Struktur och funktion i satser en introduktion till satsträd Niklas Edenmyr (Inst. f. lingvistik & filologi)

Transkript

1 truktur och funktion i satser en introduktion till satsträd Niklas Edenmyr (Inst. f. lingvistik & filologi) Innehåll 1 Förkortningar och satsträdskonventioner atser och fraser och andra trädkonstituenter yntaktiska relationer/funktioner (satsled/satsdelar) Ordklasser Förkortningar i icke-svenska språkexempel atsträdskonventioner Hierarkiska strukturer Icke-hierarkiska strukturer Inledning Elementära morfosyntaktiska definitioner ats Fras Ord Morfem Huvud/huvudord Hierarkiska relationer Grundläggande strukturer Enkla satser Nominalfraser () Verbfraser (VP) Prepositionsfraser och postpositionsfraser (PP) Adjektivfraser (AP) och räkneordsfraser (NumP) Adverbfraser (AdvP) Infinitivfraser (InfP) Moderna och traditionella verbfraser: en kort jämförelse med frasstruktur Analys i praktiken (I) Analys i praktiken (II) yntaktiska relationer Form och funktion Primära syntaktiska relationer ekundära syntaktiska relationer Fristående böjningar och komplexa lexem Hjälpverb Artiklar Komplexa lexem: verbpartiklar, reflexivpartiklar och annat Analys i praktiken (III) Referens (anafor m.m.) amordning amordning av satser amordning av verbfraser amordning av nominalfraser amordning av andra fraser Underordning av satser Analys i praktiken (IV) Dislokerade konstituenter Huvudlösa satser och fraser Perifera element pråk med verbkongruens och språk med objektsinkorporering Litteratur...53

2 Detta är ett arbete under utveckling och uppdaterades senast Alla synpunkter, förslag till förbättringar och annan konstruktiv kritik tas tacksamt emot på e-post: 1 Förkortningar och satsträdskonventioner 1.1 atser och fraser och andra trädkonstituenter Ø AdvP AP B Konj InfP NumP Pfx PP bj fx VP nollkonstituent (tomt led/platshållare) adverbfras adjektivfras (inkluderar här även PartP (participfras)) bisats konjunktion infinitivfras nominalfras räkneordsfras (numerisk fras) prefix prepositionsfras (eller postpositionsfras) sats, huvudsats subjunktion suffix verbfras 1.2 yntaktiska relationer/funktioner (satsled/satsdelar) advl adverbial agt agent attr attribut do direkt objekt frg frågemarkör io indirekt objekt o objekt opv objektivt predikativ p predikat rek rektion s subjekt spv subjektivt predikativ 1.3 Ordklasser A adjektiv Adv adverb Art artikel Fhv finit hjälpverb Fv finit verb Ihv infinit hjälpverb Infm infinitivmärke (att) Iv infinit verb Konj konjunktion Kop kopula(-verb) N substantiv (nomen) Num räkneord (nummer) P preposition (eller postposition) Rel relativpartikel (som) Rflx reflexivpartikel Vprt verbpartikel Part particip Pro pronomen bj subjunktion 2

3 1.4 Förkortningar i icke-svenska språkexempel 1 första person 2 andra person 3 tredje person AB absolutiv (kasus) ACK ackusativ (kasus) AP aspektmarkör BET bestämd/definit (species) DAT dativ (kasus) ERG ergativ (kasus) F femininum (genus) FUT futurum LOK lokativ (kasus) M maskulinum (genus) NOM nominativ (kasus) OBJ objektsmarkör PART particip PERF perfekt (tempus/aspekt) PRE presens (tempus) PRET preteritum (tempus) REL relativ subjekt G singular (numerus) 1.5 atsträdskonventioner Hierarkiska strukturer X överordnat (X) och underordnat (Y) led Y X Y Z ett överordnat led (X) till två (etc.) underordnade led (Y, Z) där Z är huvud i den överordnade strukturen och Y är en bestämning till Z Icke-hierarkiska strukturer X Y nära semantisk-syntaktisk relation (vanligen mellan hierarkiskt distinkta konstruktioner): a) fristående böjning (se avsnitt 9) b) dislokerad konstituent (se avsnitt 15), inkl. objektsinkorporering (avsnitt 18) c) komplexa lexem, t.ex. verb + verbpartikel eller verb + reflexiv partikel (se avsnitt 9.3) X Y referentiellt förhållande, d.v.s. när en konstituent (Y) refererar till ( syftar på ) en annan (X), enl. pilens riktning (se avsnitt 10) 3

4 2 Inledning Detta är en introduktion till hur man kan beskriva strukturen (och funktionerna) i satser genom att representera detta (dessa) i s.k. satsträd. Denna introduktion är ett försök till modernisering och, förhoppningsvis, förbättring av den traditionella frasstrukturbeskrivningen som varit standard inom grammatikundervisningen under en längre tid. Den traditionella modellen är en del av en specifik teori och den lämpar sig, åtminstone utryckt ur denna teori, ganska dåligt för beskrivning av grammatisk struktur i svenska (och andra språk) det som är ett av våra syften här. För att den traditionella frasstrukturen ska fungera (någorlunda) väl måste man s.a.s. köpa hela paketet något som vi inte har lust med! yftet är att modellen som presenteras här ska fungera som ett verktyg för studenten. Det som beskrivs här ska kunna användas för att undersöka och beskriva strukturen i specifika satser, att jämföra strukturer hos olika satser i ett språk eller att jämföra strukturer hos satser i olika språk. Denna nya, uppdaterade modell är alltså tänkt enbart som ett sätt att beskriva strukturen hos satser och fraser och inte, som många andra modeller, att försöka beskriva hur den mentala representationen av grammatisk struktur är eller kan tänkas vara eller att beskriva strukturen så enkelt som möjligt, d.v.s. med en så liten uppsättning rekursiva regler som möjligt. (Det finns egentligen inget som indikerar att grammatisk struktur skulle behöva vara speciellt enkel hur det än är med den saken, så är detta inte i fokus här.) Det finns alltså inga regler inom denna modell, bara konventioner för hur olika strukturer och enheter representeras konventioner som beskrivs utförligt nedan. Och dessa konventioner är endast till för att göra beskrivningen konsekvent, lättförståelig och användbar vid jämförelse av olika strukturer. Förhoppningen är att frågor som om formen ger funktionerna eller om funktionerna ger formen inte ska vara avgörande för om denna modell lyckas eller misslyckas i sitt mål. Flera typer av struktur kan (men behöver inte) visas i dessa träd. (Det finns alltså en underliggande teoretisk implikation att strukturerna är relaterade.) De mest elementära är den linjära strukturen, d.v.s. ordföljden, och den hierarkiska strukturen, d.v.s. vilka enheter som har en överordnad relation till andra enheter som har en underordnad sådan. Den hierarkiska strukturen är den mest centrala. För att visa den linjära strukturen i en sats eller fras behövs naturligtvis inga träd den visas lika bra i vanlig skrift eller transkription men förhållandet mellan den linjära och den hierarkiska är av största vikt och intresse och för detta behövs något mer. Åtminstone tre andra typer av relationer kan också representeras i träden. För det första så markeras relationen mellan fristående böjningar och deras lexikala huvud. Detta beskrivs utförligare nedan (i avsnitt 9), men i svenska har vi ibland böjningar som utgörs av egna ord, t.ex. s.k. hjälpverb verb som kodar tempus, aspektualitet eller modalitet. I trädrepresentationen har de inte samma status som andra ord, utan behandlas mer som andra (bundna) böjningar. Detsamma gäller för komplexa lexem d.v.s. lexikaliska enheter som består av fler än ett ord. Den andra typen av relation som träden också kan visa är den referentiella relationen mellan t.ex. ett pronomen som syftar tillbaks på ett substantiv. Dessa relationer är speciellt viktiga vid samordningar och underordningar. Men mer om detta i avsnitt 12 och 13, nedan. Den tredje typen är syntaktiska relationer (eller satsdelar eller satsled), d.v.s. funktionen hos enheter inom satsen. Mer om detta i avsnitt 8. Avsnitten t.o.m. 10 tar upp huvudsakligen enkla och grundläggande konstruktioner medan avsnitten fr.o.m. 11 är mer avancerade. För att markera skillnaden på detta sätt att beskriva strukturen i satser och fraser och det traditionella sättet används termerna satsstruktur och satsträd istället för frasstruktur och frasstrukturträd. 4

5 3 Elementära morfosyntaktiska definitioner Nedan följer inledningsvis några elementära definitioner som man måste känna till inför den fortsatta beskrivningen. 3.1 ats atser har som regel ett utsatt finit verb och, i alla fall i svenska, ett subjekt som vanligtvis utgörs av en nominalfras. Huvudsatser är språkliga enheter som, normalt sett, inte själva är en del av (d.v.s. har en funktion i) en annan sats eller en fras. De kan i sig själva utgöra kompletta yttranden, utan att några fler enheter eller någon mer information behövs uttryckas (i alla fall teoretiskt sett*). Bisatser, däremot, är satser som ingår som led i och har en funktion i andra satser eller fraser. En viktig skillnad i representationen av satser är alltså att bisatser står i en syntaktisk relation till något annat och ingår som led i en annan sats eller i en fras, medan huvudsatser inte gör det. Låt oss se på några enkla exempel: (1) Hon kom. (2) Han såg det. (3) Han såg att hon kom. (4) Varför sa du att han såg att hon kom? Alla satser i exempel ovan har markerats i var sin ruta: Hon kom, Han såg det, Han såg att hon kom och Varför sa du att han såg att hon kom?, som är markerade med heldragna linjer, är huvudsatser, d.v.s. satser som själständigt kan fungera som yttranden. De satser som markerats med streckade linjer är bisatser och dessa kan alltså, normalt sett, inte själva fungera som självständiga yttranden (*Att hon kom), utan de kan endast fungera som en del i en annan sats (men se fotnoten, nedan). Vidare kan man tänka sig en situation där de första tre satserna alla skulle kunna yttras i samma kontext - på någon nivå verkar de utbytbara mot varandra. ats (3) innehåller dock en bisats, att hon kom. (Här fungerar att som en markör som just markerar att det som följer är en bisats.) Denna bisats är semantiskt likvärdig med sats (1) och med det i sats (2). ats (3) och (2) är även de, i sin tur, semantiskt ekvivalenta bisatsen i (3) har samma funktion (och i den tänkta kontexten samma betydelse/syftning) som det i sats (2). Huvudsatsen i exempel (4) innehåller, precis som exemplet innan, en bisats (att han såg att hon kom), men denna bisats innehåller i sin tur en bisats (att hon kom). En sats definieras i denna skrift som en syntaktisk konstruktion som kan innehålla ett finit verb. * Inga yttranden är oberoende av kontext, grammatisk och/eller annan. Alla strukturer är därför, i större eller mindre grad, styrda av faktorer utanför sig själva. Vi kan t.ex. tänka oss en konversation: Han såg det. Vad då? Att hon kom. 5

6 3.2 Fras Fraser är enheter som ingår i satser men som själva inte är satser. Fraser är uppbyggda kring ett huvudord och kan, med några få undantag, bestå av enbart huvudordet men kan också vara mycket stora och komplexa, vilket innebär att de innehåller andra fraser och/eller bisatser. (5) den välartade pojken (6) den välartade pojken som bor där (7) den välartade pojken som bor där på tredje våningen (8) den välartade pojken som bor där på tredje våningen De fyra exemplen ovan är semantiskt sett väldigt lika de handlar samtliga om pojken. Exempel (6), (7) och (8) skulle alla kunna ersättas med exempel (5), givet en viss kontext. På samma sätt skulle samtliga exempel även kunna ersättas av pronomenet han. Poängen är att oavsett hur enkla eller komplexa dessa konstruktioner än är, så är de alla samma typ av konstruktion. Exemplen ovan är alla fraser och har pojken som huvudord (se nedan). 3.3 Ord Ord är viktiga för den grammatiska strukturen och ordklasstillhörighet kan markeras i satsträden, men, till skillnad från den traditionella frasstrukturgrammatiken, anses detta egentligen inte helt nödvändigt för en representation av den grammatiska strukturen. Det är däremot viktigt att veta vad orden har för ordklasstillhörighet och eftersom det kan underlätta att veta ordklasstillhörigheten när man vill veta vilken typ av fras det är fråga om, markerar vi som regel detta i exemplen. Det är däremot inte nödvändigtvis så att det som i skrift skrivs som separata ord alltid fungerar som separata språkliga enheter. 3.4 Morfem Bundna morfem markeras som regel aldrig i satsträden eftersom de som regel inte har egna funktioner i satsen skiljt från orden där de förkommer. Det finns några få undantag, t.ex. representation av språk med verbkongruens, d.v.s. språk som markerar syntaktiska relationer på verben (se avsnitt 18). 3.5 Huvud/huvudord Ett huvud, eller huvudord, är det ord i en grammatisk enhet (d.v.s. sats eller fras) som alla andra ingående ord direkt eller indirekt är bestämningar till. Enheten kan som regel ersättas med endast huvudordet utan att tolkningen av satsen där enheten ingår ändras (givet en viss kontext). Huvudorden har, som vi snart kommer att se, en speciell status i representationen av satsstrukturen. 6

7 4 Hierarkiska relationer Fraser fungerar som nivåer mellan sats- och ordnivåerna. I normalfallet är alltså en fras en del av en sats (eller en annan fras) och innehåller flera ord, även om det inte behöver vara så. Fraser kan definieras som en enhet uppbyggd kring ett huvudord med eventuella bestämningar. Detta gäller för det mesta, t.ex. (9) dyra presenter (nominalfras) (10) mycket dyra (adjektivfras) I exempel (9) fungerar adjektivet dyra som en bestämning (eller modifierare) till huvudordet, substantivet presenter. På samma sätt är adverbet mycket en precisering av dyra i exempel (10), dvs. hur dyrt något är. Eftersom presenter, som är huvudord i (9), är ett nomen (eller substantiv) kallas frasen för nominalfras. Eftersom adjektivet dyra är huvudord i (10) kallas frasen för adjektivfras. Vissa fraser kan ibland bestå av endast ett ord, huvudordet, t.ex. så kan vi byta ut nominalfrasen dyra presenter mot någon av nominalfraserna presenter eller de och det skulle kunna fungera lika bra i en viss kontext. Hur är det då med (11) nedan? (11) mycket dyra presenter Det är, precis som i (9), presenter som vi talar om och som då är huvudord (alltså vi kan byta ut hela enheter mycket dyra presenter mot bara presenter). Enheten mycket dyra säger något om presenter och mycket säger i sin tur något om dyra (som i ex. (10)). Det finns alltså tre nivåer i denna konstruktion, vilket kan visas som i (12), nedan (vi kommer att visa strukturerna lite annorlunda senare). Eftersom huvudordet i frasen mycket dyra presenter är ett substantiv så är hela frasen en nominalfras som innehåller den underordnade adjektivfrasen mycket dyra som i sin tur innehåller den underordnade adverbfrasen mycket. (12) nominalfras mycket dyra presenter Man kan kontrastera (12) med (13), många dyra presenter, där många ju inte är en bestämning till dyra utan till presenter (det är presenterna som är många). Huvudordet har alltså två bestämningar (presenterna är både många och dyra). Dessa verkar således på samma nivå och måste representeras i träden på samma sätt (på samma nivå). (13) nominalfras många dyra presenter atser, huvudsakligen bisatser, kan, som vi redan sett i 3.1 och 3.2, också ingå i fraser, t.ex. i nominalfraser. I (14) nedan ingår relativsatsen som jag köpte som en bestämning, och därmed underordnat led, till huvudordet presenterna (markerat i fet stil). (14) presenterna som jag köpte Man skulle kunna bygga ut denna nominalfras ytterligare, t.ex. (15) de mycket dyra presenterna som jag köpte till jul 7

8 Men oavsett hur mycket frasen byggs ut, så är det fortfarande samma sak vi pratar om och hela frasen (15) skulle kunna reduceras till bara huvudordet presenterna eller bytas ut mot pronomenet de. I (16) så fungerar fasen som subjekt i en sats. (16) De mycket dyra presenterna som jag köpte till jul ligger på bordet. (17) De ligger där. Givet rätt kontext är satserna (16) och (17) utbytbara mot varandra. Det enda som är helt identiskt är verbet ligger och den övergripande strukturen (se ex. (18) mer om detta nedan). Notera frasen på bordet (en prepositionsfras) som motsvaras av adverbfrasen där i den korta satsen. (18) De mycket dyra presenterna som jag köpte till jul ligger på bordet. De ligger där. 5 Grundläggande strukturer Det är viktigt att lägga märke till att alla ord i en viss grammatisk konstruktion står i någon relation till minst ett annat ord i konstruktionen. Det är detta som vi vill beskriva. Relationerna mellan två eller fler ord kan vara av olika typer här kommer vi i första hand att beskriva formella relationer. För att förklara dessa formella relationer använder vi termerna ord, fras, och sats. 5.1 Enkla satser Följande enkla intransitiva sats består av endast av två ord, ett substantiv och ett verb. (19) Flickan sover. Inget av orden är en bestämning till det andra. D.v.s. flickan säger inget om t.ex. var eller när handlingen utspelar sig och verbet sover säger inget om hur eller vem flickan är. De två enheterna är alltså på samma nivå, m.a.o. inget är överordnat den andra. atsen består av en nominalfras (), se vidare i avsnitt 5.2, och en verbfras (VP), se vidare i 5.3. trukturen, i (20), är i det närmaste den enklast tänkbara. (20) Flickan sover. VP i N Fv Flickan sover. om vi redan sett kan nominalfraser byggas ut, d.v.s. huvudordet i nominalfraser kan vanligtvis ta bestämningar av olika slag, t.ex. adjektivfraser (AP), se vidare i avsnitt

9 (21) Den lilla flickan sover. domineras av AP VP i Art A N Fv Den lilla flickan sover. Allting som domineras av huvudet i en fras ingår i frasen, och eftersom lilla domineras av huvudet i nominalfrasen (flickan) så ingår adjektivfrasen lilla som ett underordnat led i nominalfrasen. Observera att flickan i exempel (21) INTE själv är en nominalfras, utan är huvudordet i nominalfrasen den lilla flickan. Den bestämda artikeln den lämnar vi tillsvidare (se 9.2). Transitiva satser har två nominalfraser som båda står i nära relation till verbet. ådana närstående element brukar kallas för kärnargument. (22) Hon öppnade fönstret. VP i Pro Fv N Hon öppnade fönstret. Ditransitiva (eller bitransitiva) satser innehåller tre kärnargument, antingen två nominalfraser och en prepositionsfras (se 5.4), som i (23), eller tre nominalfraser, som i (24). (23) Han gav en present till flickan. (24) Han gav flickan en present. VP PP VP i Pro Fv Art N P N Han gav en present till flickan. i Pro Fv N Art N Han gav flickan en present. 9

10 5.2 Nominalfraser () Vi har redan sett exempel på flera nominalfraser. Nominalfraser har antingen ett substantiv eller ett pronomen som huvudord. Där utöver kan flera olika typer av fraser förekomma som led inom nominalfrasen: adjektivfraser (25), prepositionsfraser (26), räkneordsfraser (27), adverbfraser (28) och t.o.m. infinitivfraser (29). om vi sett tidigare så kan även bisatser fungera som bestämningar till huvudordet i nominalfraser (30). (Huvudorden är markerade i fet stil.) (25) gula paket (26) vägen till Kiruna (27) fem önskningar (28) bussen ditåt (29) viljan att lyckas (30) pojken som sitter där borta En nominalfras kan även innehålla artiklar, något som behandlas i avsnitt Verbfraser (VP) Verbfraser har det lexikala verbet i en sats som huvud, som vi sett i exemplen ovan. Utöver detta verb så ingår alla eventuella hjälpverb i verbfrasen, se följande exempel. Lägg märke till att det är det lexikala verbet ( innehållsverbet ) som är verbfrasens huvud (och alltså inte nödvändigtvis det finita verbet) och det är detta verb som står direkt under VP i träden. (31) Han ville åka. VP i Pro Fhv Iv Han ville åka. Verbpartiklar (Vprt), se vidare avsnitt 9.3, ingår också i verbfrasen eftersom de utgör en del av det lexikala verbet, som i exemplet nedan. (32) Repet gick av. VP i N Fv Vprt Repet gick av. Återigen: det lexikala verbet anses vara satsens huvud och därför markeras alltid VP direkt under i träden. 10

11 5.4 Prepositionsfraser och postpositionsfraser (PP) Prepositionsfraser har alltid en preposition som huvudord och postpositionsfraser har, naturligtvis, en postposition. Vanligtvis har språk antingen prepositioner eller postpositioner. I exempel (16) fanns två exempel på prepositionsfraser. En sådan fras består alltså av en preposition (eller postposition) som är huvudordet i den frasen och (som regel) en nominalfras. I (33) finns en prepositionsfras som markerar vilken liten flicka det är som sover. (33) Den lilla flickan i soffan sover. VP AP PP i Art A N P N Fv Den lilla flickan i soffan sover. Man kan även tänka sig att den prepositionsfrasen i soffan inte säger något om vilken flicka det är som sover utan fungerar som en platsangivelse för var hon sover, som i (34). (34) Den lilla flickan sover i soffan. VP PP AP i Art A N Fv P N Den lilla flickan sover i soffan. En jämförelse mellan de två senaste exemplen gör det tydligt att de prepositionsfraserna har olika funktion i de olika satserna och att detta återspeglas i den syntaktiska strukturen. 11

12 Inte alla språk har prepositioner, utan vissa språk har postpositioner, som alltså står sist i frasen. Här följer ett exempel från det ghanesiska språket akan (Kropp Dakubu, 2006) (35) akan: En kniv ligger på bordet. VP PP? i N Pro? Fv N Art P ekan bi da ɔpon no so. kniv viss ligger bord BET på Ytterligare ett drag som prepositionsfraser och andra nominalfraser har gemensamt är att de kan fungera som t.ex. subjekt eller objekt i satser, som i följande exempel från rwanda* (Bearth 2003) där den prepositionsfrasen fungerar som subjekt (vilket indikeras på verbet, se vidare avsnitt 18). (36) rwanda: På tavlan skrevs en lektion av läraren. PP VP PP Pfx i P N Fv N P N Ku kibáaho ha- raandikwa amasómo n umwáalimu. LOK tavla LOK skrevs lektion av lärare 5.5 Adjektivfraser (AP) och räkneordsfraser (NumP) Adjektivfraser har naturligtvis oftast adjektiv som huvudord (37), men även particip kan vara huvudord som i (38) och (39). Huvudorden i adjektivfraserna kan ta bestämningar, vanligtvis adverbfraser, som i (37)-(39). (37) otroligt vacker (38) vackert målad (39) ofta målande Räkneordsfraserna har räkneord som huvudord, som i fyra eller tredje. Båda adjektivfraser och räkneordsfraser förekommer oftast som underordnade led i nominalfraser men kan ibland fungera som primära satsled (se 8.2). 5.6 Adverbfraser (AdvP) Adverbfraser har adverb som huvudord och förekommer oftast som primära syntaktiska relationer i satser eller som bestämningar i adjektivfraser eller, mer sällan, nominalfraser. De kan innehålla andra adverbfraser som bestämningar, fast mestadels består adverbfraser endast av sitt huvudord. * I vissa fall kan distinktionen mellan en adposition och en kasusmarkör vara en fråga om antagna skrivkonventioner, snarare än någon reell distinktion. 12

13 5.7 Infinitivfraser (InfP) Vissa infinitivfraser påminner till viss del om prepositionsfraser i det att det ofta finns mer än ett obligatoriskt led, men det är det infinita verbet som är huvud i samtliga dessa fraser. Det finns två typer av infinitivfraser*: en med ett obligatoriskt infinitivmärke som oftast förekommer i samma syntaktiska relationer som nominalfraser, se exempel (40), och en utan infinitivmärke som oftast förekommer som bestämningar till substantiv i speciella konstruktioner, se exempel (41). (40) Han gillar att sjunga. VP InfP i Pro V Infm Iv Han gillar att sjunga. (41) Han hörde henne sjunga. VP InfP i Pro V Pro Iv Han hörde henne sjunga. atsen (41) är ett exempel på något som ibland har kallats för infinit nexus, d.v.s. henne har tolkas som ett subjekt till det infinita verbet sjunga, och ibland har denna relation kallats objekt med infinitiv. Här tolkas dock sjunga som en fristående bestämning till henne. Två saker står bakom denna analys: för det första så är hon uppenbart objekt i (huvud)satsen, vilket tydligt visas av formen på pronomenet (jmf. *Han hörde hon sjunga), och för det andra kan det infinita verbet utelämnas utan att betydelsen (givet en specifik kontext) förändras, något som är typisk för bestämningar (predikativ och attribut) men inte för subjekt-verbrelationen, d.v.s. Han hörde henne är likvärdig med Han hörde henne sjunga. Den huvudsakliga skillnaden är graden av specificitet. 5.8 Moderna och traditionella verbfraser: en kort jämförelse med frasstruktur I många varianter av s.k. frasstruktur antas förekomsten av en speciell verbfras (VP) som normalt innehåller allt utom subjektet. Det tycks egentligen inte finnas någon fördel med verbfraser förutom att just subjektet blir mer synligt. Enligt generativa modeller så existerar inte funktioner av sig själva utan är produkter av strukturen: funktionen subjekt är ett resultat av att vara den nominalfras som inte ingår i verbfrasen. (Detta är ett alldeles för stort och komplext ämne för att gå igenom här. ubjekt och andra syntaktiska relationer kan mycket enkelt markeras i satsträden, något som beskrivs i avsnitt 8.) Tvärtom ställer traditionella verbfraser till med stora problem om man använder modellen i deskriptivt syfte. T.ex. så måste alla satser där inte subjektet står som första led, och det är ganska vanligt för * Definitionen av infinitivfraser (InfP) skiljer sig även denna från den mer traditionella där en InfP vanligtvis består av ett infinitivmärke (InfM) och ett verb i intransitiv. Konstruktionen ovan kan ses som analog med konstruktioner som Han målade väggen röd. Den uppenbara skillnaden mellan dessa är att verbet höra i (41) specificerar en upplevare som subjekt medan subjektet i Han målade väggen röd är en agent. Att dessa konstruktioner liknar varandra kan också visas om vi gör om satserna till passiva satser, alltså: Hon hördes sjunga (snarare än *Hon/Henne sjunga hördes) och Väggen målades röd. Det finns dock argument som talar emot att subjektsrollen skulle vara universell. 13

14 svenska satser, beskrivas som att de egentligen har subjektet först men har genomgått någon form av förändring (transformation). Grunden för alla satser skulle då vara subjekt framför verb. Det kan verka lite märkligt. Ännu mer absurt blir det när man beskriver språk där t.ex. verbet normalt sett står som första led, eller i alla fall före subjekt och objekt. Eller i språk som det australiska språket dyirbal, där inget i strukturen skulle kunna tolkas som ett bevis för en verbfras. Dyirbal är ett språk med fri ordföljd, d.v.s. betydelsen/tolkningen av satsen är inte direkt kopplad till ordföljden. Detta är naturligtvis problematiskt om man antar att det finns en verbfras i den traditionella meningen. Följande exempel är från R.M.W. Dixons The Dyirbal Language of North Queensland, 1977 (citerade i Van Valin 2005) och samtliga betyder mannen spetsade vallabyn bland bergen. Dyirbal har kasus, bl.a. ERG och AB, som i följande exempel markerar funktion för subjekt respektive objekt och vilka enheter som hör till dem. Obs! I dessa exempel har relationen mellan vissa ord markerats med strukturer (punktade linjer) under trädet. Detta för att markera ett nära samband, något som förklaras utförligt i avsnitt 9, nedan. Även syntaktiska relationer är markerade (inom hakparenteser) detta introduceras i avsnitt 8. (42) dyirbal: Mannen spetsade vallabyn bland bergen. (I) VP [do] [s] [p] [advl] i Art N Art N Fv N Bayi bargan baŋgul yaɽaŋgu d urgaɲu gambiɽa. BET.AB vallaby.ab BET.ERG man.erg spetsade i.bergen (43) dyirbal: Mannen spetsade vallabyn bland bergen. (II) VP [advl] [s] [p] [do] i Art N N Art Fv N Baŋgul gambiɽa yaɽaŋgu bayi d urgaɲu bargan. BET.ERG i.bergen man.erg BET.AB spetsade vallaby.ab 14

15 (44) dyirbal: Mannen spetsade vallabyn bland bergen. (III) VP [s] [p] [advl] [do] i N Fv N N Art Art Yaɽaŋgu d urgaɲu gambiɽa bargan baŋgul bayi. man.erg spetsade i.bergen vallaby.ab BET.ERG BET.AB (O.s.v. Alla tänkbara ordföljder är grammatiska, enligt källan.) Det lexikala verbet antas ha en speciell status inte bara i svenska utan i alla språk i de strukturer där det finns ett verb. (Detta är ett av få teoretiska antaganden om det universella i språkens struktur som görs här). I modellen som presenteras i denna skrift markeras (det lexikala) verbet, i sin verbfras, som hela satsens huvud. Detta markeras genom att sätta VP rakt under, som vi gjort i samtliga satsträdsexempel (se ovan). Det lexikala verbet bestämmer, eller i alla fall skapar förutsättning för, antalet argument (subjekt och objekt) som finns i satsen. Här används VP utan att anta att det finns någon underliggande representation som måste genomgå ett visst antal mer eller mindre arbiträra förändringar. Frasstrukturträd är vanligt förekommande i lingvistikböcker så det finns goda skäl att se hur de mer traditionella frasstrukturträden ser ut och hur de relaterar till satsträden så som de beskrivs här. Nedanför ges båda sätten att notera strukturen (den traditionella till höger). I exempel (45) till (48) är dock satsträden (till vänster) inte fullständigt noterade (se avsnitten nedan). Här finns bara tillräckligt med information för att kunna jämföra den övergripande strukturen. (45) Jag såg henne på stan. VP PP VP i Pro Fv Pro P N Jag såg henne på stan. Pro V PP Pro P N Jag såg henne på stan. Det är egentligen bara två saker som skiljer dessa representationer åt. Den viktigaste är naturligtvis strukturen hos verbfraserna (VP). trukturen till vänster ger ett renare och plattare träd. I traditionell frasstrukturgrammatik fyller verbfrasen en teoretisk funktion, men det är svårt att argumentera, med utgångspunkt på hur språk ser ut, att det finns några verbfraser. Eftersom vår fokus är beskrivningen av grammatisk struktur är det naturligt att inte anta fler nivåer eller strukturer än vad som verkar nödvändigt. Det andra är att man i den traditionella modellen sätter ut ordklasstillhörighet i trädstrukturen, istället för under den. (I satsträden markeras bara fraser, satser och ev. konjunktioner och subjunktioner.) Det verkar tydligt även i dessa enkla exempel att det traditionella sättet att representera strukturerna introducerar en hel del, för våra behov, onödig komplexitet. 15

16 Nedan följer exempel på något mer komplexa strukturer. I de två första exemplen kan man tycka att det inte spelar så stor roll vilken representation man föredrar. Men i exempel (48) är skillnaderna mellan de olika modellerna mycket stor. (46) Det på den andra kanalen verkar roligare. VP AP VP PP Pro PP V AP NumP P A Pro P Art Num N Fv A Det NumP N Det på den andra kanalen verkar roligare. Num Det på den andra kanalen verkar roligare. Det är viktigt att notera att de olika träden visar exakt samma struktur med undantag av verbfrasen och att det enda som skiljer dem åt är sättet som de visar denna struktur. (47) Hon såg en man som stod vid kanten.* VP VP B bj V PP Pro V Pro Fv Art N Det N Hon såg en man i Rel Fv P N VP som stod vid kanten. Pro V PP P N Hon såg en man som stod vid kanten. * Vi ska senare revidera strukturen hos relativbisatserna. 16

17 (48) en såg hon en kvinna som hon träffat förut. AdvP VP VP B Pro V AdvP i Adv Fv Pro Art N bj V AdvP en såg hon en kvinna Det N Adv Rel Pro Fv Adv som hon träffat förut. VP Pro V AdvP Pro Adv en såg hon en kvinna som hon träffat förut. Det är i satser som (48), när subjektet inte står som första led i satsen, som det traditionella sättet fungerar sämre som beskrivningsmodell. Eftersom subjektet definieras som den som direkt domineras av så måste vi få med fyra transformationer. Adverbfrasen flyttas till första position i satsen och subjektet måste flyttas in i VP:n. I bisatsen så flyttas objektet (det relativa pronomenet/ relativpartikeln) ut ur VP:n och subjektet flyttas in. I satsträdet, till vänster, finns inget behov av några transformationer. Nominalfraserna status, d.v.s. om de är subjekt eller icke-subjekt, markeras på annat sätt (se avsnitt 8). Återigen kan vi notera att båda träden representerar samma struktur samma sats. (En komplett representation av satsen finns som exempel (120).) 6 Analys i praktiken (I) Avsnitten som kallas Analys i praktiken är tänka som en steg-för-stegförklaring av hur man använder satsträd för att analysera och beskriva strukturen i satser och fraser. Använd dessa avsnitt om du behöver repetera det som beskrivits ovan eller om du är det minsta osäker på hur analysen går till. Det viktigaste första steget i en analys av en sats eller mening är att korrekt identifiera enheter. Detta innebär inte enbart att veta vad det är för typ av enhet utan, vilket är ännu viktigare i början, att lära sig se var enheterna börjar och slutar. e på följande enkla exempel: (49) Hon såg pojken. Hur börjar man då sin analys? Det första vi vill veta är (a) om exemplet är en enhet eller flera. I detta fall är det en enhet - en sats. Eftersom det är en sats kan vi (b) börja med att leta upp verbet (eller verben om satsen har hjälpverb), i detta exempel såg. Verb plus eventuella hjälpverb utgör verbfrasen. Nu har vi kvar hon och pojken. (c) är hon en bestämning till pojken eller tvärt om? Naturligtvis inte, de är separata enheter inom satsen. Vi har alltså tre enheter inom satsen, varav en är verbet i sin VP som är satsen huvud: 17

18 (50) Hon såg pojken. VP Hon såg pojken. Vi går till nästa exempel. (51) Hon såg pojken som bor på tredje våningen. Låt oss utgå ifrån att hon och såg inte har förändrat sig sedan förra exemplet. Frågan är då om resten av satsen, pojken som bor på tredje våningen, är en enhet eller flera. Hur kan vi ta reda på detta? Ett sätt är att (d) försöka reducera satsen utan att betydelsen väsentligen ändras. Om vi reducerar satsen till Hon såg honom, uttrycker den nya satsen något annat? Man kan tänka sig en konversation mellan personerna A och B. A säger -Hon såg honom och B frågar -Vem?, en fråga som A kan svara -Pojken som bor på tredje våningen på. Det verkar som att vi kan byta ut pojken som bor på tredje våningen mot honom eller pojken utan att betydelsen väsentligen ändras. Eller uttryckt på ett annat sätt: det verkar som att enheten som bor på tredje våningen är en bestämning till pojken - det säger något om vilken pojke vi talar om eller beskriver någon egenskap hos pojken. Oavsett om vi säger bara pojken eller om vi säger pojken som bor på tredje våningen så är det samma sak vi talar om. Vi kan då komma fram till att pojken som bor på tredje våningen i exempel (51) är en enhet. (52) Hon såg pojken som bor på tredje våningen. VP Hon såg pojken som bor på tredje våningen. om vi kan se så har satsen (52) en övergripande struktur som är identisk med strukturen i (50). Båda satserna består i sin övre struktur enbart av tre enheter. killnaden är en att av enheterna i vårt senaste exempel har en betydligt mer komplex intern struktur. Det viktiga här är att lära sig se enheterna i varje nivå i strukturen. Vi gör satsen något mer komplex. (53) Hon såg den välartade pojken som bor på tredje våningen. Frågan är här om den välartade är en del av någon annan enhet förutom satsen. Naturligtvis är det så - det är också en bestämning till (beskrivning av) pojken. Resonemanget som gällde för exempel (51)-(52) gäller även här. Den övergripande strukturen är fortfarande densamma: (54) Hon såg den välartade pojken som bor på tredje våningen. VP Hon såg den välartade pojken som bor på tredje våningen. 18

19 Vi fortsätter. (55) Hon såg den välartade pojken som bor på tredje våningen genom fönstret. Hur blir det här? Låt oss gå tillbaks till vår tänkta dialog mellan A och B. A säger -Hon såg honom, B: frågar -Vem?, A svarar: -*Den välartade pojken som bor på tredje våningen genom fönstret. Nej! Det går inte. A kan svara: -Den välartade pojken som bor på tredje våningen, men genom fönstret kan inte vara en bestämning till pojken, utan det säger snarare något om hur seendet gick till, och alltså måste det vara en separat enhet. (56) Hon såg den välartade pojken som bor på tredje våningen genom fönstret. VP Hon såg den välartade pojken som bor på tredje våningen genom fönstret. I detta fall kan vi inte säga att Hon såg honom och Hon såg den välartade pojken som bor på tredje våningen genom fönstret är semantiskt likvärdiga. Vill vi förenkla den senaste satsen kan vi säga Hon såg honom genom fönstret eller kanske Hon såg honom så då alla dessa satser har samma övergripande struktur. Jämför satsträdet i (56) med dem i (57) och (58). I alla exempel finns fyra enheter på nivån direkt under : verbfrasen och tre andra enheter. (57) Hon såg honom genom fönstret. VP Hon såg honom genom fönstret. (58) Hon såg honom så. VP Hon såg honom så. Detta är alltid det första steget i att beskriva strukturen i en sats - att korrekt identifiera de största enheterna som är en del av satsen, d.v.s. de enheter som inte är en del av något annat än just satsen. 7 Analys i praktiken (II) Efter att vi har identifierat de största enheterna, d.v.s. de som inte är en del av något annat än själva huvudsatsen, är det dags att analysera och beskriva strukturen i varje enskild enhet. Ofta består enheterna enbart av ett ord, som t.ex. hon i ex. (49)-(58), och då finns naturligtvis inget mer att göra. Oftast är det enda ordet i enskilda enheter också huvudord, alltså den typ av ord som definierar typen av enhet (se 5). 19

20 Om enheten innehåller mer än ett ord så är som regel ett av orden huvudord och de(t) andra fungerar som bestämning till huvudordet. Bestämningar är alltså underordnade huvudordet och detta visas tydligast i ett satsträd. Låt oss börja. (59) pojkens hatt Hur gör vi? Det enklaste är att fundera på vad vi egentligen talar om. Är det en pojke eller en hatt vi talar om? En hatt naturligtvis. Då är hatt huvudordet och pojkens ger oss extra information om hatten som t.ex. kan underlätta identifikationen av vilken hatt vi talar om. Hatt är ju ett substantiv och eftersom hatt är huvudord i enheten pojkens hatt så är detta en nominalfras. Att hatt är huvudordet visar vi med att sätta hatt direkt under markeringen i satsträdet. (60) pojkens hatt pojkens hatt Ovan så har huvudordet hatt markerats. Bestämningen pojkens har dock inte markerats och från strukturen kan vi inte se att pojkens är en del av nominalfrasen. Bestämningar markeras som i nästa exempel - de dragna linjerna kombineras på en nivå under, eftersom pojkens ingår i nominalfrasen, men pojkens står inte direkt under markeringen eftersom pojkens inte är huvudord i nominalfrasen pojkens hatt. (61) pojkens hatt pojkens hatt Vi går vidare. (62) pojkens stora hatt Här har vi lagt till stora och frågan är då var stora passar in i frasen. Är det en bestämning till pojkens eller hatt? jälvfallet är det till hatt. Huvudordet hatt i (62) ha då två bestämningar och eftersom både pojkens och stora är bestämningar till huvudordet måste de markeras på samma nivå. (63) pojkens stora hatt pojkens stora hatt Vi kan nu tillägga att både pojkens och stora är huvudord i egna fraser - fraser som ingår i nominalfrasen med hatt som huvudord. Detta betyder bl.a. att de också, i sin tur, kan innehålla bestämningar. (64) den lilla pojkens mycket stora hatt Det bör vara uppenbart här att det är pojken som är liten och stora som är mycket - d.v.s. lilla är en bestämning till pojken(s) och mycket är bestämning till stora (- Hur stor?, - Mycket stor! ). Detta markeras på motsvarande sätt som bestämningarna till hatt. Det viktiga är att man ser att det i ex. (64) är lilla pojkens och mycket stora som är bestämningar till hatt. Dessutom, eftersom pojkens, som är 20

21 huvudord i frasen lilla pojkens, är ett substantiv så är lilla pojkens en nominalfras; och eftersom stora, som är huvudord i frasen mycket stora, är ett adjektiv så är mycket stora en adjektivfras. (65) den lilla pojkens mycket stora hatt AP den lilla pojkens mycket stora hatt Det borde inte komma som någon överraskning att lilla och mycket i sin tur också är fraser. Lilla bli då huvudord i en adjektivfras och mycket i en adverbfras. (66) den lilla pojkens mycket stora hatt AP AP AdvP den lilla pojkens mycket stora hatt Gör nu en analys och rita ett satsträd över följande sats. Du kan bortse från de båda den:en. Följ de steg som beskrivits i avsnitt 6 och 7. Om du vill kan du börja med att markera ordklass för alla ord - detta kan vara till stor hjälp när man ska klassificera fraserna. (67) Den blyga flickan såg med avund på den lilla pojkens mycket stora hatt. 21

22 Ditt satsträd bör se ut så här: (68) Den blyga flickan såg med avund på den lilla pojkens mycket stora hatt. VP PP PP AP AP AP AdvP i Art A N Fv P N P Art A N Adv A N Den blyga flickan såg med avund på den lilla pojkens mycket stora hatt. 8 yntaktiska relationer Detta är inte tänkt som en introduktion till syntaktiska roller utan avsnittet kommer endast att visa hur syntaktiska roller kan markeras i träden. Två fördelar med att göra detta är (a) att särskilja fraser av samma typ (t.ex. nominalfraser som är subjekt och nominalfraser som är objekt), och (b) att åskådliggöra relationen mellan form och funktion. 8.1 Form och funktion atser och fraser, liksom ordklasser, är formmässiga kategorier. Med detta menas att om man kallar en språklig enhet för bisats, nominalfras eller adverb, så är det enbart formen man beskriver. En bisats är en bisats hur man än ser på den. amma sak med nominalfraser och adverb. Däremot kan bisatser, nominalfraser och adverb ha olika funktioner beroende på hur de används vid ett specifikt tillfälle. Formen är alltså kontextfri medan funktionen är kontextberoende. (69) Jag bet hunden. (70) Hunden bet mig I både (69) och (70) finns nominalfrasen hunden. Formmässigt är dessa identiska. Däremot är det tydligt att funktionen som nominalfrasen har skiljer sig åt mellan satserna. I (69) är hunden den som blir utsatt för handlingen och alltså (direkt) objekt, medan i (70) är det hunden som gör något mot mig, d.v.s. hunden är subjekt. (71) Vem slog pojken? Frågan (71) är tvetydig, i.a.f. i skrift. Den kan antingen betyda att pojken (subjekt) slog någon eller att någon (subjekt) slog pojken (se exempel (73) och (74), nedan). 22

23 8.2 Primära syntaktiska relationer Primära syntaktiska relationer är de funktioner som de primära konstituenterna i satsen har. Med andra ord: de enheter som hänger direkt under -noden i träden. Ta som exempel följande sats, repeterad från (34): (72) Den lilla flickan sover i soffan. [s] VP PP [p] [advl] domineras av AP i Art A N Fv P N Den lilla flickan sover i soffan. Tre konstituenter domineras direkt av : en nominalfras, en verbfras och en prepositionsfras. Nominalfrasen är satsens subjekt [s], verbet i VP:n är satsens huvud (och har funktionen predikat) och prepositionsfrasen är ett adverbial [advl]. Endast dessa tre är primära satsled. Det finns dock ett undantag till att primära satsled är de som direkt domineras av nämligen dislokerade konstituenter, som beskrivs närmare i avsnitt 14. Hur var det då med den tvetydiga frågan (71)? Ja, det finns naturligtvis två strukturer, en för varje tolkning och det som skiljer dem åt är vilka syntaktiska relationer som de olika nominalfraserna har. (73) Vem slog pojken? (I) VP [s] [p] [do] (74) Vem slog pojken? (II) VP [do] [p] [s] i Pro Fv N Vem slog pojken? i Pro Fv N Vem slog pojken? 23

24 I en del satser finns även fler enheter som tycks ha samma syntaktiska relation, som i nästa exempel. (75) Det har kommit ett paket till dig. VP PP [s] [p] [s] [io] i Pro Fhv Iv Art N P Pro Det har kommit ett paket till dig. I (75) är både det och ett paket subjekt. Man brukar kalla det för formellt subjekt (det står på den vanliga subjektspositionen) och det andra subjektet, här ett paket, för egentligt subjekt (det är det lexikala subjektet). 8.3 ekundära syntaktiska relationer ekundära satsled är då samtliga satsled utom de som direkt domineras av (återigen med undantag av s.k. dislokerade konstituenter, se avsnitt 14). Vi tar samma exempelsats igen: (76) Den lilla flickan sover i soffan. domineras av AP [s] VP PP [p] [advl] [rek] domineras av PP i Art A N Fv P N Den lilla flickan sover i soffan. Det finns två frasenheter som inte direkt domineras av : adjektivfrasen lilla och nominalfrasen soffan. Adjektivfrasen är här en bestämning till ett substantiv, d.v.s. har funktionen attribut, och nominalfrasen soffan är det underordnade ledet i en prepositionsfras, d.v.s. rektion [rek]. 24

25 9 Fristående böjningar och komplexa lexem e på följande två satser. Hur skiljer de sig åt? (77) Han såg pojken genom fönstret. (78) Han hade sett en pojke genom fönstret. De är semantiskt, och strukturellt, sett mycket lika. Det som skiljer dem åt är formen på verbet såg kontra hade sett och på objektet pojken kontra en pojke. killnaden mellan verben är att de står i olika tempus (och uttrycker olika aspektualitet). I (77) uttrycks tempus på det lexikala verbet medan det i (78) krävs ett hjälpverb. killnaden mellan objekten är att objektet i (77) står i bestämd form (definit) vilket uttrycks på substantivet medan objektet i (78) står i obestämd form (indefinit) vilket delvis markeras genom en obestämd artikel. Orden hade och en i (78) är inte huvudord i egna fraser utan helt enkelt böjningar som står fria från orden de böjer, fr.o.m. nu kallar vi dessa för fristående böjningar. Detta leder till att de inte har någon status i trädstrukturen, precis som tempusmarkeringen på verbet såg eller speciesmarkeringen på substantivet pojken inte heller har det. 9.1 Hjälpverb Hjälpverb används ofta på svenska för att markera en rad olika grammatiska/semantiska distinktioner som saknas bland verbens egna böjningsformer. Hjälpverben kan vara temporala, som i (80), aspektuella, som i (81), eller modala, som i (82). (79) Han läste. (80) Han kommer läsa./han har läst. (81) Han brukade läsa./han började läsa. (82) Han ville läsa./han borde läsa. I satsträden tolkas strukturen hos exemplen (83) och (84), nedan (repetition av (77) och (78), ovan), som i det närmaste identiska med varandra. Länken mellan det lexikala verbet och hjälpverbet i (84) markeras i en struktur under trädet. (83) Han såg pojken genom fönstret. VP PP [s] [p] [do] [advl] [rek] i Pro Fv N P N Han såg pojken genom fönstret. 25

26 (84) Han hade sett en pojke genom fönstret. VP PP [s] [p] [do] [advl] [rek] i Pro Fhv Iv Art N P N Han hade sett en pojke genom fönstret. Detta betyder dock inte att hjälpverben är oviktiga eller att deras position i satsen är det. Detta kan tydligt visas om vi gör om (84) till en fråga, som i (85). Det finita verbet, i detta fall ett hjälpverb, står som första led och markerar ut satsen som en frågesats. (85) Hade han sett en pojke genom fönstret? VP PP [s] [p] [do] [advl] [rek] i Fhv Pro Iv Art N P N Hade han sett en pojke genom fönstret? Vad vinner man då på att inte märka ut hjälpverben i trädstrukturen? Ja, förutom att träden blir mer enhetliga, då bara fraser och satser markeras i den övre strukturen, och konsekventa i hur de behandlar böjningar, så blir den största vinsten vid beskrivningen av samordnade satser (se 12.1, nedan). (Det står naturligtvis var och en fritt att beskriva strukturen på ett annat sätt, bara det görs konsekvent.) 26

27 9.2 Artiklar trukturen i (84) är inte komplett, eftersom artikeln en inte behandlats. om redan sagts behandlas den obestämda markören på liknande sätt som den (bundna) bestämda markören (i (77) och (83), ovan) med den skillnaden, eftersom den obestämda artikeln är en fristående markör (ett ord), att relationen mellan huvudordet (substantivet pojke) och den fristående böjningen markeras på samma sätt som tempusmarkeringen i (84). (86) Han hade sett en pojke genom fönstret. VP PP [s] [p] [do] [advl] [rek] i Pro Fhv Iv Art N P N Han hade sett en pojke genom fönstret. Vi har tidigare stött på satsen nedan där nominalfrasen innehåller en bestämd artikel och kan nu göra en fullständig representation av den. Här är det kanske värt att notera att om den var betonad och tolkades som ett demonstrativt pronomen skulle nominalfrasens struktur se annorlunda ut den skulle vara en bestämning (attribut) till substantivet och markeras på samma nivå som adjektivfrasen, se ex. (88). Här däremot förklaras förekomsten av den bestämda artikeln med att vi har ett attribut (substantivet står redan i bestämd form). (87) Den lilla flickan sover. (88) DEN lilla flickan sover. [s] VP [p] [s] VP [p] AP AP i Art A N Fv Den lilla flickan sover. i Pro A N Fv DEN lilla flickan sover. 27

28 I danska, till skillnad från svenska, fungerar den bestämda artikeln den som bestämning till substantivet (utan attributet markeras bestämdheten på substantivet som i svenska: Pigen sover). trukturen i satsen blir följaktligen något annorlunda. (89) danska: Den lilla flickan sover. [s] VP [p] AP i Art A N Fv Den lille pige sover. 9.3 Komplexa lexem: verbpartiklar, reflexivpartiklar och annat Verbpartiklar är naturligtvis inte böjningar, men de har den likheten att lexemet är uppdelat på fler ord man skulle kunna säga att det är ett komplext lexem eftersom det består av två separata delar (ord) med en gemensam (sammansatt) betydelse. Enklast kan man visa detta genom att markera relationen mellan det lexikala verbet och verbpartikeln, som i (90), där det betonade på är en verbpartikel och ingår i verbfrasen. (90) Tjuven hoppade inte på i farten. VP AdvP PP [s] [p] [advl] [advl] [rek] i N Fv Adv Vprt P N Tjuven hoppade inte på i farten 28

29 Det finns också andra typer av komplexa verb, nämligen verb med reflexivpartikel, (91). Dessa skiljer sig från de vanliga transitiva verben som kan ta ett reflexivt pronomen som objekt, (92). (91) Han känner sig frisk. VP AP [s] [p] [spv] i Pro Fv Rflx A Han känner sig frisk. (92) Han känner sig utan och innan. VP AdvP [s] [p] [do] [advl] AvdP Konj AvdP i Pro V Pro Adv Konj Adv Han känner sig utan och innan. Vad är då skillnaden mellan dessa två konstruktioner? Jo, i (92) kan sig bytas ut mot sig själv, honom, eller barnet m.m. medan i (91) är detta inte möjligt (*Han känner sig själv/honom/barnet frisk) d.v.s. sig i (91) är inte ett objekt. Det finns ytterligare exempel i häftet på vad vi skulle kunna kalla komplexa lexem (om de nu är lexem!). I exempel (116) finns något som skulle kunna kallas för en komplex konjunktion och i exemplet nedan finns något som skulle kunna tolkas som en komplex subjunktion. (93) Han skriker för att han är trött. VP B [s] [p] [advl] bj VP AP i Pro Fv [s] [p] [spv] Han skriker i bj bj Pro Fv A för att han är trött. Man kan fråga sig varför man gör en sådan analys, d.v.s. varför man kan se för att som en enhet. Det finns faktiskt flera anledningar. För det första kan hela bisatsen som den representeras ovan flyttas till positionen före verbet (För att han är trött skriker han) men det låter inte lika bra att behålla för på den ursprungliga positionen och flytta resten (*? Att han är trött skriker han för). Det går bra att utesluta att (Han skriker för han är trött) men inte för (Han skriker att han är trött) då detta får en helt annan betydelse. Detta sista argument tjänar också som anledning att betrakta för som roten för den komplexa subjunktionen, som har markerats i trädet. 10 Analys i praktiken (III) I följande analys följer vi stegen som beskrivits i Analys i praktiken I och II. Vi börjar med det lexikala verbet och de största enheterna, de som endast är en del av huvudsatsen men inte av någon annan fras eller bisats. Vårt exempel blir: (94) Kassörskan hade inte sett den försiktige rånaren. 29