NYARE FALTFöRSöKSMETODIK, BELYST GENOM NÅGRA SKOGSODLINGAR PÅ KULBACKSLIDENS FöRSöKSPARK

Transkript

1 Medföjer Skogsvardsföreningens Tidskrift. Häfte NYARE FALTFöRSöKSMETODIK, BELYST GENOM NÅGRA SKOGSODLINGAR PÅ KULBACKSLIDENS FöRSöKSPARK MORE RECENT METHODS OF FIELD EXPERIMENTs ILLUSTRATED BY FOREST CULn VATION IN KULBACKSLIDEN EXPERIMENTAL FOREST AV LARS TIREN ETT 25::ÅRIGT FöRSöK MED NATURFÖRYNGRING I NORRLANDSK RÅHUMUSGRANSKOG NORRFLOOMRÅDET, HAVERO S:N MEDELPAD EIN 25=]AHRIGER VERSUCH MIT NATORLICHER VER]ONGUNG IN NORRLANDISCHEM ROHHUMUSFICHTENWALD AV SVEN PETRINI OM MEKANISK ANALYS AV SVENSKA SKOGSJORDAR OBER MECHANISCHE ANALYSE VON SCHWEDISCHEN W ALDBODEN AV OLOF T AMM Redogörese för verksamheten vid Statens skogsförsöksanstat under femårs perioden jämte försag ti program Redogörese för verksamheten vid Statens skogsförsöksanstat under år 1931 Redogörese för verksamheten vid Statens skogsförsöksanstat under år 1932 Redogörese för verksamheten vid Statens skogsförsöksanstat under år 1933 Innehåsfortecking ti häfte 27 MED.DELANDEN FRÅN STATENS SKOGSFöRSöKSANSTALT HÄFTE 27 N:R 6-12 (SLUT) C E N T R A L T R Y C K E R I E T, S T O C K H O L M

2 MEDDELANDEN FRÅN STATENS SKOGSFORSOKSANSTALT HÄFTE MITTELUNGEN AUS DER FORSTLICHEN VERSUCHS ANSTALT SCHWEDENS 27. HEFT REPORTS OF THE SWEDISH INSTITUTE OF EXPERIMENT AL FORESTRY N:o 27 BULLETIN DE L'INSTITUT D'EXPERIMENTATION FORESTIERE DE SUEDE N:o 27 CENTRALTRYCKERIET STOCKHOLM 1934

3 REDAKTÖR: PROFESSOR DR HENRIK HESSELMAN

4 INNEHÅLL: TAMM, OLOF: Uber die Oxaatmethode in der chemischen 3ode:Qanayse. Om oxaatmetodens användning vid kemisk jordanays I 9 TRÄGÅRDH, IVAR och FORSSLUND, KARL-HERMAN: studier över insam= Ungstekniken vid undersökningar över markens djuriv I Untersuchungen iiber die Ausesemethoden beim Studium. der Bodenfauna... ~...: MALMSTRÖM, CARL och MALMGÅRD, MARTIN: Om skogsdikningspa= ners upprättande i övre Norrand. Synpunkter och försag framkomna i samband med en skogsdikningspans upprättande för Grankattaiden på Örå revir Uber die Aufsteung von Waddränierungspänen im oberen Norrand I 20 MALMSTRÖM, CARL: Om resutaten av en 70-årig myrdikning i Västerbotten I 2 3 Uber die Resutate einer 70-jährigen Moorentwässerung in Wästerbotten (Nordschweden)... I42 HESSELMAN, HENRIK: Några studier över fröspridningen hos gran och ta och kahyggets besåning... I45 Einige Beobachtungen iiber die Beziehung zwischen der Samenproduktion von Fichte und Kiefer und der Besamung der Kahhiebe I 74 TIREN, LAR.s: N y are fä tförsöksmetodik, beyst genom några skogsodingar på Kubäcksidens försökspark I 8 3 More recent methods of :fied experiments iustrated by forest cutivation in Kubäcksiden experimenta forest PETRINI, SvEN: Ett 25-årigt försök med naturföryngring i norrändsk råhumusgranskog: Norrf.oområdet, Haverö s:n, Medepad 223 Ein 25 -jähriger Versuch mit natiiricher Verjiingung in norrändischem Rohhumus:fichtenwad TAMM, OLOF: Om mekanisk anays av svenska skogsjordar Uber die mechanische Anayse von schwedischen Wadböden... 3I I Redogörese för verksamheten vid Statens skogsförsöksanstat under femårsperioden I927-I93I jämte försag ti arbetsprogram. (Bericht iiber die Tätigkeit der Forstichen Versuchsa:ifstatcSchwedens während der Periode J ; Account of the' work at -the Swedish Institute of Experimenta Farestry in the period I927~H)3'r). I. Gemensamma angeägenheter (Gemeinsame Angeegen~ h~iten.; Common topics) av HENRIK HESSELMAN...:. 3I3 tr. Sko gsavdeningen (Forstiche Abteiung; Farestry division) av. HENRIK PETTERSON...:... 3I5 Sid.

5 III. N a turvetenskap iga a vd eningen (Naturwissenschaftiche Abteiung; Botanica-Geoogica division) av HENRIK HEssEL- MAN IV. Skogsen tomoogiska avdeningen (ForstentomoogischeAbteiung; Entomoogica division) av IvAR TRÄGÅRDH V. Avdeningen för föryngringsförsök i Norrand (Abteiung fir Verjiingungsversuche in Norrand; Division for Afforestation in Norrand) av EDVARD WIBECK..., 339 Redogörese för verksamheten vid Statens skogsförsöksanstat under år (Bericht iiber die Tätigkeit der Forstichen Versuchsanstat Schwedens im J ahre I 93 I; Report on the work of the Swedish Institute of Experimenta Forestry in I 93 I). Amän redogörese av HENRIK HEssELMAN I. skogsavdeningen (Forstiche Abteiung; Forestry division) av HENRIK PETTERSON II. Naturvetenskapiga avdeningen (Naturwissenschaftiche Abteiung; Botanica-Geoogica division) av HENRIK HEssELMAN 3 59 III. skogsentomoogiska avdeningen (Forstentomoogische Abteiung; Entomoogica division) av IvAR TRÄGÅRDH... 36o IV. Avdeningen för föryngringsförsök i Norrand (Abteiung fiir die Verjiingungsversuche in Norrand; Division for Afforestation in Norrand) av EDVARD WIBECK... 36I Redogörese för verksamheten vid Statens skogsförsöksanstat under år (Bericht iiber die Tätigkeit der Forstichen Versuchsanstat Schwedens im Jahre I932; Report on the work öf the Swedish Institute of Experimenta Forestry in I 93 2 ). Amän redogörese av HENRIK HESSELMAN I. skogsavdeningen (Forstiche Abteiung; Forestry division) av HENRIK PETTERSON II. Naturvetenskapiga avdeningen (Naturwissenschaftiche Abteiung; Botanica-Geoogica division) av HENRIK HEssEL- MAN III. Sko g sen tomoogiska a vd eningen (Forstentomoogische Abteiung; Entomoogica division) av IvAR TRÄGÅRDH IV. Avdeningen för föryngringsförsök i Norrand (Abteiung fiir die V erjiingungsversuche in Norrand; Division for Afforestation in Norrand) av EDVARD WIBECK Redogörese för verksamheten vid Statens skogsförsöksanstat under år (Bericht iiber die Tätigkeit der Forstichen Versuchsanstat Schwedens im Jahre 1933; Report on the work of the Swedish Institute of Experimenta Forestry in 1933). Arriän redogörese av HENRIK HESSELMAN I. skogsavdeningen (Forstiche Abteiung; Forestry division) av HENRIK PETTERSON..., Sid.

6 II. N a turvetenskapig a avdeningen (N aturwissenschaftiche Abteiung; Botanica-Geoogica division) av HENRIK HEssEL- MAN...; III. skogsentomoogiska avdeningen (Forstentomoogische Abteiung; Entomoogica division) av I VAR TRÄGÅRD H IV, Avdeningen för föryngringsförsök i Norrand (Abteiung fur die Verjiingungsversuche in Norrand; Division for Afforestation in Norrand) av EDVARD WIBECK Sid.

7 ~====S=V==E=N===P=E==T==R=I=N==I=====~ ETT zs-arigt FÖRSÖK MEDNATUR FÖRYNGRING I NORRLÄNDSK RA HUMUSGRANSKOG. NORRFLOOMRÅDET, HAVERÖ S:N, MEDELPAD. L Inedning. Föreiggande uppsats är en redogörese för resutaten av de undersökningar, som författaren under åren I932 och I933 utfört å skogsförsöksanstatens försöksytor nr J och 8, beägna vid Norrfo koona t område å Haverö krp inom Medepads revir, nära Säters fäbodar (se kartan, fig. I), at ', ong. I5 6' E Greenwich. GUNNAR ScHOTTE har beskrivit de ovannämnda försöksytorna och redogjort för deras behanding år I924 i sin uppsats: >>Några norrändska skogsföryngringsprobem I», och i skogsförsöksanstatens exkursionsedare IX, I924. Då jag nu är i stånd att i vissa avseenden kompettera hans uppgifter om marken, kimatet m. m., torde en kortfattad amän beskrivning av naturförhåandena vara på sin pats i detta sammanhang. Försöken äro utagda i c:a 200-årig bädningsartad granskog med enstaka strötaar och omfatta fyra serier med tre ytor i varje serie (se fig. 2). Serien J: I-III, som igger på en höjd över havet av 4J5 ti48j meter, utgöres av hyggen i storeken 40 X I20 m, av vika ytorna, tagna i nummerordning, behandats såunda, att den första ämnats orörd, sedan kaavverkning utförts vintern Igo6-IgoJ, å den andra brändes riset i högar på hösten I90J eer på våren Igo8, och å den tredje utfördes ruthackning under sommaren I90J. Rutorna gjordes I% fot i fyrkant och upptogas på ett inbördes avstånd av c:a 4 fot. Serien 8: I-III, som igger på en höjd över havet av meter, utgöres av kvadratiska uckor av storeken 40 x 40 m, och uckorna ha behandats på adees samma sätt som motsvarande nummer inom serien J: I-III. Serien 8: IV-VI igger 460-4J2 m ö. h. och består av kvadratiska uckor om 30 X 30 m. Serien 8: VII-IX på J m ö. h., utgöres av kvadratiska uckor om 20 X 20 m. Inom varje serie ha ytorna i nummerordning behandats på samma sätt som förut är sagt. Försöksytornas sammanagda area uppgår ti 2,31 har..

8 224 SVEN PETRINI Fig. I. situationskarta över försöksområdets beägenhet. Den svarta rektangen utmärker försöksområd et. Situationskarte uber die I,age des Versuchsgebiets. Das schwarze Rechteck bezeichnet das Versuchsgebiet. Angående områdets geoogiska förhåanden har inhämtats, att berggrunden utgöres av skiktad, grå, gimmerrik gnejs, som överagras i huvudsak av morän. Isröresens riktning har varit från NW mot SE. På grund av beä- genheten nära Jämtand kunde man möjigen misstänka att de ösa jordagren bivit inmängda med transporterat siurmaterial Någon kakvegetation har emeertid ej kunnat iakttagas i kärr och omkring kakäor, varför siurinbandningen- om den finnes- synes vara obetydig. I avsikt att få ett uttryck för minerajordens beskaffenhet ur skogsproduktionssynpunkt har docenten O. TAMM underkastat från området insamade prov en undersökning, bestående des i mekanisk anays av tvenne större prov, vartdera på c:a 3 kg (I och II), des i bestämmande av basmineraindex för dessa samt II st. andra prov (I-II), vartdera på Y2 kg. De mekaniska anayserna ha givit föjande resutat. Grovmateria Finmateria Grovmateriaet Prov nr från ' Grovgrus Fingrus försöksyta nr >z mm < 2 mm 20-6 mm 6-2 mm (SIV) [ z8,3 % % % % 7 I,7 111(71) 44.5 i ss.s I I 54,o 46,o 62,2 37,8

9 NATURFöRYNGRING I RÅHUMUSGRANSKOG 225 Finmateriaet. Prov nr fran försöksyta nr o Grovsand 2-0,6 mm Medesand 0,6-o,z mm Grovmo Finmo Grov- Finmjäa mjäa o,z-o,o6 o,o6-0,o2 o,oz-o,oo6 o,oo6-o,ooz mm mm mm mm % % % % % Lera < o,ooz mm % Förust 0/ /O I (8V)... / 15,3 r6,9 28,r 16,9 9,o 5,7 6,9 1,2 II(71) _r_,2 c..._r_s_, 2--'- z_9_,3. r_6_,s_'----_6_,_6_c ~~--4-4_[~1 Procentsiffrorna för finmateriaet utgöra i båda faen medeta av två anayser, som givit sins emean mycket nära överensstämmande värden. Marken karakteriseras av TAMM såsom en grusig-sandig-moig morän med tämigen hög erhat. Minerajorden synes vara grövre och stridare inom det något högre beägna försöksområdet 7 än inom serien 8. Basmineraindex varierar ej särdees avsevärt inom hea området, såsom framgår av nedanstående siffror, härstammande från prov, som tagits inom oika dear av försöket. Mineraprov nr I II Försöksyta o. avdening 81V,rs 71,4 8V,r8 81V,I7 81,r 71,4 7I,r [ Basmineraindex... r6,3 19,7 20,7 19,2 r8,2 21,s r8,r 7 Mineraprov nr 6 8! 9 O I I Försöksyta o. avdening' 71,9 71,ro 7II,r8 7 II,r9 7 1II,28 71II,29 Basmineraindex... 19,1 20,4 r8,7 19,o 19,7 20,o Siffrorna visa att vi ha att göra med en mineraiskt god mark, viket även framgår av den rikiga förekomsten av grönstenar i proven, och då markfuktigheten i rege är rikig, måste de naturiga förutsättningarna sägas vara gynnsamma för skogsväxten. De kimatiska förhåandena kunna tyvärr ej karäggas med hjäp av observationer på patsen. Närmaste nederbördsstationer äro Viken, 264 m ö. h., samt Ange, r6g m ö. h. Skinaden mean nederbörden å dessa båda stationer är obetydig. Summan utgör något mindre än 500 mm per år i medeta. Närmaste med försöksområdet någorunda jämföriga station är Rätan i Jämtands än, 363m ö. h., där observationer dock endast finnas från

10 226 SVEN PETRINI ~~ '/ '/ '-:'/ '/ '/.,_,:... ~:::..._"- '"' ::- Fig. z. Karta utvisande försöksytornas inbördes äge. Skaa I : 8 ooo. Karte, die gegenseitige I,age der Versuchsfächen ausweisend. Massstab r : 8 ooo. och med år rgzr. I medeta för de II åren rgzr-rg3r har nederbörden å Rätans station utgjort föjande beopp: Nederbörd mm % Mesta nederbörden faer under sommarmånaderna med ett utprägat maximum för augusti. Detta. är ett genomgående drag för aa de tre ovan nämnda statio~erna., som uppvisa en fut ikartad nederbördsfördening på de oika

11 NATURFÖRYNGRING I RAHUMUSGRANSKOG 227 månaderna. Det är endast mängden av nederbörd, som ändras, i det vi få större värden vid ökad höjd över havet. Även de från Rätan hämtade uppgifterna om nederbördsmängden torde därför behöva höjas för att kunna representera det undersökta området, varför vi kunna acceptera siffran 6oo mm per år såsom ett minimivärde. Inga observationer över temperaturen ha bivit gjorda i Rätan. Närmaste station, där temperaturen mätes, är Ange, som igger på c:a 300 m ägre nivå än försöksområdet. I medeta för de II åren I92I-I93I har årsmedetemperaturen i Ange varit + 2,6 C. Om vi acceptera denna årsmedetemperatursiffra såsom varande ungefärigen riktig för undersökningsområdet, komma vi med en nederbördsmängd av 6oo mm årigen ti ett humiditetsta {HESSELMAN I932) av 47 a 48, varför man får hänföra trakten ti norra subhumida området enigt HEssEL MANs inedning. Läget å HEssELMANs karta anger ikaså att vi här ha att göra med det nyssnämnda området. Markförhåanden och kimatiska betingeser inom försöksytorna skue därför kunna sägas vara representiva för stora dear av Norrands granskogsområde, där man finner utprägad podsoering och måttigt mäktiga men ångsamt reagerande råhumustäcken. Man bör emeertid ägga märke ti att den tämigen rikiga markfuktigheten och den sydiga expositionen samt markens goda mineraogiska beskaffenhet utgöra för skogsväxten särskit gynnsamma faktorer, som ej atid äro reaiserade inom nämnda granskogsområde. En omständighet, som brukar tiskrivas stort infytande- på föryngringen, är huruvida området i fråga betas eer ej, och denna omständighet kan tänkas ha en ej ringa betydese i det föreiggande faet, eftersom försöken icke ha varit omhägnade. Enigt de uppysningar jag varit i stånd att inhä_mta från befokningen i trakten, torde dock ti aycka betningen ej ha speat någon större ro för försöken. Från Säters fäbodar utsäppas visserigen årigen ett femtiota kor, som gå på hea skogen utan getare, ett mindre anta får och getter förekommer också och någon enstaka häst. Men vidderna äro stora och >>de bästa betena äro många>>. De i betningshänseende obetydiga uckorna och småhyggena inom försöket torde därför ej ha varit särskit begäriga. Detta _ förhåande styrkes också därav, att-björken synbarigen icke idit någon skada utan i stäet gått synnerigen vä ti. - Den ganska tarika ägstammen ser man emeertid ofta spår efter, b. a. i form av betning på rönn. II. Undersökningens utförande. På hyggen och uckor av oika storek har återväxt, mestades av gran, infunnit sig i växande mängd efter de 25 år, som förfutit~ sedan marken ades ka. Det gäde i första hand att skaffa uppgift.om antaet pantor och om pan-

12 228 SVEN PETRINI tornas utveckingsgrad inom oika dear av området. Därvid måste beaktas des föryngringsytornas oika storek och den oika behanding, som de undergått, des markens beskaffenhet inom de oika serierna, varvid man även måste taga hänsyn ti utningen. Det bev såunda nödvändigt att utföra detajerad kartäggning och avvägning av ytorna samt en taxering av pantorna. Vid kartäggningen tiämpades en uppdening av ytorna i numrerade smärre avdeningar efter skogstyp, varvid den av MALMSTRÖM och TAMM föresagna indeningen begagnats. Som bekant kombineras i detta system podsotypen med vegetationstypen vid beskrivningen av en viss oka. De av MALMSTRÖM och TAMM definierade typerna ha med obetydig modifikation upptagits av ENEROTH (1931) och dessa typer ha också bivit använda av Ho;LMBÄCK (1932) för kassificering av hyggen. Det bir troigen förr eer senare nödvändigt att utarbeta en särskid typoogi för användning vid kassificering av areaer, som en ängre tid egat kaa. 1 ) I avvaktan därpå har man i den föreiggande undersökningen måst begränsa sig.ti en direkt tiämpning av det nämnda redan existerande schemat. Därmed uppnås i aa händeser en beskrivning av områdets oik;;~. dear, så att.ika beskrivna dear kunna sammanföras. Den indening, som kommit ti användning vid kartäggningen, omfattar föjande typer. Järnpodso 1 V accinium Dryopteris Geranium f Vaccinium Humuspodso Dryopteris Geranium Aa impediment ha sammanförts i en särskid grupp för sig, Järnpodso. Geranium förekommer endast å en av uckorna av minsta storeken, varför denna typ ej spear någon ro. Meanformer mean järnpodso och humuspodso fördes konsekvent ti humuspodso i avsikt att få de torrare markerna isoerade från dem som äro påverkade av grundvatten. Resutatet av kartäggningen och avvägningen iustreras å fig , där nivåkurvor uppdragits för varje meters höjdskinad och där de vid karteringen urskida beståndsavdeningarna inagts å varje yta. En granskning av kartorna gör det atså möjigt att avgöra i viken mån oika areaer av samma eer oika skogstyp, för vika skida taxeringsresutat erhåits, äro jämförbara med avseende på exposition och utningsgrad, beägenhet i förhåande ti skogskanten o. s. v. Tack vare dessa kartor är en detajanays av areaerna genomförbar. Sjäva taxeringen, som utfördes i jui 1932, hade ti uppgift att faststäa ej bott antaet pantor inom oika avdeningar utan även pantornas utveckingsgrad, åder och kvaitet. Taxeringsbäten av z m:s bredd utade" 1 ) I detta sammanhang förtjäna de modärna finska undersökningarna på detta område en särskid uppmärksamhet (HERTZ, 1932).

13 NATURFöRYNGRING I RAHUMUSGRANSKOG 229 paraet på var s:e m- på minsta uckstoreken var 4:e m- tvärs över hyggen och uckor, varvid injerna samtidigt utnyttjades för avfattningen. Taxeringen utfördes såedes i genomsnitt ti40 % av areaen, utom i fråga om zo X zo m: s uckorna, där so % av areaen taxerades. Pantorna å varje numrerad avdening prickades för sig, varigenom atså mycket små avdeningar kunna vara fetaxerade på grund av att taxeringsinjen ej har träffat typiska dear av avdeningen. Metoden är emeertid objektiv, varigenom säkerheten ökas med större area. Tre trädsagsbeteckningar användes, nämigen ta, gran och öv. I fråga om tapantorna, som förekomma mycket sparsamt, registrerades endast antaet. Lövet, som består av björk och asp, indeades i tre höjdkasser: <r m, r-z m och >z m. Granen, som utgör huvudmassan av föryngringen, indeades des i förväxande buskar, som kunde anses vara ädre än hygget, des i pantor, vika fördeades i föjande höjdkasser: < I dm, I-S dm, S-IO dm, > ro dm. Kassgränserna togos så, att exempevis en panta, som var precis s dm ång, fördes ti gruppen s-ro dm och en panta, som var precis ro dm fördes ti nästa kass. Den ojämna höjdkassindeningen avsåg att avskija de minsta och de största pantorna från pantorna av genomsnittig utvecking, varvid de normat utveckade pantorna, som utgöra återväxtens kärntrupper, bevo fördeade på två höjdkasser. För att närmare studera pantorna i de oika kasserna uttogos provpantor efter representativ metod, vika undersöktes med avseende på åder m. m. sutigen utfördes i jui 1933 en särskid taxering för att utreda granpantornas spridning inom föryngringsområdena. Vid samma tifäe undersöktes också det gama skogsbeståndet omkring försöken, varvid S st. provytor utades, å vika samtiga träd höjdmättes samt kavades och borrades vid brösthöjd. III. Provpantorna. Var tionde vid taxeringen påträffad granpanta togs genomgående som prov, varvid höjden och 1931 års toppskott mättes noggrant, varjämte ådern t. o. m. år 1931 räknades med hjäp av en upp med rz gångers förstoring, sedan pantan genomskurits vid roten. I fråga om övprovpantorna' antecknades trädsaget- björk eer asp- höjden mättes och antaet årsringar vid roten räknades. För taen togos inga prov. Såvä gran- som övpantorna indeades i två kvaiteter, r och z, varvid z betecknar att pantan ej ansågs utveckingsbar. Innan vi övergå ti att granska de uppgifter, som stått att vinna genom den detajerade undersökningen av granpantorna, vika i fråga om antaet ut- 1 ) Inom samtiga avdeningar av försöksytan 8: I-IX undersöktes var ro: de vid taxe ringen påträffad övpanta; å försöksytan 7 : I-III. där övet förekom tarikare, inskränktes kvoten ti var zo:e övpanta utom å avd. II, där var rs:e togs som prov.

14 230 SVEN PETRINI göra den totat dominerande deen av föryngringen inom försöksytorna, ska först en redogörese ämnas för beskaffenheten a v ö v å t e r v ä x t e n. Sammanagt ha 65övpantor undersökts. Den ädsta av dessa var 24 år, den. därnäst 23 år, varefter 4 st. visade sig vara 2I år gama- resten yngre. Eftersom hyggen och uckor vid taxeringstifäet egat kaa under 25 vegetationsperioder, kan den sutsatsen dragas, att övåterväxten torde i sin hehet inkommit efter avverkningen. Beträffande proportionen mean asp och björk framgår det av provpantemateriaet, att aspen ej spear någon som hest ro inom uckorna 8: I-IX, under att å hyggesserien 7: I-III den genomsnittiga inbandningen utgör 5 % av antaet. Inom den sistnämnda serien uppträder aspen visserigen stävis i större frekvens än medetaet ger vid handen, men på det hea taget kan man dock räkna övföryngringen såsom i huvudsak bestående av björk. r) Tabe I är en sammanstäning av resutaten för samtiga provpantor av öv. Tabe I. Provpantor av öv inom försöksytorna 7: -III och 8: -IX. Probepfanzen, Laubhoz, Versuchsfächen 7: I-III, 8: I-IX. Höjdkass Höhenkasse Kvaitet I K~aitet 2 Quaität r Quaität 2 Pan torn as I Pantornas Anta Medehöjd Medeåder Anta Medehöjd Medeåder Anzah Mittere Höhe Mittieres Ater Anzah Mittere Höhe Mittieres Ater meter st. dm år st. dm år Jahre Jahre <I 7 7,o 7,6 8 7,2 8,o I-I,99 I7 I4,9 I0,4 8 I4,6 II,8 ;::::z 2! 30,8 r6,r 4 24,4 r6,2 Summa 45 Summe 21 7I I2,6 En stor de av övpantorna äro av dåig beskaffenhet och ha på grund av oika avariga defekter hänförts ti kvaitet 2 såsom icke utveckingsbara:.mer än 30% av det undersökta materiaet utgöres såunda av dåiga pantor. Medeådern av samtiga övprovpantor kan sägas vara I2 år med en medehöjd av nära I,9 meter. Beräknas medehöjden av aa de 3 on på marken inräknade övpantorna, som ingå i taxeringsistorna, med användning av de kassmedehöjder, som provpantorna utvisa, så bir den såunda med hänsyn ti den faktiska höjdkassfördeningen inom hea pantmateriaet uträknade siffran I,8 meter. Det är därav tydigt, att övet, där det förekommer på ytorna, utgör ett kraftigt utveckat buskskikt, som för närvarande uppnår mer än r) Enstaka småavdeningar innehåa mer eer mindre rikigt uppsag av rönn, s~m även uppträder i de ara minsta uckorna; detta trädsag har emeertid ej as medtagits vid taxeringen. I z o I3,6,I

15 NATURFöRYNGRING I RÄHUMUSGRANSKOG 231 norma manshöjd, under det att granen är betydigt ägre, r viket ju f. ö. framgår redan av den vada höjdkassindeningen. Sammanagt 528 g r a n p a n t o r ha närmare undersökts med avseende på höjd, toppskott och åder. Härvid visade det sig, att endast två av dessa provpantor voro ädre än avverkningen, och dessavoro endast obetydigt ädre, resp. 26 och 29 år. Man kan såunda säga, att den vid taxeringen såsom granpantor i skida höjdkasser redovisade föryngringen praktiskt taget het och hået är att anse såsom en föjd av de åtgärder, som vidtogos på försöksområdena under åren rgo6-rgo7. De något ädre granar, som förekomma strödda över föryngringsytorna, ha förts ti en särskid kass. Deras åder har visat sig vara ganska åg-i amänhet föga överstigande 30 a 40 år. Undersökningen av provpantorna synes atså visa, att man vid taxeringen i huvudsak har yckats avskija den ädre föryngringen från den yngre. När det gäer att detajgranska den yngre återväxten med avseende på ådern, förtjäna emeertid de undersökningar, som utförts i Finand av HEI KINHEIMO (rg2o), iksom även av LAKARI (rg2r), över ådersbestämning av granskog och granpantor, ett särskit beaktande. HEIKINHEIMO kommer ti det resutatet, att ådern på granpantorna i amänhet bir något för ågt bestämd, huvudsakigen beroende på föjande tre orsaker: r:o. Granen utveckar ofta adventivrötter, som utgå från stammens nedersta parti, varigenom rothasen skenbart färskjutes uppåt stammen. En undersökning av antaet årsringar vid den nya rothasen ger atså ett negativt.fe i ådersbestämningen, som bir ika med pantans åder vid den tidpunkt, då den hade uppnått ifrågavarande höjd över den ursprungiga rotansättningen. 2:0. Granpantan växer mycket ångsamt under de första evnadsåren, i synnerhet under ogynnsamma betingeser, varför en förskjutning av snittet uppåt med ett visst anta centimeter kan betyda ika många år som centimeter. 3:0. Arsringarna utbidas oregebundet vid pantans rothas och äro svåra att räkna, varför en eer annan årsring ätt kan borttappas. I jui månad 1933 insamade författaren 42 granpantor av kvaitet r inom försöksområdet i och för en kontroundersökning av den ådersbestämning, som hade utförts på provpantorna året förut. Pantorna upprycktes med rötterna och ett märke gjordes på det stäe av varje panta där rotansättningen syntes vara beägen. Detta märke inskars i pantan av samma person 1 ) Medehöjden för aa taxerade granpantor - buskarna frånräknade - berämad på samma sätt som för övet, är 3,25 dm. 17 Med de. fr/in Statms Skogsftrsöksanstat. Häft. 27.

16 232 SVEN PETRINI som utfört den tidigare ådersbestämningen och anger såunda nopunkten för ådersbestämningen på de förut insamade granprovpantorna. Det insamade materiaet hemfördes i en burk med sprit och underkastades sedermera undersökning med hjäp av mikroskop, varvid antaet årsringar först bestämdes vid den på pantan utmärkta nopunkten och därefter på snitt, som voro beägna på I cm:s avstånd från varandra, des ovanför, des nedanför nopunkten. Resutaten av dessa undersökningar äro samnianförda i tabe 2, vari i andra koumnen återfinnes uppgift om huru många pantor, som hade största antaet årsringar i nopunkten, resp. i de snitt, som voro beägna ovanför eer nedanför denna punkt. I tredje koumnen har antecknats det genomsnittiga feet som begås vid ådersbestämning i nopunkten. Tabe 2. Kontroundersökning av ådersbestämningarna. Kontrountersuchung der Atersbestimmungen. Snittets äge GeschD;itten bei Anta pantor Anzah Pfanzen Feet vid ådersbestämningen i medeta pr panta Durchs;schnitticher Feher pro Pfanze + 2 cm I -2 år Jahre + I» 2 -» o J II o >» -I > 8 -I»» -2 J 6 - I,3 > -3» 5-2,6 >» »» -s 5-3,2 > --6 > I -5 > > Summa och medeta -1,76 cm 42 st. - I;5 år Jahre Summe und Mitte Pantornas åder varierade mean 8 och I9 år. I II fa av 42 har snittet vid den under förrättningen på marken utmärkta nopunkten. givit högsta antaet årsringar, d. v. s. den verkiga ådern har bivit riktigt bestämd. Endast i tre fa har nopunkten satts för ågt. I de festa fa har rotansättningen förskjutits uppåt stammen, och i medeta är denna förskjutning I, 76 cm, dock har det inträffat att man måst fytta snittet ända ti6 cm ägre än den punkt, som utmärkts på pantan såsom nopunkt, innan det maximaa antaet årsringar påträffats. Detta bytyder, att den på marken utförda ådersbestämningen skue ha givit rätt resutat i 26 % av faen, under det att ett fe på -I år har erhåits i en tredjede av aa bestämningar och större fe upp ti -5 år för c:a 40% av :J.ea antaet undersökta pantor. 1 I genomsnitt för aa pantorna har ådersbestämningen bivit I,5 år för åg. 1 Dessa siffror framgå ej direkt av tabe z utan äro särskit uträknade.

17 NATURFÖRYNGRING I RAHUMUSGRANSKOG 233 Materiaet kan även utnyttjas ti en beräkning av granpantornas ängdtiväxt under de första evnadsåren. Därvid stå ti förfogande ej mindre än 220 ådersbestämningar i snitt på I cm:s avstånd, beägna ovanför den punkt.på varje panta där maximiantaet årsringar bivit konstaterat. Den beräkning, som utförts i detta avseende, har givit ti resutat, att pantorna i medeta ha behövt 3,3 år för att nå en höjd av 5 cm och 5,7 år för att bi I dm höga. Dessa siffror stämma vä överens med de resutat, som erhåas vid en uträkning av medeådern av samtiga granprovpantor av kvaitet I, grupperade i sina resp. höjdkasser, under förutsättning dock att den genom kontroundersökningen funna korrektionen, I,S år, tiägges. Medevärdena för de oika höjdkasserna bi då de siffror som framagts i tabe 3 nedan. Tabe 3 Granprovpantor, kvaitet 1. Fichtenprobepfanzen, Quaität I. Höjdkass Anta Medehöjd Medeåder Toppskott år I 93 I Höhenkasse Anzah Mittere Höhe Mittieres Ater Jahrestrieb im ]. I93I dm st. dm år dm Jahie <I 21 0,7 4,5 0,22 1-4, ,8 I2,o 0,33 5-9, ,9 I 5,o o,so :;::, O 20 14,5 20,o 1,84 Summa och medeta 467 Sumrne und Mitte Överjägmästare HoLMGREN (I932) anför resutatet av mätningar av I930 års toppskott å 22I st. granpantor med en medeåder av 2I år, växande på ett I05 m brett hygge, anagt år I9I3-I4 på Ragunda kyrkoherdebostäe i en råhumusgranskog. En jämförese har anstäts mean toppskottsängden inom oika höjdkasser för dessa pantor och för dem som undersökts inom försöksytorna 7 och 8. I figur 3 ha medeåder i år och medetoppskottsängd år I93I i cm inprickats över de vid föreiggande undersökning använda höjdkassernas mittvärde, och punkterna ha sammanbundits med hedragna injer. Materiaet utgöres av de 467 granpantor av kvaitet I, för vika siffrorna angivits i tabe 3 Vidare ha HoLMGRENs toppskottsmätningar inagts i samma figur, varvid punkterna sammanbundits med streckade injer. Serien från försöksytorna igger något högre än HoLMGRENs siffror, men gången är adees densamma. Anedningen ti att försöksytornas pantmateria uppvisar ängre toppskott torde framförat vara att söka däri, att I93I års toppskott genomgående visar sig vara ängre än de, som växte ut år I930.. Man torde ha anedning att med hjäp av det föreiggande materiaet bestyrka HoLMGRENs uttaande, att tiväxten på pantorna i början är mycket o be- 4,I 12,7 0,49

18 234 SVEN PETRINI tydig, inti dess att de uppnått bortåt I m:s höjd, men att höjdtiväxten därefter synes snabbt titaga. Sammanstäningar ha gjorts i syfte att utröna oikheterna mean provpantorna inom försökens oika dear. På grund av materiaets reativt ringa år och crr& ~+ 8 4 o /0 12 Fig. 3 Utveckingen av 467 granpantor av kvaitet r, fördeade i böjdkasser. Korsen angiva pantornas åder, ringarna pantornas toppskott år rgsr. Den undre, streckade injen representerar 1930 års toppskott bos HoLMGRENs materia (<<i pantor från Ragunda). Die Entwickung von za. soo Fichtenpfanzen von Quaität r, verteit auf Höhenkassen. Die Kreuze geben das Ater der Pfanzen an, die Ringe den Jahrestrieb der Pfanzen im Jahre rggr. Die untere, gestrichete I,inie repräsentiert den Jahrestrieb von rggo bei HoLM GREN's Materia (221 Fichtenpfanzen von Ragunda). omfattning har emeertid uppdeningen i grupper ej kunnat drivas särdees ångt, då de eventuet erhåna skinaderna ej skue kunnat anses vara säkert konstaterade. Det har därför ej varit möjigt att utreda oikheten i utveckingen av de goda granpantorna som växt upp i uckor av oika storek, etc. Innan vi övergå ti att avhanda det viktigaste spörsmået, på viket undersökningen av granprovpantorna har att ämna svar, nämigen om vika fröår pantorna tihöra, skoa vi först uppehåa oss något vid förekomsten av dåiga pantor, granpantor av kvaitet 2. Totat utgöra de såsom icke utveckingsbara kassificerade provpantorna 6I stycken eer II,6% av hea antaet. De festa dåiga pantor- ikgitigt om man räknar i absout eer reativt mått - uppträda inom höjdkassen I-5 dm, där också majoriteten av aa granpantorna är tifinnandes. Un-

19 NATURFÖRYNGRING I RAHUMUSGRANSKOG 235 dersökes förekomsten av dåiga pantor på de särskida mark- och vegetationstyperna, erhåas de siffror som sammanförts i tabe 4 nedan. Tabe 4 Procenten dåiga pantor inom oika mark och vegetationstyper. Gran. Minderwertige Pfanzen in Prozent aer Pfanzen. Fichte. Typ Typus % d~iga pantor % minderwertige Pfanzen J~rnpodso. Vacciniu"!. Eisenpodso Jårnpodso, Dryopterts + Geranzum Humuspodso Vacdnzitm. Humuspodso Humuspodso Dryopterzs + Geranzum 12,9 8,7!2,6 g,s Avtabe4framgårdet, att procenten icke utveckingsbara pantor ej tycks påverkas av podsotypen, men att den är ägre på de bättre vegetationstyperna. Frekvensen av dåiga pantor torde också vara beroende på om hygget eer uckan behandats, resp. ämnats orörd, viket styrkes vid en jämförese inom en och samma skogstyp. Härvid är endast typen järnpodso Vaccinium användbar, då spridningen på de oika behandade ytorna ej är tiräckig för de övriga. Inom den nyssnämnda typen uppvisa de orörda ytorna i genomsnitt I6,9 % granpantor av kvaitet 2, under det att motsvarande siffra för de brända areaerna är g, r % och för de hackade g, 4 %. I båda faen torde man böra inskränka sig ti ett konstaterande av tendensen, då procenttaens normaa storek ej kan sägas vara amängitigt faststäd genom föreiggande undersökning. Eftersom förekomsten av dåiga pantor visade sig vara oika på de oika vegetationstyperna, har en sammanräkning gjorts för provpantorna av kvaitet I inom Vaccinium-typen för sig och övriga bättre vegetationstyper för sig, då markpodsotyperna ej särhåits. Resutatet härav visar icke någon överägsenhet i utveckingen av de goda pantorna på de bättre vegetationstyperna, snarare tvärtom, skinaderna äro emeertid små. Särskijas i stäet podsotyperna utan åtskinad för vegetationstyperna, framträder en skinad ti favör för den fuktigare marktypen, d. v. s. ti favör för humuspodsotypen, med avseende på dess mottagighet för föryngring. Pantorna på humuspodso äro genomgående något ädre än pantorna i samma höjdkasser på järnpodso, och toppskottet är något kortare på humuspodsoen än på järnpodsomarken. Detta tyder på att de fuktiga markerna i genomsnitt något tidigare bivit försedda med pantor, vika i början ikvä ej växa ika raskt på höjden som pantorna på den torrare marken. En detajundersökning över var de ädsta pantorna påträffats ger ock~å vid handen, att dessa företrädesvis uppträda på humuspodso. Då impedimentareaerna frånräknas, upptaga humuspodsomarkerna 0,93 har och järnpodsomarkerna

20 236 SVEN PETRINI I,o6 har. Av de 27 provpantor, som äro mean 20 och 25 år gama, befinna sig 2I på humuspodsomarken. Som bekant har WIBECK m. f. andra författare påvisat, att granens fröår uppträda med en viss periodicitet, under det att taens fröår äro mindre utprägade. WIBECKS undersökningar om granfröets eftergroning synas visa, att denna är mycket obetydig. Det skue därför kunna anses möjigt att hänföra de nu evande granpantorna inom försöksområdet ti vissa bestämda fröår, och detta kunde måhända kasta ett nytt jus över föryngringsförhåandena. Härvid måste naturigtvis beaktas, att det ej enbart ät tigången på grobart frö, som bestämmer uppkomsten och fortevandet av återväxten. För undersökningen om vika fröår pantorna tihöra har använts det materia av i runt ta 500 granprovpantor av båda kvaiteterna, som genom snittning i fät bestämts tiägre åder än 25 år och insamats på den produktiva marken inom de båda försöksyteserierna. Då dessa provpantor ha uttagits efter en fuständigt objektiv metod, torde ingen anedning föreigga att betviva att de representera granåterväxten i dess hehet. Sedan det kontroerats, att pantornas ådersfördening är fukomigt ikartad inom försöksytan 7: I-III och försöksytan 8: I-IX, har materiaet sammansagits, och i tabe 5 nedan har uträknats huru stor procent av aa de nyssnämnda pantorna, som förskriver sig från vart och ett av de 25 år, som förgått sedan avverkningen utfördes. Härvid menas med fröår det år, då fröet grott, såedes i rege våren omedebart efter ett kottår. Tabe s. Nu evande granpantors fördening på fröår. Die Verteiung der Fichtenpfanzen auf verschiedene Samenjahre. Frö år Samenjahr I9081 I9091 I9IOI I9I I I9I21 I !41 I I61 I9I71 I9I81 % ,41 o,61 0,61 0,61 I,81 o,o I,o I,o o,61 o,o o,o I4,31 20,g Fr6år Samenjahr. I9201 I92 I I9221 I9231 I 9241 I9251 I I9281 I9291 I9301 I93 I I I %... : 124,41 I,o 0,21 I,o II,314,816,5 2,213,61 I,61 I,21 0,41 IOO Enigt de uppgifter, som väviigt stäts ti förfogande av jägmästare Wr BECK, ska granen i Norrand urider I9oo-taet ha uppvisat föjande fröår inom det område (WIBECKS område VIII), som det här är frågaom, då svaga fröår satts inom parentes och särskit rikiga spärrats: ~ -:..: I90I, (Igo8), 19II, ~J! 4, (!9I6), I9I8, I 9 2 2, I9Z5, (I9~6), (I92S), I9;z9, I ).'.,..: :,.,.. ' if LA.KARi' uppger för södra o,ch.j;ue)ersta.finanq,p.d~r tiden ti I92P föjande granföryngringsår: r go r, rgo5, rgos; 1914, i:gr6,' :gig: ' '

21 NATURFÖRYNGRING I RAHUMUSGRANSKOG 237 Det gäer nu att avgöra huruvida någon överensstämmese kan spåras mean de av WIBECK uppgivna fröåren och dem som faststäts i skogen genom undersökning av pantornas åder. Professor ENEROTH har som bekant förnekat fröårens inverkan på föryngringsresutatet och i ikhet med överjägmästare HoLMGREN veat timäta övriga omständigheter en dominerande betydese. Det är ju också sjävkart, att om förhåandena äro sådana, att fröet icke kan gro eer sådana, att pantorna icke kunna utveckas efter groningen, då kan icke ens ett j ättefröår få någon effekt i föryngringshänseende. Vad frågan nu gäer är emeertid att utreda, om de rikiga fröåren sätta tydiga spår efter sig, sedan marken en gång bivit mottagig för återväxt, eer om man överhuvudtaget ej kan spåra något samband mean goda fröår och goda föryngringsår. För att kunna bedöma denna fråga med edning av tabe 5 måste hänsyn tagas ti de vid kontroundersökningen över ådersbestämningen konstaterade feen. En bick på tabe 5 visar genast, att det är åren 1918, 1919 och 19zo, som synas ha bidragit mest ti föryngringen, i det att 6o% av aa pantor komma på dessa tre konsekutiva årta. Det finnes därför särskid anedning att granska huruvida dessa pantor kunna tänkas i verkigheten tihöra fröåret Vid redogöresen över kontroundersökningen angavs, att z6 % av pantorna hade ådersbestämts rätt, en tredjede hade man fått ett år yngre än deras verkiga åder, resterande 40% hade febestämts så att de antecknats minst z högst 5 år yngre än sin verkiga åder. Sammanräknas i tabe 5 aa pantor som hänförts ti åren Z3, bir detta 61,8 % av samtiga, och anse vi att aa dessa rätteigen tihöra fröåret 1918, beräknas ätt med hjäp av fördeningssiffrorna i tabe 5, att detta skue förutsätta, att föjande febestämningar av ådern skue ha gjorts: ådern rätt bestämd i Z3,3 %, ett år för itet i 33,8 %, feet z år eer mera i 43,r% av faen. En bättre överensstämmese med de vid kontroundersökningen funna feen kan knappast begäras. Nu är emeertid.att märka, att år 19zz också var fröår, varför perioderna i viss mån gå in i varandra, viket dock ej nämnvärt påverkar vårt resonemang om fröåret 1918, då siffrorna för 19zz och 19z3 äro åga. Om vi skue vija fortsätta med att tiämpa samma beräkning för fröåret 19zz, stöta vi genast på svårigheter, ty även 1925 och 19z6 ha rapporterats såsom fröår. Den förnämsta svårigheten är ikvä den, att effekten a v fröåret 1918 synes ha varit så kraftig, att vi därefter endast få reativt åga siffror att räkna med, varför vi ej.kunna Vänta oss så god utjämning som i det förra faet. Oregebundenheterna efter år 19zz.få därför ej timätas samma vikt som den goda överensstämmesen i fråga om fröåret ) r) Det är troigt, att effekten av r9zz års fröår bör sökas i den siffra på n,3 % av pan torna, som hänförts ti årft I924.

22 238 SVEN PETRINI Av de övriga fröåren, som uppgivits av WIBECK, ha vi anedning särskit uppehåa oss vid året 1914, som var ett särdees rikigt fröår men som icke har ämnat nämnvärda spår efter sig inom försöket. MoRK (1933) och EIDE (1926) uppge exempevis att detta fröår har haft en särdees god effekt i Nordnorge, och LAKAR! (1921) uppger detsamma för södra och meersta Finand. Förkaringen ti det dåiga resutatet inom försöket torde framförat böra sökas i den omständigheten att de ifrågavarande areaerna vid denna tidpunkt säkerigen ej voromogna för återväxt. Med hjäp av tabe 5 kan man atså datera områdenas mognad ti år Ännu tydigare framträder året 1918 såsom den tidpunkt, då hyggen o<:h uckor här bivit mottagiga för föryngring, om vi upprätta en tabe av samma sag som tabe 5, där ytorna särskijas i orörda, brända och hackade. På de orörda kaytorna ha endast 4,6 % av aa därstädes evande granpantor uppkommit före år 1918, och på de hackade områdena är motsvarande siffra ännu ägre med 3, 7 %, under det att de brända ytorna uppvisa 10,4% pantor före år Detta tyder på att risbränningen har påskyndat utveckingen. På de brända ytorna finns det pantor ej bott från åren utan även från de tidigare åren, fastän antaet ej är stort. En grundigare bränning torde vä också ha kunnat utösa en större effekt för dessa tidigare år. De genom provpanteundersökningarna vunna resutaten kunna sammanfattas på föjande sätt. Såvä öv- som granåterväxten har så gott som undantagsöst inkommit på hyggena och uckorna efter huggningen år Taåterväxten saknar betydese på grund av den sparsamma förekomsten av detta trädsag. Granpantornas medehöjd igger mean 3 och 4 dm, under det att övåterväxten, viken ti adees överväg.ande de utgöres av björk, bidar ett skikt, som i medeta når högre än norma manshöjd. De större granpantorna ha i medeta behövt 19 år för att uppnå brösthöjd. Av övpantorna ha 30 % rubricerats såsom icke utveckingsbara, under det att de dåigt utveckade granpantorna utgöra mindre än 12 % av samtiga granpantor. På de oika paasotyperna är förekomsten av dåigt utveckade granpantor i stort sett ika, dock synas de fuktiga markerna, humuspodsoerna, tidigare ha bivit försedda med granpantor. På de med bränn.ing behandade areaerna ha granpantorna börjat infinna sig tidigare än å övriga ytor.

23 NATURFÖRYNGRING I RAHUMUSGRANSKOG 239 På de bättre vegetationstyperna är antaet mindervärdiga granpantor ägre än på Vaccinium-typen; ikaså är procenten dåiga pantor mindre på de med bränning eer hackning behandade avdeningarna än på de orörda. Vid på marken utförd ådersbestämning av granpantor får man atid för åg åder, om snittet, där årsringarna räknas, träffar ovanför eer nedanför den ursprungiga rotans ä ttningen. I medeta synes snittet ha träffat 1.76 cm för högt upp på stammen, viket i genomsnitt har givit en ådersbestämning, som är I,5 år för åg. I medeta har snittet träffat vid den ursprungiga rotansättningspunkten i en f j är de de a v de undersökta faen, varvid ådern atså har bivit riktigt bestämd. Korrigeras ådersbestämningarna, erhåes medeådern på den utveckingsbara granåterväxten ti den obetydigt avrundade siffran I 3 år. Den å ifrågavarande områden behöviga väntetiden, som åtgått innan föryngring instät sig i större omfattning, kan med edning härav approximativt angivas ti II a I2 år. En närmare undersökning visar, att största deen av de nu evande granpantorna torde förskriva sig från granfröåret Igi8. IV. Taxeringsresutaten. Inedande översikt. Den grövsta indening av marken man kan göra består i att avskija impedimenten från den skogsproduktiva areaen. Därnäst kommer en uppdening av den produktiva skogsmarken på de två oika podsotyper, som i stora drag karakterisera fuktighetsförhåandena inom området: järnpodso och humuspodso. Innan vi övergå ti en mera detajerad anays av föryngringsresutaten på oika dear av försöksyto~a ämnas i tabe 6 nedan en översikt av pantantaet per har för de nyssnämnda tre markkategorierna. Det kan först och främst konstateras, att föryngringen bivit oväntat rikig. Den produktiva skogsmarken är i stort medeta försedd med mer än 8 ooo pantor per har, varav nära 6 Soo utgöras av granpantor. Medräknas impedimenten, erhåes i genomsnitt för hea försöksområdet pantor per har, därav mer än 6 ooo granpantor. Även om hänsyn tages därti, att aa pantor ej kunna anses vara utveckingsbara (jfr föregående kapite), så återstår ikvä ett för norrändska förhåanden tifredsstäande anta, särskit med tanke på att man har att påräkna en under ängre tid fortgående.kompettering genom nyuppkomna pantor. Man känner sig därför böjd att förkara sig nöjd med det resutat, som uppnåtts, då försöket betraktas som en hehet, även om det

24 240 SVEN PETRINI Marktyp Tabe 6, Översikt över taxeringsresutaten. Anta pantor per har. Ubersicht der Abschätzungsergebnisse. Pfanzenzah pro Hektar. [ Lövpantor i Granpantor i höjdkass höjdkass s Fichtenpfianzen in Höhenkasse... Laubhozpfanzen in c ~ Area B... N " ~ -v Hekt;"": (2,8) (6,9) (14,5) ;::::~ ar "O ~~ v S:a <r -2 >z S:a b "' I-5 5-IO 2: ro ~~ " v Surorne m m m Summe cf.iui ':;j dm dm dm dm " Höhenkasse <=: H.. -., :o ~~ ; ~ p.. i<...., B oden typ u s o. - ~ ~ :!~'< Järnpodso... 1 r,o594 I I 25) ) Eisenpod.:;o]. Humuspodso.. 0, I I Humuspodso. Impediment... 0,3254 I 54 I I I 734 I 4I9 9 4 OOI 34 Summa produktiv mark... I, I I4 402 I 282 I5 8 o8o II8 Surorne produktiver Boden. Summa a mark 2,31501 Totasumme I 305 _ I [448 I 3001 I II I06 naturigtvis finnes smärre sammanhängande områden, som icke bivit och kanhända ej heer i framtiden biva nöjaktigt försedda med återväxt. Denna sida av saken- pantornas spridning på hyggen och uckor- har emeertid särskit undersökts (jfr nedan). Det är i detta sammanhang. av intresse att påminna om de omdömen, som tidigare bivit fäda om ifrågavarande försök. GuNNAR ScHOTTE (I924 a) anför, att överjägmästare P. O. WELANDER år I9I2 i protokosutdrag från verkstäd inspektion meddeade skogsförsöksanstaten, att försöken måste anses vara missyckade ur föryngringssynpunkt och samtidigt förordade områdenas inhägnande. Någon inhägnad kom emeertid ej ti stånd. ScHOTTE konstaterar vidare, att det ännu var ont om pantor på hösten I9I7, men att resutatet år I92I kunde anses fut nöjaktigt å de festa avdeningarna. De nytikomna pantorna anser SCHOTTE huvudsakigen härröra från fröåret i9i8, och han drager därav sutsatsen; att hyggena och uckorna ha visat sig vara mogna for föryngring sedan II år förfutit efter deras upptagande. Som vi ha sett'i föregående kapites redogörese för resutaten av provpanteundersökningarna har denna uppfattning bivit bestyrkt. Granå-terväxtens -iksom äveri övåterväxtens - fördening på de oika höjdkasserria är ganska ikartad på de.oika rria:tksagen, i det att huvudmassart faer i den kass, vars medehöjd ar z;s dfh;'den därnäst viktigaste kassen'är den närmast högre med 6,9 dm:s medehöjd. Granföryngringens medehöjd år IgJ2åg darför meari 3 och 4 dm. Då någon påtagig eer intressant skinad i höjdfördeningen av pantörria iriöm försökens oika dear över- '"' >

25 NATURFÖRYNGRING I RÅHUMUSGRANSKOG 241 huvud ej har kunnat faststäas, har resonemanget i fortsättningen. begränsats ti att endast omfatta totaa.antaet pantor per har, utan uppdening på höjdkasser, varigenom en större koncentration i framstäningen möjiggöres. Jämföras de grova medetaen i tabe6 av föryngringsresutaten i fråga om gran på de båda podsotyperna, framträder en skinad ti förde för humuspodsoterrängerna, i det att här uppträda c:a 7 % fera granpantor och c:a 6o % fera övpantor per har än å järnpodsomarkerna. Dessutom finns det på de fuktigare dearna, d. v. s. på humuspodso, I42 växtiga ädre granbuskar per har gentemot g6 på järnpodso. De ytterst fåtaiga- inom hea området sammanagt 5 stycken - oväxtiga ädre granbuskarna ha ej medtagits i sammanstäningen. Tapantor förekomma mycket sparsamt på humuspodsoen; i genomsnitt endast 5 per har; på j ärnpodsoen' är frekvensen större men atjämt obetydig: 24 per har..; Spridningen. Den år I932 utförda 40 %-taxeringen hade givit föjande pantanta av gran per m i genomsnitt för de oika hyggena och uckorna, då a mark medräknas: Försöksyta Luckstorek Behanding Area Anta Anta granpantor pr övpantor pr n:r m m2 m m! 7: I 40 X I2Ö Orörd 48öo 0,38 0,13 7: II x I20 Bränd 4 8oo 0,67 0,12 7: III 40 x I20 Hackad 4 8oo o,s4 0,29 Summa 40 x I20 i. - I I 40 x 40 Orörd I 6oo o,56 o,o8 8: II 40 x 40 Bränd I 6oo ö,!)s o,o7 8: III x 40 Hackad I 6oo 0,69 o,o4 Summa 40 x ' 4 8oo 0,74 o,o6 8 :IV ~o 39- X. JO Orörd. goo o,s3.: 0,_95-8: v x 30 Bränd goo I,II o,o2 8: VI 30 x 30 Hackad goo ' I,n 0,03 Summa 30 x 30 8: VII....20, x Orörd : VIII x 20 Bränd 400 O,'o6 o,o2 8: IX x 20 Hackad 400 0,36 o,o6 Summa. 20 x 20 - ' 400 i '. -. Av tabeen framgår, att uckstoreken syn~s vara ay avgörande betydese!ör uppkomsten av återväxt inom. dessa trakter: Lövskogen tippträder iför:.. svin,nande mängder på aa uckorna, urider det att ~åyä björk som asp utan I,o6 Q12I :0,21 0,18 o,or ö,o2?,o? 0,03

26 242 SVEN PETRINI svårighet fqryngra sig på hyggena, där de genom sin snabbare tiväxt framgångsrikt konkurrera med barrträden. I fråga om granen visar det sig att den minsta uckstoreken, 20 X 20 m, är för iten för att detta trädsag ska kunna gå vä ti. r Nästa uckstorek, 30 X 30 m, visar det bästa resutatet med mer än en panta per mz i genomsnitt. Luckorna med 40 m:s sida ha också givit gynnsamt resutat, ehuru sämre än det som uppnåtts på 30 m:s-uckorna. På hyggena, 40 X 120 m, har granen.sjävsått sig i mindre utsträckning, så att pantantaet per kvadratmeter i medeta endast utgör 0,53. Detta resutat ansågs vara av så pass stort intresse, att siffrornas säkerhet borde kontroeras genom en feberäkning. För detta ändamå utfördes sommaren 1933 en speciataxering för undersökande av spridningen av antaet granpantor per kvadratmeter, varvid kvadratiska rutor med en meters sida utades i 5 m:s kvadratförband. Inom dessa rutor, som såunda kommo att sammanagt täcka 4 % av areaen, räknades aa granpantor, och antaet antecknades för varje ruta.- De iakttageser som redan bivit gjorda år 1932 beträffande förekomsten av övåterväxten ansågos tiräckiga. Likaså ansågs det vara fastsaget, att 20 m:s uckorna visat sig vara för små, och då en spridningstaxering i 20 m:s uckorna skue få ett atför itet materia att räkna med, ha dessa ej medtagits vid undersökningen. Taxeringsmateriaet har inom varje ucka ordnats i kasser, då antaet pantor per kvadratmetersruta bir kassnummer. En mycket stor de ~v de utagda rutorna sakra pantor, därnäst äro de rutor tarikast, som uppvisa r panta o. s. v. Fördeningen bir därför skev, och fördeningskurvan bir av det sag som CHARLI:i<:R kaat typ B. Beräkningen av medeavvikesen eer spridningen kring medetaet (medetaet = medeantaet pantor per ruta) kan dock utföras på vanigt sätt, och medefeet på medetaet kan som vanigt angivas = s VN' då Sär spridningen och N antaet rutor. z Förutom medetaet och dess medefe är det reativa antaet norutor av intresse. I tabe 7 a nedan ha därför för varje ucka och hygge införts uppgifter om antaet utagda rutor, om hur stor procent av dessa rutor som adees sakna granpantor och om medetaet av granpantor per ruta samt medetaets medefe, beräknat på sätt som ovan angivits. Det bör observeras attbehandingens inverkan kan anses vara eiminerad i medetaet för varje uckstorek, eftersom det i varje serie ingår samma area 1 ) Den ia uckan BIX tihör en särskit godartad vegetationstyp (Geranium) oc!j. har dessutom utsatts för intensiv markberedning genom hackning, viket torde ha medverkat ti det reativt gynnsamma resutatet av granföryngringen därstädes. 2 ) Såsom NÄsLUND (I929), stödd på CRAMER och TCHEBYCHEFF, har framhåit, är medeavvikesen och medefeet ett gott mått på variationen även vid onorma fördening; vid norma fördening igga såunda 99,73 % av avvikeserna mean gränserna för 3 ggr medeavvikesen, men enigt TcHEBYCHEFFs sats få vi i det här föreiggande faet i aa händeser räkna med att mer än 88,9 % av avvikeserna måste igga mean ifrågavarande gränser.

27 NATURFöRYNGRING I RAHUMUSGRANSKOG 243 orörd, bränd och hackad yta. De naturiga förutsättningarna för naturföryngring kunna emeertid vara genomgående oika på de oika uckstorekarna, och en undersökning härav har sitt intresse för tokningen av medetasberäkningarnas resutat. Därvid kan man begränsa sig ti att granska fördeningen av torrare och. fuktigare marker, d. v. s. fördeningen av järnpodso och humuspodso, varjämte procenteningående impedimentarea är av intresse. De nyssnämnda marksagen fördea sig på uckstorekarna i medeta på föjande sätt, uttryckt i procent av antaet kvadratmeterstara rutor som fait på de oika marksagen. Luckstorek Impediment Humusporso Järnporso Summa 40X 120 m ,g X 40 > ,r JOX 30» 6,3 I 5,r 78,6 100 Impedimenten utgöras så gott som utesutande av fuktiga marker. Enigt 1932 års 40%-taxering fanns det på impedimenten i genomsnitt 4000 pantor per har, varav nära 2 6oo voro granpantor, varför impedimenten ej få anses utgöra en atför otacksam marktyp då det som här gäer ett resonemang om antaet uppkomna pantor. Av ovanstående sammanstäning framgår det nu, att marken är i atmer övervägande grad av geoogiskt torrare typ inom de små uckorna jämfört med de stora. Hyggena uppvisa 35 % järnpodsomark, 40 m:suckorna 53 % och 30 rn:s uckorna nära 79 %. Enigt amänna erfarenheter, som även bestyrkas av den föreiggande undersökningen, kan man anse humuspodsoen vara mera ättföryngrad än järnpodsoen, varför de mindre uckorna äro att beteckna såsom sämre städa ur marksynpunkt. Tar man hänsyn även ti förekomsten av impedimenten, där föryngringen bivit mindre rikig än på den produktiva marken, får man säga, att förutsättningarna för hyggena (40 x rzo m) något försämras genom den större ande som impedimenten där intaga. Begränsa vi emeertid resonemanget ti att huvuds-akigen gäa skinaden i föryngringsresutat på 40 m:s och 30 m:s uckor, så måste man med nödvändighet få det intrycket, att 30 m:s uckorna ha de sämsta förutsättningarna av dessa två uckstorekar, ty såvä procenten järnpodso som procenten impediment är betydigt större på 30 m:s uckorna än på 40 m:s uckorna. Då vi det oaktat erhåa ett bättre föryngringsresutat på den minsta av dessa två uckstorekar, utgör detta resutat ett kraftigt stöd för att den erhåna skinaden verkigen beror på skinaden i uckstorek.

28 244 SVEN PETRINI Tabe 7 a. Resutaten av spridningstaxeringen på uckor av oika storek. Granpantor. Die Resutate der Dispersionsuntersuchung der Fichtenpfanzen. Anta undersökta Norutor Försöksyta Medeanta pantor per rutor Keinfächen ohne ruta Versuchsfäche Anzah Keinfächen Pfanzen Mittere Pfanzenzah pro m2 Nr m z % 7: I... I92 70,8 0,45 ± o,o6r 7: II... I92 7I,3 0,7o ± o,nz 7: III I92 68,2 0,57 + o,n8z Summa (40X 120 m) 576 Summe 70,r o,s7 ± o,osr 8: I 64 56,3 o,86 o,rsg 8: II 64 53,r I,23 ± 0,267 8: III ,5 0,75 + o,r8g Summa (40X 40 I92 57,3 o,gs m ± o,r22 Summe... '"""""' 8: IV 36 47,2 I,28 o,3or 8: v ,4,17 ± 0,221 8: VI 36 55,6 I,39 + 0,462 Summa (3oX3o m) I08 49,r I 128 ± o,r98 Summe Summa Sum o,74- +o 's o o Totasurorne Vid jämförese med den föregående tabeen på sid. 24r, som uträknades på grundva av rg32 års taxering, ger tabe 7 a samma bid. Det bör emeertid observeras, att I933 års taxering genomgående inom varje yta har givit större pantanta per ruta. I genomsnitt uppgår skinaden ti r5,7 %. Det kan mycket vä tänkas, att fera pantor nu finnas på ytorna än år rg32, men det är i varje fa troigt, att taxeringsmetoden har bidragit ti uppkomsten av denna skinad. Vid spridningstaxeringen undersöktes på varje stäe endast en ruta om r m2, varvid denna ia ruta kunde ytterst noga granskas; det är sannoikt, att man vid rg32 års taxering, i 2m breda bäten, har gått förbi en de pantor, och att detta också utgör en förkaringsgrund ti den systematiska differens, som föreigger. Enigt tabe17 a utgör an taet norutor inom hea det taxerade området i medeta64, 7 % av samtiga de 876 utagda rutorna. De små 30m: s-uckorna uppvisa emeertid bott 49, I % norutor, för 40 m:s-uckorna är siffran 57,3 %, och för hyggena 70,r %- Redan härav framgår det ju tydigt, att granföryngringen har gått bättre ti på de mindre kaytorna än på de större, och sutsatsen styrkes därav att variationen i procent norutor inom uckor av samma storek är reativt obetydig och i synnerhet med tanke därpå, att den synes vara tämigen o beroende a v den behanding

29 NATURFÖRYNGRING I RAHUMUSGRANSKOG 245 medest bränning eer hackning, som u tf örts inom de oika försöksserierna, viket närmare framgår av tabe7 b nedan. Medeantaet pantor per ruta är för aa de taxerade ytorna i genomsnitt 0,74±0,o5o. Även i detta avseende visa sig de små 30 m:s-uckorna överägsna med värdet 1,28±0,198, under det att 40 m:s-uckorna få värdet 0,95±o,122 och hyggena endast 0,57±0,o51. Vi observera atså att 40 m:s-uckorna ha 36 % mindre pantanta än 30 m:s-uckorna. Med kännedom om medefeen på resp. medeta kan säkerheten på differenserna uträknas. Man erhåer då skinaden mean pantantaet per m2 på 30 m:s-uckorna och på 40 m:s-uckorna ti 0,33±0,232; på 40 m:s-uckorna och på hyggena ti 0,38±0,132; på 30 m:s-uckorna och på hyggena ti 0,71± 0,205. Som synes är differensen mean 30 och 40 m:s-uckorna nära rj-2 gånger större än medefeet: de övriga differenserna äro ungefär ika storasom eer större än 3 gånger medefeet. På grundvaen härav kan det påstås, att skinaderna få anses vara tiräckigt säkert fastsagna. Det återstår ikvä att medest detajgranskning av noggrant beskrivna areaer på uckor av oika storek ytterigare pröva, huruvida de erhåna skinaderna kunna tänkas bero på några andra faktorer än uckstoreken. Därvid har man att vånta sig, att tendensen i fråga om hyggena ska bi något mindre framträdande än de här erhåna medetaen ge vid handen, under det att tendensen för de två mindre uckstorekarna bör komma fram skarpare än vad de ovanstående siffrorna ange Vi övergå ti att statistiskt undersöka huru den oika behandingen har inverkat på föryngringsresutatet. Därvid kan man beräkna medeta av de orörda ytorna i en grupp, av de brända i en annan grupp, och av de hackade i en tredje grupp, ty uckstorekens inverkan utjämnas vid en dyik medetasberäkning, eftersom varje uckstorek ingår med ika areaer i de tre oika grupperna. Det enda återstående vikoret för att en medetasberäkning ska vara berättigad är -iksom faet var då medetaet beräknades för vardera uckstoreken - att de naturiga grundförutsättningarna för granföryngringens uppkomst äro någorunda ika inom de tre grupperna. Vi måste atså även här se efter, om fördeningen av marktyper är ikartad. Fördeningen av de undersökta kvadratmetersrutorna på marktyperna inom behandingsgrupperna ser ut på föjande sätt. Behanding Impediment Humuspodso Järnpodso Orörda (7 : I, 8 : I. 8 : IV)... I 5,7 36,4 47,9 IDO Brända (7 : II, 8 :II, 8 : V)... I4,o 43,3 42,7 IOO Hackade (7 : III, 8 :III, 8: VI) IO,o 46,4 43,6 IOO ~-- -- S:a

30 246 SVEN PETRINI Såsom var att vänta äro markskijaktigheterna mycket bättre utjämnade i denna gruppering än då grupperingen utfördes efter uckstorek. Hyggena äro genomgående mera fuktighetsbetonade än uckorna, men i den senast återgivna sammanstäningen ingår ett hygge i varje serie, varför skinaderna i markfördeningen på behandingsgrupperna bi obetydiga. Vid anäggande av samma synpunkter som i det föregående faet kunna vi dock fastså, att de orörda ytorna äro något missgynnade, varför den goda effekten a v de utförda åtgärderna kommer att i någon mån överskattas, då föryngringsresutatet på de behandade ytorna jämföres med det uppnådda resutatet på de orörda ytorna. Skaan för mätning av effekten å de brända och de hackade ytorna kan emeertid sägas bi så gott som adees ika, ty den ia skinaden i markfördeningen på de brända och på de hackade ytorna består endast i en obetydig förskjutning i proportionen av impediment och av humuspodso, och då gränsen dessa marktyper emean kan sägas vara något fytande, torde den skinad, som här föreigger, kunna negigeras. En sammanstäning av föryngringsresutatet, då ytorna grupperats efter behandingen, föjer i nedanstående tabe 7 b. Tabe 7 b. Resutaten av spridningsundersökningen. Granpantor. Die Resutate der Disp<"rsionsuntersuchung der Fichtenpfanzen. Anta undersökta Medeanta pantor Norutor F örsöksytor rutor pr ruta V ersuchsfächen Anzah Keinfächen Keinfächen ohne Mittere Pfanzenzah Pfanzen pro m 2 Nr m2 % Orörda 7: I, 8: I, 8: IV ,7 o,64 ± o,o67 Keine Behandung Brända Re isigbrennung 7: II, 8: II, 8: V 292 Hackade 7 : III, 8 : III, 8: VI... : Boden bearbeitung Summa 876 Totasumme 64,o 65,4 64,7 o,ss ± 0,099 0,71 ± O,o9I 0,74 ± o,oso Det redan förut i samband med tabe7 a påpekade förhåandet, att procenten norutor håer sig konstant, oberoende av ytornas behanding, framträder här mycket påtagigt. Sett mot bakgrunden av att den positiva effekten av åtgärderna sådan den framgår av tabe 7 b är att anse såsom snarare överskattad än motsatsen, tyder detta förhåande ej på någon mera värdefu vinst av de utförda åtgärderna, ty från

31 NATURFöRYNGRING I RÅHUMUSGRANSKOG 247 praktisk synpunkt måste procenten norutor sägas vara den viktigaste mätaren på huru föryngringen har yckats. Det erhåna genomsnittiga pantantaet per m eer per har är ikvä också av stort intresse. studera vi tabe 7 b närmare, finna vi att det genomsnittiga antaet pantor på hea föryngringsytan uppvisar tydig påverkan av behandingen. Genomsnittiga pantantaet per m är för de hackade areaerna nära II % större än för de orörda, och på de brända areaerna finns det i genomsnitt 37,5 % fera granpantor än på de orörda. Differensen mean pantantaet på de hackade och de orörda är o, o 7 ±o, I I 3, differensen mean de brända och de orörda är 0,24±0,I2o. I det förra faet kan ingen påverkan av hackningen med statistisk säkerhet konstateras, då medefeet är större än differensen sjäv, men ifråga om bränningens effekt måste man timäta differensen betydese, i det att den är dubbet så stor som sitt medefel Detajgranskningen får emeertid även här ge närmare besked om huru försöken utfait i detta avseende. Vi ha därvid att vänta oss att i varje fa en effekt av bränningen för den erhåna granföryngringens rikighet ska kunna konstateras, dock torde denna komma att bi något svagare än siffrorna i tabe 7 b ange. I fråga om hackningen kan man ej förvänta sig så påtagiga resutat som för bränningen. I detta sammanhang kan det vara skä i att framhåa, att såvä hackningen som den inom försöket utförda risbränningen i högar rent amänt sett kan förväntas medföra en effekt av det sag, som ovan konstaterats, då bearbetningen av marken sker fäckvis i båda faen. Inom vissa fäckar har man atså att påräkna ett stort pantanta, men det igger nära ti hands att förstå, att en taxering med utäggning av kvadratmeterstara rutor ska kunna ge samma procent tomma rutor på de behandade areaerna som på de orörda ytorna. Det har övervägts huruvida spridningstaxeringens materia skue kunna ytterigare utnyttjas ti att studera föryngringseffekten inom de oika podsotyperna och markvegetationstyperna inom försöken. Vid en dyik undersökning måste de oika uckstorekarna håas i sär. Sedan det nu också har konstaterats, att behandingen inverkar på antaet erhåna pantor på ytorna, beve det nödvändigt att ävenedes håa de oika behandade ytorna åtskida. Därigenom skue materiaet smuas sönder atför mycket, så att det ej ängre beve någon mening med en medefesberäkning. Anaysen av de nyssnämnda frågorna måste atså överämnas åt detajgranskningen, varvid taxeringsresutaten ju äro mycket säkrare bestämda än vid spridningstaxeringen, eftersom taxeringsprocenten i det första faet utgör 40 % men i det senare endast 4% av areaen. Det enda avseende, i viket spridningstaxeringens materia har kunnat 18. Medde. från Statms Skogs.försöksanstat. Häft. 27.

32 248 SVEN PETRINI utnyttjas för studiet av granföryngringen på oika mark- och vegetationstyper, är ifråga om förekomsten av norutor. Vi ha förut visat, att den oika behandingen ej har inverkat på förekomsten av norutor, varför en sammansagning och medetasberäkning kan utföras inom v;:rrje uckstorek. Luckstoreken måste emeertid särskijas, eftersom tabe Ja visar, att den inverkar på förekomsten av norutorna. En sammanstäning över procenten norutor meddeas nedan i tabe JC, där V accinium-typen avskijts från de övriga vegetationstyperna, vika sammanfattas under beteckningen Dryopteris. Tabe 7 c. Resutaten av spridningstaxeringen. Noruteprocenten. Die Resutate der Dispersionsuntersuchung. Die Frequenz der Keinfächen ohne Fichtenpfanzen. Järnporso Järnporso Vaccinium Dryopteris Eisenpodso Vacci1zium Eisenpodso Dryoj>teri Humusporso Vaccim'um Humusporso Dryopteris Försöksyta Versuchsftäche Anta No- Anta No- Anta No- Anta No- rutor rutor rutor rutor rutor rutor rutor rutor Anzah Kein- Anzah Kein- Anzah Kein- Anzah Kein- Kein- :fächen Kein- fächen Kein- fächen Kein- fächen fächen ohne fächen ohne fächen ohne fächen ohne Pfanzen Pfanzen Pfanzen Pfaozen Nr m % m % m % m % 7:1+1I+III (40XI20m) ,r 36 61,r , o,s 8:1+ I+I (40Y 40 m) ss 64; ,3 16 so,o 76 56,6 8 :IV+ v+ VII (30 x 30 m) 66 59,r I 33 39, ,4 Av tabe JC framgår iksom av tabe Ja, att noruteprocenten faer med minskad -uckstorek. Vidare se vi, att typen Järnpodso Vaccinium uppvisar betydigt sämre föryngringsresutat än de övriga typerna, i det att noruteprocenten där bir avsevärt större. Grovt räknat skue man såunda kunna karakterisera skogstyperna såunda, att Järnpodso Vaccinium är den praktiskt sett ogynnsamma typen, under det att såvä de på humuspodso förekommande vegetationstyperna som den på järnpodso befintiga torrare Drypateris-typen kunna ungefärigen jämstäas såom reativt gynnsamma ur föryngringssynpunkt. Kantverkan. För att möjiggöra en överbick över huru granpantorna fördea sig på de oika dearna av hyggena och uckorna ha de tre figurerna 4, 5 och 6 iordningstäts. Materiaet för dessa figurer är spridningstaxeringen, då även

33 , t 7 :I+II+JIT m r ,--,--,-,--,--r--r~--~~--r-~~~--~~--r-~~--~-r--r-~ ::: :::: ::::: XX!VXXiiXXIXXIXX:"XIXXVIIIXVXVIXYXVXIXII Fig. ~ X Genomsnittiga fördeningen av granpantorna på-r småhyggena av 40 x r2o m:s 5 m:s kvadratförband samt extra inagda rutor 2-3 m från N resp. S kanten. antaet pantor är 3 ggr för stort för areaen x DC VIII vn.. VI v N..... N~:: J\ II I '35 ' O 5 2,5 storek enigt spridningstaxering rned:r -m stora rutor i Materiaet har summerats för aa tre hyggena, varför Die durchschnittiche Verteiung der Fichtenpfanzen auf den keinen Kahschägen von 40 x 120 m Grösse gemäss der Dispersionsuntersuchung mitteist r m 2 grosser Keinfächen in 5 m-quadratverband sowie extra eingeegten Keinfächen 2-3 m vom N- bzw. S-Rande ab. Das Materia ist fiir ae drei Kahschäge summiert worden, weshab die Anzah Pfanzen 3 ma zu gross fiir das Area ist. z ~ e :::0 'I o ~ z c;j :::0 H z c;j H :::0 ~ :r: e ~ e (fj ~ z (fj ~ o c;j t-,;) ~ "'

34 250 SVEN PETRINI extra inagda rutor om r mz på bätet z-3m från de oika skogskanterna ha utnyttjats. För varje uck- resp. hyggesstorek ha uppgifterna hopsummerats, varigenom atså pantantaet bivit tre gånger för stort för areaen, viket emeertid bott inverkar på skaan, ej på den genomsnittiga fördeningen, 8:I+II+ID m '35 8:N+V+V m..... ' N N ; ID O ,5 2,5 vm VII VI v w ]I ] I VI v N m JI I Fig. 5. Genomsnittiga fördeningen av gran pan- Fig. 6. Genomsnittiga fördeningen torna på de tre uckorna av 40 x 40 m:s avj granpantorna på de tre storek. Jfr texten ti fig: 4 uckorna av 30 X 30 m:s stor- Die durchschnittiche Verteiung der Fichten- ek. J fr texten ti fig. 4 pf!anzen auf den drei Liicken von 40 x 40 m Die durchschnittiche Verteiung Grösse. Vg. den Text zu Abb. 4 der Fichtenpf!anzen auf den drei I,iicken von 30 x go m Grösse. Vg. den Text zu Abb. 4 som istäet bir säkrare bestämd. Genom att uträkna siffrorna och upprita figurerna för de enskida ytorna har det utrönts, att inga väsentiga karaktärsdrag gått förorade genom sammansagning av de ti samma storeksgrupp hörande, oika behandade ytorna. På aa figurerna framträder en tydig sänkning i antaet pantor närmast aa skogskanter. Redan på ett avstånd av 5 m från kanten inträder emeertid en markerad stegring av pantantaet. Mest markerat framträder denna stegring i fråga om nord- och sydkanterna. Luckorna av 40 m:s nord-sydig bredd uppvisa dessutom ganska genomgående en sänkning av pantantaet inom det bäte, som i medetaigger ro meter från nordkanten resp. från sydkanten. Då dessa förhåanden synas böra närmare undersökas, har en feberäkning utförts för de 3 största uckorna om 40 X rzo m. Materiaet utgöres av 144 r m2 stora rutor beägna på 2-3 m:s avstånd från N resp. S kanten, 144 rutor beägna 4-6 m från samma

35 NATURFöRYNGRING I RÅHUMUSGRANSKOG 251 kanter, 144 rutor beägna på g-rr m:s avstånd, och 216 rutor beägna på I5 a 20 m:s avstånd från nyssnämnda kanter. Resutaten av beräkningarna återfinnas i tabe 7 d nedan. Tabe 7 d. Medeta granpantor per r m 2 i rutor, beägna på oika avstånd från N, resp. S kanten av 40 X 120 m:s uckorna. Mittere Pfanzenzah pro 1 m 2 in Keinfächen, die vom nördichen und sudichen Bestandesrand verschieden entfernt geegen sind. Avstånd från kanten Norute- Anta pantor i medeta Differens i medetaet pantor meter procent per m 2 per m 2 m Entfernu:hg in m Keinfächen Pf.anzen pro 1 m2 ohne Pfanzen % Differenz der Pfanzenzah pro I m 2 I 2,5 (2-3) So 0,444 ± o,ro2 II- I : 0,320 ± o,rs8 II 5 (4-6) ,764 o,r2r II-III: 0,278 o,r39 O (9-II) ,486 0,095 IV-III: o,oss o,n8 IV 20 (15-20) ,541 ± 0,070 II-IV; 0,223 ± O,I24 Av tabeen framgår omedebart, att man saknar anedning att fästa avseende vid skinaden i föryngringsresutat i fråga om området ro meter från kanterna och partiet i uckans mitt, eftersom medefeet på denna differens är dubbet så stort som differensen sjäv, och skinaden i noruteprocent här ej torde böra timätas avgörande betydese. Däremot får man anse, att siffrorna utvisa en stor sannoikhet för att mittpartiet på dessa uckor har en benägenhet att bi sämre föryngrat än ett bäte som igger i medeta 5 m från norra eer södra kanten. Detta bäte får samma medeanta pantor (o, 76 pr m z) och nära samma noruteprocent (6o% resp. 68 %), på 4-6 m från norra, resp. södra hyggeskan ten. Ara närmast skogskanten kommer det föga föryngring, viket framgår av resutatet på 2-3 m:s bätet, men omedebart därefter vidtager den optimaa föryngringszonen. Medefeet på ifrågavarande differenser är av storeksordningen hava differensen, och sannoikheten torde få anses stor för att en zonfördening av ovannämnda sag verkigen existerar.') Vid undersökning av Lanforsbeståndet (PETRINI rg3r) kunde på de soexponerade områdena vissa s. k. sterizoner observeras på kaytorna närmast söder Qm de sutna granskogsbrynen. sterizonernas utseende tydde på stark ') Motsvarande undersökning på 40 X 40 rn:s uckorna får mindre materia att arbeta med, varför medefeen bi större. "Resutaten gå emeertid i samrna riktning som i fråga om hyggena, i det att pantantaet på 2-3 rn:s-bätet bit 0,7 9 ± o,24 med 71 % norutor, för 4-6 rn:s-bätet r,r8 ± 0,29 med 50% norutor och för centraa partiet (15-20 m från kanterna) r,o7 ± o,r9 med 49% norutor. Skinaden i pantanta mean de båda 4-6 rn:sbätena är rätt stor ehuru mindre än sitt medefe (o,s 4 ± o,s 8); skinaden är ti sydkantens favör, men noruteprocenten är här iksom på hyggena ägre i det bäte som igger i norra kanten (46% gentemot 54%) varför man torde ha anedning säga, att bätena även här kunna jämstäas.

36 252 SVEN PETRINI Ur statens skogsförsöksanstats samingar. Foto förf Fig. 7. Ytan 7: r, hyggets nordkant = skogens sydbryn, hyggeskanten starkt uttorkad i ytan. Fäche 7 : I, Nordrand des Kahschags = Siidrand des Wades; der Boden an der Oberfäche ausgetrocknet. soverkan. Inom Norrfoförsöken har jag funnit motsvarande företeese, ehuru ej så starkt framträdande som i Värmand. Omedebart söder om de tätt sutna granskogsbrynen finner man ej säan vä utbidade uttorkningszoner, som visserigen ej äro steria, men där markvegetationen är i mycket hög grad tibakasatt. Fig. 9 visar en dyik uttorkningszon på avd. ZI å 30 m:s uckan 8:V. Jag anser det sannoikt att sostråningen är en viktig orsak ti fenomenet, som ej återfinnes utanför skogskanter mot andra väderstreck än mot söder och som ej heer framträder i så utprägad form mitt ute på hyggena. Den senare omständigheten gör att man även kunde ha anedning att resonera om rotkonkurrens från skogskanten såsom en möjig orsak ti uttorkningszonerna, ehuru denna faktor tydigen ej ensam kan åstadkomma en dyik effekt, eftersom fenomenet är begränsat ti sydbrynet. HALDEN (Igz6, I932) har ingående syssesatt sig med frågan om sterizonerna, och han har sökt förkara deras uppkomst genom rotkonkurrens~ HALDEN har utfört sina undersökningar huvudsakigen på sand- och grusmarker i sydvästra och meersta Sverige. Moränmarkerna i med det av mig undersökta området jämförbara dear av andet ha ej studerats i detta sammanhang. Iakttageserna synas vija bestyrka, att de processer, som bestämma utbidandet av sterizoner eer uttorkningszoner, försiggå i sjäva humustäcket

37 NATURFöRYNGRING I RÅHUMUSGRANSKOG 253 Ur Statens skogsförsöksanstats samingar. Foto förf Fig. 8. Luckan 8 :V, }O X 30 m, centrapartiet av uf'\kan med kraftig koncentrerad föryngring. Liicke 8: V, 30 x 30 m, die Zentrapartie der LiiCke mit kräftig konzentrierter Verjiingung. och snarast i dess ytigaste ager. Såvä deras okaisering som deras utseende synes närmast motivera att förkaringen av dessa zoners uppträdande begränsas ti en effekt av sostråningen. I jämförese med de av förf. iakttagna sterizonerna i Lanforsbeståndet ha uttorkningszonerna i Norrfoförsöken betydigt mindre utsträckning och utgöras av smaa band utefter vissa särskit soexponerade, mot söder suttande dear av skogskanten. Om den av WAHLGREN (Igzz sid. 464) framförda hypotesen, att även det från träden refekterade sovärmet skue ha en betydese, får'timätas värde, så överensstämmer den norrut minskade bredden på zonerna vä med det förhåandet att grankronorna på N arrfoområdet nå ned betydigt närmare marken än i Lanfors beståndet. Man kan nämigen ej förestäa sig att kronorna i nämnvärd grad skue refektera sostråarna, utan det vore endast från de kronfria stampartierna med deras jusa bark, som en refexion av detta sag kunde påräknas. Även mitt ute på ett hygge kan man emeertid påträffa uttorkade partier, som i någon mån påminna om uttorkningsområdena omedebart inti vissa sydexponerade bryn. Man kunde därför ha anedning att sammanstäa fenomenet med den s. k. heddegenerationen (jfr WRETLIND I934) Den omständigheten, att vi ättare observera en dyik degeneration just utanför soexponerade skogsbryn måste på något sätt sammanhänga med att skogs-

38 254 SVEN PETRINI Ur statens skogsförsöksanstats samingar. Foto förf. I933 Fig. g. Uttorkningsområde framför sydbryn på järnpodso Vaccinium-typ, 30 m:s-uckan 8: V avd. zr. Austrocknungsgebiet vor dem SUdrand des \Vades; Liicke~ Nr 8: V, Abt. z r, Vaccinium~ typus auf Eisenpodso!. kantens närhet verkar i riktning att befordra denna utvecking: huru detta sker har man tisvidare ej yckats på ett avgörande sätt karägga. 1 ) Spridningstaxeringens siffror kunna användas för att beysa dessa förhåanden, men uppgifterna måste då granskas i detaj med åtskinad för nordkanten och för sydkanten av hyggena. I samband med tabe7 d påpekades, att 4-6 ms bätet på småhyggena uppvisade samma pantanta i nordkanten som i sydkanten, och att enda skinadtom var en obetydigt ägre noiruteprocent i den norra hyggeskanten. Se vi på fig. 4 och fig. 5 så framträder emeertid för 2-3 m:sbätet en tydig skinad mean hyggets nordkant och sydkant, i det att detta bäte är betydigt bättre föryngrat i sydkanten av hygget. Siffermässigt iår detta för ytserien 7: I-III föjande uttryck. I hyggets nordkant är 2-3 m:sbätets pantanta per m 2 o,z9 ± o,o77 med 8o,s% norutor, i sydkanten får motsvarande bäte siffran o,6o±o,r86 med 78% norutor. Differensen i pantantaet mean sydkant och nordkant, ti sydkantens favör, är såunda 0,3r ±o,zor, viket utvisar en ganska påtagig. skinad.- Ifråga om 40X40 m:s 1 ) Det vore naturigtvis önskvärt att dessa förhåanden beve beysta genom speciaundersökningar över trädrötternas utbidning, humustäckets och markens torrhetsgrad, sostråningen, etc.

39 NATURFÖRYNGRING I RÄHUMUSGRANSKOG 255 uckorna 8 : I-III erhåes en iknande skinad å 2:-3 m:s:>ätet ti favör för den södra hyggeskanten av 0,75±0,463, varjämte sydkantens noruteprocent bir avsevärt ägre: 6o% gentemot 83 %- Dessa siffror synas taa ett tydigt språk. Optimumbätet är atså praktiskt taget ika, men närmare skogskanten inträder.en betydigt starkare försämring av föryngringsresutatet mot det soexponerade skogsbrynet än mot skogens skuggande nordkant. Det är såunda ytterst sannoikt, att det måste vara just soverkan, som gör skin~den och icke rotkonkurrensen. Man har emeertid anedning. undersöka markförhåandena i de ifrågavarande kantområdena för att konstatera, huruvida nyssnämnda oikheter i föryngringsresutat eventuet kan förkaras som en föjd av genomgående skinader i detta avseende. Av kartorna fig. IO-I6 framgår det, att sydkanterna av samtiga hyggen och uckor i medeta måste sägas vara gynnsammare ur föryngringssynpunkt än nordkanterna på grund av där förekommande fuktigare marktyper och bättre vegetationstyper. Det är därför anmärkningsvärt att optimumbätet bir så ika mot båda kanterna. Någon ändring i de beskrivna naturförhåandena på sådant sätt, att 2-3 m:sbätet någonstädes skue vara genomgående bättre eer sämre stät än det näriggande 4-6 m:s bätet kan emeertid ej observeras, varför en dyik förkaringsgrund måste avvisas. Studera vi skinaden mean det norra och det södra 2-3 m:s bätet på 30 m:s uckorna (fig. 6), framträder emeertid en oikhet gentemot de större uckorna, i det att sydkanten av uckan så gott som adees saknar pantor, medan däremot nordkan ten här är ganska vä försedd med återväxt. Detta förhåande kan i skogen ätt iakttagas även på de ara minsta uckorna av 20 x 20 m:s storek, och det torde ej behöva dragas i tvivesmå, att orsaken härti är den starka beskuggningen från skogens nord bryn. Denna orsak torde också kunna anses vara tiräckig förkaring ti den försämring i föryngringsresutatet som konstaterats i de större uckornas sydkanter från optimumbätet mot skogskanten. Inom de nordiga trakter med benägenhet för råhumusbidning, varom här är fråga, spear den direkta sobestråningen av marken ofta en viktig positiv ro för uppkomsten av återväxt. Luckorna och hyggena inom Norrfoförsöken ha bivit upptagna i ett gammat tätsutet bestånd, och kanterna ha ämnats intakta. Luckorna äro därför att ikna vid fyrkantiga rum med väggar men utan tak, endast med den reservationen, att väggarna ej äro tätare än naturen har kunnat göra dem. Det är ikvä tydigt, att dessa väggar ha en starkt avskärmande effekt i fråga om sostråningen. På den breddgrad, där försöket befinner sig, beräknas högsta sommarsoståndet ti 5I o över horisonten. Detta inträffar emeertid endast under den korta stund på dagen, då

40 256 SVEN PETRINI soen står rakt i söder, och endast under de fyra dagarna juni. De dagar, då soen för ifrågavarande område mitt på dagen befinner sig mean 50 och 51 över horisonten, äro den 5 juni-den 8 jui. 1 Om den avskärmande skogskantens höjd är h meter och sohöjden över horisonten är V 0, beräknas ätt bredden b av det område norr om skogskanten, dit sostråarna adrig kunna nå, enigt formen b=h cot v. Är atså soens höjd över horisonten 45, bir på pan mark det beskuggade områdets bredd ika med höjden på den avskärmande skogskanten. Försöksområdets atitud är 62 27'; bredden bir i detta fa Sr% resp. 84% av den omgivande skogens höjd, om maximisohöjden sättes ti 5I 0 resp. 50 över horisonten; då den omgivande skogens höjd här kan sättas ti c:a 20 meter,z) kan det av en skogskant i söder totat beskuggade områdets bredd beräknas ti r6 a 17 m. På en kvadratisk ucka, orienterad i N-S, med sidan =b nå inga sostråar marken, ty då soen står i annat väderstreck, befinner den sig ägre än då den står i söder. Upptages ett hygge med bredden b i norr-söder, som ges en mera betydande utsträckning i öster-väster, kan marken emeertid mottaga sostråning från andra väderstreck än från söder. Ovanstående resonemang torde i varje fa vara tiräckigt för att kargöra, varför man på dessa nordiga breddgrader, där marken behöver utsättas för en viss grad av soverkan, icke kan påräkna någon nämnvärd föryngringseffekt i så små uckor som 20 x 20 m. Sammanfattningsvis skue det beträffande den inom försöksområdet iakttagna kantverkan kunna anföras föjande. På hyggena och uckorna med 40 m:s nord-sydig bredd uppträder ett optimumbäte för granföryngring, som börjar 4-6 m från skogskanten och som är av högst 5 m:s bredd. Detta optimumbäte är tämigen ika föryngrat, vare sig det igger i kaytans norra eer södra de, trots en påvisbar större förekomst av gynnsammare markvegetationstyper mot ytornas södra kant. Från optimumbätet avtar granföryngringens rikighet såvä in emot skogens nordbryn - sannoikt beroende på den titagande beskuggningen - som in emot skogens sydbryn - sannoikt beroende på att en starkare uttorkning i humusagrets yta gör sig gäande i den omedebara närheten av det soexponerade skogsbrynet. Försämringen av granföryngringen är emeertid avsevärt mera utprägad mot det soexponerade skogsbrynet än i närheten av skogens nordbryn. 1 Siffrorna för soens dekination från himmesekvatorn äro tagna ur I933 års statskaender. Höjden över horisonten fås genom att minska go 0 med atituden och ägga ti dekinationen. 2 ) Den ängsta höjdmätta granen inom området uppnådde 26,5 m.

41 NATURFöRYNGRING I RÅHUMUSGRANSKOG 257 Ju mindre uckorna äro, desto större hämning utövar beskuggningen och desto mindre skada åstadkommer soexpositionen. Redan kvadratiska uckor av 30 m:s nord-sydig bredd uppvisa en motsatt fördening av granföryngringen i nordoch sydkanten, i det att därstädes 2-3 m:sbätet i nordkanten av uckan är reativt väförsett med pantor, under det att dyika praktiskt taget saknas i motsvarande bäte nära den beskuggade sydkanten (se fig. 6). I övrigt kan man här ätt på marken konstatera, att återväxten är bäst utveckad mot uckans centraa partier: optimumbätena fyta ihop.- I fråga om de ara minsta uckorna, 20 x 20 m, gäer, att den i rege mycket sparsamma återväxt, som infunnit sig där, koncentreras ti uckornas nordkanter, dit soen har kunnat nå. Med avtagande uckstorek försvinner atså granföryngringen först i sydkanten av uckorna och sist i uckornas nordkant. Detajgranskning. Vi övergå nu ti att granska försökens oika dear, och det finnes då anedning att från början särhåa den normaa järnpodsoen från de geoogiskt fuktigare humuspodsomarkerna. Därvid är det tre oika frågor, som skoa behandas inom varje podsotyp, nämigen inverkan av den oika storeken på uckorna, inverkan av föryngringsytornas oika behanding, och skinaden i föryngringsresnita t på de oika markvegetationstyperna. Sutigen gäer det även att undersöka skinaden i föryngringsresutat på de två urskida podsotyperna. Frågan om uckstorekens betydese har redan ingående behandats i samband med spridningstaxeringen, och detajgranskningen av de därvid funna resutaten kan ämpigen uppskjutas ti sist, eftersom de frågor som röra skogens behanding vid föryngring ha en särskid praktisk betydese. Då det har framgått, att 20 x 20 m:s uckorna äro för små, kommer detajgranskningen icke att syssa med dessa ytor. Det föjande resonemanget rör sig atså endast om de uckor och hyggen, där man kan antaga, att återväxten ej behöver utebi på brund av jusbrist eer därmed sammanhängande förhåanden. Vid detajanaysen måste, såsom tidigare framhåits, hänsyn tagas ti områdenas beägenhet i förhåande ti skogskanterna och ti markens utning, varvid kartorna, fig. ro-16, komma ti användning. Detajgranskningen bir därför med nödvändighet rätt omständig, och resutaten kunna ej heer atid biva så säkra som önskigt vore därför att materiaet reduceras ti att omfatta så vitt möjigt jämförbara avdeningar och därvid varje gång krymper ihop..

42 258 SVEN PETRINI Vid detajgranskningens utförande stå uppgifter ti förfogande endast med avseende på pantantaet, och jag har vat att uttrycka detta per har. Viktigast äro härvidag granpantorna, då förekomsten av ta- och övåterväxt tydigen ofta har påverkats av i detta sammanhang okontroerade faktorer. Endast då övåterväxten är rikig eer då skinaderna i detta avseende äro stora har hänsyn tagits därti. Järnpodsomarkerna. Detajgranskning. I tabe S nedan återgivas resutaten av 1932 års taxering för de oika järnpodsoområdena, fördeade på markvegetationstyper och samade i serier efter uckstorek, med särskijande av de ytor som behandats på oika sätt. I ansutning ti tabe S vija vi nu först pröva behandingens inverkan på det uppkomna antaet pantor per har. Spridningstaxeringen gav en skinad på 37,5% för de brända areaerna och på II% för de hackade ytorna i jämförese med de orörda. Se vi nu på jämförbara områden i tabe S, finna vi materia för beysande av bränningens betydese endast inom V accinium-typen, där emeertid å den brända ytan 7II 31,1% fera granpantor uppträda per har än på motsvarande områden å den orörda ytan 7I; och inom 40 m:s uckorna sn och sr bir den positiva skinaden på samma sätt 27,z % För 30 m:s uckorna srv och sv få vi däremot 20,5% mindre pantor å den brända parceen. Huru förhåer det sig då med areaernas jämförbarhet inom de oika serierna? En granskning av kartorna (fig. 10, II) visar, att områdena av järnpodso Vaccinium inom ytorna 7I och 7II måste anses vä jämförbara. Höjden över havet är så gott som adees ika, areaernas exposition och beägenhet i förhåande ti skogskanterna måste också jämstäas. En detajgranskning har utförts av siffrorna från avdeningarna 10 och 19, vika avdeningar äro så ika beägna som det gärna är möjigt att åstadkomma på två skida ytor. Basmineraindex för provet från avd. 10 på 7I var 20,4, under det att provet från avd. 19 på 7II gav ett index av 1g,o. Det kan såunda ej påstås, att den mineraiska beskaffenheten gynnat den brända areaen, möjigen motsatsen. Skinaden i pantantaet per har visar sig vara mycket starkare framträdande än i tabes, i det att antaet övpantor är så gott som adees ika på de båda områdena (resp och 1343 per har), medan den orörda avdeningen 10 på ytan 7:I uppvisar endast 2 1So granpantor gentemot 4S15 per har å den brända avd. 19 på ytan 7: II. Effekten av risbränningen synes här atså ha varit tiräckig för att mer än fördubba antaet granpantor. En iknande granskning av kartorna (fig. 13, 14) för 40 X 40 m: s ytorna S:I och S: II ger vid handen, att dessa ytor äro svårare att jämföra. Ifrågavarande areaer å ytan S: II igga 7 ti 10m högre, de ha en brantare och mera ostig exposition än å ytan S: I. A andra sidan äro areaerna å den jämnare ytan 8: I

43 NATURFÖRYNGRING I RAHUMUSGRANSKOG 259 Tabe 8. Anta pantor per har. Järnpodso. Pfanzenzah pro Hektar. Eisenpodso. Anta pantor pr har Försöksyta Behanding Luckstorek Area Pfanzenzah pro Hektar Versuchsfäche Behandung Fächengrösse Gran ] Löv Ta Summa Nr Meter Hektar Fichte Laubhoz Kiefer Summe Markvegetationstyp : Vaccz'nium. Vegetationstypus: Vaccinz"um. 7:I Orörd Keine Behandung 40X 120 0, I :II Bränd Gebrannt 40X I 2S4 22 s S89 7: III Hackad Gehackt 40 x 120 o,o8so S : I-III Medeta Mitte 40 x 120 0, S 8: I Orörd 40X40 0, Keine Behandung 90 S 91 I 8: II Bränd 40X40 o,osos Ge brann t 8: III Hackad 40X40 Gehackt 8: I-III Medeta Mitte 0, ss 40X40 o,r S OS :~V Kei9e Behandung 3 X 3 0,0552 Oroffi Bränd 8 :V Gebrannt 30 X 30 o,o2r : VI Hackad 30 X 30 o,o68o 12 r6r 29S soo Gehackt 8: IV-VII. Medeta Mitte 30X 30 0,1450 O Markvegetationstyp: Dryopteris. Vegetationstypus: Dryoj>teris :I Orörd 40X 120 o,oo6o Keine Behandung 7: II Bränd 40XI Ge brann t 7: III Hackad Gehackt 40 x 120 O,o8oo : -III Medeta ~OXI20 o,o86o Mitte : II Bränd 40X40 o,o679 r g2 - r6 907 Ge brann t 8:V Bränd 30X 30 0, II2 Ge brann t : VI Hackad 30X 30 0, Gehackt 7 909

44 "-' Q\ o 7: (fj < ttj z ': ttj >-?:J >-< z >-< Fig. ro. Karta över 40 X rzo m:s-hygget 7: I med nivåkurvor på r meters höjdskinad, utvisande höjden över havet ( m). Torvimpedimenten (avd. 5, rr, rz) tvärstreckade. Avd. 7 är en väg. Podsotypen anges genom vertikastreckning, varvid järnpodsoområdena streckats dubbet så tätt som humuspodsomarken. Dryopteris-typ har betecknats med vinkestäda tvärstreck - övrig produktiv mark är Vaccinium-typ. Katte des 40 X 120 m-kahschages 7: I mit Niveaukurven von r m Höhenunterschied ( m ii. d. M.) Torfimpedimente (Abt. 5 II, r2) waagerecht gestrichet. Abt. 7 ist ein Weg. Der Podsotypus ist durch senkrechte Stricheung angegeben, wobei die Eisenpodsogebiete doppet so dicht gesttichet sind wie der Humuspodsoboden. Dryopteris-Typus ist durch winkich gestete Striche bezeichnet - der iibrige produktive Boden ist von Vaccinium-Typus.

45 487 7:1[ =--N- - \ IJ 14i/.,; t/ J/Lr t 1.1/ 17 tr '---= t I- I~J Fig. II. Karta över 40 x Izo m:s-hygget 7-:~II med nivåkurvor på I fneters höjdskinad, utvisande höjden över havet ( m). Torvimpediment (avd. zi) tvärstreckat. Avd. I7 är en väg. Podsotypen anges genom vertikastreckning, varvid järnpodsoområdena streckats dubbet så tätt som humuspodsomarken. Dryopteris-typ har betecknats med vinkestäda" tvärstreck, Geranium-typ med svarta punkter, övrig produktiv mark är Vaccinium-typ. - Karte des 40 X r2o m-kahschags 7: II mir Niveaukurven von r m Höhenunterschied ( m ii. d. M.). Torfimpediment (Abt. 2r.) waagerecht gestrichet. Abt. r7 ist ein Weg. Der Podsotypus ist durch senkrechte Stricheung angegeben, wobei die Eisenpodsogebiete doppet so dicht gestrichet sind wie der Humuspodsoboden. Dryopteris-Typus ist durch winkig gestete Striche bezeichnet, Geranium-Typus durch schwarze Punkte, der iibrige produktive Boden ist von Vaccinium-Typus z >- t-j e :::0 1-:rj o :::0 >-<: z c;j :::0... z c;j... :::0 ~ ::c e ~ e U c;j :::0 >- z U p;: o c;j N 0\

46 N Q\ N 1--? 4---Y- 482~ :JII r----_nw I! ~h!-~ = = Fig. 12. Karta över 40 x rzo m:s hygget 7: III med nivåkurvor på r meters höjdskinad, utvisande höjden över havet ( m). Torvimpedimenten (avd. 25, 35, 36) tvärstreckade. Avd. 30 är en väg. Podsotypen anges genom vertikastreckning, varvid järnpodsoområdena streckats dubbet så tätt som humuspodsomarken. Dryopteris-typ har betecknats med vinkestäda tvär-. streck, övrig produktiv mark är V accinium-typ. Katte des 40 x r2o m-kahschags 7: III mit Niveaukurven von r m Höhenunterschi~d ( m ii. d. M.). Torfimpedimente (Abt. 25, 35, 36) waagerecht gesttiche t. Abt. 30 ist ein Weg. Der Podsotypus ist durch senkrechte Stricheung angegeben, wobei die Eisenpodsogebiete doppet so dicht gesttichet sind wie der Humuspodsoboden. Dryopteris-Typus ist durch winkig gestete Striche bezeichnet, der ii.brige produktive Boden ist von Vaccinium~Typus. (/) < tij z >,j tij >-?: >--< z,.

47 NATURFÖRYNGRING I RAHUMUSGRANSKOG 263 mera spittrade och utsatta för påverkan från skogskanterna än å ytan 8: II. Då emeertid tendensen i detta fa är densamma som i det föregående, måste denna ikvä snarast anses vara styrkt genom de erhåna taxeringsresutaten, i synnerhet som ett utesutande av kantområdena z och 7 å den orörda ytan ej åstadkommer någon rubbning av tendensen (6 590 pantor per har för den orörda mot på den brända). Vad sutigen 30 m:s uckorna 8: IV och 8: V angår (fig. r6), så är det ätt förkarigt att den kargare kantzonen avd. z r å 8:V (se biden fig. 9) har kunnat ge ett något sämre resutat än avd. r8 å ytan 8: IV (se biden fig. zo), varför denna omständighet ej kan anföras som bevis för att bränningen skue ha varit utan effekt för uppkomsten av återväxt. Då man såedes å ytorna 7: I och T II så säkert som i en undersökning av detta sag kan begäras har kunnat fastså en god effekt av bränningen, och då detta ej kan sägas ha bivit motbevisat genom anays av övriga ytor, få vi för den undersökta typen, järnpodso Vqccinium, konstatera, att risbränningen har utövat ett påtagigen gynnsamt infytande på föryngringsresutatet, då detta mätes medest antaet uppkomna pantor. Det gäer nu att på iknande sätt undersöka, hur hackningen har verkat inom de oika ytorna. Inom Vaccinium-typen på ytorna TI och TIII (se kartorna fig. ro, rz) skue man närmast ha anedning att jämföra avdeningarna z, 4 och 6 å ytan TI med avdening z8 å ytan T III för att se efter om den i tabe 8 framträdande tendensen ti hackningens förde- 15,9 % -står sig eer ej. Det visar sig då, att tendensen står sig, om man tager hänsyn jämvä ti förekomsten av övpantor; totaa antaet pantor å de nyssnämnda areaerna å den orörda ytan T I är per har gentemot å den hackade avdening z8, viket betyder en övervikt av 30,9 % ti hackningens förde. Räkna vi endast med granpantorna, uppvisar emeertid den hackade avdeningen ett 7, 7 % ägre pantanta än areaerna å den orörda ytan. Man har dock som sagt även här anedning anse tendensen bestyrkt för totaa antaet pantor. I fråga om jämförbarheten kan ytterigare anföras, att basmineraindexen ange att marken är mineraiskt ikvärdig eer att de orörda areaerna i varje fa ej äro sämre än de hackade. Nyssnämnda avd. z8 uppvisar ett index av 19,7, under det att de två anayser som verkstäts på den orörda avd. 4 ge värdena 19,7 och zr,s respektive. En jämförese mean 8: I och 8: III (fig. 13, 15) kan ej rättvisigen göras, ty areaerna å dessa båda ytor äro exponerade mot oika väderstreck och utningsgraden är också betydigt oika. Denna serie måste därför frånkännas betydese för frågans bedömande. Ytorna 8: IV och 8: VI (fig r6) innehåa båda reativt stora areaer Vac 9 J..fedde. från Statens Skogs_försöksanstat. Häft. 27.

48 264 SVEN PETRINI cinium-typ, och tendensen ti favör för hackningen är utprägad, i det att det hackade området på ytan 8: VI, förutom något mera övåterväxt, uppvisar 34,3% fera granpantor per har än motsvarande områden å den orörda 467 B:I N 466 "",. ", Fig. 13. Karta över 40 X 40 m:s-uckan 8: I med nivåkurvor på I meters höjdskinad ( m ö. h.). Avd. z, 4, 5, 7 järnpodso, Vaccinium. Avd. 6 humuspodso, Vaccinium. Avd. I och 3 humuspodso, Dryopteris. Karte der 40 X 40 m-liicke 8: I mit Niveaukurven von I m Höhenunterschied ( m ii. d. M.). Abt. z, 4, 5. 7 Eisenpodso, Vaccinium; Abt. 6 Humuspodso, Vaccinium; Abt. I und 3 Humuspodso, Dryopteris. ytan 8: IV. Emeertid torde man ej heer här få anse resutaten direkt beviskraftiga, därför att den huvudsakigen nordostiga ti ostiga expositionen å ytan 8: VI starkt avviker från den mot söder suttande ytan 8: IV. Från fuktighetssynpunkt måste nordostsuttningen anses vara ti förde för granåterväxten, och det är därför tvive2.ktigt huru stor de av föryngringseffekten, som är att tiskriva hackningen.

49 NATURFÖRYNGRING I RAHUMUSGRANSKOG 265 Inom Dryopteris-typen saknas användbart materia för bedömandet av hackningens betydese, iksom var faet i fråga om bränningen. Den sutsats, man här får draga ur de anstäda jämföreserna, B:rr Fig. 14 Karta över 40 X 40 m:s-uckan 8: II med nivåkurvor på I m:s höjdskinad ( m ö. h.). Avd. 10 torvimpediment. Avd. 9 järnpodso, V accinium, avd. 8 järnpodso, Dryopteris, avd. II humuspodso, Geranium. Karte der 40 X 40 m-i,iicke 8 :II mit Niveaukurven von I m Höhenunterschied (47r-478 m u. d. M.). Abt. ro Torfimpediment: Abt. 9 Eisenpodso, Vaccinium; Ab t. 8 Eisenpodso. Dryopteris; Ab t II Humuspodso, Geranium. är att hackningen synes ha varit av betydese för uppkomsten av återväxt på samma sätt som bränningen, ehuru resutaten av hackningen äro mindre påtagiga. Det återstår nu att jämföra resutaten från de oika markvegetationstyperna. Materia erbjuder sig från ytan T III, ytan 8: II, ytan 8: V och ytan 8: VI, varvid vi ha att jämföra pantantaen å de oika dearna av samma yta.

50 266 SVEN PETRINI A vegetationstypen Dryopteris finna vi på den med hackning behandade ytan T III 30 % fera granpantor och nära 50 % fera övpantor än å V acci- 8:.DI 48' '3 1 ~/~ t.... 1?../.. ~~1.~ \ ~)4 ; ( 1 I. -...,_ r-; \~ 1/... -~..... [~ :; 1/. 1/ 1~ I j 1/:..i...~j. f: ' ~ 1/.. 1/ : fe.. vj : :11_: :1~~;. I..1/. I... I ~. ; ir/~p~~v..... : Fig. r s. Karta över 40 x 40 m:s-uckan 8: III med nivåkurvor på r meters höjdskinad ( m ö. h.). Avd. I4 torvimpediment, avd. 13, 15, r6 järnpodso, V accinium, avd. r z humuspodso, Geranium. Karte der 40 X 40 m-liicke 8 : III mit Niveaukurven von I m Höhenunterschied ( m ii. d. M.). Abt. I4 Torfimpediment: Abt. rg, 15, r6 Eisenpodso, Vaccinium; Abt. 12 Humuspodso, Geranium. nium-typen (tab. 8). Enigt kartan, fig. rz, gäer det härvidag avdening 29, som representerar Dryopteris-typen, avdeningarna 28 och 34, som företräda Vaccinium. Man skue möjigen kunna göra gäande, att jämföresen vore orättvis så ti vida att avd. 34 på Vaccinium i högre grad utgör kantzon mot skogsbeståndet än avd. 29, men den föregående undersökningen har visat,

51 463 i[ \ ' B:vn B:vm B:nc hS N "'~!itjw.h~-~0"' e/ 1e1 e /e ei e B:N B:v B:VI N -t-.kt..,{-'n---t ' t... J J. ~... o o. J " ~~ ~ : / Fig. r6. Karta över uc<serien 8: IV, V, VI (3o X 30 m) ocb serien 8: VII, VIII, IX (20 x 20 m) med nivåkurvor på r m:s höjdskinad. Avd. 22 är en väg, avd. 23 och 27 torvimpediment. Järnpodso dubbet så tätt streckad som humuspodso. Dryopteris-typ: vinkestäda tvärstreck, Geranium-typ: stora svarta punkter, övrig produktiv mark av Vaccinium-typ. Karte der I,iickenserie 8: IV, V, VI (30 X 30 m) und der Serie 8: VII, VIII, IX (20 x 20 m) mit Niveaukurven von r m Höhenunterschied. Abt. 22 ist ein Weg, Abt. 23 und 27 Torfimpediment. Eisenpodso doppet so dicht gesttichet wie Humuspodso. Dryopteris Typus: winkig gestete Striche, Geranium-Typus: grosse schwarze Punkte, der iibrige produktive Boden von Vaccinium-Typus. 470 z > >- c ::o >:rj o ::o ><: z 0 ::o >-< z 0 >-< ::o >- 0:: c ~ c [f 0 ::o z > [f ~ o 0 N O' --.j

52 268 SVEN PETRINI att sydkantäget är avsevärt mindre besvärande än nordkantäget, och vidare måste man rent amänt anse att de sammanagda areaerna av avd. 28 och 34mera motsvara avd. 29 äp. avd. 28 enbart skue göra. Mineraindex för avd. 28 är rg,7, för avd ,o, varför någon oikhet i mineraiskt hänseende ej kan sägas vara konstaterad mean Vaccinium- och Dryopteris-typen. Vi måste därför vara berättigade att påstå, att den ovannämnda överägsenheten i föryngringens rikighet på avd. 29 huvudsakigen torde böra hänföras ti skinaden i markvegetationstyp. Den brända ytan 8 : II uppvisar enigt tabe 8 mer än dubbet så stort pantanta på Dryopteris-typen som på Vaccinium-typen. Enigt kartan, fig. r4, är det avd. 8 som representerar Dryopteris, avd. g som utgör V acciniumareaen. I detta fa måste ikvä en viss reservation göras ifråga om de båda områdenas jämförbarhet, ty des är expositionen oika,. och des faer hea uckans starkt soexponerade nordkant inom Vaccinium-avdeningcn, som därigenom bir missgynnad vid en jämförese. Man måste ikvä säga, att materiaet utvisar en mycket stor överägsenhet för Dryopteris-typen, ehuru denna överägsenhet här devis grundar sig därpå, att denna typ uppträder i ett gynnsammare äge än Vaccinium-typen, viket emeertid torde vara en så pass vanig företeese, att det i viss mån kan sägas tihöra denna typ, som på järnpodso endast utbidas om förhåandena äro någorunda gynnsamma. I fråga om den brända ytan 8: V (fig. r6) gäa iknande förhåanden som de nyssnämnda, i det att avd. 2r på V accinium-typ består av ett ogynnsamt beäget, torrt bäte i uckornas norra kant (se biden fig. g). Även här är pantantaet på Dryopteris-typen betydigt mer än dubbet så stort, som på V accinium-typen. På den hackade ytan 8 :VI går emeertid skinaden i pantanta åt motsatt hå. Här uppvisar Dryopteris-avdeningen 26 (fig. r6) det i och för sig aktningsvärda pantantaet av granar per har, men V accinium-avdeningen 25, vars nordiga ti ostiga exposition gynnat bibehåarrdet av markens ytfuktighet, ståtar med icke mindre än r2,r6r granpantor per har, under det att antaet övpantor är någorunda ika. Resutaten av jämföreserna mean Dryopteris- och Vaccinium-typen på j ärnpodso kunna sammanfattas på föjande sätt. En granskning av kartorna, fig. ro-r6, ger vid handen, att den torra och för föryngringen svårtigängiga typen Vaccinium på järnpodso företrädesvis uppträder i uckornas och hyggenas soexponerade nordkanter. De bättre vegetationstyperna sama sig mot kaytornas mer eer mindre beskuggade sydkanter. Dryopteris-typen på järnpodso är så gott som atid i mycket hög grad överägsen Vaccinium-typen på järnpodso, och den uppvisar genomgående ett mycket nöjaktigt föryngringsresnita t,

53 NATURFÖRYNGRING I RÅHUMUSGRANSKOG 269 Ur statens skogsförsöksanstats samingar. Foto förf Fig. 17. Skogsparti av bädnigstyp mean ytorna 7: I och 7: II. Partie von Penterwadtypus zwischen den Fächen 7: I und 7: II. så snart de undersökta areaerna förekomma i nämnvärd, samad utsträckning. Dock kan Vaccinium-typen vid särskit gynnsam beägenhet uppvisa ett rikigare pantmateria än Dryopteris-typen. Humuspodsoerna. Detajgranskning. I tabe 9 återgivas taxeringsresutaten för de oika humuspodsoområdena, fördeade på markvegetationstyper och samade i serier efter storeken på hyggen och uckor, med särskijande av de ytor, som behandats på oika sätt. Materia för utrönande av den föryngringseffekt, som åstadkommits genom ytornas oika behanding, erbjuder sig inom Vaccinium-typen och Dryopteris-typen å ytserien T I-III. För jämförese med avseende på orörd yta och bränning inom Dryopteris-typen å ytorna 8: IV och 8: V är däremot den brända areaen atför obetydig. Av medetaen beträffande totaa pantantaet inom Vaccinium-typen för de oika ytorna T I-III att döma skue resutatet ha bivit obetydigt bättre på de brända och hackade parceerna än på den orörda deen. Motsvarande materia inom Dryopteris-typen visar emeertid en vacker stegring i pantantaet för de behandade ytorna, i det att den brända ytan har nära 33 % fera granpantor och rz,s % större totat pantanta än den orörda, den hackade ytan har 70% större anta granpantor och 64 % större totat pantanta än den orörda.

54 270 SVEN PETRINI Tabe g. Anta pantor per har. Humuspodso. Pfanzenzah pro Hektar. Humuspodso. Försöksyta V ersuchsftäche Nr Behanding Luckstorek Area Behandung Fächengrösse Meter Hektar Gran Fichte Anta pantor pr har Pfanzenzah pro Hektar Löv Ta Summa Laubhoz Kiefer Summe 7 : I 7: II 7:III Vegetationstyp: Vaccinzitm. 40 x! ' I 943 Orörd 0,0530 Keine Behandung 1 i Bränd 40 x!20 0, Gebrannt Hackad Bodenbearbeitung 40 x!20 0,22! = 7: I-III Medeta 40 x!20 14 Mitte =8==:I=====1===0=r=ö=rd=====4=0==X=4==0 Keine Behandung _ o,o=36=8===5=0=54====1=4=6=7=1====~=6=5=2==i 7: I Orörd 1 40 X 120 Keine Behandung Vegetationstyp: Dryopteris. 7: II Bränd 40 x!20 o,rroo Ge brann t I :III Hackad 40 x!20 o,oz8o Bodenbearbeitung :---: :---c_--,--- 7: I--III Medeta 40 x 120 0,2r2o I Mitte :I-----~~----O -ro- r_d----~~ Keine Behandung i X 8:IV Orörd 30 x 30 Keine Behandung 8: v Bränd 30 x 30 Ge brann t 4_0~---o-,o-56-o~---6-r_2_2~----8-r-8~,---~,--6-9_4_0 0,0330 ro 8r8 ro 8r8 o,ooso r 8oo Vegetationstyp : Geranium. 7: II o,o6zo I Bränd 140 X 120 Gebrannt 8 :II Bränd 40 X 40 0, Gebrannt 8 : III Hackad 40 x 40 o,o8r o 1.- Boden bearbeitung -----' '-----' '----

55 NATURFÖRYNGRING I RAHUMUSGRANSKOG 271 Ur Statens skogsförsöksanstats samingar. Foto förf. I933 Fig. 18. Ytan 7: I (40 x 120 m), nedre östra deen. Fäche 7 :II (40 x rzo m), der untere östiche Tei. Beträffande bränningens inverkan, som kan studeras på ytan 7: II i jämförese med ytan T I, får man säga, att areaerna på Dryopteris-typ inom dessa ytor måste anses vara ikvärdigt beägna (avd. r å T I jämförd med avd. 14 å ]:I se fig. ro, u). Areaerna på Vaccinium-typ äro däremot något oika beägna på de båda ytorna. A v dening 9 på ytan T I kan dock vä jämföras med avdening 20 å ytan ]:I, där såedes avdeningarna r6 och 22 böra utesutas. Därvid visar det sig, att den orörda avdening 9 har granpantor och r 943 övpantor per har, under det att avdening 20 uppvisar granpantor och 1830 övpantor. Begränsa vi oss ti jämförbara areaer bestyrkes atså effekten av bränningen även på Vaccinium-typen, i det att den brända ytan uppvisar 21 % större anta granpantor och I5 % större totat pantanta än den orörda ytan. Vi måste därför anse bränningens vägörande inverkan vara amänt konstaterad inom dessa försök både för V accinium-typen och för Dryopteris-typen. Då det gäer att studera effekten av hackningen skue vi jämföra motsvarande areaer inom den hackade ytan T III med dem som finnas på ytan T I, och i fråga om Dryopteris-typen torde detta ej möta något avarigt hinder (se kartorna fig. ro, 12, avd.. I, 27). Vi kunna atså upprätthåa att den skinad i föryngringsresutat, som i detta fa framgår av tabe 9 och som redan anförts ovan, ti stor de torde bero på hackningen. Areaerna å

56 272 SVEN PETRINI V accinium-typ uppvisa däremot så oika exposition på ytorna T I och 7: III - resp. svag ostig ti nordostig och stark sydig - att en direkt jämförese är utesuten. Detajgranskningen på humuspodsomarkerna har atså visat, att så snart acceptabet jämföresemateria kunnat uppbringas, så har också en tydig effekt av bränning, resp. hackning kunnat konstateras. Vi övergå nu ti att undersöka skinaderna i föryngringsresutat för de oika markvegetationstyperna på humuspodso, varvid man atså har att jämföra de oika vegetationstypsområdena på humuspodso inom en och samma yta, som är i sin hehet orörd eer behandad på ett och samma sätt. Inom den orörda ytan T I förekommer på humuspodsomark des V acciniumtyp och des Dryopteris-typ. En bickpå kartan (fig. IO) synes visa, att några avariga invändningar emot en jämförese mean avd. 9 och avd. I ej kunna framstäas. Dryopteris-typen uppvisar emeertid här ett betydigt ägre pantanta än Vaccinium-typen. Basmineraindex är, iksom överat är faet, tämigen ika. Dock har Dryopteris-avdeningen fått siffran I8,I under det att avd. 9 på Vaccinium-typ uppvisar det något högre värdet I9,I, en skinadsom ikvä ej torde böra betraktas såsom betydande.- Förkaringen ti det sämre föryngringsresutatet på avd. I igger i stäet däri, att Vaccinittm-avdeningen 9 är en jämt sydexponerad, översiad suttning, där föryngringen får synnerigen goda förutsättningar i form av jämn och agom fuktighet tisammans med hög värme, under det att Dryopteris-avdeningen har det sämre stät. Den sistnämnda avdeningen får nämigen sitt ytvatten i särskida begränsade stråk, varmed föjer den oägenheten, att vissa. partier tidvis het stå under vatten och antingen bi urspoade och improduktiva eer gräsbindas. På dessa partier uppkommer såunda ej någon skogsföryngring, och detta avdrag från areaen är fut tiräckigt för att förkara skinaden. Å den orörda 40 x 40 m stora uckan 8: I finna vi också materia för diskussion om skinaden mean föryngringsmöjigheterna på V accinium- och Dryopteris-typ (avd. 6 å Vaccinium, avd. I och 3 å Dryopteris, se kartan, fig. I3). Expositionen är här något oika: sydsydvästig för Vaccinium-typen, sydostig för åtminstone en de av Dryopteris-typen. Jämföres avd. 6 endast med avd. I, bir överensstämmesen större, och pantantaen bi då föjande: Vaccinium: gran 5 054, öv I 467; Dryopteris: gran 7 343, öv 866, viket tydigt utvisar en viss övervikt i pantanta för Dryopteris-typen. I fråga om de brända ytorna ha vi både Vaccinium~, Dryopteris- och Geranium-typ representerade på ytan T II (fig. n). Det vid första granskningen av siffrorna i tabe 9 ti synes egendomiga förhåandet, att Dryopteristypen här bivit försedd med ägre anta pantor än Vaccinium-typen, förkaras därav, att avd. I4 är mycket starkt gräsbunden. I övrigt måste avd. I4

57 NATURFÖRYNGRING I RAHUMUSGRANSKOG. 273 Dryopteris och avd. 18 Geranium sägas vara ika ifråga om exposition och beägenhet. Å den brända ytan 8: I, bestånd II (fig. 14),.Geranium-typ, har föryngringen missyckats, viket bir ätt förkarigt vid en närmare granskning av avdeningens beägenhet. Avd. II igger vid sydfoten av en brant kue och mottager at vatten såvä därifrån som från den närbeägna ägre kuen i öster (jfr kartan fig. 14), varför markvegetationen är mycket frodig. Devis har denna vegetation sjäv utgjort ett hinder för skogsför-. yngringen, devis beror föryngringens utebivande på att en stenig, ursköjd avvattningszon utbidats, varigenom vattnet vid regnväder spoas ut i den ägre iggande terräigen mot sydsydväst. Vad sutigen de hackade ytorna angår, finna vi såvä Vaccinium-typen som Dryopteris-typen representerad å ytan 7:III, varvid det visar sig, att granföryngringen har gått bättre ti å Dryopteris-typen, medan övåterväxten är rikigare å Vaccinium-typen, så att totaa pantantaet bir ungefär ika stort. På grund av oika äge och exposition är det emeertid svårt att å.nstäa direkta jämföreser mean areaerna. Å Geraniumtypen inom den hackade ytan 8: III har föryngringen gått vä ti, ehuru totaa pantantaet ej kan mäta sig med det som uppnåtts inom ytan ;:III på Vaccinium- resp. Dryopteristyp. Oavsett att skinaden i resutat kan vara beroende av oika utningsgrad och exposition, tikomma även här störningar av det sag som förut omtaats beträffande Geranium-typen. Ytan 8:III igger i en brant ostsuttning, och Geranium uppträder massvis inom vissa stråk, vika utgöras av terräng med något fördjupad yta, där vattnet siar ned utefter suttningen. Ett kantbäte på krönet och på västsidan är torrt (järnpodso), i övrigt är hea uckan fuktig med undantag av en järnpodsoö i mitten, som höjer sig cirka % m över de översiade Geranium-terrängerna, vika fäckvis äro gynnsamma, fäckvis ogynnsamma för föryngringen. Liksom faet var. i fråga om järnpodsomarkerna måste vi även efter granskning av humuspodsomarkerna formuera erfarenheterna såunda, att en bättre vegetationstyp visserigen i rege uppvisar ett större anta pantor, men att även motsatsen kan vara förhåandet. Därvid är att märka, des att skinaden mean bättre och sämre veg.etationstyper, då den kan konstateras, är mindre utprägad på humuspodsoen, des även att oregebundenheterna oftare inträffa på denna fuktigare marktyp. Därvid spea nämigen även andra faktorer in än de som kommit ti uttryck genom areaernas hänförande ti de oika vegetationstyperna. Band dessa faktorer är- förutom exposition, utningsgrad, avstånd ti skogskantatt nämna även den direkta vattenpåverkan på marken jämte en benägenhet för besvärande utvecking av vegetationen. En

58 274 SVEN PETRINI beskrivning av markvegetationens artsamm-ansättning ger oss atså säkrare besked om föryngringsmöjigheterna på en viss oka, om marken är a v j ärnpodsotyp än om den tihör ett h umuspodsoområde. skinaderna i pantanta på järnpodso och humuspodso. Detajgranskning. Översikten i tabe 6 gav vid handen en viss överägsenhet för de fuktigare markerna med avseende på deras mottagighet för föryngring. Detta förhåande står också i samkang med den tidigare vid undersökningen av provpantorna iakttagna omständigheten, att humuspodsomarkerna i amänhet ha bivit försedda med pantor tidigare än järnpodsoområdena. Det. är därför av intresse att få utförd en examinering av materiaet i avsikt att karägga om denna tendens bestyrkes vid en detajprövning. HärVid kan man jämföra taxeringsresutaten i tab. 8 och tab. g inom oika podsotyper yta för yta med begagnande av nivåkartorna som kriterium på jämförbarheten. Om vi börja med Vaccinium-typen, står materia ti förfogande från ytorna 7: I, 7: II, 7:III och 8: I, eftersom V accinium-typen inom dessa ytor förekommer såvä på järnpodso som på humuspodso. A ytan T I faer det sig naturigast att jämföra avd. g å humuspodso med avdeningarna IO, 6 eer 4 på järnpodso (fig. IO). Basmineraindex har på humuspodsoen erhåits ti I g, I under det att de i detta avseende undersökta järnpodsoområdena IO och 4 uppvisa något högre värden (20,4 för avd. IO, I9,7 resp. 2I,5 för avd. 4). Avd. 8 är för iten att ta hänsyn ti, avd. I3 är en ren kantzon och avd. 2 igger inkämd i hyggets hörn. Totaa pantantaet är för humuspodsomarken, avd. g, 8 7I6 per har, under det att avd. IO uppvisar endast 3 5I6 pantor, avd. 6 har 6 46I och avd. 4 innehåer g 250 pantor per har. I amänhet har atså föryngringen å järnpodsomarken bivit mindre rikig än å den fuktigare marktypen - troigtvis är det det bättre humustiståndet å avd. 4 som gjort att denna avdening är så vä försedd med återväxt: omgivande fuktigare mark har här kassificerats som Dryopteris-typ. Om vi på ytan 7: II (fig. n) acceptera resp. areaer för direkt jämförese, kunna siffrorna för pantantaet aväsas i tabeerna 8 och g ti resp per har för järnpodso, för humuspodso, atså en övervikt med 57% på totaa pantantaet (68% för enbart granpantorna). A ytan 7:III (fig. I2) är skinaden också ti förde för humuspodsomarken, nämigen g 94I gentemot 6 gi8, d. v. s. 44% övervikt för totaa antaet pantor (24% för enbart granpantorna). I fråga om ytan 8: I har humuspodsomarken 6 52I pantor per har gentemot 5 gn å järnpodsoområdena på samma yta, varvid dock är att märka

59 NATURFÖRYNGRING I RÅHUMUSGRANSKOG 275 (se fig. I3), att järnpodsoområdena här äro ogynnsammare pacerade i förhåande ti skogskanterna än det sammanhängande humuspodsoområdet, varför dessa siffror ej utvisa någon egentig överägsenhet för humuspodsoen. Skärskåda vi uppgifterna för Dryopteris-typen på de oika marksag en, framgår det av tabeerna 8 och g, att användbart materia finnes endast på ytan 7: III. Resutatet har här bivit praktiskt taget detsamma på de båda mark~ typerna: pantor per har på humuspodso och 9 3I3 på järnpodso. Areaernas exposition är emeertid något oika (fig. I2). Jämföra vi de vid anaysen erhåna resutaten med dem som framkomma vid studiet av spridningstaxeringens uppgifter med avseende på frekvensen av norutor på oika skogstyper, (se tab; 7c), finna.vi de tidigare erhåna resutaten bestyrkta: det är framför at typen j ärnpodso Vaccinium som är ogynnsam för gran- (och öv-)föryngringen. Så snart vi få att göra med humuspodso eer med en bättre vegetationstyp än Vaccinium på j ärnpodsoen, stäa sig förhå Iandena betydigt gynnsammare. Luckstorekens inverkan. Detajgranskning. Frågan om uckstorekens betydese har redan berörts i det föregående, varvid en tydig tendens har kunnat konstateras såtivida, att de kvadratiska 30 m stora uckorna ha givit bästa föryngringsresutatet. Det faer nu under detajgranskningens uppgifter att kontroera de ifrågavarande areaernas jämförbarhet. Kan det visas, att den å 30 m:s-uckorna rikigt uppträdande granföryngringen kan förkaras av gynnsammare naturförhåanden, måste man anse uckstoreken vara av sekundär betydese. Om däremot i aa avseenden jämförbara areaer på 30 m:s uckorna uppvisa bättre föryngringsresutat än på övriga uckor, bestyrkes därigenom att den observerade tendensen verkigen sammanhänger med uckstoreken. Först bott ytterigare några ord om de minsta uckorna av storeken 20 x 20 m, där föryngringen i amänhet bivit mycket otifredsstäande, men band vika ikvä en av dem uppvisar bättre resutat än de övriga, nämigen uckan 8:IX. Vid en detajgranskning på marken framgår, att denna ucka är tämigen vä inpassad i terrängen, där den igger i jämn ostsuttning med goda vegetationstyper (Dryopteris-Geranium, jfr kartan, fig. r6). Med det rådande goda marktiståndet och de på grund av expositionen och skogskanternas beskaffenhet reativt gynnsamma beysningsförhåandena torde granföryngringen komma att mycket sakta men i aa fa säkert kompettera sig, så att det framtida resutatet kan bi nöjaktigt. Härmed skue det atså kunna anses bevisat, att en kvadratisk ucka med 20 m:s sida under särskit goda omständigheter nätt och jämt räcker ti för erhåande av granföryngring inom det i frågavarande skogsområdet.

60 276 SVEN PETRINI Ett kritiskt betraktande av de övriga uckorna av minsta storeken ger ett sämre intryck. Luckan 8: VIII igger på mera pan mark i svag västsuttning med tätt stående hög skog på aa sidor- devis står också skogskanten på högre nivå än marken inne på uckan. Inpassningen i terrängen är därför ogynnsam, och uckan verkar adees för iten, i det att marken här praktis!zt taget i sin hehet bir beskuggad aa tider på dagen. Luckan 8: VII igger också på reativt pan mark och omfattar en kue i mitten med mer eer mindre fuktig fot på sidorna. På hea sydsidan står en kompakt, högvuxen skogskant. Intrycket bir otviveaktigt att uckan behöver avsevärt utvidgas: endast i nordkanten har det kommit in någon återväxt, och denna återväxt skue vä knappast heer ha instät sig. där, om inte tifäigtvis det varit ett 3 m:s extra tikommet kabäte vid skogskanten i norr, varigenom uckans faktiska utsträckning i norr-söder atså bivit 23 m. Detajgranskningen på marken av dessa småuckor har givit ytterigare beägg för resutatet, att 20 x 20 m:s kayta får anses som minimiuckan, där föryngring kan erhåas endast med atför ång väntetid och detta därti endast under särskit gynnsamma omständigheter. Det förefaer då ej otroigt, att en ökning av uckorna med 50% på både ängden och bredden, varigenom den kaagda areaen mer än fördubbas, skue kunna medföra en avgörande effekt. Det som däremot förefaer egendomigt är att sedan en ytterigare ökning av uckans sidor med ro meter, varigenom ytan ökas med 8o %, skue försämra föryngringsresutatet med i genomsnitt mer än en fjärdede. Det finnes atså särskid anedning att i detaj jämföra areaerna på 30 och 40 m:s uckorna för att se efter om skinaden kan förkaras genom någon annan orsak än uckornas storek. Intresset knyter sig i första hand ti de orörda ytorna 8: I och 8: IV. Terrängen är på dessa mycket ikartad, och nivåkurvorna utvisa samma föropp, dock är utningen brantare på den mindre av uckorna (se kartorna fig. 13 och r6). Som användbart jämföresemateria ha vi att refektera på avd. 5 inom 8: I och avd. r8 på 8: IV, vika båda tihöra järnpodso, Vacciniumtypen. Övriga areaer tihörande samma typ inom ytan 8: I böra frånskijas, därför att de utgora kantzoner, som oproportionerigt skue tynga den ia centrat beägna avdening 5. Vidare stå ti förfogande avd. r å 8: I och avd. 17 på 8: IV, båda tihörande humuspodso, Dryopteris-typ. Avd. 3 på 8: I tihör samma typ men bör frånskijas vid en jämförese, därför att en stor de av denna avdening upptages av ett ursköjt, stenigt vattenstråk, där inga pantor kunna uppkomma. Enigt 1932 års taxering är pantantaet av gran för nyssnämnda areaer i fråga om järnpodso, V accinium, per har på 40 m:s uckan, under det att 30 m:s uckan uppvisar per har, atså en förbättring av ro %; övpantorna äro resp. 290 och 127 per har. På humuspodso, Dryopteris-typ, äro siffrorna, tagna i samma ordning, för

61 NATURFöRYNGRING I RÅHUMUSGRANSKOG 277 Ur statens skogsförsöksanstats samingar. Foto förf. I933 Fig. rg. Ytan 8: II (40 x 40 m), rikig föryngring i uckans centraa parti. En förväxande gran ti vänster. Fäche 8: II (4o x 40 m), reichiche Verjiingung in der zentraen Partie der I,iicke. Eine vorwiichsige Fichte vorn inks. gran och IO 8r8 per har, d. v. s. en förbättring med 47 %; för övpantor 865 och no. Då vi atså på de orörda uckorna sökt uppeta de närmast jämförbara, ika beskrivna areaerna och därvid noga tisett att 40 m:s uckan ej på något sätt bivit missgynnad, snarare tvärt om, finna vi atjämt, att 30 m:suckans avdeningar bivit åtskiigt bättre föryngrade. Man får emeertid säga, att även resutatet på 40 m:s uckan är mycket gott. Vi övergå nu ti att jämföra föryngringsresutaten på de 40 ni: s resp. 30 m:s uckor, som behandats medest bränning, ytorna 8: II och 8: V (fig. 14och r6). Man kan säga att föryngringsresutatet bivit ungefär detsamma på järnpodso, V accinium, för båda uckstorekarna: å 40 m:s uckan ha vi granpantor per har, å 30 m:s uckan 7 zoz; övpantorna uppträda som vanigt tarikare på den större uckan: 613 per har gentemot zzg. Detsamma gäer också om Dryopteris-typen på järnpodso, där föryngringen på båda uckstorekarna bivit ofantigt rikig, i det att 40 m:s uckan har granpantor per har, 30 m:s uckan ; av övpantor finns det resp. 6gz och 291 per har. Vad beträffar motsvarande areaers jämförbarhet kunna knappast några invändningar göras. Materia från övriga typer än de två ovannämnda saknas på dessa två ytor.

62 278 SVEN PETRINI Det återstår endast att granska de med hackning behandade uckorna 8: III och 8: VI (fig. 15 och r6), där jämföresemateria erbjuder sig endast å järnpodso, Vaccinium-typen. Skinaden i föryngringsresutat är här koossa, i det att 40m:s uckan endast uppvisar 4478 granpantor per har gentemot 30 m:s uckans 12 r6r; övpantornas anta är dock iksom förut något större på den större ytan: 377 per har emot 295; däremot finnes det tifäigtvis här 44 tapantor per har inom den mindre uckan men inga dyika inom den större. Areaernas jämförbarhet är emeertid något diskutabe: i synnerhet kan det med skä göras gäande, att den torra kantzonen avd. r6 överst på suttningen av 40 m:s ytan 8: III borde avskijas för att denna yta ej ska bi missgynnad. Vissa skä kunna måhända också förebringas för ett utesutande av den svagt föryngrade avd. 15 på ytan 8: III. Frånräknas dessa avdeningar, stäa sig siffrorna på föjande sätt: 40 m:s uckan har granpantor per har, 30 m:s uckan 12 r6r; övpantor 671 och 295 resp. Siffrorna ha avsevärt förbättrats för den större uckan; den kvarstående skinaden av cirka 40% är dock högst betydig, och vi sakna anedning betviva att huvudorsaken ti överägsenheten i föryngringsresutatet å den mindre uckan även i detta fa verkigen måste bero på att den är mindre. Den genomförda anaysen visar, att det är mycket svårt att uppeta några andra orsaker ti att granföryngringen gått bättre ti på 30 m:s uckorna än på 40 m:s uckorna än just oikheten i uckstoreken. Då detta gäer redan ifråga om de mindre skinader, som det här rör sig om, är det ju ej förvånande att man kan hänföra de mycket betydande oikheterna i återväxtens rikighet på de större hyggena jämfört med 40 m:s och 30 m:s uckorna ti samma orsak. Någon mera omfattande detajanays härav kommer icke att medtagas för att ej i onödan tynga framstäningen. Efter noggrann granskning på marken har jag ansett mig kunna på det orörda hygget 7: I (fig. ro) jämstäa avd. r med avd. r på den orörda 40 m:s uckan 8: I (fig. 13) och avd. 17 på den orörda 30 m:s uckan 8: IV (fig. r6). Avdeningarna igga samtiga på humuspodso, Dryopteris-typ, i svag sydostsuttning, och föjande mineraindex ha uträknats för avdeningarna tagna i ordning: r8,1, r8,z, 19,2. Pantantaet per har utgör: 7: I, 40X 120 m, avd. r: gr r 405öv 8 : I, 40 X 40 m, >> r : >> 290 >> 8: IV, 30X30 m, >> rj: 9 057» 127 >> På de brända ytorna kan man också få en god jämföreseserie genom aa tre ytstorekarna, nämigen på järnpodso, Vaccinium-typ: 7 : II, 40 x 120 m, avd. 19 : 4 8r5 gr r 343 öv 28 ta 8 : II, 40 X 40 m, >> 9 : >> 613 >> - 8 : V, 30 x 30 m, >> 21 : >> 229 >> -

63 NATURFÖRYNGRING I RAHUMUSGRANSKOG 279 Ur Statens skogsförsöksanstats samingar. Foto förf Fig. zo. Ytan 8: IV (30 x 30 m), fotografiet taget mot N. bakgrunden avd. r8, ett vä föryngrat Vaccinium-område. I förgrunden ett synnerigen vä föryngrat parti, avd. 17, som är fuktigare, beäget mot kuens fot. Fäche 8 :IV (30 X 30 m), des Bid aufgenommen nach N hin. Im Hintergrund Abt. r8, ein wohverjiingter Vaccinium-Hiige. Im Vordergrund eine sehr gut verjiingte Partie, Abt. 17, die feuchter ist, beegen nach dem Fuss des Hiiges hin. Av de tre sistnämnda avdeningarna gör vid en granskning på marken a vd. 21 på 8: V det ogynnsammaste intrycket i fråga om förutsättningarna för föryngring; den utgöres av en Vaccinium-backe av uttorkningstyp (sefig. g), som bidar kantzon utefter ett skogsbryn mot söder. A vd. r g på 7: II är en ikadan Vaccinium-backe, som nu efter kaäggningen uppvisar tydiga symptom ti stark uttorkning. Då uckan i det förstnämnda faet varit så iten som 30 X 30m, har emeiertid uttorkningen bivit mindre omfattande, varför en rikig granåterväxt har kunnat inkomma och vidare utveckas på större deen av avdeningens area. Som sammanfattning av undersökningarna över uckstorekens inverkan på föryngringsresutatet inom försöken kan det atså anföras, att b j örkföryngringe.ns rikighet genomgående ökas med större uckstorek, att kvadratiska uckor med 2 o m: s sida äro att anse såsom en minimistorek, med viken en tifredsstäande föryngring i rege ej kan erhåas, att å kvadratiska uckor med 30 resp. 40 m:s sida pantantaet har bivit större och norutet"rekvensen mindre, d. v. s. 20. Med de..från Statms Sko!Js.försöksanst,,ft. Häft. 27.

64 280 SVEN PETRINI att föryngringen har bivit avsevärt bättre än de å de små hyggena av dimensionen 40 X I20 m, samt att av de nyssnämnda uckstorekarna 30 m:s-uckan påtagigen givit bättre resutat än 40 m:s-uckan, viket tyder på att optimumuckans storek för granföryngring i varje fa igger under minimiuckans fyrdubbade area. V. Sammanfattning. De undersökta föryngringsytorna omfatta uckstorekarna 20 x 20 m, 30 x 30 m, 40 X 40 m och 40 x I20 m, fördeade så, att i vardera av de fyra serierna ingå 3 oika behandade ytor: en orörd, en risbränd och en hackad yta. De största uckorna, 40 X I20 m, kunna betraktas som små hyggen. Försöksområdet representerar den tämigen fuktighetsrika granbevuxna moräniden i sydäge, på en höjd över havet av 460 a 490 m inom det norra subhumida området enigt HEssELMANs indening. År I932 utfördes panttaxering, avvägning och beskrivning av området, då vid beskrivningen användes MALMSTRÖMs och TAMMS skogstypsschema. Vid taxeringen uttogos provpantor, vika närmare undersöktes med avseende på åder, tiväxt, etc. Ar I933 utfördes en särskid taxering med utäggande av rutor av I m 2 storek för att utröna pantornas spridning och fördening på uckorna. Denna senare taxering har också utnyttjats ti en undersökning av skinaden i föryngringsresutat på uckor av oika storek och av skinaden i föryngringsresutat vid oika behanding, varvid procenten tomma rutor timätts stor praktisk betydese. I viss mån har också därigenom skinaden i föryngringseffekt på oika skogstyper kunnat bedömas. Förutom de amänna sutsatser, som provpanteundersökningen, spridningstaxeringen och de stora medetaen av den regujära panttaxeringen tiåtit, ha vissa resutat kunnat uppnås genom en detajgranskning av taxeringsresutaten, som utförts på smärre områden inom de oika ytorna, varvid den vid karteringen och avvägningen utförda beskrivningen utnyttjats så ångt som möjigt. Detajgranskningen har i stor utsträckning tjänat ti att kontroera och fixera resutaten av taxeringarna. De medest ovannämnda metoder ur materiaet erhåna rönen kunna i korthet sammanfattas på föjande sätt. Aterväxten har praktiskt taget fuständigt instät sig efter uckornas upptagande år Igo6 a I907. I genomsnitt för aa ytor uppvisar den produktiva skogsmarken mer än 8 ooo pantor per har, varav 6 8oo äro gran, resten huvudsakigen björk. Granpantornas medehöjd igger mean 3 och 4 dm, under det att björken i medeta når högre än norma manshöjd. De mindervärdiga björkpantorna

65 NATURFöRYNGRING I RÅHUMUSGRANSKOG 281 utgöra cirka 30 %, under det att ungefär I2% av granpantorna rubricerats såsom icke utveckingsdugiga. Björkföryngringens rikighet ökas genomgående med ökad uckstorek. A v provpanteundersökningen har det framgått, att granen, som här i genomsnitt behöver I9 år för att uppnå brösthöj d, i medeta var I3 år gamma år I932 och ti drygt 6o % av antaet härstammade från Igi8 års fröår under det att mindre än 7 % härrörde från tidigare fröår, varav den sutsatsen kan dragas, att II a I2 års väntetid varit behövig innan de upptagna kaytorna bivit i tiräckig omfattning mogna för föryngring. På de med risbränning behandade ytorna har dock utveckingen i någon mån påskyndats genom behandingen, och på humuspodsomarkerna har granen ikaedes inkommit tidigare, ehuru dess höjdtiväxt därstädes varit ångsammare än på j ärnpodsoområdena. I avseende på uckstorekens betydese för uppkomsten av granföryngringen har det utrönts att de minsta uckorna, 20 x 20 m, visat sig vara för små för att återväxt där i rege ska kunna påräknas. Beträffande övriga uckstorekar är att observera, att den ägsta procenten tomma kvadratmetersrutor såvä som det största antaet granpantor per kvadratmeter i genomsnitt för aa rutor på a förekommande mark har erhåits på de 30 X 30 m stora uckorna. Redan de ti 40 x 40 m utökade uckorna ha givit ett påtagigen sämre föryngringsresutat, och de små hyggena om 40 x I20 m äro sämst försedda med återväxt. En detajerad anays av såvitt möjigt i aa avseenden jämförbara areaer har ti fuo bestyrkt detta förhåande, viket får betecknas såsom ett av undersökningens viktigaste resutat. Inom de oika uckstorekarna så vä som ifråga om småhyggena har en ogynnsam kantverkan från det närbeägna, tätt sutna skogsbrynet kunnat påvisas, i det att föryngringen närmast skogskanten i rege är sämre än ängre ute på kaytorna. I omedebar närhet av mot söder starkt exponerade skogsbryn ha dessutom s. k. uttorkningszoner observerats. Orsaken härti är sannoikt en atför stark soverkan. På de tre småhyggena har en särskid medetas- och feberäkning utförts för de sammansagna taxerade bäten, som igga resp. 2-3m, 4-6 m, g-ii m och I5-20 m från norra och södra hyggeskanten. Det har därvid framkommit, att skinaden mean granåterväxtens rikighet i bätet närmast norra eer södra kanten och det bäte, som igger närmast i riktning in emot hygget, uppgår ti drygt 70% och är bestämd med en säkerhet av mer än 2 gånger medefeet; minskningen av antaet granpantor från detta optimaa bäte ti de två övriga mot hyggets centrum beägna är sedan 57, resp. 4I %, då differenserna ikaså äro av storeksordningen 2 gånger medefeet. Tisammans med de gjorda iakttageserna giva dessa siffror tämigen goda beägg för det förhåandet, att vi på de större uckorna och hyggena torde ha att räkna med en optima föryngringszon för granen på ej atför ångt avstånd från skogskanten. Såvä närmare kanten som

66 282 SVEN PETRINI ängre in på hygget torde granföryngringen i rege bi sämre. På de mindre uckorna visa optimumzonerna en tendens att fyta ihop, varvid största antaet pantor koncentreras mot uckans mittparti, där pantorna också bi kraftigast utveckade. Vid ytterigare minskad uckstorek färskjutes föryngringszonen mot uckans norra kant för att ti sut het försvinna. I fråga om behandingens betydese för föryngringsresutatet har det framgått av spridningstaxeringen, att antaet norutor ej påverkats av den utförda behandingen, i det att mycket nära samma noruteprocent i genomsnitt erhåits på orörda, brända och hackade ytor, då uckstorekens inverkan eiminerats. Vinsten av de vidtagna åtgärderna inskränker sig därför ti ett större anta granpantor per kvadratmeter i medeta för aa undersökta rutor. I detta senare avseende har risbränningen givit en betydigt starkare och säkrare konstaterad effekt än markberedningen medest hackning. Dock har enigt de vid provpanteundersökningen framkomna resutaten såvä bränningen som hackningen fört med sig att procenten dåiga granpantor bivit ägre på de behandade areaerna; enigt detaj granskningens resutat är ikaedes det genomsnittiga totaa antaet granpantor större på de brända och hackade områdena, oavsett om dessa igga på järnpodso eer på humuspodso och oavsett om de tihöra Vaccinium-typen eer Dryopteris-typen. Beträffande oikheterna med avseende på föryngringens rikighet på de oika marktyperna är att säga, att humuspodsoområdena uppvisa ett bättre medeta än järnpodsoområdena, varvid dock är att märka, att det ej är ikgitigt, viken vegetationstyp järnpodsomarkerna tihöra. För de oika vegetationstyperna har det kunnat konstateras, attreativa antaet mindervärdiga granpantor är större på V accinium-typen än på de amänt såsom bättre ansedda Dryopteris- och Geranium-typerna. Även det totaa antaet granpantor är i rege större på de bättre typerna än på V acciniumtypen- dock gäer denna rege säkrast för järnpodsomarkerna. Med hjäp av spridningstaxeringens siffror kunde det påvisas, att reativa antaet norutor var betydigt större på typen järnpodso Vaccinium än på de övriga typerna, vika i detta avseende kunde ungefärigen jämstäas. Sett i sammanhang med resutatet av detajgranskningen av det totaa pantantaet på de oika typerna ger detta resutat anedning att avskija skogstypen Vaccinium på järnpodso såsom den för granföryngring i rege mest otacksamma typen, under det att aa de övriga typerna kunna rubriceras såsom reativt gynnsamma ur föryngringssynpunkt.

67 NATURFÖRYNGRING I RAHUMUSGRANSKOG 283 Litteraturförteckning. Medd. = Meddeanden från Statens skogsförsöksanstat. Skf. = Svenska skogsvårdsföreningens tidskrift. AALTONEN, V. T., 1923: "Ober den Einfuss der Hozart auf den Boden. Medd. fr. Forst. iga Forskningsanstaten i Finand. ALARIK, ALF, 1925: Moderna huggningsformer tiämpade på Finspong. Skogen. AMILON, J. A., 1929: Hyggesskötsen och föryngringen inom mossrika skogar av Vacciniumtypen inom Örå revir. Norr!. förb. Tidskr. BERG, ÅKE, 1929: Den nya skogen. studier från övre Norrands svårföryngrade skogsmarker. Norr!. förb. tidskr :. Studier över restbeståndet i den svårföryngrade granskogen. Norr!. förb. tidskr. CARLGREN, MAURITZ, 1933: Om föryngringsåtgärder på råhumusmarker av Myrtiustyp Norrands skogsvårdsförbunds festskrift. CHARLIER, C. V. L., 1910: Grunddragen av den matematiska statistiken, Lund : Granskogens foryngesesforhod i Nomdastraktene. Medd. fra det norske skogsfors0ksvesen. EmE, ERLING, 1932: Furuens vekst og foryngese i Finnmar k. Medd. fra det norske skogs~ fors0ksvesen. ENEROTH, OLoF, 1928: Bidrag ti kännedomen om hyggesbränningens inverkan på marken; Skf : Om skogstyper och föryngringsförhåanden inom appmarken. Norr!. förb. tidskrift. HAGEM, 0., 1934:.Vestandsskogenes foryngesesmuigheter, Skogsbrukeren, h. z, 3, 4 HALDEN, BERTIL, 1926: Studier över skogsbeståndens inverkan på markfuktighetens fördening hos skida jordarter. Skf : Marktorkan å sand- och grusmarker. Skf. HEIKINHEIMO, 0., 1920: "Ober die Bestimmung des Aters der Fichte und ihre Adventivwurzen. Medd. fr. Forstiga Forskningsanstaten i Finand, z : "Ober die Besamungsfähigkeit der Wadbäume. Medd, fr. Forstiga Forskningsanstaten i Finand, 17. HERTZ, MARTTI, 1932: "Ober die Bedeutung der Untervegetation fur die Verjiingung der Fichte: Medd. fr. Forstiga Forskningsanstaten i Finand HESSELMAN, HENRIK, 1917: Om våra skogsföryngringsåtgärders inverkan på sapeterbidningen i marken och dess betydese för barrskogens föryngring. Medd : studier över barrskogens humustäcke, dess egenskaper och beroende av skogs vården. Medd. : 1927: Studier över barrträdspantans utvecking i råhumus. I. Betydesen av kvävemobiiseringen i råhumustäcket för ta- och granpantans första utvecking. Medd : Om kimatets humiditet i vårt and och dess inverkan på mark, vegetation och skog. Medd : Skogama i norra Sveriges höjdägen i statistisk beysning av Riksskogstaxeringen. Norr!. skogsvårdsförb;s festskrift. HoLMBÄCK, BuRE, 1932: Föryngringsmöjigheterna i Norrbottens appmark. Norr!. skogsvårdsförb:s tidskrift. HoLMGREN, ANDERs, 1914: Bädning och tna:kthuggning i nörrandsskogar. Norr!. skogsvårdsb:s tidskr : Föryngringsavverkning i norrandsskogarna. Skogar och skogsbruk, festskrift tiägnad Frans Kempe. -- och TöRNGREN, ERIK, 1932: studier i den norrändska föryngringsfrågan. Norr!. skogsvårdsförb:s tidskrift : Något om råhumusgranskogarna i de fyra nordiga änen, deras avverkning och vård. Norr. skogsvårdsförb:s festskrift. 1934: Några erinringar i anedning av TH. LUNDERQUISTS uppsats >>Meersta Norrands råhumusskogar». Norr!. skogsvårdsförb:s tidskrift.

68 284 SVEN PETRINI KALLIN, K. E., 1926: Föryngringsstudier i norrandsskogar. Stockhom. LuNDERQUIST, TH., 1934: Meersta Norrands råhumusskogar. Norr. skogsvårdsförb:s tidskr. LAKARI, O. J., 1921: Untersuchungen iiber die Verjiingungsjahre der Fichtenwäder in Siid- und Mittefinnand. Medd. fr. Forstiga Forskningsanstaten i Finand, 4 MALMSTRÖM, CARL, 1926: The experimenta forests of Kubäcksiden and Svartberget in North Sweden. Skogsförs.-anst.-exkursionsedare XI. M ork, ELIAs, 1933: Temperaturen som foryngesesfaktor i de nord tronderske gransko ger. Meddeeser fra det norske skogsforsoksvesen nr r6. MÅRN, L. M., I928: Skogsekonomiska studier III. Markvärdet och intensifieringskostnaderna. Skf. NÄsLUND, MANFRED, 1929: Antaet provträd och höjdkurvans noggrannhet. Medd. PETRINI, SVEN, 1932: Lanforsbeståndet. Medd. PRINTZ, HENRIK, 1933: Granens og furuens fysioogi og geografiske utbredese. Nyt Magazin for Naturvidenskaberne, Oso. NoRDFORs, GEoRG, 1924: Om orsakerna ti fjäskogens nuvarande geshet. Norr. skogsvårdsförb:s tidskr a: Fjäskogens och exponerade skogars föryngringsmöjigheter med särskid hänsyn ti det producerade fröets grobarhet under extrema kimatförhåanden. N orr. Skogsvårdsförb:s tidskr b: Några synpunkter på hyggesvården inom Norrands svårföryngrade råhumusskogar. Skogen. ScHOTTE, GuNNAR, 1924 a: Några norrändska skogsföryngringsprobem II. Medd b: skogsförsöksanstatens exkursionsedare IX. Västernorrands än. SPIEGEL, RABAN, 1926: Praktische Wadwertrechnung auf wirtschaftteoretischer Grundage. Hannover, TAMM, OLOF, 1925: Grundvattenröreser och försumpningsprocesser beysta genom bestämningar av grundvattnets syrehat i nordsvenska moräner. Medd : Om sambandet mean skogstyper och marktyper i övre Norrands urbergsområde. Skogen : studier över jordmånstyper och deras förhåande ti markens hydroogi i nordsvenska skogsterränger. Medd : Om bonitetsförändringar och >>det okaas järnhårda ag>>. Norr. skogsvårdsförb:s festskr : En snabbmetod för mineraogisk jordartsgranskning. Skf. TIREN, LARS, 1934: Några iakttageser över den naturiga föryngringens uppkomst på Kubäcksidens försökspark. Skf. W ALLEN, AXEL, 1932: T I kännedomen om kimatet i skogen. Skf. WAHLGREN, A., 1922: skogsskötse. II upp. Stockhom. WELANDER, P. 0., 1934: Huggningsformer på amänna skogar i meersta Norrands distrikt samt resutatet av under åren utförda kuturer. Norr. skogsvårdsförb:s tidskr. WIBECK, EDVARD, 1917 a: skogsföryngringsfrågan i Norrand. Skogar och skogsbruk b: Om eftergroning hos tafrö. Skf : Barrskogens föryngringsbioogi i övre och inre Norrand. Skogen : Om betingeserna för barrskogsfröets sjävkängning och vindspridning norra Sverige. Skf. WRETLIND, J. E., 1934: Naturbetingeserna för de nordsvenska järnpodsoerade moränmarkernas tahedar och massrika skogssamhäen. Skf. Betänkande med försag ti Lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens äns appmarker. statens offentiga utredningar 1931: ro, Jordbruksdepartementet. Praktiskt geoogiska undersökningar inom Västernorrands än. Sveriges Geoogiska undersökning, ser. C nr 92 och nr 177.

69 NATURFÖRYNGRING I RAHUMUSGRANSKOG 285 HAUPTINHALT. Ein 25-jähriger Versuch mit naturicher Verjiingung m norrändischem Rohhumusfichtenwad. Eineitung. Die Untersuchungen, deren Resutate hier vorgeegt werden, sindin den Sommern 1932 und 1933 ausgefiihrt worden. Das Untersuchungsgebiet besteht aus den Versuchsfächen 7 und 8, im Län Wästernorrand, Lat ' Long. 15 6' ö. Greenwich. Die Versuche sindin etwa zoo-jährigem, unberuhrtem Fichtenwad im J ahre 1906 angeegt warden und umfassen vier Serien mit drei Parzeen in jeder Serie (siehe Fig. z). Die Serie 7: I~III iegt in einer Höhe von m u.d.m. und besteht aus Kahschägen in der Grösse 40 x Izo m, wo die Abteiungen, in der Nummerfoge genommen, in der Weise behandet warden sind, dass die erste nach dem Kahabtrieb unberuhrt geassen, auf der zweiten das in Haufen zusammengebrachte Reisig verbrannt und auf der dritten der Boden mit der Hacke bearbeitet 'wurde. Die Serie 8: I-III iegt m ii.d.m. und besteht aus quadratischen Liicken von 40 x 40 m, die nach dem Kahabtrieb in derseben Weise behandet warden sind wie die entsprechenden Abteiungen auf der Fäche 7 In der Serie 8: IV-VI, m ii.d.m. geegen, ist die Luckengrösse 30 x 30m, und in der Serie 8: VII-IX in einer Höhe von m u.d.m. sind die Liicken zo x zo m. Die Behandung der Abteiungen innerhab j eder Serie ist diese be wie oben angegeben. Sämtiche Versuchsserien sind auf einem und demseben Sudostabhang geegen, (siehe die Karte Abb. I). Der Gesteinsgrund besteht aus geschichtetem, grauem Gneis, iberagert von Moräne. Die Eisbewegung hat vcin NW nach SO stattgefunden. Obwoh Kakgebiete in Jämtand nicht weit nördich der Versuche vorhanden sind, durfte die Kakeinmischung in den Boden unbedeutend gewesen sein. Ausgefuhrte mechanische Anaysen von Bodenproben zeigen, dass das Feinmateria ( < z mm) % ausmacht, und dass von diesem Feinmateria 4,5-7% Ton ( < o,ooz mm) ist. Der Basenmineraindex nach TAMM (TAMM 1934) wechset wenig inneriab der 13 untersuchten Proben und ist im Mitte ungefähr 19. Das Kirna ist charakterisiert durch eine jähriche Niederschagsmenge von za. 6oo mm, mit dem Maximum während August. Das Temperaturmitte fur das J ahr ist etwa + 2,6 C. Berechnet man auf Grund dieser Ziffern MARTONNE's Humiditätsziffer, so er hä t man den W ert 47-48, der nach HESSELMAN'sEinteiung (HEs SELMAN 1932) das nördiche subhumide Gebeit angibt. Die Naturverhätnisse sind indessen gunstig fiir den Wadwuchs infoge der sudichen Exposition des Geändes, und wei die Bodenfeuchtigkeit in der Rege ziemich reichich ist. Die besten Teie des zoo-jährigen Fichtenbestandes- weisen auch eine Kubikmasse von etwa 400 m3 pro ha auf, und die ängste gemessene Fichte erreicht eine Höhe von 26,5 m. Die Ausföhrung der Untersuchung. Auf den Lucken und Kahschägen hatten sich während der 25 Jahre, die seit Q.er Arregung des Versqches vedossen waren, Pfanzen, zumeist Fichtenpfan-

70 286 SVEN PETRINI zen, eingefunden. Es gat diese Pfanzen zu zähen und dabei die Verschiedenheiten des Bodens zu berucksichtigen. J ed e L u eke musste daher kartiert, niveiert und geschätzt werden, und die unterschiedenen Sonderabteiungen mussten in socher Weise besebrieben werden, dass geichartiger Boden zusammengerechnet werden konnte. Zu diesem Zweck wurden bei der Beschreibung CARL MALM STRÖMS's (1926) und OLOF TAMM's (1929) Wadtypen verwendet, wobei jeder Wadtyp teis durch einen bestimmten Podsotyp, teis durch einen bestimmten Bodenvegetationstyp charakterisiert ist. Die Wadtypen, die zur Anwendung kamen, waren die fagenden sechs: V accinium V accinium Eisenpodso Dryopteris Hum uspodso Dryopteris Geranium Geranium Das Resutat der Kartierung und Niveierung iegt in den Karten Abb vor. Bei der Schätzung der Pfanzen, die 1932 in zusammenhängenden Zonen fur 40 % des Areas ausgefuhrt wurde, wurden Kiefern-, Fichten- und Laubbaumpfanzen in verschiedenen Höhenkassen unterschieden, und Probepfanzen wurden nach objektiver Methode zwecks Untersuchung auf Quaität, Ater, Jahrestriebänge usw. entnommen wurde eine besondere Schätzung behufs Feststeung der Streuung (Dispersion) der Fichtenpfanzen auf den Verjungungsfächen ausgefuhrt, wobei r m 2 grosse Patten, innerhab wecher sämtiche Fichtenpfanzen gezäht wurden, in 5 mabstand u ber die Lucken hin abgesteckt wurden. Diagramme uber die Pfanzenverteiung auf die 3 verschiedenen Luckengrössen sind ausgearbeitet warden (siehe Abb. 4-6), und ferner ist eine Berechnung der Durchschnittswerte und der mittieren Feher fur die 40 x 120 m grossen Lucken ausgefuhrt warden (Tabee 7 d), um zu untersuchen, in wechem Abstande vom N-bzw. S-Rande der Nachwuchs sich am reichichsten gestatet hat. Es zeigt sich hierbei, mit einer Sicherheit von etwa dem Zweifachen des mittieren Fehers, dass eine Zone in 2-3 m. Abstand vom Rande sehr ungunstig ist - und näher dem Rande wird sie immer unguristiger-dass aber die Zone in 4-6 mabstand vom Rande des Kahschags eineoptimae Verjungungszone fur die Fichte-darstet wurde auch eine genaue Beschreibung des aten Bestandes, der die Versuchsfächen umgibt, ausgefuhrt, wobei 5 keine Probefächen von 15 x 20m Grösse in dem Bestand angeegt wurden. Diese Untersuchung zeigte, dass der ate Wad auch auf diesen keinen Fächen deutich geschichtet ist, und dass die Schichtung mit einer ziemich ausgeprägten Ungeichatrigkeit zusammenhängt, weshab man behaupten kann, dass der Wad deutichen Pentercharakter hat. Die Probepfanzen. Die Atersbestimmung - die mitteist Untersuchung mit Mikroskop kontroi Iiert warden ist- hat das Ergebnis geiefert, dass praktisch genommen ae Verjungung sowoh des Nadewades wie der Laubbäume nach der Anegung des Versuches 1906 erfogt ist, und dass mehr as 6o% aer Fichtenpfanzen aus dem Samenjahre 1918 herstammen, n ur 6, 6 % dagegen aus fruheren Samenjahren. Daraus kann berechnet werden, dass II-12 Jahre verstrichen sind, bevor der ent-. bösste Boden fur Fichtenverjungung hinreichend empfängich geworden ist. Die Laubbaumpfanzen bestehen zu 95% aus Birke, derrest istespe. Die Birke hat nur in sehr mässigem Umfang sich auf den Lucken eingefunden, die keiner oder geich 40 Meter im Quadrat sind, während sie auf den grässten Kahfächen reichich vorkommt und eine bis zu mehr as normaer M::mnshöhe emporreichende

71 NATURFöRYNGRING I RAHUMUSGRANSKOG 287 Schicht bidet; die mittere Höhe der Fichtenpfanzen ist nur 3,25 dm, wenn vereinzete vorwachsende Individuen, die etwas äter as der Kahschag sind, abgerechnet werden. Die Kiefernpfanzen sind so gering an Zah, dass sie des Interesses entbehren. Sowoh die Fichten- wie die Birkenpfanzen sind eingeteit worden in gute Pfanzen (Quaität r) und nicht entwickungsfähige (Quaität z). In Abb. 3 ist der Verauf des Höhenwachstums mit dem Ater fiir die Fichtenprobepfanzen von Quaität r dargestet, woraus u. a. hervorgeht, dass diese rg Jahre brauchen, um Brusthöhe zu erreichen. Die Zusamme1'steung in Tabee 4 zeigt, dass das Vorkommen schechter Pfanzen weniger mit dem Podsotyp as mit dem Bodenvegetationstyp zusammenhängt, indem der Hundertsatz nicht entwickungsfähiger Fichtenpfanzen niedriger bei den besseren Vegetationstypen ist. Der Podsotyp spiet indessen eine Roe fiir die Verjiingung in der Weise, dass die geoogisch feuchteren Humuspodsoböden friiher mit Fichtenpfanzen versehen worden sind as die trockneren Eisenpodsogebiete. Das Höhenwachstum der Pfanzen ist jedoch raseher auf dem Eisenpodsoboden gewesen as auf den Humuspodsoen. Die Schätzungsresutate. Tabee 6 gibt eine Zusammensteung iiber die Anzah Pfanzen pro Hektar fiir das ganze Versuchsgebiet mit Verteiung. auf Höhenkassen, wobei nur die verschiedenen Bodenkassen auseinandergehaten worden sind. Die Tabeen 7 a, b, c, d geben die Resutate der Dispersionsuntersuchung mitteist keiner Patten von r m 2 Grösse wieder. Hierbei sind jedoch die keinsten Liicken von der Grösse 20 X 20 m nicht untersucht worden, da die Pfanzenanzah dort azu gering war, as dass ein zahenmässiger Ausdruck fiir die Streuung In teresse haben könnte. Die keinste Liickengrösse ist nämich auf diesem Breitengrade azu kein, as dass eine Fichtenverjiingung erhaten werden könnte. Die 30 X 30 m grossen Liicken weisen indessen das beste Verjiingungsresutat auf, während die Pfanzenanzah danach abnimmt, je grösser die kah abgetriebene Liicke gernacht wird (siehe Tabee 7 a). Mit Hife der berechneten mittieren Feher kann der mittere Feher fiir die Differenzen zwischen dem Verjiingungsresutat in Liicken verschiedener Grösse bestimmt werden, und es zeigt sich dabei, dass die Unterschiede as statistisch sicher anzusehen sind. As Resutat der Untersuchungen ergibt sich aso, teis dass die Fäche, die innerhab dieser Gebiete behufs Erhats einer Fichtenverjiingung kah abgetrieben werden muss, grösser as 20 X 20m ist, teis dass auch Liickengrössen, die die Grösse der Mindestiicke nicht zu vie iiberschreiten, ein optimaes Verjiingungsresutat geben. Diese Resutate haten auch einer Detaipriifung stand, wenn mit Hife der Karten (Abb. ro-r6) as geich besebriebene und inbezug auf Neigung und Abstand vom Wadrand gieich geegene Abteiungen in Liicken verschiedener Grösse beziigich des erhatenen Verjiingungsresutats vergichen werden. Bei der Detaipriifung wurden teis die Tabeen 8 und g, teis die Niveaukarten (Abb.ro-r6) verwendet; in gewissen Fäen können vergeichbare Areae nur dadurch erhaten werden, dass keine Teie des Materias aus den geschätzten Fächen herausgenommen werden, in anderen Fäen feht akzeptabes Vergeichsmateria voständig, z. B. deshab, wei die Neigung des Bodens verschieden ist usw. Eine genaue Anayse des verfiigbaren Materias hat indessen- iiber die obenerwähnten Resutate hinaus - fogende Schussfogerungen ziehen assen. Im grossen ganzen ässt sich die Fic:htenverjiingung as wahgeungen bezeichnen, wenn man den nördichen Breitengrad und die bedeutende Höhe iiber dem Meere