2. Substantiv kan man sätta en, ett, flera eller all, allt, alla framför.

Transkript

1 Ordklasser SUBSTANTIV 1. Substantiv kan delas in i följande grupper: egennamn (Nilsson, Kalle, Märsta, SAAB) växter (gräs, träd, buske) personer (häxa, flicka, svensk) djur (lejon, hund, spindel) föremål, saker (stenbord, gaffel, spade) ämnen (guld, koppar, geografi) känslor (sorg, iver, glädje) 2. Substantiv kan man sätta en, ett, flera eller all, allt, alla framför. 3. Konkreta substantiv är sådant man kan se och ta på, t.ex. öron, tält. Abstrakta substantiv kan bara uppfattas med tanken eller känslan, t.ex. kärlek, ändamål, frihet. 4. Substantiven i svenskan delas in i fyra olika genus (kön): maskulinum (ord som kan bytas ut mot han, t.ex. pojken), femininum (ord som kan bytas ut mot hon, t.ex. Anna), reale (ord som kan bytas ut mot den, t.ex. lådan), neutrum (ord som kan bytas ut mot det, t.ex. tåget). 5. Framför obestämd form kan man sätta en, ett, eller flera, t.ex. en häxa. Framför bestämd form kan man sätta den, det eller de, t.ex. den häxan. 6. Singular betyder ental. Ett ord som står i singular kan man sätta en eller ett framför, t.ex. flera buskar. Plural betyder flertal. Ett ord som står i plural kan man sätta flera framför, t.ex. flera buskar.

2 VG eller MVG, substantiv: 1. Det finns fem olika sätt att bilda pluralis: genom att lägga till ändelserna -or (blommor), -ar (pojkar), er (bilder), -n (äpplen) och ingen alls (hus). Vissa substantiv bildar pluralis genom att vokalen ändras (bok-böcker). Detta kallas omljud. 2. Kasus: Genom ändelsen s bildas formen genitiv som uttrycker ägande: mannens hus, Annas hund. När ett substantiv inte står i genitiv står det i grundform (mannen, Anna). I till exempel tyskan finns fler kasus för substantiv; ackusativ och dativ. 3. En och ett kallas obestämd artikel. Bestämd slutartikel kallas ändelsen en i stol-en, -et i bord-et och na i stolar-na. VERB 1. Verb kan man sätta att framför och är något man gör eller något som händer. Verbets grundform kallas infinitiv: att läsa. 2. Tempus betyder tidsform. Några tidsformer är: Presens (just nu): läser Imperfekt (dåtid): läste Perfekt: har läst Pluskvamperfekt: hade läst Futurum: (framtiden) ska läsa, kommer att läsa 2. När man tar tema på ett verb placerar man verbets huvudformer i en viss ordning: infinitiv, imperfekt och supinum. Temaformerna visar hur verbet böjs.

3 infinitiv imperfekt supinum läsa läste läst rida red ridit VG eller MVG, verb: 1. Sammansatta verbformer bildas med hjälp av hjälpverb: ha, hade, ska, kommer, är, var, blir, blev. Exempel: Hade läst. 3. Supinum bildas tillsammans med hjälpverbet ha tidsformerna perfekt och pluskvamperfekt: ha ätit, hade ätit. 4. Passiv form av verbet bildas med ändelsen s eller med hjälpverben vara och bliva. Aktiv form: Johan lagade cykeln subjekt predikat ackusativobjekt (Subjektet är verksamt, aktivt) Passiv form: Cykeln lagades av Johan eller Cykeln blev lagad av Johan subjekt predikat agent (Subjektet är overksamt, passivt, och handlingen utförs av agenten.) 5. Imperativ är den verbform som anger befallning eller uppmaning: Ge hit boken! Kom! ADJEKTIV 1. Adjektiv beskriver hur någon eller något är eller ser ut. Exempel: Lejonet är lurvigt. En glad tjej. Eleverna är lydiga. En stor skola.

4 2. Komparera innebär en jämförelse. Det finns tre olika jämförelsegrader: Positiv Komparativ Superlativ lurvig förvånad gammal lurvigare mer förvånad äldre lurvigast mest förvånad äldst 3. Långa adjektiv och adjektiv som slutar på isk, och ad kompareras med mer eller mest. Exempel: rytmisk, mer rytmisk, mest rytmisk ADVERB spännande, mer spännande, mest spännande 1. Adverb är bland annat de frågande orden När? Var? Vart? Hur? och de ord som ensamma svarar på dessa frågor, till exempel nu, alltid, aldrig, här, där, dåligt, snabbt. 2. En del adjektiv och adverb ser likadana ut. Skillnaden är att adjektiven är bestämningar till substantiv och böjs efter substantiven (ilskna lejon) medan adverb är bestämningar till verb och är oböjliga (lejonen ryter ilsket). Ett sätt att avgöra om ordet är ett adjektiv eller ett adverb är att titta på om ordet det beskriver är ett substantiv eller ett verb. Exempel: Jägaren sköt ett ilsket lejon. (ilsket: adjektiv eftersom det beskriver substantivet lejon) Lejonet ryter ilsket. (ilsket: adverb eftersom det beskriver hur lejonet ryter) Adverbet är oböjligt i plural: Lejonet ryter ilsket Lejonen ryter ilsket. Adjektivet böjs däremot i plural: Ett ilsket lejon Två ilskna lejon. VG-MVG

5 Tidsadverb svarar på frågan När? Exempel: ofta, sällan, aldrig, alltid, nu snart, redan, tidigt. Rumsadverb svarar på frågorna Var? Vart? Varifrån? Exempel: nära, fjärran, någonstans, här, hit, där, hemma, borta. Sättsadverb svarar på frågan Hur? Exempel: bra, illa, gärna, väl, fort, sakta, långsamt, skickligt, snabbt, högt. Obs! Sättsadverben kan ofta likna adjektiv (se förklaring ovan) Satsadverb är bestämningar till en hel sats (en mening eller del av mening) och kan förändra betydelsen av en hel sats. Exempel: inte, kanske, förmodligen, knappast, faktiskt. PRONOMEN 1. Pronomen betyder i stället för substantiv. Pronomen ersätter alltså substantiv. Exempel: mannen han kvinnan hon stolen den bordet det 2. Personliga pronomen ersätter namn och andra substantiv. När man pratar om personliga pronomen pratar man om personer. Man använder begreppen 1;a person, 2:a person och 3:e person i singular (ental) och plural (flertal). 1:a person: jag, vi 2:a person: du, ni 3:e person: han, hon, den, det, de

6 3. Pronomen kan stå i subjektsform ( den som gör något ): jag, du, han, hon, den, det, vi, ni, de. Objektsform ( den som man utsätter något för, gör något för eller mot ): mig, dig, honom, henne, den, det, oss, er, dem. VG MVG, pronomen Exempel på olika sorters pronomen är: personliga possessiva reflexiva relativa interrogativa Possesiva pronomen betecknar ägande. De possessiva pronomina är t ex: min, din, hans, hennes, dess, vår, er, deras. Reflexiva pronomen är sig, sin, sitt och sina. Ett reflexivt pronomen syftar tillbaka på substantivet eller pronomenet i 3:e person, till exempel Pelle, hon, de, katten, det. Pelle gick ut med sin hund. (sin syftar tillbaka på Pelle) Pelle gick ut med hans hund. (Obs! Någon annans hund, inte Pelles!) Relativa pronomen syftar tillbaka på ett eller flera ord som nämnts tidigare i meningen. Det ord pronomenet syftar tillbaka på kallas korrelat. Exempel på relativa pronomen: som, vilken vilka, vars. Pelle har en hund som är stor. (I denna mening är korrelatet ordet hund.) Interrogativa pronomen (frågepronomen): vem?, vad?, vilken?, vilket?, vilka? när de förekommer i frågor eller indirekta frågor: Hon undrade vem han var.

7 PREPOSITIONER En preposition är ett kort, oböjligt ord som oftast står framför ett substantiv eller ett pronomen och betecknar vanligtvis position. Exempel: av, bakom, före, till, från, åt, efter, i, bredvid, omkring, genom, under, över, mot Prepositioner kan också stå framför infinitivfraser som inleds med att: Jag litar på att du kommer. KONJUNKTIONER Konjunktioner är små, korta ord som fogar samman satser eller satsdelar av samma slag. De vanligaste (samordnande) konjunktionerna är: och, men, fast, eller, för, så. VG MVG UNDERORDNANDE KONJUNKTIONER (eller SUBJUNKTIONER) Underordnande konjunktioner (subjunktioner) fogar samman satser som inte är av samma slag. De inleder bisatser och fogar samman dem med huvudsatser. Bisatserna är underordnade huvudsatserna och beroende av dem. Exempel: Jag måste skriva provet trots att jag inte läst på. Eftersom jag inte läst på gick det inte bra på provet. Exempel på Underordnande konjunktioner (subjunktioner): Trots att, som, utan, medan, att, fast, därför att, eftersom, om, när, innan, tills, för att, om, ifall att.

8 INTERJEKTIONER Interjektioner är oböjliga utropsord som uttrycker känslor: Hu, usch, fy, äsch! Efter interjektioner skrivs ofta utropstecken. Till interjektioner räknas också ljudhärmande ord: Pang, kras, vips! Hälsningar: Hallå, hej! Svordomar, kraftuttryck, hejarop: Jävlar, fy sjutton, heja! Svarsord: Ja, nej, jo, jaså!