Miniprojekt, pedagogisk kurs för universitetslärare II, vt-2005 Erik Sahlée, institutionen för geovetenskaper Hjärtklappning på föreläsningen? Föreläsningar beskylls ofta för att vara en ineffektiv inlärningsmetod. Traditionellt har föreläsarens roll varit informatörens, stora sjok av information ska presenteras och tas emot av studenterna. Tyngdpunkten har legat på kvantitet och inte kvalitet, dvs. hur mycket studenterna faktiskt lyckas lära sig. Det behöver inte vara så. Med rätt skruv på en föreläsning kan de göras till ett bättre undervisningstillfälle. Denna linje driver Donald Bligh i sin bok: What s the Use of Lectures?. Uppmärksamheten Bligh menar att uppmärksamheten under föreläsningen är en viktig komponent som styr hur pass effektiv undervisningspasset kommer att vara. Hur får man då studenternas uppmärksamhet att vara under ett helt pass? Det gäller att först veta vilka faktorer som kan tänkas påverka uppmärksamheten. Bligh tänker sig två huvudfaktorer: 1) Motivation 2) Arousal dvs. hur pass aktiv man känner sig Motivationen är en viktig bit. En effektiv metod som framkommit är att kunna spela på redan existerande motiv hos studenterna. Detta kräver då att föreläsaren känner sina studenter och kan sätta sig in i deras situation. Det har även visat sig att en entusiastisk föreläsare bygger upp motivationen hos sina studenter: Om han är så intresserad av detta så måste finnas någon substans i ämnet. För en föreläsare gäller det då att alltid hitta något under en föreläsning som man brinner extra för och spinna vidare på detta. Det finns en del vanliga motiv som brukar dyka upp i en studentgrupp: Piskan och moroten En del studenter drivs av rädslan för att misslyckas. Detta är helt klart en negativ sporre som man bör stävja, som Bligh uttrycker det there are enough suicides on campus already. Ett mer positivt motiv är istället att studenten känner belöning av att lyckas. Det gäller alltså för föreläsaren att framställa för sin studentgrupp vad de bör göra för att lyckas och inte berätta vad de ska göra för att misslyckas. Beröm, positiv feedback, får symbolisera moroten som man bör sträva efter att utnyttja. Under en vanlig föreläsning är tillfällen för denna feedback inte legio. Här måste man gå utanför föreläsningens traditionella ramverk för att dra nytta av detta motiv. Social kontakt Det finns forskningsresultat som pekar på att social kontakt är ett starkt motiv, speciellt bland yngre studenter. Föreläsningen i sin traditionella form kan inte spela på det här motivet. Det finns dock knep för att kunna utnyttja detta motiv genom att använda sig av alternativa föreläsningsformer. 1
Relevans Studenter kan känna sig motiverade om de får argument för hur kursen eller momentet kommer att hjälpa dem i sin karriär. Här krävs det att kunna tänka framåt och ge exempel på hur denna kunskap kommer att kunna utnyttjas i deras framtida yrkesliv. Bikupor Det finns en massa andra motiv som kan tänkas driva studenterna. Poängen är att det är en heterogen grupp, olika studenter motiveras av olika saker. För att få effektivare föreläsningar diskuterar Bligh en hel del alternativa metoder. Bland annat rekommenderar han föreläsare att använda sig av s.k. buzz-groups eller bikupor. Denna metod bygger på att studenterna får diskutera en uppgift i små grupper om 2 till 6 personer. Uppgiften bör vara specifik och inte luddigt formulerad. Diskussionen behöver inte pågå speciellt länge, en till ett par minuter räcker. Bikupor kan även användas i föreläsningar men många studenter. Det finns många argument för att använda sig av denna teknik, till exempel: Studenterna aktiveras, de får möjlighet till social interaktion och kan även testa att de verkligen har förstått avsnittet som nyss gicks igenom. De studenter som känner sig obekväma att uttrycka sin åsikt för hela åhörargruppen har oftast inga problem att prata i en mindre grupp. Genom att använda sig av ett enkelt medel som bikupor, motiverar man och aktiverar studenterna och gör på så sätt föreläsningen mer effektiv. Andra faktorer som påverkar uppmärksamheten Den andra faktorn Bligh tar upp som påverkar en students uppmärksamhet på en föreläsning är studentens arousal. Direkt översatt blir detta hur pass upphetsad studenten är. Det får en liten annan klang på svenska än på engelska. Det är nog inte riktigt den betydelsen som jag tror Bligh var ute efter. På svenska skulle man kunna uttrycka det som hur pass allmänt aktiv studenten känner sig. Dygnsrytm Saker som påverkar hur pass allmänt aktiv studenten är på en föreläsning kan t.ex. vara vilken dygnsrytm han eller hon har. De flesta människor når optimum i inlärningsförmåga under förmiddagen. Endast ett fåtal fungerar som bäst på eftermiddagen eller kvällen. Bligh påpekar att man även har en rytm i inlärningen under veckans gång. I allmänhet är folk mer mottagliga för ny kunskap på måndagar och tisdagar än på fredagar. Yttre och inre påverkan Givetvis påverkar även omgivningen, miljön i föreläsningssalen studenterna också. En varmt och fuktig rum med dålig luft är en dålig inlärningsmiljö. Studenternas fysiska tillstånd är så klart också en faktor som spelar in. Märkbart att notera här är att hungriga studenter får en allmänt högre aktivitetsnivå till en början. Detta varar dock bara en kort stund, ganska snart blir hungern en distraktion. Variation Studenter blir mer på alerten om föreläsaren varierar sig. Byte av presentationsteknik, mellan tavla och OH-bilder får studenterna att vakna till. Bligh tycks sig se en ökning av pulsen varje gång OH-projektorn slås på eller av, en tendens som delvis bekräftas av min egen undersökning. Andra saker man kan variera är t.ex. röst och tonläge, vissa föreläsare tycker det är mycket effektivt att sänka rösten för att få studenterna mer uppmärksamma. Denna teknik kan med fördel användas när man vill betona en viktig slutsats. 2
Rörelse Människors ögon fokuserar på saker som rör sig. Detta kan man utnyttja i föreläsningssituationen genom att gestikulera och förflytta sig i rummet. Det skapar även en variation som bidrar till att hålla intresset uppe. Genom att uppmuntra studenterna att byta plats i föreläsningssalen mellan olika föreläsningar skapar man också en rörelse och variation. Att mäta uppmärksamheten Det finns inga absoluta instrument för att mäta uppmärksamheten. Däremot ger pulsen hos en människa en god indikation. Bligh tog fasta på detta och gjorde ett experiment där han mätte pulsen på ett antal studenter (4st i en grupp på 14) under en föreläsning. Första halvan av föreläsning satt enbart studenterna och lyssnade, andra halvan deltog de aktivt i en diskussion. Från detta försök drog han en del intressanta slutsatser. Till exempel märkte han att föreläsningen var som mest effektiv de första 20-30 minuterna, därefter hade pulsen sjunkit för mycket. En viss pulsuppgång kunde dock spåras till de avslutande 10 minuterna av en föreläsning. Orsakerna till detta är inte helt klarlagda. Under diskussionsdelen av undervisningen låg pulsen hos studenterna på en högre nivå jämfört med när de bara var passiva lyssnare. Men även här kunde man se en nedgång av pulsen ju längre tiden gick. Dessa resultat ligger helt i linje med Lloyds hypotes om hur effektiviteten hos en föreläsning varierar med tiden. Lloyd förutspådde även pulsuppgången på slutet. Hypotesen säger dock att denna uppgång enbart finns hos studenterna och inte hos läraren. Detta gör att föreläsningen som helhet inte behöver bli effektivare på slutet. Efter ca 30 minuter måste något hända för att inte föreläsningen ska tappa för mycket effektivitet. Här krävs alltså ett ombyte. En möjlighet är att ta en kort paus på ett par minuter. Det visar sig att den effektivitetsförbättring som föreläsningen får efter pausen mer än väl kompenserar för inlärningsförlusten under den tid som gick förlorad under rasten. Istället för en rast kan man välja att kasta in en bikupsdiskussion det får i princip samma effekt. Pulsen sjunker däremot snabbt efter det korta avbrottet. Förmågan att variera sig under andra halvan av en föreläsning verkar vara avgörande för hur pass lyckat inlärningstillfället blir. Hur sammanställde Bligh försöket? Lite oklart hur Bligh har gjort när han sammanställde sitt försök. Om man har med många olika studenter i ett försök måste man ta hänsyn till deras normala pulsnivå. Egentligen borde han presentera resultatet som avvikelser ifrån ett medelvärde och inte som nu med ett medelvärde av alla uppmätta pulsnivåer. Experiment: Mätning av en students puls under en föreläsning Jag genomförde ett liknande experiment som Bligh hade gjort för att testa hans resultat. Tillgången på pulsklockor var begränsad, jag lyckades enbart få tag på en. En mätpunkt ger inte någon möjlighet att falsifiera eller validera en teori, man får helt enkelt se det som ett stickprov. 3
Studenten valdes ut slumpmässigt av ett antal frivilliga. För föreläsningen ansvarade en erfaren lärare med över 40 års undervisningsvana. Ämnet för dagen var numerisk analys, ett relativt teoretiskt avsnitt. Jag mätte pulsen under hela undervisningstillfället som varade i tre timmar, från klockan 9.15 till 12.00 med två kvartsraster mellan föreläsningarna. Jag satt även med under de tre timmarna och antecknade viktiga tidpunkter t.ex. när frågor ställdes för att senare kunna koppla variationen i pulsen till händelserna. Föreläsningssalen kan ha spelat roll för utfallet. Salen var utan fönster (enbart glasrutor mot en korridor) och ventilationen var inte den bästa. Resultatet av mätningen visas figuren. Pulsmätning, föreläsning, 2005 03 02, 9 12 120 Föreläsningen börjar Rast 5s mätdata 5min löpande medelvärde Puls (slag/min) 110 100 90 80 Tentaresultat presenteras Föreläsningen återupptas Rast Föreläsningen återupptas 70 60 10:00:00 11:00:00 12:00:00 Tid Variation av pulsen hos en student under en tre timmar lång föreläsning. Försökspersonen hade en hög puls i början av föreläsningen. Detta är antagligen ett resultat av att denne cyklade till undervisningen. Värt att notera är den snabba pulsminskning precis efter föreläsningen hade inletts. Första timmen sjönk pulsen med 20 slag/minut under de inledande 10 minuterna. Denna minskningstakt är större här än i Blighs experiment. Pulsuppgången i slutet på första timmen kan relateras till att föreläsaren på förra kursen anlände med rättade tentor. På kort tid steg pulsen här från 80 till 123 slag per minut. Detta visar vilket stresspåslag tentamen är för studenterna. Under rasten diskuterades antagligen tentaresultatet med kursarna och av pulsen att döma gick det hett till. Efter att andra föreläsningstimmen hade inletts sjönk pulsen ganska snabbt, precis som under första timmen. Man kan se en svagt neråtgående trend i pulsen under nästa hela denna föreläsning. Variationerna i början på andra timmen kan kopplas till de frågor som läraren inledde med. I slutet på timmen, innan rasten, syns en tydlig uppgång av pulsen. Detta är helt i linje med Lloyds teori som validerades av Blighs mätningar. Läraren uppmärksammade att studenterna såg mätta ut på teorigenomgång och valde därför att ändra sin planering. Istället för att ta ytterliggare teorigenomgång lät han studenterna lösa problem på tavlan sista timmen. En student valdes ut (inte försökspersonen) och större delen 4
av timmen ägnades åt att i detalj låta denna student lösa en uppgift vid tavlan med guidning av läraren. Övriga studenter engagerades med frågor och man ser ökning av pulsen efter halva sista timmen. Denna uppgång visar på hur uppmärksamheten stiger när studenterna aktiveras. Allmänt kunde man se små kortvariga ökningar i pulsen på ca 5 slag/minut då frågor ställdes till klassen. För få en bestående ökning måste antagligen studenterna aktiveras i diskussioner snarare än att bara svara på frågor. En liten ökning (4 slag/minut) spårade jag till när OH-projektorn sattes på, oklart om detta var den faktiska orsaken. Jag kan inte spåra någon pulsökning till när projektorn slogs av. Man ser en tydlig minskning av pulsen i genomsnitt om man jämför de tre timmarna med varandra. I snitt låg pulsen på 87 slag per minut första timmen. Andra timmen sjönk detta till 81 slag per minut för att sista timmen ligga på 74 slag per minut. Uppmärksamheten kan då sägas sjunka ju längre föreläsningarna är. Detta är inget speciell kontroversiell upptäckt, men intressant att man kan få ett så tydligt utslag. I stora drag kan man säga att experimentet bekräftar tidigare resultat. Att läraren valde en problemgenomgång sista timmen skapade mer variation och fick som resultat att den pulsens neråtgående trend bröts och faktiskt steg under en period sista timmen. Rasterna hjälpte även till att höja pulsen däremot sjönk pulsen ganska snabbt igen efter en rast. Sammanfattning Om man ska upprätthålla studenternas uppmärksamhet under en föreläsning krävs det att läraren har förmåga att motivera, aktivera studenterna, och även variera metoderna som han gör detta med. Allt detta är svårt att uppnå med hjälp av den traditionella föreläsningen, alternativa metoder kan klara av detta effektivare. Optimalt resultat nås om tiden för föreläsningen sammanfaller med tiden för optimum i dygnsrytmen för studenterna, vilket för de flesta är på förmiddagen. En behaglig och stimulerande omgivning skapar även det ett bättre inlärningsklimat. Mitt experiment med pulsmätning av en student bekräftar i stora drag slutsatser som presenterats i litteraturen. Extra information som testet gav var att visa hur stressfyllt tentamensmomentet kan vara för studenterna. När resultat på en tenta från en föregående kurs presenterades steg pulsen med hela 43 slag per minut. Försöket visade också att man höjer pulsen och därmed också uppmärksamheten genom att aktivera studenterna med frågor. Pulsökningen i detta fall är däremot inte bestående. För att få mer långvariga effekter krävs antagligen längre diskussioner. Referens Bligh, D. 1998. What's the use of lectures? Intellect, Exeter, England, 316 pp. 5