Implementering av partikelverb för projektet Datorstödd inlärning av grammatik och språkteori

Transkript

1 Stockholms Universitet 1996 Institutionen för Lingvistik Implementering av partikelverb för projektet Datorstödd inlärning av grammatik och språkteori Beáta Megyesi Påbyggnadskurs i datorlingvistik C-uppsats, 10 poäng Handledare: Gunnel Källgren och Björn Rauch i

2 Abstract The purpose of this study is to expand an already existing, but not complete, grammar to handle Swedish Verb-Particle combinations. The term Swedish Verb-Particle is used to refer to verb phrases consisting of a simple verb followed by a verbal particle, as in slå upp (telefonnumret) look up (the phone number). The syntax of such verb phrases and the position of verbal particles in a main clause is described and their dependency structure is examined on the basis of an empirically based investigation. The main idea is to consider verbal particles as functions, rather than as parts of speech. I argue that, in syntactic dependency, the particle is dependent on the verb, unlike in semantic dependency where the particle is analyzed as a part of the verb to which it is attached. Theoretical and practical problems involved in implementing verbparticle combinations into a Swedish grammar model is discussed. The model used is based on Object-Oriented Programming, dependency grammar and unification, and is explained in some detail. This Swedish grammar model is part of the project "Computer-aided learning of grammar and language theory" at the University of Stockholm and is intended as an instrument for learning and understanding grammar and linguistic theory. ii

3 INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1 INLEDNING PROJEKTBESKRIVNING UPPSATSBESKRIVNING GRAMMATIKMODELLEN OBJEKTORIENTERING Centrala begrepp Ett exempel DEPENDENSGRAMMATIK OCH VALENSTEORI Dependensgrammatik Valensteori UNIFIERING BESKRIVNING AV GRAMMATIKMODELLEN Särdragsmatriser Strukturer Dependenter PARTIKELVERB KATEGORISERING AV PARTIKELVERB PARTIKELVERBS SEMANTIK VERBPARTIKLAR Partiklar som kategori eller som funktion? PARTIKELNS POSITION DETEKTERING AV LÖST SAMMANSATTA PARTIKELVERB PARTIKELVERB OCH REFLEXIVA PRONOMINA TRANSITIVITET PARTIKELVERBS DEPENDENSSTRUKTUR PROGRAMBESKRIVNING PROGRAMMET Lexikon Verb Prepositioner Adverb EN ANNAN TÄNKBAR LÖSNING UTVÄRDERING OCH FORTSATT ARBETE BIBLIOGRAFI APPENDIX APPENDIX APPENDIX 3A APPENDIX 3B iii

4 1 Inledning 1.1 Projektbeskrivning Denna uppsats ingår i projektet 'Datorstödd inlärning av grammatik och språkteori' 1 som är under utveckling vid institutionen för lingvistik vid Stockholms Universitet. Syftet med projektet är att skapa ett datorstött verktyg för inlärning av grammatik och språkteori. Verktyget är i första hand avsett att användas av studenter i lingvistik men lämpar sig även för studenter vid olika språkinstitutioner. Programmet är tänkt som en hjälp för att förstå teoretiska frågor kring språk (Rauch, 1995b). Verktyget är språkoberoende såtillvida att det skall kunna appliceras på ett godtyckligt språk under förutsättning att det definieras en grammatik samt ett lexikon för språket i fråga. Verktyget är även oberoende av grammatikmodellen förutsatt att det utvecklas en mjukvara som är kompatibel med verktyget (Rauch, 1995b). Verktyget bygger på en grammatikformalism som är baserad på objektorientering, unifiering och dependensgrammatik. Formalismen beskriver de syntaktiska och semantiska relationerna mellan orden. Under uppsatsarbetet har projektet varit under utveckling och för att testa formalismen har det dels tagits fram en exempelgrammatik för svenska språket, vilken jag i fortsättningen kommer att kalla för grammatikmodellen, dels en editor för att underlätta användandet av grammatikmodellen. I byggandet av den svenska grammatiken har jag varit verksam. 1.2 Uppsatsbeskrivning Uppsatsens syfte är att komplettera den redan befintliga men ej fullständiga grammatikmodellen med partikelverb, närmare bestämt att analysera partikelverbs syntax genom att exempelvis jämföra ordföljden hos partikelverb och hos simplexverb (motsvarande verb utan partikel), att undersöka partikelverbens dependensstruktur och sist men inte minst att implementera partikelverb i grammatikmodellen. Målet är att exemplifiera hur grammatikmodellen används genom att hitta ett av de olika sätt på vilket partikelverb kan implementeras i denna modell. Uppsatsen struktureras efter de stora områdena som jag ovan beskrivit. Kapitel 2 ger en omfattande beskrivning av grammatikmodellen. Där ingår en kortfattad introduktion till objektorientering, 1 För projektet ansvarar prof. Benny Brodda och projektanställd är Björn Rauch som även är en av mina handledare. 1

5 dependensgrammatik och unifiering. I kapitel 3 ges en generell beskrivning av partikelverb där bl.a. partikelverbs position och dependensstruktur behandlas. Kapitel 4 innehåller kompletteringen av grammatikmodellen och i kapitel 5 ges en utvärdering samt förslag på fortsatt arbete. 2

6 2 Grammatikmodellen I det här kapitlet kommer jag att ge en beskrivning av grammatikmodellen och dess byggstenar: objektorientering, dependensgrammatik och unifiering. Låt mig först presentera grammatikmodellens byggstenar, sedan grammatikmodellen. 2.1 Objektorientering Objektorienterad programmering är en metodik för datorprogrammering och systemutveckling där ett program betraktas som en modell av en verklig eller imaginär fysisk värld av objekt. Objektorientering har fått stor användning för grafiska arbetsstationer och persondatorer där det är naturligt att beskriva det som syns på skärmen som objekt. Simula, som publicerades 1973 och som fick stor spridning inom Norden, var det första programspråk som rymde objektorienterade begrepp. Termen objektorientering kom dock först kring 1980 med programspråket Smalltalk. Sedan dess har objektorienterade programspråk ökat i popularitet och antal (NE, 1994). Exempel på moderna objektorienterade programspråk är C++ och Prolog++ i vilka grammatikmodellen är skriven Centrala begrepp Centrala begrepp i objektorienterad programmering är: klass, objekt, instans, metod, nedärvning, överskrivning samt inkapsling. En klass är en abstrakt datatyp som kan ses som en beskrivning av (en mall för) konkreta objekt, s.k. instanser av klassen. Klasserna innehåller en beskrivning av vilka data (attribut) och vilka metoder instanserna skall ha. En metod hos ett objekt är en procedur/funktion, som endast opererar på objektets egna data. Klasserna bildar en hierarki genom att varje ny klass definieras som en underklass till noll, en eller flera tidigare definierade klasser. Utöver sina egna attribut och metoder ärver en klass alla attribut och metoder från sina överordnade klasser vilka i sin tur har ärvt alla attribut och metoder från sina överordnade klasser... Detta kallas för nedärvning. En instans av en klass får klassens egna och alla dess nedärvda egenskaper. Om klassen A har en metod, vars namn är M, och B är en underordnad klass till A, medför arvsmekanismen att B får en metod vars namn är M. Om inget annat anges är det metoden som är definierad i A som 'knyts' till namnet M. Det finns en möjlighet att definiera om (specialisera) M i B. Detta kallas för att överskriva M i B. Om C i sin tur är en 3

7 underordnad klass till B kommer C:s ärvda metod M vara den som definieras i B (om inte C i sin tur gör överskrivning). Jag har tidigare nämnt att ett objekts metoder endast opererar på objektets egna data. Det är möjligt och vanligt att ett attribut hos ett objekt är en referens eller en pekare till ett annat objekt. Om objektet A har ett attribut som refererar till objektet B är det möjligt att en metod hos A, via sin referens till B, kan manipulera attribut i B. A:s metod kan alltså indirekt manipulera attribut i B trots att A:s metod bara får 'operera på egna data'. Detta strider mot andemeningen i att 'metoder endast opererar på egna data'. Man kan undvika detta genom att i stället låta A:s metod, via referensen till B, anropa en metod i B 2 så att B manipulerar sina egna attribut. Man vill m.a.o. att varje objekts metoder bara skall operera på objektets egna data. Detta kallas för inkapsling. Fördelarna med detta är många. Till exempel behöver A inte känna till hur B:s data är organiserade och hur B:s metoder fungerar. Det enda A behöver veta är vilka metoder B har och vad resultatet av dessa metoder är. Systemet blir därigenom modulärt. En slogan skulle kunna vara 'Sköt du ditt så sköter jag mitt'. Sammanfattningsvis följer en definition för objektorienterad programmering av Grady Booch: Object-oriented programming is a method of implementations in which programs are organized as cooperative collections of objects, each of which represents an instance of some class, and whose classes are all members of a hierarchy of classes united via inheritance relationships. (Booch, 1994) Ett exempel För att förklara ovan nämnda begrepp lite närmare i en grammatisk kontext skall jag belysa dem med ett förenklat exempel. I grammatiska sammanhang är det som svarar mot metoder snarare klassens syntaktiska och semantiska 'funktion'. Verb attribut: tempus funktion: [subjekt,_] 2 'A skickar ett meddelande till B' skulle en objektorienterad programmerare säga. 4

8 Transitiva verb attribut: funktion: [_, direkt objekt] Intransitiva attribut: funktion: verb Hjälpverb attribut: funktion: [verb, komplement] Temporala hjälpverb attribut: funktion: Modala hjälpverb attribut: funktion: Figur A Klassen Verb:s möjliga underklasser i en hierarki verb är en klass som till exempel kan innehålla attributet tempus och funktionen att den tar ett subjekt. transitiva verb är en underklass till verb som förutom att den ärver egenskaperna från verb även har funktionen att den tar ett direkt objekt. Andra möjliga underklasser till verb skulle till exempel kunna vara intransitiva verb eller hjälpverb som i sin tur skulle kunna ha underklasserna temporala hjälpverb och modala hjälpverb, etc. Instansen (ordet) behöver av klassen transitiva verb har egenskapen att den tar ett direkt objekt men har även de egenskaper som transitiva verb har ärvt av verb, nämligen att behöver tar ett subjekt och har tempus (= presens). 2.2 Dependensgrammatik och valensteori Den andra centrala idén hos grammatikformalismen bygger på dependensgrammatik och valensteori vilka sedan 50-talet har varit centrala inom de östeuropeiska och de tyskspråkiga länderna. Först under senare år blev de populära i Norden och inom den engelskspråkiga lingvistiken. Grundaren till dependensgrammatiken anses vara Lucien Tesnière. Denna teori har senare utvecklats för användning vid automatisk syntaxanalys. Studiet av ords valens har utvecklats särskilt inom dependensgrammatiken. 5

9 Avsnitten nedan innehåller en kort sammanfattning av dependensgrammatik och valensteori, vilka bygger på Mel'cuk (1988), Nikula (1986) och Somers (1987) Dependensgrammatik Dependensgrammatiken är en grammatisk beskrivningsmodell som är baserad på relationen mellan satsens element: relationen mellan det styrande elementet, det s.k. huvudet och dess dependenter, d.v.s. det/de ord som är avhängiga av huvudet. Satsens struktur är ett system av sådana huvud-dependentrelationer. Huvud-dependentrelationer brukar representeras i en trädstruktur (se figur 2), där noderna är ord och bågarna är relationer och där huvudet står 'ovanför' sin dependent. Observera att ett ord A, som är dependent till ett ord B självt kan vara huvud till ett annat ord C. En huvuddependentrelation är binär och riktad. Ordningen mellan dependenter spelar inte någon roll vilket innebär att ordföljd inte markeras i ett dependensträd (åter till figur 2 nedan). Detta är viktigt att komma ihåg inför den detaljerade beskrivningen av grammatikmodellen. sk r iv er sk r iv er stu den ten u p p sats u p p sats stu den ten en en Figur B Två likvärdiga dependensträdstrukturer för satsen Studenten skriver en uppsats. Satsens syntaktiskt styrande ord är det finita verbet. Verbet är det syntaktiska huvudet i en sats som är en exocentrisk konstruktion, vilket innebär att 'centrumet' inte ensamt kan utgöra hela konstruktionen men är en förutsättning för konstruktionens övriga delar. I exocentriska konstruktioner är det det logisk-semantiska predikatet som är dominerande. Till exempel kan satsen Flickan dricker vatten skrivas logisktsemantiskt, m.a.o. i form av propositioner, som DRICKER(flickan, vatten). Predikatet är verbet dricker och argumenten är flickan samt vatten vilka uppträder som dependenter i den syntaktiska strukturen. Argumenten i den logisk-semantiska strukturen är syntaktiskt avhängiga element i exocentriska konstruktioner (Nikula, 1986). Figur 3 visar dependensrelationer mellan huvudet och dess dependenter. Den syntaktiska och den semantiska dependensrelationen för satsen Flickan dricker vatten är lika. 6

10 dr ick er f lick an v atten Figur C Dependensrelationer mellan huvudet och dess dependenter för satsen Flickan dricker vatten. Ett annat exempel på en exocentrisk konstruktion är prepositionsfraser (PP). Exempelvis kan prepositionen på i frasen på stranden inte stå för hela konstruktionen. Prepositioner uppträder som huvud i PP. Trädet nedan visar dependensstrukturen för satsen Flickan dricker vatten på stranden. dr ick er f lick an v atten p å str an den Figur D Dependensstrukturen för satsen Flickan dricker vatten på stranden. Endocentriska konstruktioner definieras, till skillnad från exocentriska konstruktioner, som konstruktioner med ett 'centrum' som kan utgöra hela konstruktionen. Centrumet är även här en förutsättning för konstruktionens övriga delar. Om vi bygger ut satsen ovan, närmare bestämt nominalfrasen vatten med kallt vatten får vi en endocentrisk konstruktion eftersom nominalfrasen kallt vatten kan ersättas av ett substantiv eller ett pronomen medan adjektivet kallt inte ensamt kan utgöra hela nominalfrasen. Substantivet vatten är nominalfrasens centrum. Logiskt-semantiskt kan kallt beskrivas som predikat till vatten, alltså KALLT(vatten) och syntaktiskt är argumentet huvudet till predikatet. Skillnaden mellan syntaktisk dependens, som anges av heldragna pilar, och logisk-semantiska predikat-argumentrelationer, som anges av streckade pilar, visas i figur 5 (Nikula, 1986). dr ick er Kalle v atten k allt Figur E Skillnaden mellan syntaktiska (heldragna pilar) och logisk-semantiska predikat-argument relationer (streckad pil) för satsen Kalle dricker kallt vatten. 7

11 Dependensgrammatiken är framför allt en syntaktisk teori men under den senaste tiden har det utvecklats semantisk och även morfologisk dependens eftersom det är problematiskt att fullständigt analysera en sats utan att ta hänsyn till semantisk och morfologisk information. Mel cuk skiljer mellan yt- och djupsyntaktisk dependensstruktur. Den ytsyntaktiska dependensstrukturen motsvarar den syntaktiska dependensstrukturen, där varje ord representeras av exakt en nod i trädet till skillnad från semantisk dependens som har motsvarighet i den djupsyntaktiska dependensstrukturen där varje ord kan tilldelas en eller flera noder. Det har konstaterats att i endocentriska konstruktioner är semantiska predikat dependenter medan i exocentriska konstruktioner semantiska predikat uppträder som huvud. De är valensbärande element, vars innebörd kommer att förklaras i nästa avsnitt Valensteori Valens är en grammatisk term för ett verbs, substantivs eller adjektivs egenskap att förutsätta andra satsled med en viss form, en viss syntaktisk funktion samt en viss betydelse. Huvudet har en viss valens, m.a.o. det förutsätter eller möjliggör vissa typer av dependenter, s.k. fyllnadsled eller komplement. Ett fyllnadsled är en bunden bestämning till verbet (Somers, 1987). En nominalfras (NP) bär exempelvis en specifik grammatisk och semantisk relation till ett verb och dess närvaro krävs av verbet. I satsen Pelle lade glaset på bordet är NP:n glaset och PP:n på bordet fyllnadsled till verbet lade och NP:n bordet i sin tur är fyllnadsled till prepositionen på. Verbet lägga omfattar alltså tre led: den som lägger något (subjektet), det som läggs (objektet) och den plats dit objektet läggs (adverbial med på). Fyllnadsled som omfattas av ett verbs valens kallas för aktanter. Antalet aktanter, som ett verb kan ta, varierar mellan noll och tre. Sålunda kan vi dela in verb i fyra underklasser; icke-valenta, monovalenta, divalenta samt trivalenta verb. Icke-valenta verb, som namnet tyder på, har inga aktanter. Dessa verb tar formella subjekt, vilka inte har aktantstatus 3. Sådana verb är exempelvis 'regna' och 'snöa'. Monovalenta verb har en aktant och brukar vara intransitiva (t.ex. falla). Divalenta verb har två aktanter och är oftast transitiva (t.ex. behöva). Trivalenta verb har tre aktanter och brukar vara ditransitiva (t.ex. ge). Det finns tre typer av aktanter: den första brukar associeras till subjektet, den andra till det direkta objektet medan den tredje till det indirekta objektet (Somers, 1987). 3 Diskussionen kring huruvida icke-valenta verb är syntaktiskt monovalenta och semantiskt icke-valenta, se Somers,

12 Att verb är intransitiva, transitiva eller ditransitiva följer av deras valens. Antalet aktanter som ett visst verb kan ta är mindre eller lika med verbets valens. Detta innebär att om verbet t.ex. har valens 2 kan det förekomma antingen med en aktant som i exempel (1) eller med två aktanter som i exempel (2). Ett fyllnadsled kan sålunda vara obligatoriskt eller fakultativt. Till verbet 'läser' är fyllnadsledet Kalle obligatoriskt medan boken är fakultativt. (1) Kalle läser. subjekt verb (2) Kalle läser boken. subjekt verb objekt (3) Kalle läser boken på tåget. subjekt verb objekt adverbial Vi kan komplettera sats (2) ovan med ett adverbial, som i exempel (3). Vi får då ytterligare ett led som inte är lika bundet till verbet som subjektet och objektet. Dessa kallas för tilläggsled eller adjunkter. Adjunkter är fria aktanter, ofta adverbial som uttrycker temporala eller lokala relationer, som modifierar det lexikala huvudet och som kan utelämnas av talaren. Det finns ett antal test för att skilja dels mellan obligatoriska och fakultativa fyllnadsled, dels mellan fyllnadsled och tilläggsled, ty en skarp gräns är svårt att dra, men presentationen av dessa avstår jag ifrån och hänvisar den intresserade läsaren till Nikula (1986) eller Somers (1987). 2.3 Unifiering I grammatikmodellen binds dependenten till sitt huvud genom unifiering. Unifiering är en formell process som kombinerar två kategorier till en och används för att komplettera ofullständiga strukturer. Två kategorier kan unifieras om dessa inte innehåller motsägande information. Den resulterande kategorin får all information som finns i de ursprungliga kategorierna. Huvudet i grammatikmodellen äger en struktur eller en mall vilken dependenten kan unifieras med. Dependenter kan också vilja ställa krav på sitt huvud. Ett exempel på det är när dependenten blir huvud i den semantiska dependensstrukturen, se figur 5 i föregående avsnitt. Hur unifieringen går till i grammatikmodellen återkommer vi till i avsnitt

13 2.4 Beskrivning av grammatikmodellen Toppklassen i grammatikmodellen är word som bl.a. är förälder till klasserna verb, noun, adjective, preposition, etc. Längst ner i klasshierarkin finns de objekt som skall representera de konkreta orden, t.ex. läsa1 4, flickan1. Denna del av klasshierarkin kallas lexikon. Dessa klasser har bl.a. ett attribut value som innehåller ordet (textsträngen) som skall matchas i inputsträngen. Om exempelvis inputtexten är 'flickan vill läsa' skapar programmet en lista av tre instanser av klasser vars value-attribut i tur och ordning är 'flickan', 'vill' och 'läsa'. Detta kan normalt göras på flera sätt. Programmet prövar alla möjligheter. Med varje sådan lista försöker sedan programmet med hjälp av unifiering att uppfylla alla specifikationer som finns i dessa tre objekt. Dessa specifikationer, som kan vara egna och ärvda är syntaktiska och semantiska relationer/egenskaper, som t.ex. ordföljd samt syntaktisk och semantisk dependens. När och om en sådan lista (hela listan) uppfyller en viss specifikation genereras output, bl.a. bestående av dependensstrukturen. Ett urdrag ur det ursprungliga programmet återfinns i Appendix 3A. Informationen som objekten innehåller är av tre slag: särdragsmatriser, strukturer och dependenter Särdragsmatriser Särdragsmatriser består av särdrag-värdepar som kan vara av följande typ: taggar (tags), länkar och huvud (head) (Rauch, 1995b). I den formella grammatiken har taggar följande utseende: <särdrag> = <värde> Taggar är syntaktiska och semantiska egenskaper som kan anta värden i en ändlig fördefinierad lista, en så kallad 'feature declaration', t.ex. särdraget number som kan anta värdena singular, plural; tensed som kan anta värdena true respektive false och animate som kan anta värdena human, animate, common, material eller inanimate. Även mera komplexa högerled är tillåtna, t.ex. att särdraget har två tillåtna värden. Tanken är att man skall kunna lägga till egna särdragsbeskrivningar ('feature declarations') för att kunna klara av komplexare input. I den formella grammatiken har länkar följande utseende: <syntaktisk_funktion> = <hjälp_funktion> <hjälp_funktion> = <semantisk_funktion> 4 Anledningen till att klassen heter läsa1 i stället för läsa är att det finns flera betydelser av ordet: jämför 'läsa boken' och 'läsa vid universitetet'. 10

14 Det är länkarna (och strukturerna som anger ordföljd, se avsnitt 2.4.2) som anger relationerna mellan objekten och det är via dessa som objekten kan ställa krav på varandras särdrag. En länk är en pekare till andra objekt. Man skiljer mellan två typer av länkar, semantiska länkar och hjälplänkar. Semantiska länkar anger semantisk dependens. I grammatikmodellen motsvaras semantiska länkar av arg1, arg2, arg10 5. Dessa benämningar står för semantiska argument (agent, patient, etc.) och har valts för att de är neutrala. Hjälplänkar används för att från den syntaktiska nivån möjliggöra den semantiska länkningen. Införandet av hjälplänkar är en metod för att splittra upp komplexiteten hos relationen mellan syntax och semantik. En närmare förklaring följer i nästa avsnitt. Exempel på hjälplänkar är deep_subject, deep_object, deep_complement och deep_modifier. Länkningen sker alltså i tre nivåer (se figur 6); från den syntaktiska via hjälpnivån till den semantiska nivån. semantiska syntax hjälplänkar hjälpnivå länkar semantik Figur F Länkning via tre nivåer; från den syntaktiska till den semantiska via hjälpnivån Det finns även en tredje typ av särdrag-värdepar där särdraget är head och dess värde är en särdragsmatris. Särdragen i särdragsmatrisen är krav på objektets (dependentens) huvud (Rauch, 1995b) Strukturer Strukturer används för att matcha en viss ordföljd och att ställa villkor på de syntaktiska dependenterna. Det skall anges en struktur för varje möjlig ordföljd. En struktur har den allmänna formen structure(<ordföljd>) <villkorsblock>. Detta skall förstås som "ordföljden kan tillämpas om ordet uppfyller villkoren" (Rauch, 1995b). Betrakta följande exempel på en struktur i klassen verb: (1) structure(subject, me) syntactic_argument(subject, noun) 5 Numreringen syftar på en viss klassificering av semantiska dependenter. 11

15 case = nominative; subject = deep_subject; fundament = subject; tensed = true; me syftar på verbet självt och subject är en referens till ordet till vänster om verbet. Det syntaktiska argumentet till verbet, d.v.s. dess dependent, är subject och syntactic_argument används för att ställa krav på subject. I det här fallet skall subject vara en instans av klassen noun och dess case skall vara nominative. Raden subject = deep_subject; betyder att me:s (verbets) hjälplänk deep_subject skall peka på subject, m.a.o. verbets djupsubjekt är subjektet. De sista två raderna är särdrag-värdepar av typen tagg som är krav på me (verbet). En klass kan innehålla flera strukturer. Programmet provar alla strukturer som klassen innehåller. Ett exempel på en mer komplex konstruktion är följande struktur i klassen transitive (en underklass till verb): (2) structure(verb, direct_object) syntactic_argument(direct_object, noun) case = accusative; direct_object = deep_object; deep_object = arg2; deep_subject = arg1; diathesis = active; I stället för me kan man ha en överordnad klass i strukturens ordföljd. I exempel (2) står det verb (en överordnad klass till transitive) i stället för me. Detta betyder att me först skall matcha någon struktur i den överordnade klassen verb, t.ex. strukturen (1) ovan, för att sedan matcha me på verb:s plats i strukturen (2). För att förtydliga hur unifieringen går till betraktar vi följande exempel. Den givna inputmeningen är 'flickan läser boken'. Detta input ger upphov till en lista av instanser av klasser i lexikonet som är tre konkreta objekt. För enkelhets skull kallar jag dessa objekt för FLICKAN, LÄSER respektive BOKEN. LÄSER är en instans av en underklass till transitive och därför är strukturen (2) en av de strukturer som programmet försöker matcha. Eftersom det där står verb i stället för me måste alltså programmet först matcha LÄSER i en struktur i den överordnade klassen verb, i vårt fall strukturen (1). I denna struktur unifieras subject med objektet till vänster om LÄSER, d.v.s. med FLICKAN. Eftersom FLICKAN är en instans av en underklass till noun och FLICKAN:s case får anta värdet nominative (enligt lexikonet), kan FLICKAN unifieras i 12

16 syntactic_argument klausulen. LÄSER:s deep_subject länk sätts att peka på FLICKAN och LÄSER:s särdrag fundament och tensed sätts till subject respektive true (observera att detta subject inte refererar till FLICKAN utan är ett av de värden som tagget fundament kan anta). Nu återvänder vi till struktur (2). Här unifieras direct_object med objektet till höger om LÄSER, d.v.s. med BOKEN. Analogt med hur det gick till i den förra strukturen kan BOKEN unifieras i syntactic_argument klausulen eftersom BOKEN är en instans av en underklass till noun och accusative enligt lexikonet är ett tillåtet värde för case. LÄSER:s deep_object länk sätts att peka på BOKEN. Sedan sätts LÄSER:s semantiska länkar; arg2 sätts till det som deep_object refererar till, d.v.s. BOKEN, och arg1 sätts till det som deep_subject refererar till, nämligen FLICKAN (denna länk sattes ju i struktur (1)). 13

17 Det här är ett exempel som visar varför hjälpnivån behövs. I struktur (2) finns det ingen syntaktisk information kvar om subjektet, som matchats i struktur (1). Därför skulle vi inte kunna sätta den semantiska länken arg1 om vi inte hade tillgång till hjälplänken deep_subject. I struktur (1) däremot är det inte möjligt att veta vilken semantisk länk som skall referera till subject eftersom vi inte vet om diathesis är active eller passive 6. Om verbet är transitivt och aktivt som i struktur (2) skall subjektet länkas till arg1 till skillnad från passiva konstruktioner, där subjektet skall länkas till arg2 (se Appendix 3A). Efter denna utvikning återgår vi till vårt exempel. Till sist sätts LÄSER:s diathesis tagg till active. Unifieringen lyckades och därför produceras output, de syntaktiska och semantiska dependensträden, vilka i detta fall är identiska: läser f lick an b ok en Figur G Identisk syntaktisk och semantisk dependensstruktur för satsen Flickan läser boken. Eftersom det syntaktiska och det semantiska trädet i det här fallet är identiska verkar hjälpnivålänkarna onödiga men i det allmänna fallet behövs de för att sätta de semantiska länkarna. Objekten sätter alltid sina egna semantiska länkar medan hjälpnivålänkarna kan sättas av objektet självt eller av andra objekt. Om inputmeningen är 'flickan läser inte boken', så är de enda förekommande syntaktiska "länkarna" (referenser som fås från ordföljden i den matchade strukturen) illustrerade i bilden nedan. läser f lick an in te b ok en Figur H Syntaktiska länkar för satsen Flickan läser inte boken. Objektet 'läser' är med andra ord det enda objekt som överhuvudtaget känner till de andra objektens existens. 6 Hos passiva verb framträder det underliggande objektet som subjekt medan det underliggande subjektet antingen saknas eller är uttryckt som prepositionsobjekt, som t.ex. Pelle köper maten --> Maten köps (av Pelle). 14

18 in te läser f lick an b ok en Figur I Semantiska länkar för satsen Flickan läser inte boken. Eftersom det semantiska trädet (figur 9) har 'inte' som huvud, måste objektet 'inte' få informationen att dess semantiska länk skall referera till objektet 'läser'. Det enda objekt som kan förmedla denna information är 'inte' och därför sätter objektet 'läser' 'inte':s korresponderande hjälplänk till objektet 'läser' självt Dependenter Som vi tidigare har sett finns det två typer av dependenter; syntaktiska och semantiska. I exemplen på strukturer ovan fanns följande konstruktion: syntactic_argument(<syntaktisk_funktion>, <ordklass>) <särdragsmatris> Denna används för att ställa krav på en syntaktisk dependent inuti en struktur. En liknande konstruktion (som inte förekommer ovan) är semantic_argument(<arg_id>, <ordklass>, <arg_typ>) <särdragsmatris> som används till att ställa krav på en semantisk dependent. <arg_id> är en semantisk länk, t.ex. arg1 eller arg2 i exemplen ovan. <arg_typ> talar om om argumentet är ett obligatoriskt eller fakultativt fyllnadsled. En närmare beskrivning av dessa gavs i avsnittet om valens. 15

19 3 Partikelverb Ett partikelverb är ett sammansatt verb, som består av ett verb och en partikel. Denna beskrivning är dock otillräcklig eftersom begreppet partikel definieras på olika sätt i facklitteraturen. I det här kapitlet skall jag dels utreda begreppet partikel, dels beskriva de syntaktiska egenskaper hos partikelverb som är relevanta för grammatikmodellen. Det finns många olika beskrivningssätt men ingen generellt accepterad analys av partikelverb i facklitteraturen. Orsaken till det, enligt Norén (1990), är att partikelverb av germansk typ inte finns i latin, samt att partikelverb både innehållsligt och frekvensmässigt genomgått en omfattande utveckling i modern tid. Först kommer en beskrivning av partikelverbs kategorisering som sedan följs av en kort sammanfattning av partikelverbs semantik. För att kunna identifiera och beskriva partikelverb diskuteras partikelbegreppet. Därefter ges en generell beskrivning av partikelverbs placering i huvudsatser. Reflexiva pronomina och transitivitet i partikelverbkonstruktioner tas upp. Sist behandlas partikelverbens dependensstruktur. 3.1 Kategorisering av partikelverb Att använda verb och partikel är strukturellt möjligt i det svenska språket i alla kontexter där ett enkelt verb kan förekomma. Norén (1990) kategoriserar partikelverb på följande sätt: fast sammansatta, löst sammansatta och varierande sammansatta. Hos fast sammansatta partikelverb (t.ex. avlida, tillåta, undersöka) kan man inte skilja prefixet från verbet utan att det sammansatta verbet förlorar sin mening. Dessa verb har alltså ett 'oskiljbart' prefix. Sådana prefix är bl.a. an-, be-, er-, för-, här-, miss-, sam-, um-, van- och å-. Hos löst sammansatta partikelverb (t.ex. hoppa till, passa på, rå för) är partikeln skild från verbet. Varierande sammansatta partikelverb (t.ex. uppdra - dra upp, avbryta - bryta av, förbigå - gå förbi) kan förekomma både som fast och som löst sammansatta, ofta med variation i betydelsen. I fortsättningen kommer jag att koncentrera mig på de löst sammansatta partikelverben. De fast sammansatta partikelverben utgör inget problem eftersom dessa syntaktiskt inte skiljer sig från övriga verb. 3.2 Partikelverbs semantik 16

20 Partikelverb representerar lexikaliskt enhetliga begrepp eller lexikala enheter och kan därför betraktas som lexikaliserade fraser (Norén, 1990). Partikelverbens betydelse kan mer eller mindre härledas från konstituenternas betydelse, m.a.o. de kan vara mer eller mindre lexikaliserade. Vi kan placera partikelverben på en lexikaliseringsskala vars ena pol utgörs av 'rena' syntaktiska konstruktioner vars betydelse nästan helt överensstämmer med konstituenternas betydelse (gå förbi, bryta av, fylla i, köra bil) och vars andra pol består av idiom, d.v.s. betydelsen har inte någonting att göra med konstituenternas betydelse (hosta upp, äga rum, tappa huvudet). Ett och samma partikelverb kan befinna sig på flera punkter av skalan (Ekberg, 1989). Exempelvis är partikelverbet skjuta upp en ren syntaktisk konstruktion i satsen 'De skjuter upp en raket' medan samma verb är idiom i satsen 'De blev tvungna att skjuta upp resan p.g.a. det dåliga vädret'. Ett och samma partikelverb kan alltså ha både en konkret och en eller flera speciella betydelser. Det kan finnas likheter och skillnader i betydelse mellan ett löst sammansatt och ett fast sammansatt partikelverb med samma partikel. Skillnaden består ofta i att det löst sammansatta partikelverbet har en konkret betydelse medan det fast sammansatta verbet bär en abstrakt, överförd betydelse (gå förbi - förbigå, stryka under - understryka, veckla ut - utveckla). I vissa fall betyder ett löst och ett fast sammansatt partikelverb med samma partikel helt olika saker (avta - ta av), (Bodegård, 1985). I Appendix 1 finns över 60 partiklar tillhörande ordklasserna adverb och preposition listade. Det finns en stor frihet i kombinationsmöjligheterna mellan verb och partikel. Partikeln på kan kombineras med exempelvis verbet lägga, sätta, skriva, o.s.v. Verbet lägga kan kombineras med partikeln på, av, upp, o.s.v. Det vore intressant att veta om man utifrån en semantisk modell kunde beskriva vilka partiklar som kan kombineras med vilka verb och på vilket sätt en viss partikel ändrar ett verbs betydelse. Ett antal försök har gjorts men de beskriver endast ett fåtal partiklar i kombination med ett fåtal verb, (se Norén, 1990 och Ekberg, 1989). 3.3 Verbpartiklar Termen partikel är en vag språkvetenskaplig term för oböjligt småord och kan användas bl.a. för ordklasserna adverb, preposition, konjunktion, subjunktion, interjektion och infinitivmärke. Till verbpartiklar räknas i första hand betonade adverb och betonade prepositioner. Även ord från andra ordklasser kan betraktas som verbpartiklar, såsom oböjda substantiv som i åka tåg, köra bil, slå vakt, vissa adjektiv som i gå lös(t), particip som i göra gällande och prepositionsfraser som i gå till spillo (Norén, 1990). Jag kommer att 17

21 koncentrera mig på betonade prepositioner och adverb och för enkelhetens skull kommer jag att benämna dem som partiklar i stället för verbpartiklar. En partikel kan antingen sitta ihop med verbet som i påbörja och avsluta eller vara lös från verbet som i skriva av och i gå på. Löst sammansatta partiklar bildar en betydelsemässigt enhetlig förbindelse med ett föregående obetonat, trycksvagt verb. De är oböjda, kan inte expanderas med relativa bisatser och har inte artikel, se exempel 1. Exempel A Händelsen äger rum. *Händelsen äger rummet. *Händelsen äger rum som är fint. *Händelsen äger ett rum. 18

22 3.3.1 Partiklar som kategori eller som funktion? Hur skall man betrakta partiklar? Utgör de en ordklass? Om inte, kan vi betrakta dem på något annat sätt, t.ex. som en funktion? Begreppet ordklass har funnits sedan antiken. Ord indelas i olika klasser efter sina grammatiska egenskaper: böjning, betydelse och syntaktisk funktion. Ordklasskriterier är sålunda morfologiska, semantiska och syntaktiska. Redan Dionysius Thrax (ca. 100 f.kr.) räknade med åtta ordklasser: nomen, verb, artikel, pronomen, particip, adverb, preposition och konjunktion. Senare tillkom ordklasserna räkneord och interjektioner. Som jag tidigare nämnt tillhör partiklar oftast ordklasserna adverb och preposition men även ord från andra ordklasser kan förekomma som partiklar såsom substantiv, adjektiv och particip. Om vi betraktar partiklar som ordklass måste vi dels betrakta vissa adverb, prepositioner, substantiv, adjektiv och particip som partiklar, dels skilja partiklar från dessa ordklasser. Det skulle innebära att antalet homonymer skulle öka eftersom ett ord som vi vill klassa som partikel även skulle klassas som substantiv, adjektiv, particip, adverb eller preposition. Detta utgör en nackdel vid byggandet av en databas för lexikonet eftersom antalet möjliga sökvägar, som programmet vore tvunget att gå igenom, skulle öka. Särskilt svårt är det dessutom att skilja partiklar från prepositioner och adverb. M.a.o. skulle man i en given sats inte ens kunna avgöra vilka ordklasser orden i satsen tillhör. Till exempel kan ordet på i satsen Kenneth bygger på tomten. taggas på två olika sätt: antingen som preposition eller som partikel. Personligen tycker jag dessutom att det finns ett egenvärde i att i största möjliga grad undvika att skapa homonymer. Vi återkommer till det i avsnittet om detektering av löst sammansatta partikelverb (avsnitt 3.5). Ytterligare ett argument mot betraktelsen av partiklar som ordklass förefaller vara de kriterier efter vilka ordklassindelning motiveras. Morfologiskt är partiklar oböjda. Semantiskt tycks det vara svårt att ge en generell beskrivning av partiklar, enligt min mening, eftersom en och samma partikel kan ha flera olika betydelser som påverkas av verbet. Partikeln kan exempelvis ge handlingen en bestämd, oftast konkret riktning (gå - gå till). Dessutom kan partikeln ge resultat eller tala om att handlingen avslutas (äta - äta upp). Partiklar kan m.a.o. ha en lokaloch/eller aspektfunktion (Wellander, 1964). Partiklar skulle därför utgöra en oenhetlig klass, liknande adverb. Kategoritillhörigheten hos partiklar, precis som hos adverb, beror helt på den syntaktiska funktionen och kategorin partikel bör därför ifrågasättas. Man bör sträva efter att undvika införandet av nya oenhetliga ordklasser. Ett annat alternativ skulle kunna vara att betrakta partiklar som en delklass/underklass till adverb eftersom partiklar, precis som adverb, är 19

23 en bestämning till verbet och modifierar verbets betydelse. Men de ovannämnda problemen skulle kvarstå. Ett bättre beskrivningssätt av partiklar skulle kunna vara att betrakta dessa som en satsfunktion, likvärdig med subjekt, predikat, objekt, o.s.v. Om partiklar betraktas som ett relationellt begrepp måste man framför allt klargöra partikelpositionens egenskaper (Ejerhed, 1978). Fördelen med det sistnämnda är att det även går att betrakta objektliknande nominalfraser, vissa adjektiv och particip som partiklar. De lexikaliserade fraser eller idiomatiska uttryck som innehåller en verbfras med en verbpartikel i behöver inte elimineras från undersökningen. Ett ytterligare argument för att betrakta partiklar som funktion är deras transitiveringsfunktion. En partikel kan förändra verbets valens, vilket närmare beskrivs i kapitel Partikelns position För att kunna identifiera och i grammatikmodellen implementera de löst sammansatta partikelverben måste dels den lösa partikelns alla möjliga positioner i huvudsatser kartläggas, dels utreda om man med hjälp av ordföljdsregler kan skilja mellan partiklar och prepositioner respektive adverb. Om så är fallet kan vi lätt identifiera partikelverb. Om inte, finns det någon/några andra metoder för att skilja prepositioner/adverb från partiklar? För att fastställa ordföljden hos satser, innehållande intransitiva och transitiva löst sammansatta partikelverb har jag valt ut (utöver ca. 100 partikelverb) 30 partiklar, tillhörande ordklasserna adverb, riktningsadverb och prepositioner. Varje partikel har jag försökt att kombinera med två verb på ett sådant sätt att det ena verbet genom tillsättning av partikeln blev intransitivt medan det andra blev transitivt. Dessa partikelverb visas i Appendix 2. Resultatet blev 55 löst sammansatta partikelverb som representerar olika grader av lexikaliseringar. I undersökningen har tre typer av huvudsatser undersökts: påståendesatser, imperativsatser och interrogativa satser. Dessutom har både finita (ordföljd med enkelt tempus) och infinita (ordföljd med sammansatt tempus) löst sammansatta partikelverb behandlats. Tabell 1 och 2 nedan visar resultatet där följande förkortningar används: subjekt (subj), finit partikelverb (verb), infinit partikelverb (infverb), partikel (pa), satsadverbial (sadvl), adverbial (advl) och objekt (obj). 1. Satser med intransitiva partikelverb satstyp påståendesats ordföljd med enkelt ordföljd med sammansatt tempus tempus subj+verb+(sadvl)+pa subj+hjälpverb+(sadvl)+infverb+p advl+verb+subj+(sadvl)+ a 20

24 Tabell A Ordföljd för påstående-, imperativ-, och interrogativa satser med finita och infinita intransitiva partikelverb Tabellen ovan visar att i satser med intransitiva partikelverb följer partikeln omedelbart det verb som partikeln modifierar om satsen inte innehåller något satsadverbial. Ett undantag förefaller vara när adverbialet är topikaliserat: subjektet står då mellan det finita verbet och partikeln. Ett annat speciellt fall, som inte återges i tabell 1, är när en adjektivfras står före partikeln. Vid användningen av partikelverbet se ut placeras adjektiv eller particip mellan verbet och partikeln. Förstärkande adverb står omedelbart före adjektivet. Exempel B Klänningen ser fin ut. Klänningen ser mycket fin ut. *Klänningen ser ut mycket fin. (se AdjP ut) Ytterligare ett annat fall, som bryter mot mönstret, är då verbet, som partikeln modifierar, utelämnas. När hjälpverben skall/skulle, vill/ville och måste används tillsammans med ett partikelverb, där partikeln tillsammans med partikelverbet anger riktning och resultat, kan man stryka partikelverbet (se exempel 3). Exempel C Kalle skall gå in i huset. -> Kalle skall in i huset. Lisa måste åka hem. -> Lisa måste hem. Regeln gäller för följande partiklar: ut, in, upp, ner, hem, bort, hit, dit, fram, på, av, med, i, ut, över, förbi, vidare, tillbaka, iväg, ikapp, ifatt (Bodegård, 1985). 2. Satser med transitiva partikelverb pa advl+hjälpverb+subj+(sadvl)+infve rb+pa imperativsats verb+(sadvl)+pa --- interrogati verb+subj+(sadvl)+pa hjälpverb+subj+(sadvl)+infverb+p v- a sats satstyp ordföljd med enkelt tempus subj+verb+(sadvl)+pa+obj subj+verb+(sadvl)+obj+pa påstå ende- sats advl+verb+subj+(sadvl)+pa ordföljd med sammansatt tempus subj+hjälpverb+(sadvl)+infverb+pa+ob j subj+hjälpverb+(sadvl)+infverb+obj+p a

25 imper a- tivsats interr o- gativsats +obj advl+verb+subj+(sadvl)+obj +pa obj+verb+subj+(sadvl)+pa verb+(sadvl)+pa+obj verb+(sadvl)+obj+pa verb+subj+(sadvl)+pa+obj verb+subj+(sadvl)+obj+pa advl+hjälpverb+subj+(sadvl)+infverb+ pa+obj advl+hjälpverb+subj+(sadvl)+infverb+ obj+pa obj+hjälpverb+subj+(sadvl)+infverb+p a --- hjälpverb+subj+(sadvl)+infverb+pa+ob j hjälpverb+subj+(sadvl)+infverb+obj+p a Tabell B Ordföljd för påstående-, imperativ-, och interrogativa satser med finita och infinita transitiva partikelverb Ordföljden för satser med transitiva partikelverb är mer komplex än hos satser med intransitiva partikelverb eftersom partikeln kan dels föregå objektet, dels följa objektet. I de flesta fall står partikeln före satsens objekt medan preposition eller adverb följer objektet. Exempel D Hon körde pojken ut på landet. (ut är adverb) Hon körde ut pojken på landet. (ut är partikel) Dock finns det fall då objektet föregår partikeln. Personliga pronomen i objektsform, indefinita pronomina, samt full NP är exempel på sådana objekt som kan stå mellan verbet och partikeln. Exempel E Det bär mig emot. Det har gått mig förbi. Lyckan stod oss bi. Det tjänar ingenting till. Har du fått pengarna tillbaka? Satsadverbial som tillhör ordklassen vandrande adverb kan alltid förekomma mellan verbet (intransitivt eller transitivt) och partikeln. Dessa vandrande adverb placeras före det finita verbet i en bisats och står oftast som bestämning till hela satsen. Exempel på sådana satsadverbial är aldrig, alltid, alltså, inte, ju, o.s.v. (Holm & Nylund, 1985). Satsadverbialens placering vid löst sammansatta partikelverb kan sammanfattas som: 22

26 I påståendesatser med rak ordföljd och enkelt tempus placeras satsadverbialet mellan verbet och partikeln, som i Pelle tycker inte om öl, medan med sammansatt tempus placeras satsadverbialet mellan hjälpverbet och det infinita verbet, som i satsen Pelle har aldrig tyckt om öl. I imperativsatser placeras satsadverbialet mellan verbet och partikeln. I interrogativa satser med enkelt tempus placeras satsadverbialet mellan subjektet och partikeln som i Tycker Pelle inte om öl? medan med sammansatt tempus placeras satsadverbialet mellan subjektet och huvudverbet i supinum, som i Har Pelle aldrig tyckt om öl?. Ett subjekt kan också förekomma mellan det finita verbet och partikeln om objektet eller adverbialet (ej satsadverbialet) är topikaliserat, såsom det återges i tabell 2 hos påståendesatser. 3.5 Detektering av löst sammansatta partikelverb Verb + partikel har samma distributionsegenskaper som verb. Intransitiva verb (Vintr) och intransitiva partikelverb kan följas av PP eller adverb (Adv), liksom transitiva verb (Vtr) och transitiva partikelverb av NP, PP eller adverb, såsom i tabellen nedan: verb verb + partikel Vintr + ø (hoppa) Vintr + pa + ø (hoppa i) Vintr + PP (gå på gatan) Vintr + pa + PP (gå ut på gatan) Vintr + Adv (vara ute) Vintr + pa + Adv (vara med ute) Vtr + NP (äta köttet) Vtr + pa + NP (äta upp köttet) Vtr + NP + PP (hålla nyckeln i fickan) Vtr + pa + NP + PP (hålla i nyckeln i fickan) Vtr + NP + Adv (följa henne Vtr + pa + NP + Adv (följa med hem) henne hem) Vtr + NP + NP (ge henne hatten) Vtr + pa + NP + NP (ta av honom jackan) Tabell C Verb och partikelverb har samma distribution Som vi i föregående avsnitt sett finns det klara regler för var partikeln kan stå i en huvudsats. Ändå kan det uppstå ambiguitet vid detekteringen av partiklar. En svårighet är, förutom att verbet och partikeln kan separeras genom andra ord, att skilja dels mellan partiklar och prepositioner, dels mellan partiklar och adverb, som kan ha samma position och form. Ett annat problem vid detektering av partikelverb är att, givet input avgöra huruvida småordet exempelvis endast kan tolkas som partikel alternativt endast som preposition/adverb eller om båda tolkningarna är tillåtna. Ett verb med preposition/adverb och ett 23

27 partikelverb med samma preposition/adverb som partikel kan få helt olika betydelser. Exempel F a.) Jan läser om boken i tidningen. (verb + PP) b.) Jan läser om boken för fjärde gången. (verb + partikel) Allmänt kan man säga att partiklar är betonade medan prepositioner är obetonade. Man kan skilja dessa i tal genom att lyssna till tryckförhållandena. Hos löst sammansatta partikelverb och hos lexikaliserade fraser i övrigt deaccentueras vänsterledet, verbet får reducerat tryck medan det högra ledet, partikeln dominerar. Partikelverbet har s.k. sammanfattningsaccent (Anward & Linell, 1976). Jämför satserna nedan. Exempel G a.) Pelle hä lsar på Kalle. (verb + PP) b.) Pelle hälsar på Kalle. (partikelverb) Sammanfattningsaccent ( ) anger skillnaden mellan partikeln och preposition/adverb vilket vi inte kan använda för disambiguering eftersom betoning inte anges i input. Att avgöra huruvida ett ord är en partikel eller ett adverb/en preposition kan lyckas genom att försöka topikalisera ordet i fråga. En partikel kan aldrig topikaliseras förutom i elliptiska uttryck medan adverb, objekt och PP kan topikaliseras (Norén, 1990). I exemplet nedan framträder om i a.)som partikel, medan i b.) som preposition. Exempel H a.) Kalle tyckte om Lisa -> b.) Kalle berättade om Lisa -> Lisa tyckte Kalle om -> Lisa berättade Kalle om -> *Om Lisa tyckte Kalle Om Lisa berättade Kalle. Topikalisering av partikel är endast möjlig i vissa elliptiska uttryck där partikelverbet tillhör ordklassen riktningsadverb. Exempel I Ut gick flickan. "Upp flyga orden." Denna metod är inte heller implementerbar i grammatikmodellen idag och är än så länge avsedd för människor. Ett tredje problem är att i talspråk kan en partikel förekomma utan verb i satser som uttrycker uppmaning. Prepositionen med används då efter partikeln. Observera att pronomenet i de sista två satserna efter prepositionen med är ett personligt pronomen i objektsform. Exempel J Upp med hakan! Hit med vodkan! 24

28 In med er! Ut med honom! Detta är inte heller implementerbart idag eftersom modellen än så länge inte hanterar elliptiska uttryck. 3.6 Partikelverb och reflexiva pronomina Ett speciellt problem utgör reflexiva partikelverb vilka består av ett verb, ett reflexivt pronomen (refl.pron.) och en partikel. Reflexiva pronomina är koreferentiella med subjektet. Kombinationen verb+refl.pron. brukar definieras som reflexiva verb. Det finns tre typer: - reflexiva verb utan objekt eller predikatsfyllnad: gifta sig, raka sig, roa sig - reflexiva verb med predikatsfyllnad: känna sig bra - reflexiva verb med objekt: lära sig läxan, ta på sig skorna, ta av sig jackan Jag har undersökt drygt 60 partikelverb som innehåller ett reflexivt pronomen, vilka har tagits från Bodegård, (1985, s ). Oftast kommer det reflexiva pronomenet efter partikeln, som till exempel i följande konstruktioner: klä på sig, ha för sig, höra av sig, ta igen sig, o.s.v. I dessa fall kan skillnaden i ordföljd ange om ordet i fråga är en partikel eller en preposition, som i exempel 11. Här föregår partikeln objektet, om vi betraktar det reflexiva pronomenet som objekt, vilket visar sig vara praktiskt eftersom vi då med hjälp av ordföljdsregler kan avgöra huruvida småordet är en preposition/ett adverb eller en partikel. Exempel K a) Silvia sä tter sig på hatten. (verb + PP) b) Silvia sätter på sig hatten. (partikelverb) Dock finns det ett stort antal fall då det reflexiva pronomenet placeras mellan verbet och partikeln. Exempel L ge sig iväg lägga sig i bry sig om bära sig åt Transitiva reflexiva partikelverb av typen verb+refl.pron.+pa+nomen kan lätt förväxlas med konstruktionen verb+refl.pron.+prep+nomen om man inte har tillgång till information om betoning. Jämför satserna nedan: Han lägger sig i saken. Han lägger sig i sängen. refl.pv. nomen refl.verb PP 25

29 Ibland betyder verben olika saker beroende på om det reflexiva pronomenet kommer före eller efter partikeln. Exempel M ta sig för ställa sig in ta för sig ställa in sig Vid undersökningen har jag inte kunnat hitta några tendenser varken för vilka typer av reflexiva verb som kan ta partiklar och var partikeln hamnar eller vilka typer av reflexiva verb som blir intransitiva eller transitiva genom tillägg av en partikel. Därför kommer de inte att implementeras i grammatikmodellen. 3.7 Transitivitet Partiklar, både fasta och lösa, kan påverka transitiviteten hos ett verb. Ofta blir ett intransitivt verb transitivt genom tillägg av en partikel. De vanligaste transitiveringsmedlen i svenska språket anses vara prefixen be och för (t.ex. bestiga och förankra). Det är endast ett fåtal partiklar som inte har transitiveringsfunktion. Dessa tillhör oftast ordklassen riktningsadverb, såsom bort, hem, hit, dit, omkring, tillbaka, vidare, åter, o.s.v. Det förekommer fall då partikeln gör ett transitivt verb intransitivt som vi kan se i exemplet nedan. Exempel på sådana partiklar är på med betydelsen fortsätta och till med betydelsen momentan handling. Exempel N transitivt verb intransitivt löst sammansatt partikelverb Hjälp mig! Skynda dig! Pelle ser dig. Lisa hör oss. Hjälp till! Skynda på! Se på! Hör på! Det är svårt att hitta tendenser som visar vilka typer av partiklar som förändrar verbets valens. Det förefaller som om de partiklar vilka förekommer både som preposition och adverb (se Appendix 1) har en tendens att göra verbet transitivt medan de som endast kan tillhöra ordklassen adverb är mindre benägna att ändra transitiviteten hos verbet. För att med säkerhet kunna fastställa detta behövs det ytterligare studier och en mycket större korpus. 3.8 Partikelverbs dependensstruktur Att analysera de fast sammansatta partikelverbens syntaktiska dependensstruktur utgör inget problem eftersom partikeln sitter ihop med verbet. På så sätt blir de finita fast sammansatta partikelverben satsens huvud och beter sig syntaktiskt precis som alla finita verb. Att 26

30 morfologiskt analysera dessa verb är intressant men jag har valt att avstå från det. Dessa verb skall behandlas som egna lexem i lexikonet eftersom de kan få andra egenskaper än simplexverbet: dels kan partikeln ha transitiveringsfunktion, vilket innebär att antalet aktanter ändras, dels förändrar partikeln mer eller mindre simplexverbets betydelse. Till skillnad från fast sammansatta partikelverb utgör de löst sammansatta större problem eftersom de på ytsyntaktisk nivå består av två ord medan de på semantisk nivå kan ses som en enhet. I grammatikmodellen representeras en nod i ett dependensträd av ett ord, aldrig av en fras. Ur ett ytsyntaktiskt perspektiv är det därför olämpligt eller felaktigt att betrakta det löst sammansatta partikelverbet som ett ord vars delar (verbet och partikeln) är utspridda i satsen, se figur 10. Vidare skulle relationen mellan verbet och partikeln inte heller framgå. På en semantisk nivå däremot skulle ovannämnda alternativ vara korrekt, enligt min mening, eftersom verbet och partikeln utgör en lexikalisk enhet. v er b +p ar tik el su b jek t ob jek t Figur J Felaktig syntaktisk dependensstruktur men en möjlig semantisk dependensstruktur Det är tre mer eller mindre tänkbara dependensstrukturer som kvarstår för den syntaktiska representationen, vilka redovisas nedan. 1.) v er b 2.) v er b 3.) v er b p ar tik el su b jek t p ar tik el su b jek t p ar tik el ob jek t su b jek t ob jek t ob jek t Figur K Tre mer eller mindre tänkbara dependensrelationer mellan verb, partikel, subjekt och objekt Träd 1.) visar en mindre lämplig eller t.o.m. felaktig dependensstruktur eftersom subjektet i detta träd inte är verbets utan partikelns syntaktiska direkta dependent. Detta strider emot definitionen på en syntaktisk dependensrelation. Enligt Mel'cuk (1988) måste en syntaktisk dependensrelation ( >) vara binär och uppfylla följande egenskaper 7 : om (X ---> Y), så ~(Y ---> X) antisymmetrisk: irreflexiv: ~(X ---> X) 7 Mel'cuk kallar dessa tre relationer för antisymmetrisk, antireflexiv respektive antitransitiv. 27

31 intransitiv: om (X ---> Y) och (Y ---> Z), så ~(X - --> Z). Det första trädet uppfyller inte den sistnämnda egenskapen (att vara intransitiv) som kan utläsas som den direkta dependenten av min direkta dependent är aldrig min egen direkta dependent. Subjektet är m.a.o. inte verbets utan partikelns direkta dependent, vilket är felaktigt med tanke på verbets vilja att styra subjektet. Träd 2.) är identiskt med ett dependensträd för satser som innehåller subjekt, verb och prepositionfras. Se figuren nedan: f lick an läser om Fl i ckan l ä ser om boken. subj ekt v er b PP Fl i ckan l äser om boken. subj ekt v er b par t ikel obj ekt b ok en Figur L Om vi använder trädstruktur 2 i figur 11 för partikelverb får vi en identisk trädstruktur för den ambiguösa satsen Flickan läser om boken, där om kan vara antingen preposition eller partikel. På det i figur 12 beskrivna sättet kan vi inte skilja i dependensstruktur mellan satser som består av subjekt, verb, partikel, objekt och satser som består av subjekt, verb och prepositionsfras. Det utgör en klar nackdel att vi inte kan se ambiguiteten hos en sats där en del av konstruktionen antingen kan tolkas som preposition+nomen eller som partikel+nomen och där båda tolkningarna är riktiga. Det tyngsta argumentet emot träd 2.) i figur 11 är att objektet är avhängigt av partikeln, inte av verbet. Visserligen kan partiklar ha transitiveringsfunktion (se avsnitt 3.7) men vilka partiklar som gör ett verb transitivt eller intransitivt är svårt att veta och egenskaper hos objektet bestäms mer av verbet än av partikeln. I träd 3.) i figur 11 utgör partikeln en egen nod och är barnlös. Detta alternativ verkar vara den bästa lösningen eftersom dels subjektet och objektet är direkt avhängiga av verbet, dels kan prepositionsfraser skiljas från partikel+nomen konstruktioner. Vi kan illustrera detta med hjälp av figuren nedan: 28

32 läser läser f lick an om p å f lick an om b ok en p å b ok en tåg et Fl i ckan l ä ser om boken på tåget. subj ekt v er b PP PP tåg et Fl i ckan l äser om boken på tåget. subj ekt v er b par t ikel obj ekt PP Figur M Skillnaden i dependensträd för den ambiguösa satsen Flickan läser om boken på tåget beroende på om om är preposition eller partikel. Det har konstaterats att i den syntaktiska dependensstrukturen är partikeln avhängig av verbet och har inte någon dependent, till skillnad från den semantiska dependensstrukturen där partikeln analyseras som en del av verbet. I nästa kapitel följer en beskrivning av hur partikelverb kan implementeras i grammatikmodellen. 29

33 4 Programbeskrivning I föregående avsnitt har jag diskuterat olika synsätt på vilka de löst sammansatta partikelverben kan betraktas. Programmet, som återges i Appendix 3B, är bara en av flera tänkbara implementeringar. Andra lösningar är också möjliga och implementeringen av dessa underlättas av att grammatikmodellen är baserad på objektorientering, vilket ger en öppen lösning. 4.1 Programmet Den ursprungliga klassindelningen för den ej fullständiga svenska minigrammatiken (Rauch, 1995a) har varit följande: intransitive transitive verb modal auxilary adjective common word noun preposition adverb proper pronoun sentence demonstrative possessive demonstrative personal determiner article För att tillsätta partikelverb till ovanstående klasshierarki och komplettera/ändra den minigrammatik som återges i Appendix 3A krävs en ändring av underklasser till klassen verb och komplettering hos klasserna preposition och adverb. Partiklar betraktas som funktioner av den anledning som diskuterats i avsnitt Vi börjar med att ge en beskrivning av lexikonet, för att sedan beskriva de abstrakta klasserna Lexikon 30

34 Längst ner i klasshierarkin finns lexikonet (se Appendix 3B), som består av de objekt som representerar de konkreta orden. Exempelvis definieras verbet skriva på följande sätt: skriva1 : transitive value = skriva; vform = inf; semantic_argument(arg1, noun, opt) anim = hum; nomasp = unit; semantic_argument(arg2, noun, opt) anim = art, inanim; write = true;. I den första raden anges namnet på den klass (skriva1) som representerar ordet skriva och dess överordnade klass (transitive). Det konkreta ordet, d.v.s. textsträngen skriva, anges hos särdraget value. Verbets form (vform) och dess semantiska argument specificeras också. Under semantic_argument finns de semantiska särdrag som argumenten (argn, där N står för en siffra) måste ha. arg1 refererar till subjektet, arg2 till objektet, arg10 till komplementet och arg0, som vi senare skall se, till partikeln. Lexikonet i sig är också hierarkiskt organiserat. Böjda ord kan ärva egenskaper från sin oböjda variant. Detta innebär att man inte behöver definiera de semantiska särdrag som det böjda ordet har gemensamt med den oböjda varianten en gång till. Däremot måste man eventuellt ange värden på nya särdrag om sådana förekommer och skriva över de ärvda särdrag som inte gäller för ordet i fråga, exempelvis value. Verbet skriver behöver därför bara skriva över särdraget value och särdraget vform, samt lägga till det nya särdraget tensed. skriva_presens1 : skriva1 value = skriver; tensed = true; vform = pres;. Med partikelverb avser jag verbet med den extra egenskapen att den förväntar sig en viss partikel. Betrakta följande definitioner av partikelverben skriva om och skriva av. skriva_om1 : trans_partverb value = skriva; particle_value = om;

35 skriva_av1 : trans_partverb value = skriva; particle_value = av;.... skriva1, skriva_om1 och skriva_av1 har samma value, nämligen skriva och står för samma ord i input men de är alla olika: skriva1, där particle_value inte är angiven, tar ingen partikel medan skriva_om1 och skriva_av1 matchar skriva i texten men dessutom kräver en partikel som anges i particle_value. Trots att både skriva_om1 och skriva_av1 står för samma verb betraktas de som olika eftersom de kräver olika partiklar som anges i särdraget particle_value. Som tidigare nämnts är partikel ingen egen klass utan de klasser som kan ha partikelfunktion har ett extra särdrag particle, som är true om objektet ifråga är en partikel, annars false. Definitionen av prepositionen om ser ut enligt följande: om1 : preposition value = om;. Särdraget particle skall inte sättas i lexikonet utan det skall sättas av ett eventuellt partikelverb som kräver partikeln om ifall ett sådant partikelverb dyker upp. I annat fall sätts particle till false av klassen preposition självt. Om inget verb har sagt till mig Du skall vara min partikel, bestämmer jag mig för att inte ha partikelfunktion Verb Verbets klasshierarkiska struktur visas i figur 14. De skuggade fyrkanterna representerar de nya klasserna som lagts till den redan existerande modellen. VERB 32