Barnsynen i Nannyprogrammen Den barnsyn som Nannyprogrammen i tv ger uttryck för är helt oacceptabel. Den är en gengångare av gamla förhållningssätt, men det är barnen här och nu som far illa av den. Dels de barn som i tv-rutan utsätts för kränkningarna, dels de barn som sitter i tv-soffan och tittar på. Och tv har stor genomslagskraft. Hur kan vi i förskolan bemöta och motarbeta detta? Text: Ingrid Engdahl Vår syn på vad barn är, kan och bör vara kan kallas för barnsyn. Begreppet utvecklades i mitten av 1990- talet av Gunilla Dahlberg och Hillevi Lenz Taguchi med hjälp av en socialhistorisk analys. Arbetet skedde på uppdrag av Skolkommittén och resulterade i bilagan Förskola och skola - om två skilda traditioner och om visionen om en mötesplats (Dahlberg & Lenz Taguchi, 1994). De olika dominerande barnsynerna benämndes Barnet som natur, Barnet som kultur- och kunskapsåterskapare samt i visionen Barnet som kultur- och kunskapsskapare. Hur vi ser på barn förändras över tid och rum. Det är skillnad på att vara barn i olika tider och på olika platser. Barndom konstrueras i tid och över tid. Barndom förändras också i relation till kulturella, ekonomiska och sociala förhållanden i samhället. Inom forskning finns också olika teorier om barns utveckling och socialisation. Ljusberg (2009) presenterar flera olika perspektiv, två av dem är sociokulturellt perspektiv och kompensatoriskt perspektiv. Med ett kompensatoriskt perspektiv menas att särskilda behov ses som individuella egenskaper vilka kan avgränsas och kategoriseras. Med ett sociokulturellt perspektiv studeras problemen som sociala konstruktioner i rummet. Både miljön, de vuxna och de andra barnen påverkar de situationer som uppkommer. Med utgångspunkt i paradigmskiftet inom barndomspsykologin formulerade Ingrid Pramling Samuelsson (1993) en nyare barnsyn så här: Barn är redan från början meningsskapande och viljeinriktade individer, som aktivt söker förstå, påverkar och påverkas av de sammanhang i vilka de ingår. Barn lär sig bäst när de är attraherade och intresserade. Hela barnet berörs när hon eller han lär sig. Barn lär sig aldrig endast tankemässiga aspekter utan kunskaper och känslor är inflätade och nära sammankopplade. Inlärning som sker samtidigt som man skäms eller är rädd bär med sig dessa känslor i framtida möten med samma innehåll. Gunilla Dahlberg hänvisar ofta till ett mångårigt samarbete med Loris Malaguzzi och med pedagogerna i den norditalienska staden Reggio Emilia. Malaguzzi menar att barn lär och utvecklas genom relationer och samspel med jämnåriga och med vuxna, med idéer och med ting i den omgivande miljön. Han målar upp bilden av rika och kompetenta barn och kontrasterar på så vis den syn på barn som han menar är förhärskande i skolan. Enligt Malaguzzi betraktas barn i skolan som fattiga och sovande, kanske till och med som tomma påsar som går till skolan för att fyllas med innehåll (Wallin, 2003). En senare studie av förskolan (Eva Johansson, 2003) har lyft fram tre olika sätt att se på barn: Barn är medmänniskor
Vuxna vet bäst Barns intentioner är irrationella Kvaliteten i möten och i lärandet är högst i de förskolor där pedagogerna betraktar barn som medmänniskor. Eva Johansson fann att kvaliteten i verksamheten var högst i de stunder/förskolor där pedagogerna strävade efter att bemöta barn med tilltro, som medmänniskor, och lägst i behavioristiska miljöer, präglade av straff och belöning. Hårdnande klimat Det finns alltså en mängd olika sätt att se på barn och sätt att förhålla sig till barn, vilket är viktigt att ha i åtanke när vi diskuterar företeelser i samhället. Just nu drar det bistra vindar genom hela Sverige, en auktoritär syn på barn som hör hemma på nittonhundratalet och inte på 2000 talet. Sommer (2005) skriver att det på 1960-1970-talet skedde ett paradigmskifte i synen på barn såväl i samhälle som inom forskningen. Vi gick då från en syn på barn som bräckliga till en syn på barn som kompetenta och resilienta. Under samma period fick vi lagen mot barnaga i Sverige (Föräldrabalken, 6 kap 1, 1979). I hemmen, liksom i förskolan, blir det allt vanligare att vi förhandlar med våra barn, tränar dem i att tänka själva och i att ta ställning. I en jämförelse med Astrid Lindgrens rollkaraktärer visar vi större uppskattning för Pippi Långstrump på senare tid. I mötet med skolans värld är det dock diskutabelt om Pippi (och Emil) är lika välkomna som Tommy och Annika. 8000 pedagoger, lärare, rektorer och forskare har skrivit på ett upprop mot regeringens nygamla skolpolitik. Se vidare http://sites.google.com/site/barnuppropet. Det är i detta ljus jag anser att vi måste diskutera Nannyprogrammen på tv. Vissa debattörer och politiker ropar på färdiga lösningar. Vi får höra att barn ska lära sig lyda! Det ska bli ordning och reda! Vems ordning undrar jag och med vilka metoder? De metoder som förespråkas i programmen innehåller kränkningar av barn. Det är en truism att barn gör som du gör och inte som du säger. Den som blivit avspisad eller slagen, tar själv lättare till dessa metoder. Nannyprogrammen blir med sin barnsyn ett bidrag till förnedringsprogrammen i tv. Minns ni den debatt som blossade upp när det visade sig att man skulle rösta bort varandra ur Robinsonprogrammet? Med Nannyprogrammen kan vi nu sitta med våra barn i tv- soffan och se på hur vuxna kränker andra barn, och som jag har förstått det är det inte fiktion. Barnen i tv-rutan är inte skådespelare utan tv-teamet är hemma hos dem och filmar. En Supernanny lär barens föräldrar hur man får barn att lyda. Barn eller hundar, samma metoder tillämpas, straff och belöning. Vi föreslås dagligen en återgång till 50-talets barnsyn med hjälp av tv, utan kommentarer från programmakarna. Var finns journalisters och producenters ansvar för barns rättigheter? Forskningsetik Som barnforskare har jag att följa Vetenskapsrådets riktlinjer för forskningsetik: Forskaren skall informera uppgiftslämnare och undersökningsdeltagare om deras uppgift i projektet och vilka villkor som gäller för deras deltagande. De skall därvid upplysas om att deltagandet är frivilligt och om att de har rätt att avbryta sin medverkan. Informationen skall omfatta alla de inslag i den aktuella undersökningen som rimligen kan tänkas påverka deras villighet att delta. Forskaren skall inhämta uppgiftslämnares och undersökningsdeltagares samtycke. I vissa fall bör samtycke dessutom inhämtas från förälder/vårdnadshavare (t.ex. om de undersökta är under 15 år och undersökningen är av etiskt känslig karaktär). (Vetenskapsrådet, 2002, s. 7-9).
I studier med barn är det särskilt angeläget att säkra ett samtycke från barnen. Samhällets syn på de allra yngsta barnens ställning som samhällsmedborgare har de senaste årtiondena förändrats. Såväl FN:s barnkonvention som Läroplan för förskolan beskriver barn som individer med kompetenser och med rätt till inflytande över sina liv. Det är därför inte tillräckligt att enbart vända sig till föräldrarna för samtycke, eftersom barn idag bör ha inflytande över sina egna liv. Forskare bör även fundera över barnens rätt att inte delta i en studie och vilka reella möjligheter barn har att hävda sig mot den vuxna forskarens intressen. Man bör även respektera barnens kroppsspråk och exempelvis avläsa ett avvisande eller avståndstagande som visas med kroppen. Det finns risk för att man med videoinspelningar synliggör barns vardag på ett sätt som det är tveksamt om barnen vill medverka i. Det är forskarens uppgift att låta barnen vänja sig vid projektet och vid kameran och därmed skapa förutsättningar för barnen att kunna säga nej till deltagande. Bliding (2004) menar att forskarens närvaro kan medverka i kränkande händelser utifrån det faktum att en närvarande vuxen inte griper in. Detta uppfattades av barnen som ett tyst medgivande att fortsätta. Bliding menar att man inte ska förbli passiv när det pågår kränkningar. Ljusberg (2009) lyfter fram det dilemma som uppstår när man som forskare vill skildra utsatta barn utan att samtidigt kränka dem. Finns det en motsvarande diskussion bland TVs journalister? Med vilken rätt medverkar programmakarna i dessa övergrepp på barn? Sverige som föregångsland? I år är det 40 år sedan Sverige, som första land i världen, införde ett förbud för föräldrar att utsätta sina barn för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling (Föräldrabalken, 6 kap. 1 FB). I november är det 30 år sedan FN:s generalförsamling antog konventionen om barnets rättigheter och 29 år sedan Sverige ratificerade den. Under den här tiden har vi kunnat se en minskning av andelen vuxna som är positiva till kroppslig bestraffning från 53 procent år 1965 till 7 procent år 2006 (Jansson, Långberg & Svensson, 2007). Forskningen bygger på en enkät till föräldrar till 1 692 barn över hela landet samt en enkät till 2 510 elever i årskurserna 4, 6 och 9. Dessutom redovisas en jämförelse som bygger på en studie från år 2000. Fram till år 2000 har olika forskningsrapporter kunnat visa på en nedgång av antalet barn som misshandlas. Jag har gjort en jämförelse mellan åren 1981 och 2006 mellan antalet anmälda fall av misshandel, inklusive grov misshandel av barn mellan noll och fjorton år. Anmälningar av misshandel uppgick år 1981 till 954 och år 2006 till 10 418 (BRÅ, 2008). Frågan är vad ökningen beror på? Har antalet misshandlade barn ökat eller handlar det om att benägenheten att anmäla har ökat? Jansson m.fl. (2007) menar att mellan år 2000 och 2007 har antalet föräldrar i synnerhet svenskfödda som hugger tag i, ruskar och knuffar sina barn ökat från 12 till 23 procent. Föräldrarna menar att de är stressade. Två andra faktorer bakom barnmisshandel är dålig ekonomi samt att i hem där det förekommer våld mellan föräldrarna utsätts barn oftare för misshandel. I elevenkäten framkommer dessutom att barn som utsätts för våld i hemmet också är mer inblandade i mobbning. Hur påverkar Nannyprogrammen föräldrars inställning till och tolerans för olika former av bestraffning? Anmälningsplikt? Även Socialtjänstlagen innehåller regler som syftar till barnens bästa. Socialnämnden har ett särskilt ansvar för att barn växer upp under trygga förhållanden. Pedagoger (och andra) i förskola och skola har anmälningsplikt och uppgiftsskyldighet vid misstanke om att ett barn far illa.
Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt andra myndigheter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd. Detta gäller även dem som är anställda hos sådana myndigheter. (Socialtjänstlagen, 14 kap 1, 2002) Förskolan har enligt läroplanen ansvar för att det utvecklas tillitsfulla relationer med barnens familjer. Är det dags för föräldramöten kring Nannyprogrammen? Förskolepedagoger är särskilt lämpade att diskutera med barnens föräldrar hur man kan få en ansträngd vardag att fungera, utan att kränka barnen. Vi har mängder av exempel på hur barnen växer i positiva möten, där de behandlas med respekt som medmänniskor. Vi kan rikta in den pedagogiska dokumentationen på relationer, bemötande och förhållningssätt. Vi kan sätta ord på värdegrunden tillsammans med barnen och vi kan diskutera detta med barnens familjer. Men hur ska vi förhålla oss till Nannyprogrammen? Skulle vi kunna anmäla ansvarig utgivare till socialnämnden? Hur långt sträcker sig vår anmälningsskyldighet? Ut på gården, hem till familjerna, in i tv- rutan? Vad händer om många anmäler Nannyprogrammen? Ingrid Engdahl är förskollärare i grunden och verksam som adjunkt och doktorand vid Institutionen för barn- och ungdomsvetenskap, Stockholms universitet. ingrid.engdahl@buv.su.se Referenser: Bliding, M. (2004). Inneslutandets och uteslutandets praktik. En studie av barns relationsarbete i skolan. (Göteborg Studies in Educational Sciences 214.) Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis. (Diss). BRÅ. (2008). http://statistik.bra.se/solwebb/action/index (2008-01-15 ). Dahlberg, G. & Lenz Taguchi, H. (1994). Förskola och skola - om två skilda traditioner och om visionen om en mötesplats. Stockholm: HLS förlag. Janson, S., Långberg, B., Svensson, B. (2007) Våld mot barn 2006 2007 En nationell kartläggning. Stiftelsen Allmänna Barnhusets skriftserie. Johansson, E. (2003). Möten för lärande: Pedagogisk verksamhet för de yngsta barnen i förskolan. Skolverket: Forskning i fokus, nr 6. Ljusberg, A-L. (2009). Pupils in remedial classes. Stockholms universitet, Inst. För barn- och ungdomsvetenskap. (diss). Pramling, I. (1993). Barnomsorg för de yngsta en forskningsöversikt. Stockholm: Liber. Skolverketet. (2006). Läroplan för förskolan Lpfö 98. Stockholm: Fritzes. Sommer, D. (2005). Barndomspsykologiska fasetter. Stockholm: Liber. Utrikesdepartementet. (2006). Mänskliga rättigheter. Konventionen om barnets rättigheter. UD INFO. Vetenskapsrådet. (2002). Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning HSFR. Stockholm: Vetenskapsrådet.
Wallin, K. (2003). Pedagogiska kullerbyttor. Stockholm: HLS förlag.