Fakulteten för lärande och samhälle Institutionen Idrottsvetenskap Examensarbete 15 hp Rehabiliteringsprocessen vid en idrottsskada ur ett psykologiskt perspektiv The rehabilitation process of a sport injury from a psychological perspective VT 2018 Michela Bengtsson, 940912-0103 Sara Mattson, 920109-0942 Idrottsvetenskapligt program 180 hp/ Grundnivå Ledarskap 2018-06-06 Examinator: Lars Lagergren Handledare: Jenny Vikman
2
Förord Vi vill tacka samtliga deltagare för att de ställde upp i undersökningen samt tränaren som har hjälpt oss att identifiera dessa deltagare. Utan er hade studien inte gått att genomföra. Vi vill även tacka vår handledare Jenny Vikman som var till hjälp under vårt skrivande. Vi har bägge två varit delaktiga i skrivandet av samtliga delar i arbetet. 3
4
Sammanfattning Syftet med studien är att undersöka upplevelsen av rehabiliteringsprocessen ur ett psykologiskt perspektiv hos elitsatsande handbollsungdomar vid en idrottsskada. För att besvara detta syfte fokuserar studien på respondenternas upplevelse- och hantering av rehabiliteringsprocessen ur ett psykologiskt perspektiv samt vilken betydelse det sociala stödet har för deras rehabiliteringsprocess. Studien genomfördes med hjälp av kvalitativa intervjuer och empirin analyserades med hjälp av Self-determination Theory. Resultatet indikerar att rehabiliteringsprocessen upplevs som väldigt lång, tråkig och jobbig vilket skapar frustration. Det sociala stödet som innebär familj, vänner, tränare och lagkamrater upplevde respondenterna som väldigt betydelsefullt för deras välbefinnande och motivation. De värderade sin familj som det absolut största och mest betydelsefulla sociala stödet för sin rehabiliteringsprocess. Respondenterna hanterade rehabiliteringsprocessen genom att sätta upp olika mål som fick dem bli motiverade till att genomföra sin rehabilitering. Ett annat hanteringssätt var visualisering och användning av mentala bilder. De upplevde att målsättning och visualisering var det bästa sättet för dem att ta sig igenom sin rehabilitering. Slutsatsen i den rådande studien är att vid en idrottsskada påverkas idrottaren inte bara fysiologiskt utan även psykologiskt. Skadan medför olika psykologiska responser och ju allvarligare skadan är och ju mer fysiologiskt begränsade idrottaren blir desto mer påverkar skadan dem psykologiskt. Vidare visar studien på att det sociala stödet har en betydande roll för rehabiliteringsprocessen ur ett psykologiskt perspektiv. Emotionellt stöd från familj och lagkamrater samt informativt stöd från en sjukgymnast gör det lättare för idrottaren ta sig igenom rehabiliteringsprocessen på ett framgångsrikt sätt. Nyckelord: hanteringsstrategier, motivation, psykologi, rehabiliteringsprocess, selfefficacy, socialt stöd. 5
6
Innehållsförteckning Sammanfattning... 5 1. Inledning... 9 2. Syfte och frågeställning... 11 2.1. Syfte... 11 2.2. Frågeställning... 11 3. Litteraturgenomgång... 12 3.1. Idrottsskador... 12 3.2. Socialt stöd... 15 3.3. Motivation... 16 3.4. Self Efficacy... 16 3.5. Hanteringsstrategier... 17 4. Teori... 19 4.1. Self-determination Theory... 19 4.1.1. SDT och Socialt stöd... 20 4.1.2. SDT och Hanteringsstrategier... 20 4.1.3. SDT och Self-efficacy... 20 5. Metod... 22 5.1. Metodval... 22 5.2. Urval... 22 5.3. Procedur... 23 5.4. Sökord och urvalskriterier... 24 5.5. Tillförlitlighet... 25 5.6. Forskningsetiska principer... 26 5.7. Dataanalys... 27 6. Resultat, analys och teoretisk tolkning... 28 6.1. Resultat... 28 6.1.1. Upplevelsen av socialt stöd... 28 6.1.2. Psykologisk upplevelse av idrottsskador... 31 6.1.3. Motivationsfaktorer till rehabiliteringsprocessen... 32 6.2. Analys och teoretisk tolkning... 35 6.2.1. Kompetens... 35 6.2.2. Samhörighet... 37 6.2.3. Självbestämmande... 38 7. Diskussion och slutsats... 40 7.1. Diskussion... 40 7
7.1.1. Rehabiliteringsprocessen ur ett psykologiskt perspektiv... 40 7.1.2. Hanteringsstrategier för ökad motivation och utveckling... 41 7.1.3. Socialt stöd som främjar välbefinnande och motivation... 42 7.2. Slutsats... 43 7.3. Metoddiskussion... 44 7.4. Framtida forskningsprojekt... 45 Referenslista... 46 Bilaga 1... 50 Bilaga 2... 52 Bilaga 3... 53 8
1. Inledning I allmänhet anses deltagandet inom idrott främst som en hälsosam aktivitet som främjar välbefinnande och glädje. Denna fysiska aktivitet innebär dock även en ökad risk att utsättas för idrottsrelaterade skador. Många elitidrottare drabbas någon gång under sin karriär av skadeproblem (Lundström & Johnsson, 2001). En del skador är små och har ingen inverkan på idrottaren, medan andra kan leda till en avslutad karriär eller få konsekvenser som kan påverka idrottarens livskvalitet (Santi & Pietrantoni, 2013). En allvarlig skada kan vara dramatisk både fysiologiskt och känslomässigt för samtliga idrottare. Idrottare som lägger ner hela sin själ, tid och energi identifierar ofta sig själv genom hur de presterar i sin idrott. En skada kan för dessa elitidrottare bli väldigt känslomässigt förödande (Russell, 2000). För majoriteten av idrottare innebär skadeperioden en enorm fysiologisk och psykologisk utmaning. Medvetenheten om att rehabiliteringstiden eventuellt blir lång kan skapa oro och ångest. Konsekvenserna som följer av en idrottsskada kan bland annat vara att idrottare upplever negativa känslor, drabbas av humörsvängningar eller känslan av identitetsförlust och isolering från omgivningen. Psykologiska insatser kan hjälpa till att övervinna och hantera den psykologiskt svåra situationen. Genom att fokusera på ökad motivation och självförtroende kan rehabiliteringen underlättas (Santi & Pietrantoni, 2013). Personer i den skadade idrottarens omgivning kan också vara ett viktigt stöd under rehabiliteringsprocessen. Familj, vänner, lagkamrater och tränare är en del av detta stöd, som kallas det sociala stödet. Ett starkt socialt stöd kan ge en positiv effekt för en idrottares rehabilitering och kan bidra till minskad stress och ökad motivation under rehabiliteringsprocessen. Det sociala stödet hjälper idrottaren att hantera sin rehabiliteringsprocess ur ett psykologiskt perspektiv. Vikten av att hantera rehabiliteringsprocessen, vid en idrottsskada, ur ett psykologiskt perspektiv har inte blivit tillräckligt belyst. Det har tidigare genomförts många studier som har undersökt den fysiologiska återhämtningen av en idrottsskada medan den psykologiska återhämtningen inte har fått samma fokus (Derwin & Hagger, 2012). Tidigare forskning pekar på att uppmärksamheten på den emotionella och psykologiska rehabiliteringen vid en idrottsskada är låg (Clement & Shannon, 2011 & Tracy, 2003). Idrottarens psykologiska upplevelse vid en idrottsskada kan medföra en mängd tankar, 9
känslor och beteende. När den psykologiska rehabiliteringen inte uppmärksammas kan det försvåra idrottarens chans till en framgångsrik rehabilitering. Claeson och Johnsson (2007) menar att även om idrottsskador är fysiologiska så har psykologiska faktorer en stor inverkan på rehabiliteringen. Forskningsområdet som den här studien riktar sig mot är rehabiliteringsprocessen vid en idrottsskada ur ett psykologiskt perspektiv. Det finns intresse av att ta reda på vilken betydelse socialt stöd har och vad som motiverar idrottaren under rehabiliteringsprocessen. Baserat på egna erfarenheter av uteblivet socialt stöd vid rehabilitering i samband med en idrottsskada upplevdes psykologiska och emotionella faktorer som påverkade motivationen under rehabiliteringsprocessen. 10
2. Syfte och frågeställning Nedan presenteras studiens huvudsakliga syfte. Även de frågeställningar som utformats utifrån syftet presenteras i detta kapitel. 2.1. Syfte Syftet med studien är att undersöka upplevelsen av rehabiliteringsprocessen ur ett psykologiskt perspektiv hos elitsatsande handbollsungdomar vid en idrottsskada. Det finns begränsat med forskning om den emotionella och psykologiska rehabiliteringen vid en idrottsskada men desto mer kring den fysiologiska återhämtningen. Idrottarens chans till en framgångsrik rehabilitering kan försvåras när den psykologiska rehabiliteringen inte uppmärksammas. Detta lyfter studiens intresse för den psykologiska återhämtningen och vikten av att framhäva betydelsen av rehabiliteringsprocessen vid en idrottsskada ur ett psykologiskt perspektiv. 2.2. Frågeställning Utifrån syftet har följande frågeställningar utformats: Hur upplever handbollsspelare sin rehabiliteringsprocess ur ett psykologiskt perspektiv? Vilken betydelse har det upplevda sociala stödet för handbollsspelarens rehabiliteringsprocess? Hur hanteras rehabiliteringsprocessen av handbollsspelare ur ett psykologiskt perspektiv? 11
3. Litteraturgenomgång Under litteraturgenomgången kommer tidigare forskning och aktuell forskning att presenteras. Även de centrala begreppen socialt stöd, motivation, self-efficacy och hanteringsstrategier kommer att presenteras. 3.1. Idrottsskador Idrottsskador kan variera i både längd och allvarlighetsgrad. Vad som räknas som en idrottsskada är för det mesta en fysisk skada som uppfyller tre krav: den skedde under en idrottsrelaterad aktivitet, den behöver medicinsk hjälp och den involverar tidsförlust från träning och tävling (Wiese-Bjornstal, Franklin, Foster, Dooley & Winges, 2015). Målet med elitsatsning syftar till att idrottande ungdomar strävar efter att nå internationell elitnivå inom sin idrott. Då elitidrott kopplas samman med hög träningsbelastning samt fysiologisk och emotionell press är sannolikt skaderisken hög (Von Rosen 2018, 30). En del skador är så pass allvarliga att idrottaren behöver söka professionell hjälp för sin rehabilitering. Denna rehabilitering kan variera i tid och påverkas av en rad olika faktorer. Rehabiliteringen åtföljs ofta av långvariga psykologiska konsekvenser som kan påverka idrottarens välbefinnande samt sannolikheten att återvända till sin idrott (Sheinbein, 2016). Lundström och Johnsson (2001) belyser att vissa skadade idrottare inte får någon professionell hjälp vilket kan innebära att rehabiliteringsprocessen blir en stor psykologisk belastning som kan vara svår att ta sig igenom. Sheinbein (2016) menar att under rehabiliteringen så upplever vissa idrottare en kombination av fysiologiska och psykologiska problem. Dessa två faktorer kan påverka idrottarens prestationer (Derwin & Hagger, 2012). I vissa fall är problemen nästan helt baserat på det fysiologiska traumat i sig. I andra fall tycks problemen grunda sig i psykologiska och psykosociala faktorer. Idrottarens vilja att engagera sig och prioritera sin rehabilitering kan påverka de kognitiva, emotionella och beteendemässiga effekterna på rehabiliteringsprocessen. Idrottare som har ett positivt synsätt anser att deras skada går att hantera. De beskriver känslan av lycka och lättnad, vilket också kan leda till en ökad effekt av rehabiliteringen (Sheinbein, 2016). Britton (2010) förstärker detta resonemang och menar att det finns en positiv påverkan av att idrottaren får hjälp att hantera olika psykologiska faktorer i relation till en framgångsrik rehabiliteringsprocess. 12
Idrottare som får hjälp att hantera sin rehabiliteringsprocess kan lättare ta itu med de olika symtomen som kan medfölja en idrottsskada. När idrottare drabbas av en idrottsskada kommer de sannolikt att uppleva en rad negativa psykologiska och känslomässiga responser som rädsla för återfall, identitetsförlust, ilska, frustration och depression (Thatcher, Kerr, Amies & Day, 2007). Andra psykologiska utmärkande responser är bland annat snabba humörsvängningar, socialt tillbakadragande och isolering från omgivningen. Ytterligare upplevda kännetecken är skuldkänslor genom att idrottaren har en känsla av att inte vara till någon nytta för laget längre (Sheinbein, 2016). Enligt Sheinbein (2016) kan depressiva symtom uppstå strax efter skadan. Symtomen kan förknippas med frustration gällande ovissheten om hur långvarig rehabiliteringen kommer att vara, svårigheter att delta i vardagliga aktiviteter och känslan av orättvisa. Ännu en faktor kan vara att idrottaren hamnar i ett chocktillstånd i samband med idrottsskadan. Fortsättningsvis beskriver Sheinbein (2016) att depressiva symtom kan leda till en fördröjd start av rehabiliteringen och kan associeras med känslan av att vara socialt isolerad, förlust av kompetens och att vara frånvarande från träning eller tävling som även kan bidra till förlust av idrottsidentitet. Det är vanligt att en individ skapar sig en idrottsidentitet genom sitt idrottande, exempelvis jag är en tennisspelare. Denna identitet anses vanligen påverka individen och ha en betydande roll. Träningen är en stor del av idrottarens vardag (Bengtsson & Fallby 2011, 53). Vid en skada kan idrottaren uppleva en förlust av sin personliga identitet när individen inte längre kan utöva sin regelbundna träning på grund av en skada. Ofta skapas rädsla och oro över hur återhämtningen kommer att ske och dessutom om skadan kommer att återkomma vid ett senare tillfälle. I samband med detta kan individen förlora sitt självförtroende. Sänkt självförtroende kan i sin tur leda till minskad motivation och sämre prestanda. Idrottare tenderar att hamna i en sorgeprocess vid en skada. Det kan vara frustrerande och kan även leda till depression (Weinberg & Gould 2010, 452-453). Vidare påpekar Lundström och Johnsson (2001) att vissa idrottare inte upplever några avsevärda fysiologiska eller psykologiska problem under sin rehabilitering. De kan återgå till tävling och träning relativt smärtfritt. Thatcher et al. (2007) menar även att skadan kan få positiva följder som exempelvis filosofisk acceptans och personlig utveckling. I flera fall är grunden till en smärtfri rehabilitering att idrottaren får goda möjligheter att återhämta sig psykologiskt under rehabiliteringsprocessen vid en idrottsskada på ett tillfredsställande sätt (Lundström & Johnsson, 2001). 13
San Jose (2003) upptäckte i sin studie att när en individuell idrottare skadade sig, medförde det mer bieffekter vid rehabiliteringsprocessen jämfört med en lagidrottare. Lagidrottare associerade sin skada till vård, hjälp och lyfte även att det sociala stödet var en trygg punkt för dem för att hantera sin skada. Enligt San Jose (2003) upplevde de individuella idrottarna sin skada på ett negativt och dramatiskt sätt. Vidare saknade individuella idrottare socialt stöd från familjen och kamrater och dessutom upplevde de press av att inte kunna utöva sin idrott. Lagidrottarna reducerade istället sina känslor kring skadans effekter och betonade de positiva aspekterna framför de negativa. På så sätt blev skadan associerad med tanken på framsteg och utveckling (San Jose, 2003). Fortsättningsvis beskriver San Jose (2003) att rehabiliteringsprocessen upplevdes som väldigt stressig för de individuella idrottarna. Orsaken till denna stress framkom av stagnering samtidigt som deras konkurrenter fortsatte sin utveckling. Även om rehabiliteringen var nödvändig upplevdes rehabiliteringsperioden som dramatisk och förskräcklig. Denna känsla som upplevdes som upprörande och som de individuella idrottarna kände var förknippad med att de skulle stanna av i sin utveckling. De kände också att de tog en stor chansning med sin rehabilitering eftersom de förlorade sina fysiologiska förmågor och framförallt tappade de motivation (San Jose, 2003). Wiese-Bjornstal et al. (2015) visar på att det finns skillnader mellan könen i relation till idrottsskador, men att det också finns några likheter. Vad som kan utläsas ur denna studie är att vilken skada män och kvinnor hade berodde mer på vilken idrott de utövade, deras nivå och träningsmängden än vilket kön de tillhörde. På så vis har kön inte lika stor betydelse till varför individen blir skadad. När det kommer till att ta fysiologiska risker och tolerera smärta vid en idrottsskada hade könet heller inte någon betydelse. Kvinnorna var däremot villiga till att diskutera sin skada mer öppet än männen (Wiese-Bjornstal et al., 2015). Likväl menar San Jose (2003) att kvinnor är mer oroliga över vad som är den bakomliggande orsaken till deras skada, medan män är mer pragmatiska och letar efter en snabb och effektiv lösning för att bli fullt återställda. Ytterligare en skillnad är att kvinnor betonar vikten av det sociala stödet som en trygghet och belyser vikten av att ha en kontinuerlig dialog med sina tränare. Wiese-Bjornstal et al. (2015) rapporterar att det inte finns någon markant skillnad mellan hur män och kvinnor påverkas känslomässigt och mentalt vid en idrottsskada. Däremot beskriver Johnson (1997) att kvinnor använder sig av emotionellt inriktade hanteringsstrategier i högre grad än män. Kvinnliga idrottare anses även uppleva högre nivåer av ångest. Johnson (1997) menar även att åldern för den skadade idrottaren kan ha betydelse för eventuella psykologiska riskfaktorer vid 14
rehabiliteringsprocessen. Ungdomar anses vara mer utsatta än äldre när de stöter på psykologiska kriser. Idrottare under 20 år är mer sårbara mot stress eftersom de ännu inte har lärt sig de fysiologiska och psykologiska hanteringsstrategier som är nödvändiga för att klara av sin rehabiliteringsprocess. Ännu en förklaring till detta kan vara att när yngre idrottare förlorar kontroll över sin kropp sjunker deras självkänsla radikalt. Vidare rapporteras att negativa känslor som ilska under rehabilitering är mer markant hos yngre än hos äldre idrottare. 3.2. Socialt stöd Socialt stöd kan definieras som information eller resurser som utbyts mellan två personer för att öka välmående, prestation och förståelse hos idrottare (Bengtsson & Fallby 2011, 63). Podlog och Eklund (2007) har rapporterat att det finns fyra olika varianter av socialt stöd som kan ha betydelse för den skadade idrottaren under sin rehabiliteringsprocess. Dessa fyra stöden är: informativt, materiellt, emotionellt och tillhörighet. Det informativa stödet kan visas genom att tränarstaben förmedlar information och feedback till idrottaren vid deras rehabilitering och på så vis känner idrottaren en upplevd kontroll. Med hjälp av informationen som ges kan idrottaren få en bättre förståelse och ökad kunskap kring vad som krävs för att uppnå olika mål under sin rehabiliteringsprocess. Genom fysiologiska tester kan den skadade idrottaren se eventuella förbättringar och på så vis öka sin motivation till sin rehabilitering. Det andra sociala stödet, det materiella, beskriver Podlog och Eklund (2007) som tillgång till material och tjänster. Ett exempel på detta är den skadade idrottarens tillgång till idrottspsykologer, sjukgymnaster etc. Ytterligare resurser kan vara möjligheten att utnyttja gym eller ekonomisk hjälp. Vid uppkomsten av en idrottsskada kan idrottsutövaren utsättas för stress (Mitchell, 2011). En hjälpande faktor för att hantera stress kan vara det sociala stödet som har visats spela en betydande roll för den skadade idrottarens rehabilitering. Vägledande socialt och emotionellt stöd från bland annat familj, tränare, lagkamrater och läkare kan hjälpa till att minska stress, förbättra idrottarens humör och öka motivationen till rehabiliteringen (Weinberg & Gould 2010, 458). Podlog och Eklund (2007) förstärker och förklarar ytterligare att emotionellt stöd från tränaren innebär ett personligt engagemang om idrottarens skada och ger positiv uppmuntran. Även att tränaren motverkar orealistiska förväntningar, som exempelvis idrottarens egna ambition om att återgå till maximal prestation för tidigt fördröjs av tränaren. Detta förstärker relationen mellan tränaren och 15
idrottaren i en positiv bemärkelse. Det fjärde och sista sociala stödet är tillho righetssto det. Det huvudsakliga syftet med tillhörighetsstödet är att laget uppmärksammar idrottaren så hen känner en gemenskap med laget, känner sig delaktig och tillför något till laget (Podlog & Eklund, 2007). Clement och Shannon (2011) rapporterar att idrottare som saknat socialt stöd har haft högre nivåer av depression, ångest, stress och sämre psykologiskt välbefinnande. Ett tillfredsställande socialt stöd visar att stressnivåerna minskar samt en förbättrad återhämtnings grad hos den skadade idrottaren. 3.3. Motivation Faskunger och Nylund (2014, 41) definierar motivation som sannolikheten att en person påbörjar och upprätthåller en specifik fo rändringsstrategi. Motivation kan beskrivas som själva drivkraften hos den skadade idrottaren. Begreppet motivation kan delas upp i olika grader. Motivation handlar om att upprätthålla en förändring på längre sikt. Vid en rehabiliteringsprocess är ofta den skadade idrottaren ovetande om hur lång deras rehabilitering kommer att ta att genomföra. Motivationen påverkas av hur viktig individen anser förändringen vara vid sin rehabilitering (Faskunger & Nylund 2014, 41). För en framgångsrik rehabilitering spelar bland annat motivation och målsättning en viktig roll (Weinberg & Gould 2010, 447). Det finns både inre och yttre motivation. Inre motivation innefattar de olika drivkrafter som får idrottaren att utföra rehabiliteringen av fri vilja och som främjar upplevd utveckling och glädje. Yttre motivation är den yttre drivkraften som handlar om att till exempel uppnå ett visst mål, tillfredsställa ett behov eller ta emot belöning under rehabiliteringsprocessen (Deci & Ryan, 2000). En motivationsfaktor kan vara att idrottaren söker socialt stöd och hjälp under rehabiliteringsprocessen från betydelsefulla personer. Det finns en nyfikenhet kring skadan hos idrottaren och motivation inför rehabiliteringen (Lundström & Johnsson, 2001). 3.4. Self Efficacy I Social cognitive theory finns ett begrepp som heter Self-efficacy. Self-efficacy innebär situationsspecifikt självfo rtroende. Self-efficacy är definierad som uppfattningen av en individs förmåga att framgångsrikt klara av att göra det som krävs vid en specifik 16
situation (Bandura, 1986). Wesch, Hall, Prapavessis, Maddison, Bassett, Foley, Brooks och Forwell (2012) definierar self-efficacy som ett begrepp som innehåller tre stycken underkategorier: uppgift, barriär och schemaläggning. Effekten av begreppet uppgift beskrivs som förtroendet för sin egen förmåga att utföra de grundläggande aspekterna av en uppgift i en specifik situation. Begreppet barriär definieras som förtroende för ens förmåga att utföra en uppgift under utmanande förhållanden eller att övervinna sociala och personliga hinder i olika typer av miljöer. Schemaläggning innebär förtroendet för sin egen förmåga att schemalägga eller planera strategier för att genomföra en specifik handling. Self-efficacy anses ha en betydande inverkan för idrottare som ska påbörja ett rehabiliteringsprogram. Wesch, Callow, Hall och Pope (2016) har visat på att höga nivåer av self-efficacy har en tydlig koppling till att rehabiliteringen kan bli mer framgångsrik. Self-efficacy kan därför ha en betydande roll för den skadade idrottarens motivation av att återhämta sig. Visualisering och användning av mentala bilder har visat sig vara en förstärkande faktor till self-efficacy. Russell (2000) menar även att det finns en fördel med att använda mentala bilder under rehabiliteringen för att öka möjligheten till ett effektivare sätt att hantera svåra situationer. 3.5. Hanteringsstrategier Hanteringskompetens innebär förmågan att klara av att hantera en situation utifrån valda strategier för att ta sig igenom sin rehabilitering (Weinberg & Gould 2010, 450). Idrottare reagerar på olika sätt vid uppkomsten av en idrottsskada. Det är framförallt själva situationen kring uppkomsten av skadan som måste belysas och hanteras då det kan orsaka stress eller oro (Bengtsson & Fallby 2011, 48). Efter uppkomsten av skadan och i början av rehabiliteringen kan idrottaren bli introducerad till olika hanteringsstrategier för att öka möjligheten till ett positivt resultat av rehabiliteringsprocessen. Hanteringsstrategier går även att använda vid ett senare skede av rehabiliteringen för att eventuellt hantera olika typer av svåra motgångar som kan uppstå under processens gång. Dessa olika situationer som kan uppkomma vid en rehabiliteringsprocess kan förknippas med en rad växlande hanteringsstrategier (Russell, 2000). De olika hanteringsstrategier som finns är: problemfokuserad hantering, emotionsfokuserad hantering och socialt stöd. Problemfokuserad hanteringsstrategi innebär att idrottaren arbetar hårt för att försöka ändra eller hantera problemen som skapar 17
stress. Till exempel kan idrottaren agera genom att samla in information och kunskap kring skadan, skapa en målsättning och regelbundet utöva sitt rehabiliteringsprogram. Innebörden av emotionsfokuserad hanteringsstrategi är att idrottaren ändrar eller styr de känslor som skapar stress, vilket betyder ett förändrat sätt att tänka och värdera problemet. Vidare kan socialt stöd innebära att idrottaren söker hjälp av till exempel tränare, föräldrar och vänner för att få stöd och råd i en problemsituation. Det kan vara en del inom både problem- och emotionsfokuserad hantering (Bengtsson & Fallby 2011, 50-51). Johnson (1997) påpekar att brist på socialt stöd och idrottarens användning av negativ self-talk kan ligga till grund till att motgångar och psykologiska riskfaktorer kan uppstå vid rehabiliteringsprocessen. Detta gör också att idrottarens förtroende till olika hanteringsstrategier blir mer otydlig. Målsättningen är en problemfokuserad hanteringsstrategi som kan innehålla kortsiktiga och långsiktiga mål. Mål kan definieras som att uppnå en viss nivå eller kompetens på en uppgift, vanligtvis inom en specifik tidsperiod. Idrottare som använder sig av anpassad målsättning vid sin rehabiliteringsprocess har rapporterat att de kände sig mer framgångsrika när de återvände till sin idrott jämfört med de skadade idrottarna som inte anpassade sin målsättning. Anpassad målsättning ger strukturer, nivåer och motivation för att uppnå specifika milstolpar. Idrottare som har lidit av en allvarlig skada kan troligen relatera till olika psykologiska konsekvenser och hade gynnats av att få ett psykologiskt stöd med till exempel målsättning, bildspråk eller information gällande om vad som kommer ske efter deras skada (Sheinbein, 2016). 18
4. Teori Nedan kommer val av teori att presenteras och förklaras. För att bättre förstå innebörden av de psykologiska faktorerna kring rehabiliteringsprocessen vid en idrottsskada kommer Self-determination Theory (SDT), som är en motivationsteori, att tillämpas för att tolka och analysera studiens resultat. 4.1. Self-determination Theory SDT, som är en empirisk baserad teori om mänsklig motivation, utveckling och välbefinnande, har skapats av Deci och Ryan (2008). Teorin fokuserar på olika slags motivation men lägger extra vikt på självständig motivation, kontrollerad motivation och motivation som uppmanar till prestation och välbefinnande. Modellen används för att förstå motivation och olika beteenden inom idrott. Teorin granskar hur olika typer av motivation leder till varierande resultat samt vilka sociala förhållanden som stödjer eller försvagar optimal funktion och välbefinnande, genom tillförsel av grundläggande psykologiska behov som kompetens, självbestämmande och samhörighet. SDT framhäver tydligt vikten av att tillgodose individuella psykologiska behov av kompetens, självbestämmande och samhörighet för att främja välbefinnande, positiv självutveckling och självbestämmelse. Kompetensbehovet innebär att individer ständigt strävar efter att förbättra kompetensen inom olika områden för att hantera omgivningen så bra som möjligt. Behovet av självbestämmande betyder att individer vill uppleva att en handling är ett resultat utifrån ett fritt val. Samhörighetsbehovet handlar om att individer är i behov av att känna samhörighet till en eller flera personer i sin omgivning. Individen vill känna en ömsesidig känsla av förtroende, kärlek eller kompisrelation (Deci & Ryan, 2008). Enligt Ryan och Deci (2000) kommer miljöer som uppfyller de tre grundläggande behoven mer sannolikt att leda till ökat socialt fungerande, personligt välbefinnande och ökat tålamod och engagemang till rehabiliteringen (Podlog & Dionigi, 2010). Självbestämmande- och kompetensbehovet kan vara betydelsefulla för att bibehålla ett starkt självförtroende och på så vis maximera rehabiliteringsprocessen. Ett starkt självförtroende kan bidra till att den skadade individen upplever en känsla av inre kontroll. Denna inre kontroll gynnar individen i rehabiliteringsprocessen. Om individen 19
uppfyller sitt kompetensbehov kan idrottaren känna att hen klarar av rehabiliteringsprocessen som krävs för att bli fullt återställd. För att uppfylla samhörighetsbehovet behöver den skadade idrottaren känna samhörighet med sin omgivning och sina lagkamrater. Det sociala stödet kan ha inverkan på den skadade idrottarens rehabiliteringsprocess genom att idrottaren får stöttning och motivation av för denne betydelsefulla personer (Deci & Ryan, 2000). 4.1.1. SDT och Socialt stöd Det sociala stödet har visats underlätta idrottarens rehabilitering. Att idrottaren får behålla sitt deltagande på träningar, tillhöra laget och identifiera sig med laget minskar isolerande aspekter av upplevelsen genom skadan. Samhörighetsbehovet behöver tillfredsställas bland skadade idrottare för att förbättra det psykologiska välbefinnandet och minska sannolikheten för återkommande bekymmer såsom ångest. Samtidigt är det viktigt att hitta en balans mellan att idrottaren är med på delar av träningen utan att påminnas om den egna oförmågan eller bristen på deltagande. Detta kan vara frustrerande och öka känslan av förlust av idrotten och i en sådan situation behöver tränaren vara vägledande och stöttande (Podlog & Dionigi, 2010). 4.1.2. SDT och Hanteringsstrategier Flexibla mål som fokuserar på process- och kompetensutveckling framför resultatmål ger sannolikt en känsla av kompetens eftersom det fokuserar och uppmärksammar idrottarens uppgiftshantering och framsteg. För att uppnå målen är det till fördel att använda olika strategier för att hantera svåra situationer (Podlog & Dionigi, 2010). 4.1.3. SDT och Self-efficacy Skadade idrottare kan utsättas för yttre press från till exempel tränare, d.v.s. brist på självbestämmande, att återgå till träning och tävling innan idrottaren är fysiskt eller mentalt redo. Det kan också förekomma att idrottare är för ivriga och vill återgå till träning och tävling innan de är fullt återställda. I en sådan situation behöver tränaren finnas där som ett stöd för att förhindra de negativa aspekter en för tidig återgång skulle ha. Genom att förhindra en för tidig återgång till idrotten prioriteras idrottarens 20
fysiologiska och psykologiska hälsa och välbefinnande konkluderar (Podlog & Dionigi, 2010). 21
5. Metod I detta kapitel beskrivs och motiveras val av metod. Även urval, procedur, sökord och urvalskriterier, tillförlitlighet, forskningsetiska principer och dataanalys beskrivs. Studien utgår från semistrukturerade intervjuer med handbollsungdomar där det insamlade materialet har strukturerats och analyseras med hjälp av en fenomenografisk ansats. 5.1. Metodval En kvalitativ forskningsmetod har valts, vilken består av en kombination av semistrukturerade- och strukturerade intervjuer. Ett frågeschema som hade drag av en strukturerad intervju där frågorna delades in i olika kategorier användes. Frågorna var specifikt formulerade (Bryman 2011, 415). Semistrukturerade intervjuer tillämpades för att intresse ligger både på vad respondenterna säger och hur de säger det. Frågeschemat låg till grund för intervjun och beroende på hur respondenten svarade gav det utrymme till följdfrågor. Genom att ställa följdfrågor får författarna en djupare förståelse av respondenternas svar (Bryman 2011, 415). Följdfrågor ställdes dessutom för att kunna samla in empiri som kan besvara studiens frågeställningar om den psykologiska rehabiliteringsprocessen. En fördel med semistrukturerade intervjuer var att frågor kunde ställas i en ordning som passade varje respondent. Detta resulterade i att alla intervjuer hade samma innehåll men inte samma struktur. 5.2. Urval Urvalet för insamling av empirin skedde genom ett bekvämlighetsurval men delvis även av ett målstyrt urval. Bryman (2011, 194) menar att ett bekvämlighetsurval omfattar individer som är tillgängliga för författarna. Målet med ett målstyrt urval är att deltagare väljs ut på ett strategiskt sätt så att de valda personerna är relevanta för de forskningsfrågor som formulerats. Detta görs med hjälp av kriterier (Bryman 2011, 392). Populationen för studien inkluderar handbollsspelare som uppfyller studiens kriterier. De kriterier populationen skulle uppfylla avgränsas till två sammanhängande månader av rehabilitering i åldrarna 16-19 år. Handbollsspelarna valdes från ett idrottsgymnasium inom Skåne. Anledningen till att ungdomar i åldersspannet 16-19 år valdes för intervjun 22
var att enligt tidigare forskning är ungdomar under 20 år mer känsliga för stress eftersom de ännu inte har lärt sig de fysiologiska och psykologiska hanteringsstrategier som är nödvändiga för att klara av sin rehabiliteringsprocess. Ännu en förklaring till detta kan vara att när yngre idrottare förlorar kontroll över sin kropp sjunker deras självkänsla radikalt. Vidare har det rapporterats att negativa känslor som ilska under rehabilitering är mer markant hos yngre än hos äldre idrottare (Johnson, 1997). I resultatet kommer deltagarna benämnas efter pseudonymerna Emma, Klara, Stina, Sebastian, Anton och Fredrik för att inte möjliggöra identifiering av respondenterna. 5.3. Procedur I början av studien var tanken att undersöka enbart tjejer i både individuell- och lagidrott. Mail skickades först ut till ansvarig tränare för tennis- och handbollsgymnasiet där vi frågade om de hade tre stycken tjejer som uppfyllde studiens kriterier. Bägge tränarna svarade på mailet inom några dagar. Handbollstränaren hjälpte till i den utsträckningen att ingen mailkontakt behövdes med deltagarna utan det skedde först på plats vid intervjutillfällena. Tennistränaren uppgav tjejernas mailadress. Två tennistjejer kontaktades via mail och blev tillfrågade om det fanns något intresse för att medverka i studien. En av tjejerna tackade nej. Då togs beslut om att maila samtliga tränare för de individuella idrotterna på gymnasieskolan för att öka möjligheten att få tillräckligt med frivilliga respondenter. De individuella idrotterna som kontaktades var badminton, simning, squash, konståkning, gymnastik, taekwondo, golf och friidrott. Några tränare svarade att de inte hade tillräckligt många tjejer för studien, andra tränare svarade att de inte hade några tjejer som uppfyllde kriterierna och en del tränare svarade aldrig på mailet. Efter första handledningsmötet med handledaren skapades en förståelse om att de individuella tränarna inte hade möjligheterna att få ihop deltagare från någon individuell idrott som uppfyllde kriterierna. Vi mailade därför handbollstränaren igen och frågade om det fanns tre stycken killar som uppfyllde kriterierna och som kunde tänka sig vara med i studien vilket det fanns. Beslut togs då om att undersöka sex handbollsungdomar och deras upplevelser vid rehabiliteringen ur ett psykologiskt perspektiv. Det uppstod aldrig några problem under processens gång med kontakten mellan oss och handbollstränaren. Tränaren var väldigt hjälpsam. En pilotstudie genomfördes på två klasskamrater. Orsaken till varför en pilotstudie valdes att genomföras var för att testa hur frågorna uppfattades, fanns det några 23
missförstånd och besvarades frågorna enligt vad som förväntades. En pilotstudie innebär att metodvalet testas på en grupp utanför undersökningsområdet. Efter pilotstudien reviderades intervjuguiden och frågorna anpassades till urvalet (Bryman 2011, 194). Det genomfördes totalt sex stycken semistrukturerade intervjuer. Två intervjuer genomfördes per vecka under tre veckors period. Intervju nummer ett, två och tre representerades av tjejer och intervju nummer fyra, fem och sex representerades av killar. Samtliga intervjuer var inplanerade och kunde genomföras utan några hinder. Båda intervjuarna närvarade under varje intervju. Anledningen till detta var att få en så djup förståelse som möjligt av respondenternas upplevelser. Vid varje intervju styrde en av intervjuarna intervjun och den andra lyssnade och flikade in vid passande tillfällen. Den som styrde intervjun koncentrerade sig på att ställa frågor och få en bra dialog med respondenten. Den andra kunde koncentrera sig på att lyssna och iaktta om det fanns något intervjuaren missade att ställa frågor kring. Detta arbetssätt vid intervjuerna fungerade väldigt bra och naturligt. Intervjuarna styrde tre intervjuer vardera. Intervjuerna gjordes i ett arbetsrum i deltagarnas träningshall och varade mellan 45-60 minuter. Varje intervju spelades in med hjälp av en diktafon och via röstmemon på en mobiltelefon. Transkribering gjordes, d.v.s. direkt utskrift av vad respondenterna har sagt, samma dag eftersom det annars kan vara lätt att glömma bort viktiga detaljer (Bryman 2011, 428). På så sätt kunde transkribering enkelt utföras utan att några problem uppstod. Arbetsmängden av transkriberingen fördelades jämt mellan dem två intervjuarna. När alla intervjuer var transkriberade skrevs två exemplar ut av varje intervju i pappersformat, ett exemplar till vardera intervjuare. 5.4. Sökord och urvalskriterier För att erhålla relevant information är det viktigt att använda bra sökord (Röda Korsets högskolebibliotek, 2014). Valet av sökord i SPORTDiscus, PsycINFO, Libsearch och Google Scholar grundar sig utifrån kärnord i våra frågeställningarna. Databassökningen var begränsad till det engelska språket. Valet av att söka på engelska ord gjorde eftersom det förväntades ge fler träffar. Peer Reviewed har även kryssats i av den anledningen att resultatet begränsas till artiklar som publicerats i vetenskapliga tidskrifter (Friberg 2012, 76). För att skapa grundläggande information om ämnesområdet, psykologisk rehabiliteringsprocess, sökte vi på generella ord kopplade till ämnet med bred omfattning. Exempelvis vad psykologi har för betydelse för rehabiliteringsprocessen, vad som 24
innefattar en idrottsskada och vad motivation innebär. Detta för att ge oss och läsarna en grundläggande bakgrund till ämnet. Vidare sökte vi efter mer specifika vetenskapliga artiklar som bäst stämde överens med studiens syfte. Sökord vid denna sökningen var anpassade till studiens centrala begrepp och frågeställningar. Sökord som användes var: coping, mental training, motivation, psychological effects, psychological methods, rehabilitation, self-determination theory, self-efficacy, social cognitive theory, social support, sport, sport injury, stress, women. Sökningar har gjorts med sökord i olika kombinationer med syfte att försöka ringa in området (Friberg 2012, 137-138). Urvalet av de vetenskapliga artiklarna valdes genom att först läsa rubriken och abstraktet på artiklarna. Majoriteten av de källor som användes var publicerade mellan 1997-2016. En källa utöver dessa var publicerad 1986. Det innebär att källorna är relativt moderna, vilket är bra eftersom vetenskapligt material kan betecknas som en färskvara. Ett par källor har fått exkluderas därför att de inte har varit tillgängliga att öppna (Friberg 2012, 74). 5.5. Tillförlitlighet Bryman (2011, 354) menar att tillförlitligheten beskriver hur sannolikt resultatet är. Att skapa en trovärdighet i resultatet inkluderar att undersökningen genomförs i överensstämmelse med de regler som finns. Detta har studien tagit hänsyn till och följt de etiska övervägandena, (avsnitt 5.6.). (Bryman 2011, 354-355). Vidare behöver själva bearbetningen vara trovärdig och utgå ifrån den insamlande empirin utan att den förvrängs på något sätt (Bryman, 2011, 296). Fejes och Thornberg (2016, 143-144) menar att resultatets tillförlitlighet är direkt kopplad till tolkningarnas rimlighet. Tillförlitligheten stärks när flera forskare analyserar och tolkar samma empiri i en undersökning, vilket har tillämpats i denna studien. Detta ökar även trovärdigheten av resultatet (Bryman 2011, 354). Enligt Bryman (2011, 355) påverkar transparensen trovärdigheten. Undersökningens tillvägagångssätt presenteras noggrant i avsnitt 5.3 där det går att utläsa studiens tillvägagångssätt, hur urvalet har valts, hur insamling av empiri har genomförts och en tydlig redogörelse hur materialet har analyserats redovisas under avsnitt 5.7. Bryman (2011, 354) beskriver transparens som undersökningens tydlighet. En intervjuguide har i förväg arbetats fram med följdfrågor för att höja tillförlitligheten och trovärdigheten i intervjuerna. Intervjuguiden (bilaga 1) har bifogats för att ge läsaren en djupare insikt av både intervju och analys. Ett medvetet val har gjorts att undvika att 25
ställa ledande frågor. Genom att oavsiktligt ställa ledande frågor kan det inverka på respondenternas svar vilket även påverkar tillförlitligheten (Milton, 2002). Författarnas relationen till forskningsområdet kan påverka insamlingen av empirin. På så vis har intervjuarna med noggrannhet försökt vara så neutrala som möjligt. En pilotstudie gjordes även med syfte att höja trovärdigheten i undersökningen. Detta för att säkerställa att frågorna fungerade och uppfattades på ett korrekt sätt (Bryman 2011, 258). 5.6. Forskningsetiska principer Under intervjuprocessen fanns de huvudsakliga etiska principerna och frågorna i åtanke. De huvudsakliga etiska principerna är informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. Som student och forskare är det viktigt att lägga stor vikt vid att handla efter etiska principer och dessutom vara medveten om sina skyldigheter gentemot respondenten (Bryman 2011, 131-132). Deltagarnas välmående i undersökningen har prioriterats och Helsingfors Deklarationen (HD) har tillämpats som utgångspunkt. Respondenterna sattes i första hand och det vetenskapliga och samhällets intressen kom i andra hand. Deltagarna blev informerade om undersökningens syfte, metod och möjliga risker som medför vid undersökningen. Respondenterna blev informerade om att deras deltagande var frivilligt och att de kunde avsluta sin medverkan i studien när som helst. Deltagarna i undersökningen tillhör åldrarna mellan 16-19 år vilket gjorde att vissa var minderåriga. Dock anses deltagarna som kapabla till att själv besluta om sin medverkan i undersökningen. Deltagarna i undersökningen gav sitt samtycke att medverka i studien genom att signera ett samtyckesavtal (bilaga 2). Deltagarna informerades om att stor vikt kommer läggas vid deras konfidentialitet gällande deras privatliv, på samma sätt som HD hävdar. Deltagarna blev också informerade om att de kommer att vara anonyma genom hela arbetet och vid publiceringen. Respondenterna blev tilldelade ett pseudonym redan vid transkriberingen av intervjuerna. Deras fysiologiska och psykologiska integritet har under undersökningen påverkas så lite som möjligt. Exempelvis låg fokus på psykologiska aspekter som kunde upplevas som känsliga hos deltagarna, vilket innebar att intervjuarna anpassade sig under intervjuerna och visade på förståelse, respekt och medmänsklighet. Intervjuarna förhöll sig till deltagarna och forskningsområdet. HD påpekar att efter en avslutad studie har deltagarna rätt till den slutliga versionen av 26
undersökningen. Uppsatsen kommer att publiceras via Malmö Universitet och bli tillgänglig för allmänheten (Milton, 2002). 5.7. Dataanalys Den insamlade empirin transkriberades och var utgångspunkt för dataanalysen. Analysen av den insamlade empirin har analyserats med hjälp av en fenomenografisk metod. En fenomenografisk metod innebär att intervjuarna fokuserar på individens upplevelser och erfarenheter av ett bestämt fenomen (Fejes & Thornberg 2016, 149). Studiens syfte var att undersöka handbollsspelares upplevelser av en rehabiliteringsprocess ur ett psykologiskt perspektiv. Det bestämda fenomenet i denna studie blir rehabiliteringsprocessen ur ett psykologiskt perspektiv. Fejes och Thornberg (2016, 137) definierar dataanalys i kvalitativ forskning som processen där forskaren systematiskt undersöker och sorterar sitt datamaterial för att komma fram till ett resultat. Dataanalysen ligger till grund för sökandet efter eventuella mönster och samband. Intervjuarna lägger vikt vid vad respondenterna säger och hur de uttrycker sig (Bryman, 2011, 428). Fejes och Thornberg (2016, 153) beskriver att inom en kvalitativ innehållsanalys finns det fem centrala begrepp: meningsbärande enheter, menings kondensering, kodning, kategorisering och tema. Den insamlade empirin bearbetades och analyserades från meningsbärande enheter till att definiera teman i en översiktstabell (bilaga 3). Genom att komma fram till vad som utgjorde de olika teman, skapades en klar och systematisk översikt av vad som återspeglades i empirin. Med hjälp av översiktstabellen finns det möjlighet att analysera fram ett resultat (Fejes & Thornberg, 2016, 158). En fördel med kvalitativ innehållsanalys är att under arbetets gång möjliggör den ytterligare upptäckter av nya jämförelser av empirin (Bryman 2011, 505). 27
6. Resultat, analys och teoretisk tolkning I följande avsnitt kommer resultat av insamlad empiri att presenteras och analyseras med hjälp av teorin. De skador som respondenterna hade var följande: Klara och Fredrik hade ryggproblem, Stina hade en korsbandsskada, Emma hade problem med höften, Sebastian en axelskada och Anton rehabiliterade sig från två brutna handleder som han ådrog sig samtidigt. 6.1. Resultat 6.1.1. Upplevelsen av socialt stöd Samtliga respondenter belyste stödet från familj och lagkamrater som betydelsefullt. Klara, Stina, Emma och Fredrik pratade väldigt mycket med sina föräldrar och fick stöttning från dem. Klara förklarade att hon hade en öppen dialog med sin familj och att de stöttade henne och visade sitt engagemang. Fredrik pratade mycket med sin mamma när han kände att det var psykiskt jobbigt. Emma upplevde att det var jätteskönt att dagligen prata med sina föräldrar. Hon upplever sina föräldrar som väldigt kloka och litade mycket på vad de sa. Hon menade också på att hennes föräldrar känner henne bäst av alla och vet när hon har ont eller inte. Emmas pappa är läkare och hon påpekade att hon fått tips på hur hon kunde gå tillväga av honom. Stina berättade att hennes pappa är elitidrottare och även han gav henne tips på vad hon kunde göra. Stina säger: Han tog hem massa grejer, gummiband och du kan cykla och kylning. Så dom har alltid varit väldigt positiva och tagit hand om mig vill jag säga. Sebastian och Anton uppgav att deras föräldrar peppade dem och upplevde att de alltid kunde prata med sina föräldrar om de behövde. När Sebastian kände sig frustrerad hade han sina föräldrar han kunde vända sig till för att prata ut och få sina frågor besvarade. Anton beskrev att han nog inte hade spelat handboll idag om inte hans föräldrar hade peppat honom till att fortsätta när det kändes jobbigt. Klara fick stöd från sina lagkamrater genom att de fick henne att känna sig fortsatt delaktig i laget och de visade att de brydde sig om henne. Fredrik kände stor gemenskap 28
med sitt lag och menade att de umgicks intensivt vid träningar och matcher. Emma och Sebastian berättade att lagkamraterna visade på förståelse. De upplevde ingen stress från sina lagkamrater att behöva påskynda sin rehabilitering för att komma tillbaka snabbare till handbollen. Klara beskriver: Även fast att jag inte har tränat så har de ändå tagit in mig i laget och det är ju skönt, att man känner att de bryr sig om dig och att du är del i laget. Stina påpekade hur viktigt det var för henne att tillhöra en gemenskap, att känna sig saknad och behövd av laget. Hon beskrev att hennes lagkamrater var väldigt positiva och stöttade henne genom att uppmuntra henne om att hon kommer klara av att ta sig tillbaka. Samtidigt menade hon att hon hade velat få ytterligare stöd av hennes kamrater. Anton fick peppning av sina lagkamrater och två barndomsvänner genom att de fick honom på andra tankar. Barndomsvännerna visste om att Anton inte gillade att prata om sina känslor och valde därför att fråga honom om han ville hitta på något som exempelvis bio eller gå ut äta på restaurang. Anton uttrycker: Jag är inte personen som sitter och snackar med kompisar om känslor och så, jag förstår mig inte riktigt på det. Och dom visste ju det, så de stöttade mig genom att få mig på andra tankar och ut och hitta på någonting istället. Stina, Emma, Fredrik och Sebastian upplevde stöd från sina sjukgymnaster och ansåg att deras kommunikation fungerade bra. De upplevde att de fick information och kunskap angående sin skada och att sjukgymnasten hjälpte dem att nå framsteg under deras rehabiliteringsprocess. Samtliga respondenter hade tillgång till ett välutrustat gym från morgon till kväll på skolområdet. Stina beskriver: Min sjukgymnast är väldigt peppande. Jag har inte känt mig så peppad som när man träffar honom, så det känns bra. Klara och Anton däremot upplevde att de saknade stöd från sina sjukgymnaster då de inte fick tillräckligt med kunskap och information angående sina skador. De kände att det hade behövts mer stöd från en sjukgymnast vilket hade underlättat för deras 29
rehabiliteringsprocess. Anton hade velat få professionell hjälp med en rehabiliteringsplan för sin skada. Klara uttrycker: Jag har gått till en sjukgymnast men det har inte gett resultat. Jag skulle vilja ha någon som skiter i mitt huvud och fokuserar på min kropp. Som säger det här är vad som händer, det här är vad du behöver göra, såhär lång tid kommer det att ta. Samtliga respondenter upplevde ett stöd från sin skoltränare. Skoltränaren visade förståelse och empati vilket upplevdes som ett betydelsefullt stöd. Deltagarna kände på så vis ingen stress att komma tillbaka till handbollen utan de fick avgöra själva när de kände sig redo att återgå till handbollsträningen. Deltagarna kände att det var en väldigt trygg miljö och att de kunde prata öppet om sina känslor med skoltränaren. Det fanns en tydlig kommunikation från skoltränaren gällande varje individs rehabiliteringsprocess. Emma säger: Jag kan prata väldigt mycket med skoltränaren, hen är jätteschysst verkligen och har haft väldigt bra förståelse för min skada och har hjälpt mig väldigt mycket också. Klara fick stöd från sina nya klubbtränare som visade förståelse för hennes skada och visade sin uppskattning till henne. Klara citerar en ny tränare: Skynda långsamt, du är tillbaka när du är tillbaka! Och vi är tacksamma över att ha dig men vi dör inte utan dig. Fredrik, Sebastian och Anton upplevde fullt stöd och förståelse från sina respektive klubbtränare angående deras skador och rehabilitering. Stina tillhörde inget lag under tiden hon var skadad. Däremot kände Klara och Emma sig tvingade att spela trots sina skador. De menade även att det hade kunnat vara en orsak till varför deras rehabilitering har blivit en utdragen process. Klara förklarar: Jag hade en gammal tränare som tvingade mig att spela trots att jag hade jätteont. Majoriteten av spelarna upplevde att om de hade haft någon utomstående att prata med, som exempelvis en idrottspsykolog, hade det underlättat deras rehabiliteringsprocess. 30