Superi mot välfårdssamhället

Transkript

1 PER UNCKEL: Superi mot väfårdssamhäet Btror akohomissbruket på att det är for ätt att {a tag på sprit? Frågan stäs av riksdagsman Ptr Uncke. Han hävdar att det inte kjäper med atr /Orbud. Vi må~ te i stäet finna orsakerna ti dtntmoionea hjäpöshet som atfera drabbas arorh som är roten ti många svårigheter. Den offmtiga maktens vit omfattande ambitioner har deformerat normaa mänskiga reaktioner och forutsättningar for personigt ansvarstagande. Dteder ti sut ti ovija och oformåga att 1jäh bjuda ti. A!a fe och brister öses inte bäst az dm ojjentiga makten. Återge enskida ftånniskor den värdighet som ingen med vett och Uja berövat dem, men som ändåförtvinat i den 'niga offentiga maktens stora famn, skriver Mjattaren. Ett samhäe som bygger på 1)4/mnsvar är mer krävande än dagens, men har orksåforut~ättningar att fostra den unga gtntmtionrn så att ivet får någon mening. Väf<irdssamhäet Sveri~e knakar i fogarna. Ekonomiska bekymmer tränger sig på. Vi tvingas byta kurs Rir att återerövra grunden får den materiea tryggheten och framåtskridandet. Men väfardssamhäet knakar i fogarna också i andra hänseenden. Många människor trivs inte. Särskit gäer detta ungdomar. Sverige är uppenbarigen intt> bra får aa. Kanske är det inte ens bra får fertaet. Ort materiet goda verkar inte räcka får att främja harmoniska människor. Akohoprobemen är ett av många tecken på ett samhäe i oag. De sätt vi hittis vat får att bekämpa missbruket är samtidigt symtomatiska får fårhåandet mean den offentiga makten och de medborgare på vars uppdrag denna makt verkar. Akohomissbruket Akohoforbrukningen vårt and framgår a, fåjande diagram. Bakom statistiken döjer sig ofta djupa tragedier. Och utanfår kurvorna finns aa de som inte statistikerna hittat eer som inte hunnit ti räckigt ångt utfor det suttande panet. Riksdagen brukar ägna akohopoitiken några timmars uppmärksamhet varje år. Då krävs det att "samhäet'" ska ta sitt ansvar får de utsagna. Regt>ringen brukar få i uppdrag att ägga fram ett åtgärdsprogram. En ny utredning ti sätts for att hitta på mera sofistikerade sätt att göra spriten mera svårtigängig. Kanske fårbjuder man snabbvin. Under debattens gång dukar ytterigare någon - fcirmodigen ung - missbrukare under ute på Serges torg. Debatten inne i riksdagshu-

2 50 Konsumtion av spritdrycker, vin och starkö Ut er per inv. 15 Ar och dirover \ Sprit L \. 10. r... --,... -.L' -- ' ~ ' / ; "..... '.. '.k' '~ ~ ~ ~--""" r : '~ in , StarkOI : , ur Rapport 80. Akoho och narkotika -fakta och debatt (CAN) set hade nog inte varit så ätt att fårstå även om hon eer han fått en chans att höra den. Också nykterhetsröresen kräver krafttag av "samhäet". Ett samat poitiskt program får att stävja superiet måste ti. Lördagsstängt på systemet och registrering av aa systemboagets kunder är viktiga insag i ett sådant program. Lösningarna är ika enka som geniaa. Ändå fungerar de inte, viket dagens bekymmer bär a tfår tydiga vittnesbörd om. Vi yckas inte få bukt med missbruket, oavsett vika åtgärder den offentiga makten sätter in. Om denna bistra erfarenhet säger emeertid akohodebatten nästan ingenting. De få som vågar gå mot strömmen beskys får att vija göra svensb foket ti fybutar. Det är något fe på ett samhäe som så ti den grad missfårstår vad det är som håer pi att hända - som tror att det sups och bråka därfår att det är får ätt att få tag på sprit. Krisen gäer mer än ekonomin Den kris som idag syssesätter svensk samhä debatt handar nästan bara om ekonomin. M rätta hävdar de borgeriga partierna i am" het och moderata samingspartiet i synner att Sverige ever över sina tigångar. I särs hög grad gäer detta om den offentiga sekto

3 51 som drar värdefua resurser från de enskida verksamheter utan vika ett fritt och framåtsträvande samhäe inte är möjigt. Sociademokraterna accepterar inte tesen att ckn offentiga sektorn bivit for stor. Åtminstone gör man det inte officiet när det finns så många pipor att skära i vassen genom att söka!t regeringen skuden for de ekonomiska påfrestningar människor idag utsätts for. reaittten vet naturigtvis också sociademokraterna att vi inte kan fortsätta som hittis. Ändå är inte den ekonomiska krisen vårt ands värsta huvudvärk. Sveriges svårigheter igger djupare än så, och på ett pan där sociackmakrater inte ens när de anstränger sig vi eer kan forstå att det är något grundäggande piet med hea väfårdsbygget. Inte minst den unga generation, som saknar andra erfarenheter och referensramar än vad dagens samhäe erbjuder håer på att forsättas i en modöshet och tristess som utgör grogrund för fundamentaa störningar med räckvidd ivet ut. Den sociaistiska anaysen av dagens Sverige innehåer ingenting av ånger eer omprövning. Ångrar man något så inskränker det sig ti att man inte byggt ut den offentiga makten fort nog. Feet är att de s k "kommersiea krafterna" a~ämt kan göra sig gäande. Det är profitörerna som är probemet, hävdar sociademokrater, kommunister och asköns kuturtyckare med en mun. Skaet på de "kommersiea krafterna" är så banat att t o m de som fitigast hänger sig åt det for att forkara a värdens ondska måste höra hur ihåigt det åter. Men som en ursäkt för ytterigare ingripanden från den offentiga maktens sida har det dessvärre vari t tiräckigt också for att övertyga roreträdare for het andra värderingar än dem som kampen mot "kommersiaismen" veat främja. Av dem som inte tror på ett samhäe där den enskide i aa avseenden behöver överhetens vägedning borde man ha rätt att kräva att intresset fyttades från forbud mot snabbviner ti ett forsök att finna orsaken ti den emotionea hjäpöshet som at fera i vårt samhäe kommit att drabbas av. För det är den hjäpösheten som är roten ti de svårigheter som är på väg att bi oss övermäktiga. Dövande offentig makt Probemet idag är inte att sperummet for annat än det som den offentiga makten står for är for stort. Probemet är istäet att den offentiga maktens vitt omfattande ambitioner har deformerat normaa mänskiga reaktioner, skyddsmekanismer och forutsättningar for personigt ansvarstagande och engagemang. Den offentiga maktens väviiga hand dövar. Varfor anstränga sig när någon annan ändå tar ansvaret? Varfor över huvudtaget överväga att göra en extra insats om det ändå inte spear någon ro, om det inte finns några reationer mean vad man gör och åtgärdernas resutat? Who cares? Det är ansvarsösheten som skapar den emotionea torftigheten i dagens svenska samhäe, hjäpösheten och meningsösheten, ti sut också ovijan och oformågan att sjäv bjuda ti. Är det under sådana omständigheter så konstigt att många väjer att fy, ti spriten eer ti den ättkonsumerade forströese som de "kommersiea krafterna" erbjuder? Dagens ungdomar är ett ättfångat byte.

4 52 Men det är att vägra se sanningen och orsakerna att ropa på samhäets ansvar. Hjäpösheten kommer att finna nya uttryck. Vi fårorar aa någonting i en samhäsutvecking som degraderar den enskides personiga ansvar. Men mest av aa fårorar naturigtvis de som bäst behöver andras stöd. Hur är egentigen - får att ta ett exempe från det sociaa området - det samhäe funtat som fostrar sin medborgare så att många av oss tar ånga omvägar runt medmänniskor som har det svårt, bedövade av tron eer vetskapen om att det nog finns någon samhäets bårbärare bakom knuten fårdig att ombesörja den omvårdnad som - som det så vackert brukar heta - är "en demokratisk rättighet"? Föreningsivet Det finns somiga som menar att ösningen på dagens mänskiga kris - om det nu över huvudtaget finns anedning att erkänna att en sådan finns - igger i att med de s k fokröresernas hjäp t>rhjuda en ny och utveckande gemenskap. Det är i och får sig ingen dåig tanke, även om den har drag av att nakas bekymren bakvägen. Men också tör att fårverkiga fokröresegemenskapen ska den offentiga makten engageras. Staten och kommunerna står beredviigt ti fårfogande med at från edarhjäp ti bidrag får preventivmedesuppysning. Och forme effekt ger stödet naturigtvis. Medemskartoteken fys. Aktiviteternas anta ökar. Men engagemanget? Och frimodigheten? Och den äkta gemenskapskänsan? Den offentiga makten håer på att ta kå också på den naturiga och spontana form får mänskig samverkan som ideea organisationer borde utgöra. Gemenskap runt en bidragsansökan är inte någon riktig gemenskap. Ungdomarna super på foreningsokaerna istäet. Who cares? Vävija Att vi tiåtit den offentiga makten att tiväxa som den gjort har naturigtvis många orsaker, av vi ka fera är sjävkara och vämotiveradr. Utan en stark samhäsmakt går det inte heer att utnyttja den mångfad och dynamik som den enskida sektorn rymmer. H otet mot den enskides integritet och sjävkänsa igger in te i dessa vämotiverade krav på offentig verksamhet utan snarare i den i och får sig naturiga men ändå atfor aningsösa tron att aa fe och brister överat i samhäd bäst öses av den offentiga makten. Vi måste våga ita på våra medmänniskor Hur ska vi av människorna kunna begära det ansvarskännande, den hänsyn och den soidaritet som varje samhäe behöver får att kunna fungera, om vi samtidigt fårnedrar dem ge nom att inte titro dem fårmågan att fårstå sitt egrt bästa. Akohoprobemen kan inte ösas om vi tror att det är fårnuftigt att kä av den enskidr ännu mer av den värdighet som var och en id~ redan har får ite av. Hårt uttryckt kanske det t o m är så att vi kastar människor åt akohoen - eer i värsta fa åt narkotikan - genom att fårvägra dem den sjävkänsa som behövs for att upprätthåa en egen identitet. Så bir akohopoitiken och åtskiigt anna av det som den offentiga makten i sin upphöjda vishet fåretar sig i verkigheten direkt kontraproduktivt.

5 53 Positivt sparande Det finns mot den här bakgrunden knappast anedning att bara bekaga de offentiga besparingar som nu nödvändiggörs av ekonomiska skä. Kanske kan dessa besparingar också bi upptakten ti en annan syn på den offentiga maktens uppgift och omfattning. En besparin\sdebatt som än så änge forts i undan- 11\cnde och närmast ursäktande termer skue därmed kunna få en inriktning som konstruktivt kan bidra ti att återge enskida människor dtn värdighet som ingen med vett och vija herövat dem, men som ändå fortvinat i den våviiga offentiga maktens stora famn. Det samhäe som bygger på sjävansvar är kanske ett mera krävande samhäe än dagens. Det begär av famijerna att dessa ska kunna erbjuda den uppväxande generationen trygghet och harmoni. Det begär av forådrarna att dessa ska kunna vara barnen ti vägedning. Och det begär av medmänniskorna att man ska känna soidaritet med varandra - inte därfor att någon samhäsmakt i ag stadgat att det ska vara så, utan därfor att den spontana och naturiga reationen människor emean säger oss att det är rätt och tvingande att hjäpa varandra. Ett sådant sämhäe har forutsättningar att fostra den unga generationen så att ivet får någon mening. Pärmar får årgång 1980 kan rekvireras från Svensk Tidskrifts expedition, te! , eer genom insättning av kronor 30:- på postgiro