglerna för att föra ett samtal. Det är många faktorer som barn måste kunna för at kunna ett språk. Biologiska, kulturella och erfarenhetsbaserade faktorer. För att behärska ett språk måste barn kunna tolka andras intensioner så de kan lära sig orden, fraserna och begreppen. De måste också finna mönster i hur andra människor lär sig och använder dessa ord och fraser för att kunna bygga upp språkets grammatik. Huvudpoängen är att barn lär sig ett språk, de utvecklar andra kognitiva förmågor genom att aktivt försöka skapa mening i det som de hör samt söka efter mönster och skapa regler när de lägger det språkligapusslet. Barn i 2-3 års ålder kan använda ungefär 450 ord (deras aktiva ordförråd). Men de kan förstå många fler (passiva ordförråd). Vid 6 års åldern har det aktiva ordförrådet växt till ca, 2600 ord och det passiva ordförrådet till 20000 ord. Vissa forskare påstår att barn i skolåldern lär sig ca 20 ord om dagen. Pragmatik handlar om hur vi lämpligt använder språket för kommunikationen i olika sociala situationer, hur man går in och ur ett samtal, hur man skämtar avbryter eller anpassar språket till lyssnarna. När barnet pratar på olika sätt i olika sammanhang (tuffare mot hunden, snällare till lillasyster) visar barnet kunskap om språkets pragmatik. Ungefär i 5-årsålder utvecklar barnet en metaspråklig medvetenhet. Det innebär att deras förståelse fr språket och hur det fungerar blir mer explicit. De får kunskaper om själva språket i sig och hur det fungerar och blir redo för att studera och utveckla de regler som finns, de implicita/underförstådda. Processen fortsätter livet ut i takt med att man blir bättre på att använda språket.