STUDIER ÖVER JORDMANsTYPER OCH DERAS FÖRHÅLLANDE TILL MARKENS HYDROLOGI I NORDSVENSKA SKOGS== TERRÄNGER

Transkript

1 Medföjer skogsvårdsföreningens Tidskrift. Häfte STUDIER ÖVER JORDMANsTYPER OCH DERAS FÖRHÅLLANDE TILL MARKENS HYDROLOGI I NORDSVENSKA SKOGS== TERRÄNGER, STUDIEN VBER BODENTYPEN UND IHRE B~ZIEHUNGEN ZU DEN HYDROLOGISCHEN VERHÄLTNISSEN IN NORDSCHWEDISCHEN WALDTERRAINS AV OLOF TAMM MEDDELANDEN FRÅN STATENS SKOGSFöRSöKSANSTALT HÄFTE 26 N:r 2 CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 1931

2 MEDDELANDEN FRÅN STATENS SKOGSFORSOKSANSTALT HÄFTE MITTELUNGEN AUS DER FORSTLICHEN VERSUCHS ANSTALT SCHWEDENS 26. HEFT REPORTS OF THE SWEDISH INSTITUTE OF EXPERIMENT AL FORESTRY N:o 26 BULLETIN DE L'INSTITUT D'EXPERIMENT A TION FORESTIERE DE SUEDE N:o 26 CENTRALTRYCKERIET STOCKHOLM 1932

3 REDAKTÖR: PROFESSOR DR HENRIK HESSELMAN

4 INNEHÅLL: MALMSTRÖM, CARL: Om faran för skogsmarkens försumpning i Norrand. En studie från Kubäcksidens och Rakidens försöksfät... Uber die Gefahr der Versumpfung des Wadbodens in Norrand (Nordschweden) I 2 7. TAMM, OLOF: studier över jordmånstyper och deras förhåande ti markens hydroogi i nordsvenska skogsterränger... I 63 Studien iiber Bodentypen und ihre Beziehungen zu den hydroogischen Verhätnissen in nordschwedischen Wadterrains PETRINI, SvEN: Lanfors beståndet. Ett försök med naturig. beståndsföryngring...: Der Lanforser Bestand. Ein Versuch mit Wagnerhieb und naturicher Verjiingung HESSELMAN, HENRIK: Om kimatets humiditet i vårt and och dess inverkan på mark, vegetation och skog... 5 r 5 Uber die Humidität des Kimas und ihre Einwirkung auf Boden, Vegetation und Wad Redogörese för verksamheten vid Statens skogsförsöksanstat under ar Ig2g. (Bericht iiber die Tätigkeit der Forstichen Versuchsanstat Schwedens im J ahre I Report on the Work of the Swedish Institute of Experimenta Forestry.) Gemensamma angeägenheter av HENRIK HESSELMAN I. skogsavdeningen (Forstiche Abteiung, Farestry division) av HENRIK PETTERSON II. Naturvetenskapiga avdeningen (Naturwissenschaftiche Abteiung, Botanica-Geoogica division) av HENRIK HESSELMAN 56 6 III. skogsentomoogiska avdeningen (Forstentomoogische Abteiung, Entomoogica division) av IvAR TRÄGÅRDH IV. Avdeningen för föryngringsförsök i N ordand (Abteiung fiir die V erjiingungsversuche in Norrand, Division for Afforestation Probems in Norrand) av EnvARD WIBECK Redogörese för verksamheten vid Statens skogsförsöksanstat under år (Bericht iiber die Tätigkeit der Forstichen Versuchsanstat Schwedens iin Jahre Report on the.work of the Swedish Institute of Experimenta Forestry.) Sid.

5 Amän redogörese av HENRIK HEssELMAN I. skogsavdeningen (Forstiche Abteiung, Farestry division) av HENRIK PETTERSON II. Naturvetenskapiga avdeningen (Naturwissenschaftiche Abteiung, Botanica-Geoogica division) av HENRIK HEssELMAN 57 8 III. skogsentomoogiska avdeningen (ForstentomoogischeAbteiung, Entomoogica division) av I VAR TRÄGÅRDH IV. Avdeningen för föryngringsförsök i N arrand (Abteiung fiir die Verjiingungsversuche in Norrand, Division for Afforestation Probems in Norrand) av EDVARD WIBECK

6 ===o=l=o= =F=T=A=M=M===CI STUDIER ÖVER JÖRDMÅNSTYPER OCH DERAS FÖRHÅLLANDE TILL MARKENS HYDROLOGI I NORD SVENSKA SKOGSTERRÄNGER. Förord. Redan I9I2 började jag studera Norrands jordmåner, särskit järnpodsoen, som är den amännaste jordmånstypen i de norrändska s$:ogarna. Då jag år I 9 I 5 bev anstäd vid Statens skogsförsöksanstat fick jag fortsätta och avsuta denna undersökning såso;i ett ed i nämnda instituts arbetsprogram. Den offentiggjordes år I_920 under titen: Markstudier i det nordsvenska barrskogsområdet. Redan f. o. m. I9I 5 hade emeertid chefen för försöksanstatens naturvetenskapiga avdening, professor H. HESSELMAN anmodat mig att även bearbeta de fuktigare jordmånstyper, som spea.stor ro i de mer eer mindre försumpade moränterrängerna och speciet å försöksanstatens för studium av skogsförsumpningen anagda försöksfät i Kubäcksiden, Västerbottens än och Rokiden, Norrbottens än. Det var meningen att även på denna väg nå en ökad beysning av skogsförsumpningsprobemen. Mina undersökningar, som pågått med oika avbrott atsedan I9I5, ha nu nått den omfattning att de kunna framäggas. Deras resutat har des bivit en beysning av försumpningsfrågan, des även en amän, fördjupad kännedom om de mera fuktiga, grundvattenbetonade markernas egenskaper. Tisammans med mina tidigare studier över de torrare markerna ge de en möjighet ti gruppering av de oika marktyper, som möta inom övre Norrand, bortsett från erterrängerna. Härvid måste dock framhåas, att ännu många viktiga frågor kvarstå oösta och att materiaet på många punkter borde varit fyigare. Särskit hade det varit önskvärt, att fera kemiska anayser kunnat utföras. Nå.r framäggarrdet trots at besutades, var det emedan de hittis vunna resutaten dock torde kunna tjäna som grund för kommande forskningar och för vissa åskådningar av betydese för den skogiga praktiken. Det är min angenäma pikt att här få betyga min tacksamhet ti aa. dem som på oika sätt understött mitt arbete. Härvid vänder jag mig I 2. Medde. fr&n Statens Skogsförsöksanstat. Häft. 26.

7 164 OLOF TAMM i första hand ti min chef, professor H. HESSELMAN, som på at sätt har understött mitt arbete under dess fortgång. Han har därvid stät försöksanstatens under hans edning insamade materia av grundvattenståndsobservationer ävensom vissa jordanayser m. m. ti mitt förfogande. De kartor, som upprättades vid försöksfätens anäggning, ha tjänat ti grundva för aa mina arbeten i fät. Docent C. MALMSTRÖM har ämnat mig ovärderig hjäp vid genomdiskuterandet av en mängd probem, varvid resutaten av hans bioogiska och torvgeoogiska undersökningar kunnat sammanstäas med mina pedoogiska resutat. Ti civiingenjör A. BILLBERG och fröken G. LAURENTZ står jag i tacksamhetsskud för utförandet av vissa kemiska anayser. Några anayser ha utförts på fi. dr. O. ARRHENIUS' aboratorium genom ingenjör H. RIEHM. Fröken E. HOGNER och kartredaktör M. LUNDQVIsT på A.-B. Kartografiska institutet ha ämnat mig värdefu hjäp vid utförandet av iustrationsmateriaet. Ti aa de nämnda personerna ber jag få rikta ett varmt tack. Experimentafätet i maj 193 r. OLOF TA1WM.

8 INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid. INLEDNING..., I 67 Kap. 1. Tidigare rön och uppfattningar om sambandet mean nordsvenska (resp. finska) jordmånstyper och markens fuktighetstistånd, -Amänna termer. I70 Kap. 2. Några ~~män~a synpunkter på metodik för markprofistudier i nordsvenska moranomraden... I77 Kap. 3. Arbetsmetoder... I79 Fätmetoder...,... I79 Profiundersökning i fät. Uttagning av jordprov. - Provtagning av grundvatten. - Syrebestämning på grundvattenprov i fätaboratoriet - Järnbestämning - Bestämning av markens surhetsgrad. Laboratorieundersökningar... I 8 I Kemisk anays av jordprov. - Bestämning av jordens surhetsgrad. -Kemisk anays av grundvatten. Beräkning av vittringens kvantitativa resutat... I82 De genom vittringen förändrade skiktens ursprungiga sammansättning. - Anaysernas beräkning. Kap. 4. Beskrivning av Kubäcksidens och Rokidens försöksfät Kubäcksidens försöksfät - Rokidens försöksfät Geoogiska kartor. I84 Kap. 5, De undersökta områdenas jordmånstyper och dessas reationer ti grundvattenståndet..., I 90 Grundvatteniakttageser i oika jordmånstyper... I90 Järnpodso... I9I Amänna egenskaper. - Grundvattenförhåanden. -- Kemisk karakteristik. Järnhumuspodso I98 Amänna egenskaper. - Grundvattenförhåanden. - Kemisk karakteristik. Humuspodso... 20I Amänna kännetecken. - Humuspodso med stark anrikning utan ortsten. - Humuspodso med ortsten. - Humuspodso med svag anrikning i B-horisonten och tunt humustäc~e. - Humuspodso med svag anrikning och mäktigare torv. - Humuspodsoernas kemiska beskaffenhet. Gråbå sumpjordmån... 2I5 Amänna egenskaper. - Grundvattenförhåanden, - Kemisk karakteristik av den gråbå sumpjordmånen, Översikt av de beskrivna jordmånstypernas reationer ti grundvattenståndet Kap. 6.!'farkprofikarto~:. Sambandet mean markprofi och vegetation Omradet a Storm yrt] aen Beskrivning. - Markprofien som kimatindikator. Försöksfätet å Kubäcksiden Beskrivning.- Sambandet mean markprofi och vegetation Försöksfätet i Rokiden...." Beskrivning. - Sambandet mean markprofi och vegetation. Kap. 7. Om vattnets rörese i moränmarken på försöksfätet Moränernas genomsäppighet Inedning. - Vattenståndsmätningar. - Fätobservationer, som beysa moränernas genomsäppighet och vattenföring. - Försök att bestämma moränjordars reativa genomsäppighet i naturig agring. - Försök att direkt bestämma grundvattnets rörese i moräner. --.,. Grundvattnets rörese, beyst av vattenanayser. Den normaa moränmarkens dräneringsförh~anden

9 166 OLOF TAMM Sid. Kap. 8. Om beskaffenheten av oika marktypers grundvatten Amänna synpunkter och anaytiska data Grundvattnets egenskaper i järnpodsoterränger Grundvattnets egenskaper inom on'råden med järnhumuspodso Grundvattnets egenskaper i områden med humuspodso och gråbå sumpjordmån Grundvattnets hat av syre och järn. - Grundvattnets hat av humus och övriga ämnen. Grundvattnets amänna hat av eektroyter I Sammanfattning av grundvattnets kemiska egenskaper i järnpodso- och humuspodsoterränger Kap. 9, Överbick över de jordmånsbidande processerna I. Mekaniska och fysikaiska processer i jordmånsbidningen Mekanisk vittring. Nedsamning av minerapartikar. - Röreser i marken, orsakade av växter och djur. - Uppfrysningsröreser. - Jordfytning. II. Kemiska processer i jordmånsbidningen Humustäckets ro...: Humustäcket och marktemperaturen. - Humustäcket oeh nederbördsvattnet - Humustäcket och markens genomuftning. - Humustäcket som everantör av vittringsagen s. Kemisk vittring r Vittring i A 2 -horisonten. - Vittring i B-horisonten. -Vittring i C-horisonten De i marken vandrande humusämnenas natur De i marken vandrande oorganiska ämnenas natur Anrikning av kooider i markprofiens oika ager Anrikning av humus i minerajorden närmast under humustäcket.- Anrikning av kooider m. m. i B-horisonten. - Anrikning av kooider m. m. i C horisonten. ~ Anrikning av kooider i geyhorisonter. I viken utsträckning äro resutaten av de kemiska markprofiprocesserna bestående? 295 Kap. 1 O. De vunna resut~:ens tiämpnin~ på skogsförsumpningsprobemen och därmed sammanhangande sporsma Den gråbå sumpjordmånens vittnesbörd om försumpningars åder Markprofiens vittnesbörd om försumpningsprocessernas föropp i gränszoner mean fastmark och försumpad mark Kantzoner, där utningen går från f stmarken mot torvmarken. - Kantzoner, där utningen går från torvmarken ti fastmarken. Markprofiens vittnesbörd om försumpningsprocessernas föropp i skogbevuxna suttningar med humuspodso Om ett eventuet hydroogiskt samband mean Degerö stormyr och den inti iggande iden.och om dyika samband i amänhet Om minerajordens ro vid avvattning av torvmarker för skogsbörd I Kap. 11. Om den nordsvenska skogsmarkens fuktighetstyper och deras skogiga betydese 312 Amänna synpunkter på markens fuktighetstistånd Om skogsmarkskarakteristik och betydesen härav Översikt över de hittis urskida fuktighetstyperna r. Skarpmarkspodso Torrmarkspodso. - 3 Friskmarkspodso Järn.humuspodso Humuspodso med stark anrikning utan ortsten.- 6. Humuspodso med ortsten Humuspodso med tunt humustäcke och svag anrikning Brunjord med genomsiande grundvatten i suttningar. - 9 Gråbå sumpjordmån med tunt humustäcke. - ro. Gråbå sumpjordmån eer humuspodso med svag anrikning och mäktig torv. Kap, 12. Profibeskrivningar och tabeer

10 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 167 Inedning. Man kan med ätthet iakttaga att av skogsmark föreigga oika typer med väsentigt oika egenskaper och skogigt värde. Så änge ett ordnat skogsbruk existerat, ha dettas måsmän också varit på det kara med denna sak och i viss mån indeat sina skogar med hänsyn härti. Redan dessförinnan visste den antbefokning, som ur skogen hämtade en mängd nyttigheter, åtskiigt om oika skogsmarkstyper. Aa dessa insikter om skogsmarkens natur grundade sig emeertid ej på ett noggrant studium av sjäva marken utan bott på ett iakttagande av huvuddragen hos densamma, d. v. s. om man hade att göra med sand, era eer pinnmo, samt på observationer a~ den evande vegetatic:men, av vikens frodighet och beskaffenhet i övrigt man drog sina viktigaste sutsatser. De insikter beträffande skogsmarkens egenskaper och skogiga värde, som på det ovan angivna sättet samats under generationer, ha emeertid i rege ej framagts i tryck och ha i varje fa ej ett ti ett systematiserat vetande, som kan användas vid en karäggande undervisning, som omfattar mera än het okaa gebit. A v denna anedning har atjämt ett vetenskapigt studium av skogens marktyper sitt stora berättigande. Det har bivit en reativt sen tids forskning förbehået att. uppdraga de riktinjer, som böra föjas vid ett vetenskapigt studium av marken. Såsom jag redan i inedningen ti mitt tidigare arbete: Markstudier i det nordsvenska barrskogsområdet (1920) framhåit, är det framförat dansken P. E. MOLLER och den ryska markforskareskoan (från och med DOKUTSCHAJEFF) som gett de amänna riktinjerna för en ratione skogsmarksforskning, varvid givetvis samtiga rön inom andra grenar av markäran (av kemisk, bioogisk och geoogisk art) böra användas i den mån de kunna föra ti ökad fördjupning. De kemiska och bioogiska metoderna böra tiämpas på en mark, som redan hänförts ti en viss typ, och denna bör urskijas des med hänsyn ti den geoogiska avagring, som föreigger, des med hänsyn ti den markprofi eer jordmånstyp, som på denna avagring småningom utbidats under infytande av ett visst kimat och en viss vegetation. Efter vetenskapig observation i naturen av marken sjäv hänför man såunda densamma först ti en viss typ, och de finare iakttageser, som man sedan gör med kemiska och bioogiska metoder, få gäa den urskida typen. Man vågar

11 168 OLOF TAMM då i vidsträckt omfattning generaisera dem, ty typen är just resutatet av de kemiska och bioogiska krafternas samspe. På så vis inbesparar en god typindening mycket arbete, järnfört med vad som skue behövas, om man med enbart statistiska detajobservationer angående vissa ke- 12 rniska eer bioogiska egenskaper skue vija kornrna fram ti markens beskaffenhet. För att på ett rationet sätt kornrna framåt i skogsmarkforskningen behöves såunda först en vetenskapig systematisering och karakterisering av de oika rnarktyperna. En marktyp kännetecknas des a v en viss geoogisk avagring, des a v en karakteristisk profi eer jordmån. I geoogien, speciet kvartärgeoogien, har man redan kornmit fram ti en god indening och karakteristik av de geoogiska avagringar, som bida mark. Det fordras därför nu framför at en vetenskapig beav sjäva jord- Fig. 1 0 t J k fi de båda undersökningstrakterna: Kubäcks- mans ypen e er mar pro - iden och Rokiden. en, fattad i den bemärkese, Karte Nordschwedens mit den beiden untersuchten.. Gegenden: Kubäcksiden und Rokiden. SO ovan ang1v1ts, och SO. numera bivit hävdvunnen snart sagt inom aa änders rnarkforskning. Föreiggande arbete vi vara et1 försök att på detta område fördjupa vårt vetande speciet beträffande de i Norrands moräntrakter vaniga rnarktyperna, ti tjänst såvä för kommande forskning som för den praktik, som vi ägga sitt arbete på grundva av en noggrann kännedom om naturen. Patsen för de utförda undersökningarna är Statens skogsförsöksanstats båda försöksfät i Kubäcksiden och Rokiden med omgivningar, vikas geografiska äge framgår av kartan fig. r. - Tid efter annan ha preiminära meddeanden ämnats av oika resutat, som vunnits under un-

12 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 169 dersökningens gång. Om grundvattnets syrehat och röreser har såunda (T AMM 1925 a) offentiggjorts en uppsats. I den naturvetenskapiga beskrivningen över försöksparkerna Kubäcksiden och Svartberget (T AMM och MALMSTRÖM 1926) meddeades en kort beskrivning över de inom området förekommande jordmånstyperna. I en exkursionsedare, utgiven vid Svenska skogsvårdsföreningens och Norrands skogsvårdsförbunds exkursion i Västerbotten 1927, har ytterigare en rad rön meddeats, speciet i samband med frågan om de norrändska skogarnas försumpning (MALMSTRÖM och TAMM 1927) jämte en preiminär jordmånskarta över Kubäcksidens försöksfät. I ett föredrag i Geoogiska Föreningen (T AMM 1928) har ett sammandrag av huvudresutaten meddeats. I en uppsats (TAMM 1928) ha sutigen vissa resutat angående moränmarkernas genomsäppighet och hydroogi bivit berörda och i en annan (1929) vissa huvudresutat angående sambandet mean skogstyper och marktyper i övre Norrand.

13 170 OLOF TAMM Tidigare rön och uppfattningar om sambandet mean nordsvenska (resp. finska) jordmånstyper och markens fuktighetstistånd. Amänna termer. KAP. 1. I en uppsats (I 9 I z) utveckar K. G LINKA den ryska markforskareskoans syn på jordmånsbidningsprocesser och jordmånstyper (markprofityper) inom Nordvästeuropas morängebit. Han framhåer därvid, att de jordmånsbidande processerna därstädes kunna indeas i tvenne huvudsag: podsotypen och sumptypen. Den förstnämnda ger upphov ti oika podsoer, vika han indear i podsoer, bidade under infytande av torv (» anmoorige Podsoböden» ), podsoer med ortsten och podsoer utan ortsten. Vidare inför han i fennoskandisk itteratur för första gången begreppet gey, viket är en av den ryske jordmånsforskaren VYSSOTSKI införd, ur ryskan hämtad term för sådana kemiska utfäningar i marken, vika härröra ur grundvattnet och vika vanigen huvudsakigen bestå av ivigt roströda, amorfa, jordiga partier av järnoxidhydrat. En ingående kassifikation och karakteristik av hithörande företeeser ämnar FROSTERUS i en rad arbeten (I9IZ, I9I3, I9I4 a, I9I4 b, I9Z4) av vika jag här speciet ska uppehåa mig vid det av I9I4 (b), varur nedanstående må refereras: På de mera torra okaerna härskar järn p o d s o, se fig. z. Denna kännetecknas av järnanrikning i rostjorden, medan humusanrikningen är reativt obetydig och ej ger färgpräge åt agret. Under»Moorhumus» (d. v. s. å fuktigare terränger) förekommer humuspodso (fig. 3), som kännetecknas av en stark utfockning av humus- och auminiumföreningar i anrikningsskiktet, som därför äger en mörkbrun eer svart färg. I ager, där grundvattennivån befinner sig, förekomma normat ockrafärgade avsättningar, d. v. s. järnföreningar. FROSTERUS identifierar dem som geybidningar (se ovan) och förkarar deras uppkomst på så sätt att i grundvattnet östa, tvåvärdiga järnsater oxideras av uftens syre inom ett ager, där grundvattnet står i beröring med uften (FROSTERUS s. 70). Han kaar jordmånstypen för grundvattenpodso eer geyjord. I sådana fa, där grundvattnets nivå igger ända upp i minerajordens yta, förekomma enigt FROSTERUS (s. 84), inga utfäningar, utan grundvattnets östa ämnen kvarbiva i uppöst tistånd. Sådana jordmåner kännetecknas därför av bågrå färg iksom underaget, i motsats ti de förutnämnda, vikas färg starkt avviker från underagets. Dyika jord-

14 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 171 måner äga stor utbredning i trakter, som äro rika på myrar och mossar. I dessa med grundvatten mättade jordar har under humusagret ingen Fig. 2. Fig. 3. Teckningar av O. Tamm. Norma järnpodso (friskmarkspodso) i granskog av Vacciniumryp på morän A,: råhumus, A2: bekjord, B: rostjord, C: oförändrad morän. Normaer Eisenpodso in Fichtenwad mit Vacciniunz myritus auf Moräne. Humuspodso i starrkärr på sand. Samma profi som i fig. 21. Vegetationen kunde även ha varit en fuktig skogsvegetation eer mosse. Az: torv, A2: humös bekjord, B: svart anrikningshorisont, C: sand. Anrikningen är ganska stark. Humusporso in Seggensumpf auf Sand. Dassebe Profi wie Fig. 21. Die Anreicherung ist ziemich stark..egentig podsoering förekommit. Jordprofien förefaer att icke hava undergått någon förändring, utgången vare sig uppifrån eer nedifrån. Denna jordmån kaar FROSTERUS >>echter Grundwasserboden» eer ren grundvattenjord (fig. 4). Men om grundvattennivån i en sådan av nå-

15 172 OLOF TAMM gon anedning förändrar sig och sjunker, inträder en geybidning och vi få en övergång ti äkta gey-jordar. FROSTERUS har med andra ord kassificerat markprofierna i finska morän- och sandområden i trenne huvudtyper, kännetecknade av oika fuktighetsförhåanden: Järnporso med reativt djupt grundvattenstånd, humusporso med högt grundvattenstånd, som dock ej når minerajordens yta, och ren grundvattensjord med mycket högt grundvattenstånd, som praktiskt taget atid når upp ti minerajordens yta. I mitt arbete av år 1920 uppdeade jag järnporsoen i oika variani ter, vika stå i direkt samband med c 2 markens amänna fuktighetstistånd. Enär grundvattnet i järnporsoen står ågt, beror markfuktigheten ej så mycket av detta som av jordens Fig. 4. Teckning av, O. Tamm. Gråbå sumpjordmån med tunt humustäcke å tunn morän ovan hä. Granskog me'd Dryopterts Lin egen vattenkvarhåande kraft, viken sammanhänger med haten finkorniga nmana och vitmossor. Ar : fuktig, torvartad råhumus. Cr: övergångsskikt C2 : morän. Ett anta stenar ha frusit upp. Profien överensstämmer med FROSTERUS' >ren grund v a ttenj ord>. Graubauer Sumpfboden mit dunner Humusdecke in Fichtenwad mit Dryojters Lmueana und Sj;hagna aufmoräne, die auf Gneiss ruht. Etwas Gesteinsgeschiebe ist durch Frostbewegung gehoben. Das Profi stimmt mit dem echten Grundwasserboden» (FROSTERUS) iiberein. beståndsdear och kooider. Därjämte spea naturigtvis i hög grad kimat och exposition, vegetation och humustäcke en ro, aa dessa företeeser växeverka med varandra och eda de jordmånsbidande processerna i en viss riktning, som tager sig uttryck i markprofiens utseende. Den torraste järnpodsovarianten, som jag 1920 benämnde avpodso, kännetecknas. av I -2 cm mäktig ös, smuig råhumus och genomsnittigt endast 2-3 cm mäktig bekjord. En mäktig, fastän föga utprägad rostjord förefinnes, som ej skijer sig starkt från det ikaedes något rostfärgade underaget. Detta utgöres så gott som atid av genomsäppig sand eer rustensgrus med djupt grundvattenstånd, i enstaka fa morän i mycket torrt äge, t. ex. i syduten inti toppen av en kue. För denna variant föresås här i stäet termen skarpmarkspodso (fig. 5), då den nära ansuter sig ti den markfuktighetsgrad, som av våra skogsmän av åder benämnts skarp. En något mindre torr variant av järnpodsoen, för viken härmed föresås benämningen torrmarkspadso (fig. 6), har en tunn råhumus, som

16 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 173 dock vanigen är något mäktigare än i den skarpa varianten och därför förmår producera mera av ösiga humusämnen. Bekjordens medemäktighet är 4-8 cm (inom övre Norrand), den är gråvit och vä utprägad. Fig. 5. Fig. 6. Fig. 5. Skarpmarkspodso i avrik taskog av extrem typ utan gran och björk och med obetydigt av mossor i markvegetationen. Mäktig ävsand. Ar: smuig råhumus. Az: bekjord. B: rostjord, mäktig men obestämd. C: Sand.. Sehr troekener Eisenpodso in fechtenreichem Kiefernwad auf mächtigem Sand. Fig. 6. Torrmarkspadso i avrik taskog med gran- och björkinbandning på morän. I markvegetationen finnas avsevärda mängder mossor. Ar: råhumus. Az: bekjord. B: rostjord, överst ganska utprägad, förtonar nedåt. C: morän. Troekener Eisenpodso in fechtenreichem Kiefernwad mit etwas Fichten und Birken auf Moräne. Rostjorden är kart roströdgu och tydig och skijer sig vä från underaget. Stundom kan den vara utbidad som en just rostfärgad ortsten. Dess mäktighet är varierande, vanigen 5-20 cm. Underaget är merendes morän, men även sand, mo eer grov mjäa. På de senare båda jordarterna är ej säan porsoprofien mer eer mindre förstörd eer ofu-

17 174 OLOF TAMM gången på grund av uppfrysningsröreser i markytan. Denna har då vanigen en typisk, ätt igenkännbar, knottrig struktur. Denna struktur samt jordartens finkorniga beskaffenhet förhindrar en förväxing med skarpmarkspodsoen, viken förväxing ejest kan igga nära ti hands på grund av bekjordens ringa mäktighet å fäckar, där den tidigare förstörts genom uppfrysning. Torrmarkspadsoen är i aa avseenden en meanform mean skarpmarkspodsoen och friskmarkspodsoen (se nedan). Den tredje järnpodsovarianten må i konsekvens med de föregående benämnas friskmarkspodso (fig. 2). Humustäcket är en utprägad råhumus av 4-10 cm:s genomsnittig mäktighet. Endast efter en reativt nyigen timad skogsbrand pägar det kunna vara tunnare. Bekjorden är gråvit, vä utprägad, varierande i mäktighet men med en typisk medemäktighet av I I-I 3 cm (inom övre Norrand). Underaget är morän, sand (den senare i reativt fuktiga ägen), mo eer grov mjäa. I detta sammanhang må påpekas, att podsoeringen tyckes vara över huvud taget svagare i Medepad och östra Jämtand och dear av Häsingand-Gästrikand, än i det övriga Norrand. Inom dessa andsdear bir bekjorden i de friska järnpodsomarkerna ferstädes ej mer än 7-8 cm i genomsnitt, och man kan troigen ej urskija mer än tvenne typer, skarpmarkspodsoen och friskmarkspodsoen. Den mäktigaste bekjorden är ~tid ti finnandes i granbevuxna marker. Genom observationer i dessa kan man ätt se, om en trakt har genomgående svag podsoering eer ej. Amänna termer. År I929 har av en av Nordiska jordbruksforskares förening tisatt kommitte för utarbetande av en skandinavisk indening och nomenkatur för jordarter och jordmåner avgivit sitt sutbetänkande. Härvid ha de naturiga jordmånstyperna kassificerats efter genetiska principer av FROSTERUS och TAMM (I929). Detta kassifikationsschema är tänkt såsom en amän grovindening av Fennoskandias oika jordmånstyper, i viket en naturiakttagare viken som hest ska kunna inpassa en funnen jordmånstyp. För den ingående anays av nordsvenska.jordmåner, som jag utfört, räcker emeertid denna indening ej atid ti. Exempevis täckas de beskrivna varianterna av järnpodsoen ej adees av definitionerna på järnpodso med oika podsoeringsgrad, som förefinnas i schemat, viket även innefattar svagt podsoerade jordar i Meansverige och södra Finand, vika ha annan bioogisk vaör än mina nordsvenska typer. Jag nödgas av dessa skä i det föjande därför devis arbeta med egna varianter, uppstäda för den region det närmast gäer. Huvudtyperna järnpodso och humuspodso ha i det angivna schemat definierats i enighet med FROSTERUS, och jag kommer att i det föjande använda dem i samma mening. För att beteckna de oika ager, som kunna urskijas i en markprofi

18 STUDIER ÖVER JORDJVIÅNSTYPER 175 och som uppkommit ti föjd av de jordmånsbidande processernas inverkan, ska i det föjande användas den ryska markforskareskoans numera internationet hävdvunna beteckningssätt, viket här närmare må något kargöras. Med Ar förstås humustäcket, som i föreiggande fa antingen utgöres av råhumus eer torv. Med Az (i järnpodso bekjord) förstås det därunder iggande skiktet, om detsamma är av de jordmånsbidande processerna urakat. Vid behov kan detta skikt uppdeas i Az, A3 o. s: v. Med B förstås den under urakningshorisonten (Ar o. Az) oftast befintiga anrikningshorisonten (i järnpodso rostjord), viken mottagit en de substans från A-horisonten förmedest det nedsipprande nederbördsvattnet. Vid behov kan B uppdeas i Er, Bz, B 3 o. s. v. Om skiktet i fråga är förhårdnat, benämnes detsamma ortsten eer med en i N arrand vanig fokbenämning s k e n h ä 11 a. Med C förstås underaget eer den geoogiska avagring, som har varit substrat för jordmånsbidningen och som i vissa fa kan uppdeas i Cr, Cz o. s. v. Med G (Gr, Gz o. s. v.), förstås sutigen den stundom förekommande geyhorisonten, d. v. s. ett ager, där kemiska avsättningar ur grundvattnet förekomma. De undersökta områdenas markprofier kunna hänföras ti någon av föjande huvudtyper: järnpodso, humuspodso, gråbå sumpjordmån (jfr ovan), varti må fogas ännu en: järnhumuspodso, som i aa avseenden står mean järnpodsoen och humuspodsoen med drag ånade ifrån dem båda. Järnpodsoen kännetecknas av humustäck~ (Ar), bekjord (Az), en av järnföreningar färgad och därför rostgu ti roströd eer rostbrun rostjord (B) samt underag. Järnhumuspodsoen skijer sig från järnpodsoen däri, att utom järnföreningar humusämnen börja uppträda som färgande eement i B-horisonten eer rostjorden, som vanigen har en övre, svartbrun zon (Er). Därti förekommer atid en geyhorisont. Humuspodsoen kännetecknas av ett humustäcke, mer eer mindre torvartat (Ar), en urakad Az-horisont, som stundom kan vara rik på utfäda humuskooider, en B-horisont, som har brun ti svart färg av utfäda humusämnen. Geyhorisont förekommer ofta men ej atid. Den gråbå sumpjordmånen är samma jordmånstyp som av mig tidigare benämnts opodsoerad sumpjordmån (TAMM och MALMSTRÖM 1927) och överensstämmer i princip med FROSTERUS' ren grundvattenjord (FROSTERUS o. TAMM 1929). Vad beträffar min första benämning, så är den fuständigt adekvat, där den först användes, nämigen på försöksfätet i Kubäcksiden. Det fordras emeertid en ingående kemisk anays för att konstatera att marken verkigen är opodsoerad, ty det finnes fa, då en gamma podsovittring bivit för ögat osynig (jfr härom s. 295). Med hänsyn härti är min nuvarande benämning att föredraga.. Vad beträffar FROSTERUS' term: ren grundvattenjord, så överenskoms vid upp-.

19 176 OLOF TAMM görande av det nämnda schemat, att gränsen mean torvjordar och minerajordar skue sättas vid en torvmäktighet av 30 cm, en ur praktisk synpunkt mycket ämpig avgränsning av ifrågavarande jordmåner. Enigt detta system ska då en ren grundvattenjord, i fa dess torvtäcke överstiger 30 cm i mäktighet, hänföras ti torvjordarna. För mig har detta emeertid ej varit praktiskt, enär det gät att granska just torvagrens underag för att där träffa spår av podsoeringsprocesser, oberoende av torvmäktigheten: Med gråbå sumpjordmån förstår jag därför het amänt en jordmån, som består av ett humusager (vanigen torv, stundom torvartad råhumus), viket viar på gråbå morän eer sand, där inga jordmånshorisonter kunna urskijas. Mean torven och dess underag finnes dock ett 5-r 5 cm mäktigt, något humöst övergångsskikt, vars humushat snabbt avtager nedåt. händese torven är mindre än 30 cm mäktig är den gråbå sumpjordmånen såedes precis detsamma som»ren grundvattenjord». I rege är torven i gråbå sumpjordmån mer än 30 cm mäktig. Även humuspodsoer finnas, som ha ett torvtäcke av över 30 cm:s mäktighet. Samtidigt ha de oftast en mycket svagt utveckad B-horisont. De komma i detta fa att i det föjande behandas som en särskid variant: humuspodso med mäktig torv och svag anrikning. I undantagsfa förekommer även humuspodso med torv, som är mäktigare än 30 cm, i förening med starkt utbidad B-horisont i form av mörk ortsten. Sådana profier höra genetiskt nära samman med humuspodsoer med ortsten och tunnare torv och ha av mig ej bivit åtskida från dessa. Geybidningar definieras enigt FROSTERUS och TAMM (1929) som kemiska fjärrfåningar, vika betona de markager, där grundvattnets yta befinner sig, d. v. s. åstadkomma den s. k. geyhorisonten. De vanigaste och synigaste grundvattenavsättningarna i morän- och sandområden bestå av järnockra (imonit). I moräner och finkorniga jordarter över huvud taget är denna oftast avsatt i strimmor, som tyckas vara mer eer mindre vertikat orienterade i ansutning ti gama rotkanaer och sprickor. I sand päga r imaniten vara mera jämnt fördead och ger stundom anedning ti förhårdnade ager, gey-ortstenar (se FROSTERUS 1914, s. 74, TAMM 1920, s. 2ro). Geyhorisonter kunna uppträda i viken som hest av de ovan nämnda jordmånstyperna at ifrån järnpodso ti gråbå sumpjordmån. Jag har ej urskijt några särskida gey-jordar, ehuru på några stäen geybidningen varit av den omfattning, och andra processer så trätt tibaka, att detta kunde ha varit berättigat (ex. profi r 5 och r6, kap. 12). I fråga om amänna termer: jord, jordart, jordmån, mark och humus föjer jag HESSELMANS terminoogi (HESSELMAN 1926, s. 205), viken

20 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 177 överensstämmer i stort sett rne.d den å sid. 174 angivna kornmittens (EK STRÖM 1929, s. 4). I fråga om förna, humusämnen, hurnustäcke, förrnutningsskikt, humusämnesskikt och råhumus använder jag HESSELMANS (L c.) definitioner, beträffande torv och dytorv använder jag MALMSTRÖMs (MALMSTRÖM 1928, s ). Med undergrund förstår jag i enighet med kornmitten (se EKsTRÖM L c.) den under jordmånen iggande, oförändrade jordarten. KAP. 2. Några amänna synpunkter på metodik för markprofistudier i nordsvenska moränområden. Nordsveriges jordarter äro geoogiskt sett av ganska ung åder. Man kan i enighet med DE GEERs och hans efterföjares kronoogiska undersökningar räkna med att en tid av 8 ooo ti 9 ooo år har förfutit, sedan den stora skandinaviska inandsisen bortsmäte från övre Norrand. Vid denna tidpunkt bestodo de grövre jordarterna, såsom moränerna, av praktiskt taget ovittrade krossprodukter av berggrunden, enär den tidigare (tertiära) vittringssk~rpan hade av isen.. transporterats söderut, ut över andets gränser. Den vittring, som sedan försiggått i marken, har huvudsakigen gjort sig märkbar i de översta agren, atså i jordrnånshorisonten, medan de undre atjämt ha bibehåit sin från berggrunden nedärvda kemiska sammansättning (TAMM 1920, s. 75, 86); endast de finaste erpartikarna antyda en. vittring oberoende av den, som försiggått i jordrnånshorisonten. Man kan av denna anedning, så änge man håer sig ti reativt grovkorniga avagringar, betrakta de undre agren såsom bestående av ovittrade bergartsrninera, medan de övre bestå av en bandning av sådana med vittringsprodukter. Jordmånsbidningen i Nordsverige eder så gott som atid ti uppkornsten av podsoer. Kimatet är ett podsokirnat. Podsoeringen innebär, att markmineraen vid vittringen undergå en fuständig uppösning, som tack vare den höga surhetsgraden är ganska intensiv (se kap. 9 samt TAMM 1920, s. 125). En god de av de kooida vittringsprodukterna kornrna ti avsättning i vissa undre skikt i rnarkprofien, medan de frigjorda baserna nästan het försvinna med det genomrinnande vattnet. Det bidas bott i mycket obetydig grad med baser mättade, absorberande kompex, s. k. zeoitiska kompex, vika däremot karakterisera jordarna i varmare och torrare kimat. Markens amänna fattigdorn på baser beyses av den starkt sura reaktionen (PH 3,5-5, se kap. 12) samt av den synnerigen ringa eektroythaten i grundvattnet (se kap. 8). De norrändska skogsjordarna på morän- och sandgrund kräva ti föjd av sina ovan berörda egendomigheter andra anaysmetoder än åkerjordar

21 178 OLOF TAMM i sydigare uftstreck Detsamma gäer ä,ven många andra, reativt fattiga jordar såsom de danska hedjordarna m. f. Den i den föjande framstäningen givna kemiska bearbetningen. skijer sig därför i många avseenden från vad som i andra änder är brukigt. Moderna och i många avseenden utmärkta anaysmetoder för vetenskapig.undersökning av jordprov ha utarbetats av ryssen GEDROIZ ( 1926, 1929). När jag såunda icke har tiämpat hans speciea metoder eer andra. iknande på mina markprofier, tarvar detta en särskid motivering. GEDROIZ studerar särskit det s. k absorberande (zeoitiska) kompexet i jorden och de absorberade kationerna: Ca, Mg, K, Na och H. Jorden extraheras med femprocentig kaiumhydroxidösning, varvid de mineraa huvudbeståndsdearna i det absorberande kompexet A203 och Si02 gå i ösning och bestämmas. I ett annat prov bestämmes genom extraktion med absout neutra ammoniumkoridösning de absorberade meta-kationerna. och i ett tredje genom extraktion med bariumkoridösning de absorberade vätejonerna. Metoden är utarbetad vid undersökning av sådana jordar, som äro rika på mättade, s. k zeoitiska kompex, särskit har den använts på ryska tschernosemjordar. Man har änge vetat, att vaniga siikatminera, såsom fätspater, vid behanding med neutraa satösningar visa icke obetydigt basutbyte. Jag erhö exempevis i försök med oigokas från Ytterby, som puveriserades i en agatmorte, des obetydigt, des så fint som möjigt, vid extraktion av ro gram med 40 kbcm 10-procentig korammoniumösning i ösning resp. o, o 73 och o, r 3 6 % Ca O, räknat i procent av mineraets vikt. Detta motsvarar c:a 2 resp. 4 % av fätspatens kakhat, såedes as ej obetydiga mängder. I en jord, som i ikhet med svenska moränjordar är rik på friska fätspater och andra siikatminera, vika devis puveriserats mekaniskt ti fina kornstorekar, och viken samtidigt är fattig på absorberade basiska kationer, kommer mineraens eget basutbyte med neutraa satösningar spea roen av en ganska ödesdiger fekäa vid bestämning av absorberade baser enigt GEDROIZ metod. Detta är skäet varför jag ej använt denna eer iknande. Beträffande bestämningen av sjäva konstituenterna i det absorberande kooidkompexet är min egen s. k oxaatmetod (TAMM 1922) att föredraga framför GEDROIZ' extraktion med akai, när det gäer jordar av den typ, som.det här är fråga om, och har därför kommif ti användning. Principen för oxaatmetoden är föjande: ett jordprov extraheras med en ösning av surt ammoniumoxaat, bandat med neutrat ammoniumoxaat, viken ösning har ett PH av 3,z-3.3 Härvid uppsutes hea kompexet, auminiumhydroxid och ferrihydroxid (resp. humat) och kisesyra gå i ösning. Av kisesyra öses ika mycket som av utspädda akaier och samtidigt sönderdeas markmineraen bott

22 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 179 obetydigt. Metoden har av mig underkastats en förnyad granskning. som snarast ska offentiggöras. Vad sutigen beträffar bestämning av de absorberade vätejonerna enigt GEDROIZ, så är detta givetvis en undersökning av stor betydese. Det har emeertid ej ingått i panen för mitt arbete att utföra en mer ingående utredning av markens surhetstistånd, viken fråga samtidigt bearbetats av professor HESSELMAN ( I926). Jag har därför ej heer gjort några anayser för bestämning av de absorberade vätejonerna utan har endast utfört enka PH-bestämningar å prov från oika skikt i de profier, som undersökts. Sådana enstaka bestämningar ha, såsom nyigen STE BUTT i ansutning ti WIEGNER (STEBUTT I930, s. 248) framhåit, föga värde vid ett vetenskapigt studium av markens surhetstistånd, medan de ur praktisk synpunkt kunna vara viktiga. Jag har emeertid ej strävat efter annat än att uppnå en grov orientering i markens surhetsgrad i ansutning ti de övriga kemiska bestämningarna. KAP. 3 Arbetsmetoder i fät och på aboratorium. r Fätmetoder. Profiundersökning i fät. Uttagning av jordprov. Profier upptogos på ämpiga punkter i början ti c:a I meters djup. Detta djup visade sig i en de fa vara tiräckigt, i andra adees för itet. Senare ha därför en mängd profier upptagits ti 2 och 3 meters djup. Genom dessa studier kunde småningom markprofierna indeas i typer, vika jag ärde mig att i de ara festa fa säkert faststäa genom grävning ti c:a 40 cm:s djup och borrning med spira-jordborr ti ytterigare c:a 40 cm:s djup. Aa anaysprov insamades emeertid i grävda profier. Med hjäp av en stickborr sökte jag i den mån det var möjigt att konstatera häens nivå, viket i amänhet yckas, om den igger inom I m:s djup. Anaysprov uttogos städse med tanke på att de skue i möjigaste mån vara representativa för ett visst individuet skikt i markprofien. I amänhet har jag sökt att med en bredbadig kniv uttaga vertikaa peare genom skiktet. Stundom ha överagrande skikt avägsnats och så har med kniven skiktet avskaats inom en bestämd iten yta inti sin undre gräns. Eftersom gränserna mean de oika horisonterna i en markprofi ofta äro oskarpa, så vidåder atid ett visst subjektivt moment provtagx Av vissa dear av detta kapite ämnas här endast ett sammandrag, medan en utförig behanding ingår i den tyska framstäningen, sid Medde. frå1t Statens Sko~.iförsöksanstat. Häft. 26.

23 180 OLOF TAMM ningen i fät. I amänhet har provens storek varit o, 5--1 kg. Stundom kan man ej få annat än små kvantiteter, när skikten äro het tunna. Där så var möjigt, antecknades grundvattennivåns äge i profien. Provtagning av grundvatten. Detta skedde med hjäp av en mässingssond (1,5-2 m ång, 4 mm:s inre diameter) och en iten kvicksiverpump på sätt som jag tidigare (1925) utförigt beskrivit. Vattenprovens voym var i amänhet 35 kbcm utoin i några fa, då 500 kbcm:s prov för utförigare anays' uppsögos. De små faskorna fydes ända upp, så att ingen uftbåsa bidades under proppen. Anaysen gjordes omedebart, inom minuter sedan provet insamats. De stora proven anayserades på aboratoriet i Experimentafätet. Syrebestämning på grundvattensprov i fätaboratoriet. Syrehaten bestämdes enigt WINKLERS metod medest mangankorur, jodkaiumhatig natronut, satsyra och titrering med tiosufat. Därvid användes en byrett, indead i femtiondedes kbcm. Metodens noggrannhet under de givna betingeserna har av mig utförigt beskrivits tidigare 1 (1925 a, s. 4-8). Järnbestämning. Fem kbcm av vattenprovet prövades först med en droppe NazS-ösning (en. WINKLER). En hat av Feu-joner ger sig därvid tikänna genom hastig brunfärgning av vätskan, viken färgning försvinner vid tisats av vinsyra. Av färgningens intensitet kan man bedöma, om vattnet är järnrikt eer järnfattigt. För att bestämma järnhaten kvantitativt gjordes kaorimetrisk bestämning med rodankaium enigt en metod, vars princip är beskriven av LUNGE-BERL (1921, s ). En för fätmässig undersökning ämpig form av metoden utarbetades, varjämte en kritisk granskning av de eventuea fe, som kunde förorsakas av närvarande mängder minerasam och humus, utfördes. Resutatet bev, att metoden är ämpig för massundersökning och att den även vid närvaro av stora mängder minerasam och humusmängder är en god skattningsmetod, som med förde kan användas på vatten med en järnhat av o,ooor-o,ozo gr FeO per. Om ett vattenprov är järnrikare än vad som motsvarar o,ozo gr per, måste detsamma utspädas med järnfritt vatten före undersökningen. 2 Bestämning av markens surhetsgrad. Härvid användes den av KORN angivna kaorimetriska metoden. ]orden uppsammas i vatten och bandas med bariumsufat och indikatorösning. På ett par minuter bidar det sig ett kart vätskeskikt, vars färg bestämmes. Resutaten må ej betraktas annat än som grova bestämningar. I min uppsats av 1925 anges att vid anayserna manganosufat kommit ti användning I i stäet för mangankorur. Detta är emeertid beroende pi't ett skrivfe. Det senare satet har städse använts i enighet med föreskrifterna för metoden. 2 Metodiken är utförigt behandad i den tyska framstäningen.

24 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 181 Laboratorieundersökningar. Kemisk anays av jord prov. De ti aboratoriet anända jordproven ufttorkades,. siktades därefter genom ett mässingstrådnät med 2 mm:s maskor, varvid det som stannade på sikten benämndes grovmaterial Endast det som gick igenom, finmateriaet, användes för anaysen. Procenten av oika ämnen anges sedan genomgående i förhåande ti ufttorkat finmateria, varjämte procenten finmateria av hea provet bifogas. Humushaten har bestämts genom förbränningsanays enigt en av VE STERBERG angiven metod (se TAMM 1917), varjämte provets viktförust genom upphettning ti svag rödgödgning bestämdes. Skinaden mean gödgningsförusten och humushaten har benämnts vatten, men är naturigtvis en osäker storhet. Humushaten fås nämigen genom mutipikation av den funna kosyrehaten med faktorn 0,4 7 r, viken endast approximativt är riktig. Dessutom kunna vid gödning vissa minerabeståndsdear (tvåvärdigt järn) upptaga något syre och därigenom öka i vikt. Kvävehaten har bestämts i ett mindre anta prov medest KJELDAHLS metod. Vid bestämning av SiOz, TiOz, Az03, Fez03, MgO, CaO, NazO, KzO, PzOs ha endast kända, beprövade metoder kommit ti användning. HILLE BRANDs (r916) föreskrifter ha därvid varit vägedande. Järnet har eineertid endast bestämts som Fez03, på grund av de svårigheter, som äro förknippade med bestämning av tvåvärdigt järn vid närvaro av humusämnen. De erhåna siffrorna för Fez03 gäa därför summan FeO + Fez03, beräknad som Fez03. De i kooidat tistånd utfockade mängderna av Az03, Fez03 och SiOz ha bestämts medest oxaatmetoden (TAMM 1922). Härvid må påpekas, att av kisesyra erhåes ika mycket som medest utspädda akaier (TAMM 1922, s. 400), samt att ingen kisesyra utöses med utspädda akaier i den med oxaatösning först extraherade jorden. På i11itiativ av fi. d:r O. ARRHENIDs har i jordproven den citronsyreösiga fosforsyran bestämts, d. v. s. den mängd fosforsyra som går i ösning vid provets skakning 48 timmar med en tvåprocentig citronsyreösning. Bestämningar av jordens surhetsgrad. Å de ufttorkade anaysproven har PH-taet bestämts medest kinhydronmetoden av fröken G. LAU RENTZ. Därjämte har jag å samma prov utfört kaorimetrisk PH-bestämning enigt KÖHN (se sid. 180). Resutaten av de båda metoderna stämma mycket vä överens. Emeertid måste det anmärkas att proven agrats många år innan PH-bestämningarna utfördes. Av denna anedning har jag, som ovan nämnts, gjort några kaorimetriska bestämningar i fät i oika profityper. Resutatet avviker icke mycket från bestämningarna

25 182 OLOF TAMM på de gama proven, men naturigtvis få såvä de ena som de andra endast betraktas såsom grovt orienterande. Kemisk anays av grundvatten. Härvid bestämdes avdunstningsåterstoden och dennas viktförust vid försiktig gödgning. Differensen benämndes organiska ämnen. Därti bestämdes vattnets syreförbrukning genom oxidation med kaiumpermanganat i sur ösning (metod, se LUNGE BERL, II s. 498, 1921). Si02, Az03, Fe203, CaO bestämdes med samma metoder som i fråga om jordproven. Magnesium har bestämts medest kvicksiveroxidmetoden, varefter akaierna erhöos genom vägning av koriderna och avskijande av kaium såsom koropatinat. Beräkning av vittringens kvantitativa resutat. De genom vittringen förändrade jordmånsskiktens ursprungiga sammansättning. Tidigare (1920, kap. 2) har jag visat, att moräner och sandjordar, som äro opåverkade av jordmånsbidningen, ha en ytterst ikformig sammansättning i nordsvenska urbergstrakter. Detta bestyrkes i hög grad av det i kap. 12 av denna avhanding återgivna anaysmateriaet, varav en betydande de är anayser av ovittrade moränskikt. I fråga om de markprofier, som behandats i detta arbete, har jag därför städse utgått från att de av jordmånsbidningen förändrade skikten en gång haft underagets sammansättning. Då en stor de av profierna äro beägna inom ett mycket begränsat område på Kubäcksiden, har jag ej ansett det vara nödvändigt att ifråga om dessa underkasta underaget anays i varje speciet fa. Jag har i stäet av tvenne moränanayser från försöksfatet i Kubäcksiden, vika stämma vä överens med varandra (anays 37 från profi 8 och anays 57 från profi 13, se kap. 12), bidat ett medeta, som jag i det föjande benämner Kubäcksidens standardmoränsammansättning, och som jag använder i fråga om aa de profier från Kubäcksiden, där underaget ej underkastats särskid anays. Anaysernas beräkning. Först har sammansättningen hos provets s. k. minerakomponent beräknats genom att från anaysen subtrahera de funna procenttaen för humus, vatten och kooider (Si02, Az 0 3 och Fe2 0 3). Resten är då minerakomponenten, vars procentiska sammansättning uträknats. Härefter har minerakomponentens kvartshat beräknats på föjande sätt: Haten av kaium och natrium räknas såsom kai-, resp. natronfatspat. Fosforsyrehaten, om den yar bestämd (i jordarterna från Kubäcksiden är den totaa fosforsyrehaten amänt synnerigen åg, o,ox-o,o4 %, och bestämdes därför vanigen ej), räknas som apatit. Resterande mängder av auminium och kacium jämte haten av järn och magnesium räknas härefter såsom ortosiikat, varvid en tredjede av järnet

26 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 183 antages befinna sig i trevärdig form och två tredjedear i tvåvärdig. Den kisesyra, som åtgå'r ti såvä fätspater som övriga siikat, drages från den funna kisesyremängden, varvid resten är kvarts. Under antagande av att kvartsen håit sig intakt vid vittringen, är det nu en enke räkneoperation att uträkna de bortförda mängderna av oika ämnen i ett jordprov, som undergått vittring. Tabe I visar en sådan beräkning. Tab. I, Beräkning av de utösta mängderna av oika ämnen ur en bekjord, d. v. s. en A Horisont. (An. 35, profi 8, sid. 334.) Berechnung der bei der Verwitterung ausgeaugten Mengen verschiedener Stoffe in einem A. Horizont. Bekjordens minerakompo- Differenser, nent,beräknad d. v. s. genom Bekjordens Underagets i % av ur- vittringen bortmiperakom- minerakom- sprung. befint förda mängder Vittringsponent ponent ig mängd oika ämnen grad Die Minera- Die Minera- Die Minera kompa- Differenzen, d. h. V erwitterungskompeneute des komponente des n en te des Az-Hori- durch die Verwitte- grad Az-Horizonts C-Horizonts zonts, in Prozenten rung ausgeaugte der urspriingich Mengen verschievorhandenen Men- dener Stoffe gen verschiedener Stoffe berechnet SiO... 79,54% 75,30% 6g,w% 6,rg% I7,sr % TiO. o,5 0 14I 0,45 (- o,o4) -- A ,54 I3,23 10,o3 3, o 24,4 Fe203 0,88 2,26 0,77 I,49 65,9 MgO... 0,22 0,82 o,rg 0,63 76,8 CaO... I I,42 2,28 I,24 I,o4 45,6 Na.o... 2,6g 2,s5 2,34 0,51 I7,g 3,19 2,s5 2,78 0,07 z,s IOO,oo IOO,oo 86,go I3,09 Kvarts Quarz 46,o6 40,o6 40,o6 o,oo K. o.. ~~ ~~~ ~ r Gäer siikatiskt bunden kisesyra. In Siikaten gebundenes SiO. Bekjordens vittringsindex I,49 + o,63 + I,04 V.. d d A H. = =58,9. erwx.tterungsm ex es 2- onzontes 2,26 + 0,82 + 2,28 I min avhanding av 1920 ha utförts iknande beräkningar, varvid eventuea fekäor underkastades en kritisk granskning. I den nu föreiggandes tyska version finnes även en sådan granskning, varav resutatet bivit, att beräkningsmetoden visserigen äger fekäor, men dock torde giva mycket nära riktiga värden. Om de vid vittringen utösta mängderna divideras med de kvantiteter av samma ämnen, som ursprungigen ha förefunnits, så erhåes den procent av varje ämne, som försvunnit vid jordmånsbidningen. Jag har

27 184 OLOF TAMM redan tidigare benämnt dessa procenter vittringsgrader. Beträffande kisesyran ämpar det sig. härvid bäst att beräkna vittringsgraden i förhåande ti den s i i k a t b u n d n a k i s e s y r a n, med bortseende från kvartshaten. För att dessutom erhåa ett tavärde, som på känsigaste sätt kännetecknar ett vittrat skikt, har jag bidat summan av de vid vittringen bortförda mängderna Fez03,Mg0 och CaO och dividerat denna summa med summan av mängderna av samma ämnen i den ursprungiga jordarten. Det på så sätt erhåna taet benämnes vittringsindex. Eftersom de tre nämnda ämnena utösas i förhåandevis stor utsträckning vid vittringen, bir vittringsindex ett ta, som karare och snabbare än en tabe uppyser, om ett skikt är vittrat eer ej. I föjande framstäning komma därför vittringsindices och vittringsgrader att användas i och för bedömning av vittringen. KAP. 4 Beskrivning av Kubäcksidens och Rakidens försöksfät. Geoogiska kartor. Kubäcksidens försöksfät (I 3, 7 s hektar) igger på Kubäcksidens försökspark i sydöstra Västerbotten på 64 o I I' nordig atitud samt på I 0 30' ostig ongitud, från Stockhoms observatorium räknat. Berggrunden utgöres av en finkornig, biotitrik gnejs. Trakten bidar en övergång mean Västerbottens kustand med dess erterränger, som omväxa med mer eer mindre vattenbearbetade moräner, sand och kaspoade berghäar, och det högre iggande, enformiga inandet, där kaa berghäar äro reativt säsynta, och där morän och torv äro de rådande jordarterna. Gränsen mean kustregionen och inandet utgöres av det sengaciaa havets högsta strandinje, marina gränsen (M. G.) eer som den även benämnes batiska gränsen (B. G.), viken skär försöksfätet i dess nedre de vid en höjd över havet av 2 57 m. Större deen av försöksfätet igger inom den övre deen av en ång moränsuttning mot den ia ån Kubäcken. Det är denna vidsträckta moränid, som fått namnet Kubäcksiden. Det nordvästra hörnet av fätet omfattar en iten de av Degerö Stormyr, som är en större patåmyr, samt en moräntäckt bergrygg, som skijer denna myr från iden. På ett stäe sänker sig ryggen så pass, att myrens torvbidningar och idens stöta tisammans. Paraet med den nämnda moränryggen öpa fera andra sådana i ungefär NNW-SSOig riktning, viket sätter sin präge på traktens amänna topografi. De geoogiska förhåandena på sjäva försöksfätet framgå av kartan fig. 7. Ovan marina gränsen utgöras de ösa jordagren utesutande av morän och torv, under densamma tikommer sand, varjämte moränerna

28 o o o o o o o o o o o o " o " o o o o o Q o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o j\\ o o o r. Hä (gnejs). 2. Hä med tunn torv. o o o o o o 4 Morän med tunn torv. S Morän med torv över 30 cm. Morän. Hä inom t m:s djup. 7. Morän med tunn torv. Hä inom ~ m:s djup. 8. Morän med torv över 30 cm. Hä inom x m:s djup. Sand. to. Sand med tunn torv. u. Marina gränsen (B. G.). t2. Diken, öppna. 13. Diken, täck-. '----'--"50 m x : Festes Gestein. 2 : Di to mit diinnem Torf. 3: Morän e. 4: Dito mit diinnem Torf. s: Dito mit Torf mehr as 30 cm. 6: Moräne. Festes Gestein in einer Tiefe, geringer as I m. 7: Dito mit diinnem Torf. 8: Dito, Torf mehr as 30 cm. 9: Sand. to: Sand mit diinnem Torf. :n : Die Grenze des Meers in spätg]aziaer Zeit. I2-I3 : Graben. Fig. 7. Geoogisk karta över försöksfätet i Kubäcksiden, upprättad av O. TAMM. Den hedragna grova injen skijer omr.det med torvbidande fora från det där denna saknas eer bott förekommer i spridda fäckar. Den är hämtad fr.n C, MALMSTRÖM, 1 931, fig. 6. Denna inje kan sägas vara gränsen mean frisk och försumpad mark. Geoogische Karte des Versuchsfedes Kubäcksiden von O. TAMM. Die dicke Grenzinie ist die Grenze der torfbiiden den Vegetation und zeigt ungefahr die Verteiung von versumpftem Boden und gesundem Boden an.

29 186 OLOF TAMM merendes äro något bearbetade av vatten. Av era finnes bott ett itet obetydigt ager under sand i fätets nordgräns, viket ej framträder å kartan. Moränerna äro tunna inom den östra deen av fatet (se kartan), medan de i övrigt äro betydigt mäktigare. Inom fastmarken i fätets sydvästra de nådde jag såunda häen på en punkt vid 2 55 cm:s djup under markytan, och på fera andra stäen har vid grävningar ti I 70, I 8 5, 2 30, 280 och 300 cm häen ej uppnåtts. Det är såedes troigt att moränen inom huvuddeen av fätet är 2-3 m mäktig. Den vaniga, av vatten ej bearbetade moränen på försöksfätet är mycket ikformig, morik och har en måttig hat av stenar. Den mekaniska sammansättningen framgår av anayser, vika utförts å m.oränprov, som togos vid anäggningen av brunnar för grundvattenståndsobservationer (se sid. I90) och som stäts ti mitt förfogande av professor HESSELMAN. De utfördes redan år I9IO, se tabe 2. Moränen karakteriseras mineraogiskt av att dess stenar huvudsakigen utgöras av traktens gnejser och något revsundsgranit. Man kan säga att den ur skogsmarkssynpunkt är medegod med hänsyn ti sin mineraogiska beskaffenhet, men enigt anayserna är den fattig på fosforsyra (apatit). Tab. 2. Mekaniska anayser av moränprov från Kubäcksidens försöksfät. Anaytike~: O. TAMM. Mechanische Anaysen von Moränenproben ans dem Versuchsfed Kubäcksiden. Punkt (s. fig. 36) IV, I,o m. IV, z,o» v, 0,75 )) V, I,o >) djupt... 1 >) : :::::-1 Grovmateria >z mm 3t,o %1 3 I,r ZI,8 zz,6 Fin materia <z mm 69,o %1 68,9 Z-0,5 mm Z4,2 %1 20,5 Finmateriaet: o,s-0,2 0,2-0,o21 mm r6,6 %1 I 5,o mm 46,o %1 47,8 <O,oz mm I3,2% I6,7 I8,4 I 7,8 Nedanför manna gränsen är moränen mer stenig än ovanför, devis på grund av vattenbearbetningen. Detsamma gäer ett par stråk i suttningen, vika troigen varit avopp för ytvatten. Den sand, som träffas i fätets norra de, är ett parti av ett itet randdeta, som byggts upp av någon obetydig isäv inti det sengaciaa havets yta, bidande ett terrasspan. Sandens mäktighet torde vara 3-5 meter. Torven når i fatets sydvästra de en mäktighet av fere meter (inom Degerö stormyrs område). Å fätets centraa dear når torven ferstädes en mäktighet av 8o-I ro cm, men är å övriga stäen tunnare. De geoogiska. förhåandena i försöksfätets omgivningar ha beskrivits och karterats av förf i T AMM och MALMSTRÖM (I 926), ti viket arbete

30 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 187 här må hänvisas. De överensstämma i det hea med försökfätets, men på ägre nivå vidtager ett stort område av ishavsera. Kimatet i Kubäcksiden kännetecknas av en årsmedenederbörd, mätt i byn av samma namn under åren I9I I-I929, av 496,7 mm med månadsmaximum, 69,2 mm i augusti. Årsmedetemperaturen, mätt å kuen Fakatjäen å c:a I km:s avstånd från försöksfätet, är + o, 7 grader C med månadsmedia för resp. januari, apri, jui och oktober: -Io,s, -I,3 + I4,z och - 0,7 grader. Mera detajerade siffror för såvä nederbörd som temperatur återfinnas hos MALMSTRÖM (I 93 I s. I 6), ti viket arbete jag här hänvisar. Rokidens försöksfät (8,64 hektar) är beäget inom Piteå revir i södra deen av Norrbottens än 26 km väster om Piteå, å 65 I9' nordig atitud samt 2 5 z' ostig ongitud från Stockhoms observatorium. Berggrunden utgöres av medekornig gnejs av röd ti grå färg, ofta med pegmatitinagringar och ej säan granitisk. Den går i dagen på en mängd punkter norr om fätet i dess omedebara grannskap. Liksom Kubäcksidsområdet är trakten en övergång mean den norrändska kustregionen och det övervägande av morän och torv täckta inandet, men denna övergång igger här närmare kusten. Försöksfätet är beäget 253,5-z43 m ö. h. i nedre deen av en ång, jämn suttning mot den ia även Rokån. Dess äge i förhåande ti marina gränsen är något okart, enär denna gräns ej är fut tydigt utbidad i suttningen. HöGBOM (I906, sid. 202) uppger ett värde av 240 m för B. G. på berget Kaahatten, som igger på 7 km:s avstånd i östig riktning. Dr E. GRANLUND, som nyigen utfört bestämningar av B. G. i Fäfors vid Ryskeäven i samband med Sveriges Geoogiska Undersöknings rekognosceringar, har godhetsfut meddeat mig siffran 252 m för B. G. Fäfors igger 22 km från Rokidei i SSW-ig riktning. På Rakidens försöksfät och däromkring förekomma små sandager, nedsvämmade i terrängens grunda depressioner, upp ti en nivå av 252 m, varjämte moränen ti ungefär denna nivå ferstädes tyckes vara sandig och något vattenbearbetad i ytan. At detta torde ättast förkaras genom påverkan av havet, som i så fa borde ha nått upp ti den nämnda nivån. De geoogiska förhåandena på försöksfätet iustreras av kartan, fig. 8. De ösa jordagren utgöras av morän, des så att säga norma, des något vattenbearbetad, sand och torv. Moränerna äro ganska tunna inom ett område i fätets västra de (se kartan), där man träffar häen inom 1 m:s djup. Mot väster bir den mäktigare, grävningar ha gjorts ti resp. I70, 270, 2IO, 270, 3ro, 2I6 och 177 cm:s djup, utan att häen nåddes. Det är såedes troigt att moränen här är åtminstone c:a tre meter mäktig. Den normaa moränen är mycket ikformig och ganska morik, dess

31 r. Morän. 2. Morän med tunn torv. en en o 3 Morän med torv över 30 cm. 4 Morän. Fast berg inom I m:s djup. 5 Morän rr.ed tunn torv.fast berg inom I m:s djup. 6. VIorän, svaad, i ytan sandig. 7. Morän, svaad, med tunn torv. 8. Morän, sva~. 9 Sand. o o o o o o o o u o ad med torv o o o o o o över 30 m. o o o o o o o o o o D o o o o o o o. o o o ( o o o o o o o o Q o o o o o o 10. Sand med o (> o o (> o o o o o [TI tunn torv.. o o o D o o o o o o o o o o o o o o o o r r. Sand med torv över 30 cm. o o o o (] o o o o o Q Q o o o Q o o " o o o 12. Sand med o o o tunn torv.fast o o Q o D D o o o berg i.nom I o o o o o o IJ o Q o o () m:s djup. D o <J o o D o o o o o 9 = Dike. D o r o '-r! >- ~ ~ ~ Fig. 8. Geoogisk karta över försöksfätet i Rokiden, upprättad av O. TAMM. Den hedragna, grova injen skijer området med torvbidande fora från området, där denna fora saknas eer bott förekommer i spridda fäckar. Den är hämtad från C. MALMSTRÖM, 1931, fig. 30. Denna inje kargör såunda ungefärigen gränsen mean försumpad mark och frisk mark. Geoogische Karte des Versuchsfedes Rakiden von O. TAMM. Die dicke Grenzinie, s. Fig. 7 Bezeichnungen r-s, s. Fig Moräne, sandig. 7 Dito mit dännem Torf. 8. Dito mit Torf mehr as 30 cm. 9 Sand. II. Dito mit Torf mehr as 30 cm dick. 12. Sand mit dännem Torf, festes Gestein in einer Tiefe, geringer as r m. 13. Graben.

32 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 189 mekaniska sammansättning beyses av tabe 3, som innehåer några anayser, som professor HESSELMAN tidigare åtit utföra och som han tiåtit mig att här meddea. Moränernas mineraogiska- beskaffenhet beyses av att man band deras stenar träffar en myckenhet graniter men även gnejser och eptiter, finkorniga dioriter, täta diabaser och amfiboiter. Den mineraogiska beskaffenheten hos moränen torde på grund av den ganska rikiga förekomsten av grönstenar kunna sägas vara snarast något bättre än medegod. Tab. 3- Mekaniska anayser av moränpr.ov från Rakidens försöksfät. Anaytiker: G. LAURENTZ, Mechanische Anaysen von Moränenproben aus dem Versuchsfed Rokiden. Grov- Fin- Finmateriaet: Punkt materia materia (s. fig. 38) 2-0,5 o,s-0,2 >z mm <z mm 0,2-0,021 mm mm mm < o,ozmm I a, o,s m djupt I6,r % 83,9 %1 I7,4% 15,o% 42,2 %1 25,4% > I,o» >...!3,5 86,s I 5,5 I4,o 43,5 27,o» 2,o > > 30,9 69,1 25,6 I 5, ,7 > 3,o > > 20, I9,8 14,o 39,7 z6,s XIX... 23,2 76,8 I7,4 I6,o 38,s 28,r --60,o-- 2I,s III... 24,3 75,7 I8,s Den vattenbearbetade moränen är stenrikare och sandigare i ytagren än den normaa. Sanden bidar tvenne föga mäktiga ager (se kartan), fyande ut små depressioner i moränen. Ä ven torven fyer ut terrängens ojämnheter och når därför fäckvis en mäktighet av över 30 cm, dock adrig mer än 70 cm. Tack vare torven och sandagren verkar terrängen jämnare än vad som motsvarar moränens topografi: Omgivningarnas geoogiska förhåanden överensstämma i stort sett med försöksfätets. Ett stycke ängre ned i iden övergår den av vågor bearbetade moränen i grovt svagrus och nära Rokån börja ävsediment, bidande terrassformiga pan. Ä ven ovanför 2 52 meters nivån träffas spår av vattenbearbetning i form av sandiga moräner. Tarika häar vittna här om en reativt ringa amän mäktighet hos moräntäcket. De kimatiska förhåandena kännetecknas av en årsmedenederbörd av 531 mm med månadsmaximum 80,7 mm i augusti, mätt vid det närbeägna Fagerheden I Detajerade siffror finnas hos MALMSTRÖM ( I93 I' sid. so). Temperaturförhåandena beysas av att Piteå, som igger på c:a trettio km:s avstånd vid kusten, har en medetemperatur av I,9 grader och månadsmedia för resp. januari, apri, jui och oktober.resp. -9,6, + 0,4, + r6,2, + 2, I grader. Mera detajerade siffror finnas i MALMSTRÖMs arbete (1. c.). Rokiden måste emeertid ha en genomgående något ägre temperatur än Piteå.

33 190 OLOF. TAMM KAP. 5. De undersökta områdenas jordmånstyper och dessas reationer ti grundvattenståndet. Grundvatteniakttageser i oika jordmånstyper. Grundvattennivåns äge under oika år och årstider inom oika jordmånstyper beyses av det av professor HESSELMAN hopbragta materiaet av grundvattenståndsmätningar i ett anta brunnar på de båda försöksfajten (se HESSELMAN, s. I04 :II6 i MALMSTRÖM 1931). Dessa grundvattenståndsmätningar giva för de speciea punkter (s. fig. 36 och 38), där de utförts, mycket god edning för bedömande av grundvattennivåns betydese för utbidning av oika jordmånstyper och varianter. Som materia för fastsående av viket grundvattenstånd, som i amänhet erfordras, för att den ena eer andra markprofitypen ska komma ti utbidning, räcker antaet undersökta punkter dock ej ti. Därvid kommer emeertid den amänna uppfattning, som jag har fått genom upptagande av roo-tas profier, ti hjäp. Vid detta arbete har jag nämigen givetvis fått en viss förestäning om grundvattnets ungefåriga äge och profiens samband med de rådande fuktighetsförhåandena, och denia bid stämmer utmärkt med de exakta siffror, som framgå för enskida okaer av grundvattenståndsobservationerna i HESSELMANS materia. Detta är såedes från min synpunkt sett att betrakta som ett anta goda exempe på grundvattnets äge och fuktuationer inom oika marktyper, vika exempe stämma med min amänna erfarenhet om grundvattnet inom samma marktyper. För beysning av grundvattennivåns betydese har jag ur HESSELMANS primärmateria sammanstät månadsmedia av grundvattennivåns djup under minerajordens yta under månaderna juni-oktober för vissa årsperioder. Med utväjaodet av dessa månader träffar man förhåandena under den tid då marken är ofrusen och föjaktigen jordmånsprocesserna äro i gång. Visserigen kan också i maj marken devis vara ofrusen, men i denna månad sker i rege snösmätningen och tjäossningen, viket medför abnorma grundvattenstånd, som bero på tifäigheter. I november börjar åter marken vanigen att tjäas, varför även denna månad iksom naturigtvis de övriga kaa månaderna äro oämpiga ti jämföreser. Av. de undersökta grundvattenbrunnarna ha ej medtagits de, som igga i mark med över 30 cm mäktig torv. I fa med mäktigare torv kunna nämigen vissa kompikationer inträda (jfr sid ). Beträffande materiaet från Rokiden har jag utvat perioden , d. v. s. tiden före den första dikningen, viken påverkat det amänna grundvatten-

34 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 191 ståndet å försöksfätet. Beträffande Kubäcksiden har det av oika orsaker varit omöjigt att använda någon ängre period än de fem åren I9I9- I923. Månadsmedetaen äro angivna medest grafiska kurvor för de oika brunnarna, se fig. 9-I 2 och I 3-I 6. Härvid har jag medtagit kurvor, representerande media des för hea den undersökta perioden, des för ett särskit torrt och ett särskit vått år inom densamma. Vidare bifogas kurvor för nederbörden under motsvarande tider. På diagrammen äro aa brunnar från ett och samma försöksfät sammanförda, varigenom man bekvämt kan jämföra de oika marktypernas grundvattenstånd. Järnpodso. Amänna egenskaper. De på försöksfäten förekommande Jarnpodsoerna tihöra aa den s. k. friskmarkspodsoen (se sid. I74), som har reativt mäktig bekjord. Den är de reativt torra granskogarnas speciea profi (TAMM I920, s. I69). Humusagret varierar i mäktighet men är i amänhet något tunnare än IO cm. Az horisonten, d. v. s. bekjorden, växar ikaedes i tjockiek men är i medeta c:a I 1 cm (se tabe 4). Tab. 4- Az-horisontens (bekjordens) medemäktighet i oika profityper på försöks fäten och i deras omgivningar. Die mittere Mächtigkeit des A 2 -Horizontes in verschiedenen Profitypen der Versuchsfeder und ihrer Vmgebungen. K u] bäcksiden Roieiden Järnpodso (TAMM 1920, s. 249, 1246).... Eisenpodso Järnpodso, nyare mätningar..... Eisenpodso, neue Messungen Järn-humuspodso.... Eisen-Humuspodso Humuspodso, stark anrikning.... Humuspodso, starke Anreicherung Hummpodso med ortsten.... Humusporso mit Ortstein Humuspodso med svag anrikning i B-horisonten och tunt humustäcke..... Humusporso mit schwacher Anreicherung im B-Horizont und diinner Humusdecke Humuspodso med svag anrikning och mäktigj torv (sådana fa, där Az-horisonten säkert skijer sig från B-horisonten)..... Humusporso mit schwacher Anreicherung und mächtigem Torf. (Soche Fäe, wo der A 2-Horizont sicher vom B-Horizont getrennt werden kann) 10,9 cm (14) 10,78 > (r 62) I,29 > (7o) I S,SS. (6S) I 7,3S > (2o) S,9S > (138) 13,27 )) (37) I I,6 cm (so) 13,03» (so) 13,74 > (63) 16,78 > (62) 20,40 )) (26) I 7,o3 > (r IS) I3,rr, (zs) Anm. Efter varje medeta är antaet observationer utsatt inom parentes. Nach jeder Mittezah ist die Anzah Beo~achtungen in Kammern beigefiigt

35 192 OLOF TAMM juni jui Aug. Sept. Okt. Juni Jui Aug. Sept. Okt. cm 50 o ~ ~ t~ XVa,25 VIII,2o i-- L.--- 0,25 1'-, '.., '-, v '.. ' ' ' \. " \ ~ \ \ \ _,; _, '\ \ ~- '" ' ~-:::=- ~~:-... ' ' '... XN,15 IV,1o XV,1o VI, '\,, _,... ' ' ' \ 100 '~ ' IIIa,10 \ \, t----- III,1o ' \ \ \ \ \ \ ' ' ' ' ' ' ---- \ \ \ \ \ \ \ Fig. 9- ' '' \ Ia,10 Ia,10 mm o i \ \ i \ i \ 'Y r--- ' N. ' \\ / \ \ \ ' \ ' ' \ ' ', \ \ \ \ \ Fig. ro. II III Fig. 9- Månadsmedia av grundvattenstånd, mätta i cm under minerajordens yta, från oika brunnar å fårsöksfätet i Rokiden, perioden I 906- I 9 I 5. Romerska siffror: brunnens nummer (se kartan, fig. 38). Nr. o igger utanför sjäva försöksfätet Arabiska siffror efter de romerska: humustäckets mäktighet vid respektive brunnar. Hedragna, tunna injer: humuspodso med svag anrikning i B-horisonten. Hedragen, grov inje: humuspodso med stark anrikning. Streck-prickade injer: järnhumuspodso. streckade injer: järnpodso. Manatsmitte der Grundwasserniveaus unter der Oberfäche des Minerabodens in cm, Periode rga6- I9t5, Versuchsfed Rakiden (Karte, Fig. 38). Rörnisch e Ziffern: Numm'ern der verschiedenen Grundwasserbrunnen. Arabische Ziffern neben den rörnischen: die Di eke der Humusdecke. Diinne Linien: Humusporso mit schwacher Anreicherung im B-Horizont. Dicke Linie : Humuspodso mit starker Anreicherung im B-Horizont. Gestrichete und punktierte Linien: Eisen-Humuspodso. Gestrichete Linien: Eisenpodsoe. Fig. ro. Månadsmedia av nederbörd i Rokiden. I: Perioden rgo6-rgr5, II: 1909, III: rgro. Manatsmitte der Ni ederschäge in Rakid en. I: rgo6-rgrs. II: rgog 1 III: r gro.

36 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 193 Juni Jui Aug. Sept. Okt. Juni Jui Aug. Sept. Okt. cm ~ o J K v / / ~. /.-::::::=:=.-;-..::::-.::-:.:... / / /. / \. ' ~ \ ',.///./1. -::~.:::::_ -:::::=_... :::,...,...\. 50 '. '\ \ \. 50 " '.{/ /! \ \ ~ / / ' '. \ /./ IV, to./' 1\ \. i\. \ XN,t5 '"' \ -:? 1\. //./" \\. \ 1\.. \ 1\.. \ \.. \ ' \ \ \ \\ \ \. 0,25 \ \ \ \ /. XV,to /1 \ " " \ \ / \ \ / \ ".X:, "'. \ '\, III;to \ VI,to. \ \ \ \ \ \ \ \ --- \ \ \ ' ' ' Ia,to '... ' Ia, \ A' \. \ / 1/ \ \. \ A' ' \ / ' ' \ J7 ' \ ' / '\ f ' ' ---- ~~ \ --- -~ ~ ' \ \ ' \ ' \ J ' I \ \ \ \ \ ~ J/ 'v' / \ ~ 025 X.'va,25 VID.2o XIV,t5 ~+to v,10 XV,to Ia, to ---- Ia,10 III,to a, to 250 \ \ \ \ \ \ 250 \ \ \ \ ' ' ' ' ' ' ' ' a,10 Fig. II. Fig. I2. Fig. I I. Månadsmedia av grundvattenstånd i Rokiden, ett torrt år: I 9 ro. och förkaring, se under fig. 9. Beteckningar Morratsmitte der Grundwasserniveaus in Rakiden während eines trockenenjahres: rgto. Bezeichnungen und Erkärung, s. Fig. g. Fig. I2. Månadsmedia av grundvattenstånd i Rokiden under ett nederbördsrikt år: :\ionatsmitte der Grundwasserniveaus in Rakiden während eines niederschagsreichen Jahres: Igog.

37 194 OLOF TAMM juni Jui Aug. Sept. Okt. Juni jui Aug. Sept. Okt. cm mm o v Vb,20 Xb,25. j \ \ ~ i \ \ 100 i \ --, 50 ~~ ~...,, '. 100 \,,, ',, ',, ' ', -:./ ' \' ',~,,/..,...::;;._:-:--~ ~ ~~ -;:;:;::-==~ Fig XVIT,B Xi,20 ~ i,5 Va,10 f""~ ----~~... X; to V.7 XIa,10 o \/ \ w. \. \ \ ~ \ ; 1/ f \ 50 ;i..., i' ' " ~ '" '" \ 1\ Fig. 14. ', ' \ '' '''' Fig. 13. Månadsmedia av grundvattenstånd, mätta i cm under minerajordens yta från oika brunnar å försöksfätet i Kubäcksiden, perioden Romerska siffror: brunnarnas nummer (jfr. kartan, fig. 36). Arabiska siffror efter de romerska: humustäckets mäktighet vid respektive brunnar. Hedragna, tunna injer: humuspodso med svag anrikning. Hedragen, grov inje: humuspodso med ortsten. streckprickade injer: järnhumuspodso. Streckade injer: järnpodso. Manatsmitte der Grundwasserniveaus unter der Oberf.äche des Minerabodens in cm. PeriOde rgrg-1923, Versuchsfed Kubäcksiden. (Karte Fig. 36.) Römische Ziffern: Nummern der verschiedenen Grundwasserbrunnen. Arabische Ziffern neben den rörnischen: die Dicke der Humusdecke. Diinne Linien: Humusporsoe mit schwacher Anreicherung im B-Horizont. Dicke Linie: Humusporso mit Ortstein. Gestrichete und punktierte Linien: Eisen-Humuspodsoe. Gestrichete Li ni en: Eisenpodsoe. Fig. 14. Månadsmedia av nederbörd i Kubäcksiden. I: Perioden , II: 1920, III: Manatsmitte der Niederschäge in Kubäcksiden. I: Igrg-rg23, II: T9201 III: m II Den rostfärgade B-horisonten är ofta ännu oregebundnare är bekjorden med en mäktighet av i amänhet cm, den pägar utan skarp gräns övergå i C-horisonten, d. v. s. underaget. En svag geyhorisont förekommer ofta ångt under B-horisonten. Tvenne varianter av friskmarkspodsoen förekomma på försöksfäten och i deras omgivningar, nämigen järnporso med och utan ortsten i B-horisonten. Denna ortsten tihör det sag, som (TAMM 1920 s. 195) benämnts autokton, d. v. s. den är bidad på patsen tiföjd av nederbördsvattnets direkta nedtvättning av de sammankittande beståndsdearna

38 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 195 Juni Jui Aug. Sept. Okt. Juni Jui Aug. Sept.. Okt. cm 0~----~ ~----~ --, Xi,20 XVII, s Va,O - - i,5 Xa,10 100~----~----~--~----~ 150~---4~~, " \ / 150~----~----~ Fig. IS. Fig. 16. För Fig. 15. Månadsmedia av grundvattenstånd i Kubäcksiden under ett torrt år, karing och beteckningar, s. under fig. 13. Mona tsmitte der Grundwasserniveaus in Kubäcksiden während eines troekeneo Jahres, xgzo. Erkärung und Bezeichnungen, s. Fig. 13. Fig. 16. Månadsmedia av grundvattenstånd i Kubäcksiden under ett nederbördsrikt år, Manatsmitte der Grundwasserniveaus in Kubäcksiden während eines niederschagsreichen J ahres, eer, för att taa med FROSTERUS (FROSTERUS och TAMM 1929, s. zo), genom närfäningarnas avsättning. Eftersom det är järnpodso, är ortstenen roströd eer rostbrun ti färgen och kaas j ä r n o r t s t e n; profien skijer sig från vaniga järnpodsoer endast genom sjäva ortstenens förekomst. På försöksfätet i Kubäcksiden sammanfaer järnortstenens utbredning noga med- förekomsten av sådana genomsäppiga sandavagringar, som äro bevuxna med mossrik granskog av Vaccinium-typ. (Se kartorna fig. 36 och 37.) Detsamma gäer hea försöksparken Kubäcksiden (TAMM 4 Medde. fr!in Safens S<ogsförsöksansfat. Häft. 26.

39 196 OLOF TAMM I 926). Varhest sandavagringar (med ågt grundvattenstånd) förefinnas inom granskogsområdet, träffas även mäktiga och vä utbidade ortstenar såsom B-horisonter i järnpodsoer. Det må påpekas här, att de nämnda sandavagringarna säan äro mycket mäktiga, och då terrängen därti utar mot norr, bi de reativt fuktiga och i föjd därav bevuxna med mossrik granskog, medan ejest sandavagringar i trakten i rege äro bevuxna med torra, avrika taskogar. Under infytande av granskogen, som är ett ganska starkt podsoerande växtsamhäe, kommer tydigen sandens från sydigare regioner såsom Jyand och Nordväst-Tyskand kända benägenhet för ortstensbidning ti synes, viket icke är faet i de torraste, avrika taskogarna, som endast förmå bida tunna humustäcken och som verka svagt podsoerande (jfr TAMM I920, sid. 204). Det må påpekas, att studiet av järnortstenarna på Kubäcksiden på intet sätt ändrat min tidigare uppfattning (I 920, s. 242 ), att ortstenen i övre Norrand i fere fa kan vara nyttig för skogen. Det är nämigen adees påtagigt, att Vaccinium-granskogen, växer bättre å sandavagringarna med sin mäktiga och tämigen sammanhängande ortsten än å de bredvid iggande moränerna utan ortsten. Detta beror utan tvive på för träden gynnsamma fuktighetsförhåanden i sanden ovan ortstenen. På försöksfätet i Rokiden finnes även järnpodso med och utan ortsten (se TAMM I920, s. 246). Moränen på detta fät är här och var sandig i ytagren ti föjd av vattenbearbetning (sid. I87). En detajgranskning av ortstenens förekomst visar att den speciet förekommer, där moränen är sandig i ytan. Detta stämmer med erfarenheterna från Kubäcksiden, dock äro förhåandena ej så kara som där. Det är av ovanstående tydigt, att bidningen av autokton järnortsten i Norrand gynnas av en sandig jordart, under förutsättning av att vegetationen tihör en typ, som kan åstadkomma stark podsoering. Huruvida ortstenen i järnpodsoområdet på Rakidens försöksfät utövar något skadigt infytande på skogsträdens växt är svårt att avgöra, enär skogen överat är mycket oväxtig på grund av hög åder, både på ortstenen och på ortstensfria ytor. I mitt arbete av I920 (s. 242) antog jag, att ortstenen i granmarker på morän i övre Norrand borde vara skadig, - ehuru säkra beägg ej kunde framäggas, medan den å torra tamarker i samma trakter är av gynnsam verkan på träden. Numera är jag ännu mer tveksam i fråga om ortstenens eventuea skadegörese. Teorien om denna är het och hået hämtad söderifrån, där andra förhåanden råda, och har ej stöd i säkra observationer inom övre Norrand. Det är naturigtvis möjigt, att ortstenen samtidigt kan vara av nytta i torra och genomsäppiga marker, som tack var densamma få ett gynnsamt fuktighetstistånd, och skadig i andra marker_

40 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 197 Grundvattenförhåanden. Järnpodso utbidas på s;dana okaer, där vegetationen ej röner tydig inverkan av ett högt grundvattenstånd. Även den fuktigaste av de oika järnpodsovarianterna (se sid. 174) finner man ej säan utbidad på sediment av stor mäktighet som äro vä dränerade, under förutsättning att jordarten är något så när finkornig och vattenkvarhåande. Järnpodsomark kan såedes karakteriseras som en mark med ågt grundvattenstånd. Av intresse är att ära känna, huru högt grundvattnet genomsnittigt kan igga i marker där profien är järnpodso. För detta ändamå erbjuda brunnarna å de båda försöksfäten ett utmärkt materia. Ett par av dem igga nära gränsen mean ett område med järnpodso och ett med järn-humuspodso, som utbidas vid något högre grundvattenstånd (se nedan). Brunnen III på Kubäcksiden (äge se fig. 36 och grundvattenstånd se fig. I 3, I 5 och I 6) är särskit beysande, den igger på sjäva gränsen ti en järnhumuspodsoyta och har också ett genomsnittigt högre grundvattenstånd än övriga brunnar inom järnpodsoens områden. Man kan av det ovan givna materiaet draga den sutsatsen, att grundvattennivån under jui, den varmaste månaden, i järnpodsomark bör i genomsnitt igga ara minst 72 cm under minerajordens yta. För tiden juni-oktober bir motsvarande siffra ara minst 66 cm (se närmare fig. 9-16). ' Kemisk karakteristik. En ingående kemisk karakteristik av den norrändska järnpodsoen framades 1920 i min monografi över denna jordmånstyp. Jag visade där att Az-horisonten eer bekjorden är ett skikt, som undergått en kraftig vittring, varvid så gott som a fosforsyra, so- 6o % av järn- och magnesiumhaten samt avsevärda mängder av kacium, natrium och kaium akats ut, samt att kisesyra, järn, auminium och humus anrikats i B-horisonten. Det kunde såunda anses vara obehövigt att även i detta arbete närmare diskutera järnpodsoen. Efter 1920 har emeertid oxaatmetoden tikommit, viken ger en möjighet att på ett bättre sätt än förut kontroera kooidernas vandring även i järnpodsoen, varjämte en kemisk behanding av denna typ ej bör saknas som jämföresemateria band de övriga. Jag har såunda medtagit trenne järnpodsoprofier ur mitt förra arbete, vika nu anayserats medest oxaatmetoden (se kap. 12, profierna I, 2 och 3). Vittrir~gsindices för de tre profiernas Az-horisonter äro respektive 63, 30 och 62. Härvid må påpekas, att profi 2 framvisar en abnormt svag vittring jämfört med andra bekjordar, men dess bekjord är i stäet ovanigt mäktig (20 cm). Provet från profi r är ett generaprov från bekjorden i 20 inti varandra iggande profier. Siffrorna 63 och 62 torde därför anses såsom normaa. Det må i detta samband aven framhåas, att den citronsyreösiga fosforsyran är ytterst åg i bekjorden.

41 198 OLOF TAMM Kooidanrikningen (bestämd medest oxaatmetoden samt beträffande humus medest förbränningsanays) åskådiggöres av diagrammen i fig. 17 och 18. Såvä humusämnen som auminium, järn och kisesyra anrikas i B-horisonten. Det A cm Humustäcke (r<'humus) A2 Ui. - :.~~ -.. \.._ B ~~ / c ; LJO : :J i Jf : \. 60 i! '1/ : I i :J i 80 ao~:~--+-~~--- i/ :j. c h: 1'!'-/ ~ ~~ Jr, % --Humus - - A/ Si 0 2 Fig. I7. cm \ A 2a 0 2 i\ Humustäcke (r<'humus) \ B 1 ~ ~ LJO r,..,t-+ \.;...j-j--+---j---j : '\/ J Fig. r8. Fig. r7. Haten av kooida ämnen i en järnporsoprofi (utan ortsten, nr r, kap. I2). AI, Az, B, C äro de oika skikten i markprofien med angivet djup under markytan. AI, som är humustäcket, har ej undersökts. Der Gehat an kooiden Stoffen in einem Eisenpodsoprofi (ohne Ortstein Nr..r, Kap. r2). Ar, A2, B, C sind die Bodenhorizonte mit angegebener Tiefe unter der Bodenoberfäche. Ar ist die Humusdecke und ist nicht anaysiert worden. Fig. r8. Haten av kooida ämnen i en järnpodso profi (med ortsten, nr z, kap. rz). Der Gehat an kooiden Stoffen in einem Eisenpodsoprofi (mit Ortstein, Nr. 2, Kap. r2). Järnhumuspodso. ena diagrammet representerar en B-horisont utan ortsten, det andra en B-horisont med ortsten. Någon kemisk skinad mean de båda har ika itet nu som tidigare (TAMM 1920, s. 192) kunnat konstateras. I rriitt arbete av 1920 (sid. 113)ansågjag mig med viss sannoikhet kunna påvisa en anrikning av 1-2 % kisesyra i järnporsoens B-horisont. De värden, som erhåits medest oxaatmetoden äro ägre. Härvid får man emeertid minnas, att mina tidigare sutsatser grundade sig på en indirekt beräkningsmetod, som är ganska osäker. Sedan de på oika sätt bestämda kooiderna fråndragits anayserna av rostjord (B-horisonterna), förete dessa en sammansättning, som mycket nära överensstämmer med det ovittrade underagets. Huruvida någon vittring verkigen sker eer ej under A 2 -horisonten ska i kap. 9 (sid. 28 3) närmare diskuteras. Amänna egenskaper. Med järnhumuspodso (se fig. 19) betecknar jag en-profityp med föjande karaktärer: Humustäcket (Ar) har 5-30 cm:s mäktighet, vanigen cm, och är en fuktig råhumus eer en

42 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 199 torv, mean vika båda humusformer ingen skarp gräns finnes. Under humustäcket kommer Az -horisonten eer bekjorden, som är skarpt utprägad och har gråvit färg, den är nästan adees ik järnpodsoens bekjord men är ofta något mäktigare. Dess medemäktighet enigt tab. 4, sid. I9I, är såunda I I,3- I 3, 7 cm. Anrikningshorisonten (B) äger överst en mörk, humusrik zon av '3-4 cm:s mäktighet (Br), den har ofta en egendomig kumpstruktur, som gör att jorden ti utseendet påminner om kaffesump. Under Br kommer en rostfärgad zon (Bz), som adees iknar järnpodsoens rostjord och som iksom denna har en oregebunden mäktighet med obestämd övergång i underaget (C), som vanigen är en gråaktig morän. I underaget träffas så gott som undantagsöst en geyhorisont, d. v. s. ett mer eer mindre mäktigt ager med merendes vertikat orienterade roststrimmor. Stundom träffas i järnhumuspodsoens B horisont en autokton ortsten, som vanigen är en järnortsten ehuru av något mörkare färg än i järnpodsoen. Denna ortsten pägar emeertid saknas i fuktigare varianter av järnhumuspodsoen (jfr sid. Fig. 19. Järnhumuspodso i granskog av Vaccint'um-typ 301 ). Mean järnpodso och järnhumuspodso finnas aa tänkbara svartbrun rostjord, B2: rostbrun rost med vitmossfäckar på morän. AI: råhumus, A2: bekjord, BI: övre, meanformer. jord, CI: morän, G: Geyhorisont, Cz: morän. Den ovan beskrivna järnhumuspodsotypen träffas framför: at på Sjhag1zum auf Moräne. Eisen-Humuspodso mit Geihorizont in Fich tenwad mit Vacciniunt und Fecken von pana eer mycket svagt suttande terränger. I suttningar finner man ofta en något avvikande variant. Skinaden igger i B-horisonten, som är på samma gång något mindre utprägad och mera oregebunden. Närmast under bekjorden (Az) träffas såunda ett skikt med oregebundna, humösa, mörkfärgade strimmor, stundom med en viss kumpstruktur (Br), och under dessa finnes en rost-

43 200 OLOF TAMM färgad zon (Bz), som också är något fäckig och strimmig. Varken B1 eer Bz synas ha mottagit så stora mängder kooider som motsvarande skikt i den förstnämnda varianten. Jag antager att oikheterna i de båda varianternas utbidning beror på en viss vattenrörese i sided inom de utande terrängerna. Oiikheterna äro emeertid ej så stora, att de fått motivera en uppdening av typen på profikartorna, se kap. 6. Grundvattenförhåanden. Järnhumuspodso kommer ti utbidning på okaer, där grundvattennivån genomsnittigt igger högre än i järnpodsoen. Markvegetationen innehåer vanigen fuktighetsäskande eement (Sphagna m. f.), vika visa, att markfuktigheten är större än normat. Ett direkt sy!j!p~om av det höga grundvattenståndet är den så gott som atid förekommande geyhorisonten på omkring 50 cm:s djup i marken. Grundvattenståndsobservationerna beysa på ett utmärkt sätt grundvattenståndet inom järnhumuspodsoområdena, enär ett ferta brunnar äro beägna inom dessa. Här må hänvisas ti fig. 9-16, vika utvisa grundvattenstånden samt kartorna, fig. 36 och 38, vika utvisa brunnarnas äge. Det är härav tydigt, att grundvattenståndet igger högre än i järnpodsomark men ägre än i vanig humuspodsomark (utan ortsten). Järnhumuspodsomarken har såunda ett ganska högt grundvattenstånd. Den genomsnittiga grundvattennivån för jui varierar mean 43 och So och för perioden juni-oktober mean 37 och 70, räknat i cm under minerajordens yta. Kemisk karakteristik. Humusbidningen i järnhumuspodsoen försiggår under något fuktigare betingeser än i järnpodsoen. Den högre markfuktigheten orsakar en mera yppig växt på markvegetationen, som tydigtvis producerar mera humus, både ösig, som vandrar ned i marken, och oösig, som kvarstannar i humustäcket. Häri får man se den direkta orsaken ~i utbidningen av de särdrag, som skija typen från järnpodsoen. Anayserna under profierna 4 och 5, kap. 12, beysa järnhumuspodsoens kemiska skapynne. Az-horisonten skijer sig ej från järnpodsoernas bekjordar på annat sätt än att den är mycket starkt vittrad med vittringsindex 71. Av magnesium och järn finnas bott små mängder kvar; vittringsgraderna för dessa ämnen äro resp. 93 och 79 Härav föjer att biotit och övriga mörka minera nästan fuständigt äro förstörda. En enstaka anays är naturigtvis ej tiräckig för att avgöra om vittringen amänt är intensivare i järnhumuspodsoen än i järnpodsoen, men bekjordens högre genomsnittiga mäktighet tyder onekigen också starkt på detta. Ett mäktigare humustäcke bör f. ö. (om det därjämte är genomsäppigt för vatten), åstadkomma en starkare vittring än ett tunt, varom också de oika varianterna av järnpodsoen (se sid. r 72) bära vittne. Kooidernas anrikning i profien beyses utom av anayserna av. dia-

44 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 201 A A2 ~-. ~-~ I ~~.. i'. ~ ---- i v v e 40 Tf 'i ----,'K G 60,,./ : v Ii / 80 : c2 i : : i w Humustäcke (råhumus) /0 /2 /4. /6 / Humus ---- Fe Si 0 2 Förka Fig. 20. Haten av kooida ämnen i en järnhumuspodsoprofi (nr. 4, kap. 12). ring, se fig. I 7. grammet, fig. 20. Er-horisonten är mycket humusrik, i ett undersökt fa (profi 5) var humushaten 22,8 % och i sin hehet ösig i ammoniak, föränande vätskan en svartbrun färg. Järnet anrikas såvä i B r- som Bzhorisonten, mest i den förra, ehuru det på grund av den st~ra mängden mörkfärgande humus ej förmår giva skiktet rostfärg. Auminium vandrar något ängre ned, i varje fa igger auminiums maximum i Bz-horisoncm ) ---..J B 2 ia v / ~...- Der Gehat an kooiden Stoffen in einem Eisen-Humuspodso {Nr. 4 1 Kap. 12). Erkärung s. Fig. '7 ten. B-horisonten inom järnhumuspodsoerna utmärker sig vidare för en reativt hög hat av utfiockad (oxaatösig) kisesyra. Denna hat kan i vissa fa nå över r % (profi 5, Bz). Geyhorisonten kännetecknas av en ganska stark anrikning av järn, medan humus, auminium och kisesyra bott i ringa mängd utfiockats (jfr sid. 298). Haten av dessa ämnen avviker ej nämnvärt från underagets hat av samma ämnen. H u m uspodso. Amänna kännetecken. Humuspodso benämner jag en podsoprofi, vars B-horisont beträffande färgen het prägas av mörkfärgade, utfäda

45 202 OLOF TAMM Fig. 21. O. TAMM foto. Humuspodso i starrkärr på sand, samma profi som fig 3. A 1 : torv, A 2 : hurnös bekjord, B: svart anrikningshorisont, C: sand, ur viken grundvatten väer fram, viket förorsakar de jusa fäckarna å biden (refexer). Rokiden. Humusporso in Seggensumpf auf Sand. Dassebe Profi wie Fig. 3 Grundwasser strömt aus dem Sand (von B bis unten) hinaus und verursacht durch Liebtrefexion die weissen Fecken. (d. v. s. över 30 cm mäktigt). Mean övergångar. Humuspodso med stark anrikning utan fig. 3.) Denna jordmånstyp kännetecknas av humusämnen och som därför har en svartbrun eer i övergångsfa smutsbrun färg. I vissa gränsfa kan en utprägad B-horisont saknas, d. v. s. B-horisonten fyter adees ihop med Az-horisonten som då även är starkt anrikad på humusämnen. En sådan profi måste dock av genetiska skä och på : grund av förekomstsättet räk_ nas ti humuspodsoernas grupp 1 2 (jfr sid. 2 I I och profi 8, kap. ' I 2 ). Aa tänkbara meanformer mean järnhumuspodso och humuspodso finnas, och även inom humuspodsoerna förekommer i fere fa en betydig järnanrikning, som dock för ögat devis döjes av den kraftiga humusanrikningen. Humuspodsoerna framvisa en stor variation, viken tiåter en uppdening av dem i fyra oika varianter, vika stå i nära reation ti markens amänna fuktighetstistånd. Dessa fyra undertyper eer varianter äro: I. humuspodso med stark anrikning (men utan ortsten), 2. humuspodso med orts ten, 3 humuspo d so med svag anrikning och tunt humustäcke (d. v. s. under 30 cm) samt 4 humuspodso med svag anrikning och mäktigt humustäcke de oika varianterna finnas aa ortsten. (Fig. 2I, även ett humustäcke (Ar) av

46 Si.'UDIER ÖVER JORDMÅNsTYPER 203 inti 30 cm:s mäktighet. Härunder förefinnes ett urakningsskikt (Az), vars färg varierar från tämigen just grått ti ganska mörkt smutsg;ått. Denna variation står i nära samband med humustäckets mäktighet; där denna är betydande, är Az-horisonten starkt impregnerad med färgande humussubstans. Az-horisonten eer bekjorden, viken iband på grund av sin starkt smutsgrå färg ej ängre förtjänar detta namn, har ofta en rätt betydande mäktighet. I medeta har den befunnits vara I 5,6- I6,s cm (se tab. 4). Anrikningsskiktet eer B-horisonten är starkt svartbrunt och har särskit uppti ofta en egendomig kumpstruktur, som gör att jorden ser ut ungefär som kaffesump. Dess mäktighet varierar men är nästan atid -större än 20 cm. Under det svartbruna, starkt markerade agret träffas ej säan ett mer eer mindre fammigt, rostfärgat skikt. Huruvida detta är en geyhorisont, eer om järnet anrikats uppifrån eer, som kanske är det sannoikaste, både uppifrån och från grundvattnet, som pägar nå ti denna horisont, är ofta omöjigt att avgöra. Iband kan det rostfammiga agret adees saknas, iband kan en säker gey-horisont urskijas. Grund~attenförhåanden. Humuspodso med stark anrikning utan ortsten träffas,!är grundvattnet står ganska högt. Det är ätt att av rent topografiska skä konstatera, att det måste igga genomsnittigt högre än. i marker av järnhumuspodsotyp, ty dessa senare bida ofta högre be.ägna, något torrare randzoner i torvmarker, inom vars våtare och mera inåt centrum beägna dear man kan träffa humuspodso med stark anrikning. Endast en av brunnarna i materiaet av grundvattenståndsmätningar tihör denna typ, nämigen brunnen o på Rokiden, se fig. g, I I och I z. Den har också ett avgjort högre, genomsnittigt grundvattenstånd än de brunnar, som representera järnhumuspodsoen, och bekräftar såunda att grundvattnet står högre än i denna marktyp. Humuspodso med ortsten. Denna variant (fig. 22) kännetecknas av fuktig råhumus eer torv, viken senare vanigen är mindre än 30 cm mäktig, men som i enstaka fa kan nå cm. Under humustäcket träffas en Az-horisont, vars färg varierar från gråvit ti smutsgrå och som atid är utprägad, tydigt avgränsad och som äger en reativt betydande mäktighet. Enigt tab. 4, sid. I9I är dess medemäktighet i de undersökta faen I 7,4-20,4 cm och överstiger därmed aa de andra podsotypernas. B-horisonten är en hård, mörkt brun eer svart ortsten, som, i händese den är utbidad i morän, pägar ha en egendomig skivstruktur, men som, om den är utbidad i sand, pägar vara mera homogen. Dess mäktighet kan variera inom vida gränser från 20 cm ända ti över I meter. Under

47 204 OLOF TAMM. Fig. 22. Fig. 23. Fig. 22. Humuspodso med ortsten i en rismosses kantzon. A 1 : torv, A 2 : bekjord, B 1 : svart, skivig ortsten. B 2 : rostfärgat, något strimmigt ager, som troigen devis är en geybidning. C: Morän. Humusporso mit Ortstein (B1), der eine scheibenartige Struktur besitzt, auf Moräne. Fig. 23. Humuspodso med svag. anrikning i B-horisonten och tunt humustäcke i gransumpskog. A 1 : Torv. A 2 : humusrik urakningshorisont. B: Anrikningshorisont. C: Morän. Humusporso mit schwacher Anreicherung im B-Horizont und ziemich dunnem Torf auf Moräne.

48 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 205 ortstensagret kommer ofta ett mer eer mindre rostfärgat skikt, stundom fammigt, som antingen är en geyhorisont eer som bidats genom järnanrikning uppifrån, viketdera är omöjigt att säkert avgöra. Troigen samverka härvid tvenne oika processer. Humuspodso med ortsten träffas regebundet i de undersökta områ~ dena på sådana okaer, där torvmarker angränsa mot morän eer sand vid sådana utningsförhåanden, att en överrinning av vatten kan försiggå från torvagret ti den angränsande fastmarken. Humusortstenarna finnas just på gränsen mean torvmarken och fastmarken, inom en zon, där humustäcket är genomsäppigt, och där marken tyckes emottaga ett vattentiskott från torvmarken. Fig. 24 och 25 beysa humusortstenarnas äge i terrängen. De återgiva profier vika finnas angivna på kartorna fig. 36 och 38. Grundvattenförhåanden. Grundvattennivån igger i humuspodso med ortsten utan tvive genomsnittigt högre än i järnpodso. Den igger emeertid ägre än i de andra humuspodsovarianterna och torde i många fa igga ika ågt, som i järnhumuspodso. Endast om grundvattennivån igger ganska ågt, kan en betydande nedåtströmning av vatten med därav härfytande humusanrikning komma ti stånd. Grundvattenståndets genomsnittiga äge i humuspodso med ortsten iustreras av brunnen XIII på Kubäcksiden (se fig. r3-r6 samt kartan, fig. 36). Härti kan fogas brunnen XIV på Rokiden (fig. 9-r 2 och 38), viken visserigen igger inom ett område av järnhumuspodso men adees invid gränsen ti ett ortstensområde, varför grundvattenståndet torde vara beysande även för det senare. De båda brunnarnas vattenstånd äro genomsnittigt ägre än andra humuspodsobrunnars. Ytterigare beysas grundvattenförhåandena i sådana kantzoner, där humuspodso med ortsten förekommer, av fig. 24 och 2 s. En jämförese mean fig. 2 s och 2 6 samt högra och vänstra deen av fig. 24 utvisar tydigt, att grundvattenståndet i ortstensamrådet står ägre än inom områden av humuspodso med svag anrikning. Observationerna äro samtidiga i fig. 2 s och 2 6. Grundvattenståndet i humuspodsoer med ortsten igger såunda genomsnittigt reativt ågt och detta, tiika med en viss extra tiförse av humushatigt vatten, är utan tvive vikoret för uppkomst av humuspodso med ortsten. I humuspodsoterränger träffar man såunda ortstenar i vissa svackor, medan andra sådana äro mycket böta och sakna stark humusanrikning i B-horisonten (jfr nedan). Det framstår då såsom uppenbart, att de förra svackorna av någon anedning (jfr kap. 7) ha ågt grundvattenstånd, varigenom det vatten, som rinner ti från sidorna, har tifäe att nedtränga i marken och bida humuspodso med starkt utveckad bekjord och ortsten, medan det i de andra svackorna uppstår en vattenstagnation.

49 t-:> o O\ Humusporso Humusp. m. ortsten Järnhumuspodso och järnporso :..:::::~~- Humusp. m. svag anrikning. m o r o >,:j ~ ~ ' 'to m Gråbå sumpjordmån och humuspodso. Humusporso med ortsten. Järnhumuspodso och järnpodso.

50 m 3 Va Gråbå Humuspodso, svag anrikning. sumpjordmån. Järnhumuspodso och järnpodso. Fig. 24. Profi genom grundvattenbrunnarna XIV, XV och XV a på försöksfätet i Rokiden (äge, se fig. 38). Ti vänster en kantzon med utning från torvmark mot fastmark. Här har skett en vattentransport från torvmarken mot fastmarken, och humuspodso med ortsten har uppkommit." Ti höger en kantzon med utning från fastmark mot torvmark (det normaa faet). Här rinner vaten från fastmarken mot torvmarken, och markprofien är humuspodso med svag anrikning i B-horisonten. Geyhorisont finnes men har ej utritats. De angivna grundvattenstånden representera ett maximi- och ett miniroiäge av grundvattennivån jämte några successiva meanägen. Profi durch die Grundwasserbrunnen.Jr7V, XV und XV a, Versuchsfed Rakiden (Lage s. Fig. 38). Nach inks eine Randzone, wo Wasser vom Torrboden nach dem Mineraboden gefossen ist und wo sich Humusporso mit Ortstein ausgebidet hat. Nach rechts eine Randzone, wo Wasser vom Mineraboden nach dem Torfboden fiesst. Hier ist der Grundwasserstand hoch und das Bodenprofi ist Humusporso mit schwacher Anreicherung im B-Horizont. Die angegebenen Grundwasserniveaus sind eine Maximumage, eine Minimumage und einige sukzessive Zwischenagen, Fig. 25 och 26. Tvenne kantzoner från försöksfätet i Kubäcksiden (äge se fig. 36). Fig. 25 med grundvattenbrunnarna XIII och XIV visar en kantzon med överrinning av vatten från en torvmark och därav orsakad ortstenbidning. Fig. 26 med brunnarna V a och V b är en norma kantzon med utning från fastmark mot torvmark, varav föjer högt grundvattenstånd och utbidning av humuspodso med svag anrikning. Geyhorisont förekommer, men har ej utritats. De angivna "grundvattenst!\nden representera ett maximi- och ett miniroiäge av grundvattennivån och därjämte ett anta meanägen från en sjunkningsperiod. Zwei Randzonen vom Versuchsfed Kubäcksiden (Lage s. Fig. 36.) Fig. 25 zeigt eine Randzone mit Wassertransport vom Torfboden nach dem Mineraboden. Hurriuspodso mit Ortstein. Fig. z6 ist eine normae Randzone mit Wassertransport vom Mineraboden nach dem Torfboden und hoher Lage des Grundwasser~ niveaus. Humusporso mit schwacher Anreicherung im B-Horizont. Die angegebenen Grundwasserniveaus sind eine Maximumage, eine Minimumage und einige Zwischenagen~ U >-3 ~ t: ~ :;o Q: < M :;o '--< o :;o t: ~ ;>-o z U ~ M :;o tv o -

51 208 OLOF TAMM En ortstensbidning, som i princip överensstämmer med den ovan omtaade, har jag tidigare beskrivit, des från Degerfors kyrkby i Västerbottens än, des från Skaite kronopark, Råneå s:n, Norrbottens än (T AMM I 920, sid. 2 II --2 I 5 ). Därvid benämndes denna typ av ortsten aokton, varvid även inbegreps vissa förhårdnade geybidningar, s. k. geyortstenar. De nämnda, aoktona ortstenarna skija sig från humusortstenarna på de båda försöksfäten endast genom sina större dimensioner både i horisonta och vertika ed samt genom att de in. emot fastmarken snart övergå i järnortsten. Både storeken av ortstensagren och benägenheten att övergå i järnortsten sammanhänger av at att döma med de topografiska och geoogiska förhåandena: de omtaade aoktona ortstenarna vorö utbidade i mäktiga sandavagringar, på vika vatten från angränsande torvager hade utgjutit sig. Deras stora dimensioner fäste min uppmärksamhet på dem, men i princip överensstämma de tydigen adees betr. bidningssättet med de betydigt mindre humusortstenarna på de båda försöksfäten, vika också böra benämnas aoktona. Det är tydigt, att aoktona humusortstenar förekomma amänt, där de topografiska förutsättningarna äro sådana, att torvager kunna everera vatten ti en angränsande, någorunda genomsäppig mark. Om gey-ortstenar, vika saknas på de båda försöksfa ten, ska i annat sammanhang (sid. 294) biva ta. Humuspodso med svag. anrikning i B-horisonten och humustäcke mindre än 30 cm. Denna jordmånstyp (se fig. 23) kännetecknas antingen av en ös och ucker, fuktig råhumus eer en torv av ganska hög förmutningsgrad. Under humustäcket (A,) finnes en Az-horisont, som vanigen är ganska mäktig (i medeta enigt tab. 4, sid. I91, I6-I7cm), och som är starkt impregnerad med humuskooider, vika ge åt skiktet en smutsigt brungrå färg. Nedåt övergår Az-horisonten utan skarp gräns i B-horisonten, som ofta är mindre humusrik än Az-horisonten, men vars humus, när terrängen suttar, ofta pägar bida fäckar och strimmor av svartbrun färg, ej säan med något itet av den egendomiga kaffesumpiknande kumpstruktur, som ovan omtaats. Denna strimmiga utbidning torde kunna sättas i samband med en viss vattenrörese i sided i utande terräng (jfr ovan om järnhumuspodso, sid. I99). B-horisonten är oftast föga mäktig, t. ex. ro- I 5 cm, stundom kan den sammanfyta med Az-horisonten, i viket fa humustäcket såedes underagras av en cm smutsgrå, hurnös horisont, som i sig innefattar både Az och B. Härigenom skijer sig profien från gråbå sumpjordmån (se nedan). Underaget är vanigen en gråbå morän, som ofta äger en roststrimmig geyhorisont under B-skiktet. Stundom saknas emeertid sådan, viket särskit är vanigt i sådana fa, då icke heer någon tydig B-horisont är utbidad. Saken sammanhänger utan tvive med att grundvattenståndet

52 STUDIER ÖVER JORDMÅNsTYPER 209 ständigt är mycket högt, varigenom de för geyhorisontens utbidning nödvändiga oxiderande betingeserna ej inträda. Inom sand- och svagrusterränger i suttningar med starkt rörigt grundvatten finnes en variant av humuspodso, som står brunjorden (T AMM 1930, sid. r r) nära. Humustäcket är en ös, nästan muartad humus, Az-horisonten är obetydigt utveckad och skijer sig bott genom en något jusare färg från B-skiktet. Tisammans bida de båda en cm mäktig horisont, som är ganska rik på utfåd humus och även andra kooider och som ti utseendet närmar sig brunjord. Denna övergångstyp saknas på sjäva försöksfåten, men förekommer i deras omgivningar. Där humuspodso med svag anrikning förekommer i reativt starkt suttande terränger är det atid i förening med en fuktig men växtig skog. Aven om denna måste räknas ti sumpskogarna, tihör den en ganska god och växtig typ, viket utan tvive sammanhänger med att det högt iggande grundvattnet rör sig något i sided. På mera pana marker träffar man humuspodso med svag anrikning och tunt humustäcke speciet i torvmarkers kantzoner, då utningen går från fastmarken mot torvmarken. Fig. 24 och fig. 26 iustrera förhåandena i dyika kantzoner. I dessa försiggår en viss vattentiförse från fastmarken ti torvmarken. Grundvattenförhåanden: Utbidningen av humuspodso med svag anrikning och reativt tunt humustäcke beror utan tvive på ett genomsnittigt mycket högt grundvattenstånd i marken. Vid grävning i jordmånstypen i fråga besväras man starkt av det höga grundvattenståndet, moränjorden fyter ätt igen, groparna fya sig med vatten o. s: v. Det höga grundvattenståndet i humuspodsoer med svag anrikning beyses av de utförda grundvattenståndsmätningarna. Brunnarna Vb och Xb på Kubäcksiden samt VIII och XV a på Rakiden tihöra denna typ. Det genomsnittiga äget av grundvattenståndet i dessa brunnar iustreras av fig. 9- I 6 och brunnarnas äge återfinnes på kartorna fig. 36 och 38. Dessa mätningar visa, att grundvattenståndet i den anförda jordmånstypen igger betydigt högre an i såvä järnhumuspodsoen som i humuspodsoen med stark anrikning och med ortsten. Fig. 24 (högra deen) och 2 6 iustrera ytterigare grundvattensförhåandena i humuspodsoen med svag anrikning och tunn torv i jämförese med andra jordmånstyper. Grundvattenståndet i humuspodsoer med svag anrikning och reativt tunt humustäcke står såunda enigt de utförda mätningarna genomsnittigt mycket nära minerajordens yta, stundom över densamma. Under torra perioder sjunker det emeertid ett stycke under densamma, varvid en viss kooidtransport nedåt bir möjig. Humuspodso med svag anrikning i B-horisonten och reativt tunt humustäcke är, såsom nämnts, karakteristisk för torvmarkers kantzoner, där utningen går från fastmarken ti torvmarken. I sådana kantzoner

53 210 OLOF TAMM försiggår enigt MALMSTRÖM den försumpningsprocess, som han kaat kantförsumpning eer kantdämningsförsumpning (MALMSTRÖM 1923, s. 126 och 1931, s. 84.) Denna process, som åstadkommer en viss utbredning av torvmarken i horisonta ed, orsakas av att det från fastmarken kommande vattnet dämmes och tvingas att stagnera. Denna dämning sker på det sättet att torven hindrar vattnets avrinning ovan jord och humusimpregnationen i minerajorden ( = bidning av Az-horisonten) försvårar dess avrinning inom dennas översta ager. Kantzoner av denna typ äro i hydroogiskt avseende såunda adees oika de kantzoner, där vattenröresen går från torvmarken mot fastmarken och där humuspodso med ortsten utbidas. Av topografiska skä äro kantzoner med humuspodso med svag anrikning ångt vanigare än kantzoner med ortsten (jfr fig samt kartorna, fig. 36 och 38). Utåt torvmarken övergår profien i humuspodso med svag anrikning och mäktig torv. Kantzoner med vattenröuorese från fastmarken mot torvmarken kunna ined förde benämnas normaa 120- kantzoner. Humuspodso med svag anrikning och torv över 30 cm. Denna jordmånstyp kännetecknas först och främst av sin mäktiga torv (se fig. 27), som åtminstone nedti pägar ha karaktär av tät dytorv. Under torven kommer en cm mäktig, hurnös horisont av smutsgrå ti brun färg, viken vid närmare gransk

54 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 211 ning pägar sönderfaa i en otydig övre horisont Az och en undre B. Ej säan är gränsen mean de båda så fytande oc:h färgskinaden så obetydig, att någon uppdening i Az och B ej kan företagas. Genom anays (se profierna 8, 9 och 12, kap. 12) har emeertid i fera sådana fa kunnat visas, att det verkigen föreigger en urakad vittringshorisont, atså en Az-horisont närmast under torven. Underaget är gråbå morän eer sand, och innehåer stundom en geyhorisont på t. ex cm:s djup under torven. Ofta saknas emeertid geybidningar fuständigt. Den mäktiga (Az-B)-horisonten skijer typen från den gråbå sumpjordmånen. Humuspodso med svag anrikning och mäktig torv är vanig i torvmarker, vikas centraare dear ti stor de päga utgöras av denna jordmånstyp jämte gråbå sumpjordmån. Man träffar den såvä i suttningar som i mera pana terränger. Då man måste antaga, att torven först småningom uppnått sin nuvarande mäktighet, synes det troigt, att jordmånstypen ifråga utveckat sig ur humuspodso med svag anrikning och tunn torv men även i vissa fa ur humuspodso med stark anrikning i B-horisonten. I och med torvens progressiva tiväxt bir densamma at ogenomsäppigare för nederbördsvatten, och ti sist avstannar a podsoering under densamma, viket i många fa också kan antagas bero på en samtidig höjning av grundvattenståndet. På så sätt kan förkaras att med ökad torvmäktighet podsoeringen as icke titager utan snarare synes dess tidigare anrikning i B-horisonten devis åter utpånas. Humuspodso med svag anrikning och mäktig torv måste betraktas som i viss mån en subfossi podso. Podsoeringen är avsutad och de hydroogiska förhåandena hava undergått ändring i och med torvens mäktighetstiväxt och horisontaa utbredning. Att gränsen för grupperingen av profityperna satts vid just 30 cm:s torv är rätt godtyckigt. Ett mångårigt studium av markprofierna har dock övertygat mig om att det är ungefär vid denna mäktighet, som podsoeringen avstannar, varjämte samma mäktighet i FROSTERUS och TAMMS schema (1929, s. 21) av praktiska och andra skä bivit satt som gräns för torvjordar. Naturigtvis finnas profier med mer än 30 cm:s torv, där denna ej är fut ogenomsäppig, och en nedåttransport av sjunkvatten försiggår, och å andra sidan torde det även kunna uppetas profier med något tunnare torv än 30 cm, där torven är adees tät. Grundvattenförhåanden. Av vad som o'van framhåits framgår, att mätningar eer observationer av det nutida grundvattenståndet i marker med mäktig torv ej beysa de jordmånsbidande processernas samband med grundvattenståndet. Detta gäer desto mer som man i mäktiga torvager, som nedåt bestå av dytorv, har att räkna med tvenne grund 5. Meddd. från Statens Skogsförsöksanstat. Häft. z6.

55 212 OLOF TAMM vattenvåningar, en undre i minerajorden och en övre i torven (se sid. 2 r 7.) Det är vanigen bott den övre, som mätes i brunnarna, iband är det f. ö. osäkert viken som mätes. Av detta föjer, att en diskussion av grundvattenförhåandena inom ifrågavarande marktyp måste grunda sig på andra fakta än direkta grundvattenståndsobservationer. Detta gäer även i ika måtto den gråbå sumpjordmånen, då den har mäktig torv, A A z cm Humustäcke (råhumusartad torv) H v f Ii J.-1-- j v J.-~. J j v 1-- j. i 40 / ' J\ \ B 1 v i 60 v v v --- : c 1'17 :.J O /2. 14 / % --Humus Fe A/2 03 Fig. 28. Haten av kooida ämnen i en humuspodsoprofi med svag anrikning i B-horison ten (nr. 7 kap. 12). Förkaring se fig. 17. Der Gehat an kooiden Stoffen in einem Humusporso mit schwacher Anreicherung im B-Ho.rizont (Nr. 7 Kap. r2). Erkärung, s. Fig. r7. viken jordmånstyp hydroogiskt ej skijer sig från humuspodso med svag anrikning och mäktig torv. Grundvattenförhåandena i dessa båda typer skoa därför behandas i ett sammanhang under den gråbå sumpjordmånen, och härvid ska förekomsten av geyhorisonter såvä i den ena som den andra typen närmare beskrivas. Geyhorisonten möjiggör i många fa en inbick i grundvattenförhåandena, där den direkta observationen av vattenståndet ej är möjig. Humuspodsoernas kemiska beskaffenhet. De kemiska förhåandena i humuspodsoprofier beysas av tabeerna i samband med profierna 6-12, kap. 12. A"-horisonterna skija sig från järnpodsoernas bekjordar genom sin ganska höga hat av utfäd, strukturös humus, se fig. 28~30.

56 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 213 Färgen föjer noga humushaten och varierar från gråvitt ti mörkt smutsgrått. Bortsett. från den höga humushaten ikna humuspodsoernas urakningsskikt i högsta grad järnpodsoernas. Samma typ av vittringsprocesser A cm " A 20 z! /! 1/ ~ ~ )'... Humustäcke (torv) :\ f----- ~ ' ~. ---t-- B 40 -j ,~ B:~. 60; ~ i c r:-.,..!"-.,. v. / 'T 7 " i r : 80 IDO O cm..., 20 f-...-' 40 A Humustäcke (torv) --ov IT ' ~ A z I Ii ' --- B j BO 1. I 'i. rr : ----:i % c / '/ 2 4 v / / 7 6 B --Humus ---- Fe Fig sj o 2 Fig. 30. Fig. 29. Haten av kooida ämnen i en humuspodsoprofi med stark anrikning (nr 6, kap. 12). Förkaring, se fig. 17. Der Gehat an kooiden Stoffen in einem Humuspodsoprofi mit starker Anreicherung im B-Harizon!. (Nr. 6, Kap. r2.) Erkärung, s. Fig. r7. Fig. 30. Haten av kooida ämnen i en humuspodsoprofi med svag anrikning och mäktig torv (nr 8, kap. 12). Der Gehat an kooiden Stoffen in einem Humuspods~profi mit schwacher Anreicherung im B Horizont und mächtigem Torf (Nr. 8, Kap. r2). ha gjort sig gäande, d. v. s. i första hand har fosforsyra uppösts, i andra järn och magnesium, härefter kacium, natrium och kaium. Jordarterna på Kubäcksiden äro amänt synnerigen fattiga på apatit och såunda mindre ämpiga för studium av fosforsyrans förhåande vid vittringen. Även den citronsyreösiga fosforsyran är en känsig index på

57 214 OLOF TAMM vittringen, ty den saknas nästan i Az-horisonterna, såsom framgår av de anförda anayserna. En något högre grad i vittringens intensitet i de fuktiga markerna jämfört med de torra framträdde redan hos järnhumuspodsoerna (sid. 200.) I humuspodsoerna framträder samma sak i och med Az-horisonternas stora mäktighet. I anayserna kan den skönjas däri, att järn- och magnesiumhaterna amänt äro ganska åga i de anayserade humuspodsoernas vittringsskikt. Dock äro vittringsindices icke så särskit höga, de variera mean 42 och 59 i de fem undersökta Az-horisonterna. Härvid måste emeertid påpekas, att band dessa fem finnas trenne (nr 8, 9 och I 2, se kap. 12), där vittringen på grund av torvens stora mäktighet för änge sedan bör ha upphört. Däremot finnes icke någon Az-horisont, som representerar maxima podsoering. Anaysmateriaet är icke as vat för att beysa hög vittringsintensitet, i motsatt fa skue säkerigen också höga vittringsindices kunnat påvisas. Humuspodsoernas anrikningsförhåanden beysas av fig Humusämnena dominera, men avsevärda mängder auminiumhydroxid och järnhydroxid finnas även i B-horisonten men däremot endast ytterst obetydiga mängder oxaatösig kisesyra. I vissa fa saknas järnhydroxid. Orsaken härti synes vara att vid reducerande mijö förmår järnet ej håa sig oösigt, utan om det en gång avsatt sig, så reduceras och uppöses det åter. Härvid må påpekas, att det järn som är utfät i B horisonten atid är bandat med humusämnen, vika troigen verka reducerande, om amän syrebrist uppstår. De uppnådda anaysresutaten stå i god överensstämmese med dem som vunnits av FROSTERUS i Finand (1914b), ehuru han arbetat med en annan anaysmetod. Skinaden mean oika varianter av humuspodsoer i kemiskt hänseende synas huvudsakigen vara en gradskinad i anrikning av oika kooider ävensom skinad i järnets uppträdande; detta saknas iband, framför at då kooidanrikningen på grund av högt grundvattenstånd över huvud taget är svag, varmed även reducerande betingeser under ånga tider föja.. Geyhoriso~terna överensstämma säkerigen i kemiskt hänseende med dem, som beskrivits under järnhumuspodso och dem, som skoa beskrivas under gråbå sumpjordmån. I det senare faet ha de bidats utan påverkan av uppifrån kommande sjunkvatten, viken man däremot i podsoprofier adrig kan bortse från. Därför är den gråbå sumpjordmånen den ämpigaste jordmånstypen för utredning av geybidningarnas kemiska natur. Den omständigheten att geyhorisonter med utfäd imonit äro vaniga även i sådana humuspodsoer, där a järnutfäning saknas i B horisonten visar, att järnet i geyhorisonten, sedan det en gång genom

58 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 215 oxidation med uft bivit utfät, är mer stabit än B-horisontens Jarn. Detta sammanhänger sannoikt därmed, att järnet i geyhorisonten ej anrikats tisammans med mörkfärgade, reducerande humusämnen. Tivaron av en geyhorisont synes bevisa, att.någon gång uft nedtränger även ti reativt djupa skikt i de marker, där vanigen ett högt grundvattenstånd råder. Är emeertid grundvattennivån ständigt mycket hög, kunna ej heer geyhorisonter uppkomma. Gråbå sumpjordmån. Amänna egenskaper. Denna jordmånstyp (fig. 4, 31 och 32) känne tecknas av att man under humustäcket (A) har en 5-15 cm.mäktig zon av minerajord med någon humusinbandning (Cr, se även sid. 223), inom viken hurushaten hastigt avtager nedåt, och därunder en kart gråbå, ti synes humusfri minerajord (Cz). Någon verkig B-horisont finnes ej. Moränen, resp. sanden har precis samma färg som s. k. båera. Om den humösa övergångshorisonten (C r) är mera än r 5 cm mäktig, kan profien anses som en övergångsform ti humuspodso med svag anrikning. Icke säan finnes i den gråbå sumpjordmånen, när den är utbidad på morän, ett verkigt stenskikt i torvens understa, mot minerajorden gränsande ager. Minerajordens yta är såunda täckt av moränstenar av oika dimensioner upp ti 2-3 dm:s storek. Mean stenarna har avsatts dysubstans, viket gör att de vid första påseende synas vara inbakade i torven (se närmare kap. 9, sid. 276.) Först under denna»stensättning» kommer Cr-horisonten. Ett ikadant stenskikt anträffas stundom även i humuspodsoer med svag anrikning och mäktig torv. Ofta träffas en vä utbidad geyhorisont med rostfärgade strimmor (se fig. 32), ett stycke under torven. Lika ofta eer troigen oftare saknas emeertid geyhorisonten fuständigt. Den gråbå sumpjordmånen finnes speciet inom fördjupningar och svackor i en torvkädd, sumpig terräng, atså inom myrterränger och i försumpad skogsmark. Den bidar större och mindre fäckar inom humuspodsoens område, svarande mot de ara våtaste stäena. Dessa fäckar kunna i vissa fa vara het små och obetydiga, i andra fa kunna de utgöra väsentiga dear av torvmarkens area. I mera markerade suttningar pägar den gråbå. sumpjordmånen ej spea stor ro, men den träffas även här i en och annan fördjupning, som av någon anedning bivit dämd eer som mottager så mycket vatten uppifrån, att det ej tiräckigt fort kan avrinna. Grundvattenförhåanden. Först må ater påpekas, att i fråga om sådana marker, där torven är mer än 30 cm mäktig och tät, råder i

59 Fig. 3 I Fig. 3r. Fig. 32. och 32. Gråbå sumpjordmåner i rismosse på morän med mäktig torv och i dess botten ett ager av uppfrusna stenar. Profien i fig. 3 I saknar geyhorisont, fig. 32 har sådan. A: Torv med stenar.i botten. C 1 : svagt humushatig morän, C 2 -C 3 : gråbå morän, G: Geyhorisont. Granbiauer Sumpfboden mit mächtigem Torf auf Morän e. und mit aufgefrorenen Geschieben. Fig. 31 ohne, Fig. 32 mit Geihorizont.

60 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 217 hydroogiskt hänseende ingen principie skinad mean gråbå sumpjordmån och humuspodso med svag anrikning (jfr sid. 2I I). Dessa båda profityper representera tisammans torvmarkerna, och en diskussion av deras respektive grundvattenförhåanden bi! en diskussion.av torvmarkernas grundvattenförhåanden. Föjande framstäning avser emeertid ej att ingå på grundvattnet i större torvmarker, som devis uppstått genom igenväxning av sjöar och som innesuta göar och vatteninser. Sådana hydroogiska förhåanden ha ingående behandats av MALMSTRÖM (I923) i hans monografi över Degerö stormyr och kunna därför här ämnas åsido. Här ska jag i stäet göra ett försök att utreda grundvattenförhåandena i sådana reativt grunda men ti väsentig de av ogenomsäppig dytorv bestående torvmarker, som förekomma å de båda försöksfäten och i deras omgivningar och som känneteckna norrändska moränider. I fråga om de marker med gråbå sumpjordmån (och humuspodso med svag anrikning och mäktig torv), vika jag närmare studerat, kan man urskija trenne oika hydroogiska grundfa, mean vika aa övergångar finnas. Dessa tre fa äro: I. Grundvattnet i humustäcket (torven) och minerajorden bidar ett sammanhängande system. 2. Grundvattnet i minerajorden o<;h torven bidar två skida system och grund vattennivån i minerajorden igger under avsevärda tider ett stycke under torven. 3 Grundvattnet i minerajorden och torven bidar två skida system, grundvattennivån i minerajorden når torven och står åtminstone tidvis under tryck (artesiskt grundvatten). I. Grundvattnet i torven och minerajorden bidar ett sammanhängande system. Om ett torvager är uckert och genomsäppigt för vatten (se MALMSTRÖM I923, s. I I4), så kan ett grundvatten röra sig i dess porer och därvid stå i direkt hydrostatisk förbindese med grundvattnet i minerajorden under torven. Den svår- eer ogenomsäppiga dytorven, som i amänhet saknar porositet inom sjäva massan, kan vara genomdragen av så mycket säppor, rotkanaer o. d. att ett grundvatten kan röra sig i dessa. Särskit genomsäppiga äro de grunda ager av skogstorv (råhumusartad dytorv enigt MALMSTRÖM, I 9 z8, s. 34I) som äro vaniga i gransumpsko gama. I händese mäktigheten hos torvagren är mer än 30 cm, pägar däremot i amänhet den undre deen bestå av kompakt och ogenomsäppig dytorv. Här bortses från mer eer mindre uckra, gungfyartade torvbidningar, som devis fya ut vattensamingar. Det bir såunda egentigen endast inom m'arker med grunda torvager ( < 30 cm), där man kan säga att det finnes ett gemensamt grundvattensystem i torven och minerajorden (se fig. 4). Om grundvattennivån praktiskt taget under hea året når upp i torven, kan

61 218 OLOF TAMM ej podsoering uppstå. Detta är just den gråbå sumpjordmånens bidningsbetingese. Någon nedåtströmning av sjunkvatten från torven ti minerajorden äger då ej rum, åtminstone ej i nämnvärd grad. Ofta kan ej heer en geyhorisont av utfäd imanit uppkomma, ty grundvattnet, som visserigen innehåer östa järnsater, kommer endast inom torven i beröring med uftens syre. Om järnutfäningar uppstå här, reduceras de och uppösas antagigen omedebart åter (jfr sid. 2 65). I enstaka fa har jag anträffat järnutfäningar i torv (profi r 6); dessa ha antagigen bidats genom att koncentrationen av järn i grundvattnet har varit mycket hög (tab. 6, nr 41), varigenom en så kraftig imanitavsättning uppstått, att den ej omedebart hunnit återuppösas. I det anförda faet fanns en mycket utprägad geybidning i agret närmast under torven, viket visar, att grundvattennivån någon gång sjunker under A-horisonten. Om en geyhorisont kan utbidas eer ej beror på om tidsperioderna med ägre grundvattenstånd och oxiderande mijö i tiräckig grad överväga perioderna med reducerande betingeser, då den utfäda imaniten åter försvinner. Av at att döma behöves det bott korta interva med ägre grundvattenstånd och oxidation för att en geyhorisont ska uppstå och vidmakthåas. Den gråbå sumpjordmånen med tunn torv och i föjd därav ett gemensamt grundvattenstånd i minerajorden och torven är just den jordmånstyp, som avses med FROSTERus' benämning ren grundvattenjord (se sid. I 7 I.) I de festa fa har emeertid på sådana okaer, där den rena grundvattenjorden en gång uppstått, torvbidningen nått en sådan omfattning, att den bivit mera än 30 cm mäktig. I de områden, som jag har undersökt, är såunda gråbå sumpjordmån med tunn torv ett undantagsfa (jfr profi IS, I6, 2I, 24, kap. r 2 ). Det är dock ett fa av mycket stort intresse, ty det visar huru de hydroogiska förhåandena måste ha varit på många patser med mäktig torv, innan denna nådde sin nuvarande mäktighet. Man kan uppstäa en hydroogisk serie av jordmånstyper: järnpodso, järnhumuspodso, humuspodso med stark anrikning, humuspodso med svag anrikning och tunt humustäcke, gråbå sumpjordmån med tunn torv, vika bidas under infytande av en at högre, genomsnittig grundvattennivå i minerajorden. I denna serie passa ej de jordmånstyper in som ha mäktig torv (>c:a 30 cm), såsom nedan ska visas. Som amän sutsats gäer: I den gråbå sumpjordmånen med tunn torv och ett gemensamt grundvattensystem i torven och minerajorden når grundvattnet praktiskt taget ständigt upp ti minerajordens yta. I sådana fa där en geyhorisont finnes utbidad, måste dock vissa meanperioder förekomma, då grundvattennivån sjunker ett stycke ned i minerajorden. I dessa fa står jordmånstypen på övergång ti humuspodso med svag anrikning. 2. Grundvattnet i torven och minerajorden bidar två skida system och grundvattennivån inom minerajorden igger under avsevärda tider ett stycke under torven. Detta hydroogiska fa må först beysas med ett exempe. Den centraa deen av försöksfätet i Kubäcksiden (se fig. 36: det största området av gråbå sumpjordmån, och profierna 13, q, I8, 23, kap. I2) intages av en

62 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 219 gransumpskog, som omger en iten rismosse. Torven är 45-roo cm mäktig och i sin undre häft bestående av smörig dytorv av den mest kompakta konsistens. Att torvtäcket är fukomigt tätt visas. av att det är omöjigt att med kvicksiveruftpump uppsuga vatten från minerajorden under torven, viket jag har försökt å en mängd punkter. Om man först genomborrar torven med en grov borr och sedan sticker ned den vid sugning använda sonden i minerajorden genom hået i torven, viket medger uft att komma ned genom torven och ersätta vattnet som pumpas upp, yckas sugningen däremot. Detta gäer amänt för torvager av den angivna beskaffenheten. Torvbidningen har uppstått i en svacka i moränmarken, ti föjd av ett där rådande högt grundvattenstånd i minerajorden. Detta i sin tur har uppkommit des genom en viss vattentiförse från sidorna, des genom den direkt fana nederbörden. Medan torven var het tunn, var den reativt genomsäppig för vatten, men i och med dess progressiva tiväxt bev den fuständigt tätad i sina undre skikt. Nederbördsvattnet kan nu ej ängre tränga ned genom torven, och från sidorna tirinnande ytvatten (t. ex. vid snösmätningen) kommer att ti en de rinna av på torvmarkens yta. Från och med den tidpunkt, då torven bivit tät för nederbördsvattnet, utbidar det sig såunda i torvens övre ager en grundvattenvåning, som ej står i direkt (vertika) förbindese med den underiggande moränens grundvatten. Denna övre våning försvinner het eer devis genom avdunstning under torra somrar. Den under torven befintiga moränen har i och med torvtäckets tiväxt och tätning berövats en god de av sin förut normaa vattentiförse. Dess grundvatten matas numera endast genom tirinning av grundvatten från sidorna, viket går ytterst ångsamt på grund av moränjordens ringa genomsäppighet (se kap. 7 ). Därti försiggår det iksom atid i moränmarken en viss dränering underifrån, genom att vattnet sjunker ned ti häen, där det matar ett system av fina ådror (se sid. 254). Det före torvbidningens inträdande härskande grundvattenståndet var ett uttryck för jämvikten mean vattentiförsen och bortrinningen, inkusive dräneringen underifrån, men denna jämvikt har rubbats genom avspärrandet av nederbördsvattnet. Resutatet av det hea bir, att moränens grundvatten åtminstone tidvis sjunker ett stycke under torvagret. Härvid skue egentigen ett vacuum uppstå. Emeertid finnes det atid en och annan rotkana eer springa, åtminstone inom torvmarkens randzon, genom viken uft kan insugas, åtminstone under sådana årstider, då grundvattnet står reativt ågt. Insugning av uft möter ej på. ånga vägar samma friktionsmotstånd, som insugning av vatten skue göra. Härvid kommer även i betraktande, att om fritt vatten under en period av ågt vattenstånd (d. v. s. en avdunstningsperiod J skue insugas genom fina kanaer, som uppkommit i en dytorvmassa, absorberas det fria vattnet begärigt av torvens humuskooider, vika genom avdunstningen förut tvingats att avge en de av sitt medest adhesionskrafter bundna vatten. Härvid sväa kooiderna och sträva att åter täppa ti kanaerna. Den insugna uften är syrerik, och detta förkarar, varför det i amänhet finnes vackra geyhorisonter ett stycke under torven, även där densamma är 8o-roo cm mäktig och absout tät. Samtidigt verkar moränen närmast under torven vid grävning påfaande torr och as ej mättad med vatten i motsats ti moränen i torvmarkens övre randzon, som är vattenmättad och har såpkonsistens. Det är tydigt, att det finnes uft och oxiderande mijö under torven och gey-

63 220 OLOF TAMM horisonterna markera den zon inom viken moränens grundvatten möter den insugna, syrehatiga uften. På grund av de ovannämnda företeeserna föresog jag år I 9 2 I min dåvarande koega, nuvarande professor L. G. RoMELL att utsträcka sina undersökningar angående markuftens sammansättning ti den ifrågavarande torvmarken~ underag, viket han också beredviigt gjorde. Han yckades även (RoMELL I922, s I8) påvisa syrerik uft i moränen under den 7o I o o cm mäktiga torven på ett fukomigt oemotsägigt sätt. Samtidigt äro torvens vattenmättade ager fria från fritt syre (HESSELMAN I 9 I o b, sid. I 20 ). I och med RoMELLS påvisande av den syrerika uften under torven är insugningen av uft under torven bevisad, och därmed är också förekomst av imanitutfäningar i geyhorisonter (d. v. s. tivaron av en oxiderande mijö) på sådana patser nöjaktigt förkarad. Genom diffusion från den insugna uften kan även grundvattnet sjäv erhåa en viss hat av fritt, öst syre, viket påvisades av mig tidigare (I92S, sid ). Jag tokade då detta som ett symptom av att syrehatigt grundvatten hade strömmat ti från torvmarkens kantzoner. På grund av den stora svårigheten för vatten att strömma i horisontaed i dyika moräner (se kap. 7) anser jag det numera sannoikast, att den påvisade syrehaten i grundvattnet under den mäktiga torven tikommit genom diffusion från den insugna uften. Förekomsten av en geyhorisont under ett ager av tät och mäktig torv torde få anses visa, att grundvattenståndet i minerajorden står ett stycke under torven, åtminstone under vissa tider. Inom det ifrågavarande området med gråbå sumpjordmån ha I o profier med präktiga geyhorisonter å I o-30 cm:s djup under den so-ioo cm mäktiga torven undersökts. Inom det närmast ägre beägna området (se fig. 32) av gråbå sumpjordmån funnas ikaedes överat geyhorisonter under 6o-Ioo cm:s torv. Inom det ännu ägre och nordigare beägna området når torven ej mer än so cm:s mäktighet, men även här finnas geyhorisonter. Detsamma gäer försöksfätets nordöstra de, där tvänne profier med geyhorisonter under 7 o, resp. 7 s cm:s torv undersöktes. Härav kan man dra den sutsatsen, att det ovan beskrivna exempet är ett ganska vanigt hydroogiskt fa. Det förekommer atså vid vissa torvmarkers utvecking, att den progressiva torvbidningen medför en sänkning av minerajordens ursprungiga grundvattenstånd. Härvid instäer sig grundvattennivån åtminstone tidvis ett stycke under torven. Mean grundvattnet och torven finnes då syrerik uft, som insugits från sidorna eer på annat sätt, samtidigt som torven kan härbärgera en övre grundvattenvåning. Detta hydroogiska fa igenkännes på att under den täta torven finnes en vä utveckad, roststrimmig geyhorisont. 3 Grundvattnet i minerajorden och torven bidar två skida system, grundvattennivån i minera j o r den når torven och står tidvis under tryck HEssELMAN (I909, s. 36) har preiminärt beskrivit ett fa, där grundvattnet en iten myr står under tryck. Vid genomstickandet av den ganska grunda

64 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 221 torven (c:a 40 cm) omkring brunnen nr XVI på försöksfätet i Rakiden (se fig. 38) väde, enigt vad han muntigt har meddeat mig, vatten upp med tryck ur hået i torven. Då området omkring bnmnen nr XVI otviveaktigt ur hydroogisk synpunkt är av stort intresse, ska här meddeas en närmare beskrivning av detsamma jämte en diskussion av dess vattenförhåanden. En 4o-6o cm mäktig, ovanigt kompakt dytorv, bidad av ett starrkärr, utan vare sig porositet eer märkbara kaviteter, viar på ett sandager, som i sin tur undera.gras av morän och hä, den senare bidande en ogenomsäppig botten för det hea. Markprofien är humusporso med svag anrikning och mäktig torv samt in.om en het iten fäck (se fig. 38) gråbå sumpjordmån med mäktig torv. Inom den centraa försumpningen är topografen pan. Profier hava undersökts å en mängd oika punkter; de framvisade överat kompakt torv, viande direkt på sand. Eftersom minerajorden är en genomsäppig sand och brunnen nr XVI som består av ett järnrör, når ned i minerajorden, kan man anse att det i brunnen mätta grundvattenståndet är betecknande för vattentrycket i sandagret. Vattenståndet i brunnen XVI instäer sig under ånga tider högre än markytan, och adrig någonsin igger det så ågt som minerajordens yta. Under åren r9o6-r9r4 voro miniroivattenstånden såunda 32,. ss, 34, 26, 24, 48, q, 41 och 32 cm över sandens yta. Torvens mäktighet är 43 cm. Dessa vattenstånd kunna ej förkaras på annat sätt än att grundvattnet, såsom HEssEL MAN (. c) framhåit, står under hydrostatiskt tryck. Orsaken härti är tydigtvis, att torven bidar ett ogenomträngigt täcke ovan sanden, som mottager vattentiförse från sidorna. Vore torven porös, skue vattnet tryckas upp genom torven och antingen dränka denna med vatten eer skaffa sig ett ytigt avopp. Eftersom grundvattnet atid når upp ti torven, kan adrig uft insugas under denna. Det finnes därför inga betingeser för utbidning av g~yhorisonter med imanitiska avsättningar. Sådana saknas också fuständigt å den beskrivna okaen, såvä inom humusporsoen som inom den gråbå sumpjordmånen. Detta ger en möjighet att skija det nu anförda hydroogiska faet från det föregående: frånvaro av geyhorisont under ett tätt torvager torde vittn.a om att grundvattnet underifrån tryckes upp mot torven. Det hydroogiska tiståndet omkring brunnen XVI å försöksfätet i Rakiden har ej atid varit ikartat. Det kan bevisas, att innan torvagret hade uppnått sin nuvarande mäktighet, så var det amänna vattenståndet i sanden ägre än nu för tiden. Ejest vore det nämigen otänkbart, att humusporso här skue ha kunnat utbida sig, ty en sådan förutsätter att sjunkvatten strömmat ned från humusagret i minerajorden. Lokaen ger såedes ett intressant beägg för progressiviten hos de hydroogiska förhåandena i och med att torven bidas. Det är troigt, att före torvbidningens inträdande sandens grundvatten fann avopp i omgivningarna, särskit i västig riktning (se fig. 8 och fig. 38). Det bör ha sökt sig väg des som ytvatten och des i moränmarkens ara översta, tämigen uckra ager. I och med den fortgående torvbidningen har ytvattenavrinningen hindrats, och genom impregnation med humuskooider (bidning av humuspodso) ha de övre agren i moränmarken i stor utsträckning tätats, varigenom grundvattenavoppet försvårats. Tioppet av grundvatten genom den genomsäppiga sandens undre ager har däremot ej tätats i och

65 222 OLOF TAMM med att sanden har bivit täckt med torv. Sandagret är en reservoir, som upptager vatten från omgivningarna, och den nederbörd, som före torvtäckets bidning har fait på detsamma, bidrog tydigen icke väsentigen ti dess vatteninnehål Eftersom såunda tiförsen av vatten ti sanden bott obetydigt minskats (genom att den direkta nederbörden rinner av ovanpå torven), medan avoppet i hög grad försvårats, har så småningom det tryck uppstått, som ger anedning ti förekomsten av artesiskt vatten under torven. Med det beskrivna området överensstämmer ganska nära det ia kärret omkring brunnen IX å försöksfätet i Rakiden (Fig. 38). Även här föreigger ett vattenförande sandager, som täckes av en 4o-6o cm mäktig, kompakt dytorv, och vattenståndet i brunnen står under den torraste årstiden ovan sandens yta. Geyhorisont saknas. - På Kubäckidens försöksfät finnes ett område av gråbå sumpjordmån omkring och NW om brunnen IX (se fig. 36). Torven är 8o-Ioo cm mäktig och består i botten av smörig dytorv, av samma täta beskaffenhet som ovan beskrivits (sid. 2 r 9). I en 200 cm djup profi konstaterades att geyhorisont adees saknas, varjämte moränens vatten var fukomigt syrefritt. Moränen var tydigen vattenmättad ända upp ti torven, ty den var såpig och havfytande i motsats ti i de ovan (sid ) beskrivna profierna med geyhorisont. Tyvärr kan av oika skä ej brunnen användas för bedömning av vattentrycket i moränen. Det är emeertid uppenbart, att här föreigger ett hydroogiskt fa, anaogt med det just beskrivna. - Öster om Storkåtatjärnbäcken å försöksparken Kubäcksiden har jag undersökt en mosse med dytorv, viande på vattenmättad sand, med gråbå sumpjordmån utan geyhorisont. Här föreigger av at att döma ännu ett exempe. Huruvida grundvattnet i de båda senast omtaade faen verkigen står under tryck eer ej, kan ej med säkerhet avgöras. Uppenbarigen måste det finnas meanfa mean sådana torvmarker, där grundvattnet sjunker ned ett stycke under torven, och sådaria, där grundvattnet underifrån tryckes upp mot torven. I vissa meanfa kan man tänka sig, att grundvattnet ständigt står i minerajordens yta, dock utan att tryckas upp mot torven. Uppenbarigen äro emeertid dessa gränsfa mest av teoretiskt intresse. I naturen torde antingen övervägande undertryck med åtföjande insugning av uft och utbidning av geyhorisont eer övervägande övertryck och artesiskt grundvatten föreigga. Det förekommer atså vid vissa torvmarkers utvecking, att den progressiva torvbidningen åstadkommer ett sags uppdämning av underagets grundvatten, viket kommer att stå under tryck. Grundvattnet i minerajorden når i sådana fa upp ti torvens gräns. Någon insugning av uft och utbidning av geyhorisont kan ej äga rum, och på frånvaron av den senare i förening med tät och mäktig torv igenkännes detta hydroogiska fa. Samtidigt kan det i torven tidvis förekomma en övre grundvattenvåning, som ej har vertika förbindese med minerajordens grundvatten. Detta senare kan ej tränga upp genom den ogenomsäppiga torven. Endast förmedest diffusion kan en viss vattentransport från minerajorden ti torven äga rum. Först om torvagret genomborras, kommer det undre grundvattnet i dagen.

66 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 223 Amänna sutsatser angående grundvattenförhåandena i gråbå sumpjordmån. När torven är genomsäppig och tunn, finnes ett gemensamt grundvattensystem i minerajorden och humustäcket. Grundvattnet når praktiskt taget ständigt upp i humusagret. I vissa fa kan emeertid grundvattenståndet under korta perioder sjunka något därunder. Sådana fa igenkännas därpå, att en svag geyhorisont finnes utbidad. Jordmånstypen står då i viss mån på övergång ti humuspodso med svag anrikning. Där torven är tät och mäktig (över c:a 30 cm, atså i torvmarker) föreigger ingen hydroogisk skinad mean gråbå sumpjordmån och humuspodso med svag anrikning. Det förekommer tvenne skida system av grundvatten, ett i torvens övre, genomsäppiga ager, ett i minerajorden. Härvid kan ettdera av föjande två fa inträffa. I. Grundvattnet sjunker åtminstone tidvis ett stycke under torven, varvid uft insuges och en geyhorisont utbidas. Sådana fa ige'nkännas såunda på att det förekommer en vä utbidad geyhorisont ett stycke under torven. z. Grundvattnet når ständigt upp ti torven och är då vanigen artesiskt. Någon uft kan icke inkomma, och faet igenkännes därför på att geyhorisont fuständigt saknas. Naturigtvis kan det finnas meanfa, där vattnet under vissa årstider står ett stycke under torven, medan det vid andra tifäen tryckes upp mot densamma. Förekomsten eer feandet av en geyhorisont i minerajorden under torven ger en möjighet att i fät avgöra, ti viken av de båda hydroogiska typerna en torvmark hör. Större torvmarker, som fya ut bäcken, som en gång ha varit vattenfyda, torde i amänhet höra ti den senare typen, som saknar geyhorisont. Kemisk karakteristik av den gråbå sumpjorden. Den gråbå sumpjordmånen kännetecknas kemiskt av att den mineraa substansen i er-horisonten har ungefär samma hat av oxaatösig kisesyra, auminium och järn som (z-horisonten, d. v. s. underaget, samtidigt som en viss humusinbandning förefinnes. På grund av humushaten skue det vara berättigat, att benämna skiktet en B-horisont. I vissa fa, där skiktet i ett tidigare stadium undergått vittring, skue det i stäet vara berättigat att benämna detsamma en Az-horisont. Skiktet närmast under humustäcket i den gråbå sumpjordmånen representerar såunda ett övergångsfa mean de oika horisonterna. När jag vade att benämna detsamma er-horisonten, har jag därmed veat pointera, att det ej är ett skikt, från viket utösning sker, samt att humusinbandningen, som ej är en nödvändig beståndsde och stundom nästan saknas, ej har tikommit på samma sätt som i vaniga B-horisonter (jfr sid. z88).

67 224 OLOF TAMM Fig. 33 och 34 iustrera den gråbå sumpjordmånens kemiska förhåanden. Haten oxaatösig kisesyra varierar i de undersökta Cr-horisonterna mean o,o2 och o, r 9 %, haten oxaatösig Az03 mean 0.3 och cm cm --.:7 ~o A Humustäcke (torv) 20 A 40 Humustäcke (torv) 60 c, v ;;' 1/ r/ 80 1 ' C2 :i /o, 20 c, ~ / ! v } ~ [7 : t/ / - G :! t/ 60 : 80: :~ 1\, d., c2 ~~ JOO H / / O Humus... Si 0 2 Fig. 33. Fig. 34 Fig. 33 Haten av kooida ämnen i en profi i gråbå sumpjordmån utan geyhorisont (nr 13, kap. 12). Förkaring, se fig. 17. Der Gehat an kooiden Stoffen in einem Profi in graubauem Sumpfboden ohne Geihorizont (Nr. I3r Kap. 12). Erkärung, s. Fig. 17. Fig. 34. Haten av kooida ämnen i en profi i gråbå sumpjordmån med starkt utveckad. geyhorisont (nr 15, kap. 12). Der Gehat an kooiden Stoffen in einem Profi in graubauem Sumpfboden mit einem stark entwicketen Geihorizont (Nr. 15, Kap. r2). o,s %och Fez03 mean 0,12 och o,66 %. Anmärkningsvärd är den höga haten citronsyreösig fosforsyra, o,o3o--o,o6o %. Ett stort intresse har det att konstatera, om det översta, emot humustäcket gränsande agret i den gråbå sumpjordmånen har undergått norma podsovittring av samma typ som i järn- och humuspodso eer ej. I en serie undersökta fa kunde en sådan vittring ej spåras. Jag hänvisar här ti anayserna under profierna 13, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23 6%

68 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 225 (kap. 12). Aa dessa utom n:r 2I äro tagna inom sjäva försöksfätet vid Kubäcksiden. Vittringsindices för agret närmast under torven {e1) i de nämnda profierna äro respektive: -6, -2, -I,s, -I3, + I5, +II, + I4, + I3, + I6. Att vittringsindex över huvud taget kan få ett negativt värde beror på de mineraogiska oikheter, som atid finnas hos moränmateriaet. Särskit när de oika proven som i detta fa äro jämförda med en standardmorän, måste denna fekäa spea in (jfr sid. I82). En granskning av anaysmateriaet visar emeertid, att samtiga de ägsta vittringsindices, atså de, vika äro negativa, men som med en något yckigare vad standard-moränsammansättning skue ha bivit än positiva, än negativa, träffats i de profier, där humustäcket är en mäktig torv ( cm), medan de vittringsindices, som äro höga (+I I ti + I6), träffats i profier med tunn torv. Band dessa härstammar provet med den högsta vittringsindex ( + I6) från en profi, som igger adees inti gränsen mot ett humuspodsoområde, och där man måste vänta sig en övergång ti hög vittringsindex. Humuspodsoen i samma grop på drygt I meters avstånd har också index Man kan såunda säga att vittringsindices för de undersökta profiernas e-horisonter visar~ att i den typiska gråbå sumpjordmånen, där torven är mäktig, har as ingen podsovittring försiggått, däremot, där torven är tunn, en het svag sådan. En mera asidig granskning av anayserna och vittringsgraderna för de oika ämnena (se tabemateriaet i kap. 12) ger anedning ti adees samma sutsatser som granskningen av vittringsindices, d. v. s. e1-hori" sontema i de undersökta profierna ha icke undergått nämnvärd vittring. Där torven är reativt tunn finnas spår av vittring. Dessa äro dock vanigen så pass svaga, att de nätt och jämnt kunna konstateras, och mycket obetydiga jämfört med vittringen i verkiga podsoprofiers A2-horisonter. Särskit må i detta sammanhang påpekas profi 20, som är tagen i den minsta ia fäcken av gråbå sumpjordmån utanför östra gränsen av Kubäcksidens försöksfät (se fig. 36), och vars humustäcke är bott IO-I 2 cm mäktigt, men vars e1-horisont dock ej är nämnvärt vittrad. Den omständigheten att man träffar gråbå sumpjordmåner, där agret närmast under humustäcket (torven) är ej eer högst obetydigt vittrat, kan ej tokas på mera än ett sätt (jfr sid. 2I7): Vattenståndet har på dessa patser från början stått så högt, att a podsoering har o möjiggjorts. Vattenståndet i minerajorden har stått högt ända tis torven genom sin progressiva tiväxt bev tät, och därigenom nya hydroogiska förhåanden in trä d de. Dessa, som sammanhänga med att torven ej säpper igenom något vatten, (se sid. 2I9) omöjiggöra i sin tur a podsovittring. Emeertid förekomma även gråbå sumpjordmåner, där det översta

69 226 OLOF TAMM minerajordskiktet, Cr-horisonten, närmast under torven visar en bekjords karakteristiska minerasammansättning, utan att detta dock framträder tydigt för ögat. Ett exempe härpå är profi 24 (sid. 349). Lagret närmast under den I 2-I4 cm mäktiga torven har här en typisk bekjordssammansättning. Vittringsindices för de bägge utförda anayserna är + 45 resp. + 53, atså siffror, som k~nde gäa norma bekjord. En annan profi, nr 25, har ett vittringsindex av + 29 och intager atså en meanstäning mean ovittrade och starkt vittrade skikt. Även denna profi hade en reativt tunn torv, 35 cm. Det är såedes ganska tydigt, att torvmäktigheten och vittringen i den gråbå sumpjordmånen sammanhänga med varandra. I sjäva verket är det het naturigt med hänsyn ti vad som ovan framförts om de hydroogiska förhåandena i torvmarkernas underag, att torvmäktigheten ska spea in i fråga om vittringen. Är torvmäktigheten ringa, under trettio cm, är det vanigen ett gemensamt grundvattensystem i torven och minerajorden. Vid extrema torrperioder torde atid grundvattnet någon gång sjunka under torven, och när sedan nederbörd inträffar, tränger humushatigt vatten från torven ner i minerajorden och förorsakar där någon, ehuru obetydig vittring. I de fa däremot, där torvtäcket är mäktigt och tätt, kan en sådan nedåttransport av sjunkvatten adrig äga rum. Frånvaron av vittring i sådana gråbå sumpjordmåner, som ha mäktig torv, beror utan tvive i första hand på att dessa jordmåner träffas i de centraa, våtaste.områdena av torvmarker, där grundvattnet redan före torvbidningen ständigt stod högt. Men denna frånvaro visar även, att ingen senare vittring inträffat, trots att grundvattenståndet, såsom ovan visats, i fere fa sjunker under den en gång fårdigbidade torven. Det är såunda tydigt, att ingen vattenförbindese (bortsett från diffusion) förefinnes mean minerajorden och torven, när den senare är en i sina undre agar kompakt dytorv. Troigen få sådana gråbå sumpjordmåner, där minerajordsagret närmast under torven utmärkes av stark vittring, tokas såsom gama humuspod~ soer, vikas ursprungiga B-horisonter bivit fuständigt utpånade (jfr sid. 2 I I), sedan de hydroogiska förhåandena ändrats, varefter nästan a vittring upphört. En humuspodso med svag anrikning och mäktig torv har, som nämnts, samma hydroogiska typ som en gråbå sumpjordmån med en mäktig tov. Vittringen i humuspodsoen visar, att denna hydroogiska typ vunnits genom en fortgående utvecking ifrån en annan typ med ägre grundvattenstånd. Härvid synas kooiderna i B-horisonten även småningom försvinna (jfr sid. 295), och sutresutatet av markens utvecking bir troigen ti sist en gråbå sumpjordmån med hög vittringsindex i agret närmast under torven.

70 STUDIER ÖVER JORDMÅNsTYPER 227 Geyhorisonterna äro i den gråbå sumpjordmånen ätta att särskija från andra bidningar och därför även ätta att kemiskt karakterisera. Profierna I4 och I 5 samt fig. 34 iustrera den kemiska sammansättningen hos sådana geyhorisonter. De framvisa tydigt en järnanrikning, oberoende av andra ämnen. I profi I6 (sid. 342) föreigga anayser från en extrem geybidning, egentigen ett ockraager, bidat under ganska tunn torv, och som därför kan ha emottagit vissa beståndsdear genom transport uppifrån. Denna järnockra visar en icke obetydig humushat, ävensom Az03-hat, varjämte den oxaatösiga kisesyran når 2,3 9 %, ett maximi värde. Järnet överväger dock fuständigt med 54,40 % Fez03. Det är givet, att en så stark anhopning av järnkooider ska kunna absorbera även betydande mängder av andra ämnen och åstadkomma en amän kooidavsättning. Som något exempe på normaa geybidningar kan emeertid profi I6 ej tjäna men vä däremot profierna I 4 och I 5, med I, 3 6 resp. 7, r o %. utfåt Fez03 i geyhorisonten och endast obetydiga mängder av andra kooider. Översikt av de beskrivna jordmånstypernas reationer ti grundvattenståndet. De ovan urskida jordmånsvarianterna kunna först. uppdeas efter humustäckets mäktighet, och därvid uppnås även en i stort sett naturig indening av deras hydroogiska egenskaper. Ovan (sid. I76) har gränsen mean torvmarker och minerajordsmarker satts vid c:a 30 cm:s torv. Vid denna torvmäktighet har även i rege grundvattenståndet börjat röna inverkan av torvagret på det ena eer andra sättet (se sid. 2 I 8 och 220). Vi skoa först betrakta de marker, vikas humustäcke är tunt. De jordmånstyper, vikas humustäcke är mindre än 30 cm mäktigt, kunna ordnas efter stigande fuktighetsgrad på föjande sätt: Järnpodso. Grundvattennivån igger genomsnittigt under perioden juni-oktober, enigt de utförda mätningarna ara högst 66 cm från minerajordens yta, såedes und e r B-horisonten. Markvegetationen saknar speciea fuktväxter såsom Sphagna. Järnhumuspodso. Grundvattennivån igger genomsnittigt under perioden juni-oktober enigt de utförda mätningarna mean 70 och 37 cm under minerajordens yta. Den når ganska ofta upp i B-horisonten. Grundvattnet påverkar tydigt humusbidningen och markvegetationen, som oftast pägar innehåa Sphagna. Humuspodso med stark anrikning. Grundvattennivån igg~r genomsnittigt ännu högre än i föregående fa. Under avsevärda tider igger den dock så pass ågt, att en avsevärd anrikning d. v. s. bidning r6. MPdde. j'r/i, statens Skogsj'örsöksanstat. Häft. 26.

71 228 OLOF TAMM av en B-horisont kan äga rum. Den påverkar starkt humusbidning och markvegetation. Humuspodso med svag anrikning. Grundvattenståndet igger genomsnittigt ännu högre än i föregående fa. Endast under korta tider igger det så ågt, att kooidanrikning i B-horisonten kan försiggå. Detta ager bir därför föga utprägat, men urakningshorisonten, Az, är kraftigt utveckad. Gråbå sumpjordmån. Grundvattnet igger praktiskt taget ständigt ända upp i markytan. Härigenom förhindras podsoeringsprocessen och varken Az- eer B-horisont utbidas. Vid de tifäen, då grundvattnet sjunker något under minerajordens yta, finnes dock möjighet ti en viss vittring, genom att humushatigt vatten tränger ned från torven. Förekomst av en geyhorisont, vanigen het svag, är ett tecken ti att grundvattennivån stundom faer under minerajordens yta. Profien står i detta fa på övergång ti humuspodso med svag anrikning. På sätt och vis faer humuspodso med ortsten utom ramen för den anförda serien av jordmånstyper. Humuspodso med ortsten har ett grundvattenstånd, ungefärigen överensstämmande med järnhumuspodso, men utbidningen av humusortsten sammanhänger ej bott med grundvattenståndet utan även med ett extra vattentiskott från angränsande torvager. Detta vattentiskott torde även starkt påverka humusbidning och markfora, vika päga ha en ganska fuktig präge inom ifrågavarande jordmånstyps område, trots det reativt åga grundvattenståndet. De marker, vikas humustäcke överskrida 30 cm, atså torvmarkerna, kunna i stort sett indeas i humuspodso med svag anrikning och gråbå sumpjordmån, men dessa båda typer ha härvid samma hydroogiska vaör, enär humuspodsoen utbidats under ett föregående tistånd och fortbidas ej under de nuvarande betingeserna. Dessa marker ha i rege tvenne skida grundvattenstånd, ett i torven och ett i minerajorden under torven, förutsatt att torven ej är atigenom ucker och genomsäppig. Grundvattenståndet i minerajorden kan des tidvis sjunka under torven (sid. 220), des tryckas upp mot torven (sid. zzz) och såunda vara artesiskt. Mean dessa båda fa finnas aa övergångar. KAP. 6. Markprofikartor. Sambandet mean markprofi och vegetation. I kap. 5 har framagts resutatet av observationer å försöksfäten och i. deras omgivningar, vika tiåta en amän bedömning av de oika jordmånstypernas reationer ti vattenförhåanden, torvmäktighet m. m. En mera konkret uppfattning av deras beroende av geoogiska och topogra-

72 STUDIER ÖVER JORDMÅNsTYPER 229 fiska förhåanden uppnår man dock först med hjäp av markprofikartor av terränger, som även karterats geoogiskt och topografiskt. Orn man är i besittning av kartor över samma terrängers växtsamhäen, kornrna även jordmånstypernas samband med dessa att i viss mån framträda. MALMSTRÖM, som tidigare (i TAMM och MALMSTRÖM 1926) urskit de oika växtsamhäen, som förekomma å försöksfäten och deras omgivningar, har utfört en botanisk karta över hea försöksparken Kubäcksiden. I ett senare arbete (MALMSTRÖM 1931, sid. 23 och 63) har han meddeat botaniska kartor över de båda försöksfåten, vika kartor å.ven här återges. Därti har han i de nämnda båda arbetena meddeat en mängd goda fotografier av de oika skogstyperna och övriga växtsamhäena (se även MALMSTRÖM 1923). Av denna anedning har jag här icke återgivit några fotografier av växtsamhäen.. Geoogiska kartor av försöksfäten ha meddeats i kap. 4 I och med de här nedan framagda markprofikartorna, å vika topografen är återgiven medest höjdkurvor, förefinnes såunda ett reativt asidigt kartmateria för bedömning av jordmånstypernas reationer ti geoogi, vegetation och topografi. Innan jordmånskartorna över försöksfäten behandas, må emeertid först framäggas en jordmånskarta över ett itet område beäget å patån stormyrtjäen på Kubäcksiden, c:a 300 m SW om försöksfätet. Detta område utmärker sig för i ögonen faande kara reationer mean jordmånstyperna och de av topografen betingade fuktighetsförhåandena. Området å Stormyrtjäen. Beskrivning. Områdets geoogi kännetecknas av morik morän av ungefår I m:s mäktighet som viar på gnejshäl Det hea är numera ett kahygge, sedan skogen avverkades under åren I9I Skogen var en granskog av Vaccinz"umtyp utom inom den centraa deen (ungefär den streckade injen å fig. 35).. där den var en gransumpskog. De topografiska förhåandena såvä som fördeningen av jordmånstyperna framgå av fig. 35, som är en karta, grundad på undersökning av punkter, iggande i ett rutnät med tio m:s sida. I ytans centrum befinner sig en iten svacka, betingad av berggrundens ytkonfiguration. Här står grundvattnet ständigt mycket högt, vanigen ända upp i humustäcket, som är en torv av cm:s mäktighet. Även under den varmaste tiden på sommaren sjunker vattnet ej mycket under torven inom svackans centraa de. Ti den ia svackan rinner uppenbarigen vatten vid snösmätningen eer efter stark nederbörd från de högre beägna omgivningarna. Dessa kännetecknas av järnpodso, som när man närmar sig svackan övergår i järnhumuspodso och humusporso med svag anrikning, det

73 230 OLOF TAMM r~~~1 2 O 1: 000 Fig. 35. Markprofikarta över ett itet område å patån Stormyrtjäen, Kubäcksiden. Upprättad av O. TAMM. I: Järnpodso utan ortsten. 2: Järnhumuspodso. 3: Humuspodso med svag anrikning. 4: Humuspodso med ortsten. 5: Gråbå sumpjordmån. Torvens mäktig het överstiger ingenstädes 20 cm. Bodenkarte eines keinen Gebietes auf dem Pateau Stormyrtjäen, Kubäcks~ iden. I: Eisenpodso ohne Ortstein. z: Eisenhumuspodso. 3: Humusporso mit schwacher Anreicherung. 4: Humusporso mit Ortstein. 5: Granbiauer Sumpfboden. Die Dicke der Humusdecke iibersteigt nicht zo cm. senare inom en zon, där grundvattnet står mycket högt, dock utan att ständigt nå minerajordens yta. Den centraa, våtaste fäcken har gråbå sumpjordmån med en mycket svagt utbidad geyhorisont. Emeertid suttar hea terrängen något mot öster och den torvfyda svackan av-

74 STUDIER ÖVER JORDMÅNsTYPER 231 bördar tydigen en de av sitt vatten genom överrinning åt detta hå, viket har åstadkommit en typisk, ganska mäktig humusortsten med skivstruktur, täckt av cm:s bekjord. Där ortstenen finnes, är marken torrare och grundvattenståndet ägre, viket tydigen är anedningen ti att en vertika nedåtströmning av humushatigt vatten kunnat ske. Orsaken är säkerigen, att marken här dräneras underifrån genom vattenådror inti häen (jfr kap. 7, sid. 254), vika i och med den mot Öster at mera utande bergytan få ökade möjigheter att torrägga marken. Detta är tydigtvis också orsaken ti att försumpningen ej kunnat utbreda sig ängre mot öster, än vad den har gjort, trots att terrängen där igger ägre och att vattnet runnit över åt detta hå. Markprofien som kimatindikator. Grundvattenståndet i en iten hädepression bör vara synnerigen känsigt för kimatets tifäiga och ångvariga växingar. I den mån ett studium av markprofiens utvecking kan beysa forna tiders grundvattenstånd, bör det också kunna vara i stånd att ge ett bidrag ti diskussionen om kimatets utvecking. Härvid borde hest ett större anta av dyika små svackor gjorts ti föremå för undersökning. Så är emeertid ej faet, utom de ovan beskrivna har jag endast undersökt en iknande, ännu mindre fäck av gråbå sumpjordmån, som igger inti (strax utanför) försöksfätets i Kubäcksidens östra gräns (se fig. 36: P). En jämförande granskning av de båda fäckarna må här nedan meddeas: Profi 24, kap. I z, iustrerar förhåandena i det ovan beskrivna området på Stormyrtjäen. Tvenne, ytterst omsorgsfut uttagna prov av minerajorden närmast under torven inom den gråbå sumpjordmånen ha anayserats, och arryserna stämma mycket vä överens. De utvisa en tydig bekjordssammansättning med vittringsindices resp. 4 s och s z. En podsoeringsprocess har såedes här kunnat försiggå, trots att intet spår av B-horisont kan skönjas i profien. Antingen har podsoeringen skett under nuvarande kimatbetingeser vid tifäen, då grundvattnet står osedvanigt ågt (märk närvaron av en, visserigen ytterst svag geyhorisont), eer också är den resutatet av att kimatet tidigare har varit något annorunda än nu, antingen under en viss epok eer under fere, periodiskt återkommande år eer årsföjder. Med hänsyn ti att grundvattnet f. n. även under den torraste tiden på sommaren står mycket högt å den beskrivna punkten, är det ej sannoikt, att det kan äga rum någon podsoering där, utan troigt är vä att den konstaterade vittringen härrör från tider, då förhåandena i den ia svackan ha varit genomsnittigt torrare än nu för tiden.. Profi 2 I, kap. I 2, är hämtad från den ia svackan m vid gränsen av försöksfätet Proven av minerajorden närmast under humustäcket i den gråbå sumpjordmånen uttogos på precis samma sätt som i profi 24. I motsats ti profi 2 4 visar profi z I ingen tydig podsovittring. Vittringsindices i de två mycket ikartat sammansatta proven äro resp. I I och I 4, viket endast antyder het svag vittring (se sid. 2 2 s). Trots att humustäcket endast

75 232 OLOF TAMM r. Järnpodso utan ortsten. z. Järnpodso med ortsten. 3 Järnhumuspodso. 4 Humusporso med ortsten. 5 Humuspodso, stark anrikning utan ortsten. 6. Humuspodso, svag anrik ning, humustäcke < 30 cm. 7 Humuspodso, svag anrikning, torv > 30 cm. 8. Gråbå sumpjordmån. OIV 9. Brunn för mätning av grundvattenstånd. XA ro. Anayserad markprofi (kap. rz). x s. 1r. Anayserat grundvatten (tab. 6). rz. Käa. - Quee. Höj d kurva: m ö. h. Niveaukurve. r: Eisenpodso ohne Ortstein. z: E. mit Ortstein. 3: Eisenhumuspodso. 4 Humusporso mit Ortstein. 5: H., starke Anreicherung ohne Ortstein. 6: H., schwache Anreicherung, Torf < 30 cm. 7: H., schwache Anreicherung, Torf > 30 cm. 8: Graubauer Sumpfboden. g: Brunnen fu'r Grund~ wasserbeobachtungen. IO: Bodenprofi (Kap. rz). rr: Grund wasserpro be (Tab. 6.) Fig. 36. Markprofikarta över försöksfätet i Kubäcksiden. Upprättad av O. TAMM. Vitt: järnpodso. Svart: gråbå sumpjordmån. På oika sätt streckat: Humuspodso och järnhumuspodso. Bodenkarte des Versuchsfedes Kubäcksiden.

76 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER zs8 257 zs z so z so r 262 Lavrik taskog med spridda björkar och granar. Dito på hämark. Lavrik taskog med spridda vitmasstuvor. Massrik taskog av Vaccinz"um typ. Dito med spridda vitmasstuvor [!]]]] g I Massrik granskog av Vaccni'um-typ. Dito med spridda vitmosstuvor. Massrik iranskog av Dryojferis-typ. Dito med spridda vitmosstuvor. Gransumpskog av båbärsrik typ. Dito av hjortronrik typ. Dito av Equisetum sz"!vaticumrik typ. Meantyp mean gransumpskog och rismosse. Tabevuxen jungmosse. Trädbevuxen kotstarr-(care.x gobuaris-)rismosse. Tuvsäv-(Scirjus ccesfitosus-) mosse. Starr och Eriojkorunt joystachyum-kärr. = Diken, öppna. ~,,._,.,.,.=.. Diken, täck-. 0 J-XVIII Brunnar för observation av grundvattenståndet. \0 O m Nivåkurvorna ange höj den över havet i meter. Fig. 37. Vegetationskarta över Kubäcksidens försöksfåt, upprättad av C. MALMSTRÖM 1926, devis på grundva av en av D. GRUFMAN år 1909 upprättad vegetationskarta. Vegetationskarte des Ver~uchsfedes von Kubäcksiden, aufgenommen von C. MALMSTRÖM un~ D. GRUFMAN Igog.-rg

77 234 OLOF TAMM är en råhumusartad torv av I 2 cm:s mäktighet har marken här tydigen atid varit mycket våt med grundvattenståndet stående ända upp i markytan, varigenom podsoering förhindrats. Lokaen överensstämmer fukomigt med de andra fäckarna av gråbå sumpjordmån på försöksfätet i Kubäcksiden (se sid ), vika också äro adees opodsoerade. Orsaken ti att grundvattenståndet i profi 2 r atid har stått så högt är tydig: Punkten igger i en suttning med grund morän och representerar en iten fördjupning i häen, som mottager utmed häen framrinnande grundvatten (jfr sid. 255). Kimatet har uppenbarigen adrig varit så torrt, att den ia fördjupningen bivit uttorkad under så ång tid, att nämnvärd podsoering kunnat äga rum. Granskningen av den gråbå sumpjordmånens beskaffenhet i de båda svackorna har givit vid handen, att den ena av dessa, den på Stormyrtjäen, antyder tivaron a v tidigare år eer årsföjder, som varit torrare än nu, medan den ia svackan i försöksfätet s gräns visar, a t t kirna t et adrig va r i t så torrt, att den varit väsentigt torrare än nu för tiden. På grund av dess topografiska äge mottager den något vatten uppifrån, varför den bör vara en mindre känsig kimatindikator än den förstnämnda svackan. Det hea har intresse huvudsakigen ur metodisk synpunkt, det framvisar en het ny väg, på viken kimatets utvecking under den postgaciaa tiden måhända skue kunna beysas, om ett större materia av anayser från iknande okaer insamades. Försöksfätet i Kubäcksiden. Beskrivning. Fig. 36 visar markprofikartan över försöksfätet i Kubäcksiden, baserad på profier tagna i ett rutnät om 20 m:s sida. I fere fa ha profier grävts i ett tätare förband. Såunda har omkring det oregebundna området av gråbå sumpjordmån i fätets sydöstra de använts ett rutnät av IO m:s sida, ikaså omkring brunnarna X, XI a och XI b samt omkring och N om den minsta fäcken av gråbå sumpjordmån i fätets östgräns. Gränserna mean de oika profityperna ha dessutom på en mängd punkter inom fätets västra de (d. v. s. det s. k. gama försöksfätet eer den de, där brunnarna finnas) faststäts medest särskida profier. Det sydvästra hörnet av försöksfätet igger inom Degerö stormyr, och torven når i riktning utåt myren snart en betydande mäktighet, över 2 m. Inti en torvmäktighet av r 50 cm har profien konstaterats vara humuspodso, men ängre ut torde ett område av. gråbå sumpjordmån vidtaga. På grund av de stora tekniska svårigheterna att säkert bestämma profien under så mäktig torv, ha ej några profier grävts i denna de av försöksfätet. MALMSTRÖM (r923, sid. 96, profi C-D) har funnit att ungefar 30 m från myrstranden, utåt räknat, iigger gränsen ti

78 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 235 ett område med preabiegna torvbidningar i bottenagret. Med a sannoikhet går också här gränsen mean humuspodso och gråbå ( opodsoenid) sumpjordmån. Den har därför på kartan agts c:a 30 m från myrkanten, men är såunda hypotetisk. Gränserna på en markprofikarta, som är ritad i stor skaa, måste atid bi ganska ungefåriga, des på grund av att de oika jordmånstyperna utan skarpa gränser övergå i varandra, des på grund av att man ej kan gräva atför många profier, ~ärskit där torven är mäktig och vattenförhåandena äro besväriga. Försöksfåtet i Kubäcksiden (fig. 36) framvisar emeertid i stort sett samma agbundenheter som den ia försumpningen å stormyrtjäen fastän inom ett större område med mera omväxande topografi. Torra ytor med järnpodso omväxa med mer eer mindre fuktiga och försumpade ytor. Där järnpodsoen är utbidad i sand utmärkes den av rostfårgad, autokton ortsten (se sid. 195). Inom det stora järnpodsoområdet i fätets sydvästra de förekommer fäckvis järn-humuspodso. - De våtaste svackorna äro utbidade som gråbå sumpjordmån, viken enigt anayserna av profierna och 23, kap. 12, också är ovittrad, d. v. s. opodsoerad. Inom fåtets östra de, där berghäen.igger på ringa djup under markytan (se fig. 7), förekommer den gråbå sumpjordmånen endast inom små fäckar, som tydigen äro betingade av häens ytgestatning. De markera små fördjupningar i häen, där vatten samar sig och stagnerar. Inom fåtets västra de är moränen mäktig (se sid. I 86), och där intager den gråbå sumpjordmånen betydande områden, där torven merendes är över 80 cm mäktig, vika dock med största sannoikhet även här betingas av den underiggande häens konfiguration. Mean järnpodsoen och den gråbå sumpjordmånen finnas zoner av järnhumuspodso och av humuspodsoens oika varianter. Fig. 26, sid. 207 iustrerar de förhåanden, som vanigen möta vid övergång från fastmark med järnpodso ti torvmark på gråbå sumpjordmån, då utningen går från fastmarken mot torvmarken. Man passerar en zon med järnhumuspodso, därefter en zon med humuspodso och tunn torv, så en zon med humuspodso med mäktig torv. Järnhumuspodso finnes utbidad des å mera pana, des å mera utande områden. I förra faet är dess B-skikt starkt utprägat, medan i det senare B-skiktet är iksom uppöst i mörka och rostfårgade strimmor. Det stora järnpodsoområdet i sydväst är ett uppstickande parti på den åga bergås, som avgränsar Degerö stormyrs bäcken från den angränsande iden. Denna bergås fortsätter åt SO i form av ett smat band av järnhumuspodso, som snart åter övergår i järnpodso. Närmast NO om den nämnda ryggen markeras en ny bergrygg med

79 236 OLOF TAMM samma strykningsriktning (jfr sid. I 84) av tvenne»järnpodso»-öar. Inti sådana ur»torvhavet» uppstickande»öar» har en serie humusortstenar uppstått, på stäen där vatten har runnit över från torvager ut över mark, som bott är täckt med råhumus eer tunn, genomsäppig torv. Några sådana ortstenar träffas däremot ej i sjäva Degerö stormyrs gräns, ej ens där myrens torvbidningar angränsa ti den från myren suttande idens, trots att torvmäktigheten är obetydig, varför pårinnande vatten borde ha kunnat siat igenom och bida ortsten. Den största humusortstenen på försöksfätet har bidats där den centraa torvmarken utar mot en fastmarkshome vid brunnen XIII. Vattnet har tydigen runnit ut från torvmarken åt NO och har bidat en stor ortstens-»tunga» i suttningen. Torvens mäktighet i ortstensamrådets översta de är cm men sjunker mot NO snart ti IO-I5 cm och övergår ti råhumus. Geyhorisonter äro mycket amänna över väsentiga dear av försöksfätet, varför det är ättast att ange var de saknas. Området av gråbå sumpjordmån inti brunnarna IXa och IXb saknar, åtminstone i centrum geyhorisont (jfr sid. 222) iksom även den inom fätet faande de av Degerö stormyr, där torven är mäktig. De böta stråken av humuspodso med mäktig torv, vika inom fätets nordiga häft iksom bida avoppsrännor för terrängens ytvatten (se fig. 7 och 36), sakna i amänhet också geyhorisonter, iksom även enstaka mycket våta fäckar här och var inom humuspodsoens och den gråbå sumpjordmånens områden. Inom järnpodsoen äro geyhorisonterna mest utprägade i närheten av gränsen ti järnhumuspodsoområden. Som naturigt är, igger geyhorisonten avsevärt djupt i järnpodsoprofierna. Längre bort från gränsen mot fuktigare markzoner pägar geyhorisonten inom järnpodsoen stundom inskränka sig ti rosthinnor omkring stenar. På försöksfätet finnas tvenne käor. Den ena, som igger i fätets östra gräns c: a I 30 m från det nordöstra hörnet, är tydigen utoppet för en åder, kommande från den inti iggande, ganska vidsträckta fastmarkspatån Stormyrtjäen. Den har ett normat, väsmakande, drickbart vatten. Den andra, som är så svag, att den knappt förtjänar benämningen käa utan snarare bör benämnas vatte.nsega, befinner sig även i fätets östra de ungefär 230 meter söder om det nordöstra hörnet och 50 meter väster om östgränsen. Det vatten, som här framströmmar, är starkt järnhatigt men färgöst och adees kart, det har avsatt rätt mycket järnockra omkring sitt utströmningsstäe, s om för övrigt har ändrat äge vid åtskiiga tifäen, varför en reativt betydande, kärrartad yta innehåer ockraavsättningar. Sambandet mean markprofi och vegetation på Kubäcksidens försöksfät. En jämförese mean MALMSTRöMs vegetationskarta (fig.

80 STUDIER ÖVER JORDMÅNsTYPER , sid. 233) och markprofikartan utvisar det samband som råder mean vegetation och markprofil Härvid måste man dock håa i minnet, att såvä vegetationsgränserna som i synnerhet markgränserna i naturen icke äro några skarpa injer utan de motsvaras i amänhet av övergångsbäten av större eer mindre bredd, och att på kartorna är en gränsinje en i viss mån subjektivt vad inje inom ett övergångsbäte. Att draga sutsatser av en mera noggrann överensstämmese mean mark- och vegetationsgränser är därför ogörigt, utan det bir endast de amänna huvuddragen hos markkartan och vegetationskartan som kunna användas för sutedningar, vika sedan må verifieras genom direkta fåtobservationer. De skogssamhäen, som i det föjande skoa nämnas, äro de av MALM STRÖM {T AMM och MALMSTRÖM, I926) beskrivna. Järnpodsoområdena äro bevuxna med Sphagnum-fria skogssamhäen, vanigen granskogar av Vaccinium-typ, men även, å de svagt sydexponerade stränderna av Degerö Stormyr, avrik taskog. Denna senare är dock ej särskit torr, mot myren övergår den i avrik taskog med Sptagnum acutifoium-tuvor och profien ändrar.sig samtidigt ti järnhumuspodso. Humustäcket i taskogarna å järnpodsoen är oftast c:a 5 cm mäktigt och bekjorden är ika mäktig som i de mossrika skogarna, såedes 10-I 2 cm. Det förefaer som om dessa taskogar tihöra en specie bioogisk typ, vanig i myrkanter, och vikas humustäcke har bivit ganska inaktivt trots att markfuktigheten ej är ringa. De ikna ej med hänsyn ti ståndortens beskaffenhet de avrika taskogar, som ejest äro vaniga i 'trakten och som utmärkas av tunt humustäcke och tunn bekjord {skarpmarkspodso och torrmarkspodso, se sid. I 72 ). Den växtigaste granskogen av Vacciniumtyp finner man på sanden med ortsten i fätets nordiga de {se sid. I96). På morän med järnpodso träffas i samma de en granskog av Dryopterz'styp utan Sptagnum. Marken utar ganska starkt mot NO, varför okaen inåste vara något fuktigare än de sydigare, nästan pana järnpodsoområdena. Järnpodsoens {den friska j är n podsotypens) skogssamhäen äro atså: Lavrika taskogar (i sydexponerade myrkanter), gran-(ta)skogar av Vaccinium-typ {det normaa faet) samt gran-(ta)skogar av Sphagnum-fri Dryopteris-typ i reativt fuktiga nordägen. Järnhumuspodsoen, humuspodsoen och den gråbå sumpjordmånen bida tisammans de fuktiga markerna, i amänhet kännetecknade av förekomst av vitmossor (Spu1gnum). Emeertid gripa de Sphagnum-fria eer mycket Sphagnum-fattiga skogstyperna ofta ett stycke över gränserna mean järnpodsoen och järnhumuspodsoen, så att Sphagnum-fri skog stundom träffas på järnhumuspodso och t.. o. m. på humuspodso. Däremot träffas ej ~kog med Sphagnum på järnpodso.

81 238 OLOF TAMM Gränsen mean järnpodsoen och järnhumuspodsoen är i stort sett gränsen mean de marker, där jordmånsbidningsprocesserna försiggå under tydigt infytande av grundvattnet, och vikas markvegetation på grund av grundvattnets närhet vanigen kännetecknas genom förekomst av speciea fuktväxter, framför at Sphagna, och de marker, där grundvattnet genomsnittigt igger så pass ågt, att jordmånsbidningsprocesserna synas föröpa på samma sätt som där grundvatten as ej förekommer, och där markvegetationen ej innehåer Sphagna eer andra speciea fuktväxter. Man kan såedes säga att gränsen ifråga är gränsen för de tydigt grundvattenbetonade markerna och är såedes en mycket viktig markgräns. I skogen markeras den i stort sett genom vitmossornas förekomst. Sjäva markprofitypen ger dock bättre besked än vitmossorna om huruvida jordmånsbidningen på en punkt sker under fuktigare eer torrare betingeser. Järnhumuspodso, humuspodso och gråbå sumpjordmån beväxas av Sphagnum-rika. skogar av oika sag, av mosse- och kärrsamhäen. Är utningen betydande, så träffas på humuspodso merendes växtiga, tabandade granskogar av Dryopteris-typ med Sphagnum-fäckar eer också båbärsrika eer Equisetum-rika gransumpskogar. Aa dessa sumpskogstyper äro reativt växtiga och kunna efter dikning bi mycket produktiva, deras humustistånd är i amänhet gott. Detta sammanhänger med den höga markfuktigheten i förening med en viss rörighet i sided hos markvattnet. Där markprofien är humuspodso, står grundvattnet högt i marken, och då terrängen utar, kommer det grundvatten, som når upp i markens övre, reativt genomsäppiga ager, att röra sig något i markens utningsriktning, viket som bekant på ett gynnsamt sätt påverkar skogsträden. Är rörigheten hos vattnet mycket stor, viket i dessa trakter vanigen fordrar ett sandigt, starkt genomsäppigt underag, övergår Dryopterisskogen ti starkt örtrik Geranium-skog, eer, om grundvattenståndet är mycket högt, ti örtrik gransumpskog. Dessa typer finnas ej inom sjäva försöksfätet men vä i dess grannskap. I fuktiga marker med växtiga skogar och mer eer mindre torvartat humustäcke torde en viss vattenrörese i markens utningsriktning inom sjäva humustäcket tidvis förekomma, viket även torde vara av betydese för vegetationen. Å pana eer mycket svagt utande terränger med järnhumuspodso, humuspodso och gråbå sumpjordmån finner man mindre produktiva växtsamhäen. Vaccinium-skogar och avrika taskogar, bägge med tuvor av Sphagnum acutifoium, vidare mosse- och kärrsamhäen samt sumpskogar av sämre, impedimentartade typer såsom hjortronrik gransumpskog. Av dessa växtsamhäen finnes en provkarta inom fätets sydiga de nära Degerö stormyr samt inom dess centraa försumpningsområde.

82 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 239 Med undantag av Vaccinium-skogarna tihöra de torvmarkernas vegetation, av viken MALMSTRÖM har givit. en framstäning i sin monografi över Degerö stormyr (1923), ti viken här må hänvisas. Ett iknande samband mean markprofi och vegetationstyp, so~ kan skönjas på försöksfätet, finner man även i dess omgivningar, d. v. s. försöksparken Kubäcksiden i dess hehet, där jag undersökt ett mycket stort anta profier inom de skogstyper, som av MALMSTRÖM urskits och karterats (i TAMM och MALMSTRÖM 1926). De Sphagnum-fria skogarna förekomma på järnpodsoens domäner, suttningar med humuspodso äro bevuxna med starkt växtiga skogar, som ha vitmossor i bottenskiktet. Försöksfätet i Rokiden. Beskrivning. Fig. 38 är en markprofikarta över Rokidens försöksfät, baserad på profier i ett rutnät av 20 m:s sida samt dessutom ett stort anta profier i gränszonerna mean de oika typerna och även annorstädes. Om gränsinjerna mean de oika jordmånstyperna gäer precis detsamma som ifråga om dem på Kubäcksidens försöksfät, att de äro ganska obestämda. Ä ven kartan över Rokidens försöksfät framvisar iknande agbundenheter, som de, vika kunnat utäsas ur de båda ovan meddeade mark-. profikartorna. Torra ytor med järnpodso, omgivna av zoner med den något fuktigare järnhumuspodsoen, omväxa med starkt fuktiga marker, vika här övervägande äro representerade av humuspodsoens oika varianter, medan den gråbå sumpjordmånen endast spear en underordnad ro. Järnpodsoen står ofta på övergång ti järnhumuspodso, så att man icke vet, ti viken av de båda typerna, man ska hänföra en granskad profi. Ferstädes träffas autokton järnortsten (se sid. 196 och profi 2, kap. rz). Denna ortsten fortsätter iband ett stycke in i den torrare deen av järnhumuspodsoens område men upphör i och med att marken bir starkare fuktig (jfr TAMM 1920, sid. zoo). Endast tre små fäckar av gråbå sumpjordmån förekomma, viket antagigen sammanhänger med att den jämna terrängen åter vårvatten o. d. avrinna ganska ikformigt utan att samas i större svackor. De våtaste stäena på försöksfätet äro oftast utbidade som humuspodso med svag anrikning och torv, obetydigt mäktigare än 30 cm. Mean järnpodsoen och de våtaste områdena gruppera sig oika varianter av humuspodso. I fätets västra de finnes en stor terräng med humuspodso, som övervägande är utbidad med svag anrikning, och viken är en de av en betydande area av iknande beskaffenhet, som sträcker sig åt SW, W och N. Inom fätets norra de finnes ett område, där utningen enigt

83 Järnpodso!...,. t-,;) o J. med ortsten. ~ Järnhumuspodso med ortsten. Järnhumuspodso. ~ Humuspodso med ortsten.. ~ H. med stark anrikning. ~ H. med svag anrikning, humustäcke < 30 cm. o r o ~ H. med svag an- >"Ij rikning, torv 30 cm...., Gråbå sumpjord- >- mån. ~ - > OIV x A x s Brunn får mätn. ~ av grund vattenstånd. Anayserad markprofi (kap. r2). Anayserat grundvatten. Höjdkurva: m ö. h. Profiinje (se fig. 24). Fig. 38. Markprofikarta över försöksfätet i Rokiden. Upprättad av O. TAMM. Beteckningar, se även fig. 36. Bodenkarte des Versuchsfeds Rokiden. Bezeichnungen, vg. Fig. 36.

84 r. Lavrik taskog med spridda björkar och granar. 2, Mossrikgranskc.gav Vacci?Zium-typ. 3 Dito med spridda vitmosstuvor. 6. Massrik granskog av Contus-typ med spridda vitmosstuvor. 4 Massrik granskog av Dryojteris-typ. s. Dito med spridda vitmosstuvor. 7 Mos.5rik granskog av Vaccinium-typ i övergång mot Cornus-typ med spridda vitmosstuvor. 8. Gransumpskog. 9 Trädbevuxen kotstarr- (Carex gobuaris-)rismosse. ro. Tuvsäv-(Scirjus cmsjitosus-)kärr med spridda ta-björk-kädda ris tuvor. u. Diken. I2, Väg. r3. Brunnar får observation av grundvattenståndet. UJ >-:3 ~ u H tri ;;o Q: ~ tri Id '--< o Id u ~ ;p.o z UJ >-:3 >-< hj tri ;;o 6 ro!2 '3 Fig. 39. Vegetationskarta över Rakidens försöksfät, upprättad 1926 av C. MALMSTRÖM, devis på grundva av en av A. WELANDER år 1905 upprättad vegetationskarta. Vegetationskarte des Versuchsfe1des von Rokiden. N..,_

85 242 OLOF TAMM höjdkurvorna går från torvmark mot fastmark med järnhumuspodso. Vid gränsen mot denna har en typisk humusortsten med skivstruktur, täckt av mäktig bekjord (aokton ortsten), kommit ti utbidning. Geyhorisonter äro reativt svaga inom järnpodsoerna utom där dessa stå nära järnhumuspodso. Dessutom saknas geyhorisonter i de mycket våta områdena med humuspodso omkring brunnarna IX och XVI (jfr sid. 220). F. ö. förekomma de amänt över hea fätet. En iten käa finnes numera inti fätets östra gräns (punkten nr 25), den uppkom vid profigrävning genom att en åder bereddes utopp (se sid. 245). Sambandet mean markprofi och vegetation å Rokidens försöksfät. Genom en jämförese mean markprofikartan, fig. 38 och MALMSTRÖMs vegetationskarta, fig. 39, får man en förestäning om sambandet mean jordmånstyp och vegetation. Liksom på Kubäcksiden äro järnpodsoområdena bevuxna med Sphagnum-fria växtsamhäen, vika mest utgöras av gama, synnerigen oväxtiga granskogar, viket torde sammanhänga med att de äro överåriga. Att marken ej är så dåig, som skogens nuvarande tistånd synes ange, visas av att det uppkommit en utmärkt vacker naturig föryngring av björk, ta och gran på en fäck av fätet, som tidigt kaavverkades (HESSELMAN 1926, s. 478). De Sphagnum-fria skogarna tihöra des Vaccinium-typen, des Dryopteristypen. Liksom på Kubäcksiden gripa de vid gränserna här och var något över järnpodsoens område och gå in på järnhumuspodsoens, medan man däremot icke träffar de vitmassrika skogstyperna på järnpodso. De Sphagnum-fria skogarna på järnpodso äro omgivna av bäten av föjande, något fuktigare skogstyper: granskogar av Vaccinium-typ med spridda björn- och vitmosstuvor, granskogar av Dryopteris-typ med spridda björn- och vitmosstuvar samt granskogar av Cornus-typ med spridda björnoch vitmosstuvor. Dessa täcka järnhumuspodsoens område men gripa över dess gränser i humuspodsoens, varvid skogen antager en däremot svarande fuktigare präge. De stora områdena med humuspodso äro bevuxna med gransumpskogar, med trädbevuxna Carex gobuaris-rismossar och med tuvsävkärr. De förstnämnda finnas, där utningen är reativt stark och de äro bättre, ju starkare utningen är (se MALMSTRÖM 193 r, sid. 49). Kärren förekomma på pana fäckar, som mottaga vatten från omgivande mark. Den gråbå sumpjordmånens vegetation skijer sig som vanigt ej från den angränsande humuspodsoens. Samma agbundenheter i vegetationens fördening med hänsyn ti marktyperna, som kan iakttagas å försöksfätet, förefinnes även i dess omgivningar, där ett mycket stort anta profier bivit undersökta. Järnpodsoområdena äro såunda bevuxna med Sphagnum-fria skogar.

86 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 243 Ett stort intresse tidrager sig en ganska vidsträckt area med gransumpskog, som sträcker sig åt SV, V och N från försöksfätet räknat. Profien är här nästan överat humuspodso med svag anrikning och på enstaka fäckar gråbå sumpjordmån. Humustäcket är en torv av I 5 ti 40 cm:s mäktighet. Dessa profityper antyda ett i genomsnitt mycket högt grundvattenstånd, och eftersom utningen är ganska stark, måste grundvattnet, som befinner sig i markens övre ager, vara något rörigt. Sumpskogarna tihöra därför mycket växtiga typer och en ätt dikning har också medfört överraskande goda resutat (jfr sid. 3 I I). Norrut, några hundra meter nedanför försöksfätet övergår moränen i grovt svagrus, i.viket vattenröresen bir än ivigare, Sumpskogen övergår då i starkt örtrik och växtig granskog av Geranium-typ, en oka, som redan tidigt har beskrivits av HESSELMAN (I9IO b, s. 105, I9I7, s. 465). Markprofien är här den variant av humuspodso, som står brunjord nära (se sid. 209). KAP. 7 Om vattnets rörese i moränmarkerna på försöksfäten. Moränernas genomsäppighet. Inedning. Länge har man betraktat moränerna såsom mycket svår genomsäppiga för vatten, särskit i deras djupare dear. Såunda skriver RICHERT (I9II, s. ZI):»Av de ösa jordagren är eran vattentät och' morängruset vanigen mycket svårgenomsäppigt». Vidare (s. 33)»Urberg, moräner och era inbjuda ej ti fortsatta undersökningar» d. v. s. sökande efter grundvattenströmmar. RICHERTS uttaanden grunda sig på praktiska, hydroogiska undersökningar inom terränger, där såvä sand som morän och era förekomma. SEDERHOLM (I909, s. I9) skriver på ta om förhåandena i Finand, vika äro i geoogiskt avseende i hög grad överensstämmande med förhåandena i N ordand föjande:»det vanigast förekommande morängruset innehåer så pass mycket stoftfina beståndsdear, att det endast mycket ångsamt och ofuständigt genomsäpper vattnet». A. G. HöGBOM, som speciet studerat de ösa jordagren i Norrand skriver (I906, s. 176) angående de norrändska moränernas förmåga att eda vatten:»från en större moränid eer fjähöjd söker sig nederbörden nedåt, antingen genom att åt sig erodera ett dräneringssystem eer genom en mera jämn översining av marken, däremot endast i underordnad mängd som grundvatten.» Enigt HöGBOMs uppfattning äro såunda moränerna i Norrands ånga suttningar så pass svårgenomsäppiga för vatten, att det ej kan biva ta om några grundvattenströmmar av betydenhet i dem. SAHLSTRÖM offentiggjorde (I9I 1) ett anta experiment, avsedda att utreda vissa oika jordarters förmåga att absorbera och genomsäppa neder 7. Medde. fr!in Statens Skogsförsöksa1stat. Häft. 26.

87 244 OLOF TAMM bördsvatten. Det var därvid närmast fråga om jordarternas översta, mot atmosfären exponerade ager, atså sjäva den de av jordarten, som omvandats av de jordmånsbidande processerna och därigenom föroratsin ursprungiga struktur. Försöken utfördes genom att åta vatten nedrinna genom en markyta av I kvm:s storek. Den tid, som åtgick för nedrinnandet av I o vatten under atjämt fortgående tiförse antecknades, inti dess att 2oo-3oo hade påförts. Det visade sig därvid en överraskande stor genomsäppighet hos de undersökta moränerna såvä som erorna. De förra avveko ej väsentigt från sand. SAHLSTRÖMS försök visa såunda, att det översta agret i en moränmark, d. v. s. jordmånshorisonten, är ganska genomsäppigt, nästan som sand. Däremot iustrera de ej genomsäppigheten i djupa ager eer i sådana moränager, som igga närmast under torvskikt och därför äro mer eer mindre skyddade för uftens inverkan. Att det råder en mycket stor skinad i genomsäppighet för vatten mean sand och moräner när det gäer prov ur dessas djupare ager är mycket ätt att ådagaägga genom enka aboratorieexperiment. Ett aboratorieförsök för bestämning av den reativa genomsäppigheten i morän ska här beskrivas. Tvenne ikadana mässingscyindrar av 8 cm:s inre diameter, vikas botten utgjordes av mässingtrådduk, fydes ti 3,5 cm:s höjd, det ena med moränjord från en djup nivå i en profi, det andra med medegrov sand. Vatten fick sedan rinna ti på så sätt, att vattnet kom att stå r cm över moränjordens resp. sandens yta, härefter uppmättes de vattenmängder, som på en viss tid runno igenom de bägge cyindrarna. Det visade sig, att sandcyindern säppte igenom 2 6oo gr vatten per timme, medan moräncyindern bott säppte igenom 35 gr. Moränens genomsäppighet beräknas härav ti ungefär en sjuttiofemtede av sandens, och dock kunde moränen ej bi packad ika hårt i cyindern som den är i naturen. I naturig agring bör därför moränens genomsäppighet vara en ännu mindre bråkde av sandens (jfr nedan). Man finner såunda att det måste vara en mycket stor skinad i genomsäppighet mean sand och djupare ager av morän, vika senare äro ganska svårgenomsäp p iga. Fätobservationer, som beysa moränernas genomsäppighet och vattenföring. Vid grävning av profigropar i moränmark inti och under grundvattennivån, är det ätt att konstatera, att den kompakta bottenmoränen endast ångsamt och med svårighet avger vatten. Endast obetydigt med fritt vatten strömmar ut ur gropens väggar, men i stäet råkar ätt sjäva jordarten i fytning. Gropen»jäser» igen iksom även diken, som upptagas i sådan mark. Detta visar, att moränen i hydroogiskt avseende mera iknar en mjäa eer ätt era än sand. Emeertid förekomma även fa, då en djup grop i morän snabbt fyer sig med

88 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 245 vatten underifrån, men det är då atid fråga om ådervatten. I sjäva verket torde förekomst av små vattenådror, där vattnet kan framrinna med ganska stor hastighet, vara karakteristisk för moränmarken och dessa ådror ha där en viktig ro. Av denna anedning skoa här tvenne profier med vattenådror närmare beskrivas. Vid grävning av en markprofi inom det nästan adees pana järnpodsoområdet i den sydvästra deen av försöksfätet i Kubäcksiden (se fig. 36), där vegetationen utgöres av jung- och avrik taskog, påträffades grundvattennivån 1 s o cm under markytan och gnejshäen vid 2 s o cm. När moränjorden skrapades från häen, framkom pötsigt en rätt kraftig vattenåder, vars vatten hade en hat av öst syre av 8,2 kbcm per, d. v. s. den var nära mättad, medan sådant grundvatten, som med hjäp av kvicksiverpumpen upptogs ur sjäva moränmassan ett par decimeter från ådern, endast hade 3,s kbcm per. Lokaen är tidigare beskriven (TAMM 192s, anayserna 31-36, sid. 31). - Inom den östigaste deen av Rakidens försöksfät, viken de är en nästan pan avsats i en ång moränsuttning, igger häen på en punkt å I m:s djup. Vid nedförande av en jordborr ti häen i en grävd grop av c:a o,s m:s djup bröt en käåder fram, viken hastigt fyde gropen med vatten. Detta var syrerikt och järnfritt, medan däremot det grundvatten, som uppumpades ur moränen omkring var järnhatigt och mindre syrerikt. Intet i vegetationen, som är en kotstarrismosse, antyder tivaron av kävatten. Markprofien är hurnuspodso med svag_ anrikning och humusagret är en 2 S cm mäktig torv. Adern var så rikt givande, att en icke frysande käa uppstod, som under vintrarna har fyt vattenbehovet för timmerhuggarna vid en stor avverkning i. närheten. De anförda iakttageserna vittna om tivaron av vattenådror inti häen inom norma moränmark Detta bekräftas i viss mån om man observerar de svaga käor som äro vaniga i övre Norrands moränområden. Sådana käor framkomma ofta som ådror, där häen i en suttning når nära dagytan. Ett sådant område är den östra deen av försöksfätet i Kubäcksiden (se fig. 36). Häen igger här på cm:s djup. Likaså torde också ådror framrinna inom starkt steniga moräner. Såunda synes ett anta käor inom Kubäcksidens försökspark vara knutna ti steniga och bockrika ändmoränstråk (TAMM och MALMSTRÖM 1926, sid. ro). Ur sjäva jordmånshorisonterna inom moränterränger med järnpodso och järnhumuspodso framströmmar vatten i grävda gropar ganska ätt, när grundvattennivån tifäigtvis igger inom jordmånshorisonten (t. ex. kort efter snösmätningen). Inom de fuktiga morä.nmarkerna med humuspodso är emeertid ofta A2-horisonten på grund av humusimpregnation tät och svårgenomsäppig, varför vattenröresen här är försvårad, däremot är B-horisonten på grund av sin skiviga eer korniga struktur ej. säan mer genomsäppig och ger ättare ifrån sig sitt vatten. Man torde därför kunna säga, att i humuspodsoer med tunn torv, är genomsäppig-

89 246 OLOF TAMM beten inom sjäva jordmånshorisonten i stort sett större än i den underiggande moränen, men på grund av humusimpregnationen är den be tydigt mindre än i järnporso på ikadan morän. De ovan meddeade synpunkterna bestyrkas av ett anta observationer, som jag utfört under arbetet med kvicksiverpumpen för insamande av vattenprov ti anays. Det visade sig, att uppsugning av vatten ur sand och grus går utomordentigt ätt för sig och med användande av förhåandevis svagt vacuum. Inom med råhumus eer tunn torv betäckta moränmarker vid tifäen då grundvattnet igger på obetydigt djup (t. ex. inom 5o cm) under ytan, såedes inom det ager, som genom de jordmånsbidande processerna fått en ökad genomsäppighet, går det ävenedes ganska ätt att uppsuga vatten. Ur moränernas djupare ager däremot eer ur de övre agren av den morän, som bottats, när ett mäktigt torvager (t. ex. I o o cm) genomgrävts, går det ytterst ångsamt att suga, och man måste använda starkast möjiga vacuum. Ofta tar det vid fuständig evaenering en hav timma för att få upp 50 kbcm vatten vid användande av ett sugrör av 4 mm:s inre diameter och en höjdskinad av 2 m. Stundom har det krävts I 2 timmar för samma sak. Icke så säan var det omöjigt att få vatten, emedan moränmassa föt in i sugröret och täppte ti detsamma. Av samtiga de meddeade observationerna kan man suta, att vatten inom moränernas ytigare ager kan röra sig tämigen ätt, om ej torv betäcker marken. Sådana ager påminna hydroogiskt om sand. Däremot möter vattnet mycket stort friktionsmotstånd i moränernas djupare dear, det kan bott röra sig ångsamt; jordarten kan däremot fyta och påminner i sitt förhåande ti vatten ganska mycket om en ätt era. Så göra ock de moränager, som igga närmast under mäktig torv; även. under ganska tunn torv försvårar humusimpregnationen i moränen avsevärt vattnets rörese. Inti häen finnas här och var verkiga ådror och det även å patser, där man av vegetation och topografi att döma adrig skue vänta sig förekomst av käådror. Försök att bestämma moränjordars reativa genomsäppighet i naturig agring. MALMSTRÖM har utfört en serie experiment, vika beysa den reativa genomsäppigheten hos oika moränjordar naturig agring. Dessa experiment ha förut ej varit offentiggjorda. Den anordning, som användes vid försöken var densamma som tidigare av MALMSTRÖM (r 9 2 3, sid. II o) utförigt beskrivits i samband med experiment för bestämning av torvjordarters genomsäppighet: Av oika torvjordarter utsågades i fät med största möjiga noggrannhet 5 cm tjocka skivor av ytstoreken 35 X 3 2 cm, vika pacerades i zinkådor på ett sags gaer. Omkring torvskivorna göts sedan gips på så sätt, att det bev tätning mean ådans vägg och torvprovet. På torv-gipsskivan, som nu utgjorde ett sags botten i ådan, kunde vatten tiföras på samma gång som dess nivå över skivan kunde regeras ti 2 cm med hjäp av en avoppsränna. Det vatten, som passerade genom skivan, kunde uppsamas och mätas.

90 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 247 Försöken med morän utfördes så, att moränstycken uttogos ur de naturiga agren och gipsades in i en skiva av passande storek, varvid tisåg~, att tjockeken på moränprovet bev 5 cm. Det var ej möjigt att uttaga ett för hea skivan agom stort moränstycke, utan i stäet användes fere mindre sådana, av vardera rso-250 kvcm:s yta. Sedan dessa bivit fastgipsade, av- Tab. s. Bestämning av genomsäppigheten i naturig agring hos minerajordar från Kubäcksiden. (Av docent C. MALMsTRÖM.) Bestimmung der Durchässigkeit fiir Wasser von Mineraerden in naturicher Lagerung. Kubäcksiden, (Von Privatdozent C. MALMSTRÖM.) Provets genomsäppighet i förhåande Genomsäppt vatten- ti den oförändrade Provets mängd per timme moränen (nr I), vars yta och kvdm genomsäppighet Fäche Durchgesickerte Wasser- sättes = I der Probe menge pro Stunde und qdm Durchässigkeit der Proben. Die Durchässigkeit der unveränderten Moräne (Nr. r) ist= r gesetzt I. Oförindrad morän. Gråbå sumpjordmån under 6o cm:s torv. U nveränderte Morän e. Granbiauer Sumpfboden unter 6o cm Torf. 2. Järnpodso på morän. A2-horisonten. Eisenpodso auf Moräne. Der A.-Horizon t. 3. Humuspodso på morän med svag anrikning i B, stark humusimpregnation i Az. Humustäcket I 5-20 cm. A2 horisonten. Humuspodso auf Morän e mit schwacher Anreicherung _in B, starker Humusimprägnation m A2. Humusdecke cm. Der A 2-Horizont. 8,28 o,oo? I k v dm 5,53 k v dm 7,36 k v dm I, o,o Humuspodso på morän med 6o cm:s torv. A2-horisonten. Humuspodso auf Moräne mit 6o cm Torf. Der A 2 Harizon t. s. Sand. Sand. 7,23 k v dm 7,72 k v dm o,o8 I I >26 > 3 soo ritades deras ytkonturer med byertspenj?.a på ett papper, å viket de erhåna ytorna. sedan bestämdes genom panimetrering. På så sätt erhös storeken på den moränsektion som säppte igenom vatten. Vattentirinningen regerades på samma sätt som i fråga om. torvproven, d. v. s. så att vattnet stod 2 cm över skivans yta, varefter den genomsipprade mängden vatten per timme uppmättes. Tab. 5 ger en översikt över resutaten. Det framgår, att den av jordmånsbidningen så gott som adees opåverkade moränen (nr I), är mycket mindre genomsäppig än aa de andra undersökta jordarterna. Ski-

91 248 OLOF TAMM naden är ofantig mean prov nr I och provet nr 2, som härrör från ytagret i en vanig, torr moränmark Däremot är skinaden ej så stor mean nr I och de ganska starkt humusimpregnerade proven nr 3 och nr 4, vika tagits ur humuspodsoprofier å moräner. Dock må betr. nr 3 anmärkas, att detta prov, som är taget under reativt tunn torv (I 5-20 cm), troigen visar för åg genomsäppighet jämfört med de naturiga förhåandena. De uttagna provstyckena kunna nämigen ej redovisa de små säppor och rotkanaer, som päga finnas under så pass tunn torv. Denna anmärkning gäer däremot ej nr I och nr 4, ty under så pass mäktig torv som 60 cm saknas amänhet rotkanaer och hårum a v någon betydese. Resutatet av Mamströms j ordmånsprocesserna re a t i v t svårgenomsäppig för vatten. experiment är atså, att den av opåverkade moränen är mycket Detta gäer även prov som uttagits nära moränens övre yta, där denna täckts av ett torvager, trots att moränprovet ifråga ej var nämnvärt impregnerat med humusämnen (gråbå sumpjordmånsprofi). De torra moränmarkernas, av jordmånsbidningen uckrade ytager (järnpodsoprofier) äro ganska genomsäppiga. De h umusimpregnerade agren i vissa fuktiga moränmarkers övre ager (h u muspodsoprofier) intaga en meanstäning. Experimenten harmoniera på ett utmärkt sätt med de ovan meddeade observationsresutaten såvä som med RICRERTS, SEDERROLMS och HöGBOMs åskådningar. Även den stora genomsäppigheten i SARL STRÖMs försök får sin beysning genom MALMSTRÖMs undersökning; SARL STRÖMs experiment gäde just de översta, av de jordmånsbidande pro.cesserna uckrade agren i moränmarker, atså jordarter som äro jämföriga med prov nr 2 i tabe 5. Försök att direkt konstatera grundvattnets rörese i moräner. Professor HESSELMAN ät år I 92 I i samband med vattenståndsobservationerna på försöksfäten även utföra några experiment för att direkt komma underfund med grundvattnets rörese. Resutatet av dessa experiment ska här meddeas. En av hydrooger stundom använd metod att bestämma en grundvattenströms äge och hastighet är satmetoden, d. v. s. att i det vattenedande agret nedföra ett ösigt ämne, vanigen koksat, och sedan bestämma sathaten i grundvattenprov, upptagna efter viss tid på oika punkter i strömmens riktning (se RICRERT I9I I, sid. 40). Experimenten utfördes med satmetoden, men de voro endast avsedda som en första, grov orientering.

92 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 249 De båda försöksfäten igga i suttande moränterränger, utningen framgår av fig. 36 och 38. Rakidsfätet är beäget mitt i en ång suttning, inom viken man kunde förmoda en amän grundvattenrörese på bred front. Det andra försöksfätet, Kubäcksidens, är beäget inom översta deen av en iknande, ång moränsuttning. Tvenne gropar upptogas i den utande terrängen med ett avstånd av s m från varandra. Djupet var I, 5--2 m. De fyde sig småningom ti betydande de med grundvatten, vars korhat bestämdes. Härefter nedfördes 30 kg koksat i den högre iggande av de tvenne groparna. På Rakidens försöksfät anades två par gropar, vikas äge framgår av fig. 38 (C-D och E-F). En gång i veckan insamades ett vattenprov från varje grop och proven sändes ti aboratoriet vid Experimentafätet för korbestämning. Det första experimentet (grop C-D, markens utning I : 30) utfö såunda: Efter I 43 dagar förmärktes en ökad sathat i grop D. Efter 34S dagar kuminerade sathaten. Redan efter I 2 I dagar hade emeertid korhaten i grop C återfått sitt normaa värde. Försöket ger som mått på grundvattenströmmens hastighet I, 5 cm per dygn, om man räknar med tiden mean satningen i den översta gropen och kuminationen av sathaten i den nedre. Det andra försöket (grop.e och F, markens utning I : I s) gav ti resutat: I I o dagar efter satningen i grop E började sathaten stiga i grop F. Efter 2 I 3 dagar kuminerade den, viket ger ett mått på grundvattenströmmens hastighet av 2, 4 cm per dygn. Redan efter Io8 dagar hade vattnet i grop E återfått sitt normaa värde på korhaten. Ti jämförese må nämnas, att grundvattnets vertikaa nedsjunkningshastighet kan uppnå I o cm per dygn (se fig. 4o, sid. 2so). De utförda försöken antyda atså en ytterst ångsam grundvattenrörese i sided i moränen. I sand är hastigheten mycket större. Såunda nämner RrcHERT (I9I I, sid. 40 och 9o) som exempe på hastigheten hos grundvattenströmmar i sandager 43 resp. 20 meter per dygn. SEDER HOLM (I909 1 sid. 2s-26) anför iknande värden. Det första experimentet på Kubäcksidens försöksfät missyckades så ti vida att efter ett rikigt regn vattnet i den övre gropen steg och började rinna i markytan ti den nedre, som på detta sätt fick mottaga en sattiförse på ett tidigt stadium. Det är emeertid av intresse att notera, att korhaten i den satade gropens vatten återtog sitt normaa värde efter I 2 o -I33 dagar. Försöket fuföjdes ej. I det andra försöket, som utagts på ett stäe, där utningen var ungefär I : I 2 var det omöjigt att påvisa någon säker vattentransport i sided; den ägre gropens vatten visade adrig någon stegrad korhat. Däremot försvann småningom sathaten i den övre gropen. Ännu ett experiment utfördes i en moränterräng NW om försöksfätet med tvenne gropar å I o m:s avstånd från varandra. Icke heer här yckades det under de sex månader, som provtagningen varade, att faststäa någon grundvattenströmning från den ena gropen ti den andra. Vid provtagningens upphörande hade korhaten i den satade gropen minskats ti en sjundede av det värde, som den hade kort efter satningen. Försöken att bestämma grundvattnets röresehastighet i suttande moränterränger medest satmetoden ådagaägga med tydighet, att vattenröresen i sid ed i moränmarken är mycket svag, i de undersökta faen 1-3 cm per dygn. Dessa värden gäa dock utesutande moränernas djupare, hårt packade ager.

93 m 4 Fig. 40. Grundvattenstudet i brunnar p. försöksfätet i Rokiden. (Brunnarnas äge, se fig. Z% Brunnen Ix är där betecknad med Ia, IIx med fia o. s. v.) Brunnarna ha pacerats p sina reativa niver, och de som igga i rät inje ha sammanbundits med en inje, 2 som representerar markytan. Grundvattenstnden i varje brunn represen- teras av punkter, vika sammanbundits med injer, vika dock ej äro verkiga grundvattenstnd mean brunnarna, utan endast tjäna ti underättande av jämföresert mean grundvattenstndets o m w ~ o niv i de oika brunnarna. Fig. 40 visar grundvattenstn\,en under en sjunk- 'J: ningsperiod sommaren Der Grundwasserstand in verschiedenen Grundwasserbrunnen, Versuchsfed Rakiden. (Lage Fig. 38, wo Ix mit Ia bezeichnet ist, /Ix mit fia u. s. w.) Die Grundwasserniveaus der verschiedenen Brunnen sind mit Punkten bezeichnet, die durch gerade Linien verbunren sind. Diese Linien bezeichnen nicht wirkiche Lagen der Grundwasserniveaus zwischen den Brunnen. Fig. 40 zeigt die GrundwasserniVeaus während einer Senkungsperiade des Sommers rgo8. 5~h~ ~tt::: & i'' r Fig. 40. o Fig. 41. ix. o ~ w ~ ~m m x. ~ O o o t-' o ':!:j ~ Fig. 41. Samma brunnar som i fig. 40. Sjunkningsperiod, vintern Dieseben Brunnen wie in Fig. 40, Senkungsperiode im Winter gog. O' P m ~ ~ o o w w ~ ~m

94 4 m N ~o BO m Fig. 42. Grundvattenståndet i brunnar på försöksfåtet i Kubäcksiden (se fig. 36, där V är betecknad med~ Va och Vx med Vo). Svart: Torv. Sjunkningsperiod, sommaren Se förkaringen under fig. 40. Der Grundwasserstand in verschiedenen Grundwasserbrunnen des Versuchsfedes Kubäcksiden (s. Fig. 36, wo V ist Va, V x ist Vb). Schwarz: Torf. Senkungs periode im Sommer Vg. die Erkärung zu Fig. 40. '" N rn >-3 q :j ~ Q: t;] J;>d '-< o ~ ~ z rn ~ tv U BO m Fig. 43. Samma brunnar som i fig. 42. Sjunkningsperiod vintern Dieseben Brunnen wie in Fig:. 4f.!, Senkungsperiode im Winter xg:zo-21.

95 252 OLOF TAMM Den omständigheten att satet reativt hastigt försvann i de satade groparna även i de fa, där det ej kunnat påvisas i de nedanför inti iggande, tyder på att det kan finnas något sags dränering på annat sätt än genom en amän grundvattenrörese i markens utningsriktning. Det naturigaste är då att tänka sig en vertika nedåtströmning av grundvattnet ti häen, där det genom ett ådersystem befordras vidare i terrängens utningsriktning. Visserigen måste friktionen även för en sådan strömning vara stor i moränernas djupare ager, men den drivande kraften i en sådan riktning är också mycket starkare än betr. en mera hori sontat riktad vattenrörese. Därti kommer, att den vertikaa vattenströmmen har ett mycket stort yt-tvärsnitt, som även vid ångsam vattenrörese medger betydande kvantiteter att passera. Vattenståndsmätningar. Ur det stora materia av grundvattenståndsmätningar som HESSELMAN hopbragt (se HESSELMAN i MALMSTRÖM 1931) kunna viktiga sutsatser. angående grundvattnets vertikaa nedsjunkande dragas. Saken beyses närmare av :fig Fig. 40 visar grundvattnet i sju brunnar i fastmark med järnpodso på morän å Rakidens försöksfät under en sjunkningsperiod utan nämnvärd nederbörd under sommaren r 908. Det visar sig här att sjunkningen sker högst oikformigt. När grundvattennivån hunnit komma djupt, igger exempevis dess nivå i brunnen nr I absout räknat ägre än den i terrängen nedanför beägna brunnen II x trots att den vid periodens början åg avsevärt högre; brunnen nr I har såedes en effektivare dränering underifrån än II x. Man skue möjigen kunna invända, att dessa oikformigheter i grundvattennivåns äge inom moränmarken kunde framkaas av oikformig avdunstning, trots att marken är bevuxen med ett gammat, oväxtigt, säkert svagt transpirerande och ganska ikformigt granbestånd. En granskning av vattenstånden under sjunkningsperioder på vintern (fig. 41) visar emeertid, att sådana oikformigheter förekomma även denna årstid, då avdunstningen måste anses vara reducerad ti ett mycket obetydigt beopp. De funna egendomigheterna hos grundvattennivån under sjunkningsperioder kunna därför ej förkaras annat än genom en oikformig dränering av moränmarken underifrån. Ä ven på försöksfätet i Kubäcksiden kunde adees iknande företeeser konstateras. Fig. 42 återger vattenståndet i fyra brunnar inom fastmarken i fätets sydvästra de under en sjunkningsperiod sommaren Mot sutet av, denna har grundvattennivån i brunnen nr IV rent av kommit ägre än i den inti iggande Degerö Stormyr iggande brunnen III och den obetydiga vattenröresen.i sided, som faktiskt måste förefinnas, kan ej ängre såsom i normaa fa gå i riktning mot myren. Det är av intresse, att vid den omtaade tidpunkten åg vattenståndet i nr IV även absout taget ägre än i nr V, som igger nära de ägre försumpningarna å fätets centraa de. Det var i en profi adees nära nr IV som en vattenåder konstaterades inti häen (se sid. 245). En dränering underifrån synes därför här desto mer troig. Under sjunkningsperioder på vintern kunna samma fenomen iakttagas (fig. 43). Grundvattnet igger då amänt djupare, ofta under de grävda brunnarnas

96 STUniER ÖVER JORDMÅNsTYPER 253 botten. Vattenståndet i brunnen V den zg j 1 I 9 2 I igger såunda ägre än vad som kan mätas, enär brunnen vid detta tifäe var torr, trots att den adrig tjäas. För den föreiggande frågan är det egentigen av intresse att konstatera, att grundvattnet i nr IV igger ägre än i nr III, d. v. s. att samma oregebundna dränering, som fått ett uttryck i fig. 42, även kan konstateras under vintern, då avdunstningen nästan är upphävd. - Även i andra fa har en iknande, oikformig sjunkning av grundvattnet i en moränid kunnat konstateras. Så var faet på försöksfätet å Dakarsberget i Lesjöfors, där även regebundna grundvattenståndsobservationer utförts. Likaedes kunde jag konstatera samma företeese i en fuktig suttning i Sijansfors, där jag sommaren I upprepade gånger avvägde grundvattennivån på ett anta nära varandra iggande punkter. Det är såunda intet tvive om att det här är fråga om en amän företeese. Av grundvattenståndsmätningarna kan man suta, att det i moränmarken förekommer en oikformig dränering underifrån, viken medför att grundvattenståndet vid sjunkningsperioder på vissa punkter utbidar minima. Detta stämmer utmärkt med resutaten av satningsförsöken. Grundvattnets rörese, beyst av vattenanayser. Materiaet av grundvattenanayser, des från ~r 1925, des det, som nedan i kap. 8 meddeas, ger en he de bevis för grundvattnets röreser inom de båda försöksfätens moränmarker (se kap. 8). Samtidigt kan ur samma materia hämtas åtskiiga håpunkter, som visa, att grundvattenströmmarna gå mycket ångsamt. I torvmarkers kantzoner, där utningen går från fastmarken mot torven, har grundvattnet fastmarkskaraktär, d. v. s. det innehåer fritt, öst syre ett stycke in under torven, viket bevisar tivaron av en grundvattenströmning i markens utningsriktning (T AMM 1925 a, s. 21). Denna vattenrörese försiggår huvudsakigen i moränens övre, av de jordmånsbidande processerna uckrade ager. Att hastigheten hos grundvattenröresen i moränernas djupa och mycket svårgenomsäppiga ager måste vara mycket obetydig, där inga speciea dränerings-säppor finnas, bestyrkes av att grundvattnets sammansättning kan framvisa mycket stora variationer i en moränsuttning. Den nedan å sid. 265 beskrivna företeesen, d. v. s. att små svackor inom moränmarken päga ha ett grundvatten av het oika sammansättning jämfört med näriggande punkter, är oförenig med tanken på en amän, snabb grundvattentransport i moränernas djupare skikt. Jag har också tidigare (1925, s 23 och 24, anayserna ) påvisat, att mycket småmoränhomar inom utande torvmarker, såsom den ia homen ungefär mitt på försöksfätet i Kubäcksiden (fig. 7) och ännu mindre sådana, kunna ha ett okat, på fritt syre rikt grundvatten, medan den torvtäckta

97 254 OLOF TAMM moränen i omgivningarna har ett grundvatten, som saknar fritt, öst syre: Denna sak taar också starkt för att den amänna grundvattenröresen i moränernas djupare ager går mycket ångsamt. I annat fa skue ej de små homarnas eget, syrerika nederbördsvatten kunna göra sig så starkt gäande. Den normaa moränmarkens dräneringsförhåanden. De ovan beskrivna observationerna och experimenten giva, sedda i samband med varandra, en uppfattning om vattnets sätt att röra sig i moränmark och dräneringsförhåandena i en sådan. Här ska göras ett försök att på grundva av det givna materiaet teckna en bid av de nämnda företeeserna. Moränerna täcka urbergshäarna, vika äro praktiskt taget ogenomsäppiga för vatten, om man bortser från enstaka sprickor. Häen bir därför i stort sett ett gov, ovan viket grundvattnet samar sig, och fördjupningar i häen biva vattenfyda svackor. Grundvattnet matas utesutande av nederbördsvattnet, som sjunker ganska hastigt ned genom moränmarken tis grundvattennivån uppnåtts, om en sådan förefinnes. 1 Då grundvattennivån igger inom moränernas övre, av jordmånsbidningsprocesserna något uckrade ager (atså ungefär inom 50 cm:s djup från markytan räknat) kunna grundvattenströmmar i sided av reativt stor betydese förefinnas. Detta förekommer såunda des om våren efter snösmätningen, då grundvattnet amänt står mycket högt i moränmarken, des å okaer, där grundvattnet även ejest står mycket högt såsom i torvmarkernas kanter. I dessa siar en grundvattenström från fastmarken i riktning mot torvmarken, viken ström huvudsakigen är okaiserad ti moränmarkens övre ager (förutsatt att utningen går från fastmarken mot torvmarken). I och med att denna grundvattenström når in under torven, träffar den emeertid på humusimpregnerad morän, som är svårgenomsäppig, och vattnets röresehastighet avtager därför väsentigt: en vattenstagnation inträder (MALMSTRÖMS kantdämning, jfr denna avhanding, sid. 2 w). Så fort tiförsen ti grundvattnet av nederbördsvatten eer snösmätningsvatten upphör, börjar dess nivå att sjunka. Denna sjunkriing står, som nämnts vid de tifäen, då grundvattennivån igger mycket högt, ti en viss grad i samband med avedning av vatten i form av sidaströmmar. Så fort grundvattennivån sjunkit ned i djupare ager bi emeertid sidaströmmarnas intensitet unde-r aa förhåanden starkt avtrubbad, och den fortsatta sjunkningen kan omöjigen förkara" genom I Där bergytan är oregebunden, förekomma stäen, där" intet grundvatten kan sama sig, utan sjunkvattnet edes bort utmed den utande häytan.

98 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 255 dem, emedan den sker så oikformigt (se sid. 252). Sjunkningen kan ej heer förkaras genom skogens transpiration eer avdunstning från markytan, ty en ikadan sjuokning försiggår under vintern, då dessa processer knappast spea någon ro. Ti någon de kan den förkaras genom vattenavedning i häens sprickor. Denna förkaring räcker emeertid icke ti, utan den viktigaste avedningen av moränernas grundvatten måste ske genom ett system av ådror, som framrinna i bestämda banor inti sjäva berghäen. En sådan vattenavedning har av gammat antagits av foket och bivit benämnd»bergsyra». I ådrorna framrinner vattnet mer; reativt itet friktionsmotstånd. De små vattenådrorna sammanfyta ti större, som bryta fram som käor i suttningar, särskit där moränen igger nära dagytan. På så sätt sker en borttransport av moränens grundvatten underifrån, och denna borttransport har en reativt stor intensitet, eftersom grundvattenståndet visat sig kunna sjunka ganska fort under nederbördsfattiga perioder (fig ). Käådersystemen i moränmarken torde vara strängt okaiserade och, om ej ingrepp av människan göres, besitta en höggradig stabiitet. Troigen äro sådana system anagda redan från första början vid moränernas bic:ning. Där en käa mynnar, strömmar vattnet antingen åter ned i marken och bidar grundvatten, eer också ger det upphov ti en på ytan rinnande bäck. I viket fa som hest bir avrinningen okaiserad ti bestämda stråk, betingade av topografien och även av moränernas struktur och genomsäppighet. M~n kan beteckna moränmarkernas dränering, bortsett från de fa, då grundvattennivån igger i markens övre, ganska genomsäp p iga ager (jfr ovan) som en åderdränering, medan sand- och grusterränger dräneras genom grundvattenströmmar, som fya hea agren under en viss nivå. Denna, d. v. s. grundvattennivån, har en annan hydroogisk betydese i en sand terräng än i en rnoränterräng. I den förra representerar den grundvattenströmmens övre yta, i den senare den nivå, ti viken grundvattnets okaa nedsjunkning för tifäet hunnit. Här måste dock framhåas, att i naturen finnas aa övergångar, däremot saknas ofta fa, som äro så kara och schematiska, som dem man förestäer sig~ Såunda- finnes naturigtvis även i moränernas djupa ager en viss, horisontariktad grundvattenström, vars intensitet och betydese kan biva reativt stor, om markens utning är mycket stark. I ett sandager kan även finnas en viss, oikformig dränering underifrån, vars inverkan dock nästan jämnas ut på grund av den snabbhet, med viken det tirinnande vattnet fördear sig i agret.

99 256 OLOF TAMM För den vetenskapiga förståesen av sumpmarkernas natur ha de vunna resutaten angående moränernas dräneringsförhåanden betydese. Den ofta ganska godtyckiga fördeningen av torr och försumpad mark i en norrändsk moränid förkaras ej atid enbart av topografiska differenser. Underagets struktur och genomsäppighet spear nämigen också en viktig ro. Detta framstår som adees sjävkart, när, som ej säan är faet, okaa sandager förekomma i en moränsuttning. Men även moränens egen oikformiga dränering spear in. Den ia homen å försöksfatet i Rakiden (se fig. 24, sid. 206) framvisar ett dyikt fa. Homens nästan pana, södra rand är försumpad och mottager vattenpårinning från en torvmark. Dess norra, reativt starkt utande rand är ävenedes försumpad och torvkädd. Det är svårt att förstå varför den ia homen sjäv med dess pana mark har undgått försumpning, men förkaringen ges av grundvattenståndsobservationerna (se biden). Det finnes av at att döma en dränering underifrån i homens mittparti, och detta är säkerigen orsaken ti att den undgått försumpning. Detsamma gäer den östra, ägre iggande deen å kartan, fig. 35, (se sid. 230). Den i kap. 5, (sid. 219) omnämnda företeesen, att grundvattnet i minerajorden under tät torv stundom sjunker ned ett stycke under torven, får också sin förkaring genom den underifrån verkande dräneringen. Denna ojämnt verkande faktor är säkerigen av stor betydese för fördeningen av oika växtsamhäen i moränområden, särskit beträffande smådrag i denna fördening, så vä när det gäer torrare och fuktigare skogstyper som kärr- och mosse-samhäen. Små moränhomar, vika knappast höja sig ovan omgivande sumpmarker, äro ingen ovanig företeese och man kan ofta ej förstå, varför just dessa fäckar ha undgått försumpning. Sannoikt äga de en bättre dränering underifrån än sina omgivningar.' Den ringa tendensen ti utbredning, som de fuktiga växtsamhäena förete i nutiden, viket visats av MALM STRÖM (1931, sid , ) får genom de ernådda förestäningarna om moränmarkernas dräneringsförhåanden en viss beysning. Gränserna mean de torra och de fuktiga skogssamhäena tyckas ej ha undergått några större förskjutningar under avsevärda tidrymder. Detta framstår som mycket naturigt på grund av att markens fuktighetsförhåanden ti stor de bestämmas av en dränering underifrån genom urgama, stabia ådersystem. - De uppnådda resutaten torde även vara av direkt intresse i skogsdikningsfrågor, varom mera i kap. ro.

100 STUDIER ÖVER JORDMÅNsTYPER 257 KAP. 8. Öm beskaffenheten av oika marktypers grundvatten. Amänna synpunkter och anaytiska data. Med syrerikt, resp. syrefritt eer syrefattigt vatten förstås i det föjande för korthetens sku vatten som är rikt, resp. fritt eer fattigt på uppöst, fritt syre. I mitt arbete av 1g25 visade jag, att järnpodsoens område på de båda försöksfäten och i deras omgivningar praktiskt taget atid kännetecknas av syrerikt grundvatten, medan humuspodsoterrängerna antingen ha syrehatigt eer: syrefritt grundvatten. I händese det är syrehatigt, är det dock vanigen fattigare på syre än järnpodsoens grundvatten. Denna genomgående skinad förkaras b. a. av grundvattnets ringa rörighet i moränmarken i stort sett (se föregående kapite), viket medför att på snart sagt varje yta, även om den är ganska iten, utbidar det sig ett grundvatten, som är karakteristiskt för de där rådande betingeserna. Det deficit i syrehat, som påvisades i humuspodsoområdenas grundvatten jämfört med järnpodsoernas, har för änge sedan fått sin förkaring av HESSELMAN (1910 b, s. 106). Det beror på den kraftiga syrebindning, som försiggår i ett fuktigt, torvartat humus täcke, när det fr.n början syrerika nederbördsvattnet tränger igenom detsamma. Är humustäcket någorunda mäktigt, eer om vattnet rinner ångsamt igenom, torde på detta sätt at fritt syre bindas. Ytterigare kan syre bindas av humusämnena i minerajorden, särskit i B-horisonten. I järnpodsoen försiggå utan tvive iknande processer fastän i ångt mindre grad. Grundvattnet i järnpodsoema är därför också säan mättat med.syre; 1 /2 ti /3 2 mättning är vanigt. De anförda resutaten gåvo mig anedning att söka efter andr! karakteristiska skinader i oika marktypers grundvatten, vika skue kunna bidraga att karägga de kemiska processer, som utspeas i marken. Härvid kan man dock ej gå för ångt i detajer och förvänta skinader i vattnet hos t. ex. humuspodsoens oika varianter. Ej heer kan man förvänta någon skinad mean grundvattnet i humuspodso och gråbå sumpjordmån, viken senare jordmånstyp oftast bidar centra i områden av humuspodso, som mottaga något vatten från sina omgivningar. Jag har såunda endast försökt skaffa mig en uppfattning om å ena sidan järnpodsoens grundvatten, å andra sidan humuspodsoens och den gråbå sumpjordmånens. Dessutom har jag ägnat någon uppmärksamhet åt järnhumuspodsoens grundvatten. Med anedning av vad som ovan framförts om syrehaten, var det att förvänta, att de skinader, som. kunna förefinnas, skoa

101 258' OLOF TAMM Tab. 6. Grundvattnets beskaffenhet å oika punkter i Rekiden och Kubäcksiden. Eigenschaften des Grundwassers verschiedener Punkte in Rekiden und Kubäcksiden. Där ej annorunda skrives, är markprofien utbidad i morän, Syrehaten är angiven i kbcm syre av 0 temperatur och 760 mm tryck per iter vatten. Wo nichts anderes bemerkt wird, ist das Bodenprofi in Moräne ausgebidet. Der Gehat an Sauerstoff ist in cm3 Sauerstoff von o 0 Temperatur und 760 mm Druck pro angegeben. R = Rokiden. K = Kubäcksiden.. F = försöksfät (Versuchsfed). Färg!. = farbos. Gu = geb = mycket stark reaktion (sehr starke Reaktion). + = svag reaktion (schwache Reaktion). I = Eisenpodso, I = Eisenhumuspodso in Randzonen, III = Eisenhumuspodso, IV= Humuspodso, V = Granbiauer Sumpfboden.. Järnpodso. Humus Provets täckets djup mäktighet o FeO. Fe,03 Färg Tiefe Dicke der Probe kb cm f mg/ mgf Farbe der Humus- cm decke cm Dato I, R. F. (se fig. 38) c:a IO 2,72 o,o o,o färg. ISjg 26 2, R. F. ( >» 38)... II5 'ro { 6,24 o,o o,o» ISf9 26 5,84 o,o o,o» 3- R.... IOO» IO 4,2o o,o o,o > 21/9» 4- R. go» IO { 4,40 } o,o o,o» 4/9»... 4,8o 5- R. g s» IO 6,44 o,o o,o» sf9» 6. K. F. (se fig. 36)... IOO» 6 5,20 o,o o,o > 2 /xo 25 II. Järnhumuspodso. Torvmarkers randzoner. Lutning: fastmark-+ torvmark, 7- K. F. (se fig. 36)... so 13 4,8o o,o o,o > 8 / K. F. (»» 36) ,55 o,o o,o >» g. K. F. (»» 36) I0-12 6,55 o,o o,o > 9/6 > ro. R. F. (» ' 38)... g s IO 6,40 o,r o,o» IS/ 9 26 II. R. F. (»» 38)... IOO c: a IO { 5,70 o,o. o,o» II/g» s,go I2. R. F. (»» 38) IO { 4,64 o,o 4,98 q,o» Ii, /g» 13. R. F. (»» 38)... 8o c:a ro J 6,oo 6,o8 o,o o,o»» III. Järnhumuspodso, fäckar, omgivna av humuspodso, 14. R. F. (se fig. 38) IO 3,40 0,4 o,o» 24/9 26 3,12 o,s o,o»» { r s. R. F. (»» 38) IO 4,40 0,5 o,o»» r6. R. F. (» > 38)... g s 12 I,44 0,7 o,o» sj9» I7. R. F. (,» 38)... IIO 6 5,84 o,o o,o. I8f9 > r8. R. 75 IO 3,84 I,o o,o > 2I/9» IV. Hum uspodso. 1g, K. go 25 0,24 4 o ej b. 3/IO K { 1,04 0,64 2 o»» 21, R. F. (se fig. 38)... 8o 40,24 3,o o,o fårg. I4/ R. F. (»» 38) so { I,44 I,6 1,28 o,o»»

102 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 259 Provets djup Tiefe der Probe cm Humus täckets mäktighet o Fe O Fe203 Färg Di eke der Humus~ kb cm/ mg/ mg/ Far be decke cm Dato 23. R. F. (se fig. 38) I,36 I,z o, r färg. I4/ R. F. (» > 38)... ss 27 I,zo 0,4 o,o» II/9 >> 25. R. F. (fig. 38; åder) ,zo o,o o,o» 26. R. F. (se fig. 38) o,oo r6 0,4.gut r6;9» 27. R. F. (»» 38) ,88 I,z o,o» I7 ;9 I,oS " 28. R. F. (»» 38)... 6o 35 o,oo 24 3,o» 29. R. F. (fig. 38, ur28) 6o 35 o,oo 32 S,o» 23/9» 55 o,zs 3,o o,o» 30. R. F. (se fig. 38) > 65 0,48 s,o o,o» 3 I, R. F.(sefig. 38)sand ,6 o,o färg. rs;9» 32. R. F.(» >> 38) 67 I5 0,40 4,o o,o gut " 33 R. F. (fig.38,ur32) 75 I5 I,zo IO,o o,z» 22/9» 34 K. F. (se fig. 36) o,oo c:a 17 + ej b. 3/ro 25 o,oo 35. R o,o8 r6 4,o färg. 2o; R.... So 30 o,oo r6 I,o gut >> 37- R.... so I,68 2,o o,o» 2I/9» 38. R ,70 I,5 o,o» " 39. R ,68 ro 2,o» 25/g» V. Gråbå sumpjordmån. 40. K. F. (se fig. 36) I 41. K. F. (nära 40) o,oo ej b. rj9 24 0,24 0,04 0,42» o,o /ro 25 0,63 I, R. F. (se fig. 38) ,48 6,o o,o färg. r6j9»,40 43 R. F.(» )) 38)... 6o 30 z,zo I,6 o,o» I7 ; 9» stå i samband med den oxiderande resp. reducerande mijö, som kännetecknar de ager inom vika grundvattnet fått sin kemiska karaktär. De kemiska vattenundersökningar, som utförts, ha samats i tabeerna 6, 7 och 8, varav tab. 7 även innehåer några anayser ur itteraturen. Dessa tabeer igga ti grund för den föjande framstäningen. Grundvattnets egenskaper i järnpodsoterränger. Inom järnpodsoens domäner saknar grundvattnet färg, är friskt i smaken och därti järnfritt och syrerikt (se ta b. 6: I). Med järnfritt förstås härvid, att järnet ej åter sig påvisas med den använda metoden (se sid. I8o), viket innebär att järnhaten är ägre än o,r J;Iiigram per iter. 18. JIIedde. frin Statms Skogsförsöksanstat. Häft. 26.

103 260 OLOF TAMM Tab. 7. Vattenanayser. Wasseranaysen. Syreförbrukning (sedan Fe'' oxiderats)... mg/ Sauerstoffverbrauch nach Oxydation von F en S:a organiska ämnen " Organische Stoffe S:a oorganiska ämnen '' Anorganische Stoffe Färg.... Far be Si02... mg/ A203» FeO.... MgO : " CaO... > Na20... " K20...» MgO+CaO+Na20+K20...» 2,o 5,5 ej b. spår ej b.» c:a ,7 22,o 36,7 44,2 42,r I00,5 gu gu 14,3 22,7 8,2 4,6 6,2 48,3 2,3 2,3 3,o 6,5 3,6 4,6 I,r I,g IO,o I$, ,7 ej b. ej b. ej b. ej b. 39,o II,6 2,2 I 5,r 0,8 4,2 3,7 I,4 IO,r 29,o 26,8 8,o 3,3 4,I I,2 8,6 22,r gu 2,5 3,2 0,8 6,5 I3,o I,53 0,4 Si02 : Na A203: Na MgO : Na CaO : Na K20 : Na ,0 4,9 2,3 I,o 0,64 o,so 0,83 I, ,41 3,r 0,59 0,22 I,r 0,38 2,o o,bo 0.29 I,r 0,57 < o,r5 I. Grundvatten från det stora järnpodsoområdet å R. F. 23/9 I926. Anaytiker: O. TAMM. Grundwasser aus dem grossen Eisenpodsogebiet, R. F. 2. Grundvatten från humuspodso, punkt 30, fig. 38, R. F. 23/9 I926. An.: O. TAMM. Grundwasser aus Humuspodso, Punkt 30, R. F. Fig Grundvatten från iten svacka i humuspodsoterräng, punkt 28, fig. 38, R. F. 23/9 I926. An.: 0. TAMM. Grundwasser aus einer keinen Depression im Humuspodsogebiet, Punkt 28, "Fig. 38. R. F. 4. Vatten från järnkäan å försöksfätet i Kubäcksiden, 2/ro I925, fig. 36. An.: O. TAMM. Wasser aus der Eisenquee, K. F. 5. Vatten från käa vid Degerö stormyrs södra rand (Skomakareängen). Käans vattenområde huvudsakigen järnpodso. (Från MALMSTRÖM, 1923, s. 69.) Bf7 I9I9. An.: N. SAHLBOM. Wasser aus einer Quee am Stidrand des Degerö stormyr. Das Wasser kommt hauptsächich aus einem Eisenpodsogebiet. 6. Vatten från Vargstubäcken, ett av Degerö stormyrs avopp. Gubrunt av humusämnen. (Från MALMSTRÖM, I923, s. 69.) Bf7 I9I9. An.: N. SAHLBOM. Wasser aus einem der Abftisse des Degerö stormyr. 7. Vatten från Byseeäven vid Myrheden. '3h (Från HoFMAN-BANG I905, s. 104.) An.: 0. HOFMAN-BANG. Wasser aus der Byskeäv bei Myrheden. Vid indunstning av ett större vattenprov, 500 kbcm, ti en iten voym kunde dock spår av järn påvisas (se tab. 7: 1). I samma vattenprov, som fukomigt saknade färg, var haten humus 5, 5 mg/ med en syreförbrukning av 2,o mg/. Syrehaten i de undersökta järnpodsovattnen växade mean 2,52 och 6,44 kbcm av 0 temperatur och 760

104 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 261 Tab. 8. Eektroytiska edningsförmågan hos ett anta naturiga vatten från Kubäcksiden med omgivningar och den därav beräknade ungefäriga sathaten. Die eektroytische Leitfähigkeit und daraus berechneter Gehat an Sazen in naturichen Wässern aus Kubäcksiden nebst Umgebungen. Sannoik mängd Sannoik mängd Norrnaitet av MgO +CaO + oorganiska Wasser av sater, ber. som +Mgz0+K 20 beståndsdear 7. I 50 c. pro be KC WahrscheinicheMenge Wahrscheiniche Normaität von Sazen, von MgO+CaO+ Men ge as KCI berechnet +Na20+K20 arrarganischer Stoffe mg/ mg/ I 3,r6 ro-" 2,64 ro-4 8,s 25 2 I,78 I,47 4, ,zz I,84 6,o r8 4 4,oz 3,66 r r,s 36 s 2,23 I,Ss 6,o ,56 2,rz 7,o ,87 2,38 7, ,rz I,7s 5,7 I7 9 2,7! z,z6 7,3 21 ro 2,07 I 172 5,6 r6 II 191 I,6o 5,2 I5 12 I,Ss I,ss 5,o IS I3 3,zo 2,66 8, ,68 3,92 12, ,49 z,os 6,6 19 r6 2,90 2,41 7,s 23. Käa i järnpodsoterräug. Kätaäsen, K. 2 9/s Quee in einem Eisenpodsogebiet. 2. Käa i järnpodsoterräng. Hommyrbrännan, K. ' 2 /s Quee in einem Eisenpodsogebiet. 3. Dike i järnpodsoterräng. Kätaåsen, K. sfs Drain im Eisenpodso. 4. Käa, Kubäcksidens by, vars vattenområde är järnpodso och humuspodso. Vatten svagt järnhatigt. 23/s Quee in einem Gebiet mit Eisenpodso und Humuspodso. 5 Käa, Kubäcksidens by, vars vattenområde är järnpodso. Schwacher Eisengehat. 2 3/s. Quee in einem Eisenpodsogebiet. 6. Käa å kronoparken Aggberget. Vattenområde järnpodso och humuspodso. En häftig skogsbrand hade avbränt skogen och marken i juni. 1 3/s. Quee in einem Gebiet mit Eisenpodso und Humuspodso. Ein heftiger Wadbrand hatte den Wad und Boden im Juni abgebrannt. 7. Käa i Degerö stormyrs sydrand. Vattenområdet huvudsakigen järnpodso. '5/s. Quee am Sudrand des Degerö stormyr. Das Wasser stammt hauptsächich aus einem Eisenpogebiet. 8. Nygrävd grop nära brunnen XIV. Järnpodso. K. F. Sjs. Eben fertig gemachte Grube in Eisenpodso. 9. En annan grop. Järnpodso nära brunn XIV. K. F. 2 '/s. Eine andere Grube. Eisenpodso. O. Grop i järnpodso. Brandfätet å Aggberget '3/s. (Branden i juni) Grube in Eisenpodso auf der durch Wadbrand im Juni verheerten Fäche. I I. Storkåtatjärnsbäcken, ett av Degerö stormyrs avopp. 2 9/9. Storkåtatjärnsbäcken, einer der Abfisse des Degerö stormyr. 12. Vargstubäcken, ett annat av Degerö stormyrs avopp. 3 /s. Vargstubäcken, einer der Abfisse des Degerö stormyr. Kubäcken, en å i erterräng. 23/s. Kubäcken, ein Bach im Tongebiet. 14. Osttjärnsbäcken, en het iten bäck i erterräng. 9/s. Osttjärnsbäcken, ein sehr keiner Bach im Tongebiet. I5. Vindeäven vid Vinden. 9/s. Die Vindeäv bei Vinden. I 6. Umeäven vid Näsand. '3/s. Die Umeäv bei Näsand.

105 262 OLOF TAMM mm:s tryck per iter. Medetaet för syrehaten i 67 undersökta prov av år I 925 var 4, 58 kb cm per. Bristen på järn i grundvattnet, trots att avsevärda mängder därav frigöras vid vittringen (se sid. 282), måste bero på, att praktiskt taget at järn oxideras i den mån som det ej redan från början i mineraen befinner sig i trevärdig form, varefter det kvarhåes som kooid i B-horisonten (rostjorden). Av oorganiska ämnen, sammanräknat, finnas i det anayserade vattenprovet (ta b. 7: I). I 8 miigram per iter, viket är avsevärt mindre än i det samtidigt insamade provet av grundvatten från humuspodso (tab. 7:2). Huru dessa I8 miigram fördea sig på oika ämnen har ej undersökts, enär provet var för itet. Man kan uppskat.ta mängden baser i provet, beräknade som oxider (KzO + NazO + CaO + MgO), ti 6 miigram på föjande sätt. Vattenprovet nr 5 i tabe 7 är väsentigen ett järnpodsovatten. Det innehåer 26,8 mg oorganiska ämnen per, varav 8,6 mg eer 32 % äro de nämnda baserna. Om man antager att samma procent av summan oorganiska ämnen i det förut omnämnda vattenprovet äro baser, kommer man ti siffran 5,8 eer avrundat 6 mg per. Såsom framgår av det föjande, växar ej sathaten, bortsett från järnhaten, särdees mycket i de naturiga vattnen över huvud taget i de trakter, varom fråga är, varför den beräknade haten baser torde få anses approximativt riktig. Skinaden mean summan av oorganiska ämnen och mängden baser i det anförda vattenprovet består ti största deen av kosyra och kisesyra, men små mängd~r av auminium torde även förefinnas. Kisesyra är en norma beståndsde i aa naturiga vatten (se tab. 7). Rätt mycket auminium frigöres vid vittringen och nedan har beträffande humuspodsoområden påvisats ganska mycket auminium i grundvattnet. Så fort vattnet vandrat någon ängre sträcka i de ösa jordagren bir det emeertid nästan fritt från auminium (se sid. 268), men det diskuterade vattenprovet hade uppsugits ur agret direkt ur en markprofi och representerade atså det grundvatten, som uppstått där genom regnvattnets direkta infitrering i marken. Grundvattnets egenskaper inom områden med järnhumuspodso. Järnhumuspodsoen finnes des inom torvmarkers randzoner, des sjävständigt, b. a. som»öar» i humuspodsoområden, där dessa öar vanigen igga. något högre än omgivningarna och därför äro torrare. Grundvattnet har undersökts å okaer av såvä det förra som det senare saget, se tab. 6: II och III. Inom rand-zonerna har grundvattnet hög syrehat och är färgöst och har samtidigt ingen eer knappast någon hat av järn.

106 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 263 Detta antyder, att man här har att göra med en ångsam strömning av grundvatten från den inti beägna, något högre fastmarken, eer med andra ord grundvattnet i minerajorden under humustäcket har»fastmarkskaraktär» eer»järnpodsokaraktär» (jfr TAMM, I92 5 a, s. 2 I). Grundvattnet från järnhumuspodsoöar är även färgöst och har ganska hög syrehat men dessutom en icke obetydig hat av tvåvärdigt järn. Denna varierar i de undersökta proven men uppnår I,o mg/. Syrehaten varierar samtidigt mean I,44 och 5,84. kbcm per. Det är ytterst sannoikt, att de undersökta proven från»öar» representera just det grundvatten, som uppstått på patsen genom nederbördsvattnets nedsjunkning. Dessa prov synas beträffande sin hat av östa ämnen i aa avseenden stå emean järnpodsoens grundvatten och humuspodsoens (se nedan). Att samtidigt en avsevärd hat av syre och av tvåvärdigt järn kunna existera i grundvattnet, visar hän på det intressanta faktum att små mängder av ferro-föreningar äro reativt beständiga i de naturiga vattnen tisammans med en betydande hat av fritt, öst syre. Givetvis måste emeertid det östa järnet undergå oxidation, särskit vid grundvattnets beröring med inträngande uft under perioder av ågt grundvattenstånd. Härvid må framhåas, att syrerik uft intränger i grunda torvmarker, när torven ej är genomdränkt med vatten och därför genomsäppig (se även ROMELL I922, s ). Att en oxidationav järn och därefter föjande utfäning av detsamma försiggår visas av de i denna marktyp nästan adrig feande geyhorisonterna, som utbidas där det järnhatiga grundvattnet möter den syrehatiga uften och som såunda äro resutatet av de i detta förekommande järnsaternas oxidation, medan i järnpodsoerna med deras nästan järnfria grundvatten reativt obetydiga geyhorisonter utbidas. Grundvattnets egenskaper i områden med humuspodso och gråbå sumpjordmån. Grundvattnets hat av syre och järn. Inom humuspodsoer, atså torvmarker eer skogsmarker med mer eer mindre torvartat humustäcke, varierar syrehaten i minerajordens grundvåtten mean o,oo och 2,zo kbcm per iter i det här framagda anaysmateriaet. I det större materiaet av år I925 varierade den mean O,oo och 3,oo kbcm. Härvid ha icke kantzoner medtagits. Järnhaten växar också högst betydigt och färgen är oftast mer eer mindre starkt gu av humusämnen, smaken är fadd. Stundom är dock vattnet adees färgöst. I de fa, där järnhaten är åg, d. v. s. under 5 mg/, räknat som FeO, pägar vattnet vara adees fritt från trevärdigt järn men däremot något syrehatigt, viket bekräftar vad som ovan framhåits, att det tvåvärdiga järnet är ganska beständigt

107 264 OLOF TAMM i de naturiga vattnen tisammans med en viss hat av fritt, öst syre. När järnhaten är större än vad som motsvarar 5 mg/ FeO träffas i rege även små mängder trevärdigt järn, som dock uppgår ti högst en fjärdede av totaa järnhaten. Samtidigt är vanigen syrehaten obetydig eer ingen och färgen tydigt gu av humusämnen, vadan det synes som syret hade försvunnit genom oxidation av järn och kanske också av humusämnen. Det ovan anförda tyder på att järnet införivas med grundvattnet i form av ferroföreningar, sannoikt därför att ferriföreningar ej sippa igenom B-horisonten utan att utfäas. Först genom de i sjäva grundvattnet befintiga ferroföreningarnas oxidation synas ferriföreningar uppstå i detsamma. Dessa nybidade ferriföreningar. utfäas emeertid mycket ätt i samband med oxidationen, och på så sätt bidas geyhorisonter, varigenom vattnet åter het eer devis befrias från trevärdiga järnföreningar. Man måste antaga, att det tvåvärdiga järnet i grundvattnet förekommer i form av ferrojoner. Vattnet reagerar ögonbickigt med en droppe svavenatriumösning under bidning av FeS. Genom skakning med uft efter tisats av en droppe ammoniak oxideras det tvåvärdiga järnet hastigt och kvantitativt ti trevärdigt, som kan bestämmas med rodankaium. Man skue möjigen kunna misstänka, att järn kunde förekomma i form av öst ferrohumat. Detta kan enigt On.EN (r9r9, s. ro7) endast uppträda i kooida osning, viket genast gör saken mindre sannoik med hänsyn ti den momentana färgreaktionen med Na 2 S. Om ett humat föreåge, borde det vidare finnas en v1ss paraeism mean haten av FeO och humus inom oika vatten. Så är emeertid as ej faet. För att bedöma denna sak må påpekas, att förhåandet mean syreförbrukningen (som är ett mått på humushaten) och FeO-mängden, at i mg pr, är för vattenproven r-4, tabe 7: > z o, 3.3, o,69 och o,39. Såunda är överskottet av humusämnen i förhåande ti järn störst i det humusfattigaste vattnet. Provet nr 4, tabe 7, vars järn het och hået befann sig i tvåvärdig form, är ett färgöst, humusfattigt vatten med åg syreförbrukning (bortsett från järnets egen). Vidare må anmärkas den ytterst amänna tivaron av järnbakteriehinnor över at där grundvatten utströmmar i diken, käor o. d. inom humuspodsoterränger. Järnbakterierna fordra för sin ivsverksamhet ferrojoner (d. v. s. öst ferrokarbonat). Beträffande det trevärdiga järnets form i grundvattnet är det troigt, att det föreigger en jämnvikt mean ferrijoner och kooidat öst ferrihydroxid, kanske detager i jämnvikten även ferrihumat. Trevärdigt järn förekommer nästan endast i gufärgade, starkt humushatiga grundvatten. I humuspodsoterränger kommer tydigen järnet i tvåvärdig form såsom joner ti grundvattnet, och i denna form kan det vandra hu; ångt som hest utan att i större grad absorberas, om det bott ej utsättes för oxidation. Sådan inträffar emeertid vid tider av ågt grundvattenstånd, då syrerik uft tränger ned genom torven, särskit i säppor och rotkanaer, varvid grundvattnet

108 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 265 kommer i beröring därmed. Föjden bir att järnet oxideras och faer ut, bidande en geyhorisont på det sätt, som av FROSTERUS antagits (se sid. qo). Man måste tänka sig en ständig växeverkan mean järnets utfäning och återuppösning, mean dess oxidation och reduktion. En geyhorisont är det syniga uttrycket för att oxidationen och utfäningen överväga reduktionen och återuppösningen. Järnet förekommer i sumpmarkernas grundvatten företrädesvis såsom ferrojoner och kan i denna form vandra med vattnet ånga sträckor utan att utfäas. Vid oxiderande betingeser utfäes järnet såsom geybidningar. Sannoikt försiggår i en geyhorisont växevis utfäning av järn vid oxiderande betingeser och återuppösning av detsamma vid reducerande betingeser. Tabe 6 o. 7 anger, att det kan råda mycket stora skinader i grundvattnets järnhat på närbeägna punkter inom humuspodsoterrängerna. En punkt på Rakidens (27, fig. 38) försöksfät hade exempevis den 1 7/ ett grundvatten med 1,z miigram FeO per iter, medan den knappt 30 meter därifrån beägna punkten 28 samma dag hade ett grundvatten med 24 mg FeO och därjämte 3 mg Fez03 per. En närmare undersökning visar, att de högsta järnhaterna träffas i små svackor, bidade av sjäva moränytan, vika ofta knappast observeras, emedan deras torvtäcke är mäktigare än omgivningarnas, och marken därför ter sig jämn. Stundom är profien i sådana svackor gråbå sumpjordmån (exempe tab. 6:41 och profi 16, kap. 12) eer också bott humuspodso (tab. 6:28 och tab. 7: 3). Dessa små svackor äro ytterst betingade av sjäva bergytans konfiguration, de beteckna små fördjupningar i häen. Förkaringen ti uppkomsten av de höga järnkoncentrationerna i dem kan tänkas på föjande sätt: Vatten innehåande eektroyter och andra östa ämnen rinner inom markens övre ager under vissa tider ti svackorna och fyer ut dessa. När så sommartorkan kommer, avdunstar i svackorna en stor mängd av vatten. Härigenom stiger eektroytkoncentrationen i svackornas grundvatten ti ett värde, som är högre än motsvarande i omgivningarna. En viss bortrinning av vatten sker iksom amänt i moränmarken genom dränering underifrån (se kap. 7). Vid inträdande nederbörd rinner åter vatten från omgivningarna ti svackorna och vid nästa torrperiod bi dessas vatten ännu mer koncentrerat. sutresutatet bir, att genom växevis tirinning av eektroythatigt vatten och avdunstning får svackans vatten en högre eektroytkoncentration än omgivningarna. Ett sådant fa är även påvisat, se tabe 7, jfr nr z och 3. Den amänna stegringen av eektroythaten i svackornas grundvatten räcker dock ej ti för att förkara uppkomsten av de verkigt höga järnkoncentrationer, som faktiskt förekomma (se tab. 6). Förkaringen ti järnets avvikese från andra ämnen måste vara möjigheten för detsamma att avsättas såsom geybidningar., varvid detsamma magasineras under tider av torka och ågt

109 266 OLOF TAMM grundvattenstånd, då en de av vattnet bortrinner nedåt och försvinner utmed häen. Härvid måste man vara på det kara med, att järn utom som imonit måhända även kan avsättas som siderit och kanske även i ännu någon annan form. Beträffande siderit, se VAN BEMMELEN (I9oo), GAERTNER (I898) och LUNDBLAD (I93o). Sjäv har jag ej sett någon siderit men ej heer gjort något försök att påvisa densamma. När nytt, humusrikt vatten tiföres, kan det en gång avsatta järnet åter gå i ösning, varvid de iakttagna, höga koncentrationerna uppkomma. Det ovan sagda iustreras av föjande observationer: Den svacka på Kubäcksidens försöksfät, som ovan omtaats (där järnkoncentrationen är mycket hög), äger, visserigen inom en begränsad de, mycket kraftigt utbidade geyhorisonter. Svackan jämte dess omgivningar synas vara vattenområde för den ia järnkäan, som befinner sig ett stycke ängre ned på fätet (se fig. 36). I det område på försöksfätet i Rokiden, där den ovan omtaade svackan med starkt järnhatigt vatten förefinnes, träffas även amänt vä utbidade geyhorisonter. En granskning av försöksfätens omgivningar visar, att små järnkäor förekomma här och där nedanför suttningar med humuspodso och tunn torv, däremot ej i ansutning ti myrar med mäktig torv. I humuspodsomarker med tunn torv äro tydigen också betingeserna för uppkomst av stora mängder järnhatigt vatten de bästa. Att järnkäor stå i förbindese med tunna torvager, särskit om dessa via på genomsäppiga jordarter, har jag även iakttagit annorstädes åch denna sak torde vara amänt bekant. AARNIO (I 9 I 8~ s. 52) har uppvisat, att bidningen av sjömam i vissa finska sjöar försiggår, där rikig tirinning av grundvatten från humuspodsoterränger förekommer. Detta är tydigen ett adees anaogt fenomen. De på järn ara rikaste käådrorna äro avoppsådror från sådana facka bäcken i terränger med tunn torv och humuspodso, där det järnhatiga grundvattnet samar sig, varvid järnhaten koncentreras ti föjd av växevis tirinning, avdunstning, avsättning och återuppösning. De höga järnkoncentrationerna i grundvattnet inom vissa fäckar i sumpmarkerna uppkomma såunda med a sannoikhet genom växevis tirinning, avdunstning och bortrinning (nedåt) av grundvatten, varvid ett ferta östa ämnen anrikas och däriband i synnerhet järnet, som vid tider av ågt vattenstånd och genomuftning i marken kan magasineras i form av geybidningar och sedan vid tider a v högt vattenstånd och reducerande betingeser åter kan gå i ösning. Möjigen kan även en magasinering av järnet i form av siderit tänkas. Avoppsådrorna från dyika fäckar kunna ge upphov ti järnkäor. Grundvattnets hat av humus och övriga ämnen. Beträffande humushaten visar tabe 6, att färgen är starkast gu hos järnrika och syrefattiga prov. Prov 2 i tabe 7 (från punkt 30, fig. 38) är ett typiskt humuspodsovatten. Det innehåer 36,7 mg humus per iter med en syreförbrukning av 20, 7 mg syre. De oorganiska ämnena utgöra i samma

110 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 267 vatten 42, r mg per, atså mer än dubbet så mycket som i det samtidigt tagna järnpodsovattnet nr I. Det anförda står i vacker överensstämmese med det faktum, att vittringen i amänhet är intensivare i humuspodsoen än i järnpodsoen (sid. 2I4). Av särskit intresse är den höga auminiumhaten 8,2 mg/, viken, så vitt jag känner, är den högsta auminiumhat, som är observerad i något naturigt vatten. Provet är uppsuget med kvicksiverpump ur en nivå av 6o cm:s djup under I5-20 cm:s torv, d. v. s. strax under B-horisonten. Av baser: KzO + NazO +Ca O+ MgO finnes tisammans IO mg, varav MgO utgör 2 mg. Prov 3 i tabe 7 (från punkt 28, fig. 38) är också ett humuspodsovatten, som tagits samma dag som föregående å 6o cm:s djup under 35 cm:s torv på knappt trettio meters avstånd från den punkt där nr 2 togs. Dess järnkoncentration var maximat hög (se även tab. 6, proven 28, 29). Det utgör såunda ett exempe på ett humuspodsovatten som anrikats på sater och isynnerhet på järn på det sätt som ovan nämnts. En jämförese mean de båda vattenprovens sammansättning är ytterst intressant. Nr 3 ska enigt ovan gjorda antagande ha bidats devis. genom tiströmning från omgivningarna och anrikning av vissa ämnen genom avdunstning. Nr 2 däremot är en representant för normat, på patsen genom nederbördsvattnets sjunknirig bidat grundvatten. Det visar sig, att sådana eektroyter som CaO, NazO och KzO ha ökat sin mängd väsentigt i det anrikade vattnet, medan magnesium ej visar ökning och auminium företer minskning. Humusämnena visa en obetydig ökning och kisesyra en tydig ökning. Innan jag söker toka de egendomiga skinader, som föreigga i haten av östa ämnen i vattenproven nr 2 och nr 3 i tab. 7, måste jag emeertid i diskussionen indraga även de övriga vattenproven i tabeen, särskit nr 4 och nr 7 Vattenprovet nr 4 härrör från den ia järnkäan å försöksfätet i Kubäcksiden, som torde utgöra en avoppsåder från den nämnda svackan med humuspodso och stark järnhat hos grundvattnet (se sid. 266). Marktyperna såvä som moränens sammansättning på Kubäcksiden överensstämma så nära med motsvarande på Rokiden, att några större amänna skinader i grund~attnets sammansättning knappast kunna förväntas. Provet är också uttaget under samma årstid, september. Skinaden är såunda egentigen endast den, att man här har ett grundvatten, som vandrat ängre väg i marken än vattnet nr 3 och i synnerhet ängre än vattnet nr 2; om det också troigen har runnit den största deen av sin väg såsom åder, så måste det dock först ha fitrerats ned genom moränen ti berggrunden. Vattenprovet nr 7 är Byskeävens vatten vid Myrheden enigt HOFMAN BANG (1905), taget ungefär där denna å skär marina gränsen. Byskeäven

111 268 OLOF TAMM ovan manna gränsen hämtar het sina tiföden från ett nord-norrändskt moränoinråde, vars geoogi och jordmånsförhåandena nära överensstämmer med de båda försöksfäten och deras omgivningar. Man kan därför anse detta vattenprov representativt för den bandning av ytvatten och grundvatten som utgör den de av det på marken fana nederbördsvattnet, som ej avdunstar, inom ett dyikt område. Provet är taget den 1 3j7 I9oz. Att bedöma huru stor de av ävvattnet som utgöres av f. d. grundvatten är naturigtvis omöjigt. Hydrografiska byråns vattenanayser (se Hydrografiska byråns årsböcker I9I9- I 92 3 och Meteoroogisk-Hydrografiska anstatens årsböcker I 9I 9-I 9 z 3) visa emeertid att ävvattnet ifråga varit reativt fattigt på östa, oorganiska ämnen, när HoFMAN-BANG uttog sitt prov (I3, 7 mg oorganiska ämnen per ). Summan östa oorganiska ämnen varierar nämigen i det anförda anaysmateriaet, som icke innehåer fuständiga anayser, i juni och augusti mean I 4,4 och 23,6 mgj, varav CaO utgör I8,6 %-24,6 %. Man kan emeertid anse att proportionen mean de oika ämnena i HoFMAN-BANGs anays är betecknande för de oika grundvattensag, som tisammans fört ut eektroyter i även, och för dessa vattensag äro i viss mån även proven nr s och 6 i tabe 7 betecknande, nr s för ett fastmarksvatten, nr 6 för ett torvmarksv~t:ten. De mycket små skinader, som råda i fråga om de oorganiska ämnena i proven s, 6 och 7, antyda, att man i Byskeä v ens vatten har ett tämigen representativt exempe på grundvatten från en nordnorrändsk moränterräng, som passerat genom de ösa jordagren och uppbandats med något eektroytfattigt ytvatten (d. v. s. ytigt avrinnande nederbördsvatten). Vi kunna därför i diskussionen använda oss av proportionerna mean de oika östa beståndsdearna i det anförda ävvattnet vid jämförese med vattenproven z, 3 och 4 Vattenprovet nr 2 representerar atså ett humuspodso vatten taget just där det har uppstått ti föjd av nederbördens infitrering i marken, nr 3 är ett humuspodsovatten, som vandrat en sträcka i morän, nr 4 är ett iknande vatten, som vandrat en ännu ängre sträcka, nr 7 sutigen är iknande vatten, som uppbandats med järnpodsovatten och torvvatten, och som vandrat en ännu ängre sträcka. Vid vattnets vandringar i de ösa jordagren är natriumjonen den kation som minst av aa absorberas. Av denna anedning har i tabe 7 förhåandet mean oika ämnen och NazO uträknats, och de på så sätt erhåna taen utgöra grunden för föjande diskussion. De fyra vattenprovens sammansättning visar, att auminiumhaten, som i det typiska humuspodsovattnet (nr 2) är mycket hög, undan för undan sjunker i de vatten, som undergått transport i marken för att i ävvattnet nå ett mycket ågt värde. Detta iustreras av att förhåandet Az03: NazO sjunker från 2,3 i vattenprov nr 2 ti I,o i nr 3, o, 59 i nr 4 och o, r 5 i nr 7, viket sista värde t. o. m. är för högt, enär järn ingår i auminium värdet. r Det är också amänt känt, att auminiumhaten r I HoFMAN-BANGs anays har endast summan Az0 3 + Fez0 3 bivit bestämd. Jag har 11n<!ersi:ikt vattnet från Rokån 1 en skog-så inom samia region som Byskeäven på järn

112 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 269 i ävvatten är ytterst åg överhuvud taget. De anförda siffrorna visa auminiums gradvisa absorption vid grundvattnets framsiande i marken; redan i järnkäans vatten har auminium det åga värdet av 2,2 mg AzOs per. Skinaden mean järnets sätt att vandra i humuspodsoterränger och auminiums framstår då kart: när det gäer sträckor, ängre än från markprofiens övre ti dess undre ager, kan järnet vandra som jon hur ångt som hest, så änge reducerande mijö råder, och det utfäes först då oxidation inträder. Beträffande auminium är däremot en kort sträckas vandring tiräckig för att dess mängd i vattnet ska högst avsevärt minskas. Detta har sin grund i att auminium i motsats mot järnet vandrar som kooid, säkerigen som positivt addad kooid, viken ätt utfäes enbart tack vare ösningens passage genom finporiga medier. Åtskiiga forskare, såsom AARNIO (I 9 I 5, s. 75) vija på grund av experimentea rön göra gäande, att järnet i humuspodsoterränger skue huvudsakigen transporteras såsom trevärdig kooid, skyddad från utiockning av andra kooider. AARNIO (I9I8, s ) vi t. o. m~ förkara järntiförsen ti myrmambidande sjöar på detta sätt. Såsom framgår av det ovan meddeade, ämna mina undersökningar intet som hest stöd för AARNIOS uppfattning utan visa med bestämdhet hän på att järnet i överensstämmese med den gama åsikten vandrar inom sumpmarkerna, d. v. s. humuspodsoterränger, i form av tvåvärdig jon. Detta synes med en ti visshet gränsande sannoikhet vara grunden ti, att järnet vid sina vandringar företer en grundväsentig skinad jämfört med auminium, viket ämne icke kan vandra ånga distanser utan att utfäas. Den oikhet i sättet att vandra och utfäas, som råder mean j är n och auminium, beyses ä ven av den omständigheten att geyhorisonterna icke äro särskit rika på utfät auminium. 1 På i viss mån annat sätt än auminium förhåer sig den vanigen negativt addade kooiden kisesyra. Man kan dock även beträffande detta ämne iakttaga en viss minskning i de vatten, som ha vandrat ånga sträckor. Förhåandet SiOz : NazO i de fyra anförda vattenproven är såunda resp. 4,o, 4,9, 3,1 och 0,57 I oikhet mot auminium finna och fann detta vatten inneha I,o mg/ Fe.03, medan däremot tvvärdigt järn saknades. Det trevärdiga järnet har säkerigen uppsttt genom oxidation av tvvärdigt järn frn tiströmmande grundvatten, varefter detsamma förbivit i vattnet som kooid, skyddad av de samtidigt närvarande humusämnena. Troigen är en väsentig de av summan A!,03+Fe.03 i Byskeävens vatten Fe203. x Geyhorisonterna innebiia ugot utfåit auminium, dock vanigen ej mer än vad man vanigen finner i moränskikt i markens djupa ager, vika ej varit utsatta för geybidning. Enär under vissa irstider en kooidtransport uppifrn sker, är det ej förvänande, att ugot auminium absorberas även i geyhorisonterna,

113 270 OLOF TAMM emeertid kvantitativt betydesefua mängder kisesyra sin väg ända ti ävarna. Kationerna kacium, kaium, natrium förhåa sig ej på något särskit anmärkningsvärt sätt men vä däremot magnesium. Detta ämne frigöres vid vittringen i förhåandevis stora mängder (se sid. 282), varom också vattenprovet nr 2 (tab. 5) bär vittne. Under fortsatt vandring försvinner magnesium ur vattnet, så att endast obetydiga mängder därav nå ävarna. Visserigen torde den fuständiga brist på magnesium i många av våra ävars vatten, som råder enigt Meteoroogisk-Hydrografiska anstatens årsböcker, snarare bero på en något summarisk anaysmetod än en verkig frånvaro av magnesium (jämför härti anays 7, tab. 7). Men det är ändå högst påtagigt, att våra ävars vatten, där de ej komma från trakter med karbonatbergarter och eror, äro mycket fattiga på magnesium. Magnesiums gradvisa absorption vid vattnets framsiande i marken får en mycket vacker iustration i förhåandet MgO/NazO i proven 2, 3, 4 och 7 Dessa ta äro respektive 0,64, o,so, 0,22 och o,o7. Magnesium tyckes emeertid ej i stör're utsträckning absorberas i B-horisonten, åtminstone ej i sådan grad, att det atid tydigt framträder i anayserna (jfr härom sid. 292). Förkaringen ti magnesiums egendomiga förhåande, viken på samma gång är förkaringen ti den utomordentigt åga haten av magnesium i våra nordsvenska käor och ävar (d. v. s. de som upprinna inom områden med siikatbergarter), har enigt min mening givits av WIEGNER och ]ENNY i och med deras undersökningar över basutbyte hos permutiter. Av at att döma förhåa sig aa siikatminera i någon mån som permutiter, i synnerhet gäer detta om biotit. Detsamma torde även gäa de mängder utfäda geer av Az03 och andra ämnen som träffas i B horisonten och i små mängder även på större djup ijordarterna. WIEGNER och ]ENNY (1927, se även }ENNY 1927), skija mean»eintau.sch», d. v. s. en jons inträde i permutiten, joninträde,»austausch» eer jonens utträde ur permutiten, jonutträde, samt >>.Umtausch» eer jonu t b y te. Det framgår av deras undersökningar, att skida kationer visa oikheter såvä beträffande förmåga av joninträde som jonutträde. Mgjonen utmärker sig för att med större svårighet inträda i permutiten än Ca, 2 Na och 2K Sedan emeertid Mg-jonen vä inkommit, håes den mer hårdnackat kvar än de andra jonerna. Med andra ord: i marken absorberas magnesium under vattnets ångsamma nedsipprande i profien, ehuru ångsamt. Vid fortsatt, ännu mycket ångsammare transport med grundvattnet sker småningom en absorption av magnesium, och det absorberade kvarhåes hårdnackat. De övriga kationerna absorberas visserigen också, men den sutiga haten av oika kationer i grund-

114 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 271 vattnet bir resutatet av en serie joninträde- och jonutträde-processer, som samspea med varandra. Vid jon utträde-processerna igger magnesium under ti förde för de andra kationerna, vika därför komma att dominera i grundvattnet, Och detta mer, ju ängre distans vattnet har framsiat i marken. Kacium, kaium och natrium äro naturigtvis under vattnets vandring även utsatta för joninträde- och jonutträde-processer, men dessa verka ifråga om dessa kationer mindre ensidigt, varför proportionerna mean dem ej bi unde.rkastade så stora växingar. Grundvattnets amänna hat av eektroyter. Tabe 8 ger tisammans med tabe 7 en möjighet att bedöma grundvattnets amänna eektroythat inom sådana terränger som Kubäcksiden. En jämförese mean proven 1-16 i tabe 8 visar, att den eektroytiska edningsförmågan hos naturiga vatten inom trakten omkring Kubäcksiden är mycket ikformig, vare sig det är fråga om kä-, bäck- eer ävvatten. Om. man gör det visserigen oriktiga men som hjäpmede för en approximativ kaky tiåtiga antagandet, att edningsförmågan orsakas av korkaium, vars specifika edningsförmåga i oika koncentrationer är mycket vä känd, kan man räkna ut normaiteten, d. v. s. koncentrationen av eektroyter i de oika vattnen. Om man vidare gör det antagandet att haten av kationer fördear sig på Ca, Na, K (och Mg) på samma sätt som i vatten nr 5 i ta b. 7, så kan man räkna ut den ungefåriga mängden baser i de oika vattenproven. Om man sutigen gör det antagandet, att summan av de oorganiska ämnena över huvud taget förhåer sig ti mängden kationer på samma sätt som i det anförda vattenprovet, kan man uträkna approximativa värden för mängden oorganiska ämnen i de vatten, vikas edningsförmåga bivit bestämd. Visserigen få de på detta sätt erhåna siffrorna, som äro återgivna i tabe 8, ej betraktas annat än som grova approximationer. De torde dock på ett riktigt sätt angiva storeksordningen och ge en möjighet att jämföra de oika proven med varandra och andra vatten. Det måste härvid påpekas, att tvåvärdiga järnjoner i märkbar mängd ej förekomma i de vattenprov, som uttagits, med undantag av prov nr 4, som härrör ur en käa med järnhatigt vatten. En möjighet ti viss kontro på beräkningsmetodens riktighet föreigger i ett fa, nämigen i fråga om Umeävens vatten (nr 16, tab. 8), som undersökts av Hydrografiska byrån i augusti 1918 och befanns innehåa 25,6 mg/ oorganiska beståndsdear, medan jag i fråga om ett prov, taget samma månad, av den eektroytiska edningsförmågan beräknat 23 mg/, såedes i god överensstämmese.

115 272 OLOF TAMM En jämförese mean tabe 8 och tabe 7 visar en adees överraskande enformighet i de undersökta vattnens hat av oorganiska ämnen, särskit om man borträknar järnet, viket, som ovan visats, varierar på sitt särskida sätt. Ännu större bir ikformigheten om man bott jämför haten baser eer kationer. Icke ens en nyss timad skogsbrand hade förmått öka eektroythaten (prov 6 o. ro). Man har rätt att antaga, att grundvattnets amänna hat av kationer (beräknade som oxider) rör sig ungefär mean 5 o ch I o mg/ o c h att d ära v en stor de ti ungefär ika mängder fördear sig på kacium och natrium, en mindre de på kaium och magnesium, beträffande den senare en at mindre de ju ängre sträcka som vattnet har vandrat i marken. Någon grundväsentig skinad betr. haten av östa ämnen mean grundvattnet i humuspodsoterränger och järnpodsoterränger synes endast föreigga i fråga om humusämnen, syre och järn. Säkert astras emeertid något mer ösiga eektroyter i de förra terrängerna (åtminstone där torven är tunn) än i de senare. Den stora ikheten i eektroythat hos humuspodsoens och järnpodsoens grundvatten står i den vackraste överensstämmese med den stora ikheten i amän vittring som föreigger mean järnpodsoerna och humuspodsoerna och som återspegas i deras Az-horisonters sammansättning. Sammanfattning av grundvattnets kemiska egenskaper i järnpodsoterränger och humuspodsoterränger. Inom järnpodsoens områden uppkommer ett grundvatten som är friskt i smaken, färgöst och såunda fritt från färgade humusämnen. Det innehåer per c:a 5-ro mg baser, d. v. s. CaO, MgO, KzO och NazO, samt i at mg oorganiska ämnen. Därti kommer en mindre mängd färgösa orga~iska ämnen. Det. är syrerikt, syrehaten är ofta 4-5 kb cm fritt syre per iter, viket motsvarar ungefär hav mättning eer mer. Järn förekommer bott som spår, medan däremot avsevärda kvantiteter kisesyra och antagigen små mängder auminium förekomma, det senare ämnet i det fa att vattnet ej fitrerats någon ängre sträcka i de ösa jordagren. Inom järnhumuspodsoens område skijer sig grundvattnets sammansättning från den ovan beskrivna endast däri, att små mängder ferrojoner uppträda och syrehaten vanigen är något ägre. Inom humuspodsoens område uppstår ett grundvatten, som på grund av den intensivare vittringen är något rikare på baser än järnpodsoens grundvatten. Vattnet innehåer därti färgade humusämnen, järn, avse-

116 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 273 värda mängder auminium samt ringa eer intet syre. Det har fadd smak. Uppträdande av tvåvärdigt järn sammanhänger med den reducerande mijön, dock kan i fera fa sekundärt syre intränga i grundvattnet, viket då eder ti oxidation av järn och i samband därmed avsättning av geybidningar. Genom växevis avsättning och återuppösning av svårösiga järnföreningar synes järnhaten i vissa fa kunna anrikas i humuspodsoens grundvatten, så att verkigt höga koncentrationer (inti o,o4 gr per iter) uppstå. Detta sker i små bäcken, som mottaga en viss vattentiförse från omgivningarna. Vid grundvattnets vidare framsiande i marken inom humuspodsoterrängerna transporteras järnet obehindrat som jon, så änge reducerande förhåanden råda, medan auminium avsättes såsom positiv kooid. Kisesyran avsättes också ehuru i mycket mindre grad än auminium, och en god de av densamma kommer ända ut i ävarna. Det senare gäer även kacium och natrium, i något mindre grad kaium. Magnesium tyckes nästan fuständigt absorberas under transporten i jordagren och sedan ytterst hårdnackat kvarhåas. KAP. 9 Överbick över de jordmånsbidande processerna. På grundva av det i det föregående meddeade materiaet jämte tidigare arbeten är det nu möjigt att giva en amän utredning av de jordmånsbidande processerna inom de undersökta terrängerna i Kubäcksiden och Rokiden. Dessa processer äro des av mekanisk-fysisk art, des av kemisk-bioogisk natur. I. Mekaniska och fysikaiska processer i jordmånsbidningen. Mekanisk vittring. Nedsamning av minerapartikar. I mitt arbete av 1920, kap. III, ha de mekaniska och fysikaiska processer, som utöva inverkan på de jordmånsbidande processerna inom järnpodsoterränger diskuterats. I järnpodsoer på sand och mjäbandad mo har minerajordens översta ager en betydigt högre hat av finkorniga beståndsdear än de undre agren. Detta är sannoikt ett resutat av mekanisk vittring. I viss mån torde dock även den kemiska vittringen ha bidragit att framkaa den nämnda kornstoreksfördeningen. I moränmarker är det svårt att medest mekaniska anayser påvisa ändringar i kornstoreksfördeningen, vika åstadkommits genom vittringen, enär moränerna från början innehåa aa möjiga kornstorekar, och emedan därti primära skinader beträffande den mekaniska sammansättningen ofta föreigga, vika döja vittringens resutat. Den mekaniska vittringen i järnpodsomarker är så-

117 274 OLOF TAMM unda i många fa svår att påvisa och har ej medfört tydiga ändringar i kornstoreksfördeningen. De sutsatser, som ovan dragits betr. järnpodsoen, gäa i ännu högre grad de fuktiga terrängerna. Humustäcket är i dessa mäktigare och markvegetationen av yppigare växt än på de torra markerna. Temperaturväxingarna måste därför i de fuktiga markerna vara mindre utprägade och föjaktigen också den mekaniska vittringen, som i huvudsak beror på temperatursvängningar omkring nopunkten, varvid det frysande vattnet spränger sönder minerakornen. Nedsamning av minerakorn är svag i moränmarker över huvud taget (TAMM I920, sid. 90). Detta måste gäa även de fuktiga markerna, som genom sina reativt mäktiga humustäcken än mer än de torra äro skyddade mot hastigt nedsipprande vatten. De ara finaste minerapartikarna kunna dock säkerigen under vissa förhåanden dispergeras och transporteras ned med sjunkvattnet i samband med den amänna kooidtransporten nedåt, som eder ti anrikningen i B-horisonten. En håpunkt för att bedöma huruvida en nedsamning av minerapartikar sker, har man i jordens kemiska sammansättning. De finaste minerapartikarna bestå. nämigen ti stor de av gimmer, särskit biotit (T AMM I920, sid. So), och såedes bör en anrikning av dem medföra en ökning av biotitens beståndsdear: järn, magnesium, kaium och auminium. De kemiska anayserna av B-horisonter (profierna I, 2, 3, 7 kap. I 2) uppvisa emeertid, sedan de utfäda mängderna av humus, kisesyra, auminiumoxid och järnoxid avdragits, en minerasammansättning som ej märkbart avviker från underagets. Om någon nedsamning av minerakorn verkigen förefinnes, har den såedes ej varit av sådan omfattning, att den gjort sig märkbar i anayserna. Någon skarp skinad mean mekanisk nedsamning av reativt stora partikar och borttransport av dispergerade kooidpartikar förefinnes naturigtvis ej. Röreser i marken, orsakade av växter och djur. I järnpodsoer förekomma vissa röreser, orsakade av växter och djur (TAMM I920, sid. 93). Trädrötter borra sig ned i marken, träd båsa omku och draga därvid upp jord, djur kunna sparka upp jord, gräva o. s. v. Aa dessa röreser förorsaka här och var små ojämnheter i podsoprofiens utbidning, des direkt, des genom att urakningen föjer rotkanaer och andra håigheter. Det är givet, att aa dyika röreser måste i stort sett vara mindre intensiva i de fuktiga markerna än i de torra. Rötterna tränga i de fuktiga markerna ej så djupt. Fera grävande djur föredraga torra jordar, det mäktiga humustäcket skyddar minerajorden för aehanda mekaniska deformationer, rotkanaer tätas ätt av humuskooider o. s. v. I överensstämmese med de anförda företeeserna finner man

118 STUDIER ÖVER JORDMÅNsTYPER 275 även, att de fuktiga markernas profier, såsom humuspodsoerna, i stort sett äro betydigt mera regebundet utbidade än de torra markernas järnpodsoer, d. v. s. bekjorden och även anrikningsskiktet variera ej så mycket i mäktighet från en punkt ti en annan. Järnhumuspodsoerna intaga i detta fa iksom i så många andra en meanstäning. U ppfrysningsi:öreser. En viktig fysikaisk process i marken i Norrand är uppfrysningen. Denna är närmare beskriven (TAMM 1920, sid. 94) i fråga om järnpodsomarkerna. Uppfrysning förmedest pipkrakebidning, som yfter upp jordpartikar, svagare pantor o. s. v. är vanig i a mark, som är befriad från vegetation och humustäcke och därti rik på vatten under den tid ufttemperaturen varierar omkring 0. I järnpodsomarker är uppfrysningen framträdande i den mån materiaet har den mekaniska sammansättning (mo, mjäa), som gynnar hastigt uppsugande och kvarhåande av vatten, om markvegetationen och humustäcket samtidigt äro svagt utveckade. Härav förstås att uppfrysningen kan spea en stor ro i tahedar, särskit på mo- och mjärika marker (se närmare TAMM 1920, s ). Där markvegetationen är tät, d. v. s. där ett tätt och sammanhängande mosstäcke förefinnes, är uppfrysningen försvagad eer upphävd och spear ingen nämnvärd ro som jordmånsbidande faktor. Därmed är naturigtvis ej sagt, att den ej kan vara både intensiv och utöva skadeverkan i sådd- och panteringsgropar, där man just har bortskaffat den skyddande markvegetationen. I de fuktiga markerna (järnhumuspodso, humusporso och gråbå sumpjordmån) äro utan tvive fuktighetsförhåandena gynnsamma för uppfrysningsprocesser. Minerajorden skyddas emeertid från pipkrakebidning av det reativt mäktiga humustäcket samt av markvegetationen, som b. a. består av ett tätt mosskikt. Icke heer humustäcket synes visa några varaktiga spår av pipkrakeröresernas inverkan, troigen ti föjd av markvegetationens skydd mot hastiga temperaturväxingar. Så fort humustäcke eer minerajord bottas, finnas emeertid de bästa möjigheter för pipkrakebidning iksom på bottad torv, där man ofta finner de vackraste uppfrysningsstrukturer. På markprofiens utbidning kan den nu nämnda formen av uppfrysning ej utöva någon inverkan. Den tjäskjutning, som ofta spear en stor ro i de norrändska vägarna (BESKOW 1929), har av at att döma ingen större betydese i skogsmark på morän öch sand. I motsatt fa skue den göra sig märkbar genom tivaron av avsitna rötter samt genom krökningar på stammar av träd, som rubbats något ur sitt äge. Inom terränger av ättera och mjäa i Norrand är det karakteristiskt, att barrträden ofta hava krökta stammar, särskit i suttningar, viket man förkarat genom röreser i marken t. ex. jordf.yt- 19. Medde..frm Statens Skogs.försöksanstat. Häft. 26.

119 276 OLOF TAMM ning. Troigen kan även tjäskjutning här spea en ro, ty på vägar, som anagts å dyika avagringar är den vanig. Ett fenomen, som möter i många oika sags marker, är uppfrysning av stenar. Oika forskare ha förkarat detta på något oika sätt (se HESSELMAN 1915, HAMBERG 1915 och BESKOW 1931). Måhända är det fere oika företeeser, som härvid kunna spea en ro. Det viktiga med hänsyn ti de jordmånsbidande processerna är sjäva saken: att stenar vandra uppåt och det speciet inom vissa fuktiga marker. Några exempe på dyik stenuppfrysning ska här nedan beskrivas. På Kubäcksidens försökspark finnes inom moränområdet ovan M. G. en kitteformig fördjupning med so-so m:s diameter. Moränen är mycket stenig och bockrik och därför genomsäppig. Om våren vid snösmätningen fyer sig den ia kittedaen med vatten, som ängre fram på sommaren snabbt sjunker ned i marken. I kittedaen har marken så småningom bivit betäckt med större och mindre kantiga stenar, vika var och en igga fritt iksom i en iten håa och vika tydigen ha frusit upp ur moränen under årstider, då vattenståndet varit högt och temperaturen varierat omkring o 0 Marken kädes av en sparsam, fuktighetsäskande vegetation b. a. av brunmossor, och ett tunt, gyttjeartat humustäcke har utbidat sig, under viket man träffar en 15-z o cm mäktig, grå bekjord och en brun B-horisont. I torvmarkers kantzoner mot högre iggande fastmark träffas ofta stenbock iggande i håor, som devis äro vattenfyda, i fa ej stark torka tifäigtvis råder. Det förefaer uppenbart, att det är uppfrysning, som yft upp bocken något ur markytan. I sjäva fastmarken, där grundvattnet står ägre, synes ej denna form av uppfrysning förekomma, åtminstone ej i den omfattning att man ägger märke därti. Däremot är det känt, att stenar vandra uppåt i moränåkrar, d. v. s. marker, som ej äro skyddade av ett humustäcke och tidvis ej heer av vegetation och som vissa tider kunna vara vattenmättade ovan tjäen, viken kan vara mycket kraftigt utbidad i vegetationsfri mark. För jordmånsbidningen i torvmarkers kantzoner (med utning från fastmarken mot torvrnarken) torde stenuppfrysning spea en viss ro och där förorsaka oregebundenheter i profiens utbidning. Så fort hurnustäcket bir mäktigare, tyckes uppfrysningen emeertid endast rå med större bock, som redan sticka upp i markytan och som yftas i sina håor, så att resutatet bir som ovan beskrivits. Några säkra tecken ti uppfrysning av mindre stenar i kantzoner har jag faktiskt ej iakttagit. Troigen fordrar denna att humustäcket är mycket tunt såsom i den ovan omtaade kittedaen. Emeertid tyckes en stenuppfrysning i vissa grundvattenbetonade marker på ett tidigare stadium ha speat en icke obetydig ro, nämigen på många av de ytor som kännetecknas av gråbå sumpjordmån med mäktig torv. Den gråbå sumpjordmånen på morän har nämigen som nämnts

120 STUDIER ÖVER JORDMÅNsTYPER 277 ovan (sid. 2 I 5) ofta ett stenskikt på moränens yta i torvens bottenager. Med tiämpning av de iakttageser, som ovan omtaats, kan man draga den sutsatsen, att detta stenskikt uppstått genom uppfrysning under det tidsskede då torven ännu var mycket tunn och grundvattnet stod i markytan (jfr sid. 2r7). Så måste faktiskt förhåandena ha gestatat sig på många av dessa patser omedebart efter inandsisens avsmätning, och at taar såunda för att stenskikten tikommit då. Vi torde såedes här ha att göra med en subfossi uppfrysningsmark I och med att torven började bidas och tiväxa i mäktighet avstannade snart uppfrysningen. J ordfytning Denna process synes i de fuktiga moränmarkerna ej spea någon ro, för så vitt man ej gräver diken i dem, varvid moränen ej säan fyter ihop från dikessänterna. Denna jordfytning är en direkt föjd av människans störande ingrepp i de rådande jämnviktsförhåandena. Troigen speade jordfytning en viss ro i moränerna under tiden närmast efter inandsisens avsmätning innan at ännu hade hunnit komma i jämnvikt. Förekomsten av en mängd moränfria häar i suttningar, beägna ovanför marina gränsen och inom områden, som ej undergått någon vattensponing, kunna bäst förkaras genom antagande av tidigare jordfytningsprocesser. Att nu för tiden jordfytningen ej spear någon ro för de jordmånsbidande processerna inom moränområdet kommer bäst ti synes genom jämförese med verkiga fytjordar (mjäor och ätteror), på vika markprofien i stor utsträckning bivit utpånad tack vare fytprocesser. Sådan oka jordfytning, som förekommer i avrika taskogar (TAMM I920, sid. 96) saknas inom de fuktiga markerna, där utan tvive den kraftigare markvegetationen och det mäktigare humustäcket ägga hinder i vägen för densamma. II. Kemiska processer i jordmånsbidningen. De vid de kemiska jordmånsbidningsprocesserna verksamma agensen komma des från atmosfären, des från humustäcket, där avfaet från det organiska ivet bearbetas av aehanda ägre organismer och därvid astrar ämnen, som på oika sätt äro kemiskt aktiva. Dessutom ingriper det högre växtivet sjäv på oika sätt i de kemiska föroppen både genom sin betydese för markens vattenhushåning och direkt förmedest rötterna. Man kan därför om man så vi i stäet för kemiska processer taa om kemisk-bioogiska. Humustäckets ro. Humustäcket och marktemperaturen. Det är sjävkart att ett mäktigt humustäcke, som, om det ej är mättat med vatten, atid är något

121 278 OLOF TAM:IVI poröst och föga värmeedande, skyddar den underiggande minerajorden mot starka temperaturväxingar. I vattenmättat tistånd är visserigen värmeedningsförmågan betydigt större än i torrt tistånd (KARSTEN, 1912), men i detta fa kommer vattnets egen stora värmekapacitet att verka regerande på temperaturändringar. Av at detta föjer, att de fuktiga markerna med deras mäktigare humustäcken hava en mera jämn temperatur än de torra, och att de adrig kunna uppvärmas ti samma höga värmegrader som t. ex. marken i en avrik taskog med tunn humus. Eftersom de fuktigare markerna under varmare årstider genom avdunstning förora mera vatten än de torra, böra de av denna anedning även håa sig genomsnittigt kaare än dessa, enär avdunstningen binder stora värmemängder. Om sjäva marktemperaturen skue fäa utsaget för de kemiska processernas intensitet i marken, skue såunda de fuktiga markerna vara mindre kemiskt aktiva än de torra. I sjäva verket äro de något fuktiga_ markerna vanigen mera kemiskt aktiva än de torra, viket framgår av de kemiska jordmånsbidningsprocessernas resutat och vä även av vegetationen. Detta beror på att de kemiska processerna i marken fordra en viss vattentigång. Mycket fuktiga marker bi mindre aktiva på grund av bristande genomuftning, det vi säga syrebrist. Man kan emeertid skönja temperaturens direkta infytande, om man jämför marker av någorunda samma fuktighetsgrad. Såunda är en fuktig sydsuttning vanigen mycket växtigare än en fuktig nordsuttning. Man bör däremot ej jämföra en mer eer mindre fuktig nordsuttning med en torr sydsuttning. Den senare är ofta nog bevuxen med en reativt svagväxande taskog, och rparkprofien visar en svag podsoering. Här är det torkan, som fäer utsaget. Sydutar, som tack vare vattentiförse uppifrån håas ständigt fuktiga, äro de växtigaste av aa marker och hava en ytterst gynnsam humusbidning. Stundom får jordmånsbidningen på sådana okaer en rent sydig karaktär (s. k. sydberg, se härom G. ANDERSSON och S. BIRGER 1912, sid ). Aa gradskinader mean egentiga sydbergsförhåanden med av gynnsam markfuktighet prägad vegetation och vaniga, torra sydutar förekomma. Humustäcket och nederbördsvattnet. Humustäcket har en viktig ro vid regeringen av den mängd nederbördsvatten som sipprar ned i marken. Om humustäcket är genomsäppigt, viket atid i högre eer ägre grad är faet, när detsamma är tunt, torde en stor de av den nederbörd, som faer på marken, också tränga ned i minerajorden. Om humustäcket är tätt, förmår praktiskt taget intet vatten tränga ned igenom detsamma, utan vattenöverskottet avrinner på sjäva humusagret och i dess översta skikt. I amänhet äro de humustäcken, som uppnått en mäktighet av 30 cm så gott som ogenomsäppiga för vatten i de

122 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 279 undersökta trakterna. Det har nämigen i deras bottenager utbidat sig ett tätt, dyartat skikt. De normaa, kemiska jordmånsbidningsprocesserna i minerajorden kunna naturigtvis ej försiggå under ett för vatten ogenomsäppigt humustäcke. Aa övergångar mean starkt genomsäppiga och het ogenomsäppiga humustäcken förefinnas. Humustäcket och markens genomuftning. Såvä band forskare som band praktikens män har mycket ofta den uppfattningen gjort sig gäande, att ett mäktigt råhumustäcke i hög grad hindrar markens genomuftning. Som ROMELL (I922, sid ) visat, är detta feaktigt så ti. vida som ett torrt humustäcke icke nämnvärt förmår hindra genomuftningen i marken ovan grundvattennivån.. Denna genomuftning försiggår huvudsakigen genom diffusion. Däremot kan ett mer eer mindre torvartat humustäcke, som är genomdränkt med vatten, ti en de utestänga uften. Av ROMELLS undersökningar jämte av vad som anförts i kap. 5 (se sid. 2I7-223) kan man suta, att den atmosfäriska uften endast bir het utestängd från minerajorden vid de tifäen, då grundvattnet når upp ti humustäcket. Som amän sutsats må framhåas, att i de torra markerna utspeas de jordmånsbidande processerna inom minerajorden i oxiderande mijö. I de fuktiga markerna, där också grundvattnet ofta är syrefattigt eer syrefritt och dessutom rikt på reducerande ämnen (se sid. 263), är minerajordens mijö än reducerande, än oxiderande. Om minerajordens grundvatten praktiskt taget ständigt når upp ti humustäcket, är minerajordens mijö. ständigt reducerande, för så vitt icke grundvattnet är syrehatigt och befinner sig i stark rörese. Humustäcket såsom everantör av vittringsagens. Vittringen i podsoer är en sönderdening av mineraen framför at under infytande av i vatten östa, sura ämnen, som komma från humustäcket och som säkerigen ti väsentig de äro identiska med de syror som OnEN (I 9 I 9 sid. 29) benämnt huminsyror (se sid. 286). Humustäckets förmåga att producera syror beyses av den starkt sura reaktion, som härskar i marken trots en rätt stark utösning av basiska ämnen ur mineraen genom vittring. Tack vare HESSELMANS (I925) undersökningar har vår kännedom om humustäckets sura egenskaper vidgats betydigt. Först och främst har han visat att reaktionstaen (ph) i norrändska råhumustäcken, såvä mera torra som fuktigare, i amänhet variera mean 3, 5 och 4, 5. Ä ven några torvprov (från Sanna i Ångermanand, an f. arbete sid. 45 5) befunnos vara ika sura. Endast å vissa patser, som kännetecknas av högt, rörigt grundvatten fann han ett avsevärt högre reaktionsta iksom i kakpåverkade marker. Mina i kap. I 2 meddeade bestämningar av reaktionstaen

123 280 OLOF TAMM i oika markprofier stämma vä överens med HESSELMANS värden. I Azhorisonterna, där vittringen framför at försiggår, är ett reaktionsta av omkring 4 vanigt. I starkt fuktiga marker med högt grundvatten (humuspodso med svag anrikning, gråbå sumpjordmån) stiger det gärna ti inemot 5 i agret närmast under humustäcket och om detta är mäktigt ännu något högre. Likaså stiger reaktionstaet i markprofiens djupare ager ti 5-6, viket även stämmer med HESSELMANS mätningar. Med dessa stämma även nära överens undersökningar i grannänderna, Finand (se BRENNER 1924) och Norge (se GLÖMME 1928). De för skogsträdens växtbetingeser utomordentigt viktiga oikheter hos oika humustäcken i avseende på haten av sura och basiska buffertämnen, som påvisats av HESSELMAN (1925), äro säkerigen även av betydese för vittringen i oika marker. De sura buffertämnen, som karakterisera många humustäcken enigt HESSELMAN, utgöra otviveaktigt ti stor de just de vid vittringen verksamma huminsyrorna. Emeertid framstår vid observation i naturen dessa de oikartade humustäckenas infytande på vittringen och jordmånsbidningen ej på ett kart och entydigt sätt. Detta sammanhänger des och framför at med att markprofien med dess vittringsskikt är resutatet av processer, som försiggått under många tusen år, under vika humustäckets egenskaper undergått fere förändringar, speciet som föjd av då och då inträffade skogsbränder, des också med andra orsaker. I detta sammanhang förtjäna såunda även föjande omständigheter att beaktas. Ett humustäcke, inom viket en viss stagnation i omsättningen har inträffat, är enigt HESSELMAN (1926, sid. 272 och 372) fattigt på basiska buffertämnen men rikt på sura sådana eer med andra ord rikt på sådana ämnen som äro verksamma vid podsovittringen. Ett sådant humustäcke kan ämpigen benämnas inaktivt. Ett aktivt humustäcke däremot, d. v. s. ett sådant, som enigt HESSELMAN utmärkes av stark omsättning, är enigt samme forskare rikare på basiska buffertämnen, d. v. s. fattigare på fria syror. Detta innebär atså, att ett aktivt humustäcke bör innehåa mindre mängder fria huminsyror per viktsenhet humus än ett inaktivt. För vittringen är det emeertid produktionen av huminsyror per area och tidsenhet som är det avgörande, och det är därför as ej givet, att ett inaktivt humustäcke ska verka starkare vittrande än ett aktivt, för så vitt detta senare ej är så rikt på basiska ämnen, att produktionen av fria huminsyror är adees hämmad. De marker som ha aktiva humustäcken ha nämigen en reativt frodig vegetation, som evererar en rikig mängd råvara ti humusbidningen, och därför kan produktionen av huminsyror per areaenhet vara stor, ja eventuet ika stor som i en mark med ett inaktivt humustäcke. Såvä

124 STUDIER ÖVER JORDMÅNsTYPER 281 med ett humustäcke av den ena eer den andra sorten kan såunda vittringen vara stark. De anförda synpunkterna torde bidraga att förkara, varför man inom de fuktiga markerna ika itet som inom de torra kan skönja något direkt samband mean å ena sidan vittringshorisonternas mäktighet (och vittringsindices) och å andra sidan humustäckenas kvaitet, viken någorunda kan bedömas av vegetationen. Vittringsindices kunna naturigtvis endast bedömas i fråga om sådana profier, av vikas Az-hbrisont kemisk anays utförts. Bott i de fa, då humustäcket under infytande av starkt rörigt grundvatten eer kak antager karaktären av mid humus med ivig omsättning, och starkt örtrik markvegetation förefinnes, får markprofien en annan karaktär, bekjorden bir svagt utbidad, reaktionstaet högre och hea jordmånstypen närmar sig brunjorden. Om såunda något direkt samband mean oika humustäckens bioogiska kvaitet och vittringshorisonternas mäktighet i vaniga fa ej kan skönjas, så råder, som redan ovan framhåits, ett mycket tydigt samband mean humustäckets genomsnittiga mäktighet och vittringshorisontens (Az). Detta iustreras av tabe 9 Tab. g. A,- och Az horisonternas ungefäriga medemäktighet i oika profityper. Die durchschnittiche Dicke der A,- und Az-Horizonte in verschiedenen Profitypen. Skarpmarkspodso.... Sehr troekener Eisenpodso Friskmarkspodso i övre N arrand..... N ormaer Eisenpodso Humuspodso med humustäcke < 30 cm... Humuspodso mit Humusdecke < 30 cm A, Humustäcke cm I-2 s--ro A z Bekjord cm 2-3 I0-!3 rs-r6 Vid en mäktighet av över 30 cm hos humusagret avtrubbas eer upphör, såsom ovan nämnts, podsoeringen, och Az-horisontens mäktighet ökas ej. Kemisk vittring. Vittring i A 2-horisonten. I Az-horisonten försiggår en ganska intensiv kemisk vittring, som tigår så, att de ara festa markminera utom kvarts uppösas fuständigt i de nedåtsipprande huminsyrehatiga ösningarna utan att kvarämna några oösiga vittringsprodukter i det skikt där uppösningen försiggår (TAMM 1920, s. ros). Det nu före-

125 282 OLOF TAMM iggande nya anaysmateriaet (se kap. I2) bekräftar fuständigt denna uppfattning och visar att vittringen i de fuktiga markerna tigår på ungefär samma sätt som i de torra. Detta är också het naturigt, ty de fysikaisk-kemiska betingeserna i de torra och de fuktiga markerna skija sig ej nämnvärt beträffande sådana egenskaper, som inverka på siikatmineraens ösighet. Att fätspater i sura medier (PH= 3-6) sönderdeas utan att efterämna någon (auminiumrik) rest har jag visat experimentet (TAMM I929). Detta stämmer utmärkt med de resutat som granskningen av vittringen i naturen har givit. Vittringen angriper i första hand apatit och de järn- och magnesiarika mineraen såsom biotit, härefter pagiokaser och i sista hand kaifåtspat, mikrokin (T AMM I 920 ). I Kubäcksiden, där berggrunden inom ett stort område utgöres av biotitgnejser, kan man vara säker på att den i anayserna funna haten av järn och magnesium ti stor de är ti finnandes just i biotit. Men detta minera innehåer också något kai, som tydigen också går i ösning tisammans med järnet och magnesian. Härav föjer att det andra kaimineraet av betydese, mikrokin, måste vara proportionsvis ännu något mera svårsönderdebart i marken, än vad anaysernas kaivärden ge vid handen (jfr även GOLDSCHMIDT och JoHNSON I922). Det må här än en gång påpekas att järnet, som.i jordanayserna är angivet som Fez03, säkerigen ti stor de utgöres av FeO. I biotit ftnnes i varje fa båda sagen och vanigen mera tvåvärdigt än trevärdigt. Vid vittringen måste båda sagen frigöras, och eftersom små mängder järn hårdnackat motstå oxidation i markvätskan (se sid. 263), är det troigt, att de små mängder järn, som finnas i järnpodsoens grundvatten (jfr sid. 259), befinna sig i tvåvärdigt stadium, d. v. s. som ferrojoner och därför kunna vandra ganska obehindrat. Det torde vara dessa, som ge upphov ti de svaga geyhorisonter, som träffas i järnpodsoer. Den bästa överbick över oika ämnens förhåande vid vittringen får man genom att taga medetaet av deras vittringsgrader (se sid. I 84) i oika profiers Az-horisonter. Nedanstående sammanstäning visar dyika medeta från I4 profier, des aa i denna avhanding meddeade (kap. I 2 ), des ytterigare fem från mitt arbete av I920. Inom parentes ha bifogats de markminera, som i huvudsak motsvara de oika ämnena: SiOz 23,3% (Ett ferta siikat) TiO z 8,4 (Titanit m. f. minera) Az03 24,9 (Fätspater, biotit m. f.) Fez03 59, 2 (Biotit och andra mörka minera) M go 65,5 (Biotit och )) )) )) ) Ca O 33,6 (Fätspater; hornbende, apatit m. f.)

126 STUDIER ÖVER JORDMÅNsTYPER 283 Na20 22,3 % (Fätspater) KzO I o, 7 (Mikrokin, biotit) P z Os 9 I, 7 (Apatit) Det bör anmärkas att SiOz avser här endast den i siikat bundna kisesyran, eftersom kvartskisesyran ej angripes vid vittringen. Värdet för fosforsyran härrör endast ur 6 profier. Den meddeade sammanstäningen torde ge det hittis bästa uttrycket för oika ämnens tendens att vittra i starkt sura jordar. Den visar även att det ännu finnes kvar i Az-horisonterna stora förråder a v de re a t i v t ä t tvi ttrande beståndsdearna u t~m fosforsyra, som nästan het har försvunnit. I och med att vittringen fortskrider kommer den kemiska sammansättningen i Az-horisonterna att småningom närma sig kvartsens, men detta sutmå är för nordsvenska podsoprofier mycket avägset. Ateftersom Az-horisonten utarmas på ättösiga beståndsdear, måste tydigen huminsyrorna så sig på de svårösigare. Dessa finnas i betydigt större mängd, och den fortsatta vittringen kommer ej att manifestera sig som ett tiväxande i mäktighet hos det vittrande skiktet utan huvudsakigen som ett inre uppösningsarbete inom detsamma (T AMM 1920, s. 23I). Denna av mig tidigare uppstäda teori bestyrkes av det nu nytikomna anaysmateriaet och gäer såunda även för de fuktiga markerna. Beträffande dessa gäer dock även att vittringen kan i och med torvens progressiva mäktighetstiväxt nästan het avstanna (se sid. 2rr). Vittring i B-horisonten. B-horisonten är ett skikt, som väsentigen karakteriseras genom avsättning av kooida vittringsprodukter och humus. Teoretiskt måste dock någon vittring försiggå även där, eftersom reaktionen är starkt sur. Frågan är om den vittring, som förefinnes, är av den omfattning, att den ger sig ti känna i anayserna. Om de medest oxaatmetoden bestämda mängderna av järn, auminium och kisesyra samt humushaten subtraheras från en totaanays av en B-horisont, så representerar resten dennas mineraiska komponent, och på qenna restanays kan tiämpas samma beräkningsmetod som på bekjordsanayserna, viken eder ti beräkning av vittringsgrader. Härvid må påpekas att mängden absorberade baser (kationer) troigen är så iten, att den kvantitativt ej spear någon märkbar ro i beräkningen, där den ejest skue representera en fekäa (jfr nedan och sid. 29 I). För att söka bedöma huruvida anayserna av B-horisonterna verkigen ådagaägga någon vittring har jag atså på det angivna sättet beräknat medetaet för oika

127 284 OLOF TAMM ämnens vittringsgrader i de sju prov, av vika fuständiga anayser föreigga (B-horisonter från profierna r, 2, 3, 4 och 8). Nedanstående sammanstäning visar vittringsgraderna för oika ämnen: SiOz 3,7 % TiOz -6,5 Az03 3,3 Fez03 0,7 M go 5,5 Ca O 4,3 NazO 4,4 KzO -0,7 P z Os I 3,o SiOz-värdet avser endast den siikatiskt bundna kisesyran. För aa ämnen utom titan och kaium framkom på detta sätt en positiv, ehuru ti storeken obetydig vittringsgrad, d. v. s. beräkningen antyder, att en viss, ehuru obetydig uppösning av det ifrågavarande ämnet har försiggått. TiOz och KzO gåvo negativa vittringsgrader, nämigen resp. -6,5 och -0,7 %. Titans förhåande förkaras genom att små titanmängder absorberas tiika med auminium och järn såsom kooid i B horisonten, viket visas av att oxaatextrakten päga innehåa små mängder titan, vika dock i rege ej bivit bestämda. Av kationerna hör kaiumjonen ti dem som ara ättast kvarhåes genom absorption. Det är såunda antagigt, att just titan och kaium kvarhåas av kooiderna i B-horisonten, viket torde infuera något på beräkningen. Vittringsindices (se sid. r 84) för de sju B-horisonterna ha även uträknats efter avdrag av kooiderna. Dessa indices äro resp. r r, ro, 8, o, 5, -14 och r6 eer i medeta + 5,r. Även dessa värden antyda såunda att en viss vittring har försiggått i B-horisonterna. Att vittringsindex i ett fa fått negativt värde, iksom att vittringsgrader i enstaka fa (se kap. r.2) bi negativa, är ej förvånande. Det sammanhänger utan tvive med de små mineraogiska skijaktigheter som atid föreigga mean tvenne jordprov, även om de äro uttagna adees nära varandra (jfr sid. 225). Atför små differenser, som förorsakats av vittringen, kunna därför vanigen ej säkert skönjas. Medetaen äro däremot säkrare än de enskida bestämningarna, men på grund av det framagda materiaets itenhet äro ej ens de fut säkra. Den omständigheten att siffrorna för aa ämnen utom titan och kaium (se ovan) gå i en och samma riktning taar dock starkt för att en obetydig vittring verkigen försiggår i B-horisonterna.

128 STUDIER ÖVER JORDMÄNSTYPER 285 Vittring i C-horisonten, d. v. s. i underaget. I mitt arbete av I920 sökte jag visa, att ingen märkbar vittring försiggår i agret under B horisonten (I 920, s. 75 ). Det nytikomna anaysmateriaet har icke på någon pun~t rubbat denna sutsats. Dock måste av teoretiska skä även där en vittring anses förekomma, eftersom surhetsgraden ännu är tämigen hög (PH = 5-6). Aven måste man antaga att växtrötterna i någon mån sönderdea minerakornen. I kap. 8 har visats, att vissa absorptionsföreteeser beträffande magnesium och andra kationer måste försiggå i underaget vid grundvattnets transport genqm detsamma. Här måste såunda förefinnas fere sag av kemiska reaktioner och omsättningar, vikas resutat dock är ytterigt svårt att påvisa medest kemisk anays. I på ösiga sater ytterigt fattiga podsojordar är det emeertid troigt, att den av växtrötterna direkt förorsakade vittringen ska spea e~ icke obetydig ro för växtighett>n. I så fa skue vegetationen sjäv ti en viss grad ha möjighet att skapa sin försörjning av mineraa näringsämnen, om fuktighets- och kvävebehovet bivit tigodosedda. Våra friska, av vittringen (utom i markens översta skikt) nästan fukomigt oberörda ösa jordager representera under sådana förhåanden en rik och outtömig käa av mineraa näringsämnen. Markens mineraogiska sammansättning säger då ångt mer om ~arkens inneboende möjigheter för skogig produktion än kemiska bestämningar av minerajordens hat av ösiga sater, vika bott i obetydiga mängder bidas vid vittringen och försvinna genom rötternas upptagande eer genom uttvättning så gott som omedebart efter sedan de bidats. Inom den gråbå sumpjordmånen når C-horisonten med ett reativt högt reaktionsta ända upp ti humustäcket, varjämte någon borttransport av vittringsprodukter endast ytterst ångsamt äger rum. Detta förkarar, varför ingen energisk vittring sker, men man måste av teoretiska skä anse att även här mycket ångsamma uppösningsprocesser försiggå, vika ej tydigt kunnat skönjas. Tidigare har visats, att de finaste beståndsdearna i moränernas djupare ager äro mycket auminiumrika, viket tyddes såsom ett resutat av en vittring vid moränernas bidning (T AMM I 920, s. 85) och viket ytterigare bekräftades genom en experimente undersökning (TAMM I925 b). Aven på större djup i marken förekomma små auminiummängder, ösiga i surt ammoniumoxaat (se sid. 293), vika måhända ti en de kunna tokas såsom resutat av denna tidigare vittring. De i marken vandrande humusämnenas natur. ODEN (I 9 I 9) har givit en historisk och experimente utredning angående hurniosyror och humusämnen över huvud taget, ti viken här må hän-

129 286 OLOF T AMM visas. Han indear (anf. arbete, s ) humusämnena i föjande grupper: I. H u musko eer i akaiska vätskor svårösiga, mörkfärgade, amorfa substanser utan tydigt sura egenskaper. 2. Vattenösiga, svagt gufärgade syror, som med vatten bida äkta ösningar: Fu vosyror. 3 Akohoösig syra av brun färg: Hymatomeansyra. 4. En i vatten svårösig, mörkt färgad syra: Humussyra, som ikt kisesyra kan bida kooidaa ösningar med vatten och vars akaisater äro ösiga. Humussyran sjäv är oösig i akoho. Det möter inga svårigheter att konstatera, att de humusämnen som förekomma i markvätskan och vandra med denna, förhåa sig som vissa av 0D"ENS syror. Aa grund- och kävatten innehåa som bekant humusämnen (se även tabe 7, sid. 260). Kävattnen såvä som ur järnpodsoer uppumpade vatten äro färgösa och friskt smakande men innehåa dock en viss mängd humusämnen (se anays I i tab. 7), vika förmodigen stå nära ODENS fuvosyror, ehuru de tyckas vara adees färgösa. Antagigen ha de reativ åg moekyarvikt och bida äkta ösningar, varigenom förkaras att de kunna vandra ånga sträckor i marken, utan att fuständigt avsättas. Dock finnas atid små mängder färgösa, vattenösiga humusämnen (TAMM 1920, s. 104), avsatta även i moränernas djupare dear, ångt under jordmånshorisonterna. Sannoikt äro dessa humusämnen identiska med de i kävatten förekommande humusämnena. Det humusämne, som utmärker torvmarkernas brunfärgade avoppsvatten, vika atid ha fadd smak, torde vara identiskt med ODENS mörkfärgade humussyra. Det är att märka, att en sådan färg adrig träffas hos kävatten, som framrinner ur minerajord, även inom verkiga försumpningsterränger. Såsom exempe må nämnas de svaga vattenådror, som ge upphov ti den s. k.. järnkäan å försöksfätet å Kubäcksiden (se fig. 36 och sid. 236). Samma iakttagese har jag gjort beträffande från sumpmarker kommande käådror i oika dear av Sverige. Det mest anmärkningsvärda band dessa är en käa med starkt järnhatigt vatten å Tönnersjöhedens försökspark i Haand, som har ett adees färgöst och friskt men starkt järnsmakande vatten. Den har avsatt omkring sig en betydande avagring av järnockra. Käan framspringer ur en ågt iggande terräng av rustensgrus, som i stor utsträckning är betäckt med torvbidningar. I detta fa borde om någonsin humuskooider från torven medföja grundvattnet, som uppenbarigen ej är i tifäe att fitreras genom några finkorniga minerasediment. Av det anförda kan man suta, att det mörkfärgade humusämne, som torde kunna identifieras med ODENS färgade humussyra, kvantitativt fasthåes av marken vid vattnets framsiande. Särskit effektivt biva sådana

130 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 287 humusämnen kvarhåna i de fuktiga markernas B-horisonter, om ej grundvattennivån igger så högt, att kooidtransporten nedåt förhindras. Om!:NS humussyra innehåer i amänhet r-2 % kväve, i fa den ej underkastats en omsorgsfu reningsprocess. De i podsoprofiernas B-horisonter och även i Az- och C-horisonterna kvarhåna humusämnena ha även en kvävehat av c:a r-2 %. Även i åtskiiga andra avseenden överensstämma dessa humusämnen med Om!:NS humussyra. Såunda giva jordprov från humusrika skikt med ammoniak en svartbrun ösning, vctrvid d~n sammankittande humusen het uppöses, kvarämnande ett grått minerapuver. Med akoho fås däremot en ofärgad vätska, vadan de ifrågavarande humusämnena synas vara oösiga i detta ämne. Fuständigt kvarhåas emeertid ej de färgade humusämnena i humuspodsoernas B-horisonter, ty det ur dyika marker direkt från agret under B-horisonten uppumpade grundvattnet har en svagt gu färg, dock ångt svagare än torvagrens eget avoppsvatten (jfr nr 2, tab. 7, sid. 260). Först genom något ängre transport av grundvattnet i marken bir atså absorptionen av de färgade humusämnena fuständig. Huruvida OmtNS humussyra även uppkommer i järnpodsoerna är ej ika kart. I så fa måste den tydigen fuständigt kvarhåas i B-horisonten (jfr s. 259), som med ammoniak ger en reativt svagt färgad vätska, med akoho en ofärgad. Mot oikheter i de reagerande humusämnenas natur inom de torra och de fuktiga markerna taar den kontinueriga övergången mean oika profityper i torvmarkers randzoner, varjämte råmateriaet för bidningen av humusämnena, d. v. s. förnan av träd, ris, mossor och örter, kemiskt sett måste vara ganska ikartad och därför med sannoikhet ge upphov ti iknande produkter. Jag anser det såunda vara sannoikast, att de humusämnen, som känneteckna järnpodsoens B-horisont, äro av samma natur som de, vika finnas i humuspodsoens B-horisont, och att skinaden såedes endast är av kvantitativ art. Tack vare den reativt ringa mängden av humusämnen inom järnpodsoen kan deras färg döjas av järnföreningarna. De i marken vandrande oorganiska ämnenas natur. Det är utan vidare kart att magnesium, kacium, natrium och kaium i markvätskan förekomma såsom kationer, de utgöra den anmärkningsvärt konstanta (jfr tab. 6-8) haten av vattnets basiska beståndsdear, band vika även tvåvärdigt järn stundom uppträder. Motsvarande anioner torde framförat utgöras av HC03-joner, ev. kisesyre-joner eer auminiumkisesyrors joner och organiska syrors anioner. Band de senare torde inom markprofiens övre de förekomma humussyrans jämte fuvosyrors

131 288 OLOF TAMM anioner, i dess undre de företrädesvis fuvosyrors anioner. Därti uppträda mycket små mängder S03-joner samt ännu mindre mängder koroch fuorjoner, bidade vid apatitens vittring. N03-joner böra förefinnas efter eektriska uraddningar i atmosfären, men upptagas vä omedebart av vegetationen. Haten eektroyter över huvud taget i nordsvenska podsoers vatten är extremt åg utom i vissa undantagsfa med hög järnhat (se kap. 8, tabe 7-8), ikåså är eektroythaten i käor och ävar ägre än inom de festa andra änder. Orsaken h~rti är des frånvaron av reativt ättösiga markminera såsom kacit, des det kaa kimatet. Kisesyran torde i markvätskan förefinnas såsom kooid, övervägande med negativ addning oeh kanske även som jon. Den har stor förmåga att vandra och når i betydande mängd ut ti vattendragen, samtidigt som den ti någon de utfaer i marken överat, där andra kooider fäas ut. Auminium förekommer med a sannoikhet både såsom jon och som Az03-kooid, mean vika en jämnvikt förefinnes. Vid stigande PH-värde överföres atmera auminium ti kooid, vid PH= 6 är denna process fubordad. Detta har troigen betydese för auminiums sätt att utfäas, ty å ägre nivåer i marken är PH-värdet högre. Detta förkarar att auminium starkt kvarhåes vid ängre transporter på ägre nivåer i marken och att endast obetydiga mängder därav nå vattendragen (jfr sid. 273). Som kooid är auminiumoxiden sannoikt positivt addad, viket förkarar dess effektiva kvarhåande i marken i motsats mot kisesyra (jfr SAHLBOM, 1910). Järnet förekommer såsom ovan framhåits både som tvåvärdiga joner och som trevärdig, positivt addad Fez0 3-kooid, troigen även som trevärdiga joner i jämnvikt med kooid. Såsom kooid kvarhåes detsamma mycket effektivt i B-horisonten i anaogi med auminium, som tvåvärdig jon vandrar det ånga sträckor. Dessutom förekomma i markvätskan små mängder mangan samt naturigtvis även andra i markmineraen förekommande grundämnen. Anrikning av kooider m. m. i markprofiens oika ager. Anrikning av humus i minerajorden närmast under humustäcket. Inom humuspodsomarkerna är minerajorden närmast under humustäcket, atså Az-horisonten, ej säan ganska starkt anrikad på humuskooider, varti komma små mängder auminium och stundom även järn. De senare ämnena spea dock bott roen av föroreningar, deras tivaro är naturig, ty varest en kooid rikigt avsätter sig i marken, träffas undantagsöst även små eer stora mängder av andra sådana.

132 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 289 I den gråbå sumpjordmånen sker knappast någon nedåtströmning av vatten från humustäcket ti minerajorden, i varje fa ej i större utsträckning (se sid. 225). Humusämnen förekomma dock även i denna jordmånstyp såsom impregnation i minerajordens närmast under torven befintiga skikt, där de ofta utgöra 2-3 %, stundom ännu mera av jordens massa. Haten avtager dock mycket hastigt nedåt. Det förefaer sannoikt, att humusämnen i den gråbå sumpjordmånen transporteras ned i minerajorden genom diffusion under tider då grundvattnet i minerajorden når ända upp ti torven (jfr sid. 2 I 7 ). Visserigen ha de östa humusämnena säkerigen en ganska hög moekyarvikt och böra därför diffundera ångsamt, men å andra sidan har processen ång tid på sig, varför resutatet i aa fa torde kunna bi rätt betydande. Vä inkomna i minerajorden, möta humuskooiderna ett högre PH och en i fera avseenden oikartad kemisk mijö, viket torde bringa dem ti avsättning, varvid även små mängder av andra ämnen kunna utfäas. Det är att märka att de på så sätt bidade humusrika jordskikten adrig ha den egendomiga, korniga eer skiviga struktur, som ofta utmärker humuspodsoernas B-horisonter. Samma diffusionsprocess, som ovan antagits i den gråbå sumpjordmånen, måste naturigtvis tidvis kunna förekomma även i humuspodsoer, särskit i dem som utmärkas av ett genomsnittigt mycket högt grundvattenstånd. Humuspodsoer med mäktig torv kännetecknas över huvud taget av samma kemiska processer som den gråbå sumpjordmånen (jfr sid. 2 II). Ä ven humuspodsoer med tunt humustäcke och svag anrikning (i B-horisonten) befinna sig under vissa tider i den situationen att grundvattnet når upp ti humustäcket. Dessa profier utmärka sig också för mycket hög humushat i Az-horisonten, atså agret närmast under humustäcket. I profi 7, sid. 333 når denna humushat 22,5 %, varav så gott som at öser sig i ammoniak. En de av denna humushat torde ha tikommit genom diffusion, men sannoikt är dock, att dessutom sjunkvattnet har väsentigen bidragit ti avsättningen av humushaten, som här når des mycket större proportioner än i profier av gråbå sumpjordmån, des ej avtager så hastigt nedåt som i denna profityp. Anmärkningsvärt är, att ej heer i detta fa föraneda hum~savsättningarna uppkomsten av den struktur, som är så vanig i humusrika B-horisonter. Icke heer järnpodsoens Az-horisont (d. v. s. bekjorden) är adees fri från utfäda humuskooider (TAMM 1920, s. 103), men dessa utgöra bott någon eer några tiondedes procent. av jordens vikt. En viss avsättning av kooida humusämnen försiggår atså i minerajorden närmast under humustäcket. Denna avsättning når verkigt stora proportioner i de fa där humustäcket sam-

133 290 OLOF TAMM tidigt är torvartat men genomsäppigt, och grundvattnet står högt, dock utan att ständigt nå humus täcket. Anrikning av kooider m. m. i B horisonten (se härti fig. 17, 18, zo, 28-30). Vid passagen genom humustäcket och Az-horisonten upptager nederbördsvattnet des avsevärda mängder humussyror och andra syror, des såvä kationer som oika mineraiska kooider såsom SiOz Az03, Fez03 och andra. Under sjunkaodet stiger koncentrationen av eektroyter och mineraiska kooider småningom på grund av vittringen i Az-horisonten, medan surhetsgraden minskas. Småningom nås ett tistånd, som tvingar kooiderna att fäas ut. Om det härvid huvudsakigen är fråga om positivt och negativt addade kooidpartikars ömsesidiga påverkan av varandra, eer om eektroyterna spea en viktig ro, är för närvarande omöjigt att avgöra. Försök att på experimente väg efterhärma naturen och ösa frågan äro mycket svåra. Det är med a sannoikhet fråga om reversiba kooidreaktioner. Om mijön ändrar sig, torde de en gång utfåida kooiderna åter kunna dispergeras och gå i ösning. Med denna grundåskådning måste man betrakta B-horisonten såsom ett uttryckför ett sags jämnvikt, som råder mean utfäning och återuppösning av kooider. Skinaden mean kooidanrikningen i järnpodso och humuspodso igger egentigen endast däri, att humusämnena dominera kvantitativt i den senare över de mineraiska kooiderna. Härti kommer, att i humuspodsoen.mijön ofta (vid högt grundvattenstånd) är reducerande, viket eder ti järnets reduktion och uppösning såsom tvåvärdig jon. Humuspodsoer med ett genomsnittigt mycket högt grundvattenstånd sakna därför ofta järnånrikning i B-horisonten, medan humuspodsoer med reativt ågt grundvattenstånd kännetecknas.av järnanrikning på samma gång som stark humusanrikning. Anmärkningsvärd är den struktur, som pägar uppstå i humuspodsoernas B-horisonter och som ofta ter sig som ett sags kumpstruktur, i ortstenar skivstruktur. En sådan struktur synes ej förekomma i sådana B-horisonter, där järn ej förefinnes, i järnpodsoer saknas den fuständigt. strukturen synes atså vara bunden ti de fa, där stark anrikning av humusämnen med något tiskott av järn förekommer. De kemiska förutsättningarna för uppkomst av ortsten äro fortfarande höjda i dunke. Ortstenarna i humuspodso synas bidas ti föjd av att den tiförda kvantiteten kooider är mycket stor, d. v. s. de äro att uppfatta som resutatet av en intensifiering av humuspodsoprocessen. Något motsvarande gäer emeertid as ej för de autoktona järnortstenarna, vika ofta förefinnas i samband med ganska svagt utbidad bekjord, och vika kunna vara fattiga på kooider men i aa fa mycket

134 STUDIER ÖVER JORDMANsTYPER 291 härda (se TAMM, 1920, sid ). Beträffande gey-ortstenarna se sid Ett vikor för uppkomst av kooidanrikning i B-horisonten är ett någorunda ågt grundvattenstånd. Om grundvattnet ständigt igger högt, får tydigen det vatten, som faer på marken, antingen ett ytigt avopp, eer också bortskaffas det genom avdunstning eer genom en ångsam grundvattenssjunkning (se sid. 254). För utbidning av en B-horisont fordras det tydigen ett normat sjunkvatten, vars nedåtströmning ej bromsas av en grundvattennivå. Stiger grundvattnet upp i" B-horisonten, torde de en gång avsatta kooiderna devis åter dispergeras, varjämte järnföreningarna torde devis reduceras och gå i ösning såsom ferrojoner. Om produktionen av humuskooider i A-horisonten är mycket stark, och det är den, o.m fuktighetsförhåandena tiåta en starkt humusbidande vegetation att trivas, uppstår humuspodso eer järnhumuspodso, i motsatt fa järnpodso. Beroende på grundvattennivåns genomsnittiga äge och tiförsen av kooider bir sedan anrikningen stark eer svag, viket eder ti uppkomsten av oika varianter av humuspodso. Ett intressant beägg för att kooiderna i B-horisonterna åter kunna dispergeras och försvinna har man i de tarika profier av humuspodso under mäktig torv med svag anrikning, som man träffar i många torvmarkers kantzoner inom områden, där en utbredning i sided (se MALMSTRÖM I 93 I, s. 8 2) av torven har skett. Sådana profier träffas b. a. i kanten av Degerö storm yr, ett exempe är profi 8, kap. I 2. Den kemiska anaysen av agret närmast under torven visar här, att man har att göra med ett starkt vittrat ager, en bekjord. Denna bör en gång, innan torvbidningen hunnit så ångt som nu, och grundvattenståndet i föjd därav var ägre (jfr sid. 2 I I), ha varit underagrad av en ordinär B-horisont med anrikning åtminstone av humus och auminium. Dessa en gång utfäda kooider ha nu åter ti ara största deen försvunnit, och i föjd härav har gränsen mean A 2 -horisonten och B-horisonten utpånats, de båda ha sammansmät ti en ganska mäktig och uppåt rätt hurnös övergångshorisont. Utom kooiderna måste det teoretiskt sett finnas en viss mängd absorberade eektroyter i B-horisonten. Jag har, som redan i det föregående nämnts (sid. 178), ej gjort något försök att bestämma dessa, mest beroende på att en ämpig anaysmetod saknas för fa, där det gäer så små mängder, som det här är fråga om. Det är emeertid möjigt att på andra vägar visa upp, att haten absorberade eektroyter i B-horisÖiiten måste vara mycket obetydig. Den första är grundvattnets amänna fattigdom på eektroyter. Hat~n absorberade kationer i marken står i reation ti markvätskans hat av samma kationer, och den senare är i.nordsvenska podsojordar synnerigen åg. Den 20. Medde!. /n!" Statens Skogsförsöksmzstat. Häft. z6.

135 292 OLOF TAMM andra vägen är vittringsberäkningarna med utgångspunkt från anayserna av B-horisonter, se sid Vittringsindices för B-horisonter äro i amänhet positva. Om där funnes avsevärda mängder absorberade baser, borde så ej vara faet. Häremot kan emeertid invändas, att det samtidigt skue kunna försiggå en frigörese av kationer (vittring) ur mineraen och en absorption av kationer ur markvätskan, vika båda processers effekt skue i beräkningen döja varandra. Mot detta taar det förhåandet, att den genomsnittiga vittringsgraden för Ca och för N a, vika båda ti väsentig de härröra ur pagiokas (se sid. 284), är densamma. Ca absorberas som bekant ångt starkare i marken än Na. Om en stark absorption av kationer över huvud taget föreåge, borde den träffa Ca i högre grad än Na och i föid därav borde beräkningen av vittringsgraden för Ca ha givit ett ägre vä~de än för Na. Däremot anger beräkningen av kaiums vittringsgrad möjigen en viss absorption av detta ämne. En viss, ehuru i anayserna omärkig absorption av magnesiumjoner måste förekomma i markens djupare ager (se sid. 27o) och även i de kooidrika B-horisonterna. En absorption av magnesium har även av FROSTERUS faststäts i järnpodsoers B-horisonter, uppgående ti o,r-o,z %, medan en ikadan anrikning ej ät sig påvisa i humuspodsoerna (FROSTERUS 1914, s. 29). FRO STERUS arbetade med satsyreextrakt av en serie prov av järn- och humuspodsoer. Utom ifråga om magnesium (i järnpodsoerna) fann han i amänhet ungefärigen ika stora mängder meta-kationer i sina satsyreextrakt av B och C-horisonter. Detta vittnar mot en nämnvärd absorption av kationer i B-horisonterna och tyder i stäet på att de funna mängderna frigjorts ur de ovittrade markmineraen. Föreåge en absorption av kationer i B-horisonterna, borde extrakten av dem varit rikare därpå än extrakten av C-horisonterna. Anrikning av kooider m. m. i C-horisonten, bortsett från geybidningar. Ovan har påvisats absorptionen av små mängder humus och även av magnesiumjoner i markens djupare skikt, under den egentiga jordmånshorisonten. Mängden humus framgår direkt ur anaysmateriaet i kap. 12 iksom även de utfäda mängderna SiOz, Az03 och Fez03, bestämda enigt oxaatmetoden. Tabe ro ger en översikt över dessa företeeser. Minimum av utfäda ämnen har profien av gråbå sumpjordmån, i vars natur igger, att någon ämnestransport uppifrån ej försiggår (profi r 3) samt en järnpodso på en moavagring, som är en mycket tät jord, som tydigen effektivt har kvarhåit kooiderna i markens övre skikt. Maxima av utfäda kooider representeras av profierna 6 och 4, den förra en humuspodso med stark anrikning, den senare en järnhumusporso med kraftig anrikning uppifrån. Bägge ha dessutom geyhorisonter, fastän jag vid provtagningen sökt i görigaste mån undvika dessa skikt. Det framgår av tabe ro att det ej är obetydiga mäng der kooider, som finnas utfäda i markens djupare ager under den egentiga jordmånshorisonten. Dock äga sjäva mineraen en iten ösighet i oxaatösningen, representerande ungefär o, r o-0,2 o% (T AMM, 1922 ), viken mängd hest bör fråndragas summan av utfäda mineraiska kooider.

136 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 293 Tab. zo. Utfäda mängder av humus, SiOz, Az03 och Fez03 i C-horisonten. (Inga geybidningar.) Ausgefäte Mengen von Humus, SiOz, Az03 und Fez0 3 im C-Horizont (Ohne G!eibidung.) Humus SiOz Az03 Fez03 Summa Profi» > >»» >» I. Järnpodso...! " 117% 0 1I8% 0,68% o,6z,~~ 2. > o,s o,6r 0,41 3-» o,zs o,oz o,zo o,r6 4 Järn-humuspodso... 0,83 0,40 I,29 0,75 6. Humusp., stark anrikning "' I,6r o,zs I 123 o,s6 7.» svag >... o,so o,n 0,74 o,3r 8. > > )) 0,6o o,o7 0,26 0, Gråbå sumpjordmån ,38 0 1II o,zo z,6s%' I,72 0, ,6s I,66 I,02 0,82 Rätt betydande mängder auminium finnas emeertid i fera fa. Man frågar sig, om dessa auminiummängder verkigen het och hået härröra uppifrån och ej ti en de äro resutat av en tidigare vittring i moränernas djupare ager (jfr TAMM 1920, s. 78). En viss järnanrikning är påtagig i järnpodsoernas underag, men dessa reativt torra marker äro också amänt något järnpigmenterade även djupt under rostjorden. Kisesyran sutigen har ett maximum i profi 4, som är en järnhumuspodso, iksom även i samma profityps B-horisont. I detta fa synes det säkert, att anrikningen kommit uppifrån. Som amän sutsats må framhåas, att små mängder utfäda kooider äro vaniga i C-horisonterna, varav säkerigen en de, såsom särskit humusämnen, härstamma från jordmånsskikten, men varav möjigen en de härstamma från tidigare vittring vid moränernas bidning (jfr TAMM, 1925 b). Anrikning av kooider i geyhorisonter. I kap. 8 har redan uppvisats det intima samband som råder mean förekomst av järnhatigt grundvatten och geyhorisonter. Dessa bidas genom oxidation av grundvattnets ferrojoner och järnets därpå föjande utfäning som kooida ferrihydroxid i den nivå, där grundvattnet står i beröring med markuften, som ovan denna nivå kan vara syrerik även under tät torv (se sid. 217). Företrädesvis i sprickor och rotkanaer kan ett ivigt gas- och vattenutbyte äga rum, viket förkarar att järnhydroxiden utfäes i vertikat orienterade strimmor. Detta gäer dock endast morän och mo eer ännu finkornigare jordarter. I. sandager rör sig vattnet mera obehindrat, oberoende av sprickor och rotkanaer, och vid geybidningen avsättes därför också ferrihydroxiden mera homogent än i de finkorniga jordarterna. I sandavagringar finnas också möjigheter ti betydigt större vattentiförse och därmed även större järntiförse än i de tätare jordsagen. Detta

137 294 OLOF TAMM kan eda ti uppkomsten av järnrika, mycket hårda geyortstenar, vika jag å fere okaer iakttagit i sandager (TAMM r920, sid. 2 I 5-22 r). Geyutfäningarna innehåa utom järnhydroxid små mängder andra utfäda kooider såsom auminiumoxid, kisesyra och humusämnen; dessa spea dock endast roen av föroreningar och ha säkerigen tikommit genom absorption ur uppifrån kommande ösningar. Geyhorisontens vertikaa utsträckning sammanhänger av at att döma med grundvattennivåns växingar. I de fa då den ti föjd av grundvattennivåns äge devis sammanfaer med B-horisontens nedre de, viket är vanigt i humuspodsoer med stark anrikning, kan man ej säkert skija mean den kooidutfäning, som har geynatur, d. v. s. kommer från grundvattnet, och den som kommer uppifrån. I järnpodsoerna, där växingarna i grundvattennivåns äge päga vara stora, äga geyhorisonterna ofta en mycket stor utsträckning i vertika ed, varvid samtidigt de utfäda kooidernas mängd är obetydig. Ofta inskränka de sig ti rosthinnor omkring stenar, och man kan knappast taa om en verkig geyhorisont. I geyhorisonterna iksom i B-horisonterna måste man tänka sig en omväxande utfäning och återuppösning av kooiderna. I geyhorisonten sker återuppösningen av at att döma bott genom reduktion. För att en geyhorisont ska uppstå, erfordras tydigen att föjande vikor äro uppfyda: I. Grundvattnet måste innehåa tvåvärdigt järn. Detta är i reativt ringa grad förhåandet inom järnpodsoområden och det torde devis vara orsaken, varför geyhorisonterna inom dessa päga vara ångt svagare utveckade än inom sumpmarkerna. 2. Grundvattnet ska tidvis komma i beröring med syrehatig uft. Detta vikor är reaiserat i fastmarkerna och inom stora dear av sumpmarkerna, i vissa fa t. o. m. under mäktiga torv ager. x 3 Grundvattnets nivå får ej ständigt igga så högt, att reducerande betingeser atid överväga. I så fa försvinner det järn, som bidas under torra årstider åter under de regniga. Av at att döma behöves det emeertid endast korta tidsinterva av oxiderande mijö för att vidmakthåa geyhorisonterna, eftersom sådana kunna förekomma i förening med gråbå sumpjordmån med tunn torv (jfr profierna 14, I 5 och I6 samt 24, kap. I2) iksom i kantzoner med humuspodso med svag anrikning, där i amänhet mycket högt grundvattenstånd råder. Iband I I ett tidigare arbete (1925 a, s. z s) har jag satt geyhorisonterna under mäktiga torvager i samband med förekomst av syrehatigt grundvatten. Numera betraktar jag såvä geyhorisonterna som det syrehatiga grundvattnet såsom ett resutat av en insugning av gasformig uft på det sätt som beskrivits å sid Endast härigenom kan geyhorisontens strimmiga textur förkaras.

138 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 295 saknas dock geyhorisont på dyika okaer, viket tyder på att tidsinterva med ägre grundvattenstånd och oxiderande mijö knappast förekomma (exempe profi 21, kap 12). I viken utsträckning äro resutaten av de kemiska markprofiprocesserna bestående? Vid försök att toka markprofiernas skogiga betydese är det ett spörsmå av största vikt att utreda om de resutat av kemiska omvandingar i marken, som med iakttageser och anayser kunna konstateras, äro bestående eer ej. I mitt arbete av 1920 (sid ) visade jag, att vittringen eder ti mineraogiska förändringar, som adrig kunna gå tibaka. Denna sutsats gäer i ika grad de fuktiga markerna, där vittringen i stort sett föröper på samma sätt som i järnpodsoen. Jag visade även (1. c.), att i de torra markerna (järnpodso) kunde en bekjord atid igenkännas med ögat, enär den har sin karakteristiska färg. På denna punkt avvika emeertid de fuktiga och våta markerna såtivida, att en gamma bekjord där kan under ett torvager så impregneras med färgade humusämnen, att den adees förorar sitt ursprungiga utseende. Även om den icke impregneras med humusämnen, kan den under infytande av den mijö, som förefinnes under torven, erhåa den gråbå färg, som utmärker minerajorden på sådana patser, varigenom man genom direkt iakttagese ej kan säkert skönja dess egenskap av gammat vittringsskikt. En kemisk anays ådagaägger emeertid tydigt, om vittring föreigger eer ej och det adees oberoende av om agret ifråga bivit mer eer mindre impregnerat med humuskooider. Vittringen eder såunda ti resutat, som atid kunna påvisas, de kunna het enket ej av andra processer utpånas. De vittringsresutat, som man konstaterar i en markprofi, kunna såunda mycket vä ha åstadkommits. under ett tidigare skede i markens utvecking och behöva ej med nöd vändighet vara beysande för processer som nu försiggå. Här må påpekas, att sådana omvandingar av järnpodsoen, som av mig (1930) beskrivits i trakter, där den kimatiska brunjorden förekommer, och som eda ti en järnpodsoprofis omvanding ti en mer eer mindre brunjordsartad jord, ej äro observerade i de nordiska trakter som det här är fråga om.. De oika avsättningarna av ko~ider i Az-horisonten, i B-horisonten och i G-horisonten äro ej på samma sätt beständiga som resutaten av sjäva urakningsprocesserna. At tyder på, att vid förändrade mijöbetingeser kunna en gång avsatta kooider åter uppösas och försvinna. Järnföreningarna kunna reduceras, om grundvattenståndet stiger, aa kooiderna kunna dispergeras, om den kemiska mijön ändrar sig. Man

139 296 OLOF TAMM gör därför säkrast i att betrakta B-horisontens såvä som geyhorisontens utbidning såsom en föjd av de på patsen rådande betingeserna och ej såsom ett resutat av tidigare processer, vika ej ängre äro verksamma. Så har även konsekvent gjorts i den föregående framstäningen. Emeertid är det ju tydigt, att de kemiska processerna i marken, även om det är fråga om avsättning eer återuppösning av en gång avsatta kooider, ej föröpa annat än med ganska obetydig hastighet (jfr sid. 299), varför man i speciea fa torde kunna draga sutsatser även av anrikningsföreteeser, när det gäer bedömandet av vissa tidigare moment i markens utvecking. KAP. w. De vunna resutatens tiämpning på skogsförsumpningsprobemen och därmed sammanhängande spörsmå. Huvudmået vid påbörjaodet av mina studier över jordmånsbidningen i Kubäcksiden och Rokiden var att vinna ett bidrag ti förståesen av skogsförsumpningens mekanik och amänna föropp. Tidigare och samtidigt ha försumpningsprobemen studerats av HESSELMAN (1910 a o. b) och MALMSTRÖM (1923 och 1931) ehuru devis på andra vägar och med andra synpunkter för ögonen. MALMSTRÖM har utarbetat en utförig historik över skogsförsumpningsfrågan i Sverige. Jag kan därför med hänvisning ti hans sista arbete här nöja mig med att framägga de resutat som vunnits vid mina egna forskningar. Den gråbå sumpjordmånens vittnesbörd om försumpningars åder. Förekomsten av gråbå sumpjordm~n inom en myr- eer en sumpskogsmark vittnar om att grundvattnet i minerajorden en gång har stått genomsnittigt mycket högt, praktiskt taget upp i minerajordens yta. Sedermera kunna grundvattenförhåandena ti föjd av progressiv torvbidning ha undergått förändringar i oika riktningar (jfr kap. 5), antingen så att minerajordens grundvatten sjunker under den numera täta torven, eer också att det tryckes upp mot torven. Dessa förändringar ändra emeertid ej j ordmånstyp en, vars utbidning bestämts av det ursprungiga, höga grundvattenståndet. Områdena med gråbå sumpjordmån äro såunda att betrakta som de centraa dear av försumpningarna, där grundvattenståndet vid torvbidningens början har stått ara högst, ända upp i markytan. Man kan såedes betrakta dem såsom kärnor, från vika försumpningen utgått, och där den först har varit mest accentuerad.

140 STUDIER ÖVER JORDMÅNsTYPER 297 GUNNAR ANDERSSON (1898, sid. 32) framhåer, att torvmossarna des uppkommit ur öppna vatten genom dessas igenvä~ning, des ur från början va:ttensjuk, kärrartad mark Denna ))från början vattensjuka mark» var naturigtvis en mark. med mycket högt grundvattenstånd, den var säkerigen identisk med de fäckar, som nu kännetecknas av gråbå sumpjordmån. Dessa fäckar representera dock bott de ytor, där det genomsnittiga grundvattenståndet var ara högst; eftersom man ej kan antaga en adees språngvis ändring i grundvattenståndet, när man förfyttar sig i sided, måste de redan från början ha varit omgivna av zoner, där grundvattenståndet var tiräckigt högt för att möjiggöra en torvbidande fora att existera. Den gråbå sumpjordmånen är visserigen kärnan i de ursprungiga, "ädsta försumpningarna, men en de av de omgivande humuspodsomarkerna måste såsom okaer för torvbidande fora vara av samma höga åder som sjäva kärnan. I de fa, där jag med den kemiska anaysens hjäp konstaterat, att det översta minerajordsagret i en profi av gråbå sumpjordmån är praktiskt taget ovittrat, kan densamma icke tänkas hava utveckat sig ur en podsoprofi (jfr sid. 225). Därav kan man då draga den sutsatsen, att före torvbidningens inträdande måste grundvattenståndet i minerajorden atid ha stått mycket högt, så högt att det förhindrat vittringen och podsoeringen. Detta innebär att grundvattenståndet i marken måste ha stått högt ända från första början, atsedan terrängen friades vid inandsisens avsmätning. På försöksfätet i Kubäcksiden har medes kemisk anays visats, att agret närmast under torven i fera av ytorna meq gråbå sumpjordmån (däriband den ara minsta med det tunnaste humustäcket) är praktiskt taget ovittrat. Det måste då anses ådagaagt att försumpningarna äro urgama, att de såunda härstamma ända från tiden omedebart efter inandsisens a v smätning. Eftersom områdena med gråbå sumpjordmån intaga en betydande area (viken för övrigt måste betraktas som minimiarea för de ädsta försumpningarna) och den ovittrade jorden synes räcka ända fram ti den iakttagbara gränsen mot humuspodsoens område (profi 23, se sid. 347), har man rätt att påstå, att väsentiga dear av försui:npningarna på försöksfätet i Kubäcksiden datera sig från tiden närmast efter inandsisens avsmätning för c:a 8 ooo-9 ooo år sedan. På försöksfätet i Rokiden har en iknande kemisk granskning ej verkstäts. Ytorna med gråbå sumpjordmån spea här i areaprocentiskt hänseende en så underordnad ro, att även om de bevisats vara urgama, skue detta ej ha sagt något om de väsentiga dearna av sumpmarkernas åder. Sannoikt är emeertid på grund av amänna hydro-

141 298 OLOF TAMM ogiska ikheter med Kubäcksiden, att den gråbå sumpjordmånen även här är mycket gamma. I den ia försumpnij!j.gen å Stormyrtjäen visade den kemiska undersökningen av den gråbå sumpjordmånen (se sid. 349), att det översta agret av densamma är vittrat. Detta är såunda ett fa, där den gråbå sumpjordmånen sannoikt utveckat sig ur en humuspodso, och där man kan påstå, att grundvattenståndet tidigare bör ha varit ägre än nu. Detta satte jag (se sid. 23 I) i samband med försumpningens isoerade äge på en bergpatå med mycket begränsad vattentirinning, i viket fa grundvattenståndet bör ha varit en känsig indikator för kimatets växingar, och marken vid tidigare, ev. varmare perioder bör ha varit torrare än nu. Markprofiens vittnesbörd om försumpningsprocessernas föropp i gränszoner mean fastmark och försumpad mark. Kantzoner, där utningen går från fastmarken mot torvmarken. I kap. 6 har redan påpekats den amänna överensstämmesen mean vegetationen och markprofien, som råder i de undersökta områdena. Den reativt torra skogen utan vitmossor och försumpningsväxter förefinnes på järnpodsoen, medan försumpningsforan härskar på järnhumu~podsoen, humusporsoen och den gråbå sumpjordmånen. Om försumpningen fortskrider, d. v. s. om de torvkädda markerna vidga sig i horisonta ed genom att fastmarken i gränszonen undan för undan torvkädes och försumpas, så bör ettdera av föjande trenne fa föreigga. I. Sumpforan, speciet vitmossorna, utbreda sig i horisonta ed i gränszonen mean torvmark och fastmark, varvid torvbidning inträder, viket i sin tur föraneder markprofiens omvanding från järnporso ti järnhumuspodso o. s. v. I detta fa kommer sumpforan först, markprofiens utvecking senare. 2. Markprofiens ändrar sig först, sumpforan kooniserar härefter de för densamma ämpiga okaer, som uppstått. 3 Markprofiens ändring och sumpforans koonisation av de nya områdena försiggå samtidigt. Av dessa tre fa är det nr 2, som i naturen är reaiserat, möjigen i vissa fa ä ven nr 3. N r I, som närmast skue motsvara den s. k. bioogiska försumpningen (se närmare härom HESSELMAN I928, MALMSTRÖM I 93 I, sid. 84), saknas praktiskt taget adees, och därmed är ett nytt sannoikhetsbevis mot möjigheten av försumpning bott genom vitmossors och andra sumpväxters koonisation av marken förebragt. Att nr 2 är det vaniga faet, framgår tydigt b. a. av kartorna fig. 36 och 37 samt 38 och 39 Det är uppenbart, att i gränszonerna de torra markernas skogssamhäen sträcka sig ett stycke ut över gränsen ti de

142 STUDiER ÖVER JORDMÅNSTYPER 299 fuktiga markerna {järnhumuspodso). Markprofien har såedes redan antagit en fuktig karaktär, då sumpforan kommer. Detta är iktydigt med att det är en grundvattenståndshöjning, som är det primära i fenomenet, denna inverkar i sin tur på fuktighetstiståndet i markytan och på humusbidningen, viket eder ti ökad produktion av humusämnen, som avsätta sig i B-horisonten, redan innan någon förändring i markforans artsammansättning skett. Ti en ikartad uppfattning av mekaniken i försumpningens utbredning har MALMSTRÖM på andra vägar kommit (MALMSTRÖM 1923, sid. 126, 1931, sid ). Han kaar denna form av försumpningens utbredning för kantförsumpning eer kantdämningsförsumpning. Enigt honom sker en höjning av grundvattenståndet i en kantzon av den beskrivna typen i och med att torven når en viss mäktighet och minerajorden under densamma samtidigt bir humusimpregnerad och därigenom devis tätad. Härigenom försvåras avoppet för det från fastmarken tirinnande vattnet, det vi säga det sker en dämning, som föraneder e~ grundvattenhöjning. Att en höjning av grundvattennivån faktiskt skett i kantzonerna ådagaägges i fere fa av markprofien. Den vaniga förekomsten av humuspodsoprofier med mäktig, tät torv, som as ej nu för tiden medger någon vattengenomrinning och podsoering, taar här sitt tydiga språk (se tig. 36 och 38). När podsoeringen (vittringen i Az-horisonten) på sådana, inti kantzoner beägna okaer försiggick, måste grundvattenståndet ha stått ägre, än vad det nu för tiden gör. I torvmarkernas centraa dear kunna andra grundvattenändringar inträda i och med torvbidningens fortskridande (se sid ). Kan markprofien utvisa något om hastigheten i försumpningens horisontaa utbredning? Om grundvattenstigningen i torvmarkernas kantzoner ginge mycket hastigt för sig, skue man vänta de företeeser reaiserade som ovan omtaats under fa I. De närmast försumpningen iggande järnpodsozonerna borde då hastigt biva våta och erbjuda vitmossorna och andra försumpningsväxter ämpiga växtpatser. Som nämnts, börjar i stäet först profien att omvandas, sedan komma försumpningsväxterna. Detta tyder på att försumpningens fortskridande är en ångsam process, emedan markprofiens ändringar gå ångsamt. Nu kan det invändas, att vi ej äga tir1j.ckig kännedom om hur hastigt de ifrågavarande markprofityperna kunna förändras och onibidas. Man skue möjigen kunna tro, att markprofien hastigt ändrar sig vid inträdande försumpning. Vad man vet om markprofiförändringars hastighet över huvud taget taar dock ett motsatt språk. En ordinär järnpodsoprofi (friskmarkspodso) i övre Norrand torde fordra c:a tusen år för sin bidning (TAMM 1920, sid. 238). För omvandande av en brun-

143 300 OLOF TAMM jordsprofi i södra Sverige ti en typisk porsoprofi åtgår fere århundraden; i varje fa förmår en skogsgeneration endast åstadkomma en början (TAMM 1921, sid. 154, 1930). Det är såunda ej sannoikt, att verkig humusporso på kort tid, d. v. s. under ett par århundraden, kan ha uppkommit ur järnpodso. Däremot kunde man tänka sig att järnhumusporso reativt fort uppstode ur järnpodso, ty skinaden mean dem är ej stor, järnhumuspodsoen kan uppfattas som en järnporso med ökad humussyreproduktion. En granskning av kartan fig. 36 över Kubäcks idens försöksfät visar emeertid, att i många fa äro järnhumuspodsozonerna mean järnporso och humusporso ganska smaa, viket taar starkt emot någon hastig tiväxt i sided av det försumpade området. Endast på ett stäe har järnhumuspodso en ganska stor utbredning i förening med ett reativt mäktigt torvtäcke (15-20 cm), nämigen just där Degerö stormyrs torvager går över i idförsumpningarna i försöksfätets södra de (se fig. 36 och fig. 7). Här skue man på grund av markprofiens vittnesbörd möjigen' kunna ifrågasätta en reativt hastig utbredning av torven i samband med myrens höjdtiväxt, viket skue förkara, att markprofien ej ännu hunnit omvandas ti humuspodso. I förhåande ti den totaa areaen försumpad mark å försöksfätet är detta område emeertid en het obetydig de med säregna förhåanden, det är passet mean en patåmyr och en därifrån suttande moränid. I amänhet taa markprofiundersökningarna på Kubäcksiden såunda för en ång" sam tiväxt i sided av den försumpade areaen, ett resutat, som även MALMSTRÖM (1931, sid. 47) på andra vägar uppnått. På försöksfätet i Rakiden äro bätena av järnhumuspodso mean järnporsoen och humusporsoen bredare än på Kubäcksiden. Detta sammanhänger av at att döma med den jämnare topografien på Rakiden och behöver ej tagas ti intäkt för en snabbare fortskridande försumpning än på Kubäcksiden. Å andra sidan bevisar det ej heer motsatsen, utan å detta fät äro vi mera odeat hänvisade ti resutaten av de boc tarriska undersökningar, som framagts av MALMSTRÖM (1931, sid ), vika taa för en ångsam utbredning av försumpningarna även här. I så fa få zonerna med järnhumuspodso tokas såsom områden med reativt högt men stationärt grundvattenstånd. I detta sammanhang må äv~n diskuteras möjigheten av att en progressiv ortstensbidning i marken småningom framkaar försumpning. Härvid måste man emeertid noga skija på de oika sag av ortsten, som tidigare (TAMM 1920, sid. 195) benämnts autoktona och aoktona. Den med vanig järnporso förbundna, rostfärgade ortstenen, viken dock inom angränsande bäten av järnhumuspodso (se sid. 199) kan övergå ti en mörkare, humusrik, ös variant, är en autokton bidning, som uppkommit på grund

144 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 301 av nederbördsvattnets nedsjunkning på patsen, varvid urakning och anrikning försiggått så att säga i vanig ordning och omfattning. Den aoktona ortstenen däremot är antingen ett överrinningsfenomenen (se sid. 205) eer en geybidning (se sid. 294). Vid behanding av ortstenens betydese för skogsförsumpningen måste. man skarpt håa i sär dessa typer: autokton järnortsten, aoktan humusortsten (som ängre bort från den vattenevererande torvavagringen kan övergå i aoktan järnortsten), samt aoktan geyortsten. Ortstensbidningens ro för försumpningen har mycket diskuterats i itteraturen. Tanken på ortsten såsom orsak ti skogsförsumpning torde först ha uppstått hos ryska forskare (TANFILTEV och 1910). I Sverige har: den uttaats på fere oika hå. Det är emeertid att märka, att man vid dessa diskussioner adrig skijt mean de tre ortstenstyper, som ovan nämnts, utan i rege atid antagit ortstenen vara av autokton natur och beteckna en fortgående tätning av den normaa skogsmarken, viket skue minska vattenavedningen och därmed framkaa försumpning. I de kantzoner, där utningen går från fastmarken mot torvmarken, kan tydigtvis endast den autoktona ortstenen vara av någon betydese. I mitt arbete av 1920, sid , har jag diskuterat ortstenen som försumpningsorsak Ehuru jag vid denna tidpunkt ej förmådde så skarpt skija mean den autoktona och den aoktona ortstenen som nu, varigenom de båda typerna i diskussionen bevo devis hopförda, så gäer i stort sett vad som där anförts. Försöksfätet i Rakiden ger såunda ett gott exempe på den autoktona ortstenens ro vid skogsmarkens försumpning. Jag refererar föjande ur det nämnda arbetet med vissa kommentarer inom parentes:»i den oförsumpade Myrtiusgranmarken (det vi säga granskog av Vaccinzitm-typ med järnpodso) förekommer en mycket hård och ganska mäktig ortsten (autokton järnortsten). I den försumpade granskogen (och andra mycket fuktiga, Sphagnumrika växtsamhäen) saknas den. På övergången mean torr och försumpad mark (d. v. s. inom bätena av järnhumuspodso) synes ortstenen vara underkastad en uppuckringsprocess. Jag anträffade här ortsten i form av kumpar, som v oro mörka och humösa å ytan, jusare och mera rostfärgade inuti.» Om en progressivitet förutsättes hos försumpningsprocesserna, eda dessa såunda ti förstöring av den en gång bidade, autoktona ortstenen. Om däremot förhåandena, såsom jag numera av oika, i det föregående angivna skä antager vara mera stationära, innebär detta tydigen, att den autoktona ortstensbidningen endast bidas i de torrare marktyperna, järnporsoen och torrare varianter av järnhumuspodsoen. Det bir då under aa förhåanden svårt att tiskriva den autoktona ort- ~-trenne

145 302 OLOF TAMM stensbidningen i moränmarker någon betydese för försumpningens fortgång, eftersom ortstenen knappast bidas där fuktigheten är så stor, att försumpningsforan vandrat in. Härti kommer, som jag även tidigare framhåit (TAMM. c.), att ortstenen i moränmarker adrig bidar verkigt sammanhängande ager, utan företer säppor och ösa meanområden, där vatten kan nedtränga. I sandavagringar, såsom på Kubäcksiden (se sid. 195), kan tydigen den autoktona ortstenen framkaa väsentigt försvånide avrinningsbetingeser för markvattnet, men detta synes enbart vara av godo. Någon försumpning på sand, som ej igger i en svacka med av topografien betingade, försvårade avoppsmöjigheter, torde vara mycket svår att finna. Ti de aoktona ortstenarnas betydese som försumpningsorsak ska jag å~erkomma i det föjande. Ti sist må påpekas, att en amän kimatändring i riktning mot ökad nederbörd eer minskad avdunstning måste orsaka såvä ett fortskridande av försumpningen i horisonta ed inom torvmarkernas randzoner som uppkomsten av nya försumpningshärdar å för detta ämpigt beägna punkter. Grundvattnets amänna nivå är i hög grad kimatiskt betingad, viket utan vidare framgår vid jämförese mean topografiskt ikartade moräntrakter inom stora dear av Sydsvenska högandet och övre Norrand. I de förra igger grundvattnet genomsnittigt djupare och försumpningar hava reativt ringa omfattning, i de senare är det tvärtom. Kantzoner, där utningen går från torvmarken mot fastmarken. I dessa fa är grundvattenståndet reativt ågt i torvmarkens kantzon. Om så ej vore faet, skue torven otviveaktigt ha brett ut sig på fastmarkens bekostnad. Att detta ej har skett måste sammanhänga med en reativt god dränering underifrån inom fastmarken, där denna igger ägre än torvmarken (jfr fig. 24). I stäet har bidats aoktan humusortsten, där torvmarkens vatten rinner ut över markytor, vars humustäcke är tunt och genomsäppigt. Försumpningsforans utbredning såvä som torvbidningens är en föjd av det från den centraa torvmarken kommande översiningsvattnet, som i sin tur även verkar höjande på grundvattnet i kantzonen. Storeken av den area med råhumus eer tunn torv, som bir bevattnad med torvvatten och i föjd därav får ortsten, sammanhänger tydigen med den vattenmängd, som tiföres. Denna vattenmängd i sin. tur beror vid oförändrat kimat på storeken av det vattenområde, varifrån den hämtas. Mot en viss vattenmängd måste svara en viss area över viken den kan distribueras. Man kan emeertid tänka sig att ortstensbidningen först börjar inom en begränsad area och där framkaar försumpning, när marken genom ortstensbidningen hunnit bi tätad, för att sedermera sprida sig över en at större area inti den gräns, som

146 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 303 dikteras av den begränsade vattentiförsen. Häremot taa emeertid vissa omständigheter. D~ humusortstenar, som det här är fråga om, kännetecknas av sin s. k. skivstruktur. Hea massan består av små, oregebundna skivor eer skikt med springor emean, horisontat agrade på varandra. I springorna kan vatten framsippra och den bidade, hårda massan är därför ångt ifrån ogenomsäppig, den torde vara mindre tät än den ursprungiga moränen. Jag har ferfadiga gånger iakttagit, hur vatten framsipprar ur en dyik ortstensbank, också demonstreras saken av det reativt åga grundvattenståndet å ortstensokaer (se fig. 9-16). Om ortstenen vore ett ogenomsäppigt gov för grundvattnet, borde i stäet detta sama sig ovan ortstenen och orsaka ett högt grundvattenstånd. Emeertid skue i så fa utan tvive kooiderna i ortstenen åter börja dispergeras och försvinna, såsom atid synes ske, när grundvattenståndet ständigt står mycket högt. Med den aktuaistiska syn på kooidavsättningarna i marken, som är ett av resutaten av mina undersökningar, måste jag anse att förekomsten av en humusortsten är ett tec}'en ti att en nedåttransport av humuskooider av reativt stor intensitet äger rum. Detta möjiggöres å ena sidan av tiförse av humushatigt vatten, å andra sidan av ett reativt ågt grundvattenstånd, som tiåter den vertikaa nedsjunkningen av det humushatiga vattnet. Under sådana förhåanden måste ortstenen betraktas som en föjd av försumpningen, ej en orsak ti densamma. Icke heer kan utbredningen av försumpningen i de kantzoner, varom fråga är, bero på ortstensbidningen. En progressivitet i bidningen av aokton humusortsten kan ej antagas vara orsak tii försumpningens fortskridande. Man måste då, som ovan framhåits, anse att gränsen mean fastmarken och den försumpade marken är dikterad av vattentiförsen från torvmarken och dräneringsmöjigheterna underifrån. Under sådana förhåanden bör denna gräns vara tämigen fixerad eer, med andra ord, även i dyika kantzoner bör försumpningen vara stationär eer u t breda sig mycket ångsamt. Även i gränszoner, där utningen går från torvmarken mot fastmarken, gäer regen att försumpningsforan ej träffas på järnpodso utan bott på ytor, som ha järnhumuspodso eer humuspodso. I händese det inträffar kimatändring i riktning mot ökad nederbörd eer minskad avdunstning, måste även i dyika gränszoner en tiväxt av försumpningen i sided kunna bi föjden. Här böra även kantzoner med det tredje saget av ortstenar, sådana som äro geybidningar något diskuteras, ehuru dyika ottstenar ej

147 304 OLOF TAMM förekomma på de båda försöksfäten. Orsaken härti är otviveaktigt att de förutsätta torvm,arker, som via på genomsäppiga sandavagringar i sådana topografiska ägen, att grundvattenströmmar från torvmarkens underag kan söka sig väg in i angränsande, ej försumpade sandmarker. Tvenne sådana exempe har jag beskrivit i detaj ( 1920, sid. 2 r 5 och 217), nämigen ortstenen vid myren närmast öster om byn Fagerheden, Norrbotten samt ortstenen vid Kvarntjärn väster om samma by. Vatten från ett torvbäcken söker sig ned i den genomsäppiga sanden. Närmast torvmarken avsättes mycket humusämnen och resutatet bir en mäktig, hurnös ortsten. Längre bort från torvmarken avtager humushaten i ortstenen, men järnhaten titager och når stundom stora proportioner (ro% beräknat som Fez03). Samtidigt är bekjorden ej mer än normat mäktig, eer kan den stundom t. o. m. saknas. Det är givet, att bidningen av mäktiga, hårda ortstensbankar i genomsäppiga sandager genom mot sidan riktade grundvattenströmmar bör kunna väsentigt bidraga ti försvårande av den amänna vattenavrinningen i sanden. Det är såunda mycket möjigt, att ortstenen hcj.r kunnat åstadkomma en grundvattenshöjning och försumpning, särskit närmast torvmarken. I moränmarker når företeesen däremot inga nämnvärda proportioner, säkerigen beroende på den ytterst obetydiga genomsäppighet, som förefinnes i moränernas djupare ager, där geyhorisonterna utbidas. Det kan het enket adrig uppstå en stor järntransport på bred front i moränernas djupare ager, och geyhorisonterna därstädes äro atid mer eer mindre strimmiga, troigen just emedan vattnet rör sig huvudsakigen i rotkanaer och andra säppor, medan det i sand strömmar på bred front, viket eder ti mera homogena geyavsättningar. U n d e r sådana förhåanden reduceras den praktiska betydesen av den aoktona geyortstenen, ty det fordras en specie konsteation av topografiska och geoogiska faktorer, om ortstenen i fråga ska få nämnvärd omfattning: torvager gränsande ti sandavagringar med avedningsmöjigheter för grundvatten. Denna konsteation är ej så vanig (jfr s ). Markprofiens vittnesbörd om försumpningsprocessernas föropp skogbevuxna suttningar med humuspodso. Där humuspodsoen uppträder i pana eer mycket svagt suttande terränger är det i rege i förening med växtsamhäen utan nämnvärd skogig produktion, och marken räknas ti mer eer mindre impedimentartade torvmarker. Huruvida de hydroogiska förhåandena och torvbidningen här äro stationära eer ej, har ur skogig synpunkt närmast in-

148 STUDIER ÖVER JORDMÅNsTYPER 305 tresse i fråga om kantzonerna, vika diskuterats i det föregående. Annorunda är förhåandet med de ganska vidsträckta humuspodsoterränger som förekomma i suttningar, och som äro bevuxna med växtiga, mer eer mindre vitmassrika skogssamhäen. En ganska stor humuspodsoterräng sträcker sig, som nämnts, i suttningen västerut från försöksfätets i Kubäcksiden norra de. Sjäva den nordvästra deen av försöksfätet hör samman med detta område, som är bevuxet med växtig, Dryopteris-rik granskog med vitmossor, viken på de ara våtaste stäena övergår i båbärsrik gransumpskog. En adees anaog terräng sträcker sig åt SV, V och N från försöksfätet i Rokiden och sammanhänger med det stora humuspodsoområdet i fätets nordvästra de. Växtsamhäet är här i amänhet en båbärsrik gransumpskog av växtig typ. Är nu försumpningen inom dessa områden i snabbt framåtskridande, tiväxer torven i mäktighet? Utveckar sig marken mot ett våtare, mindre produktivt tistånd? Vi vija först diskutera försumpningens åder. Torven i de anförda terrängerna är i amänhet cm mäktig, stundom än mindre. I enstaka små depressioner, som måste vara reativt svagt dränerade underifrån (se kap. 7), förefinnes mäktigare torv samt iband gråbå sumpjordmån, men för övrigt är jordmånstypen över stora ytor humuspodso med svag anrikning, svarande såedes mot ett genomsnittigt högt grundvattenstånd. På somiga stäen är anrikningen stare kare, svarande mot ett något ägre grundvattenstånd, och det finnes åven enstaka, ti areaen obetydiga humusortstenar i små depressioner, som måste ha god dränering underifrån och vika mottaga något vatten från omgivningarna. Humuspodsoen med svag anrikning är den rådande profitypen. Den är fri från imonit, för så vitt detta kan bedömas med ögat, och har i stäet en med humusämnen starkt impregnerad Az-horisont. Det är ytterst osannoikt (jfr sid. 300) att denna jordmånstyp nyigen ska kunna ha utveckat sig ur järnpodso, d. v. s. att det nuvarande fuktighetstiståndet skue vara av mycket ung åder. _Vore så förhåandet, skue man vänta sig förekomst av järnhumuspodso i stäet för humuspodso. Om såedes markprofien änge varit densamma som den nu är, så måste också grundvattenståndet änge ha stått mycket högt. Ovan (sid. 219 och 221) har visats, huru grundvattnet kan ändra sig, uppdämmas o. s. v. i och med att torven växer och i sina undre ager bir tät och ogenomträngig för vatten. Dyika processer ha otviveaktigt även inom de nu beskrivna terrängerna speat en ro omkring de små, starkt försumpade depressionerna, där torven är reativt mäktig. På de stora ytorna med humuspodso har däremot torven adrig nått en sådan mäktighet, att den

149 306 OLOF TAMM bivit ogenomträngig för vatten, den är också starkt genomdragen av trädrötter iksom även minerajordens översta ager. I och med torvbidningens uppkomst har möjigen något vatten börjat avrinna i sjäva torven och på dess yta, men förbindesen mean nederbördsvattnet och grundvattnet har adrig upphävts. Under sådana förhåanden är det svårt, ja n~stan omöjigt att tänka sig, att en amän grundvattenshöjning i dessa marker har inträffat sedan den tid, då torven började bidas, om ej kimatet ändrats. Med ett sådant åskådningssätt framstår den nuvarande jordmånstypen inkusive dess humusager såsom en funktion av ett visst fuktighetstistånd, som rått i marken från början. Att detta fuktighetstistånd iksom på pana marker ej ett ti uppkomsten av en verkig torvmark, måste bero på utningen? som gör att vattnet, icke minst inom sjäva humusagret, atid är i en viss rörese. Detta i sin tur har befordrat omsättningen, så att denna håit jämvikt med tiförd organisk substans. Rinnande vatten har, såsom HESSELMAN har visat (r9r7, sid , r926, sid. 358), en starkt stimuerande effekt på humustäckets omsättning. Det är såedes troigt att fuktighetstiståndet även i dessa marker är stationärt och svarar mot det rådande kimatet. En ändring i detta skue naturigtvis starkt påverka marken och vegetationen. Det är givet, att ovanstående ej är något säkert bevis mot att ej försumpningen fortskrider i de beskrivna markerna. Det är snarare en åskådning, fotad på den amänna syn på hithörande naturföreteeser, som markstudierna så småningom ha givit. Det är emeertid anmärkningsvärt, att denna åskådning på ett utmärkt sett harmonierar med den uppfattning, som MALMSTRÖM på annan väg (poenanays) kommit ti beträffande samma marker (se MALMSTRÖM I93 r, sid. 70). Om ett eventuet hydroogiskt samband mean Degerö stormyr och den inti iggande iden och om dyika samband i amänhet. En av de frågor som uppstädes vid anäggarrdet av Kubäcksidens försöksfät var, huruvida någon grundvattentransport från myrbäckenet genom moränen ti den inti iggande iden äger rum och spear någon ro för utveckingen av de i iden befintiga försumpningarna. Redan i min uppsats av I925 (tab. 6, sid. 3r) visade jag emeertid, att grundvattnet är syrerikt i den åga moränrygg, som skijer stormyren från idens försumpningar. Denna syrerikedom räcker vertikat ända ned ti häen under moränen och i horisonta ed ett stycke in under torvkanten å ömse sidor. Det är på grund av detta adees tydigt, att i den mån en grundvattenrörese finnes inom moränryggen, så går den från fastmarken mot torvmarken på båda sidorna. Moränryggen är en vatten-

150 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 307 deare, och från densamma rinner såvä dagvatten (t. ex. vid snösmätning) som grundvatten (företrädesvis inom moränens övre, genomsäppiga ager inom området med högt grundvatten inti torvkanten) å ena sidan i riktning ut mot Degerö stormyr, å andra sidan mot idförsumpningarna. Detta resutat av de kemiska grundvattenundersökningarna styrkes också av grundvattenståndets normaa äge i dessa kantzoner (se fig. 26 och 42-43).. Endast i sjäva passområdet (TAMM I925, tab. 7: I5Z-I53), där stormyrens torvbidningar stöta samman med idförsumpningarnas (se fig. 7), och där marken såunda överat är täckt av ett, åt vara tunt torvager, var grundvattnet syrefritt. Detta är dock het naturigt, utan att man som förkaringsgrund behöver tigripa en grundvattenströmning från myren, eftersom grundvattnet i torvtäckt mark ofta är fukomigt syrefritt. Man skue på denna punkt snarare vija misstänka en överrinning eer översining av ytigt vatten från myrens torvager mot norr, just på den punkten, där moränens yta är ägst. En sådan översining skue emeertid otviveaktigt givit sig tikänna i form av humusortstenar (jfr sid. 205) Jordmånstypen är järnhumuspodso, som har ett reativt ågt grundvattenstånd, viket såedes ej skue utgöra något hinder för humusortsten att uppstå. Dessa förhåanden taa starkt emot överrinning av någon betydese från stormyren ti iden. Sedan de ovan citerade vattenanayserna framades, ha de i det föregående (kap. 7) meddeade rönen angående moränernas genomsäppighet och dränering tikommit. Påvisandet av att moränernas djupare ager äro utomordentigt svårgenomsäppiga för grundvattenströmmar i sided, och att den naturiga dräneringen av moränmarker sker förmedest ett ådersystem utmed häen (se sid. 255), stöder i högsta grad den redan förut vunna åsikten, att någon grundvattenströmning genom moränen av betydese från Degerö stormyrs bäcken ti den nedanför iggande iden ej existerar. Degerö stormyr är en vattenfyd depression i berggrunden, och dess överskottsvatten avbördas genom bäckar. Troigt är även att en och annan spricka i gnejsen kan föra vatten från myrbäckenet, ty urberget äger atid vattenförande sprickor, vika matas av ytigt vatten. Denna vattenföring är dock oregebunden och kan ej gärna ha något samband med den närmaste moränidens försumpningar, men möjigen däremot ge upphov ti käor i ännu ägre terränger. Den uppfattningen, att ingen nämnvärd transport av grundvatten sker från Degerö stormyr ti den nedanför iggande iden, harmonierar utmärkt med MALMSTRÖMs (r923, sid. I r6) påvisande av att närmast moränåsen på försöksfätet äro stormyrens torvager så täta, att någon större infitration av vatten från torven ti moränen ej kan tänkas. Torvagren 21. M~ddd..frå1 Statens Sko.!fsförsöksanstat. Häft. 26.

151 308 OLOF TAMM här bestå amänt i sina undre dear av tät och kompakt dytorv, praktiskt taget ogenomsäppig för vatten. Såsom resutat av de utförda undersökningarna må såunda framhåas, att ingen grundvattentransport av praktisk betydese försiggår från Degerö stormyr ti ren nedanför iggande iden. Det vore av stort intresse att såsom jämföreseobjekt med Degerö stormyr på försöksfätet i Kubäcksiden studera vattenröresen i en fastmark, som verkigen emottager grundvatten från en myr. Ett sådant fa har beskrivits av HALDEN ( 1926) från Norraa i Häsingand: en iten myr igger i en depression i en terräng av grovt, genomsäppigt svagrus. Från myren suttar marken nedåt, och det förefaer att gå en grundvattenström med bred front (ungefär den ia myrens bredd) från myren ned i suttningen. Inom det band, där grundvattenströmmen framgår, finnes en synnerigen växtig barrbandskog, medan det bredvid detta band härskar en ganska svagt växande, avrik taskog. Myrvattnet har såunda åstadkommit eh frisk, starkt växtig mark på ett geoogiskt underag, som, där det ej är bevattnat, ger upphov ti en torr, hedartad taskog. Bestämningar av syrehaten i den ia myrens vatten ådagaade, att där föreåg en utprägad syrebrist. I september 1929 besökte jag i docent HALDENs säskap den omtaade okaen i Norraa. Jag kunde därvid bestyrka aa hans sutsatser men gjorde ytterigare några observationer, vikas resutat här må meddeas. r. Myren är av en ytterigt böt beskaffenhet och kan hydroogiskt nästan jämföras med en sjö. (HALDEN påpekar även i sin uppsats förekomst av näckrosor.) Svackan i terrängen var såunda en iten sjö, som småningom ti största deen vuxit igen genom gungfybidning, men som ännu hyser stora mängder fritt vatten. Då jordarten är ett mycket genomsäppigt svagrus, äro förutsättringarna givna för uppkomsten av en grundvattenström på bred front från bäckenet in i den omgivande minerajorden. Både torven och dess underag avvika såunda strukturet mycket från motsvarande avagringar å försöksfätet i Kubäcksiden. z. En serie grundvattenprov uppumpades med kvicksiverpump ur sjäva skogsmarken och undersöktes på syre och järn. Inom det område av starkt växtig skog, där enigt HALDEN grundvattenströmmen framgår, träffades på ringa djup (30-40 cm) ett grundvatten, som befanns vara nästan syrefritt (o,os -o,4o kbcm syre per ) och som samtidigt var ganska rikt på tvåvärdigt Jarn. Det var såunda ett typiskt torvmarksvatten. Markprofien visade här ingen podsoering utan var rödaktigt brun ända upp ti råhumustäcket på grund av avsättningar ur grundvattnet, d. v. s. en geybidning. In.om den svagväxande taheden yckades det mig att få upp ett grundvattenprov på en punkt å 8o cm:s djup, 30 meter från det växtiga bandskogsbeståndet. Detta prov var syrerikt (z-4 kbcm per ) och järnfritt, såunda ett typiskt fast-

152 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 309 marksvatten. Profien är järnpodso utan tydig geyhorisont. På grund av markens stora genomsäppighet gick sugningen på aa de undersökta punkterna mycket ätt för sig, sedan vä grundvattennivån nåtts med sonden. De utförda undersökningarna ge vid handen, att syrefritt eer mycket syrefattigt, på tvåvärdigt järn rikt grundvatten strömmar från torvmarken in i fastmarken och ger där, som HALDEN påpekat, upphov ti en skogsvegetation, som är rikare än på sidan om grundvattenströrnrnen. Tydigt är, att trädens rötter måste ha tiräcdig tigång på syre ovan grundvattennivån. Den av HALDEN beskrivna okaen i Norraa är ett vackert exempe på vika geoogiska förutsättningar, som böra vara för handen, för att verkiga grundvattenströmmar av betydande bredd skoa kunna rinna från en myr in i omgivande fastmark utan att det är fråga om någon sags översining. Det erfordras såunda en ös, vattenrik torv och en mycket genomsäppig rninerajord. Ingen av dessa speciea förutsättningar föreigger på Kubäcksidens försöksfät. Icke heer träffar man darstädes sjäva symptomet av en grundvattenrörese från myren, nämigen ett syrefattigt och järnhatigt grundvatten i fastmarken utanför myrens kant. Däremot förefinnes, såsom ovan framhåits, på många stäen å försöksfätet överrinning av ytigt vatten från torvmarker tiägre beägna fastmarker, där humusortsten bidas. Någon sådan överrinning tyckes, som nämnts, dock icke äga rum i sjäva stormyrens gräns. Beträffande grundvattenströmmen från myren å Norraaokaen är det av intresse, att grundvattentransporten från myren ti minerajorden ger sig ti känna även genom avsättning av geybidningar, vika i motsats mot de ortstenar, som bidas vid överrinning, på intet sätt samrnanhänga med bekjordsbidning. Bekjord saknades t. o. m. i den genomströmmade marken i Norraa. Ovan (sid. 304) samt tidigare ( 1920) har jag omtaat roströda ortstenar, som äro geybidningar, uppkomna genom grundvattenströmning från myrar, viande på sand. Närmast myren är ortstenen mera hurnös, ängre bort därifrån imanitisk Dessa okaer förete en viss anaogi med N orraaokaen, framför at i fråga om underagets beskaffenhet. Bekjordsbidning antingen saknas, eer också står den bekjord, som finnes, beträffande sina dimensioner ej i proportion ti ortstenen, som är mycket mäktig. Ortstensmarken är bevuxen med växtig skog och överensstämmer såunda även i detta avseende med N orraaokaen. Av ovanstående kan man suta, att en gruridvattenströrn, som från en torvavagring söker sig in i genomsäppig fastrnark, atid medför en he de kooider, som kornrna ti avsättning i rninerajorden, främst humusämnen. Detsamrna gäer, som ovan uppvisats, ytigt vatten, som från

153 310 OLOF TAMM torv strömmar ned i minerajord, skinaden är egentigen att i senare faet också en mäktig bekjord uppstår. Man finner såunda, att en vattentransport från torv~ger ti genomsäppig minerajord städse ger sig tikänna genom avsättning av kooider i den senare. Om vattnet rinner ut över minerajorden uppstår en kraftig bekjord-ortstensbidning, om det kommer som grundvatten, en geybidning, som även kan nå stora proportioner, om minerajorden är en genomsäppig sand. På kooidavsättningar a v det ena eer andra saget torde atid myrvattnets infitrationsstäen i fastmarken kunna igenkännas och återfinnas. Som sutsats angående torvmarkers everans av grundvatten ti omgivande minerajord, varvid såedes bortses från den ytiga överrinning, som ger upphov ti humusortstenar, må framhåas, att en sådan everans fordrar grusig eer sandig minerajord, om en strömning på bred front av större betydese ska kunna uppstå. Men en sådan strömning behöver ingaunda verka skadigt på skogen, under förutsättning av att trädens rötter få sitt syrebehov tifredsstät ur markuften ovan grundvattennivån eer på annat sätt. I så fa verkar nämigen en dyik grundvattenström befordrande på skogsväxten iksom rinnande vatten i amänhet. Om emeertid grundvattentiforsen från torvmarken skue bi så stark, att vattenöverskott; syrebrist och torvbidning inträda, är det mycket ätt att genom ett indrigt dikningsingrepp förbättra marken. Inga marker äro nämigen så ättdikade som de, vika bestå av grus eer sand, täckt 'av törv. I sådana fa är det vanigen tiräckigt att bereda ett avopp för det vattenförande minerajordsagret eer också att genom en enke avskärning hindra myrvattnet att inmatas ovan en viss nivå. Sand ~ager med grundvattenströmmar från myrar äro dessutom ej atför vaniga, enä~ genomsäppiga sandager ej äro ägnade för försumpningars uppkomst,- för så vitt de ej igga i svackor med försvårat avopp. I vaniga fa sker ingen nämnvärd vatteneverans från myrar ti omgivande fastmarker annat än i form av ytig överrinning, där de topografiska förhåandena så medgiva, och i.form av bäckar. På dessa ätt iakttagbara företeeser bör naturigtvis 1skogsdikningen inrikta sig, medan en skyddsdikning mot myrar, viken a v ser a t t a: vspärra en från dessa kommande grundvatten~ strömning, i de festa fa är obehövig. De fa, där en grundvattenstransport av betydese från ett myrbäcken ti omgivande fastmark sker, äro reåtivt säsynta. Sådan transport fordrar att myrbäckenet begränsas av starkt genomsäppig minerajord, viken i och för sig ej är ägnad för uppkomst av försumpningar. I händese försumpningar verkigen ha uppkommit på

154 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 31.1 sådan mark, kunna de vanigen på grund av underagets gen oms ä ppighet torräggas medest mycket o betydiga dikningsingrepp. Om minerajordens ro vid avvattning av torvmarker för skogsbörd. I kap. 7 har givits en utredning av vattnets rörese i moränmark, varav vissa amänna sutsatser av betydese för skogsdikningen kunna dragas. Av utredningen framgår, att norma, morik, ej särskit stenrik morän är i sina undre ager (t. o. m. c:a 50 cm, från markytan) väsentigt. mindre genomsäppig än ett sandager. Detsamma gäer även de övre agren av morän, då den är täckt med någorunda mäktig torv (mer än c:a 30 cm). De övre agren av moräner, som ej äro täckta av mäktig torv, äro däremot tämigen genomsäppiga för vatten, om de också ej kunna jämföras med sand. Vid skogsdikningen gäer det att bedöma, huruvida dikena böra skäras ned eer ej i minerajorden för att bereda avopp för grundvattnet i denna, varvid en dränering av torven underifrån tiika med avtappningen av det ytigt förekommande vattnet eftersträvas. En sådan dränering genom minerajorden bidrager, om den kan genomföras, kraftigt ti markens torräggning. Om ett torvagers underag består av grus, sand eer svaad morän, viken senare är en morän, som i sina övre ager genom vattenbearbetning bivit omvandad ti ett sandigt grus, torde man atid kunna påräkna en betydande avvattning av minerajorden genom att åta dikena skära ned i densamma. I fråga om normaa moränmarker gäer det, att. där torven är tunn (c:a 30 cm och därunder), har man också i stort sett rätt att räkna med en viss dräneringseffekt, genom att bereda avopp för minerajordens grundvatten, även om denna effekt ej torde i storek kunna mäta sig med den som uppnås, där minerajorden är grus eer sand, resp. svaad morän. Om torven är mäktig, d. v. s. mer än trettio cm, torde man däremot icke kunna uppnå någon nämnvärt förökad dränering genom att åta dikena skära ned i norma morän, som i dyika fa är så tät, att vattnet bott med yttersta ångsamhet kan röra sig i densamma. Ur andra synpunkter kan det emeertid i vissa fa vara fördeaktigt att ändå gå ned ett stycke i moränen, såsom för att minska dikesunderhået o. s. v., men man bör ha kart för sig, att någon nämnvärd dräneringseffekt därmed icke kan förväntas. Vid dikning av en försumpningsterräng på morängrund torde man ämpigast panera dikessystemet efter vaniga principer, vika i första hand avse bortskaffande av ytigt avrinnande vatten. Där torven är tunn, tigodogör man sig därvid de övre moränagrens genomsäppighet genom

155 312 OLOF TAMM att gå ned ett stycke under torven med dikena. Där torven är mäktig, räknar man icke med annat vatten än det, som förekommer på och i torven, och ägger därför ej särskit an på att gräva igenom denna. I terränger med grus, sand och svaad morän kan man däremot i många fa basera en dikning på underagets genomsäppighet och med reativt få, djupa diken söka uttappa grundvattnet ur minerajorden, som just i sådana marker ofta tryckes upp mot toven och matar denna underifrån med vatten, som diffunderar upp i torven. I erterränger bidar sutigen torven och den underagrande eran tisammans ett hart när ogenomsäppigt system, som endast kan torräggas genom avtappandet av det ytiga vatten, som samar sig ovan det ogenomsäppiga agret. Som eror förhåa sig mjäor (kornens storek o,oz-o,ooz mm) och säkerigen också mojordar (o,z-o,oz mm); aa dessa avagringar säppa endast med svårighet igenom vatten men råka sjäva ätt i fytning, när de befinna sig i vattenmättat tistånd. Beträffande minerajordens egenskaper i samband med skogsdikningen, se även MALMSTRÖM (I928, sid o I) samt TAMM (I928). KAP. I I Om den nordsvenska skogsmarkens fuktighetstyper och deras betydese. r Amänna synpunkter på markens fuktighetstistånd. De ovan framagda resutaten av jordmånsundersökningarna i Ku bäcks-. iden och Rokiden jämte mina tidigare markprofistudier inom övre Norrand kargöra i viss mån jordmånsbidningens samband med markens genomsnittiga fuktighetstistånd. Detta samband är i fu överenstämmese med den rådande uppfattningen av den naturiga jordmånsbidningen såsom en av kimatets egenskaper regerad process. Den kimatfaktor, som det därvid kommer an på, är utom temperaturen icke så mycket nederbörden i och för sig som den mängd nederbördsvatten, som inför1ivas med marken och bestämmer dennas fuktighetstistånd. Denna vattenmängd varierar både med nederbördens mängd och den närmast av temperaturen beroende avdunstningen. Topografiska oregebundenheter framkaa naturigtvis stora variationer i markens fuktighetstistånd och därmed också stora okaa oikheter i jordmånsbidningens föropp. På ett anaogt sätt inverka även de geoogiska avagringarnas struktur och genomsäppighet för vatten. Därför 1 Den i detta kapite givna framstäningen gäer ej erterränger, vika ej varit föremå för granskning. Utan tvive ska man även inom sådana kunna urskija fuktighetstyper med stor betydese för vegetationen.

156 STUDIER ÖVER JORDMÅNsTYPER 313 har man också redan tidigt indeat de nordeuropeiska jordmånsbidningstyperna i podsotypen och sumptypen (se sid. I 70), varvid den förra at efter okaa fuktighetsförhåanden indeats i järnpodso och humuspodso. Detta är dock endast en grovindening. På grund av det nu och tidigare framagda undersökningsmateriaet är det uppenbart, att även fina skiftningar i markens genomsnittiga fuktighetstistånd spea en ro för jordmånsbidningsprocesserna, viket i fere fa eder ti utbidning av oika markprofivarianter, som därför med förde kunna benämnas fuktighetstyper, enär de utgöra ett synigt uttryck för markens genomsnittiga fuktighetstistånd. Skiftningarna i markens fuktighetstistånd äro i sin tur framför at betingade av topografien och jordarternas mäktighet och genomsäppighet. Markprofien är inom Norrand såunda i amänhet beroende på de rådande geoogiska och topografiska förhåandena, vika i sin tur bestämma fuktighetstiståndet. Markprofien är ett uttryck för en av geoogisk-topografiska orsaker betingad hydroogisk stabiitet i terrängen, en stabiitet, som b. a. iustreras av att skogsförsumpningen för närvarande är praktiskt taget stationär (se MALMSTRÖM I 93 I). Å andra sidan framstår markprofien även som ett uttryck för den på patsen växande, naturiga vegetationens inverkan på sitt substrat, jordarten. Med oika skogssamhäen sammanhänga oika profivarianter o. s. v. (se nedan givna översikt av markens fuktighetstyper). Förkaringen ti det vittgående sambandet mean des vegetationen, des markprofien och des topografi och geoogisk agerföjd kan endast vara den, att även vegeta tiorren är i hö g grad betingad a v den rådande hydroogiska jämnvikten i terrängen. Även vegetationen, d. v. s. skogstyperna, äro såunda i viss mån ett uttryck för markens genomsnittiga fuktighetstistånd. Denna sutsats stämmer i viss mån med de grundtankar, som igga bakom CAJANDERs bekanta skogstypsära (se CAJAN DER I9I3, CAJANDER och LVESSALO, I92I), viken i Finand fått en vidsträckt tiämpning och betydese. Enigt CAJANDER är skogstypen betingad av ståndortens egenskaper i förening med kimatet. Sjäva trädsagsfördeningen betraktar han därvid som mera tifäig, i de festa fa påverkad av människan, medan markvegetationen utgör det framför at karakteriserande eementet i en skogstyp. Av CAJANDERs åskådning föjer en vittgående stabiitet hos skogstyperna, fattade i hans bemärkese, d. v. s. med bortseende från den tifäiga trädsagsfördeningen. Angående stabiiteten hos våra skogssamhäen finnas oika åsikter. ALB. NILSSON (I 895, I 897), vikens uppfattning i hög grad torde ha påverkat våra skogsmäns tänkande på detta område, såg i fera skogstyper utveckingsed i riktning mot en viss sutformation. Av en tahed bir en mossrik

157 314 OLOF TAMM taskog och sutigen en mossrik granskog. Det geoogiska underaget bestämmer vissa huvuddrag i skogstypens karaktär och inverkar framförat på utveckingens hastighet. Den NILsSONska uppfattningen kan verifieras i en mängd, såsom det synes, tydiga och kara fa. Den kan sägas representera en ståndpunkt som är i viss mån motsatt CAJANDERs. I och med markprofistudierna har frågan om våra norrändska skogstypers resistens och föränderighet kommit i ett något karare äge än förut. Genom att man på ett skarpare sätt än förr kan sätta diagnos på marken, kan man nämigen också på ett bättre sätt än förut utnyttja det materia av objekt. för jämförande vegetationsundersökningar, som naturen rikt mått erbjuder. Det visar sig genast, att sjäva trädsags.fördeningen i naturskogen, som i Norrand i huvudsak består av ta, gran och björk, ej är fuständigt bestämd av markens fuktighetstyp. Ett undantag från denna rege framvisar dock skarpmarkspodsoen, som praktiskt taget adrig. är bevuxen med annat trädsag än ta. Denna fuktighetstyp, som är extremt torr, ämnar mycket itet sperum för vegetationsförändringar över huvud taget och är därför kombinerad med en specie skogstyp, den avrika tahe-. den utan nämnvärd gran- och björkinbandning, som är fattig på mossor, och vars ris äro torftiga och ågvuxna. Torrmarkspadsoen medger ett något större sperum för vegetationens förändringar, såvä betr. träden som markväxterna. Dock är den ur skogsbrukssynpunkt en adees tydig tamark. Friskmarkspodsoen är en fuktighetstyp, som medger stora växingar hos vegetationen, såvä beträffande trädsag som markväxter. Detta sammanhänger säkerigen med att friskmarkspodsoen, som ej är någon extrem typ, bott utgör ett reativt grovt uttryck för markens fuktighetstistånd. Friskmarkspodsoen rymmer därför ett ferta oika fuktighetstyper, som kunna särskijas genom utning och exposition, jordarternas mäktighet, markvegetationens sammansättning (se nedan) o, s. v. Man kan ätt inom friskmarkspodsoens område i många fa urskija ett sammanhang mean exposition och markvegetationstyp, viket anger, att även på denna jordmånstyp vegetationens sammansättning och utvecking ti stor de beror på ett stabit genomsnittstistånd i terrängens fuktighetsförhåanden. Sumpväxterna, särskit vitmossorna, saknas som ovan nämnts (kap. 10) inom friskmarkspodsoens område. I detta sakförhåande komma markprofiens och vegetationens gemensamma samband med den amänna fuktighetsstabiiteten ti uttryck. Humuspodsoens varianter jämte järnhumuspodsoen kännetecknas, när de förekomma i suttningar, av fere, varandra botaniskt närstående typer av mer eer mindre Sphagnum-rika skogar av gran och ta med inband-

158 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 315 ning av björk, asp, gråa o. s. v. Det är adees påtagigt, att det i dessa marker är fuktighetstiståndet, dikterat av grundvattnets amänna äge och markvattnets rörese, som är avgörande för skogstypens sammansättning och egenskaper, varvid dock trädsagsfördeningen därjämte är i hög grad beroende på beståndets utveckingshistoria. Genom skogsbrand har stundom taen bivit dominerande på sådana marker, men sjäva markvegetationen ändras mycket obetydigt genom branden, dess sammansättning står i nära reation ti den rådande fuktighetstypen. Varje skiftning i markvattnets rörighet återspegas i markvegetationen, som i den mån vattenrörigheten bir större, bir at örtrikare. Markvegetationen är såedes i sådana marker strängt betingad av geoogisk-topografiska faktorer, och detsamma gäer säkerigen även trädens tiväxt, troigen även i någon mån deras stamform och andra skogiga egenskaper. Humuspodsoer m. f. fuktiga jordmånstyper å pana eer svagt suttande marker kännetecknas av mer eer mindre torvbidande växtsamhäen, och marken räknas merendes ti impedimenten. Även här återspegas emeertid fuktigheten noga av vegetationen, vars sammansättning såedes synes vara bestämd av de geoogiska och topografiska faktorerna. Här må påpekas, att den vittgående stabiitet hos jordmånstyp och vegetation, som såunda råder i det nordsvenska barrskogsområdet och särskit i dess nordiga de, icke på samma sätt gäer för södra och meersta Sverige. Genom att dessa dear av vårt and igga på gränsområdet mean tvenne kimatiska jordmånstyper, brunjorden och podsoen, kommer markens så vä som vegetationens utvecking i många fa att bero på tifäiga orsaker; man kan ikna tiståndet i marken vid en våg i jämnvikt, en iten beastning av den ena vågskåen kommer att förskjuta jämnvikten, d. v. s. ändra utveckingen. Dock har det av geoogisk-topografiska faktorer betingade fuktighetstiståndet även där en mycket stor betydese såsom en grundfaktor, viken verkar regerande på de jordmånsbidningsprocesser av oika sag, vika närmast inverka på vegetationens sammansättning och trevnad. r I Norrand kunna därför människans ingrepp i skogen ej eda ti ika genomgripande förändringar i marken som stundom i södra och meersta Sverige. De största förändringarna åstadkommas genom dikning, varvid just grundfaktorn, d. v. s. fuktighetstiståndet ändras. I övrigt inskränka sig möjigheterna för människans påverkan av marken ti en omvanding av humustäcket, viket dock som bekant kan medföra avsevärda 1 I södra och meersta Sverige ha som bekant övskogen såvä som hagmarkernas växtsamhäen i hög grad påverkat markens egenskaper och produktivitet. Skogstyperna framstå därför i dessa dear av andet i stor utsträckning såsom betingade av mer eer mindre tifåiga (utveckingshistoriska) orsaker.

159 316 OLOF TAMM förbättringar av betingeserna för skogsträdens växt såvä som av föryngringsvikoren (HESSELMAN, I 9 I 7 b). Av det ovan sagda föjer, att skogstypernas amänna stabiitet är större i Norrand än i södra Sverige. Då Finand i det stora hea överensstämmer med Norrand, får man härigenom också en förkaring på att den finska skogsforskningen så kraftigt har betonat skogstypernas stabiitet, medan den svenska haft mera bick för deras föränderighet. Utan tvive träffa nämigen både ALE. NILSSONs och CAJANDERs uppfattningar (se ovan) var på sitt sätt verkigheten. Vad som för CAJANDER är resistens hos exempevis en avrik skog var för ALE. NILSSON en av naturförhåandena betingad ångsamhet, i vissa fa ända inti stiestånd i utveckingen. De båda nämnda forskarnas uppfattning mötas såunda otviveaktigt i fråga om högnordiska skogar, även om deras uppfattningar hava uttryckts på oika sätt. Om skogsmarkskarakteristik och betydesen härav. De utförda undersökningarna hava ett ti metoder för en förbättrad karakteristik av skogsmarken i Norrand. Tidigare har man för sådant ändamå använt sig av de av geoogerna urskida jordarterna, d. v. s. de geoogiska avagringarna. I och med fuktighetstyperna har man nu fått ett mede att karakterisera markens amänna fuktighetstistånd. Redan förut ha professor HESSELMANs bekanta humusundersökningar (HESSELMAN I9I7, a, b, c, I926) givit oss mede i handen att bedöma humustäckenas oika kvaitet och värde. Visserigen ha hans undersökningar nogsamt visat, att man för att på ett noggrant sätt kunna bedöma humustäcket behöver reativt tidsödande aboratorieundersökningar, men en grovbedömning av detsamma kan man dock göra redån i fät, devis med hjäp av markvegetationen och trädens föryngringsförhåanden. Genom att såunda granska den geoogiska avagringen, fuktighetstypen och humustäcket kan man redan i fät skaffa sig en ganska god orientering över en marks egenskaper och skogiga användbarhet. Vid skogsmarksundersökning bör man bestämma och karakterisera des jordarten eer den geoogiska avagringen, des markprofien och humustäcket. Med jordart förstås härvid morän, svaad morän, grus, sand, mo, mjäa, era samt torv, om denna är mer än trettio cm mäktig. I fere fa kan en mosaik av två eer fere jordarter föreigga, t. ex. av era och svaad morän. Jordarten bör naturigtvis, i den mån det är möjigt, närmare kännetecknas med hänsyn ti mäktighet och egenskaper i övrigt. Var och en av de anförda jordarterna kunna indeas i oika varianter efter de

160 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 317 kornstorekar, som ingå i dem, och moränerna dessutom efter bockrikedomen. Markprofien återföres i Norrand på någon av de typer, som nedan skoa uppräknas, eer, om detta ej är möjigt, beskrives den eer ev. införes en ny, oka typ. Om jordarten är torv, s~m såedes (jfr sid. 176) är mer än trettio cm mäktig, behöver profitypen ej särskit iakttagas. Humustäcket bedömes des på grund av dess mäktighet och utseende, såunda efter utveckingen av resp. förmutningsskikt och humusämnesskikt (se HESSELMAN 1926, sid. 207) des genom att notera förekommande markväxter, des genom observation av eventuet förekommande föryngring i uckor ävensom markvegetation och föryngring å förhanden varande kaa fät. Tisammans bida jordarten och markprofien, vari inbegripes humustäcket, en enhet, som ämpigen kan benämnas skogig marktyp. En sådan, fattad på detta vis, ger på bästa möjiga sätt med enbart fätundersökning ett uttryck för en marks skogiga egenskaper. Skogens växt och tistånd äro som bekant beroende av ett stort kompex av faktorer, vika dock kunna indeas i vissa huvudgrupper. En sådan huvudgrupp representeras av marken, en annan av kimatet, varvid även hänsyn tages ti okakimatet, en tredje av beståndets utveckingshistoria. Det okakimatiska infytandet åter sig ti en viss grad bedömas med hjäp av höjden över havet, expositionen och det geografiska äget. Den utveckingshistoriska faktorn i Norrand är ännu så änge i stort sett en fråga om hur ång tid, som förfutit sedan beståndet senast härjades av brand, varvid humustäcket regenererades och skogen föryngrades (se HESSELMAN 1917 b, sid. 956). Även denna fråga åter sig som bekant i många fa diskutera med reativt säkra premisser. Sedan nu markprofien såsom kännetecken på markens fuktighetstistånd och aa konsekvenser, som detta medfört, tikommit, kan även markkompexet på ett säkrare sätt än förut insättas i sammanhanget. Härigenom ha möjigheterna att medest jämförande observationer bedöma orsakerna ti ett skogsbestånds tistånd och produktionsförmåga atså ökats. Eftersom en vittgående korrespondens råder mean skogstyper och markprofier, kan man reda:n efter noggrann bestämning av skogstypen och jordarten i fere fa också anse markprofien eer fuktighetstypen vara känd. Men det finn.es också många fa, där den botaniska undersökningen ej ger rätt besked, men där bestämningen av markprofitypen ger viktiga uppysningar om markens fuktighetstistånd och beståndets devis därav beroende utveckingsmöjigheter. Ett sådant fa beträffande tahedarna ska i det föjande vidröras. Under aa förhåanden bir faststäarrdet av markprofitypen genom direkt undersökning en värdefu

161 318 OLOF TAMM kontro på de botaniska iakttageserna, viken vid verkigt noggranna undersökningar av exempevis provytor för skogsvetenskapig forskning hest atid bör göras. I många fa ska man :finna, att å en terräng föreigger 'ett kompex av två eer fera markp.rofityper, beroende på, att fuktighetsbetingeserna variera starkt från punkt ti punkt. Vanigen äro sådana förhåanden betingade av en i smått oroig topografi. I sådan a mosaikterränger får man karakterisera marken såsom ett kompex av vissa typer, där ev. den ena eer andra dominerar. Endast på så sätt torde i en mängd fa det hjäpmede ti förfinad markkarakteristik, som fuktighetstyperna erbjuda; kunna ti fuo utnyttjas.. Den amänna betydesen av att kunna vä karakterisera skogsmarken bör icke underskattas. Man kan därigenom i viss mån avgöra, om tvenne ståndorter äro jämföriga eer ej. Detta har givetvis betydese vid så gott som aa skogiga försök å provytor. Över huvud taget kan man vid skogig forskning sortera observationsmateria efter markert på ett skarpare sätt, ju bättre metoderna för granskning av.marken äro. På så vis torde faststäandet av de skogiga marktyperna, in.nefattande såvä jordart som fuktighetstyp och humustäcke, bi ett värdefut hjäpmede för framtida skogig detajforskning. Ett bestämmande av marktypen torde även för praktikern i många fa kunna vara av betydese r. Fuktighetstiståndet i marken är utan tvive icke säan avgörande för resutatet av den ena eer andra skogsvårdsåtgärden, särskit vid föryngringen, och vikten a v att man tiämpar gjorda erfarenheter bott på i markhänseende något så när järnfåriga okaer är uppenbar. Härvid torde bestämmandet av marktypen kunna biva ett hjäpmede, som ska kunna möjiggöra en något större precision vid panerandet ij.v skogiga åtgärder, än vad som förut har varit möjigt. En iknande betydese torde urskijandet av marktyper komma att få på betesbrukets område. - På grund av den variation i smått, som utmärker markprofiens utbidning.i våra terränger, får man emeertid adrig nöja sig med undersökning av endast en profi, utan man måste taga ti ett ferta sådana. Med ämpiga redskap (spade och borr) åter sig detta dock utföra på kort tid. Översikt över de hittis urskida fuktighetstyperna. En sammanfattande framstäning av skogstypernas och marktypernas reationer ti varandra i de områden av övre Norrand, soni varit före- ' På senaste tid har professor ENEROTH (1931) upptagit mina hittis preiminärt framagda fuktighetstyper såvä som MALMSTRÖMs norrändska skogstyper och åtit dem ingå i det skogstyp-marktypsystem, som han önskar ägga ti grund för bioogisk skogsskötse i Lappand.

162 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 319 må för speciaundersökningar, hoppas jag att framdees få framägga tisammans med min koega, docenten C. MALMSTRÖM. Här inskränker jag mig ti en översikt av de hittis uppstäda fuktighetstyperna, varvid jag måste hänvisa ti de på oika stäen i detta arbete meddeade avbidningarna a v desamma. Här må framhåas, att denna översikt i första hand gäer övre Norrand. I de södra dearna av det nordsvenska barrskogsområdet gäa icke atid samma agbundenheter som i övre Norrand, och ängre söderut i Sveaand äro förhåandena i tarika fa mera kompicerade. Den kimatiska brunjorden förekommer här i omväxing med podsoer (jfr TAMM 1930) och av dessa finnas sådana, som utveckat sig ur brunjordar. De södra dearna av det nordsvenska barrskogsområdet bida en övergång ti Meansverige: i den mån som kimat och vegetation i dessa dear ha. en mera nordisk präge, överensstämma även jordmånstyperna i stort sett med övre Norrands, men i den mån som kimat och växtighet ha en meansvensk präge, framvisa även markprofierna övergångar ti dem s?m äro vaniga i _sydigare trakter. De oika fuktighetsyperna äro föjande: I. Skarpmarkspodso. (Se fig. 5.) En järnpodso med 1-2 crp.:s smuig råhumus, ti stor de bidad av avar, en i genomsnitt 2-3 cm mäktig bekjord samt en vanigen mäktig men föga kooidrik och därför svagt färgad rostjord. Skarpmarkspodsoen träffas nästan utesutande på mäktiga sand- och grusavagringar. Om den undantagsvis förekommer på moränmark, så är det i sydexponerade ägen nära toppen av kuar, d. v. s. extremt torra okaer. På finsandiga och morika avagringar förekommer knappast verkig skarpmarkspodso. På rriarker med skarpmarkspodso träffas atid en starkt avrik taskog, som är fattig på gran, björk.och mossor. Granar och björkar förmå ej i högre grad intränga i detta skogssamhäe. Skarpmarkspodsoen är såunda de ara torraste tamarkernas profityp, och den kan tjäna ti att skija dessa från andra tamarker, som tifäigtvis ha en ikartad vegetation tack vare en skogs brand, men vikas bestånd. äga andra utveckingsmöjigheter. Bestämningen av markprofitypen på torra tahedar är såedes ett mede att i viss mån bedöma, om det skogsamhäe, som man har att göra med, verkigen är betingat av att marken är mycket torr, eer om det sammanhänger med ett mera tifäigt utveckingsstadium hos vegetationen efter skogsbrand. I senare faet har man att vänta sig, att beståndet framdees ska förändra sig, att granen och björken ska inkomma o. s. v..skarpmarkspodso är samma typ, som tidigare (TAMM 1920) benämnts avpodso.

163 320 OLOF TAMM 2. Torrmarkspodso. Denna fuktighetstyp kan med hänsyn ti profiens utbidning uppdeas i tvenne undertyper A och B. I den förra är ej markprofiens regebundna skiktning utom i enstaka fäckar påverkad av uppfrysning, medan däremot i den senare så amänt är faet. A. Norma torrmarkspodso. (Se fig. 6.) Humustäcket och bekjorden äro genomsnittigt mäktigare än i föregående typ, rostjorden är rätt starkt rostfärgad utan att dock nästa typ, den friska järnpodsomarken uppnås. Stundom innehåer den ortstensskikt. Det är svårt att giva några siffror för bekjordens medemäktighet, enär förhåandena variera ganska mycket i oika dear av norra Sverige. I trakter, där den friska järnporsoen genomsnittigt har en bekjord av II-I 2 cm finner man ofta en torrmarkspadso med i genomsnitt 4-6 cm. Lokat företer bekjorden iksom i aa järnpodsoprofier stora växingar från punkt ti punkt. Torrmarkspadsoen igger i aa avseenden mean skarpmarkspadsoen och den friska järnpodsomarken. Den vaniga torrmarkspadsoen t~äffas på moräner, som av en eer annan anedning äro särskit torra och på sandavagringar, stundom på mo och mjäa. Det tihörande skogssamhäet är taskog, ofta avrik, men samtidigt innehåande mossor. Granen och björken möta i dessa skogar ej samma svårigheter för sin utvecking som på de skarpa markerna, ty granen kan stundom rent av förtränga taen. I vissa fa är det möjigt, att torrmarkspadsoen het betingas av utveckingshistoriska orsaker, d. v. s. det är tänkbart, att de torra taskogarna i en trakt så ofta hava bivit avbrända av skogsed, att vegetationen adrig har förmått utvecka sig ti en starkare humusbidande skog, viken skue ha astrat en mäktigare bekjord (se TAMM 1920, sid. 186). Icke så säan träffar man i högnordiska tahedar vegetationsösa fäckar med förstörd markprofi (se TAMM 1920, sid ). Jag tokade dessa fäckar såsom resutat av kombinerad uppfrysning och jordfytning ovan tjäen. Denna uppfrysning i fäckar är emeertid något het annat än den amänna uppfrysning, som nedan ska beröras under B. Det är emeertid uppenbart, att torrmarkspodsoerna äro ganska benägna för uppfrysning, viket tydigen beror på, att markvegetationen ej erbjuder tiräckigt skydd mot temperaturväxingarna. B. Torrmarkspadso med amän uppfrysning. Där marken bidas av finkorniga sediment (dock grövre än era) och vegetationen är en avrik taskog, vars tunna humustäcke knappast hindrar uppfrysning, bir porsoprofien ofta nästan överat het eer devis förstörd genom uppfrysningsröreser i markytan. Detta förekommer såunda på mo- och mjäavagringar, vika ofta bida pana terrasser i ådaar och annorstädes. Sådana marker igenkännas ofta på att marken i ytan framvisar uppfrys-

164 STUDIER ÖVER JORDMÅNsTYPER 321 ningsstruktur, d. v. s. en karakteristisk knottrighet eer i andra fa små vävda upphöjningar. Endast här och var träffar man i vissa sådana marker en fäck, som undgått uppfrysning och där det då också finnes en mera tydig podsoprofi utbidad, i rege med tunn bekjord. En sådan profi har utbidat sig under den troigen reativt korta tid då den ia fäcken ej varit utsatt för uppfrysning, och har därför ej hunnit biva så utprägad. Dessa markers jordmånstyp skue därför mycket ätt förväxas med skarpmarkspodsoen, om man ej toge hänsyn ti uppfrysningen. Markens amänna fuktighetstistånd överstämmer emeertid med torrmarkspodsoens, viket framgår av vegetationens sammansättning. Den är uppenbart fuktigare än skarpmarkspodsoen, viket också är het naturigt med hänsyn ti den finkorniga, ganska starkt vattenkvarhåande jordarten. Torrmarkspodsoerna av B-typen såvä som av A-typen äro speciea tamarker, i övre Norrand i stor utsträckning avrika taskogar. De äro ej torrare än att även granen och björken förmå invandra, om ock dessa träd i vissa fa ej nå fu utvecking. 3 Friskmarkspodso. (Se fig. z.) Friskmarkspodsoen kännetecknas av en råhumus, vanigen av 5-10 cm:s mäktighet och en bekjord, som i övre Norrand och stora dear av Daarna och Bergsagen är i genomsnitt I 1-13 cm mäktig, medan den i de östra dearna av meersta Norrand ofta är tunnare, t. ex. 7-8 cm i medeta. Härvid må påpekas, att stora, okaa mäktighetsväxingar från punkt ti punkt (se fig. z) atid förekomma. Rostjorden är rostgu ti roströd eer rostbrun, stundom förekommer ortsten. Typen är mycket amän, den kännetecknar framför at granskogarna och grantaskogarna på moräner, stundom finnes den på sand och ofta på mo och mjäa, som i så fa ej förete spår av amän uppfrysning (viket ej utesuter att uppfrysningen i såddgropar kan vara mycket besvärande). Friskmarkspodsoen kännetecknar just sådana marker som ha ett reativt gynnsamt fuktighetstistånd utan att vara tydigt infuerade av grundvattnet. Typen innesuter oika varianter, som skija sig i fuktighetshänseende. Dessa äro svåra att skija enbart genom profiundersökning, medan det är ättare att göra det med hjäp av markvegetationen. I övre Norrand har såunda Dryopteri's Lt.nntEana visat sig vara en utmärkt indikator för de fuktigare varianterna av friskmarkspodsoen. Förekommer Dryopteris (varvid skogstypen ämpigen benämnes vitmossfri Dryopteris-typ), så har marken vanigen ett bättre fuktighetstistånd, än där den icke förekommer, viket resuterar i gynnsammare föryngringsförhåanden och vanigen även bättre 'iäxtbetingeser för skogen. Ehuru friskmarkspodsoen i stora dear av Norrand är de vitmassfria granskogarnas speciea profityp, så är det fukomigt tydigt att den

165 322 OLOF TAMM i amänhet ämpar sig bättre för gran-tabandskog än för ren granskog. I synnerhet gäer detta om den torrare, Dryopteris-fria varianten. Efter skogsbrand uppstår på denna en växtig tabjörkskog, där granen snart invandrar. När utveckingen under årens opp åter hunnit ti ren granskog, äro i rege växtbetingeserna ånyo försämrade. I övre Daarnas och Härjedaens mineraiskt svaga trakter är den friska järnpodsomarken i amänhet bevuxen me_d jung- och avrik taskog (se TAMM 1920, sid. 179). Man har här rätt att tiskriva markens mineraogiska svaghet huvudorsaken ti att granen och björken ej spea någon ro, trots att fuktighetsförhåandena för dem äro tifredsstäande. I mineraiskt rikare trakter, såsom i de dear av Norrand, där mina senaste undersökningar utförts, träffas stundom även avrik taskog på frisk järnpodsomark. Det pägar. då des vara frågan om den egenartade taskogstyp, som man ej säan finner i myrkanter (se sid. 237), des och vanigast om avrika taskogar, uppkomna efter brand, vika genom invandring av gran och mossor synbarigen hastigt utvecka sig i riktning mot mossrika granbandskogar. 4 Järnhumuspodso. (Se fig. 19.) Typen kännetecknas av att humustäcket och bekjorden genomsnittigt äro något mäktigare än i den friska järnpodsoen, samt av att rostjorden innehåer en övre hurnös zon eer mörka., humösa strimmor. Järnhumuspodsoen är ett symptom av att grundvattennivån genomsnittigt igger så högt, att grundvattnet tydigt infuerar på rostjordsbidningen. Marken är så fuktig att den synes medge vitmossorna att växa, även om de stundom ej finnas i hög frekvens eer adees träda tibaka. Järnhumuspodsoen är i amänhet tifinnandes i övergångsbäten av större eer mindre bredd mean järnpodso- och humuspodsoområden. Dess skogiga värde sammanhänger iksom beträffande aa tydigt grundvattenbetonade marker i norra Sverige med utningsförhåandena. Vid svag utning eer pan mark kan den vara en vattensjuk mark, där träden befinna sig i ett mindre gott tistånd, medan i suttningar den kan vara en något bättre skogsmark än järnpodsoen. Den är då i amänhet ansuten ti humuspodsoer, varom mera nedan. 5 Humuspodso med stark anrikning utan ortsten. (Se fig. 3 och fig. 2 I). Humustäcket är mäktigare än i föregående typer, dock ej mer än c:a 30 cm. Bekjorden är hurnös och mäktig, och i stäet för rostjord förefinnes ett mörkt, utprägat humusfärgat anrikningsskikt, ofta av fere dm:s tjockek. Humuspodso med stark anrikning utan ortsten är ett symptom av ännu högre genomsnittigt grundvatten än järnhumuspodsoen. Typen är vanig i torvmarker med tunn torv. Dess skogiga värde sammanhänger med topografien. Är marken pan och i föjd härav grundvattnet stagnerande, råder försumpnings- och torvbidningsbetingeser. I suttningar däremot finnas å humuspodso ofta skogar

166 STUDIER ÖVER JORDMÅNsTYPER 323 av hög bonitet. I så fa förefinnes vanigen en mosaik av humuspodso av oika. varianter, stundom även med inbandning av järnhumuspodso och gråbå sumpjordmån. Dessa suttande humuspodsoterränger skoa närmare behandas under humuspodso med svag anrikning och tunt humustäcke som pägar vara dominerande å sådana marker. 6. Humuspodso med.ortsten. (Se fig. 22.) Humusager av varierande mäktighet från c:a ro cm ti 30, stundom 5o-6o cm. Mäktig, grå, något hurnös bekjord, mäktig, svartbrun, ofta skivformig ortsten. Denna markprofi är ej ett symptom av högre grundvattenstånd än de båda föregående, men i stäet vittnar den om pårinning av humushatigt vatten från omgivningarna. Den spear i areahänseende ej stor ro, emedan den fordrar säregna topografiska betingeser för sin uppkomst. Den förekommer, där torvavagringar gränsa mot vä dränerad minerajord, som är genomsäppig för nedsipprande vatten. Dess skogiga betydese är därför ej stor, men den påträffas ofta vid dikningar och väcker därvid uppmärksamhet. 7 Humuspodso med tunt humustäcke och svag anrikning. (Sefig. 23.) Denna typ kännetecknas av ett I0---:30 cm:s himustäcke, grå, starkt humös, mäktig bekjord samt ett diffust, svagt utbidat, ti färgen smutsigt brunt, ofta fäckigt anrikningsskikt. Den är betecknande för ett genomsnittigt högre grundvattenstånd än de föregående typerna. Den träffas inom torvmarker men även inom växtiga skogsmarker å suttande terräng. Skogarna på suttande humuspodsomarker kunna vara mycket växtiga, viket utan tvive sammanhänger med grundvattnets, såvä som det i humustäcket och tidvis å markytan befintiga vattnets rörighet i markens utningsriktning. Om jordarten är sand eer grus, bi ofta möjigheterna för vattnets rörese i sided stora, och den vaniga humuspodsoen med svag anrikning ersättes av brunjord eer brunjordsiknande varianter av humuspodso. I fuktiga moränsuttningar i övre Norrand träffas däremot oftast en mosaik av oika humuspodsovarianter. Punkter, som ha god dränering underifrån, utmärkas av humusortstenar, ifa tirinning från omgivningarna förefinnes, ejest av järnhumuspodso. Terrängpartier, som höja sig något över omgivningarna, ha järnhumuspodso eer järnpodso. Depressioner, som utmärkas av svag dränering underifrån, kännetecknas av humuspodso med mycket svag anrikning eer t. o. m. av gråbå sumpjordmån. Aa dessa typer kunna bida ett kompex. Även humustäckets mäktighet varierar med fuktighetsförhåandena. Sådana suttningar äro vanigen bevuxna med växtiga, goda, något övbandade granskogar, eer, om marken nyigen har brunnit, med vackra, övbandade ta-granbandskogar. Humustäcket är i ett mycket gott tistånd, viket b. a. framgår av att skogen föryngrar sig ätt i uckor. Markvegetationen känneteck Med de..fdm Statms Skogs.försöksanstat. Häft. 26.

167 324 OLOF TAMM nas av rikig förekomst av Drjopteris Linnouina jämte mer eer mindre rikigt med vitmossor (Sphagnum Russowii och Sphagnum Girgensohniz). Skogstypen kan ämpigen benämnas den vitmassrika Dryopten's-typen. Om grundvattnet igger mycket högt, närmar sig marken impedimenten, i det att trädens växtkraft avtager. Samtidigt suter sig Sphagnum-mattan och skogstypen får räknas ti den båbärsrika. gransumpskogen med insag av andra godartade sumpskogstyper, at under förutsättning av någorunda stark utning och därav framkaad rörighet hos markvattnet. 8. Brunjord med genomsiande grundvatten i suttningar. Brunjorden har nyigen skidrats av mig i annat sammanhang (TAMM 1930). Den kännetecknas av att humusen är en mu, som underagras av ett 30--,-100 cm mäktigt kakaobrunt minerajordsager. Övergångarna mean humuspodso och brunjord utmärkas av ett uckert, tunt, något muartat humustäcke, varunder kommer ett brunt ager, som uppti närmast humustäcket dock företer en jusare farg än ängre ned. Brunjordar äro inom det nordsvenska barrskogsområdet betingade av genomsiande grundvatten, resp. av kakrikedom i underaget eer hest c:tv båda dessa foretedser i förening (TAMM 1930, sid. 11). I kakrika trakter träffas såunda brunjordar hur nordigt som hest, om terrängen är starkt utande. I de trakter, som nu varit föremå för undersökning, finnas inga äkta brunjordar, endast övergångar mean humuspodso och brunjordar, och dessa äro knutna ti genomsäppiga sand- och grusavagringar i suttningar med hastigt genomsiande, högt grundvatten. Dessa marker igenkännas bäst på sin starkt örtrika markvegetation med rikig förekomst av frodiga och högvuxna örter såsom Mugedium apinum, Geranium sivaticum m. f. De äro de produktivaste granmarkerna med vacker uckföryngring, men kunna även bära vacker övbandad ta-granbandskog. 9 Gråbå sumpjordmån med tunt humustäcke. (Se fig. 4.) Denna typ kännetecknas av ett torvartat humustäcke, (mäktighet < 30 cm), varunder direkt kommer gråbå minerajord, vars översta de kanske är något humusimpregnerad. Grundvattnet står praktiskt taget ständigt uppe i markytan. Typen förekommer fäckvis i grunda torvmarker. Den spear emeertid ingen större ro, emedan de hydroogiska förhåanden, som den representerar, vanigen ha givit upphov ti mäktigare torvager, varvid marken hänföres ti fojande typ. Markens skogiga värde sammanhänger ikasom. beträffande de andra fuktiga typerna med.utningen och vattnets rörese. 10. Gråbå sumpjordmån resp. humuspodso med svag anrikning. Mäktig torv. (Mäktighet > 30 cm, se fig. 27, 3 I och 32). Under torven kommer bågrå minenijord, som: övest är. något humusimpregnerad. Är minerajorden morän, är det vanigt; att i torvens undre skikt finna en

168 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 325 mängd uppfrusna stenar. Grundvattennivån i minerajorden kan antingen (åtminstone tidvis) igga ett stycke unce~ torven, viket utvisas genom förekomsten av en geyhorisont (se sid. 219), eer också kan grundvattnet, (åtminstone tidvis) tryckas upp emot torven (se sid. 221). Marken kan från skogig synpunkt rubriceras som en torvmark med de egenskaper, som tikomma en sådan. Att behanda dessa markers amänmi egenskaper är såunda detsamma som att behanda torvmarkernas. Detta faer emeertid. utom ramen för detta arbete. KAP. 12. Profibeskrivningar och tabeer. I det föjande äro aa angivna eektrametriska PH-bestämningar utförda av fröken G. LAURENTZ. Bestämningarna av citronsyreösig fosforsyra (se sid. Ta. II. Profi x. Anaytiska data. Anaytische Daten. A. B Finm.' 79% Finm.' 7I% Nr 50 * Nr 51 * c Finm.' 76% Nr o2 * H ,oo% 4,27% Humus... 2,15. 3,03 SiO... 79,14 70,28 Ti ,45 0,44 A ,21 II;46 Fe ,25 3,89 MgO... 0,52 0,96 CaO... I,77 I,74 Na20... I,89 1,62 K.o... 2,41 2,36 P ~ 0,19 Summa I00,79 I00,24 Kooider: Humus... 2,15% 3,03% Si02... o,ag 0,49 A ,31 I,73 Fe ,20 I,24 Summa 2,75 6,49 2,32% I,17 74, ,44 I0,82 3,88 I,o;; I,86 I,gg 2,45 ~ I00,24 I,17% o,r8 o,68 0,62 2,65 ~ö~:iö~i:~ ::::::::::.:::::::::::::::::::::: PH eektr... pa koor.... * Aoaytiker: O. Tamm. o 1 oo8 o,o32% (I,o5 %) 2 1 o,oro ,014 4,8 4.9 r Finm. = finmateria, se sid. I8I, feines Materia. 2 Procenttaet inom parentes är humuskomponentens kvävehat. In Kammern: Der Stickstoffgehat der Humuskompaneo te, 3 P20 5-ös. = fosforsyra, ösig i citronsyra, se sid. I8I, Phosphorsäure, ösieb in Zitronensäure.

169 326 OLOF.TAMM 181) äro samtiga utförda genom ingenjör H. RIEHM på fi. dr. O. ARRHENrus' aboratorium. Profi r. Järnpodso, Håsjö, Jämtand. Profien är pubicerad i TAMM I 92 o, s. 249 Berggrund: revsundsgranit. Jordart: norma morän. Topografi: jämn patå. Höjd: c:a 320 m ö. h. Vegetation: tabandad granskog av Vaccinium-typ. Ar o.-s,s cm råhumus. A 2 s,s-13 cm bekjord, utprägad, gråvit, varierar och 2 o cm, medeta 7, s cm. mäktighet mean 2 Tab 12. Profi x; Av. anayserna beräknad sammansättning hos jordens minerakomponent (utan humus, vatten och oorganiska kooider.) Aus den Anaysen berechnete Zusammensetzung der Minerakomponente des Bodens (ohne Humus, Wasser und anorganische Kooide). A2 B c Si02...,.... Ti A Fe MgO.... CaO.... Na K20... P ~~~~~ Kvarts... :...! 82,33% 0,47 9,25 I,o9 0,54 I,84 I,97 z,sr :r.:_ IOO,oo 56,53% 78,oo% 77,64% 0,49 0,46 I0,87 I0,64 :2,96 3,42 I,o7 I,ro I,95 I,95 I,Sr 2,09 2,64 2,57 o,2r 0,12 IOO,oo IOO,oo 50,27 % 49~47 % Tab 13. Profi I. De vid vittringen utösta mängderna av oika ämnen, a, angivna procent av. den ovittrade jorden, samt vittringsgrader, (3, och vittringsindices. Die ausgeaugten Mengen verschiedener Stoffe in Prozenten des unverwitterten Bodens, a, Verwitterungsgrade, (3, und Verwitterungsindizes. SiJ.I Si02... Ti02... AI Fe :MgO.... Si.' Ca O.... Ap.2 CaO Na20 K20 P205 ' Si. = siikatisk....,... 2 Ap. = apatitisk. A2 (Vittringsindex 63) a (3 5,64 zo,o o,os I I,9 2,55 24,o 2,46 72,o 0,63 57,3 o,zo I,o 0,14 IOO 0,37 I7,7 0,38 14,8 o,n IOO B (Vittringsindex II) a (3 0,94 3,2 - o,oz --4,3 --o,os -o,s o,sr 14,4 o,os 4,5 0,03 I,5 0,31 I4,8-0,03-1,2

170 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 327 B cm.rostjord (anrikningsskikt) starkt c färgad, roströdgu, ej förhårdnad, mean 5 och 2 o cm mäktig, i medeta r o cm. C grå morän. Anaysproven äro generaprov från 20 profier. Profi 2. Järnporso med ortsten. Försöksfätet i Rokiden, Västerbotten. Profien är pubicerad TAMM, 1920, s Läge, se kartan.fig: 38, där den är betecknad med A. J ordart: norma morän. Vegetation: granskog av Vacdm'um-typ.. A 1 o-ro cm råhumus. A 2 ro-30 cm bekjord, utprägad, gråvit, varierar mäktighet mean ro och 20 cm. B 1 30.:_45 cm ortsten, mörkt rostbrun färg. B cm ortsten, jus rostfärg. C morän, grå, anaysprov vid cm:s djup. Tab 14. Profi 2. Anaytiska data. Qfr tab. II, noten.) Anaytische Daten. (Vg. Tab. II, die Fussnote.) Az B r Finm_ 6o% Finm. 63 % Fin m. 73 % Finm. 68 % B. c 69 * 70 * 11 * 72 H.O... o,84% I,95% 2,57 %' 1,33% Humus... I,35 2,48 I,68. o,57 SiOz ,95 71,30 73,28 TiO.....0,47 0,42 0,38 0,38 Az03... II,5 12,2! 'I2;6i I3,58 Fe ,os 2,96 2,66 2,4i M go... 0,63 0,98 o,8o.. o,s4 CaO... I,54 I 191 I,8o 2,03 Na.o ,70 2,79 2,69 2,87' K.O...:I 3,14 2,86 2,88 3,ro PzOs... s p. o,o2 o,o8 0, Summa ,45 I00,46 Kooider: Humus... 1,35% 2,48% I,68% o,s7%.sioz... 0,03 O,Q9 0, Az0 3 o,r8 0, o,6r Fe ,43. I,42 0,7o 0, Summa I,99: ,o2 I 172 N... ~ ,034% (I,37) %)1 - P.Os ös.... o,ooo% o,orz% o,o36% - pa eekt... ~ 4,I 4 4,9 Pa-koor ,8 5,6 * Anaytiker: O. Tamm..- - *

171 328 OLOF TAMM.Tah. 15. Profi 2. Minerakomponenten. (Jfr tab. 12.) Die Minerakomponente. (Vg. Tab. 12.) A. c SiO.... TiO..... A Fe MgO...,..... cao..... Na.o K.o.... P Summa Kvarts... / 77,83% 0,48 11,72 1,68 o,6s 1,59 2,8o 3,25 s p. IOO,oo 43,58% 76,02% 0,45 12,70 1,65 I,os z,os 2,99 3,07 0,02 Ioo,oo 40,28% 76,42% 0,41 I2,I7 2 1II 0,86 I,94 2,90 3,ro 0,09 100,~ 41,48% 75,ro% 0,39 13,3I 2,o6 0,86 2,o8 2,95 3,r8 0,07 IOO,oo Tah. 16. Profi 2. Utösta mängder, a, vittringsgrader (3, vittringsindices. (Jfr tab. 13. Ausgeaugte Mengen, a, Verwitterungsgrade (3, Verwitterungsindizes. (Vg. Tab. 13.) A. (Index 30) B x (Index ro) B. (Index 8) a (3 a (3 a (3 Si. SiO. 5,70 I5,8 I,6o TiO. -0,04 IO,o - o,os -12,8 o,or 2,6 AI ,83 21,2 I,o2 7,6 2 1I7 16,3 Fe.o 3..._... o,s6 27,2 o,46 22,3 o,o8 3.9 M go 0,28 32,6 -o,rs - 17,5 o,os 5,8 Ca O 0, o,ro 4,8 0,26 12,5 Na.o... 0,45 15,3 o,o6 2,o 0,23 7,8 K. o 0,28 8,8 0,21 6,6 0,27 8,s P o,o o,or Profi 3 Järnpodso, Ragunda, Jämtand. Profien är pubicerad i TAMM (I920, s. 262). Jordart: mo, utgörande en mäktig ävavagring. J ag benämnde i mitt tidigare arbete jordarten mjäa. Numera sedan nomenkaturen för de ösa jordarterna bivit bättre faststäd (EKsTRÖM, I 929) bör den räknas ti mo med en viss mjähat. Mekaniska anayser finnas i mitt tidigare arbete. Topografi:.pan detaterrass. Vegetation: tidigare skog, nu är denna ti största deen avverkad. Ar o-io cm. Humustäcke, bandat med något äoiskt stoft (som avagrats efter sedan näriggande erosionsbranter bottats, viket skedde 1796, jfr TAMM, I92o. c.). A 2 I o-i 5 cm gråvit bekjord, utprägad. B I 5-25 cm rostjord av roströdgu färg. C Grågu mo, anaysprov från Ioo cm:s djup.

172 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 329 Tab. 17. Profi 3 Anaytiska data. (Jfr tab. IL) A\aytische Daten. (V g. T ab. IL) A2- '66 * 67 * H I,30% 3,20% Humus... 3,64 2,82 Si ,95 Ti02... o,64 o,sz A ,68 12,31 Fe ,42 4,70 Mn o,o4 o,os MgO... o,6z I,30 CaO... I,8o 2,o4 NazO..... I,69 I,59 K ,38 2,65 P o,oz 0,04 so3.... o,oz <.?,03 Summa IOO,r8 IOO,zo Kooider: Humus... 3,64% 2,82% Si02... o,or 0,90 A ,29 0,88 Fe o,ro 0,84 Summa 4, PH koor...! 4.4 4,5 B c 103 * I,38% o,zs ,54 I I,84 3,30 o,os I 128 2,or 2,12 2,8o o,rz 0,03 IOO,r6 0,25% o,oz o,zo o,r6 0,63 6,3 * Anaytiker: O. Tamm. Ta; 18. Profi 3 Minerakomponenten. (Jfr tab. I2.) Die Minerakomponente. (Vg. Tab. I2.) A2 B c SiOz.... 8I,r4% 74,56% TiOz... :... 0,67 o,s6 A ,90 12,40 Fe I,39 4,r8 Mn o,o4 o,os MgO... o,6s I 141 CaO... I,9o 2,21 Na I,78 I,72 K20... z,sr 2,87 P o,oz o,o4. Summa IOO,oo IOO,oo Kvarts j 56,25% 43.33% 75,84% o,ss I I,87 3,20 o,os 1,30 z,os._~ 2,r6 2,86 o,rz IOO,oo 44.02%

173 330 OLOF TAMM Tab rg. Profi 3 Utösta mängder: a, vittringsgrader: (3, vittringsindices. (Jfr tab. 13.) Ausgeaugte Mengen: a, Verwitterungsgrade; (3,'Verwitterungsindizes (Vg. Tab, 13.) A2 (Index + 62) B (Index - 14) a (3 Si. Si Ti A203ooooooooooooooooooooooooooo Fe Mn MgO.... ~:~0:::::::::::::::::::::::::::1 K20... ~ P20s ,33 0,03 4,II 2,II o,oz 0,79 o,s6 0,77 0,90 O,Jo o,os -o,oz -0,74 -.~,os o,oo -0,13 - o,zo + 0,4I -o,o6 + o,ob 0,2 3,6 6,2-32,8 o - IO,o - 9,8 19,9-2,r 67 Profi 4 Järnhumuspodso. Försöksfätet i Rokiden. Profiens äge, se fig. r 9 och kartan fig. 38, där den är betecknad med B. Jordart: norma morän. Vegetation: granskog av Vaccz'nium-typ med spridda vitmosstuvor. A, o-8 cm råhumus med rester av björn- och vitmossor. A r cm bekjord, gråvit, utprägad, varierar i mäktighet. B 1 2 r -25 cm svartbrunt, humusrikt skikt. B cm rostfärgat skikt, som bir at jusare nedåt. C, cm grå morän av normat utseende. G cm rostrött ager, rostutfäningar i vertikaa strimmor. c2 grå morän, obetydigt roststrimmig. Profiens djup IOO cm. Profi 5 Järnhumuspodso. Försöksfätet i Kubäcksiden. Profiens äge, se fig. 36 A. Jordart: norma morän. Vegetation: tabevuxen jungmosse. A 1 o-r 2 cm torv, vä mutnad. A 2 r2-22 cm, varierar starkt. Färg gråvit, något gråare än i järnpodso. B, cm, svartbrun, starkt humöst ager med kumpstruktur. B cm rostfärgad zon, särskit intensivt roströdgu i rotkana er.. C (G) grå morän med rostfärgade utfäningar i rotkanaer, vika dock äro föga utprägade. Profien~ djup c:a 7 o.gm.

174 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 33.1 Tab, 20,. Erpfi 4 Anaytiska data, (Jfr tab, II,) Anaytische Daten. (Vg. Tab. II.) A 2 Br Bz C, ' G C. Finm. 86 % Finm, 7,2 % Finm. 78 % Finm. 87 % Finm. 79 % Finm, 79 % 44 * 45 * 46 * 47 * 48 * H. o 0,92% 7,28 %1 6,71% 1,89%1 Humus... I,23 10,89 6,46 2,16 %1 I,os Si ,37 63,57 71,97 Ti02 0,38 0,36 0, ,38 AJ II;14 12,31 13,55-12,46 Fe ,58 3,07 z,sr - 3,20 Mg O... o,o6 0,53 0,36-0,69 Ca O... I,o7 i,45 I,53-1,83 Na.o... 2,20 2,6o _2,46-3,oo KzO ,54 2,65-3,oz Summa!00, , Kooider: Humus... 1,23% 10,89% 6,46% 2,r6% r,o5% SiO.... o,o3 0,32 0,78 0,63 0,35 A o,zz 2,95 3,71 2,oz I,r7 Fe.o 3 o,o6 I,64 0,6r 0,48 I, Summa I,54 15,So I I,56 5,29 3,91 :;~-~~~:.--::::::1 - o,qr % - o,055% - (r,57 %) (2,56 %) o,ooo% o,o26% - 0,024% o,o36% PH eektr ,6 5,o 4,6 5,o PH koor... 4,2 4,3 5,o 4,8 5,o *Anaytiker: O. Tamm. 49 * - 0,83% o,83% 0,40 I,zg 0, ,27 o,or8% (2,17 %) o,o3o?/~ 5,r 5.4 Tab. 2r. Pr?fi 4 Minerakomponenten. (Jfr tab. 12.) Die Minerakomponente. (Vg. Tab. 12.) G. Si02.>... Sr,o3 % 76,o6% 76,68 % TiOz 0,39 0,47 0,44 A ,r4 12,26 I2,or Fe.0 3 0,53 I,88 2,32 o,o6 0,69 0,44 1,09 1,90 I,87 2,zs 3,41 3,oo g:~--:: ::: ::::::::::~::::::::::::::1 K.o.. :... ~~~-~~-~ 3,5r ,24 IOO,oo 100',00 IOO,oo ' Kvarts. : :... -.:... /. 50,39% 38,31 % 4.,I9 %:. j 76,45 % 0,4.1 12,o5 I,98 0,74 1,95 3,20 3,22 IOO,oo 40,o8%

175 332 OLOF TAMM Tab. 22. Profi 4 Utösta mängder: a, vittringsgrader: {3, vittringsindices. Gfr tab. 13.) Ausgeaugte Mengen: a, Verwitterungsgrade: {3, Verwitterungsindizes. (Vg. Tab. 13.) Ar (Index 71) Br (Index o) B. (Index 5) a {3 a {3 a {3 Si. SiO... u,75 32,3-3,05-8,4 2,95 8,r TiO.... o,ro 24,4 -o,o8-19,5 -o,or - 2,4 A ,20 26,6-0,76-6,3 o,53 4,4 Fe ,56 78,4 o,or 0,5-0,25-12,6 M go 0,69 93,0 o,o2 2,7 0, CaO... 1,o8 55,4-0,04-2,o o,r6 8,2 Na.o... I,41 44,0-0,36 "'--- 11,3-0,32 - IO,o K.o... 0,42 13,o - o,r6-4,9-0,12-3,7 Tab. 23. Profi 5 Anaytiska data. Anaytische Daten. A. Br Finm.r 84% Finm.r 74% B. C Finm.r 74% Finm. 83% 9 * o * Koiioider: Humus... 1,65% 22,86% SiO O,o6 0,33 A o,5b 4,71 Fe.o 3 o,os 4, Summa 2,34 32,69 : ö"~i::i ~ - 10,326%(1,45 %) os... O.ooo% 0,040% PH eektr.... PH koor... * Anaytiker: O. Tamm. 4,o 4, Finm. = finmateria, se sid feines Materia. 2 Procenttaet inom parentes är humuskomponentens kvävehat. In Kammern: Der Stickstoffgehat der Humuskomponente. 3 P.0 5-ös. = fosforsyra, ösig i citronsyra, se sid Phosphorsäure, ösieb in Zitronensäure. Profi 6. Humuspodso med stark anrikning. Västerbotten. 11 * 12 6,40% 0,43% 1,33 0,22 4,93 I,or I o33 0, ,99 2,or - - o,or4% o,oo6%.4.9 5, ,o Kubäcksiden, Profien igger i Degerö Stormyrs randzon, ungefär roo m i sydöstig riktning från försöksfätet. J ordart: norma morän. Topografi: pan mark. Vegetation: tabevuxen rismosse. A 1 o-8 cm torv, övervägande av Poytrichum commune. A cm bekjord, smutsgrå ti färgen, utprägad. Anaysprov uttogos av de översta och de understa tio centimeterna. B cm svart skikt med grov kumpstruktur, kumparna hårda, nästan 'som ortsten. B cm mörkbrunt ager, som jusnar nedåt. C (eer G) grå, något roststrimmig morän. Prov tj.ttaget vid 70 cm:s djup. *

176 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 333 Tao. 24. Profi 6. Anaytiska data. (Jfr tab. 23, noten.) Anaytische Daten. (Vg. Tab. 23, die Fussnote.) A. A. B r C (G) 8-I8 cm cm Finm. 94% Finm. 88% Finm. 83% Finm. 78% ss * 39 * 40 * 41 * Kooider: Humus % 2;83% I2,72 I,6r SiO... o,o2 o,o3 0,24 0,25 A.03 o ~ o o o o o o 0,44 0,6I 2,6o I 123 Fe.o3 o,o6 o,og 2,79 o, Summa ,56 I8,35 3,65 N... o,osr% (I,72%)~~,o5o% (Im%) o,r8r% (I,42%) - P.05-ös o,ooo % o,ooo % 0,030% o,o36% PH eektr. 3, ,r PH koor... 4,o ,o * Anaytiker: O. Tamm. Profi 7 Humuspodso med svag anrikning och tunt humustäcke, försöksfätet i Kubäcksiden. Profiens äge, se fig. 36 B. Jordart: norma morän. Vegetation: gransumpskog av hjortronrik typ. A 1 o-io cm råhumus-torv med vitmossrester. A 2 Io-45 cm starkt humöst, smutsgrått skikt utan skarp gräns vare sig uppåt mot humustäcket eer nedåt. Troigen motsvarar skiktets nedre de en de av B-horisonten. Gränsen mean A 2 och B är adees omöjig att säkert draga. Anaysprov uttogos från skiktets översta I o cm och dess understa I o cm. Tao. 25. Profi 7 Anaytiska data. (Jfr tab. 23.) Anaytische Daten. (Vg. Tab. 23.) A. A. B 9-I9 cm cm Finm. 88% Finm. 89% Finm. 69% "#j 18 * 19 * 20 * Kooider: Humus... 5,19% 4,o6% Si02... o,o2 o,os 0 1I3 A ,28 0,42,32 Fe ,07 0, Summa 22,go ,8o C (G) Finm. 82% 21 * 0,50% o,n 0,74 0, I,66 N... :... 10,424% (I,89%)1o,o5r% (o,99%)1o,o6o%(i,48%) o;oos% {I,6o%) P.Os-ös o,oo2 % 0,044 % o,o6o % PH eektr. 3,8 4,6 5,r 5.9 PH koor... 4, ,3 *Anaytiker: A. Biberg.

177 334 OLOF TAMM B cm mörk, fäckig zon. Svarta fäckar av obetydig utsträckning, som äro humusrikare än skiktet för övrigt. Lagret är mycket oregebundet och utan skarp gräns uppåt och nedåt. C grå morän, här och där svagt rostfammig (gey). Prov uttogs vid 8o cm:s djup. Profi 8. Humuspodso med svag anrikning och mäktig torv. Försöksfätet å Kubäcksiden. Profiens äge, se fig. 36 C. Jordart: norma morän. Vegetation: Sdrpus ccespitosus-mosse. A, o-6o cm torv. Överst är den reativt sva:gt förmutnad, nedti består den av tät, starkt förmutnad dytorv. A 2 6o-76 cm mörkt smutsgrått, ganska starkt humöst ager, ingen skarp gräns nedåt. _ B cm smutsigt gråbrunt skikt. Skijer sig beträffande färg och. utseende i fuktigt tistånd knappast från A., -men vid- torkningen framkommer en färgdifferens, d. v. s. agret får en mera i brunt stötande färg. C bågrå morän. Profiens djup: c:a 1 o o cm. Tao. 26. Profi 8. Anaytiska data. 0fr tab. II.) Anaytische Daten. (Vg. Tab. u). A cm Finm. 93% H.O... 0,76% Humus... 6,37 Sio TiO... 0,48 Ab I,ag Fe.o ,86 MgO.... 0,20 CaO.... 1,32 N~O.... 2,so K.o... :...,.... 2,97 P ej b. Summa IOO,sr * B cm Finm. 58% 36 1, 4% 2,o ,44 12,78 I,go 0,75 I,98 2,67 2,74 ej b. 100,33 * c.c:a 95 cm Finm. 8o% 37 o,s % o;6o 74,6S ,36 2,32 0,8I 2,26 2,83 2,83 0,04 I00,66 * Kooider: Humus... 6,37% SiO... 0,03 AI.Oo... 0,37 Fe.o ,04 2,o6% o,o~ 0,31 o,og Summa 6,8r 2,48 N... o,o8o% (x, 6 %)1o,o32 % (x,56 %)1 P2 0 5-Jös....,... o,ooo % o,oo8 %. _ PH eektr..... ;... 4,5 4,8 PH koor... 4,7 5,5 *Anaytiker: o. Tamm. o,6o% 0,07 0,26 o,og I 102

178 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 335 Tao: P.rcifi 8. Minerakomponenten. (Jfr tab. 12.) Die Minerakomponente. (Vg. Tab. 12.). B c Si TiO.... Ao Fe MgO... :.... CaO... : Na.o..... K.o... :..... Po Summa Kvarts...! 79,54% 0,52 I I,54 0,88 0,22 1,42 2,69 3,r9 ej b. IOO,oo 76,2S % 0,45 12,90 I,95 0,78 2,os 2,76-2,83 ej b. IOO,oo 42,35% 75.,26% 0,41 13,23 2,26 0,82 2,28. 2,85 2,85 0,04 IOO,oo 40,o6 %. Tao. 28. Profi 8. Utösta mängder: a, Vittringsgrader: /3, Vittringsindices. Qfrtab. I3.) Ausgeaugte Mengen: a, Verwitterungsgrade: f3, Verwitterungsindizes. (Vg. Tab. I3.) A. (Index 59) B (Index I6) a /3 a /3 Si. SiO. 6,r9 1'7,5 3,I9 9 TiO. -0,04-9,8 - o,o2-5 AI ,20 24,2 I,o3 8 Fe.0 3 I,49 66,o 0,42 19 M go 0,63 76,8 o,o8 IO Ca O... 1;o4 45,6 0,34 15 N a. o o,sr 17,9 0,24 8 K. O ,07 2,5 0,07 2 Profi g. Humuspodso med svag eer ingen anrikning under mäktig torv. Försöksfätet å Kubäcksiden. Profiens äge, se fig. 36 D. Jordart: norma morän. Vegetation: Sczrpus ccespi'tosus-mosse. Ar o-i so cm torv. Torven består överst av ett so cm mäktigt, reativt uckert och genomsäppigt ager, varunder kommer ett ager av tät dytorv. A 2 I s o- I. s 7 cm humöst, gråbrunt ager, som nedåt övergår utan skarp gräns i föjande: A 3 -B-C grågrön morän, genomdragen av fina rötter, genomgrävd ti I 8o cm:s djup. Profien iknar mycket en gråbå sumpjordmån, den skijer sig dock från en sådan genom färgen hos A 3 -B-C agret, som ej är kart gråbått. Detta torde i sig i:nnefatta en B-horisont, vars kooider försvunnit. A 2 -horisontens karaktär av vittringsskikt bevisas av -anaysen; se. nedan. Endast A 2 har ana-

179 336 OLOF TAMM yserats (An ). Dess hat av finmateria är 94 %. De utförda bestämningarna äro angivna nedan samt i tab. 29. Kooider: P205, PH, vittringsindex: Humus ,2o % P20s-ös. (se tab. n)... Si o,!jii > PH eektr... A ,7I p 8 koor... Fe o,o6 Vittringsindex '-- S:a 8,o3% 0,002% 4 4 4,5 52. Tab. 29. Profi g, A2. L Anaytiska data. Anaytische Daten. II. Minerakomponentens sammansättning. Jfr tab. 12. Die Zusammensetzung der Minerakomponente. Vg. Tab; 12. III. Urakade mängder av oika ämnen i procent av den ovittrade minerajorden. Ausgeaugte Stoffmengen in Prozenten der unverwitterten Mineraerde. IV. Vittringsgrader. Verwitterungsgrade, V. Sammansättningen av standardmoränens ( = underagets) minerakomponent (se sid. 182.) Die Zusammensetzung der Minerakomponente der Standardmoräne. I 177. II III IV v H.o... 1,87% Humus... 7,zo SiOz... 70,78 78,6r % ,s' 75.09% TiO.... 0,38 0,42 o,o7 I6,o 0,43 A II,sr I2,oo 3,12 23,2 13,42 Fez03 I,o6 I,n I,33 58,4 2,28 M go 0,21 0,23 0,70 77,8 0,90 CaO... I,so,67 0, ,19 NazO... 2,56 2,84 0,42 14,7 2,86 K.o... 2,8o 3,12 0,14 s,o 2_,81 Summa 99,87 IOO,oo 14, Kvarts...! 46,29%/ 39.77% Anaytiker: O. Tamm. 7 Siikatisk kisesyra. Oorg. kooider av A. Biberg. Profi xo. Humuspodso med svag anrikning och tunt humustäcke. Försöksfätet i Kubäcksiden. Profiens äge, se fig. 36 E. Jordart: norma morän. Vegetation: granskog av Vaccz'm'um-typ med spridda Sphagnum-fäckar och dessutom andra fuktväxter såsom Rubus chammmorus och Carex gobuaris. Ar o-i 4 cm, ös, ucker, ganska starkt förmutnad torv (råhumusartad). A cm grå, humusrik ej skarpt avgränsad bekjord. B humöst, svartbrunt ager, dock ej med mycket utprägad kooidanrikning, säkert fritt från järnkooider.

180 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 337 G Bågrå morän med en vä utbidad, roststrimmig geyhorisont, som börjar omedebart under B. Profiens djup: 7 o cm. Endast A 2 (finmateria 83 %) har anayserats. Kooider: Humus ,so % SiOz o,o3 > Az ,25 > Fez03... :_;",;_",;_'.:_:"_o_:_,"9: ''- S:a 2,87% PzOs, ph, vittringsindex: Pz05-ös..... PH eektr...,..... PH koor.... Vittringsindex.... o,ooo% 4,7 5,o 53. Ta. 30. Profi ro, Az. (S. tab. 29.) I II III IV HzO.... 0,95% Humus.... 2,so SiOz... 76,45 TiOz... 0,41 I I,6o ~!:g~ ::::::::..::::::::::::::.::::: I,o8 MgO... o,m CaO... I,79 NazO... 2,38 KzO ,02 Summa Ioo,z8 79,r6 % 0,42 II,84 I,o3 o,w I,85 2,47, J,I3 IOO,oo Kvarts... / 47,os% * Anaytiker: O. Tamm. Oorg. kooider av A. Bi berg. S,zs o,o8 3,42 I,41 o,sz 0,63 0,77 o,o8 I5,46 23,6 I8,6 25,s 6I,9 9I,o 28,8 z6,9 2,9 Profi II. Humusporso med svag anrikning och tunn torv. Försöksfätet i Kubäcksiden. Profiens äge, se kartan fig. 36 F. Jordart: norma morän. Vegetation: gransumpskog av hjortronrik typ. A 1 o-23 cm torv, högförmutnad men ganska genomsäppig (råhumusartad). A cm. Humöst, smutsgrått skikt utan skarp gräns mot föjande ager. B Smutsigt gråbrunt, något mörkstrimmigt skikt. Övergår utan skarp gräns i föjande ager. G geyhorisont med rostfärgade strimmor i morän. Profiens djup: 70 cm. Endast A 2 ( finmateria 8 7.% ) har anayserats: Kooider: Humus... 5,9r % SiOz... o,os Az ,35 > Fez _ o,rs > S:a 6,46% PzOs, PH vittringsindex: Pz03 ös! PH eektr.... p'! k~... _..... Vrttrmgsmdex.... o,ooo% 4.7 4,7 54

181 338 OLOF TAMM Tab. 31. Profi II, A2. (S. tab. 29.) I II III IV 180 H Humus...,.... Si02..,.... Ti02.,..... A Fe MgO..... CaO..... Na K.O.... P o,89% 5,91 73,84 0,43!0,99 I,os 0,30 I,57 2,27 2,95 o,oo 79,46% 0,46 I I,46 0,97 0,32 I,7o 2,45 3,r8 o,oo 9,rs 26,3 o,os II,6 3,93 29,3 I,48 65,o 0,63 70,o 0,78 35,6 o,83 29,o 0,17 6,o o,oz IOO Summa 100,20 IOO,oo I7,o4 Kvarts... 1 * Anaytiker: O. Tamm. Oorg. kooider av A. Bi berg. 47,93% Profi 12. Humuspodso med svag anrikning.. oci mäktig torv. Kubäcksiden. Profien är beägen ungefär soo m öster om försöksfätet i. Kubäcksiden inom Degerö stormyrs randgebit. Jordart: norma morän. Vegetation: tabevuxen jungmosse. A 1 0-8o cm torv. Härav överst c:a 40 cm reativt föga mutnad, ganska gehomsäppig torv, därunder dytorv. I botten av detta ager ett stenskikt (jfr sid. 2 76). A 2 8o-go cm smutsgrått, starkt humöst ager utan skarp gräns nedåt. Tab. 32. Profi 12, A2. (S. tab. 29.) I JSS * II III IV H ,20% Humus ,32 Si02...: ,oo 77,8o% 5.35 r3,s Ti ,47 o,sz -0,a4 -O A I 1,94 12,42 2,28 17,o Fe I,r6 I,zr I,zo 52,6 MgO.... 0,37 Q,4I o,s3 56,7 CaO..... I,69 I,88 o,sr 23,3 Na ,42 2,69 0,45 15,7 K,O.... 2,76 3,07 o,o6 2,r Summa!00,33 IOO,oo!0,34 Kvarts...! 44,36% * Anaytiker: O. Tamm. Oorg. kooider av A. Biberg.

182 - STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 339 B cm. Ej. stark kooidanrikning. Mörk, brun färg, med strimmor av mörkare färg och med en viss kumpstruktur. ytterst oskarp gräns nedåt. C grå morän utan geyhorisont. Profiens djup: I 85 cm. Endast A 2 (finmateria 79 %) har anayserats: här och var Lagret har Kooider: P Os, PH vittringsindex: Humus ,32 % P"05-ös....:... Si02... o,os PH eektr...:... AI ,78 PH koor... Fe o,d;, Vittringsindex...,... S:a 8,22% Profi 13. Gråbå sumpjordmån med mäktig torv. Försöksfätet Kubäcksiden. Profiens äge, se kartan fig. 36 G. Jordart: norma morän. Vegetation: gransumpskog av hjortronrik typ. Tab. 33. Profi 13. Anaytiska data. (Jfr tab. I I.) Anaytische Daten. (Vg, Tab. II.) H.o.... Humus..... Si o TiO..... AJ.o... Fe MgO..... CaO..... Na.o... K.o.... P Summa 1 C r Finm. 84% 56 2,04% 6,s2 68,40 0,49 I2,86 2,o2 0,98 2,36 2,77 2,36 o,os Ioo,8s * c. Finm. 85% 57 I,r7% 0,38 73,89 0,43 I3,6o 2,38 0,97 2,o8 2,82 2,72 o,o2 100,46 * kooider: Humus..... Si o AI Fe ,52% o,o6 0,52 o,r2 Summa 7,22 N... O,I7I% (2,62 %)/ P.Os-ös o,or4 % PH eektr...! 4,8 PH koor ,9 * Anaytiker: O. Tamm. 23. Medde. fr&n Statens Skogs.Jörsöksanstat. Häft ,38% o,u 0,20 O,I3 0,82 s,o 4,8

183 340 OLOF TAMM Tah. 34. Profi 13. Minerakomponenten. Ufr tab. 12.) Die Minerakoniponente. (Vg. Tab. 12.) CI C z SiOz ,62% 74.90% TiOz ,54 0,44 Az ,46 13,62 Fez03...:.... 2,o8 2,29 1,07 0,98 ~:g :::::::::::::::::::::::::::1 2,58 2,II NazO.... 3,02 2,87 KzO ,s8 2,76 PzOs.... o,os o,oz Summa IOO,oo IOO,oo Kvarts...,... [ 39, Tab. 35. Utösta mängder: a, Vittringsgrader: (3, Vittringsindex. (Jfr tab. 13.) Ausgeaugte Mengen: a, Verwitterungsgrade: (3, Verwitterungsindex. (Vg. Tab. 13.) a CI (Index: - 6) Si. SiOz.... TiOz..... Az Fez MgO.... CaO..... ~:0~.. :::::::::::::::::::::1 0,55 - o,rz 0,22 0,22 - o,o8-0,46-0,13 0,19,6-27,9,6 9,6.8,9-2I,o 4,5 6,8 A o-s 7 cm torv. Överst 20 cm reativt genomsäppig torv, härunder tät, stark förmutnad dytorv. I gränsagret mean torven och minerajorden ett stenskikt. C cm. Morän som är något humusimpregnerad och därför av brungrå färg. Humusimpregnationen avtager hastigt nedåt. C 2 bågrå morän. Profiens djup: 95 cm. Profi 14. Gråbå sumpjordmån med tunn torv. Försöksfätet Kubäcksiden. Profiens äge, se kartan fig. 36 H. Jordart: norma morän. Vegetation: gransumpskog av hjortronrik typ. A o-30 vä mutnad torv, som i bottenagret utgöres av dytorv. C cm mörkgrå, humusimpregnerad morän. Humusimpregnationen avtager snabbt nedåt.

184 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 341 C bågrå morän med enstaka roststrimmor. G bågrå morän med roststrimmor. Profiens djup: 7 o cm. Tab. 36. Profi 14. Anaytiska data. Gfr tab. 23.) Anaytische Daten. (Vg. Tab. 23.) Kooider: Hur;nus..... SiO..... A!, Feo03... ~~-~~~-~ PoOs-ös.... J PH e~ktr... ~ ph koor..... Anaytiker: A. Biberg. C r Finm. 82% 29 7,86% 0,04 I,o2 o,r5 0,002% * c. Finm, 92% so 0,30% 0,04 0,68 o,r6 I,rB o,oio%.. G Finm. 86% 31 * 0,55% 0,13 0,4J I,36 2,47 0,030% s. 5.5 Profi 15. Gråbå sumpjordmån med tunii torv och utprägad geyhorisont. Försöksfätet i Kubäcksiden. Profiens äge, se kartan fig. 36 I. Jordart: norma morän. Vegetation: meantyp mean gransumpskog och rismosse. A o-18 cm ganska starkt förmutnad, ös torv. Tarika stenar i övergången mean torven och minerajorden. C cm smutsgrått, humöst ager, i vars nedre de roststrimmor börja uppträda. Oskarp gräns mot föjande ager. j Tab. 37. Profi 15. Anaytiska data. (Jfr tab. 23.) Anaytische Daten. (Vg. Tab. 23.) C r Gr G. Finm. 47% Finm. 89% Finm. 92 % 68 " 59 " 60 " Kooider: Humus... I5,35 % r,56% 0,31% SiO... o,o2 0,35 o,n A o,6o 0,38 0,48 Fe ,66 7,ro I, Summa r6, ,12" P o Os-ös!.... / o,oo8% 0,030% 0,030% PH eektr., ,8 4,9 PH koor... 4,3 4,8 5.4 * Anaytiker: O. Tamm. c. Finm. 82 % 61 " 0,33 0,36 o,8 0, ,04 o,o6 % 4,9 5,3

185 342 OLOF TAMM Gr cm starkt rostrött ager. Utprägad geybidning. G cm grå, starkt roststrimmig morän. Mindre utprägad geybidning. C gråbå morän med enstaka rosts~immor. Vid 100 cm vidtager gnejshäen. Profi 16. Gråbå sumpjordmån med extremt utbidad gey. Försöksfätet i Kubäcksiden. Profiens äge, se kartan fig. 36 K. Jordart: norma morän, som dock ej är mer än c:a 6o cm niäktig ovan häen. Vegetation: gransumpskog av hjortronrik typ. A o-20 cm björnmoss-vitmosstorv, som nedti är starkt impregnerad med imanit och därav devis rostfärgad. Gr cm grusigt järnockraager. Ockran bidar hårda, ivigt röda kumpar, som ofta visa sig vara förhårdnade roströr, som en gång bidats omkring rötter. Dessutom finnes ös, jordig ockra. G 2 grå morän, starkt genomdragen av roströda strimmor. Vid 8o cm:s djup gnejshäen. Profien är beägen i det detajundersökta, oregebundna ia området av gråbå. sumpjordmån i försöksfätets östra gräns. Den befinner sig adees inti gränsen mot humuspodso. Den starka geybidningen förekommer okat, en stor de av området med gråbå sumpjordmån saknar geybidning. Dennas existens är utan tvive betingad av det här förekommande ytterst starkt järnhatiga vattnet (se sid. 266) som uppstått genom anrikning i den facka terrängen. T ab, 38. Profi 16. Anaytiska data. (Jfr: tab. 23.) A11aytische Daten. (Vg. Tab, 23) Kooider: Humus... Gr Finm. 99% 62 " rr,ss% Sio ,39 AI Fe ~~~~~.. ~ N... ~ o,rs7% (r,33 %) 'o05-iös o,o3o % PH eektr ,9 PH koor ,7 * Anaytiker: O. Tamm. G. Finm. 83% 68...!2,82 % I,34 s,so 27, Profi 17. Gråbå sumpjordmån med mäktig torv. Försöksfätet i Kubäcksiden. Profiens äge, se kartan fig. 36 L. Jordart: norma morän. Vegetation: gransumpskog av hjortronrik typ på övergång ti trädbevuxen kotstarrismosse.

186 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 343 A o-97 cm torv, varav de c:a 75 undre centimeterna bestå av tät, kompakt dytorv. I gränsagret mot minerajorden finnes ett ager med stenar, inbakade i torvmassan. C 1 97-I o 7 cm brungrått, något humöst ager. Humushaten avtager hastigt mot djupet inom skiktet och färgen övergår i och med detta i bågrått. Ingen skarp gräns mot föjande ager. C 2 I o 7 - I 40 cm bågrå morän. G roststrimmig horisont. Profiens djup: I 6o cm. Endast C 1 ( finmateria 7 I ;Ya) har anayserats: Kooider: PzOs ph, vittringsindex: Humus ,22 % Pz05-Iös SiOz...: o,z3 PH eektr... A, ,78» p': k.oor:... :.... Fez o,4r» Vrttrmgsmdex I,7.:..:... S:a 3,64% Tab 39 Profi J7, Cr. (Se tab. :Z9 ) I 172 * JI III IV HzO... 2,65 % Humus... 2,22 SiOz... 70,rr % I,so 4,3 TiOz 0,47 o,so - o,o6 - I3,9 Az03... I3,73 IJ,82-0,14 - I,o Fez03 2,48 2,21 o,ro 4.4 M go... 0,98 I,o6 -- o,rs -- I6,7 CaO... 2,14 2,26 - o,o4 I,8 NazO 2,75 2,93-0,03 I,o KzO... 2, ,13 4,6 Summa IOO,o7 IOO,oo I,31 Kvarts... [ 40,44 % ' * Anaytiker: o. Tamm. Oorg. kooider av A. Bi berg. Profit 18. Gråbå sumpjordmån med mäktig torv. Försöksfätet i K u bäcksiden. Profiens äge, se kartan fig. 36M. Jordart: norma morän. gransumpskog av hjortronrik typ. Vegetation: A o-8o cm torv, varav de 6o undre centimeterna bestå av tät, kompakt dytorv. I torvens gränsager mot minerajorden finnas tarika stenar inbakade. C 1 8o-9o brungrå, något humushatig morän. Humushaten avtager hastigt nedåt, varvid färgen bir mera bågrå. Ingen skarp gräns mot föjande ager. c2 90-I02 cm gråbå morän. G gråbå morän med tarika rostfärgade strimmor. 'Profiens djup: I I o cm. Endast C 1 ( finmateriaet 7I ;Ya) har anayserats:

187 344 OLOF TAMM Kooider: P z Os PH> vittringsindex: Humus ,22 % PzOs-ös.... o,o36% SiOz... : ,23» PH eektr... 4,8 Az ,78 PH koor.... 5,2 Fez ,41» '-'----- Vittringsindex... - I,5 S:a 3,64% Tab. 40. Profi 18, Cr. (Se tab. 29.) I 173 HzO... I,87% - - Humus z,sr SiOz... 70,84 74,84% -0,93-2,6 TiOz... 0,48 o,so - o,o8 - I8,6 Az03 I3,10 I3,49 - o,z6 - I,9 Fez03 2,35 2,23 + o,oz + I,o M go... 0,89 0,94 -o,o6-6,4 CaO ,07 2,19-0,04 - I,8 NazO... 2,8o 2,97-0,!6-5>4 K.o... 2,68 2,84 -o,o8-2,8 I III Summa 99,59 IOO,oo - I,59 Kvarts ,12 % - - * Anaytiker: O. Tamm. Oorg. kooider av A. Bi berg. IV Profi 19. Gråbå sumpjordmån med mäktig torv. Försöksfätet i Kubäcksiden. Profiens äge, se kartan fig. 36 N. Jordart: norma morän. Vegetation: trädbevuxen kotstarr-rismosse. A o-ioo cm torv, varav de nedersta 8o centimeterna äro tät, kompakt dytorv. Något, men ej mycket sten finnes i torvens gränsager mot minerajorden. Tab. 4. Profi rg, Cr. (Se tab. 29.) I II III IV 176 * HzO... I,ss% Humus.... I,82 SiOz ,49 74,15% - 2,6r - 7,4 TiOz... o,so 0,53-0,13-30,2 A]z I3,36 13,64-0,94 7,o Fez ,rz 2,75-0,62 27,r MgO.... o,gr 0,96 - o,n I0,9 CaO... I,94 z,os 0,03 - I,4 NazO... 2,73 2,88-0,17-5,9 KzO... 2,88 3,04-0,39 - I3,9 Summa 99,63 IOO,oo.s,oo Kvarts ,67 % * Anaytiker: O. Tamm. Oorg. kooider av A. Bi berg.

188 STUDIER ÖVER JORDMÅNsTYPER 345 C 1 1oo-1o3 cm brungrå, något hurnös morän. Ingen skarp gräns mot föjande ager. c2 103-ISS cm gråbå morän. Profiens djup: c:a ISS cm. Här börjar en geyhorisont. Endast C 1 ( finmateria 7 o %) har anayserats: Kooider: Humus I,82 % Si o,r6 > A ,42» Fez o,sr» S:a 2,,9r% PzOs PH, vittringsindex: PzOs-ös... o,o38 % PH eektr... 4,r PH koor... 4,z Vittringsindex... - I3' Profi 20. Gråbå sumpjordmån med reativt tunn torv. Försöksfätet i Kubäcksiden. Profiens äge, se kartan fig. 36 O. Jordart: norma morän. Vegetation: gransumpskog av hjortronrik typ. A o-33 cm torv. Den består i sin undre de av tät, kompakt dytorv. C cm brungrått ager, något humöst. Humushaten avtager hastigt nedåt. Ingen skarp gräns mot föjande ager. c cm gråbå morän. G 6 o -7 S vackert roststrimmig morän. Profiens djup: 7 s cm. Endast C 1 ( finmateria 7 o %) har anayserats: Kooider: P z Os PH, vittringsindex: Humus...:... 3,36% PzOs-ös.... SiOz o,o4, PH eektr... Az o,so > p': k?or:... Fez ,19 >> Vrttnngsmdex... : S:a 4,09% Tab. 42. Profi 20, Cr. (Se tab. 29.) o,oro% 5,r 5,4 I5,3 I 178 * HzO... I,3I% - II III IV - - Humus... 3, SiOz... :... 72,21 76,31 % 3,o8-8,7 TiOz... 0,47 0,49 - o,o3-7,o Az03... I2,S4 I2,7I I,41 IO,S Fez03 I,89 I,8o o,s8 25,4 M go... 0,69 o,n o,zr 23,4 CaO ,17 2,29 o,o3 I,4 NazO... 2,61 2,76 o,zs 8,8 KzO... 2,75 2,90 o,o7 2, Summa roo,oo IOO,oo 5,6o Kvarts 'z,II% - - * Anaytiker: O. Tamm. Oorg. kooider av A. Bi berg. r Det negativa värdet är orsakat \\Y den abnormt åga kvartshaten. Detta påverkar äveq III QCh IV i tab. 4I.

189 346 OLOF TAMM Profi 21. Gråbå sumpjordmån med torvartad råhumus. Försöksfätet i Kubäcksiden. Profiens äge, se kartan fig. 36 P. Den igger i den het ia fäcken av gråbå sumpjordmån omedebart utanför fätets östra gräns (se även fig. 4). J ordart: norma morän, av ringa mäktighet ovan häen. Vegetation: mossrik granskog av Dryoptens-typ med vitmossor, som utgör en het iten fäck i en granskog av Vaccz"nzitm-typ med spridda vitmossfäckar. A o-i2 cm torvartad råhumus. På gränsen mean humustäcket och minerajorden tarika stenar. Cr I 2...:...I 7 cm brungrått, något humöst ager -jusnar nedåt och övergår utan skarp gräns i föjande ager. C 2 I7-3S cm gråbå morän, vid 3S cm gnejshäl I Endast Cr har anayserats, men av detta skikt uttogos tvenne anaysprov och 2, vikas hat av finmateria var resp. 8 s och 7 o %. Proven uttogos av agret o-s cm under humustäcket: Kooider: Humus... SiO... AI I 4,65% o,r7» 0,63» %' o,rs» o,57 Fe.o3... :..;.;.;..;. _...:..::: 0,39» 0,37...:..::: S:a s,s4% 6,S9 %' P.Os, PH vittringsindex: P.05-ös..... PH eektr.... PH koor.... Vittringsindex.... Tab. 43. Profi u, Cz. (Se tab. 29.) r hh 2 o,oso% 4,6 4.7 I I,o -I II III IV II III 185 * H.o... 2,"9% Humus... 4, S.n% - - Sio... 6g, % -1, o,s % -2,75 - TiO.... 0,53 o,57 -o,r5-34,9 0,48 o,5r -0,"9 AI ,64 13,07 0,07 0,5 I2,6r 12,90 o,r5 Fe.03 2,r6 1,93 0,26 II,4 2,o6 I,sr 0,3S MnO o 0,07 o,os - - 0,07 o,os - M go... o, I4 15,5 0,72 o,n 0,"9 CaO... I,sr 1,97 0 1r9 8,7 I,76 1,88 o,26 IV 4,6 13, ,S 2I,o o,n 16,7 - IO,o II,9 N a. O 2,74 2,98 -o,rs 6,3 3,o6 3,28 -o,5r -18,2 K.O... 2,73 2,97-0, ,S7 3,o7-0,35-12, S:a 99,83 IOO,oo - I,S3 100,25 IOO,oo -2,82 Kvarts ,o8 - - I - 38, *Anaytiker: O. Tamm. Oorg. kooider av A. Biberg. Profi 22. Gråbå sumpjordmån med mäktig torv. Kubäcksiden. Profien är beägen ungefär I,s km SO om försöksfätet, nedanför marina gränsen. J ordart: sand som är av vatten omagrat moränmaterial Vegetation: tabevuxen kotstarr-rismosse, ~ Ink!. H~O,

190 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 347 A o-8o cm. Den består väsentigen av tät, kompakt dytorv. C, 8o-88 cm brungrått, något humöst skikt, jusnar snabbt nedåt och övergår utan skarp gräns i föjande skikt. c2 gråbå, fin sand. Profiens djup I s s cm. Geyhorisont saknas fukomigt. Med en viss tvekan har denna sand ikstäts med Kubäcksidens standardmorän i och för beräkning av vittringen. I mitt arbete av I 9 2 o har emeertid visats, att i övre Norrand den kemisk-mineraogiska sammansättningen hos moräner och sandsag i samma trakt är så gott som identisk. Härti kommer att anaysen (tab. 44) mycket nära stämmer med standardmoränens sammansättning (se tab. 29). Av dessa skä har jag behandat denna sandprofi på samma sätt som moränprofierna i samma område. Endast C, har anayserats: Kooider: Humus... 3,89 %r SiOz...,...,... O,II )) Az03..., ,57 > Fez ,15 > S:a 4,72% PzOs ph, vittringsindex: Pz05-Iös..... PH eektr.... PH koor.... Vittringsindex.... 0,034% 4,4 5,5 I3 Tab. 44- Profi 22, Cr. (Se tab. 29.) I 188 HzO 3,89% * II III Humus J SiOz... 72,39 75,93% 0,71 2,o TiOz 0,38 0,40 0,04 9,3 Az I3,o5 I3 1II 0,57 4,2 Fez03... I,91) 1,90 0,42 I8,4 MnO 0~02 o,oz - - M go... 0,90 0,95-0,03-3,3 CaO... I,84 I 193 0,30 I3,7 NazO... 2,88 3,02 ---: o,ro -3,5 KzO... 2,61 2,74 0,13 4, Summa 99,92 IOO,oo 2,04 Kvarts , * Anaytiker: A. Biberg, IV Profi 23. Gränsen mean humuspodso och gråbå sumpjordmån, bägge med torv över 30 cm. Försöksfätet i Kubäcksiden. Profiens äge, se fig. 3 6 Q. Jordart: norma morän. Vegetation: gransumpskog av hjortronrik typ. I profigropen, som upptogs på ett stäe, där torvens mäktighet är i starkt titagande, kunde man urskija gränsen i horisontaed mean gråbå sumpjordmån och humuspodso med svag anrikning. Profi-

191 348 OLOF TAMM gropens storek var ungefär 2 x 2 m. I dess ena ände förefanns såunda tydig gråbå sumpjordmån, i dess andra tydig humuspodso. Bägge detajundersöktes och anayserades. Humuspodsoen betecknas här nedan med I, den gråbå sumpjordmånen med 2. r. Humuspodso. Ar o-3 S cm torv, starkt förmutnad, men ej adees tät. A 2 3 s -4S cm hum öst, smutsgrått ager. Ingen skarp gräns mot föjande ager. B 4S-6o cm smutsigt, brunt skikt, skijer sig ej mycket från A 2 G bågrå, roststrimmig morän. Profiens djup: I o o cm. 2. Gråbå sumpjordmån. A o-s o cm torv, starkt förmutnad. Cr so-62 cm, smutsgrått, något humushatigt age~, jusnar nedåt och övergår utan skarp gräns i föjande skikt. G gråbå morän med tarika roststrimmor. Profiens djup: I o o cm. Av agren: I A 2 och 2 Cr insamades anaysprov på så sätt att skiktet o-s cm under torven i vardera profien uttogs. De båda proven insamades på identiskt samma sätt, vardera är genomsnitt av fera vertikapeare genom det angivna skiktet. I provet I A 2 var haten finmateria 84 %, i 2 Cr 82 %. Kooider: P20s, PH vittringsindex: I A2 2G I~ Humus ,76% 3,33% P20s-ös.... o,ooz% Si o,o4 >> o,rr» PH eektr S,o A203. o o o o o o o. o o o o o o o o. o o o 0,3I )) o,sr» PH koor ,s Fe o,o7 >> o,r6» Vittringsindex ,9 S:a 4,r8 % 4,rr % 2 er o,or4% S,r 5.4 I6,4 Tab. 45. Profi 23 (Se tab. 29.) I A2 2 Cr 1~4 ~ II III IV II III * H20... r,n% I,44% - - Humus... 3, Si ,64% S,87 I6,6 I 72,r6 76,40% 2,68 Ti ,43 0,45 o,o3 7,o 0,49 o,sz ~-o,o6 A ,18 I2,S4 2,24 I6,7 12,40 12,60 I,47 Fez03... I,37 I,37 I,o6 46,s I,94 I,89 0,49 M go... 0,37 0,39 o,ss 6I,z 0,78 0,83 o,n CaO... I,7o I,79 0,59 26,9 I,90 2,or o,zs NazO... 2,71 2,86 0,3! 10,8 2,65 2,8r o,zo KzO... 2,8o 2,96 0,17 6,r 2,77 2,94 o,oz S:a IOO,oo IO,Sz 99,86 IOO,oo S,r9 Kvarts ,58 %1 * Anaytiker: O. Tamm. Oorg. kooic!er ~v A. Biberg. IV - - 7,6 - I3,9 I0,9 2I,s 12,2 I 128 7,o 0,7

192 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 349 Profi 24. Gråbå sumpjordmån med tunn torv. Kubäcksiden. Profien är beägen i den ia cirka 300 m från försöksfätet. obetydig mäktighet ovan häen. försumpningen å Stormyrtjäen, se fig. 35 A Jordart:' norma, morik: morän, av reativt Vegetation: gransumpskog (hygge). A o-i3 cm torv, starkt förmutnad. På gränsen mean torven och minerajorden tarika stenar. C 1 I 3-27 cm gråbå morän, närmast torven obetydigt humusimpregnerad.. C 2 (G) cm gråbå, något roststrimmig morän. Vid 77 cm gnejshäen. Endast C 1 har anayserats. Tvenne anaysprov uttogos av agret o-5 cm under torven och benämnas i det föjande I och 2. Finmateriaet i dem utgjorde resp. 57 och 66 Y.. Profien är ti utseendet.en gråbå sumpjordmån, men anayserna visa, att den har podsoerats (jfr sid. 23 I). Kooider: P.Os, PH vittringsindex: 2 Humus... 2,45 % 3,31 %' P.Os ös... SiO... o,o6 > O,<YJ» PH eektr... A.o3... o,3r o,36 PH koor.... Fe ,16» 0,14 > Vittringsindex... 0,002% 4, I 184 * -Tab. 46. Profi 24, c,. (Se tab. 29.) II ~hh H.o... 0,77% - - Humus.. 2, Si ,8s 78,88% ,1 7S,8o 78,9s% 7,68 TiO.... 0,43 0,45 0,04 9 0,40 0,42 o,o7 A I I,41 u,ss 3,46 25,8 II,73 I I,85 3,31 Fe I,34,23 1,20 52,6 I,19 I,xo I,34.MnO.... o,os o,os - - 0,03 o,o3 - M go... 0,51 o,s3 0,42 47,6 0,23 0,24 o,68 II 3,31% - - CaO... r,58 I,64. 0,78 35,6 r,s7 1,64 0,79 2 III IV - - 2I,8 I6,3 23,5 58,8-75,s 36,1 Na.o... 2,74 2,s ,3 2,72 2,84 0,43 I5,o K.o... 2,71 2,82 0,38 13,5 2,81 2,93 0,31 I I,o S:a 99,84 IOO,oo 13, IOO,oo 14,61 Kvarts ,17% * Anaytiker: O. Tamm. Oorg. kooider av A. Biberg. Profi 25. Gråbå sumpjordmån med re~tivt tunn torv. Kubäcksiden. Profien är beägen NW om skap. J ordart: norma morän. aris och Equt'setum sivatt'cum. 1 Inkusive H 20, försöksfätet i detsammas omedebara grann Vegetation: gransumpskog med Carex gobu-

193 350 OLOF TAMM A o-35 cm starkt förmutnad torv. I gränsskiktet mot minerajorden finnas en mängd stenar. C cm smutsgrå, humushatig morän. Humushaten avtager nedåt; Ingen skarp gräns ti föjande skikt. G gråbå morän, genomdragen med roststrimmor. Profiens djup: 100 cm. Endast C 1 har anayserats: Kooider: Humus... 5,77% SiO... o,r9 AI.o I,33 Fe o,29 S:a 7,ss %' P.Os, ph, vittringsindex: P.o5.Jösi..... PH eektr.... p~ k.oor:..... V1ttrmgsmdex I6% s,o 4,9 29,4 Tab. 47. Profi 25, Cx. (Se tab. 29.) I 189 * H.o j Humus % SiO... 7 I,sr 77,68% 6,70 19,o Tio.... 0,53 o,s7-0,07!6 AI I2,68 I2,30 2,6o 19,4 Fe I,7r I,s4 0,92 40,3 M go... o,s9 0,64 0,34 37,8 CaO... I,96 2,13 0,32 I4,6 Na.o 2,57 2, I 14,4 26,3 K.o.. II III 2 1I7 2,35 0, Summa IOO,oo II,g6 Kvarts ,20% - - * Anaytiker: A. Biberg. IV Kaorimetriska ph-bestämningar utförda fät, juni K = Kuibäcksiden. R = Rokiden Granskog av Vaccz'm'um- typ på morän, K. A, o-7 cm A. 7-20» B 2o-6o C 6o- ' Inkusive H.O. I. Järnpodso Ljung- och avrik taskog å morän. K. A, o-io cm (H-skiktet)... 3,8 A. I0-22 'b B c 45- Nära A..... Djupare ned..... Vid 55 cm:s djup s.s 5.7 6,2

194 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 351 Ax 28. Granskog av Vaccinium-typ på morän. R. o-6 cm Az >> Bx20-32> Bz > c 35- F-skiktet ,9 H- >> 3,8 Övre deen ,r Undre deen... 4,2 Rostbrun ortsten ,5 Lös rostjord ,9 Vid 50 cm ,3 2 9 Granskog av Vaccinium-typ på sand. K. Ax o-ro cm (H-skiktet)... Az I0-21» B x " Lös rostjord. Nära a... 40cm:sdjup B z 66-So» Ortsten C So- Vid 95 cm:s djup Taskog med jung, avar och vitmasstuvor på morän. K. Ax o-ro cm Az > B 21-24» B 24-40» c 40- Råhumus, H-skiktet bekjord ,o Hum öst, mörkt skikt... 4,3 Rostfärgat ager ,6.. o o... o II. Järnhumuspodso. 3 I. Granskog av Vaccznzum-typ med spridda vitmosstuvar på morän. R. Samma profi som nr 4 (se sid. 330}. Ax F-skiktet ,9. H- >... 3,8 Az Bekjord ,9 Bx Humöst, mörkt skikt ,2 Bz Rostfärgat skikt... 4,9 Cx... 5,3 G... 5,6 Cz... : ,6 III. Humuspodso med ortsten Granskog av Dryoptetis-typ med vitmassfäckar på morän. K. Ax 0-9 cm Az 9-29 > Bx 29-40» B z !6 5» F-skiktet H- Nära Ax..... B.... Mörkt, ej förhårdnat ager Mörk humusortsten... IV. Humuspodso med stark anrikning Gransumpskog på morän. K. Ax 0-25 cm Torv, undre deen... 3,9 Az )) Övre deen... 4,r Undre deen... 4,I B Nära A2 4,2 so cm:s djup... 4,3 c 65- Vid 70 cm:s djup... 4,7 V. Humuspodso med svag anrikning och tunn torv. 34 Granskog av Dryoptens-typ med vitmassfäckar på morän. K. Ax o-12 cm Fuktig råhumus. H-skiktet F- >> Az 12-32» Nära Ax....» B... B > Strimmig, föga utprägad. Nära Az.... Mörka strimmor.... G 60-» Grå morän med roststrim- 4,o 4,o 4,I 4,3 4,3 4,6 mor. Gråa partier... 5,4 Roststrimmor ,4 VI. Humuspodso med svag anrikning och torv över go cm. 35. Båbärsrik gransumpskog på morän. K. Ax 0-45 cm Torv. Vid 25 cm:s djup 3,9» )) 45» 4,I Az Humöst, smutsgrått ager 4,9 )) B 55-70» Smutsigt, gråbrunt» 5,5 G 70-- )) Gråbå morän med roststrimmor. Vid 75 cm 5.7

195 352 OLOF TAMM 36. Gransumpskog å något svaad morän. R. Fäck med maxima hat av tvåvärdigt järn i grundvattnet (:fig. 38). Ar 0-' 50 cm Torv, starkt formutnad, i botten dytorv med stenager i n ti mi ner a j orden. Vid c:a 45 cm... 5,5 A. 5o-6o» Starkt humöst ager... 6,a B 60-75» Huomö~t, gr~.brunt skikt. C 75-» Graba moran , Gransumpskog å något svaad morän, R, nära inti nr 3 6. Ar o-80 cm Torv, i botten dytorv med stenager. 40 cm: s djup 5,a 75 > 6,o A » Humöst smutsgrått skikt 6,a B » Gråbrunt ager ,a C. Gråbå morän, i ytan svaad ;3 VII. Gråbå sumpjordmån. 37 Hjortronrik gransumpskog på 38. Hjortronrik gransumpskog på morän. K. morän. K. A 0-7ocm Cr G 75- Torv. Vid 35 cm:s djup 4,2 A o-8o cm Torv med stenar i botten- Humöst ager... 5.s agret. Vid 40cm:sdjup Gråbå morän med rost- Cx Hum öst, smutsgrått ager strimmor 6,2 c. 9o- Gråbå morän A 38. Örtrik gransumpskog. K cm c~ G so- Torv, Vid ytan..... Vid cms djup... Humöst, smutsgrått ager Gråbå morän med roststrimmor. Gråa partier Roststrimmor.... s.s 5.4 s.s s.s 5.7 3, ,3

196 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 353 Anförd itteratur. AALTONEN, V. T. I923. Zur Kenntnis der Ansfåung des Eisens im Boden. Acta forestaha Fennica 25. Hesingfors. -- I923. Versuche zur Kärung der Schutzwirkungen von wässerigen Humnsausziigen. Acta ForestaHa Fennica 25. Hesingfors. AARNIO, B. I9I5. Uber die Ansfåung des Eisenoxydes und der Tonerde in finnändischen Sand- und Grnsböden. Geoog. Kommissionen i Finand. Geotekn. Meddeanden I6. Hesingfors. -- I9I8. Om sjömamerna i några sjöar i Pnsia, Pyhäjärvi, Loppis, Somerniemi och Tammea socknar. Mit deutschem Referat: Die Seerzbidung in einigen sud-finnischen Binnenseen. Geo. Komm. i Finand. Geotekn. Meddeanden 20. Hesingfors. ALBERT, R. I9IO Beitrag zur Kenntnis der Ortsteinsbidung. Zeitschrift fiir Forst- und Jagdwesen 42, S I. Berin. ANDERssoN, G. I898. Studier över Finands torvmossar och fossia kvartärfora. Buetin de a Commision geoogique de Finande. 8. Hesingfors. ANDERSSON G. och BIRGER,- S. I9I2. Den norrändska forans geografiska fördening och invandringshistoria. Upp~aa och Stockhom. VAN BEMMELEN, J. M. I900 Uber das Vorkommen, die Zusammensetzung und die Bidung von Eisenanhäufungen in und unter Mooren. Zeitschrift f. anorganische Chemie 2, 22, S. 3I Hamburg u. Leipzig. BEsKow, G. I929. Tjäprobemets grundfrågor. Svenska vägföreningens tidskrift. I929, s. 3-I6. Stockhom. -- I930. Erdfiiessen und Strukturboden der Hochgebirge im Licht der Frosthebung. Geoogiska Föreningens Förhandingar 52, s Stockhom. BRENNER, W. Uber die Reaktion finnändischer Böden. Geo. Kommissionen i Finand Agrogeoogiska meddeanden I9. Hesingfors. CAJANDER, A. K. I9I3. Uber Wadtypen I. Acta forestaha fennica I, s. I-I75. Hesingfors. CAJANDER, A. K. och ILVESSALO, Y. 192I. Uber Wadtypen II. Acta forestaha fennica 20, sid. I-77. Hesingfors. EKsTRÖM, G. I929 Amänna termer och petrografisk jordartsindening. Beretning om Nordiske jordbrugsforskeres Kongress i Hesingfors I929. Köpenhamn. ENEROTH, O Om skogstyper och föryngringsförhåanden inom appmarken. Norrands skogsvårdsförbunds tidskrift I93I, s. 73-I8z. Stockhom. FROSTERUS B. I9I2 a. Jordmånernas. uppkomst och egenskaper. Geo. Kommissionen i Finand.. Geotekniska Meddeanden 10. Hesingfors I2 b. Zur Frage nach der Einteiung der Böden in Nordwesteuropas Moränengebiet. Geo. Kom. i Fin!. Geotekn. Medd. II. Hesingfors. -- I9I3 Zur Frage nach der Einteiung der Böden in Nordwesteuropas Moränengebiet III. Geo. Kom. i Finand. Geotekn. Medd. I2. Hesingfors. -- I9I4 a Zur Frage nach der Einteiung der Boden in Nordwesteuropas Moränengebiet IV. Geo. Kom. Fin!. Geotekn. Medd. I3. Hesingfors I4 b. Zur Frage nach der Einteiung der Böden in Nordwesteuropas Moränengebiet V. Geo. Kom. Fin!. Geotekn. Medd. V. Hesingfors. -- I 924. Die Kassifikation der Böden und Bodenarten Finands. Geo. Kom. i Fin!. Agrogeo. Medd. I8. Hesingfors. FROSTERUS, B. och TAMM, O. I929. Genetisk indening av de naturiga jordmånerna i Fennoskandia. Beretning om Nordiske jordbrugsforskeres Forenings Kongress i Hesing fors I929. Köpenhamn. GJERTNER, A. I898. Öber Vivianit und Eisenspat in meckenburgischen Mooren. Archiv des Vereins der Freunde der Naturgeschichte in Meckenburg. 51, S. 73-I30. Giistrow. GEDROIZ, K. K. I926. Chemische Bodenanayse. Berin Der adsorbierende Bodenkompex und die adsorbierten Bodenkationen as Grundage der geneisehen Bodenkassification. Kooidchem. Beihefte, Band XXIX, s. I49-26o. Dresden u. Leipzig. GLINKA, K. I9I2. Zur Frage nach der Enteiung der Böden in Nordwest-Europas Moränenge bi et. Geoogiska Kommissionen i Finand. Geotekniska Meddeanden I I, Hesingfors Die Typen der Bodenbidung, Berin.

197 354 OLOF TAMM GLÖMME, H Orienterende Jordbunnsundersökeser inden Östandets och Tröndeagens Skogstrakter. Engish Summary: Preiminary Soi Investigations in the Forest Tracts of East Norway and the Tröndeag Districts. Meddeser fra det Norske Skogsförsögsväsen III, Oso. GOLDSCHMIDT, V. M. & JoHNSSON, E Gimmermineraernes betydning som kaikide for panterne. Norges Geoogiske Undersökese. N:r Kristiania. HALDEN, B Exempe på markförbättrin{, framkaad av genomsipprande myrvatten. Skogen 1926, s Stockhom. HAMBERG, A Zur Kenntnis der Vorgånge im Erdboden beim Gefrieren und Auftauen sowie Bernerkungen iiber die erste Kristaisation des Eises in Wasser. Geo. Fören. Förhand!. 37, s Stockhom. HESSELMAN, H a, Berättese över den botaniska avdeningens verksamhet åren jämte försag ti program. Medd. fr. Statens skogsförsöksanstat 6, s Stockhom b, Om vattnets syrehat och dess inverkan på skogsmarkens försumpning och skogens växtighet. Deutsches Resiimee: Uber den Sauerstoffgehat des Bodenwassers und dessen Einwirkung auf die Versumpfung des Bodens und das Wachstum des Wades. Medd. fr. Statens skogsförsöksanstat 7, s Stockhom Om förekomst.av rutmark på Gotand. Geo. Föreningens Förhandingar. 37, s, , Stockhom a Studier över sapeterbidningen i naturiga jordmåner och dess betydese i växtekoogiskt avseende. Deutsches Resiimee: Studien iiber die Nitratbidung in naturichen Böden und ihre Bedeutung in pfanzenekoogischer Hinsicht. Medd, fr. Statens skogsförsöksanstat 13-14, s Stockhom b. Om våra skogsföryngringsåtgärders inverkan på sapeterbidningen i marken och dess betydese för barrskogens föryngring. With Engish Summary: On the Effect of our Regeneration Measures on the Formation of Satpetre in the Ground and its Importance in the Regeneration of Coniferous Forests. Medd. fr. Statens Skogsförsöksanstat 13-14, s Stockhom c. Studier över de norrändska tahedarnas föryngringsvikor. Deutsches Resiimee: Studien iiber die Verjiingungsbedingungen der norrändischen Kiefernheiden. Medd. fr. Statens skogsförsöksanstat 13-14, s Stockhom Studier över barrskogens humustäcke, dess egenskaper o,ch beroende av skogsvården. Deutsches Resiimee: Stndien iiber die Humusdeckedes Wadbodens, ihre Eigenschaften und deren Abhängigkeit vom Wadbau. Medd, fr. Statens skogsförsöksanstat 22, s Stockhom Versumpfung, Robhumus und Wadbau in Nordschweden. Forstwissenschaftiches Centrabatt 50, S Berin, HILLEBRAND, W. F The Anaysis of Siicate and Carbonate Rocks. U. S. Geo. Survey. Bu, 422. Washington. HoFMAN-BANG, O Studien iiber schwedische Fuss- und Quewässer. Buetin of the Geo. Institute of the University of Upsaa VI, p Uppsaa. HöGBOM, A. G, Norrand. Uppsaa. JENNY, H Kationen- und Anionenaustausch an Permutitgrenzfächen. Kooidchemische Beiheften 23, Dresden u. Leipzig. KARSTEN, H Untersuchungen iiber die Wärmeeitungsfåhigkeit einiger Bodenarten. Intern. Mittei. fiir Bodenkunde. I. S Berin. LUKKALA, O. J. 1920; Lisä ortsteinkysmyksen vaisemisksi. Deutsches Resiimee. Acta forestaha Fennica, r6. Hesingfors. LUNDBLAD, K. 1924, Ett bidrag ti kännedomen om brunjords- eer mujordstypens egenskaper och degeneration i södra Sverige. Deutsches Resiimee: Ein Beitrag zur Kenntnis der Eigenschaften und der Degeneration der Bodenarten vom Braunerdetypus im sidichen Schweden. Medd. fr. Statens skogsförsöksanstat 21, 1914, S. 1-48, Stockhom Kväveomsättningen i >guspetssjuk> kärrjord från Gisseås. Svenska Mosskuturfören. Tidskr. 44- Jönköping. LUNGE-BERL Chemisch-teknische Untersuchungsmethoden. L Berin. MALMSTRÖM, C Degerö Stormyr. En botanisk, hydroogisk och utveckingshistorisk undersökning över ett nordsvenskt myr kompex. Deutsches Resiimee: Eine. botanische, hydroogische und entwickungsgeschichtiche Untersuchung eines nordschwedischen Moorkompexes. Medd, fr. Statens skogsförsöksanstat 20, s,

198 STUDIER ÖVER JORDMÅNsTYPER 355 MALMSTRÖM, C. I g28. Våra torvmarker ur skogsdikningssynpunkt Engish Summary: O ur Peat Areas from the Point of Forest-draining. Medd fr. Statens skogsförsöksanstat 24. s g31. Om faran för skogsmarkens försumpning i Norrand. En studie från Kubäcks idens och Rokidens försöksfåt. Deutsches Restimee: Uber die Gefahr der V ersumpfung des Wadbodens in Norrand (Nordschweden). Medd. fr. Statens skogsförsöksanstat 26, s , Stockhom. MALMSTRÖM, O. och TAMM, O. 1g27. Försöksparken Kubäcksiden. Program för Svenska skogsvårdsföreningens exkursion ti Västerbotten rg-21 juni rg27. Stockhom. MuLLER, P. E. r887. Studien iiber die naturichen Humusformen. Berin. NILSSON, ALE.' och NoRLING, K. G. r8gs. skogsundersökningar i Norrand och Daarna. Bihang ti Domänstyreisens berättese för år r8g4. Stockhom. NILssoN, ALE. r8g7. Om Norrbottens växtighet med särskid hänsyn ti dess skogar. Tidskr. för skogshushåning, 25, s. 13g. ODEN, S. rgrg. Die Huminsäuren. Kooidchemische Beihefte XI. Dresden u. Leipzig. RICHERT, J. G. Igii. Om Sveriges grundvattenförhåanden. Stockhom. RoMELL, L. G. rg22. Luftväxingen i marken som ekoogisk faktor. Deutsches Restimee: Die Bodenventiation as ökoogischer Faktor. Medd. fr. Statens skogsförsöksanstat r g, s Stockhom. SAHLEOM. N. rgro. Kapiaranayse kooider Lösungen. Kooidchemische Beihefte II, s. 7g-141. Dresden u. Leipzig. SAHLSTRÖM, K. E. I g I I. Några försök angående jordarternas permeabiitet i naturen. Sveriges Geo. Undersöknings Årsbok 5. Stockhom. SEDERHOLM, J. J. rgog. Om grundvattnet i Finand, dess förekomst, mängd och röreser. Geo. Kommissionen i Finand. Geotekniska Meddeanden 4. Hesingfors. STEEUTT, A Lehrbuch der agemeinen Bodenkunde. Berin. TAMM, O. rg20. Markstudier i det nordsvenska barrskogsområdet. Deutsches Restimee: Bodenstudien in der nordschwedischen Nadewadregion. Medd. fr. Stat. Skogsförsöks anstat I 7, s Stockhom. -- 1g22. Eine Methode zur Bestimmung der anorganischen Komponenten des Gekompexes im Boden. Medd. fr. Stat. skogsförsöksanstat rg, S Stockhom. -- 1g25 a. Grundvattenröreser och försumpningsprocesser beysta genom bestämningar av grundvattnets syrehat i nordsvenska moräner. Deutsches Resiimee: Grundwasserbewegungen und Versumpfungsprozesse, durch Sauerstoffanaysen des Grundwassers nordschwedischer Moränen eräutert. Medd. fr. St. Skogsförs. 22, s. 1-44, Stockhohn b. Experimenta Studies on o Chemica Processes in the Formation of Gacia. Cay. Sveriges Geo. Undersöknings Arsbok r8: 5 Stockhom. -- rg27. Studier över markprofien i försumpade terränger. Geo. Fören. Förhand!. 49, s Stockhom Om minerajordens ro vid avvattning av torvmarker för skogsbörd. Skogen XV, s. 62g Stockhom g a. An Experimenta Study on Cay Formation and Weathering of Fespars. Medd. fr. Stat. Skogsförsöksanst. 25, s Stockhom. -- 1g2g b. Om sambandet mean skogstyper och marktyper i övre Norrands urbergsområde. Skogen, r6, s , Stockhom. -- rg3o. Om brunjorden i Sverige. Deutsches Restimee: Der braune Wadboden in Schweden. Svenska Skogsvårdsfören. tidskrift. Stockhom. TAMM O. och MALMSTRÖM C The Experimenta Forests of Kubäcksiden and Svartberget. I. Geoogy (Description and Maps, by O. TAMM). 2. Vegetation. (Description and Maps by C. MALMSTRÖM). Statens skogsförsöksanstats Exkursionsedare, XI. Stockhom. TANFILIEV, G. I. r g. Uber die Moore des Petersburger Gouvernements (Russisch). Arb. d. K. ökonomischen Geseschaft. St. Petersburg. -- rgro. Können Funde von fossien oder subfossien Pfanzen immer zur Rekonstruktion frtiherer Ki ma und Vegetationsverhätnisse benutzt werden? I»Die V eränderungen des Kimas seit dem Maximum der etzten Eiszeit». Stockhom. WEIS, FR. 1g2g. Fysiske og kemiske Undersögeser over danske Hedejorder. Med särigt Henbik -på deras Indhod av Kooider og Kvrestoff. Engish Summary. Det Kg. Danske Videnskabernes Seskab, Bioogiske Meddeeser VII: g. Köpenhamn. WrEGNER, G. u. JENNY, H Uber Austausch an Permutiten. Kooidzeitschrift 42, S Dresden u. Leipzig. 24. Medde..fr!in Statens Skogs.försöksanstat. Häft. 26.

199 356 OLOF TAMM Studien iiber Bodentypen und ihre Beziehungen zu den hydroogischen Verhätnissen in nordschwedischen Wadterrains. Vorwort. m J ahre r 9 r 2 fing Verf. an, die nordschwedischen Eisenpodsoböden zu studieren. As ich später (r 9 r 5) bei der Forstichen Versuchsanstat Schwedens angestet wurde, wurden diese Untersuchungen as dienstiche Arbeit fortgesetzt und veröffenticht (TAMM r92o). Schon von Anfang an hatte indessen der Direktor der naturwissenschaftichen Abteiung der Versuchsanstat, Herr Professor H. HESSELMAN, mir die Aufgabe zugewiesen, die feuchten Böden (Humuspodsoe und dg.) besonders mit Riicksicht auf die Wadversumpfungsprobeme zu erforschen. Das Resutat dieser Forschungen, das hiermit vorgeegt wird, war teis eine Beeuchtung jener Probeme, teis eine Charakteristik und Giederung der Bodentypen der untersuchten Gebiete. - Es ist mir hier eine angenehme Pficht, meinem Chef, Herrn Professor HESSELMAN, fiir iebenswiirdige Unterstiitzung meiner Arbeit zu danken. Er hat das im Besitz der Forstichen Versuchsanstat befindiche, auf seine nitiative zustande gekommene, reichhatige Materia von Grundwasserstandsmessungen usw. giitigst zu meiner V erfiigung gestet. Eineitung. Agemeine Richtinien fiir eine Erforschung der Wadböden wurden vor aem von dem Dänen P. E. MuLLER und von dem Russen DoKUTSCHAJEFF aufgestet. Diese beiden Forscher haben uns geehrt, den Bodentypus as das Resutat der Zusammenwirkung verschiedener Kräfte auf ein gegebenes Substrat zu betrachten. Ein W adboden ist aso teis durch das geoogische Substrat, teis durch das darauf entstandene Bodenprofi gekennzeichnet. Das Substrat ist schon sehr gut von den Geoogen erforscht word~n. Die voriegende Arbeit versucht nun, die Natur der Bodenprofie zu erkennen. - Die Untersuchungen wurden hauptsächich auf den Versuchsfedern Kubäcksiden und Rakiden (Fig. r, S. r 68) und in deren Umgebungen ausgefiihrt. Die Resutate grunden sich indessen auch zum Tei auffriiher (TAMM r92o, r925 a) veröffentichte Abhandungen. KAP. r. Fruhere Resutate und Anschauungen betreffs. Bodentypus und Feuchtigkeitszustand in N ordschweden und Finnand. GLINKA (r9r2) teit die bodenbidenden Prozesse des Moränengebiets Nordwesteuropas in zwei Haupttypen ein: den Podsotypus und den Sumpftypus, und fiihrt den von V YSSOTSKI herriihrenden Eegriff G e i in die fennoskandische Litteratur ein.

200 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 357 FROSTERUS (I9I2, I9I3, I9I4 a, I9I4 b, I924) gibt eine eingehende Kassifikation der Bodentypen Finnands. Aus seiner Arbeit (I 9 I 4b) referiere ich: Die troekerren Lokaitäten werden durch Eisenpodso (s. Fig. 2, S. I 7 I) gekennzeichnet. Unter Moarhumus (aso auf feuchten Terrains) kommt Humusporso (Fig. 3 S. I7J) vor, der eine starke Anreicherung von Humusstoffen und Auminium hat. In den Schichten, wo das Grundwasser mit Luft in Beriihrung kommt, wird ei.n Geihorizont aus Eisenoxydverbindungen gebidet durch Oxydation der zweiwertigen Eisensaze des Grundwassers. Wo das Grundwasserniveau die Bodenoberfiäche erreicht, bidet sich aber kein Gei, sondem die im Wasser vorkommenden Stoffe beiben in Lösung. Der Boden wir.d graubau, und auch keine Podsoierung findet statt. Ein socher Boden wird echter Grundwasserboden genannt. (Fig. 4, S. 172). Ich teite (I 920) die Eisenpodsoe in Nordschweden in drei verschiedene.v arianten ein, die ae mit dem Feuchtigkeitszustand des Terrains in Z usammenhang stehen, und die sich durch verschiedene mittere Mächtigkeit des A 2-Horizontes (die Beicherde) unterscheiden. Fig. 2, Sund 6 (S. J7I, 173) zeigen diese V arian ten. Die sehr troekerren Standorte haben eine sehr schwach entwickete Humusdecke, und darum wird eine sehr diinne Beicherde gebidet: sehr troekener Eisenpodso (Fig. s). Etwas weniger trockene Standorte haben dickere Humusdecke und auch durchschnittich etwas mächtigere Beicherde: troekener Eisenpodso (Fig. 6). Die»normaen» Standorte, die man agemein in den Fichtenwädern und Mischwädern aus Kiefer, Fichte und Birke antrifft, haben noch mächtigere Humusdecke und Beicherde: normaer Eisenpodso (Fig. 2). Die erwähnten Untersuchungen zeigen, dass in Finnand und Nordschweden, die ungefähr dieseben geoogischen und kimatischen Verhätnisse aufweisen, ein weitgehender Zusammenhang zwischen den Bodentypen und dem Feuchtigkeitszustand eines Terrains besteht. KAP. z. Einige agemeine, methodische Gesichtspunkte bei Bodenforschungen im nordschwedischen Moränengebiet. Die Böden haben sich in Nordschweden immer auf Moränen, Sanden, Tonen usw., die während des Endes der etzten Vergetscherung oderspäter gebidet worden sind, entwicket. Nach den bekannten Forschungen DE GEER's und Mitarbeiter kann man mit einer Zeit von 8 ooo-9 ooo Jahren rechnen, seitdem das Land eisfrei wurde. Damas bestanden die Bodenarten, aso die Moränen usw., aus fast unverwitterteni, auf mechanischem Weg zerkeinertem Materia aus den archäischen Gneisen, Graniten usw., deren ätere Verwitterungskruste ganz vom Getschereise weggefiihrt worden war. Nur die feinsten Tonteie eritten eine Verwitterung während der Zertriimmerung im Eiswasser (TAMM I92S) Die spätere Verwitterung hat merkich nur die abersten schichten der Böden angegriffen, und man kann darum mit voem Recht eine Anayse der von der Verwitterung unberiihrten Schichten eines Moränenbodenprofis as bezeichnend fiir die urspriingiche Zusammensetzung der durch die Bodenbidung veränderten Schichten ansehen (vg. TAMM 1920, S ). In den nordschwedischen Podsoen biden sich nur sehr wenig sogenannte zeoithische Kompexe, die Kationen gebunden enthaten. Dies wird durch

201 358 OLOF TAMM die stark saure Reaktion (Kap. I 2) aer Böden sowie durch die grosse Sazarmut aer Grundwässer (Kap. 8) beeuchtet. Darum bedingen jene Podsoböden speziee Anaysenmethoden. Die modemen Methoden von GEDRorz u. a., bei derren man den zeoithischen Kompex durch Extraktion mit verdiinnten Akaien und die absorbierten Kationen durch Extraktion mit Neutrasazen bestimmt, sind fiir zeoithreiche Bö~en wie Tschermosem sehr geeignet, passen aber nicht fiir nordschwedische Podsoe. Die Mengen absorbierter Kationen in jenen sind nämich so kein, dass die nicht so geringe Austauschfähigkeit der unverwitterten, siikatischen Bodenmineraien die Resutate der Kationbestimmungen ganz unsicher maehen wiirde. Feinpuverisierter Oigokas gibt z. B., wenn er mit Io-prozentiger Chorammonösung geschiittet wird, etwa 4 % seines Gehates an CaO ab. Statt zeoithischer Kompexe gibt es in den nordschwedischen Podsoen basenarme Misehurrgen von ausgefäten Humusstoffen und arrarganischen Kooiden: Si0 2, A 20 3 und Fe Die anorganischen Kom-_ porrenten dieser Misehurrgen werden am besten mitteist der Oxaatmethode (T AMM I 9 22) bestimmt, die Humuskomponente kann durch Verbrennungsanayse oder andere Methoden ermittet werden. HEssELMAN (I926) hat eingehend die Azidität nordschwedischer Böden untersucht. Ich habe mich daher hier mit groben Bestimmungen der PwWerte einzener Bodenschichten begniigt, nur um eine V orsteung von den fiir die verschiedenen Bodenprozesse notwendigen PH-Werten zu gewinnen. Eine wissenschaftiche Behandung des Themas ist aso nicht angestrebt worden. (Vg. STEBUTT, I 930, S. 2 48). KAP. 3 Arbeitsmethoden. A. Fedmethoden. Untersuchung der Profie. Probeentnahme. Bodenprofie wurden bis r-2, zuweien 3 m Tiefe gegraben. Durch Untersuchung einer grossen Anzah Profie konnte ich sie in verschiedene Typen einteien. Darauf geang es, den Bodentypus sehr eicht festzusteen durch Graben nur bis 40 cm Tiefe und Bohrung mittes eines Erdbohrers bis etwa 8o cm Tiefe. Auf diese Weise konnte ich eine Bodenkartierung ausfiihren. Ae Anaysenproben wurden in grossen, gegrabenen Profien entnommen. Ich suchte immer die Proben auf soche Weise einzusammen, dass sie so gut wie mögich die Zusammensetzung einer individneuen Schicht im Profie wiedergaben. Im agemeinen habe ich eine vertikae Säue aus einer Schicht herausgeschnitten. Die Grenzen zwischen zwei Bodenschichten sind immer mehr oder weniger unscharf. Es iegt daher natiirich ein subjektives Moment in der Probeentnahme. Das Gewicht der Proben war im agemeinen o,s--i kg. Probeentnahme von Grundwasser. Ein Rohr aus Messing mit einem Stahkern wurde angsam, durch schwache Schäge mit einem Hammer in den Boden bis unter das Grundwasserniveau eingetrieben. Der innere Durchmesser des Rohres war 4 mm und seine Länge I-2 m. Nach dem Eintreiben wurde der Stah herausgezogen und das Rohr mittes eines dickwandigen Schauches mit einer Quecksiberpumpe verbunden. Das V o umen der Pump e betrug etwa r 2 s ccm. Keine Faschen von 3 S ccm Voumen wurden sogeich mit ausgepumptem Wasser gefiit, ohne dass sich eine Luftbase unter

202 STUDIER ÖVER JORDMt\NSTYPER 359 dem Stopfen bidete. In einigen Fäen wurden grosse Probe (soo ccm) fiir besonderen Zweck aufgesaugt.. Sauerstoffbestimmung. Der Gehat an freiem, g'eöstem Sauerstoff in den Wasserproben wurde nach der bekannten Methode von WINKLER bestimmt. Das Wasser wird vorsichtig zuerst mit etwas jodkaiumhatiger Natronange und dann mit Manganchoriir versetzt, darauf mit Sazsäure. Das dabei freigemachte. Jod wird mit einer Lösung von Natriumthiosufat titriert. Die Voumina der untersuchten W asserproben waren 2 s ccm. Die Genauigkeit der Resutate entsprachen etwa o,os ccm Sauerstoff pro Liter Wasser. Das ganze Verfahren ist von mir ausfiihrich friiher beschrieben warden (TAMM 19 2 s a). Eisenbestimmung in Grundwasserproben. Ausfiihrung. s ccm des zu priifenden Wassers wurden zuerst mit einem Tropfen Na 2 S-Lösung (nach WINKLER) versetzt. Das Vorhandensein von FeiLionen zeigt sich dabei as eine schnee Braunfärbung, deren Stärke dem Eisengehat proportiona ist. Die eigentiche Bestimmung wurde koorimetrisch mit Rhodankaium gemacht, nach einer Metiode, die in LuNGE-BERL(I92I, S. S49-SSo)beschriebenist. Die Anayse wurde in fagender Weise ausgefiihrt. Eine Reihe ganz geichförmiger keiner Gaszyinder wurde verwendet. In zwei von ihnen wurden 10 ccm des zu untersuchenden Wassers abpipettiert. Der eine Zyinder wurde mit einem einzigen Tropfen Ammoniak versetzt und darauf geschiittet. Dabei oxydieren sich ae Ferroionen, es bidet sich Ferrihydroxyd, das in kooider Lösung beibt. Darauf werden die beiden Zyinder mit o,s ccm 2o-prozentiger Rhodankaiumösung und o,zs ccm reiner, konzentrierter Sazsäure versetzt. In der Fasche, in der das Eisen oxydiert ist, entsteht dadurch eine Rotfärbung, die der ganzen im Wasser vorhandenen Eisenmeng~ proportiona ist. In der anderen Fasche entsteht Rotfärbung nur, wenn das Wasser von Anfang an dreiwertiges Eisen enthiet, und zwar der Menge dieses Eisens entsprechend. Eine Reihe Zyinder waren vorher mit bestimmten Mengen Eisenösung von genau bekanntem Gehat versetzt und dann mit Rh o dankaium gefärbt worden. Durch V ergeich kann der Gehat an Eisen in den zu untersuchenden Wasserproben festgesteit werden. Wenn eine Wasserprobe mehr as o,zo g FeO pro Liter enthät, muss sie vor der Bestimmung verdiinnt werden. Ich verwendete 20 Vergeichszyinder mit Eisengehaten von o,ooor bis o,ozo g FeO pro. Die Genauigkeit der Methode ist 10-2o%, was vokommen gentigend ist. Die Wasserproben enthaten indessen sehr oft keine Mengen mineraisehen Schamm, der sich sehr angsam absetzt und darum nicht entfernt werden kann. Dazu enthaten sie immer geöste Humusstoffe. Die Einwirkung 'des Mineraschammes und der Humusstoffe auf die Genauigkeit der Anaysen musste deshab untersucht werden. Die Einwirkung des Mineraschammes auf die Eisenbestimmung. Es war besonders in Moränenböden mit Eisenpodso, wo die aufgesaugten Wasserproben reich an Schamm waren, was wahrscheinich mit dem geringen Gehat an Eektroyten in diesem Wasser (Tab. 7, S. 26o) zusammenhängt. In Humuspodsoböden dagegen waren~die aufgesaugten Proben arm an Schamm. Eine besonders schammreiche Probe wurde durch schnees Aufsaugen von Grundwasser aus dem Eisenpodsoterrain auf dem Versuchsfed Rokiden gesammet. Der Schamm ist nach Anayse (TAMM 1920, S. 248) sehr eisenreich, und dessen Eisen befindet sich sicher teis in zweiwertiger, teis in drei-

203 360 OLOF TAMM wertiger Form, Die kootimetrische Bestimmung zeigte, dass das Wasser eisenfrei war. Erst nach einigen Stunden entstand eine schwache Rotfärbung in der mit Rhodankaium versetzten Wasserprobe, und zwar am Boden des Zyinders, wo der eisenreiche Schamm sich angesammet hatte. In ähnicher Weise gab eine Reihe schammreicher Proben zuerst keine Rotfärbung mit Rhodankaium, aber später wurde die Ftissigkeit am Boden des Zyinders schwach rot gefärbt. Dies zeigt, dass der Schamm ni ch t störeno au f die Bestimmung durch Ab ge ben von Eisenionen einwirkt, wenn n ur die Anayse schne ausgeftihrt wird. In den tieferen Schichten der feuchten Böden kommt auch zuweien Limonitschamm vor, der sich in Sazsäure eicht öst. Dadurch könnte ein zu grosser Gehat an dreiwertigem Eisen, aber nicht an zweiwertigem im Wasser entstehen. Im agemeinen gibt es in dessen kein o der sehr wenig dreiwertiges Eisen in den Grundwässern, die aus den feuchten Böden aufgesaugt worden sind. Nur wenn sehr hohe Gehate an zweiwertigem Eisen vorhanden sind, findet sich auch etwas dreiwertiges, das sich wahrscheinich durch Oxydation des geösten, zweiwertigen Eisens ge bidet hat. Es ist aso sehr unwahrscheinich, dass Limonitschamm störend auf die Anayse einwirkt, wenigstens beibt die Bestimmung des zweiwertigen Eisens dadurch ungestört. Man könnte auch vermuten, dass in den feuchten Böden, wo zeitweise Sauerstoffmange herrscht, auch etwas sideritschamm (FeC0 3 ) vorhanden sein kann. Dadurch kännten Ferroionen beim Versetzen der Probe mit Sazsäure entstehen. Das wtirde indessen nach der Oxydation des Eisens eintreffen urid kann darum nicht auf die Bestimmung des zweiwertigen Eisens einwirken. Der Mineraschamm wirkt indessen etwas störend auf die Farbenvergeichung ein. Ich habe darum immer mit mögichst keinen schammengen gearbeitet und nie eine sehr grosse Genauigkeit erstrebt. Grosse Farbunterschiede treten au ch in V erbindung mit grossen schammengen se hr deutich bervor. Uber die Einwirkung der Humus~toffe auf die koorimetrische Eisenbestimmung. In den Fäen, wo keine Farbenreaktion mit Rhodankaium erhaten wurde, und wo aso die Wasserprobe eisenfrei war, machte ich immer fogenden V ersuch: z 5 ccm von dem zu untersuchenden Grundwasser und einem geich grossen Voumen destiierten Wassers wurden mit denseben Mengen einer bekannten Eisenösung versetzt. Darauf machte ich koorimetrische Eisenbestimmung an den beiden Proben. In keinem Fae gaben die beiden Proben verschieden e Farbeni ntensitäten. Das beweist, dass die im Grundwasser vorhandenen Humusstoffe keine Einwirkung auf die Farbenreaktion austiben. Der Gehat an Humus ist indessen vie höher in den eisenreichen Wässern, und der oben erwähnte Schuss darf nicht auf soche tibertragen werden. Auch die sehr humusreichen Wasserproben geben indessen eine intensiv weinrote Farbenreaktion mit Rhodankaium. Eine, aerdings sehr grobe, Kontroie wurde tibrigens dadurch erhaten, dass eine genaue Anayse zweier Wasserproben im Laboratorium ausgeftihrt wurde (Pro ben 2 und 3, T ab. 7, S. 2 6o ). Diese Proben waren sehr humusreich und enthieten o,oo62 bzw. o,a483. g Eisen pro (as FeO berechnet). Der Humusgehat war sicher (nach der Farbe) maxima oder beinahe maxima. Unmittehar nach der Entnahme die-

204 STUDIER ÖVER JORDMÅNsTYPER 361 ser beiden Proben wurden zwei andere, keinere Proben zwecks unmittebarer koorimetrischer Eisenbestimmung aufgesaugt. Das Resutat dieser Bestimmungen war o;ooso bzw. o,o4o g Eisen pro, as FeO berechnet. Nun kann man nicht sicher sein, dass diese Proben ganz diesebe Zusammensetzung hatten wie die grossen Proben, die genau anaysiert wurden. Es kommt närn Iich bei Moränenböden vor, dass zwei Wasserproben, die unmittebar nacheinander aufgesaugt werden, etwas verschiedene Gehate an geösten Stoffen haben können. Die Kontroie ist darum keine absoute. Die koorimetrische Bestimmung hat I s-20 % zu niedrige Werte gegeben. Es ist aso.mögich und wahrscheinich, dass sehr grosse Humusmengen im Wasser in socher W eise auf die koorimetrische Bestimmung einwirken, dass der Eisengehat etwas zu nie dr i g gefunden wird. Dabei spiet nattirich au ch die Far be der Humusstoffe eine Ro e. J edenfas erhät man indessen au ch in diesem F ae durch die koorimetrische Methode gute Näherungswerte, die die Grössenordnung des Eisengehats angeben. Schiisse. Die koorimetrische Methode zur Eisenbestimmung in Grundwasserproben ist eine se hr gute Schätzungsmethode, die in aen Fäen die Grössenordnung des Gesamtgeh a tes an Eisen und besonders des Gehats an zweiwertigem Eisen angibt. Das ist sehr wertvo, denn die Anayse muss sogeich nach der Probeentnahme vorgenommen werden, wenn nicht das Eisen oxydiert werden so. Bei der Fedarbeit ist es oft besser, mit groben Schnemethoden as mit genauen, aber tenren Verfahren zu arbeiten. Es mag hier erwähnt werden, dass das Eisen sich so schne oxydiert, dass das Wasser in eben hergesteiten Gruben oft sehr wenig zweiwertiges Eisen enthät, während man im Boden rings um die Grube vie zweiwertiges Eisen im Grundwasser findet Bestimmung von PH im Boden. Bei der Fedarbeit habe ich die Pw Zah in verschiedenen Profitypen bestimmt, und zwar koorimetrisch mittes der Methode von KuHN. Ich habe mit einem von der Firma H. JuRANI in Budapest geieferten Apparat und nach dessen Gebrauchsanweisung gearbeitet. Die Bodenprobe wird mit dest. Wasser geschtittet, mit BaS0 4 gemischt und mit Indikator versetzt. Die Indikatoren waren Bromkresogrtin (PH J, s-s), Methyrot (PH s-6) und Bromthymobau (PH 6-7 ). Die Methode gibt ftir nordschwedische Podsoböden ein mit denjenigen der Chinhydronmethode sehr tibereinstimmendes Resutat, wenn nur grobe Werte angestrebt werden (s. Kap. I 2 ). B. Untersuchungen im Laboratorium. Chemische Anayse von Bodenpro ben. Die Bodenproben wurden in der Luft getrocknet und durch ein Messingdrahtnetz von 2 mm Maschenweite gesiebt. Nur was hindurchging, wurde zur Anayse verwendet und wird im Fagenden as Feinmateria bezeichnet. In den Anaysen werden immer die Prozente auf das Feinmateria bezogen, aber dabei wird auch der Prozentgehat Feinmateria der ganzen Probe mitgeteit. - Uer Gehat an Humus wurde durch Verbrennungsanayse nach einer von VEsTERBERG angegebenen Methode (vg. T AMM I 9 I 7) bestimmt. Der Humusgehat wird dabei durch Mutipikation des Kohensäuregehats mit dem Faktor o,47r erhaten. Dazu wurde der Gtihverust ermittet und die Differenz zwischen jener \tnd HumU as Wasser bezeichnet.

205 362 OLOF TAMM Bei den Bestimmungen von Si0 2, Ti0 2, A 2 0 3, Fe 2 0 3, MgO, CaO, Na20, K 2 O, P 2 O 5 wurde nach den Vörschriften HrLLEBRANDS (I 9 I 6) vorgegangen. Das Eisen ist nur as Totaeisen bestimmt und as Fe angegeben worden wegen der Schwierigkeit, das zweiwertige Eisen in Bodenproben genau zu bestimmen. Die ausgefäten Mengen von A 2 0 3, Fe0 3 und Si0 2 wurden mittes der Oxaatmethode bestimmt (TAMM I922). 2-4 Gramm Boden wird eine Stunde 1 mit Ioo ccm einer Lösung geschtittet, die o,2 Grammoekiie saures und o,o75 Grammoekiie neutraes Ammonoxaat enthät (PH 3,25). Nach Fitrierung wird der Fiterrtickstand noch einma auf diesebe Weise mit Ioo ccm Lösung geschtittet und die Ftissigkeit wieder fitriert. Die beiden Fitrate.werden zusammengegossen, eingedampft, die Ammonsaze werden abgeraucht, der Rtickstand wird mit etwas Soda aufgeschossen, und darauf werden Si0 2, A und Fe in tibicher Weise bestimmt. Es ist bemerkenswert, dass die ausgefäte Kiesesäure sich in der Oxaatösung öst und zwar in derseben Menge wie in verdtinnten Akaien (TAMM I9zz, S. 4oo). Mehrere Extraktionen einer Bodenprobe mit Oxaatösung bringen immer noch keine Mengen A, Fe und Si0 2 in Lösung. Die Bodenmineraien zeigen nämich auch eine geringe Lösichkeit in der Lösung unter den angegebenen Bedingungen, was einen Feher in der Anayse bedingt. In der Summe Si02 + A Fe20 3 dtirfte bei normaen Moränenböden der F~her o,roo,2o % des Gewichts des Bodens ausmachen. Fur tonreichere Böden ist der Feher grösser, und die Methode darf nur mit Vorsicht verwendet werden. Die Oxaatmethode ist ausser von Verf. von LuNDBLAD (I924) und WEis (I929) verwendet worden. Diese Forscher haben ähniche Resutate wie ich sebst darnit erhaten. Eine erneute Prtifung der Methode wird demnächst veröffenticht werden. PwBestimmungen. Die PH Werte der ufttrockenen Bodenproben wurden durch Fr. G. LAURENTZ mittes der Chinhydronmethode bestimmt, und geichzeitig machte ich koorimetrische Besti~mungen nach KuHN (s. oben). Eine Vergeichung der Resutate zeigt gute Ubereinstimmung. Bestimmung der in Zitronensäure ösichen Phosphorsäure. Auf Vorschag von Dr. phi. O. ARRHENrus wurde die in z-prozentiger Zitronensäure ösiche Phosphorsäure bestimmt, weche Bestimmung in seinem Laboratorium durch Ingenieur H. RIEHM ausgefti.hrt wurde. Chemische Anayse des Grundwassers. Der Verdampfungsrtickstand des W assers und dessen Gewichtsv'erust bei schwacher Rotgut wurde bestimmt. Der Gtihrtickstand wurde as anorganische Stoffe bezeichnet, die Differenz zwischen Verdampfungsrtickstand und Gtihrtickstand. as organische Stoffe angegeben. Der Sauerstoffverbrauch wurde durch Oxydation in saurer Lösung bestimmt nach einer Methode, die von LuNGE-BERL (I92r:II, S. 498) angegeben ist. Si0 2, A 2 0 3, Fe und CaO wurden mit denseben Methoden wie bei den Bodenanaysen bestimmt. MgO wurde mitttes der Quecksiberoxydmethode ermittet, und darauf die Akaien in u b icher W eise as Choride und Choropatinate bestimmt. Berechnung der Verwitterungsresutate aus den Bodenanaysen. Die Moränen und Sande in nordschwedischen Urgebirgsgegenden haben eine sehr geichförmige granitische Zusammensetzung (TAMM. 1920, Kap. z.). Dies git 1 Später habe ich mit dem geichen Erfog n ur eine habe. Stunde geschiittet.

206 STUDIER ÖVER JORDMÅNsTYPER 363 auch fir die Gegenden von Kubäcksiden und Rokiden. Man kann daher (v g. Kap. 2) ruhig annehmen, dass die durch Bodenbidung veränderten Schichten einma die Zusammensetzung des Untergrundes gehabt haben. Dabei git jedoch, dass immer gewisse Schwankungen in der Zusammensetzung des urspriingichen Substrats vorkommen, die bei der Berechnung der ausgeaugten stoffmengen keineabweichungen in positiver und negativer Richtung hervorrufen. Das voriegende Anaysenmateria ist zum grossen Tei aus Profien in einer eng begrenzten Moränenfäche in Kubäcksiden eingesammet. Es war betreffs. dieser Profie unnötig, in jedem Fa den Untergrund zu anaysieren, wei er so äusserst geichförmig zusammengesetzt ist (vg. Kap. I 2 ). Ich ha be darum aus zwei Untergrundanaysen (Nr. 35, Profi 8, und Nr. 57, Profi I 3, s. Kap. I 2) ein Mitte gebidet, das ich im Fagenden bei den Berechnungen aer Profie in Kubäcksiden verwende, wo der Untergrund nicht besonders anaysiert wurde. Dieser Mittewert wird im Fagenden die Zusammensetzung der Standardmoräne von Kubäcksiden genannt und ist in Tab. 29: V, S. 336 angegeben. Bei der Berechnung der Anaysen (hierzu Tabee r, S. r 83) wird zuerst die Zusammensetzung der Minerakomponente dadurch ermittet, dass die Prozente des Humus, des Wassers und der arrarganischen Kooide von der Gesamtanayse abgezogen werden. Darauf wird der Gehat an Quarz im Rest in fagender Weise bestimmt: K 2 0 und Na 2 0 werden as Kai- bzw. Natronfedspat berechnet. Der Gehat an Gesamtphosphorsäure wird as Apatit berechnet. (In den Moränen in Kubäcksiden ist der Gehat an Gesamtphosphorsäure sehr gering und darum oftmas nicht bestimmt worden. Er ist in diesen Fäen bei den Mineraberechnungen vernachässigt worden.) Die noch nicht in Anspruch genommenen Mengen von A und Ca sowie Fe und Mg werden darauf as Orthosiikat bcrechnet, und dabei wird angenommen, dass zwei Dritte des Eiseis in zweiwertiger Form, ein Dritte in dreiwertiger vorhanden sind, was sehr wahrscheinich ist. Die Menge Kiesesäure, die bei der Berechnung den Siikaten zugefihrt wird, wird von der totaen Menge abgezogen. Der Rest ist Quarz. Die besebriebene Berechnungsmethode unterscheidet sich sehr wenig von derjenigen, die in meiner friiheren Abhandung (r92o, S. 68) verwendet wird. Gegen die beiden Methoden kann man einwenden, dass sie nicht exakt die wirkichen Mengen verschiedener Siikate ermitten assen. Gewisse Basenmengen kommen nämich as Metasiikate vor. Keine Eisenmengen können as Magnetit und Titanomagnetit vorkommen. Indessen heben sich die Feher, die aus diesen Griinden in den Quarzwerten entstehen, teiweise gegenseitig auf. Die wirkichen Feher in den Quarzwerten sind darum kein und gehen in verschiedenen Anaysen in derseben Richtung. Dadurch werden auch die Differenzen der Quarzwerte verschiedener Anaysen ziemich genau bestimmt. E ben die Differenzen zwischen den Quarzwerten der verwitterten und der unverwitterten Schichten sind bei der Berechnung der bei der Verwitterung ausgeaugten Stoffe ausschaggebend. Fiir eine soche Berechnung braucht man einen Bestandtei der Mineraerde, der nicht an der agemeinen Aufösung bei der Verwitterung teigenommen hat. As socher Stoff eignet sich der Quarz besonders gut, und der Quarzwert ermögicht durch eine sehr einfache Rechnung, die durch T ab. r, S. r 83 eräutert wird, die Ermitteung der bei der Verwitterung entfiihrten Stoffmengen der A 2 -Horizonte.

207 364 OLOF TAMM Wenn die bei der Verwitterung entftihrte Menge eines Stoffes durch die der urspriingich vorhandenen Menge desseben Stoffes dividiert wird, erhät man die Prozentzah des Stoffes, die bei der Verwitterung entfiihrt ist. Diese Zah wird Verwitterungsgrad (TAMM 1920, S. 282) genannt. Betreffs der Kiesesäure wird dabei immer der Verwitterungsgrad der in Siikaten gebundenen Kiesesäure angegeben, wei die Quarzkiesesäure unverändert bei der Verwitterung beibt. Um eine Zah zu haben, die schne und scharf den Verwitterungszustand kennzeichnet, ist die Summe der bei der Verwitterung entftihrten Mengen Fe MgO + CaO gebidet und durch die Summe der urspriingich vorhandenen Mengen derseben Stoffe dividiert worden (s. Tab. r). Die so erhatene Zah nenne ich Verwitterungsindex. Der Verwitterungsindex ist eine Zah, die vie schneer as eine Tabee angibt, o b eine Schicht stark, schwach oder nicht verwittert ist. KAP. 4 Die untersuchten Gegenden. Geoogie, Kima. Das Versuchsfed Kubäcksiden (r3,75 Hektar) iegt im Versuchswad Kubäcksiden in der Provinz Västerbotten auf 64 1 r' närdicher Breite und 1 30' östicher Länge von Stockhom. Die Gegend ist ein teiweise von Moränen und anderen quartären Abagerungen bedecktes Gneisgebiet. Wie immer in dem nordskandinavischen Vereisungsgebiet sind die Gneise fast ganz unverwittert und biden eine ftir Wasser beinahe undurchdringiche Gesteinsfäche unter den quartären Abagerungen. Diese bestehen hauptsächich aus Moränen und Tor f, au ch etwas Sand. (S. die Karte Fig. 7, S. r 8 s. Die topographischen Verhätnisse werden durch die Karte Fig. 36, S. 232 eräutert). Die Moränen sind ganz norma und nicht besonders reich an Geschiebe (mechanische Anaysen s. Tabee z, S. r86). Sie sind diinn im östichen Tei des Fedes, mächtig im westichen Tei. Das Versuchsfed wird von der höchsten Uferinie des spätgaziaen Meeres (B. G.) in einer Höhe von 2 s 7 m iiber Meeresniveau durchquert. Es iegt am Rande eines grossen Pateaumoors, des Degerö Storm yr (vg. MALMSTRÖM, I 9 2 3) Dieses Mo or grenzt e ben hi er an die Torfbidungen eines teiweise versumpften Moränenabhangs. Das Kirna ist durch eine mittere Jahrestemperatur von + o,7 C mit Monatsmitten fiir bzw. Januar, Apri, Jui und Oktober -ro,s 0, -1, ,z 0 und -o,7 C gekennzeichnet. Der mittere Niederschag pro Jahr ist 497 mm mit Morratsmaximum im August 69,z mm. Detaiierte Angaben iiber das Kima finden sich bei MALMsTRöM, 1931, S Das Versuchsfed Rakiden (8,64 Hektar) iegt im Piteå-Revier im Län Norrbotten 26 km westich von der Stadt Piteå auf 6S 0 I9' närdicher Breite und 2 s z' östicher Länge von Stockhom. Die Gegend ist ein Granitgneisgebiet, mehrorts mit eingemischten Pegmatiten. Die festen Gesteine sind fast unverwittert und biden eine fiir Wasser fast undurchdringiche Fäche unter den Bodenarten. Die quartären Abagerungen, die ganz die festen Gesteine decken, bestehen aus Moränen, Sand und Torf. Die Uferinie des spätgaziaen Meeres (B. G.) diirfte wahrscheinich unmittebar siidich vom Versuchsfed bei etwa 2 s 2 m iiber dem Meeresniveau veraufen. Die Moränen des Fedes sind zum Tei ganz norma (mechanische Zusammensetzung s. Tabee 3, S. 189). Zum Tei sind sie etwas von Wasser gespiit und darum

208 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 365 etwas sandiger as norma. Die Sandabagerungen fuen keine Depressionen in den Moränen aus. Die geoogischen Verhätnisse werden durch Fig. 8, S. r88, die topographischen durch Fig. 38, S. 240 veranschauicht. Die Umgebungen des Versuchsfedes haben ungefähr diesebe geoogische Struktur wie das Fed. Dieses iegt auf einem weitgestreckten Moränenabhang. Tiefer unten, ein paar hundert Meter vom Versuchsfed ab, wird die Moräne durch Kies ersetzt, und noch tiefer fangen die Sedimente des keinen Fusses Rokån an. Das Kiroa ist durch einen mittieren Niederschag von s 3 I mm pro J ahr mit Morratsmaximum 8o mm im August gekennzeichnet. Die Temperaturverhätnisse sind eider nicht untersucht worden. Piteå, das am Meeresufer iegt, hat eine mittere Jahrestemperatur von I,9 mit Morratsmitten fiir bzw. Jan., Apri, Jui und Okt. -g,6, +o,4, +I6,z 0 und +2,r C. Rakiden hat sicher ein etwas kiiheres Kima. Detaiierte Angaben iiber das Kiroa der Gegend finden sich bei MALMSTRÖM I93I, S. I4I. KAP. 5 Die Bodentypen der untersuchten Gegenden und ihre Beziehungen zum Grundwasserniveau. Die Grundwasserniveaus an verschiedenen Lokaitäten während verschiedener J ahre und J ahreszeiten werden durch wöchentiche Grundwasserstandsmessungen (s. iesselman, S. I04 -II6 bei MALMSTRÖM 1 I93I) eräutert. Zwar ist die Anzah der Brunnen zur Messung des Grundwasserstands (s. Fig. 36, S. 232 und 38, S. 240) zu gering, um die Grundwasserverhätnisse eines Bodentypus genau festzusteen, aber sie geben eine gute Vorsteung davon, die mit den Resutaten der agemeinen Profibeobachtung iiber~ einstimmt. Fig. g, u, I2 und I3, I s, I6 (S. I92-I9S) zeigen Morratsmitte der Grundwasserniveaus in cm unter der Oberfäche der Mineraerde, aus dem Materia HEssELMANs berechnet. Ich ha be mich auf die warrue J ahreszeit beschränkt, wei sonst die Böden mehr oder weniger gefroren sind. Im fagenden werden Fig. g-,-r6 fiir die Diskussion der Grundwasserverhätnisse verschiedener Bodentypen verwendet. Eisenpodso. Agemeine Eigenschaften. Die Eisenpodsoe der Versuchsfeder gehören dem normaen Typus (Fig. 2, S. I7 I) an, mit einer Rohhumusdecke, die im agemeinen d inner as r o cm ist. Die Beicherde ( A 2 ) ist grauweiss, mit scharfen Grenzen. Sie ist ziemich unregemässig ausgebidet, aber durchschnittich ro,8-i3,o cm dick (s. Tab. 4, s. I9I). Der B-Horizont ist I0-2o cm mächtig, rostrot bis rostgeb, zuweien rostbraungeb und ziemich unregemässig, ohne scharfe Grenze gegen den C-Horizont. Zuweien findet sich in grösserer Tiefe ein Geihorizont, ziemich schwach ausgebidet, oder eher zerstreute Geiausscheidungen. Es kann Ortstein vorkommen oder (wie g-ewöhnich) fehen. Dieser gehört dem Typus an, der (TAMM I920, S. 292) autochthon genannt warden ist, d. h. er ist ein Resutat des sinkenden Niederschagswassers und steht nicht in Zusammenhang mit irgend wecher seitichen Wasserzufuhr. Er ist ein rostroter oder rostbrauner Eisenortstein. Auf Ku-

209 366 OLOF TAMM bäcksiden ist er ganz deutich an Sande gebunden, die mit Fichtenwad von Vaccz"niunz-Typus (MALMSTRÖM, I93I, S. I33) bewachsen sind. Auf Rekiden scheint der Ortstein vorzugsweise auf sandigen Moränen, die mit Vaccz"nz.um Fichtenwad bewachsen sind, vorzukommen. Meine fruhere Auffassung (TAMM I92o, S. 295), dass der Ortstein in Nordschweden im agemeinen unschädich fiir den Wad ist und sogar niitzich wegen seiner Einwirkung auf die Wasserfiihrung des Bodens wirken kann, hat sich bewährt, denn der Vacdnium Typus ist eher gutwiichsiger auf den Ortsteinsböden in Kubäcksiden as sonst. Grundwasserverhätnisse. Eisenpodso bidet sich an Lokaitäten, wo die Vegetation in ihrer Zusammensetzung nicht deutich vom Grundwasser beeinfusst wird. Aus den Messurrgen geht hervor, dass das Grundwasserniveau im Eisenpodso durchschnittich wenigstens 7 2 cm im Jui und 66 cm während Juni-Oktober unter der Oberfäche der Mineraerde iegen muss (vg. Brunnen III, Fig. I3-I6, S. I94-I95) Chemische Eigenschaften. Ich ha be friiber (I 9 2 o) eine eingehende chemische Charakteristik des Eisenpodsos gegeben. Hier wird jedoch kurz eine erneute Behandung des Themas vorgeegt, teis um Vergeichung mit anderen Bodentypen zu ermögichen, teis wei die Oxaatmethode jetzt hinzugekommen ist (vg. Profi I-3, Kap. 12). Aus den Anaysen kann man schiessen, dass die Humusdecke eine kräftige Verwitterung im A 2 -Horizont hervorruft. Dadurch ist der Verwitterungsindex (s. S. 364) auf etwa 6o gebracht. Die Verwitterungsgrade s. Tab. I3, I6 und I9, S. 326, 328 und 330. Die Phosphorsäure ist fast vaständig ausgeaugt. Die Kooidwanderung im Eisenpodso wird am besten ausser durch die Anaysentabeen II, I4 und I7 (S. 325, 327, 329) durch Fig. q, I8 (S. I98) eräutert. Wenn die gefundenen Mengen kooider Stoffe von der Totaanayse des B-Horizontes abgezogen werden, ergibt sich ein Rest, der fast gena u so wie der C-Horizont zusammengesetzt ist. E isen h u m uspodso. Agemeine Eigenschaften. As Eisenhumuspodso wird ein Bodenprofi bezeichnet, das fogende Eigenschaften besitzt (s. Fig. I9, S. I99) Die Humusdecke (A 1 ) ist 5-30 cm mächtig, gewöhnich IO-I5, und besteht aus feuchtem Robhumus oder Torf, zwischen wechen beiden Humusformen keine scharfe Grenze besteht. Der A 2 -Horizont ist eine grauweisse, scharf ausgeprägte Beicherde, mit derjenigen des Eisenpodsos iibereinstimmend, aber durchschnittich etwas mächtiger (s. T ab. 4, S. I 9 I). Der B-Horizont zerfät in eine obere, braunschwarze Zone (Er) von 3-4 cm Mächtigkeit, oft mit einer eigenartigen kriirneähnichen Struktur. Die untere (B 2 ) ist der Orterde des Eisenpodsos ähnich, hat aso rostrote, rostgebe oder rostbraungebe Farbe und geht unscharf in den C-Horizont iiber. Etwas unter B 2 findet sich immer ein Geihorizont (G). Seten ist B 2 as autochthoner Ortstein ausgebidet. In Abhängen, wo das Bodenwasser immer etwas seitich bewegich ist, ist der B-Horizont im agemeinen nicht so regemässig, sondem öst sich in dunke und icht gefärbte Fecken und Streifen auf. Zwischen Eisenpodso und Eisenhumuspodso finden sich ae Ubergänge. Grundwasserverhätnisse. Der Grundwasserstand ist durchschnittich etwas höher as im Eisenpodso, was auch aus dem ziemich hoch iegenden

210 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 367 Geihorizont hervorgeht. Der durchschnittiche Grundwasserstand im Jui schwankt zwischen 43 und 83 cm, in der Periode Juni~Oktober zwischen 37 und 70 cm, aes in cm unter der Oberfäche der Mineraerde (s. Fig. 9 -I6, S. I92-I95) Chemische Eigenschaften. Die Humusdecke des Eisenhumuspodsos ist durchschnittich dicker as diejenige des Eisenpodsos, und die Bodenvegetation ist ippiger und feuchter. Dadurch wird eine intensivere V erwitterung. bewirkt, die einen mächtigeren A 2 -Horizont verursacht. Die Anaysen (Profi 4, 5, Kap. I2 und Fig. 20, S. 2oi) beeuchten die chemischen Eigenschaften des Eisenhumuspodsos. Der Humusgehat in B kann 22 X erreichen und öst sich ganz in Ammoniak auf. Das Eisen wird sowoh. in Br wie in B 2 angereichert, während Auminium teiweise etwas tiefer ausgefät wird. Ziem.ch vie Kiesesäure (im Vergeich mit den anderen Bodentypen) wird vom B-Horizont festgehaten. Der Geihorizont ist durch Eisenanreicherung gekennzeichnet. Humuspodso. Agemeine Eigenschaften. Ein Profi wird Humusporso genannt, wenn die Farbe des B-Horizontes dunkegefärbt von ausgefäten Humusstoffen ist. Es kann auch Eisen darin ausgefät sein, aber seine Farbe tritt nicht neben derjenigen der Humusstoffe hervor. In gewissen Grenzfäen kann der B-Horizont ganz ausbeiben, s. weiter unten. Ae Ubergänge zwischen Eisenhumuspodso und Humusporso kommen vor. Die Humusporsoe assen sich in vier Varianten sondern: I. Humuspodso mit starker Anreicherung im B Horizont ohne Ortstein (Fig. 3, 2I, S. I7J, 202). Die Humusdecke A 11 die höchstens 30 cm dick zu sein pfegt, ist Torfoder feuchter, torfartiger Rohhumus.' A 2 ist grau bis schmutzig dunkegrau, durchschnittich I5-I7 cm (Tab. 4, S. I9I) und ziemich stark mit Humusstoffen imprägniert. B ist dunke, schwarzbraun und hat oft eine eigenartige, krimeähniche Struktur. Die Mächtigkeit ist im agemeinen grässer as 20 cm. Unter B trifft man zuweien eine feckige, rostgefärbte Schicht an, die wahrscheinich ein Geihorizont ist. Offenbar kann indessen darin Eisen auch von oben her angereichert sein, man kann das nicht entscheiden. Das Grundwasser steht ziemich hoch, vg. Brunnen o, s. Fig. 9, II, I 2 (S. I 92-I 93), hö her as in Eisenhumuspodso. 2. Humuspodso mit Ortstein. Dieser Typus (Fig. 22, S. 204) hat auch eine Humusdecke aus Torfoder feuchtem Rohhumus. Im agemeinen erreicht die Humusdecke (Ar) nicht mehr as 30 cm, in einzenen Fäen aber sogar so-6o cm. Der A 2 -Horizont, dessen Farbe von ichtgrau bis schmutzig dunkegrau wechset, ist immer ausgeprägt und durchschnittich sehr mächtig (17-20 cm, s. Tab. 4, S. I9I). Der B-Horizont ist as ein harter, schwarzbrauner Humusortstein, mehrmas mit scheibenartiger Struktur, ausgebidet. Die Mächtigkeit des Ortsteins ist sehr wechsend, von 2 o bis I o o cm o der mehr. Unter dem Ortstein kommt oft eine mehr oder weniger rostgefärbte, feckige Schicht, die entweder ein Geihorizont ist oder von oben her an Eisen angereichert worden ist. Die Humusporsoe mit Ortstein finden sich regemässig, wo Torfböden an Moränen- oder Sandbören grenzen, wenn die Neigung der Bodenoberfäche eine Wasserströmung vom Torfboden nach dem Moränen- oder Sandboden

211 368 OLOF TAMM ermögicht. Die N eigung muss aso vom versumpften nach dem unversump ten Boden gehen. Dies wird durch Fig. 24 und 25, S veranschauicht. Der Gnindwasserstand ist ohne Zweife höher as im Eisenpodso und stimmt in vieen Fäen mit demjenigen des Eisenhumuspodsos uberein. Er ist niedriger as in den ubrigen Humuspodsotypen. Der Brunnen XIII, Kubäcksiden (Fig. 36, S. 232 und Fig , S ) ist ein Beispie, wie auch der Brunnen XIV, Rokiden, der dicht nebeneinem Gebiet von Humuspodso mit Ortstein iegt (Fig. 38, S. 240 und Fig. 9-12, S. 192-I93). Auch durch Fig. 24, 26, S werden die Grundwasserverhätnisse beeuchtet. Die Bidung von Humuspodso mit Ortstein fordert offenbar eine seitiche Wasserzufuhr und zugeich einen reativ tiefen Grundwasserstand, wodurch die zugefti.hrten W assermengen ins Tie fe hineinsickern können. Der Ortstein gehört dem Typus an, der fruher (TAMM I92o, S. 292) aochthon genannt wurde. Unter die aochthonen Ortsteine wurden dabei indessen auch gewisse Gei-Ortsteine einbegriffen. Die aochthonen Ortsteine sind immer streng topographisch bedingt, erreichen aber oka vie grössere Mächtigkeit as die autochthonen. 3 Humuspodso mit schwacher Anreicherung im B Horizont. Der Ax-Horizont (die Humusdecke) < 30 cm. (S. Fig. 23, S. 204). Die Humusdecke besteht aus einem ockeren, feuchten Robhumus oder einem stark vermoderten Torf. A 2 ist schmutzig dunkegran und sehr reich an Humus, der sich in Ammoniak öst. Der A 2 -Horizont ist mächtig (durchschnittich Ii5-I7 cm, s. Tab. 4, S. I9I) und geht ohne scharfe Grenze in den schwach ausgebideten B-Horizont uber. Dieser ist ziemich dunn, z. B. I o.- I 5 cm, oft feckig, unscharf begrenzt. Die Far be ist schmutzig graubraun und unterscheidet sich nur wenig von derjenigen des A 2-Horizontes. Zuweien kan:ri man nicht A 2 und B unterscheiden, sondem sie biden zusammen einen graubraunen, mächtigen Horizont zwischen der Humusdecke und C, der aus graubauer Mineraerde besteht: Sehr oft, aber nicht immer gibt es einen Geihorizont, der ganz deutich vom B-Horizont geschieden ist, und rostrote Eisenoxydausscheidungen enthät. In Abhängen mit durchässigen Sand- und Kiesabagerungen findet sich eine Variante von Humuspodso, die sich dem braunen Wadboden (vgt TAMM I 930) nähert. Die Humusdecke. ist fast muartig, der A 2-Horizont ist wenig ausgeprägt und unterscheidet sich nur durch etwas ichtere Farbe von dem B-Horizont, der kakaobrann ist. Der Grundwasserstand im Humuspodso mit schwacher Anreicherung ist sehr hoch. Die Brunnen Vb und XIb (Kubäcksiden), VIII und XVa (Rekiden), s. Fig. 36 und 38 (S. 232, 240) sowie Fig (S. 192-I95) ind auch Fig (S. 2o6-2o7), veranschauichen dies. Das Grund -wasser steht höher as in irgendeinem anderen von den oben besebriebenen.bodentypen. Nur während ziemich kurzer Perioden steht es so tief, dass ein Durchsickern bis in das Niveau des B-Horizontes vor sich gehen kann, was die schwache Ansbidung dieses Horizontes erkärt. Diese Angaben geten nicht fiir den Ubergangstypus zum braunen Wadboden. Humuspodso mit schwacher Anreicherung in B und geichzeitig mit dunnem Ax-Horizont kommt teis in feuchten, mit Wad bewachsenen Abhängen vor, teis in Randzonen von Torfböden, wo die Neigung vom unversumpften Boden nach dem Torfboden geht. Hier geht ein Wassertransport vom Mineraboden

212 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 369 aus nach dem Torfboden hin vor sich. Durch die bodenbidenden Prozesse wird die oberste Schicht der Mineraerde, A 2, amähich mit Humusstoffen imprägniert und gedichtet. Dadurch, sowie durch die Bidung und den Mächtigkeitszuwachs der Humusdecke, werden die Abfussmögichkeiten des von oben strömenden Wassers amähich erschwert, was wahrscheinich zu einer Hebung des durchschnittichen Grundwasserniveaus, d. h. zu einer Ansbreitung der Versumpfung und einem seitichen Zuwachs des Torfbodens beigetragen hat. Diese Versumpfungsprozesse sin d von MALMSTRÖM (I 93 I, S. I 52) Randversumpfung oder Randdämmungsversumpfung genannt worden. In hydroogischer Hinsicht ist dieser sehr häufige Fa der gerade Gegensatz zu dem oben beschriebenen Fa, der durch Humuspodso mit Ortstein gekennzeichnet ist. 4 Humuspodso mit schwacher Anreicherung im B Horizont. Der A 1-Horizont >30 cm. (S. Fig. 27, S. 210). Dieser Bodentypus ist durch seine dicke, rueistens undurchässige Humusdecke gekennzeichnet. Unter dieser findet sich ein cm dicker, schmutzig graubrauner Horizont, der in vieen Fäen sich in eine obere Schicht A 2 und eine untere B giedem ässt. Es besteht kein grosser Unterschied zwischen A 2 und B, sehr oft können sie nicht mit dem Auge unterschieden werden. C ist graubaue Mineraerde. Zuweien komrot ein Geihorizont vor, der rostrote Eisenausscheidungen enthät, und der eicht vom B-Horizont unterschieden wird. Humuspodso Nr. 4 ist unter den Torfböden sehr agemein. Man muss annehmen, dass der Torf erst amähich seine jetzige Mächtigkeit erreicht hat, wodurch er undurchässig fi.ir Wasser, besonders in seinen unteren, stark vermoderten Schichten (Dytorf), geworden ist. Podsoierung kann nicht unter undurchässigem Torf vor sich gehen, sie ist darum beendet; das jetzige Profi ist ein»subfossier» Podso, der während einer friiheren Epoche, bevor der Torf mächtig und undurchässig war, sich ausbidete. Dadurch erkärt sich, dass die Podsoierung unter mächtigen Torfschichten gar nicht zunimmt; eher wird das schon gebidete Profi wieder verwischt, die Grenzen zwischen A 2 und B werden ausgeöscht. Wei Humuspodsoe mit mächtigen, undurchässigen Torfdecken as subfossie Podsoe aufgefasst werden miissen, sind die gemessenen Grundwasserstände nicht fi.ir die jetzige Bodenbidung bezeichnend. Dies git um so mehr, as man mit zwei verschiedenen Grundwässern rechnen muss, einem oben im Torfe und einem anderen unten in der Mineraerde. Ganz dieseben Verhätnisse finden sich im graubauen Sumpfboden mit mächtigem Torf vor. Die Diskus.sion der Grundwasserverhätnisse wird darum unter diesem Bodentypus gegeben. Die cheinischen Eigenschaft~n der Humuspodsoe. Die chemischen Eigenschaften werden durch Profi 6-Iz, Kap. I2 (S ) und durch Fig. z8-3o (S. 2 I 2-2 I 3) beeuchtet. Der A 1-Horizont produziert sehr vie Humusstoffe, die, wenn der Torf nicht undurchässig ist, nach unten wandern. Schon der A 2-Horizont ist darum im agemeinen humusreich. Sonst ist er demjenigen des Eisenpodsos sehr ähnich Dieseben Verwitterungsprozesse wie im Eisenpodso spieen sich ab. Phosphorsäure ist fast ganz ausgeaugt, auch Eisen, Magnesium und Kazium sind stark, Kaium, Natrium, Auminium prozentisch weniger ausgeaugt. Die V erwitt~rung muss. etwas intensiver as in den Eisenpodsoen sein, was durch die grössere Mächtigkeit des

213 370 OLOF TAMM A 2-Horizontes erwiesen wird. Die ausgeftihrten Anaysen ergeben freiieb nicht besonders hohe Verwitterungsindizes (42-59). Die Proben sindindessen gar nicht ausgewäht, um die Intensität der Verwitterung zu zeigen; mehrere sind z. B. aus subfossien Humuspodsoen unter Torf entnommen. Die Kooidwanderung wird besonders durch Fig kargeegt (S. 2 I 2-2 I 3). Die Humusstoffe iberwiegen bei der Ausfäung, aber auch ziemich vie A wird vom B-Horizont festgehaten. In Humuspodso mit starker Anreicherung gibt es oft auch bedeutende Mengen ausgefäten Eisens. Bei schwacher Anreicherung feht oft das Eisen, was offenbar mit Sauerstoffmange und Reduktion in Zusammenhang steht. Die Anaysen stehen mit denjenigen von FROSTERUS (I 9 I 4b) aus Finnand in guter Ubereinstimmung. Der Unterschied zwischen verschiedenen Humuspodsovarianten besteht hauptsächich in Gradunterschieden in der Kooidanreicherung. Diese Unterschiede sowie das Vorkommen oder Fehen von ausgefätem Eisen im B Horizont scheint eng mit dem durchschnittichen Grundwasserstand zusammen-. zuhängen. Das häufige Vorkommen von Geihorizonten mit Eisenoxydausscheidungen, auch in Fäen, wo kein Eisen im B-Horizont ausgefät ist, zeigt, dass das Eisen im Geihorizont vie stabier gegen Reduktion und Wiederaufiösung ist as dasjenige des B-Horizontes, was wahrscheinich mit dem sehr geringen Gehat an Humusstoffen im G-Horizont zusammenhängt. Die Zusammensetzung der G-Horizonte wird unter dem graubauen Sumpfboden näher beschrieben, wei die Geibidung m diesem Bodentypus ungestört von Podsoierungsprozessen vor sich geht. Der graubaue Sumpfboden.. Agemeine Eigenschaften. Dieser Bodentypus (Fig. 4, 3I, 32, S. 172, 21 6) ist dadurch gekennzeichnet, dass unter der Humusdecke (A), die em Torf oder torfartiger Robhumus ist, granbaue Mineraerde (C) kommt. An der Grenze zwischen A und C gibt es jedoch eine Ubergangszone, C" die etwas humos ist, deren Humusgehat aber nach unten sehr schne abnimmt (vg. S. 373). C 1 ist 5-15 cm mächtig. Wenn sie mächtiger ist, iegt ein Ubergang zum Humuspodso vor. Sehr oft findet man im Torf, gerade an der Grenze nach C 1 ein Lager von Geschiebe (vg. S. 386). Zuweien gibt es im Untergrund einen oftmas gut entwicketen Geihorizont. Der granbaue Sumpfboden findet sich in Moorterrains sowie in feuchten und versumpften Wadterrains. Er bidet grössere oder keinere Fecken in den Gebieten des Humuspodsos. Grundwasserverhätnisse. Man kann drei Hauptfäe unterscheiden: 1. Das Grundwasser in der Humusdecke und der Mineraerde bidet ein gemeinsames System. In einer Torfschicht, die acker und durchässig fi.ir Wasser ist, kann ein Grundwasser sich bewegen und in hydrostatischer Verbindung mit dem Grundwasser der Mineraerde stehen. Das ist meistens der Fa, wo die Humusdecke di.inn ( <3o cm) ist und geichzeitig das Grundwasser bis zu i hr emporsteigt. W o das Grundwasser stets die Humusdeeke erreicht, sind die Bidungsbedingungen fi.ir den graubauen Sumpfboden (FROSTERus' echter Grundwasserboden, S. 357) erfi.it. Wegen des immer hohen Grundwasserstandes entsteht Sauerstoffmange und Reduktion, wodurch kein Eisen as Geihorizont ausgeschieden werden kann (s. auch FROSTERUS,

214 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 371 r9r4b). Wenn indessen ein G-Horizont in einem s0chen Boden sich findet, ist das ein Zeichen dafiir, dass das Grundwassemiveau dennoch zeitweise etwas unter die Oberfäche der Mineraerde sinkt, wodurch Sauerstoff in den Boden eindringt (vg. RoMELL, r922, S. 353). Der Bodenbidungsprozess nähert sich dabei demjenigen des Humuspodsos. Beispiee von graubauem Sumpfboden mit dunner Humusdecke sind die Profie r s, z r, 24, (s. Kap. r z). Keiner von den Grundwasserbrunnen findet sich in diesem Bodentypus. z. Das Grundwasser im Torf und das in der Mineraerde biden zwei getrenn te System e. Das Grundwasser in der Mineraerde sinkt, wenigstens zeitweise, etwas unter die Torfschicht. Zunächst sei ein Beispie beschrieben. Der zentrae Tei des VersuchsfedsKubäcksiden (s. Fig. 36, S. 232 und die Profie r3, IJ, r8, 23, s. Kap. r2) ist von 45-roo cm dickem Torf bedeckt. Diese Torfdecke ist, wenigstens in den unteren Teien, ganz dicht und undurchässig fiir Wasser. Dies wird unter anderem dadurch bewiesen, dass es unmögich ist, aus dem Torfe, sowie aus der Mineraerde unter dem Torfe, Wasser mit der Hg-Pumpe hinaufzusaugen. Sobad man mittes eines Bohrochs durch den Torf dafir gesorgt hat, dass Luft in die Mineraerde eindringen kann, geingt das Emporsaugen von Wasser aus dieser. In den oberen, etwas durchässigen Schichten des Torfes findet sich, wenigstens nach Regen oder Schneeschmeze, ein Grundwasser, das auf den unteren, dichten Torfiagem ruht. Wenn man durch die Torfdecke hindurchgräbt, scheint die Moräne unter dem Torfe, obgeich feucht, doch nicht mit Wasser gesättigt zu sein. Dreissig bis vierzig cm unter dem Torfe findet sich ein prachtvoer Geihorizont mit Eisenausscheidungen. Hier oder noch tiefer scheint die Moräne mit Wasser gesättigt zu sein. Es gibt offenbar ein Grundwassemiveau in der Mineraerde ein Sttick unter dem Torfe, und sauerstoffhatige Luft findet sich zwischen dem Grundwasser und dem Torfe. Auf meine Veranassung untersuchte im Jahre r92r Dr. L. G. RoMELL die Zusammensetzung der Bodenuft unter der Torfdecke an zwei Punkten (RoMELL, r922, S. 2I7-2r8). Es geang ihm, in vöig befriedigender Weise das Vorkommen von sauerstoffreicher Luft unter dem Torfe nachzuweisen. Durch Diffusion dieser Luft erkärt sich auch das Vorkommen von geöstern Sauer~ stoff im Grundwasser der Mineraerde (vg. TAMM, r925, S. 4r). Die Entstehung der beschriebenen hydroogischen Verhätnisse kann in fagender Weise erkärt werden. Die Torfbidung :ting zuerst in einer keinen, sehr fachen Mude im Moränenboden an. Anfangs erreichte dort das Grundwasser stets die Oberfäche der Mineraerde, so dass keine Podsoierung entstehen konnte. As dann der Torf mächtig wurde, konnte das Niederschagswasser nicht mehr in die Mineraerde eindringen, sondem verdunstete oder foss oberfächich ab. Die Grundwasserzufuhr von der Seite her ist sehr schwach in den Moränen, dagegen ist eine agemeine Drainage nach unten vorhanden (hiertiber s. näher Kap. 7, S. 38o). Infogedessen sinkt das Grundwassemiveau in der Mineraerde unter dem Torfe, sobad die direkte Zufuhr von Niederschagswasser durch den Torf abgesperrt worden ist. Dabei sote eigentich ein Vakuum unter dem Torfe entstehen. Es finden sich indessen hier und da, besonders in den Randzonen des Torfbodens, Kapi;ue, durch weche Luft eingesaugt werden kann, während dem Einsaugen von Wasser 25. Medde..frin Statens Skogs.försöksanstat. Häft. z6.

215 372 OLOF TAMM ein sehr grosser Widerstand begegnet. Es entsteht aso eme teiweise mit Luft gefi.ite Mineraerdeschicht unter dem Torfe. Es ist aso kar, dass in Torfböden das Grundwasser der Mineraerde etwas unterhab des Torfes stehen kann, während geichzeitig die oberen Torfschic:iten mit Wasser gesättigt oder sogar bedeckt sein können. Dies diirfte gar kein setener Fa sein. An dem Vorkommen von gut ausgeprägten Geihorizonten mit Eisenoxydausscheidungen unter mächtigem Torfe können soche hydroogischen Verhätnisse erkannt werden. Soche Torfböden mit Geihorizonten kommen an verschiedenen Lokaitäten des Versuchsfeds Kubäckside'n und in dessen Umgebungen vor. Auch auf Rakiden sind sie angetroffen. Ganz ähniche Verhätnisse können auch in Humuspodsoen mit schwacher Anreicherung im B-Horizont und mächtigem Torfe vorkommen. Sie kennzeichnen aso gewisse Torfböden auf Moränenunte.tage. Die Grundwasserbrunnen geben natiirich keine sichere Auskunft iiber das Grundwasserniveau der Mineraerde. 3 Das Grundwasser im Torfe und das in der Mineraerde biden zwei getrenute Systeme. Das Grundwasser in der Mineraerde erreicht die Torfschicht und steht, wenigstens zeitweise, unter Druck (artesisches Grundwasser). HEssELMAN (1909, S. 36) hat einen Fa beschrieben, wo das Grundwasser unter dem keinen Moor rings um den Brunnen XVI (s. Fig. 38, 39, S ) aufdem Versuchsfed Rakiden artesisch ist. Ich habe später die Lokaität näher untersucht. Eine 4o-6o cm mächtige Torfschicht, sehr kompakt und dicht geagert ruht auf Sand. Das Profi ist Humuspodso (auf einem sehr keinen Feck graubauer Sumpfboden). Der Brunnen XVI besteht aus einem eisernen Rohr, das in den Sand hineingesteckt ist. Der Wasserstand im Rohr misst darum den hydrostatischen Druck im Sande. Der Wassermeniskus stet sich nie tiefer as die Oberfäche des Sandes ein, nicht seten aber iiber die Oberfäche des Torfes. Während der Periode waren die jährichen Mindesthöhen des Wassermeniskus im Rohre 32, 55, 34, 26, 24, 48, 17, 41 und 3 2 cm ii ber der Oberfäche des San des. Wenn der Torf nicht undurchässig wäre, wiirde das Wasser den Torf durchdringen und zeitweise sich einen oberfächichen Abfuss verschaffen. Nach Regen oder Schneeschmeze findet sich zeitweise ein oberfächiches Grundwasser auf dem Torfe, ohne Verbindung mit dem Sand. Der Torfboden kann dabei ganz wasserbedeckt sein. Wei das Grundwasser im Sande stets den Torf erreicht, kann nie Luft unter den Torf eingesaugt werden. Oxydation ist dadurch ausgeschossen, und es kommt auch gar keine Spur von Geiausscheidungen vor. Keine Bedingungen fiir Podsoierung iegen vor; der vorhandene Humuspodso ist subfossil Er zeigt, dass friiher, bevor der Torf mächtig wurde, der Grundwasserstand vie niedriger gewesen sein muss, wodurch eine Podsoierung ermögicht wurde. Die Entwickung der Grundwasserverhätnisse muss in fagender W eise vor sich gegangen sein. Der durchässige Sand empfängt stets vie Grundwasser in seinen unteren Schichten aus höheren Umgebungen. Durch die fortschreitenden Prozesse der Torf- und Humuspodsobidung sind die oberen Schichten des Minerabodens in der Zone, wo ein grosser Tei des zugefiihrten Grundwassers einen Abauf fand, amähich dichter geworden und

216 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 373 dazu von einer ziemich mächtigen Torfschicht bedeckt. Durch aes das ist die Abfuhr des W assers amähich wesentich erschwert w orden, während geichzeitig die Grundwasserzufuhr der tie.feren Schichten des durchässigen Sandes ungeschwächt gebieben ist. Das Grundwasserniveau ist gestiegen, und es entsteht sogar ein hydrostatischer Druck; das Grundwasser unter dem dichten Torfe wird somit artesisch. Torfböden mit artesischem Grundwasser in der Miner:aerde kommen sicher agemein vor, sind aber besonders beobachtet, wo die Torfager auf durchässigem Sande ruhen. In sehr vieen Torfböden reicht das Grundwasser der Mineraerde stets bis zum Torfe hinauf, was an dem Fehen des Geihorizontes erkannt wird. Wahrscheinich steht dabei das Wasser, wenigstens zeitweise, unter Druck. Wenn die Mineraerde eine schwerdurchässige Moräne ist, kann dieser Druck jedoch seten sich bemerkbar machen. In der Natur mussen naturieb ae denkbaren Ubergänge zwischen Fa 2 und Fa 3 vorkommen. Es ist mögich, dass in einem Torfboden das Grundwasser zeitweise etwas unter den Torf hinab sinkt und zeitweise den Torf erreicht und dabei unter Druck steht. Das Fehen bzw. Vorkommen eines Geihorizontes unter mächtigem Torfe gibt indessen ein bequemes Mitte ab, den Hauptcharakter des Faes zu entscheiden. Grosse Torfböden, die Muden ausfuen, gehören wahrscheinich Fa 3 an. Die hydroogischen Verhätnisse socher Böden sind von mir nicht näher untersucht worden. Die chemischen Eigenschaften des graubauen Sumpfbodens. Die Humusdecke iefert nur sehr wenig Stoffe zur Mineraerde, wei kein oder sehr wenig Wasser im Boden heruntersinkt. Die C 1-Schicht, aso die Mineraerde unmittebar unter A, enthät jedoch etwas dunke gefärbten Humus, der von oben her gekommen sein muss. Die Schicht ist jedoch im agemeinen nicht ausgeaugt und hat aso nicht den Charakter eines A 2 -Horizontes. Der Humusgehat nimmt schne nach unten zu ab und bewirkt keine krumeähniche Struktur; die Humusanreicherung hat so mit einen arrderen Charakter as in den B-Horizonten (vg. S. 367). Ich habe darum die Schicht mit C 1 bezeichnet, um hervorzuheben, dass sie eigentich unveränderte Mineraerde ist, und dass der sehr wechsende Humusgehat eigentich nicht durch gewöhniche, bodenbidende Prozesse zustande gekommen ist. Die Profie I3-25, Kap. I.2, sowie Fig. 33 und 34, S. 224, eräutern die chemischen Eigenschaften des graubauen Sumpfbodens. In einer Reihe von untersuchten Profien kann man keine oder nur schwache Verwitterung feststeen (Profie I3, 17, I8, I9, 20, 21, 22, 23). Die Verwitterungsindizes ftir e in diesen Profien sind: -6, -2, -I,s, -13, +r s, +II, + I4, + I3, + I6. (Vg. die Verwitterungsindizes der Podsoe, s. oben). Das negative Zeichen einiger Verwitterungsindizes wird durch keine, primäre mineraogische Unterschiede in den Moränen verursacht. Wei die meisten Proben mit der Standardmoräne (S. 363) vergichen sind, kann diese Feherquee eine ziemich grosse Roe spieen. Die keinsten Indizes (aso die negativen), die bei einer etwas besser gewähten Zusammensetzung der Standardmoräne bad positiv, bad negativ ausgefaen wären, finden sich in Profien mit besonders dickem Torf (6o-Ioo cm), während die höchsten Indizes ( + I I bis + r 6) in Profien mit dunnem Torfe angetroffen werden. Von diesen sei das Profi 2 3 besonders hervorgehoben, wei der graubaue Sumpf-

217 374 OLOF TAMM boden sich hier kaum I m von der Grenze zum Humuspodso mit Index 4I :findet. Hier muss sich daher ein Ubergang von niedrigem zu hohem Verw~tterungsindex :inden. Die Verwitterungsgrade (s. Kap. I2) zeigen dassebe wie die Verwitterungsindizes. Wo der Torf mächtig ist, findet sich keine deutiche Verwitterung, wo er diinn ist, eine sehr schwache, die gar nicht mit der gewöhnichen Beicherdeverwitterung iibereinstimmt. Bemerkenswert sind auch die hohen Gehate von zitronensäureösicher Phosphorsäure. Das Fehen d.er Verwitterung in der abersten Schicht der Mineraerde des graubauen Sumpfbodens kann nur dadurch erkärt werden, dass das Grundwasser von Anfang an (aso unmittebar nach dem Abschmezen des Inandeises vor etwa 8 ooo-9 ooo Jahren) so hoch stand, dass eine Podsoierung.nicht stattfinden konnte. Sobad der Torf später durch Zuwachs undurchässig.fur Wasser wurde, konnte natiirich auch keine Podsoierung vor sich gehen. Es gibt indessen auch graubaue Sumpfböden, deren CcHorizont die typische Zusammensetzung einer Beicherde hat, obgeich dies nicht mit dem Auge beobachtet werden kann. Ein gutes Beispie ist Profi 24, S.,349 (mit Humusdecke I3 cm). Die Verwitterungsindizes (aus zwei Anaysen) sind bier + 45 und +53 Ein anderes Profi, Nr. 25, S. 349 (Humusdecke 35 cm), hat den Index 29 und ist aso ein Ubergangsfa. Es ist offenbar, dass der Verwitterungszustand im C,-Horizont gewisse Beziehungen zur Mächtigkeit der Humusdecke hat. Das ist auch ganz natiirich. W o diese diinn ist, findet sich ein gemeinsames Grund wassersystem in der Humusdecke und der Mineraerde. Während extremer Troekenperioden sinkt das Grundwasserniveau etwas unter die Humusdecke hinab, und während der darauf fagenden Niederschagsperioden kann vieeicht ein Podsoierungsprozess (besonders Verwitterung) vor sich gehen. W o dagegen die Humusdecke mächtig und undurchässig geworden ist, kann diese Verwitterung wegen des Fehens von Sickerwasser nicht statt:finden. Wahrscheinich miiss~n soche graubaue Sumpfböden, deren C 1-Horizont stark verwittert ist, as ate Humuspodsoe gedeutet werden, deren B-Horizonte während der fortschreitenden Torfbidung ganz verwischt warden sind (vg. S. 369). Oben ist die Entwickung der hydroogischen Verhätnisse bei fortschreitender Torfbidung besebrieben worden. Während socher Ent-. wiekeungen biden sich mit grösster Wahrscheinichkeit Humuspodsoe amähich in graubaue Sumpfböden um, deren C,-Horizonte sich bei der chemischen Anayse as verwittert erweisen. Der Kooidgehat der Mineraerde in den graubauen Sumpfböden ist sehr gering, wenn keine Geibidung voriegt. Er wird u. a. durch Fig. 33 und 34 (S. 224) beeuchtet. Die Profie I4 und IS (Kap. I2) sowie Fig. 34 zeigen die chemische Zusammensetzung der Geihorizonte in graubauen Sumpfböden. Sie bestehen aus Eisenoxydausscheidungen, die von Anreicherung anderer Kooide ziemich unabhängig sin d. Profi I 6 (Kap. I 2) zeigt ein keines Lager von Eisenocker, der auch eine Geibidung. ist, weches Lager in einen normaen Geihorizont iibergeht. Der Gehat an Fe ist (maxima) 54,4 %.

218 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 375 Ubersicht fiber die verschiedenen Bodentypen in ihrer Abhängigkeit vom Grundwasserstand. Die oben beschriebenen Bodentypen können zunächst in Böden mit Humusdecke < 30 cm (Mineraböden) und in Böden mit Humusdecke > 30 cm ('J:orfböden) eingeteit werden.r Die Mineraböden biden eine Reihe: Eisenpodso, Eisenhumuspodso, Humuspodso mit starker Anreicherung in B, Humuspodso mit schwacher Anreicherung in B, graubauer Sumpfboden, in wechen die Bodenbidung unter immer gesteigertem Einfuss des Grundwassers vor sich geht. Eisenhumuspodso ist schon deutich grundwasserbetont; graubauer Sumpfboden bezeichnet die durchschnittich maximae Hö h e des Grundwassers. Humuspodso mit Ortstein fät in gewisser Hinsich t aus der Reihe heraus, wei er durch seitiche Wasserzufuhr zustandegekommen ist. Die Böden mit Humusdecke > 30 cm, aso die Torfböden, weche entweder as Humuspodsoe oder as graubaue Sumpfböden bezeichnet werden können, haben eigenartige Grundwasserverhätnisse. Das Grundwasser in der Mineraerde steht meistens nicht in direkter, hydrostatischer Verbindung mit demjenigen des Torfes. Es kann entweder etwas unter den Torf hinabsinken oder as artesisches Grundwasser gegen die Torfdecke gedriickt werden. KAP. 6. Bodenkarten. Beziehungen zwischen Boden und Vegetation. Geoogische Karten der beiden Versuchsfeder sin d in Kap. 4 (S. I 85, I 88) mitgeteit. Hier werden nun Bodenkarten und Vegetationskarten, etztere nach MALMSTRÖM (r 93 I), vorgeegt. Es ist aso ein Materia zur Beurteiung des Zusammenhangs zwischen Geoogie, Topographie, Bodenbidung und Vegetation vorhanden. Auch ein keines Versumpfungsgebiet auf dem Pateau Stormyrtjäen, ganz nahe dem Versuchsfed Kubäckiden, wurde kartiert, wei hier der Zusammenhang zwischen den Bodentypen und den durch die Topographie bedingten Feuchtigkeitsverhätnissen besonders kar ist.. Das Gebiet auf Stormyrtjäen. Beschreibung. Eine normae Moräne von etwa I m Mächtigkeit ruht auf Gneis. Der Wad wurde I9r8-I9I9 kah abgetrieben. Er war ein Fichtenwad von Vacciniumc Typus (MALMSTRÖM I 93 I) ausser auf dem zentraen, feuchtesten Feck, wo er Fichtensumpfwad war. Topographie und Bodentypen werden durch Fig. 35, S. 230 eräutert. (Die Karte ist durch Profiuntersuchung von zehn zu zehn Meter zustandegekommen). Im Zentrum sammet sich Oberfächenwasser und Grundwasser, das hier immer hoch steht und die Ausbidung von graubauem Sumpfboden, von Humuspodso mit schwacher Anreicherung umgeben, bewirkt. Nach Osten äuft Wasser ab, sickert in den Boden ein und bidet Humuspodso mit Ortstein. Wahrscheinich wird es durch Adern am Gneisfesen dann weiterbefördert (vg. Kap. 7 ). I Diese Einteiung wurde durch eine interskandinavische Kommission fiir Bodennomenkatur und Bodeneinteiung vorgenommen. (S. FROSTERUS und TAMM 1929.)

219 376 OLOF TAMM Das Bodenprofi as Indikator von Kimaänderungen. Profi 24 (Kap. r 2 ), das sich im feuchten Zentrum der besebriebenen Versumpfung findet, zeigt, dass der graubaue Sumpfboden (s. Fig. 35) einma Podsoverwitterung durchgemacht hat. Die Humusdecke ist dinn und durchässig und diirfte keine Änderung in den Grundwasserverhätnissen hervorgerufen haben können (vgl S. 370). Die Podsoierung ist vor sich gegangen entweder während einer friiheren trockneren Kimaepoche oder während einzener J ahre o der Reihen von J a hr en, die w ärm er und trockner as gewöhnich gewesen sind. - Ein ähnicher, sehr keiner Feck mit graubauem Sumpfboden auf dem Versuchsfed Kubäcksiden (s. Fig. 36 P, S und Profi 2 r, S. 346) zeigt dagegen nur Sptiren einer Podsoverwitterung. Dies beweist, dass diese keine Versumpfung niemas troeken gewesen ist, wenigstens nicht während einer Periode nennenswerter Dauer. So troeken ist das Kirna offenbar nie nach der Eiszeit gewesen, dass sie ausgetr ocknet ist. - Ein Unterschied besteht aso zwischen den beiden besebriebenen keinen V ersumpfungen. Die eine ist friiher trockner gewesen, was durch eine frihere, trocknere Kimaperiode erkärt werden kann, die andere dagegen ist niemas trockner as jetzt gewesen. Es besteht jedoch auch ein vieeicht wesenticher topographischer Unterschied zwischen den beiden Fecken. Der erste iegt auf einem Pateau, der andere in einem schwach geneigten Terrain. Letzterer empfängt darum ziemich vie Wasser von obenher. Es ist aso mögich und wahrscheinich, dass der erste ausgetrocknet ist bei einem Kima, das nicht nennenswert auf den Grundwasserstand der zweiten einwirkte. Dur ch U ntersuchung des Verwitterungszustandes s oeher keinen V ersumpfungen diirfte die vie diskutierte Frage betreffs fr!iherer, trocknerer Kimaperioden auf einem ganz neuen W ege beeuchtet werden können. Das Versuchsfed Kubäcksiden. Beschreibung. Fig. 36, S. 232 (vg. auch Fig. 7, S. r85) zeigt die Bodenkarte, die auf Profie in je 20 Meter Abstand und noch eine grosse Anzah Profie gegriindet ist. Fig. 36 zeigt ganz dieseben Gesetzmässigkeiten wie Fig. 35, aber auf einer grässeren Fäche mit unregemässiger Topographi~. Reativ trockene Fächen mit Eisenpodso wechsen mit feuchten und versumpften Böden. In den durch die Gneisoberfäche bedingten, sehr fachen Muden findet sich graubauer Sumpfboden, der unverwittert ist (vg. oben). Zwischen den Fächen mit Eisenpodso und denjenigen mit graubauem Sumpfboden gibt es Zonen mit Eisenhumuspodso und verschiedenen V arianten von Humuspodso. Wo Wasser aus den Torfböden in die Moränen eindringen kann, findet man Humusortsteine. Geihorizonte sind sehr agemein verbreitet. Sie fehen jedoch in der Nähe der Brunnen IXa und IXb und auch in den nassen, schmaen Senkungen des närdichen Teies des Versuchsfedes, die offenbar zeitweise as Wasserabf!isse dienen. Auch fehen sie in der sidöstichen Ecke inter mächtigem Torf (hier umfasst das Fed ei.nen Tei des Deger:ö Stormyr). Wahrscheinich ist die Ursache des Fehens der Geihorizonte an aen diesen Lokaitäten ein sehr hoher Grundwasserstand. Im Eisenpodsogebiet sind die Geihorizonte schwach ausgebidet, die Eisenausscheidungen kommen zerstreut vor oder fehen beinahe. Dies hängt wahrscheinich mit dem starken Wechse des Grundwasserniveaus (vg. Fig. 9-16,

220 STUDJER ÖVER JORDMÅNsTYPER 377 S ) und dem geringen Eisengehat des Wassers (vg. Kap. 8) zusammen. Zwei keine Queen kommen auf dem Versuchsfed vor; die eine (etwa 230m stidich von der nordöstichen Ecke) hat ein sehr eisenreiches Wasser (Tab. 7:4 S. 26o). Bodenprofi und Vegetation. (Vg. Fig. 36 und 37, S ). Es besteht ein deuticher Zusammenhang zwischen den Bodentypen und den Pfanzenvereinen. Die Eisenpodsoe sind im agemeinen mit Sphagnum-freien Fichtenwädern ( Vacdnium-Typus) bestanden. Wo das Terrain nach N geneigt ist, kommt auch Fichtenwad von D1yoptens-Typus ohne Sphagna vor. In den Randzonen des Degerö Stormyr, wo der Boden sehr schwach gegen S geneigt ist, findet sich fechtenreicher Kiefernwad. Auf Eisenhumuspodso, Humuspodso und graubauem Sumpfboden trifft man agemein Sphagnum-reiche Pfanzenvereine an. Nahe an der Grenze zum Eisenpodso kann man auch auf Eisenhumuspodso oder sogar auf Humuspodso Sphagnum-freien Fichtenwad finden. Die drei erwähnten Bodentypen biden zusammen die feuchten Böden, deren forstriche Quaität fast ganz von der Neigung und Exposition abhängt. Ist die Neigung ziemich gross, so gibt es gutwtichsige N adewäder von Dryopterzs-Typus o der au ch ziemich gutwiichsige Fichtensumpfwäder, reich an Vaccinium myrfius oder Equzsetum sivaticum. Diese Böden können durch Drainage eicht sehr produktiv gernacht werden. Auf ebenen oder sehr schwach geneigten Terrains finden sich schechtwiichsige Wäder und Sumpfwäder, sowie Moore von verschiedenen Typen. Diese Böden können nur mit grossen Schwierigkeiten produktiver gernacht werden. Die U rsache der grossen Bedeutung der N eigung fiir die Produktivität der feuchten Böden diirfte in der seitichen Bewegung des Bodenwassers zu suchen sein. Wo der Untergrund in feuchten Abhängen ein durchässiger Sand oder Kies ist, kommen wegen der ebhaften Grundwasserbewegung hochproduktive, kräuterreiche Wäder vor. Soche Lokaitäten gibt es in der Nähe des Versuchsfedes. - Dieseben Gesetzmässigkeiten in den Beziehungen zwischen Vegetation und Bodentypen, wie sie eben besebrieben sind, geten fiir die ganze Gegend von Kubäcksiden, wo die Vegetation von MALMSTRÖM (TAMM & MALMSTRÖM 1926) kartiert warden ist. Das Versuchsfed Rokiden. Beschreibung. (Hierzu Fig. 38, 39, S. 240, 241.) Auch auf Rakiden wiederhaen sich dieseben Regemässigkeiten in der Verteiung der Bodentypen, die oben besebrieben warden sind. Trockene Fächen mit Eisenpodso sind von Zonen mit Eisenhumuspodso umgeben. Diefeuchten Fächen haben Humuspodso und die aerfeuchtesten graubauen Sumpfboden, der jedoch hier eine sehr untergeordnete Roe spiet. Humuspodso mit Ortstein kommt in einer Zone des närdichen Teies des Versuchsfedes vor, wo Wasser von dem zentraen Torfböden her in die Mineraerde eindringen kann. Geihorizonte gibt es fast iibera, ausser rings um die Brunnen IX und XVI, wo das Grundwasser unter dem Torfe artesisch ist (S ). Im Eisenpodso sind die Geihorizonte schwach ausgebidet oder fehen beinahe. Bodenprofi und Vegetation. Auf Eisenpodso finden sich wie auf Kubäcksiden Sphagnum-freie Wäder von dem Vaccinium- und dem Dryopterzs-Typus, wie sie auch die reativ trockenen, nahe dem Eisenpodso iegenden Teie

221 378 OLOF TAMM der Eisenhumuspodsozonen bewachsen. Sonst gibt es Sphagnum-reiche Pfanzenvereine: auf e benen Terrains Moore und schechtwiichsige Sumpfwäder, auf geneigtem Terrain Fichtenwad von Dryopteris-Typus mit Sphagna o der ziemich gutwiichsige Sumpfwäder mit Vaccinium myrtzus und D1yopteris Linna:ana. Diese Sumpfwäder sind teiweise (nördich und westieb vom Versuchsfed) mit sehr gutem Erfog drainiert worden. In den Umgebungen des Fedes findet man ähniche Gesetzmässigkeiten in der Verteiung der Vegetation in Beziehung zu den Bodentypen. Uber die Wasserbewegung in den Moränenbören der Versuchsfeder. Die Durchässigkeit der Moränen. KAP. 7 Eineitung. Man hat stets die Moränen as sehr schwer durchässig fiir Wasser betrachtet (RICHERT, I9I I, S. 2 I, SEDERHOLM I9o9, S. I9, A. G. HöGBOM, I9o6, S. q6). Indessen zeigen Versuche von SAHLSTRÖM (I9II), dass die obersten Schichten der Moränenböden ziemich durchässig fiir Wasser sind. Es muss aso ein grosser Unterschied zwischen den oberen, durch die bodenbidenden Prozesse aufgeockerten Schichten und den unteren, unveränderten voriegen. Beobachtungen i.iber Durchässigkeit und Wasserfiihrung. Beim Profigraben findet man, dass die tiefen Scbichten der Moränen nur mit grosser Schwierigkeit Wasser abgeben. Dagegen fiesst die ganze Masse, wenn sie mit W ass er gesättigt. ist, fast wie ein Lehm. Dies zeigt, dass die Moräne vom hydroogischen Standpunkt aus einem eichten Lehme ähnich ist. Zuweien fiit sich eine Grube schne mit Wasser, aber es ist dann immer Aderwasser. Besonders in den tiefen Teien der Moränen, direkt am Fesen, trifft man nicht seten kräftige Wasseradem mit frischem, gutem Quewasser, auch in versumpften Terrains. Sehr steinreiche Moränen sind auch vie durchässiger as steinarme. Die aberen Schichten der Moränen, die du:rch die bodenbidenden Prozesse geockert sind, geben dagegen ziemich eicht ihr Wasser ab und scheinen aso ziemich durchässig zu sein. Versuche, die reative Durchässigkeit von Moränen in naturicher Lagerung zu bestimmen. MALMSTRÖM hat einige soche Versuche ausgefiihrt in derseben Weise wie fruher mit Torfproben (MALMsTRÖM, 1923, S. I 9 I). Es wurden s cm dicke Scheiben aus einem Moränenprofi a:usgeschnitten und mit Gips in einen besonders konstruierten Apparat eingegossen. Die freie Fäche der Moränenprobe wurde gemessen. Darauf wurde Wasser stetig zugefiihrt bis zu einem Niveau von 2 cm iiber cfer Oberfäche der Gips Moränenscheibe, und das Voumen W as ser, das pro Stunde durch dies e hindurchsickerte, wurde gemessen. Tabee s (S. 247) gibt die Resutate wieder. Zum Vergeich wurde auch ein Versuch mit mittegrohem Sand ausgefiihrt. Die Versuche zeigen, dass die von den bodenbidenden Prozessen unberiihrte Moräne sehr schwer durchässig ist. Die A 2 -Schicht eines Eisenpodsos, aus Moräne gebidet, war vie durchässiger, die entsprechenden Schichten in Humuspodsoen nahmen eine Zwischensteung ein. Sand ist mehr as 3 s o o ma durchässiger as die unberiihrte Morän e.

222 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 379 Versuche, die Grundwasserströmung in den Moränen zu messen. HEssELMAN iess einige Versuche mit der Sazmethode ausfiihren. Dabei wurde indessen nur eine grobe Orientierung angestrebt. Die beiden Versuchsfeder iegen in schwach geneigten Terrains, wo man eine agemeine Wasserc strömung in den Bodenarten vermuten konnte. In einigen Gruben wurden 30 kg NaC im Grundwasser aufgeöst, und aus diesen Gruben sowie aus anderen, die 5 bis I o m da von in der Neigungsrichtung angeegt waren, wurden wöchentich Wasserproben entnommen und auf C anaysiert. Auf dem Versuchsfed Rakiden wurden zwei paar Gruben (C-D, E-F, Fig. 38, S. 240) angeegt. Nach I43 Tagen fing der Sazgehat in D an zu steigen, nach 345 Tagen erreichte er sein Maximum. Schon nach I 2 I Tagen war der Sazgehat in C 'wieder wie vor dem Anfang des. Versuches. Die N eigung des Terrains ist I :30. Nach I I o Tagen fing der Sazgehat in F an zu steigen. Nach 2 I 3 Tagen erreichte er sein Maximum. Schon nach I o8 Tagen war der Sazgehat in E wieder norma. Die N eigung ist I :I 5. As Mass der Strömungsgeschwindigkeit git die Zeit zwischen dem Anfang eines Versuches und dem Maximum. Dies gibt I,s bzw. 2,4 cm pro Tag. Die Strömungsgeschwindigkeit in den Moränen ist aso sehr gering. In den Versuchen auf Kubäcksiden geang es nicht, eine seitiche Strömung des Wassers nachzuweisen. Es ist jedoch von Interesse, dass in einem Fa der C-Gehat in einer gesazten Grube nach I 2 o Tagen wieder norma war. Messungen des Grundwasserstandes. Aus dem Materia von Grundwasserstandsmessungen, die HEssELMAN hat ausfiihren assen, assen sich wichtige Schiisse betreffs der Wasserbewegung in den Moränen ziehen. Fig (S. 25 o-2 5 I) beeuchten dies. Fig. 40 zeigt die Grundwasserniveaus in sieben Brunnen auf dem Versuchsfed Rakiden (Lage der Brunnen s. Fig. 38, S. 240). Das Sinken des Grundwasserniveaus veräuft sehr ungeichförmig. Einzene Punkte (z. B. Nr. I) haben offenbar eine gute, natiiriche Drainage von unten her. Der Grundwasserstand in Nr. I kann sogar tiefer iegen as in II x, der niedriger im Terrain sich befindet. Man könnte vermuten, dass dies mit einer ungeichförmigen Transpiration des Wades zusammenhänge. Fig. 4 I zeigt indessen, dass im Winter, wo die Transpiration fast aufgehoben ist, auch ein ähniches, ungeichförmiges Siriken des Grundwassers vorkommt. Fig. 42 und 43 zeigen ganz anaoge Verhätnisse auf dem Versuchsfed Kubäcksiden. Auch wurden ähniche Verhätnisse in Moränenböden in Lesjöfors (Värma).d) beobachtet sowie in Sijansfors (Daekarien), und die Erscheinung scheint somit agemein zu sein. Das ungeichförmige Sinken des Grundwassers muss auf eine ungeichförmige Drainierung von unten her zuriickgefiihrt werden. Die Bewegungen des Grundwassers in Moränenböden, durch Wasseranaysen beeuchtet. Es wurde sch on fruher (TAMM I 9 2 5) nachgewiesen, dass das Grundwasser in den Randzonen von Torfböden, die auf Moränen ruhen, geösten Sauerstoff enthaten kann, was eine Wasserströmung von dem troekerren Boden nach dem versumpften Boden hin anzeigt. Diese Strömung veräuft hauptsächich in den oberen, ziemich durchässigen Moränenschichten. Dass die seitiche Strömungsgeschwindigkeit in den Moränen indessen sehr gering ist, geht auch aus den Wasseranaysen hervor. Die Zusammensetzung des Grundwassers zeigt nämich grosse Unterschiede an sehr

223 380 OLOF TAMM nahe aneinander iegenden Punkten (vg. Kap. 8, S. 382). Keine»nsen» von trockenen Böden (Eisenpodso) in versumpften Gebieten haben ein G~undwasser, das reich an geöstern Sauerstoff sein kann, während geichzeitig das Wasser der Umgebungen derseben frei davon ist (TAMM 1925, S. 40). Die natiiriche Drainage der normaen Moränenböden. Die oben beschriebenen Beobachtungen und Experimente gestatten eine Auffassung von der Art und W eise des W assers, sich in Moränen zu bewegen. Die Moränen decken die Fesen von Gneis, Granit oder anderen Urgesteinen, die ae fast undurchässig fiir Wasser sind. Das Grundwasser sammet sich ciaher tiber den Fesen, deren Muden mit Grundwasser geftit sind. Das Niederschagswasser sinkt ziemich schne bis zum Grundwassernive;m. Wenn dieses in den oberen, ockeren Schichten des Bodens iegt (z. B. nach der Schneeschmeze),. kommen seitiche Grundwasserströmungen von ziemich grosser Bedeutung vor. Soche seitiche Strömungen werden jedoch sehr erschwert, sobad der Strom in torfbedeckte Böden hineinkommt, wo er mit Humusstoffen stark imprägnierte Schichten durchdringen muss (die Randdämmungsversumpfung MALMSTRÖMS, vg. oben, S. 369). Sobad kein Niederschagswassermehr zugefiihrt wird, fängt das Grundwasserniveau an zu sinken. Anfangs steht dies teiweise mit den seitichen Strömungen in Zusammenhang, aber sobad das Niveau des Grundwassers die unteren, schwer durchässigen Moränenschichten erreicht hat, wird die Bedeutung der seitichen Bewegung sehr gering. Um das fortgesetzte Sinken zu erkären, muss man eine Drainage durch Adern dicht am Fesen annehmen. Es gibt wahrscheinich am Fesen ein Netz von keinen Wasseradern, die sich zum Tei zu grässeren vereinigen und hier und da in Abhängen as Quee:!J. zu Tage treten. Auf diese W eise kann ein grosser Tei der bedeutenden Wassermengen, die von den Moränenhöden absorbiert werden, aber n ich t verdunsten,. wegtransportiert werden. Die Adersysteme dtirften streng okaisiert und stabi sein, W ahrscheinich wurden sie schon bei der Bidung der Moränen angeegt. Man kann die nattiriche Drainage eines normaen Moränenbodens as eine Aderdrainage bezeichnen, während ein Sand- oder Kiesboden durch einen Grundwasserstrom drainiert wird. Das Grundwasserniveau hat verschiedene Bedeutung in einem Sande und in einer Moräne. Im Sande ist es die Oberfäche eines Grundwasserstromes, in der Moräne bezeichnet es die Tiefe, auf weche das Grundwasser eben gesunken, oder die Höhe, auf die es (nach Regen) gestiegen _ist. Eine sehr schwache seitiche Bewegung geht nattirich auch in der Moräne vor sich und gewinnt an Bedeutung mit zunehmender Neigung des Terrains. Auch in Sandböden muss es eine ganz schwache Drainage von unten her vorhanden sein, deren Wirkung durch die seitiche Grundwasserzufuhr fast ganz ausgegichen wird. Die ungeichförmige Drainage von unten her bei den Moränenböden hat sicher Bedeutung ftir die V erteiung von trockenen und versumpften B öden. Fig. 24, S. 2o6 zeigt eine keine»nse» von troekenem Boden in einem versumpften Terrain. Diese Inse hat gute Drainage von unten her und ist. deshab der Versumptimg entgangen, obgeich die Neigung des Terrains sie ftir Versumpfung vorausbestimmt zu haben scheint. Dassebe git ftir den östichen Tei der keinen Versumpfung, Fig. 35 (S. 230), neben der Zone, wo das vom Torfe her k0mmende Wasser Ortstein bidet, ohne Versumpfung

224 STUDIER ÖVER JORDMÅNsTYPER 381 hervorzurufen. Die Grenzen im Terrain zwischen den troekerren und feuchten (Sphagnum-reichen) Pfanzenvereinen werden sehr wahrscheinich in vieen Fäen durch die ungeichförmige Drainage der Moränenböden von unten her bestimmt. Dadurch erkärt sich auch zum Tei die sehr geringe Ausbreitungstendenz der Torfböden, die von MALMSTRÖM (I 93 I, S. I 3 5, I 44-- I 52) nachgewiesen worden ist. KAP. 8. fiber die chemischen Eigenschaften des Grundwassers der verschiedenen Bodentypen. Agemeine Qesichtspunkte. Mit sauerstoffreichem, bzw. sauerstoffreiem Wasser wird Wasser bezeichnet, das reich an, bzw. frei von geöstem, freiem Sauerstoff ist. Schon fruher (T AMM r 9 2 5) ist gezeigt worden, dass die Eisenpodsogebiete sauerstoffreiches Grundwasser haben, während das der Humuspodsogebiete entweder ziemich sauerstoffarm oder ganz sauerstoffrei ist. Der Sauerstoffmange wird durch die reduzierende Wirkung der Humusstoffe verursacht (HESSELMAN, r9ro b, S. Io6), besonders die der Torfdecken von feuchten Böden. Auch in Eisenpodsoen gibt es eine Bindung von Sauerstoff, infogedessen das Grundwasser seten mehr as bis 2 / 3 gesättigt davon ist. Jetzt habe ich auch andere geöste Stoffe m dem Grundwasser untersucht, s. die Tabeen 6, 7, 8, S r. Einige Charaktere des Grundwassers in Eisenpodsogebieten. Das Grundwasser ist farbos, hat einen frischen Geschmack, ist sauerstoffreich und eisenfrei. (Eisengehat < o,r mg/). Der Mange an Eisen muss dadurch verursacht werden, dass fast aes Eisen bei reichicher Sauerstoffzufuhr as Fe Kooid im B-Horizont beim Heruntersickern des Niederschagswassers festgehaten wird. Keine Mengen arganischer Stoffe finden sich freiich im Wasser, ohne es zu färben. Einige Charaktere des Grundwassers in Eisenhumuspodsogebieten. Eisenhumuspodso umgibt mehrmas den Eisenpodso as Randzonen. In sochen trifft man ein Grundwasser an, das chemisch ganz Eisenpodsocharakter hat, was eine angsame Strömung des Grundwassers vom Eisenpodsogebiet her andeutet. Wenn man dagegen»nsen» von Eisenhumuspodso in Humus-. podsogebieten, die etwas tiefer iegen, aufsucht, trifft man das fiir Eisenhumuspodso charakteristische Grundwasser an. Dieses ist farbios und ziemich sauerstoffreich, enthät aber dazu nicht unbedeutende Mengen Eisen as Ferroionen. Diese können aso zusammen mit geöstern Sauerstoff im Grundwasser beiben. Wahrscheinich werden sie angsam oxydiert, was zur Abscheidung von Eisen as Fe Kooid in Geihorizonten fiihrt. Wahrscheinich geschieht jedoch diese Oxydation zum grössten Tei durch Eindringen gasförrniger Luft während Perioden von tiefen Grundwasserständen. Ein socher Gasaustausch spiet eine grosse Roe auch in den feuchten Böden, wie RoMELL (I922, S o8) nachgewiesen hat. Das Grundwasser in Gebieten von Humuspodso und graubauem Sumpfboden. Der Gehat an Sauerstoffund Eisen. Der Sauerstoffgehat wechset von o bis zu einem mässigen W ert. Auch der Eisengehat wech-

225 382 OLOF TAMM set sehr. Wenn er keiner as 5 Miigramm pro Liter ist, pfegt nur zweiwertiges Eisen vorzuiegen. Das dreiwertige Eisen wird aso sehr stark vom Boden, d. h. dem B-Horizont festgehaten. Zusammen mit keinen Mengen zweiwertigen Eisens pfegt auch Sauerstoff vorzukommen. Bei höheren Eisengehaten kommt auch meistens ein Tei des Eisens in dreiwertiger Form vor, und dabei feht der Sauerstoff stets ganz. Es scheint aso, as o b ein Tei des Eisens sich im Wasser oxydiert hat. Das zweiwertige Eisen im Grundwasser besteht offenbar aus Ionen. Ein Tropfen Na 2 S-Lösung fär.bt eine eisenhatige Wasserprobe sogeich dunke. Durch Schi.itten mit Luft nach Zusatz eines Tropfens Ammoniak wird das Eisen quantitativ in Ferriverbindungen iiberftihrt. Ae Ausströmungssteen des eisenhatigen Grundwassers in Drainen, keinen Queen usw. zeigen das charakteristische Häutchen von Eisenbakterien, deren Lebensprozess zum Tei eine Oxydation von Ferroionen ist. Man könnte indessen vieeicht vermuten, dass auch kooides Ferrohumat voräge. Es besteht aber gar kein Paraeismus zwischen Humusgehat und Eisengehat der Grundwässer (vg. Tab. 7, S. 26o). Der Gehat an Ferriverbindungen im Grundwasser erreicht immer nur niedrige Werte. Wahrscheinich werden die durch Oxydation aus Ferroionen gebideten Ferriverbindungen sehr schne.as Kooide in den Geihorizonten ausgeschieden. In Spatrissen und Wurzekanäen kann der Wasser- und Luftaustausch besonders eicht vor sich gehen, was die eigenartige Textur der Geihorizonte erkiärt. Da das Eisen im Grundwasser der feuch ten B öden grässtenteis as Ferroionen vorhanden ist, kann es ziemich. unbehindert mit dem Wasser wandern, ohne ausgefät zu werden. Sobad Oxydation eintritt, wird das Eisen jedoch as Fe Kooid vom Boden festgehaten, was die Bidung von Geihorizon ten veranasst. Tabee 6 und 7 zeigen grosse Unterschiede im Eisengehat des Grundwassers an nahe bei einander iegenden Punkten. Die hohen Eisenkonzentrationen (Nr. 3, Tab. 7) findet man in keinen, fachen Muden. Sie erkären sich durch die nachstehenden aufeinander fagenden Vorgänge: 1. Wasserzufuhr aus den Umgebungen. 2. Verdunstung. 3 Eisenausscheidung in Geihorizonten bei Sauerstoffzufuhr. 4 Grundwasserabfuss nach unten. S Wiederhate Wasserzufuhr und Wiederaufösung des in den Geihorizonten magazinierten Eisens bei Sauerstoffmange. Auch andere geöste Stoffe (s. unten) werden im Grundwasser der keinen Muden etwas angereichert, aber bei weitem nicht in dem Masse wie das Eisen, wei sie nicht in den Geihorizonten festgehaten werden. Die Wasseradern, die aus sochen Muden stammen, treten zuweien as Eisenqueen zu Tage. Der Gehat der Wässer an Humus und anderen Stoffen. Die eisen" reichen und sauerstoffreien Grundwässer sind geb gefärbt, schmecken fade und enthaten ziemich vie Humusstoffe. Ein Beispie ist Nr. 2, Tab. 7 (S. 26o), das ein typisches Humuspodsowasser ist. Es enthät iiberhaupt vie mehr geöste Stoffe as das geichzeitig eingesammete Eisenpodsowasser, Nr. I. Dies steht in schöner Ubereinstimmung mit der Tatsache, dass im agemeinen die Verwitterung etwas intensiver in Humusporsoen as in Eisenpodsoen ist (S. 369). Von grossem Interesse ist der Auminiumgehat (8,2 mg/), meines Wissens der höchste bis jetzt in einem naturichen Wasser gefundene.

226 STUDIER ÖVER JORDMÅNsTYPER 383 Die Probe ist mittes Quecksiberpumpe, unter dem B-Horizont bei 6o cm Tiefe emporgesaugt. Von Basen (K Na CaO + MgO) enthät das Wasser ro mgj, wovon MgO 2 mg/r ausmacht. Nr. 3, Tab. 7, ist auch ein Humuspodsowasser, das am seben Tage und in derseben Weise wie Nr. 2 eingesammet worden ist. Es stammt aus einer keinen Mude mit maximaem Eisengehat. E s ist as o ein Wasser, das an geösten Stoffen angereichert ist (vg. oben). Es muss, wenigstens zum Tei, aus Wasser bestehen, das aus den Umgebungen zugeströmt ist. Ausser Eisen sind CaO, Na 2 0 und K 2 0 angereichert, dagegen MgO und A nicht. Die Humusstoffe zeigen eine bedeutende Anreicherung, Si0 2 eine unbedeutende, aes im Vergeich mit Wasserprobe Nr. 2. Nr. 4 (Tab. 7) ist ein Wasser aus der keinen Eisenquee auf dem Versuchsfed Kubäcksiden. Die Probe ist ebenso wie Nr. r-3 im September eingesammet, die Bodentypen sowie die Moränen sind denjenigen von Rokiden sehr ähnich. Die W asserprobe kann darum ohne weiteres mit denjenigen von Rokiden vergichen werden. Ein Unterschied von Nr. 4 im Vergeich mit Nr. 2-3 ist, dass Nr. 4 eine ängere Strecke im Boden gewandert ist. Nr. 7 ist Wasser aus der Byskeäv, einem Fuss, der ein Wadgebiet von ebendemsebe n bodenkundichen Charakter wie Kubäcksiden und Rakiden durchfiesst. Ein s oehes Fusswasser besteht offenbar aus Grundwasser von Eisenpodso- und Humuspodsogebieten her, vermischt mit oberfächich abgeaufenem Wasser. Die Proportionen der verschiedenen, geösten Minerastoffe in Nr. 7, die aus dem Grundwasser stammen, dirften daher fir ein Wasser, das eine reativ ange Strecke im Boden gewandert ist, charakteristisch sein. Es sei bier hervorgehoben, dass der agemeine Charakter der Wässer in den untersuchten Gegenden nicht sehr wechset (vg. Tab. 8, S. 26r). Betrachten wir die Proportionen der verschiedenen, geösten Stoffe in den Wasserproben 2, 3, 4 und 7 Tab. 7 (S. 26o): Das Natriumion wird von aen Kationen am wenigsten vom Boden festgehaten. Der Na 2 0-Gehat eines Grundwassers wird sich aso beim Hervarsiekern wenig veräridern. Daher ist das Verhätnis verschiedener Stoffe zu Na 2 0 von besonderem Interesse. Das Wasser Nr. 2 (Tab. 7) ist ein Grundwasser, das gar nicht seitich gewandert ist. Nr. 3 ist eine keine Strecke gewandert, Nr. 4 noch etwas weiter, Nr. 7 am weitesten. Ein Vergeich der 4 Proben zeigt, dass der Gehat an A stark von 2 bis 7 abfät. Das Verhätnis A : Na 2 0 ist in Nr. 2: 2,3, in Nr. 3: r,o, in Nr. 4: o,s 9, in Nr. 7: O,rs, wech etzterer Wert zu hoch ist, wei er sich eigentich auf die Summe A Fe bezieht. Wahrscheinich besteht die Summe fast ganz aus Fe Die angefihrten Anaysen zeigen in schöner Weise die amähiche Adsorption von Auminium as Kooid während der Wanderung des Wassers im Boden. Fast nichts davon erreicht die Fiisse, obgeich ziemich grosse Mengen bei der Verwitterung freigernacht werden. Der Unterschied im Wanderungsvermögen von A und Fe im Boden erkärt sich daraus, dass Eisen as Ferroion wandern kann, während das immer dreiwertige A sehr eicht in kooiden Zustand iibergeht, wodurch es adsorbiert wird. Auch das dreiwertige Eisen geht sehr eicht in den kooiden Zustand iiber und kann darum nur kurze Strecken wandern, wei es vom Boden stark festgehaten wird (in B-Horizonten und Geihorizonten).

227 384 OLOF TAMM Mehrere Forscher, unter anderen AARNIO (I9I s, s. 7 s), behaupten, aufexperimente gestutzt, dass das Eisen in Humuspodsoterrains hauptsächich as dreiwertiges Kooid wandert, vor Ansfockung durch andere Kooide geschutzt. AARNIO (I9I8, S ) erkärt sogar in dieser Weise die Eisenzufuhr nach den seeerzbidenden Binnenseen. Meine Forschungen haben durchaus keine Stutze ftir diese Auffassung _geiefert, sondem stimmen mit der- äteren Auffassung der Eisenwa~dettinf uberein. Auf etwas andere Weise as Auminium verhät sich das meistens negativ geadene Kooid Kiesesäure. Das Verhätnis Si0 2 : Na 20 in den oben erwähnten,- vier Wasserproben ist 4,o, 4,9, 3,r und o,s7 Es durfte aso eine Absorption von Si0 2 bei der Wanderung des Wassers vor sich gehen, aber bedeutende Mengen davon erreichen doch die Fusse. Die Kationen Ca, K und N a zeigen keine Besonderheiten. Mg dag-egen, das bei der V erwitterung in verhätnismässig grossen Mengen freigernacht wird, kommt nur in sehr keinen Mengen in dem Fusswasser vor und muss aso bei der W anderung des Grundwassers amähich absorbiert werden. Das V erhätnis MgO: Na 20 in den oben erwähnten vier Wasserproben ist: o,64, o,so, o, z und o,o7. Mg wird jedoch nicht wie A besonders stark vom B-Horizont festgehaten (vg. S. 392). Die Erkärung des merkwurdigen Verhatens des Magnesiums ist meines Erachtens von WIEGNER und }ENNY gegeben in ihren bekannten Untersuchungen uber Permuti te (WrEGNER 11nd }ENNY I 92 7, }ENNY I ). Bekanntich verbaten sich viee Bodenmin(!];aien, sowie die Kooide des Bodens, in vieen Hinsichten wie Permutite, und die Schusse der Permutitforschung können in gewissem Grade auf Böden ubertragen werden. WIEGNER und }ENNY unterscheiden Eintausch, Austausch und Umtausch von Ionen. Verschiedene Kationen werden in vetschiedener W eise eingetauscht und ausgetauscht. Mg wird nur mit Schwierigkeit eingetauscht, aber sobad es eingei:auscht ist, wird es sehr stark festgehaten, d. h. nur mit Schwierigkeit wieder ausgetauscht. Im Boden muss aso Mg erst angsam adsorbiert werden. Bei fortgesetzter Wanderung des Wassers wird es jedoch amähich eingetauscht. Die endgutigen Ionenkonzentrationen des Wassers mussen von einer Reihe Eintausch- und Austauschprozessen abhängen. Bei dem Austausch steht Mg hinter den anderen Kationen zuruck, und seine Konzentration wird daher sehr kein. Diese Prozesse erkären die sehr grosse Armut an Magnesium bei unseren Fusswässern, wenn sie aus Gegenden mit karbonatfreien Gesteinen stammen. Der agemeine Gehat von Eektroyten in den Wässern der Gegend von Kubäcksiden. T abeie 8, S. 2 6 I enthät eine Reihe Bestimmungen der eektroytischen Leitfåhigkeit naturicher Wässer in der Gegend von Kubäcksiden. Die Leitfåhigkeit wechset nicht sehr. Wenn man as Approximation annimmt, dass die Leitfåhigkeit durch KC verursacht sei, kann man die Normaität von Sazen im Wasser berechnen (s. Tab. 8). Wenn man dann annimmt, dass die Kationen auf Ca, Na, K (und Mg) etwa wie in der Wasserprobe Nr. 5, Tabee 7, verteit sin d, kann man ganz approximativ die Gehate an Basen berechnen und dadurch auch die Gehate an anorganischen Stoffen uberhaupt, wenn man von dem Verhätnis: anorganische Stoffe zu Basen z. B. in der Probe Nr. 5, Tabee 7, ausgeht. Die Resutate socher Berechnungen finden sich

228 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 385 in Tabee 8. Sie geben eine Varsteung von den Gehaten der Wässer an Eektroyten. Es. muss hervorgehoben werden, dass fast ae die untersuchten Wässer eisenfrei waren (Ausnahme Nr. 4). Durch einen Zufa konnte die Berechnung in einem Fa kontroiert werden. Probe Nr. 16 ist Wasser aus der Umeäv. Ungefähr geichzeitig wurde aus diesem Fuss von der Meteoroogisch-Hydrographischen Anstat eine Probe entnommen und anaysiert. Aus der Leitfähigkeit berechnete ich 23 mg/ ~_norganische Sto:ffe, während die Anayse 2 5 mgj ergab, aso eine befriedigende Ubereinstimmung. Man kann aso mit Recht annehmen, dass die Grundwässer der untersuchten Gebiete durchschnittich s-ro mgj Kationen, as Oxyde berechnet, enthaten. Diese Menge besteht hauptsächich aus Ca und Na, ein keinerer Tei aus K und Mg. Mg ist um so weniger vorhanden, je weiter das Wasser gewandert ist. Ein wesenticher Unterschied zwischen dem Wasser der Eisenpodsogebiete und demjenigen der Humuspodsogebiete scheint nur betreffs Humusstoffe, Eisen und Sauerstoff vorzuiegen. Ein heftiger Wadbrand (s. Tab. 8) hat die Eektrayte im Grundwasser nitht merkbar vermehrt. Die Ubereinstimmung des Gehats an geösten Kationen (ausser Eisen) bei den Wässern von Eisenpodsogebieten und von Humuspodsogebieten spieget die prinzipiee Ähnichkeit der agemeinen Verwitterung jener Bodentypen ab. Der Unterschied der Grundwässer beztigich der Gehate an Humusstoffen, Eisen und Sauerstoff steht mit den U n terschieden beztigich Humusproduktion und Sauerstoffzufuhr der beiden Bodentypen in Zusammenhang. KAP. 9 fiberbick iiber die bodenbidenden Prozesse. I. Mechanische und physikaisch e Prozesse. Mechanische Verwitterung. Die Herunterschämmung keiner Minerakörner. Fruher wurde hervorgehoben (TAMM, 192o), dass diese Prozesse eine sehr geringe, fast unmerkiche Roe in Moränenböden spieen. Diese Resutate geten fir Eisenpodso. Die feuchten Böden haben im agemeinen noch mächtigere Humusdecken as die Eisenpodsoe. Das bewirkt eine noch mehr abgeschwächte mechanische Verwitterung. Dassebe dtirfte fur die Herunterschämmung von Minerakörnem (nattirich nicht von Kooiden) geten. Die feinen Minerapartiken bestehen zum grossen Tei aus Bi otit (T AMM, o, S. 8o ). Eine Anreicherung socher Partiken nach unten zu sote sich daher in den chemischen Anaysen bemerkbar maehen (nach dem Abzug von Kooiden). Die chemischen Anaysen von Proben aus den B-Horizonten zeigen indessen im Vergeich mit den C-Horizonten ganz normae Gehate an Fe, Mg, A und K, d. h. den Bestandteien des Biotits, und deuten somit keine Herunterschämmung von Minerakörnem an, Bewegungen im Boden durch Auffrieren. Wo ein Boden von Vegetation frei ist, kommen im Herbst und Frtihing Bewegungen durch Auffrieren vor. Es biden sich Eiskristae (Eis:fiamente), die in die Höhe wachsen und dabei Bewegungen verursachen. In Eisenpodsoen mit Kiefernheiden, deren Vegetation nicht gentigend die Bodenoberfäche vor Temperaturschwankungen schtitzt, ist oft das Podsopro:fi durch soche Bewegungen ganz verwischt

229 386 OLOF TAMM worden, besonders auf Feinsand- und Schuffböden. In den feuchten Böden schtitzen stets Vegetation und Humusdecke den Mineraboden gegen Auffrieren. Dagegen findet man zuweien aufgefrorenes Geschiebe. HAMBERG ( 19 I 5) 1 HESSELMAN (I 9 I 5 ), BESKOW (I 93 I) haben das Emporwandern von Gesteinsgeschiebe durch Auffrieren erkärt. Auf Kubäcksiden gibt es eine Lokaität, wo der Boden zeitweise durch Grundwasser bis an die Oberfäche durchfeuchtet wird, und dessen Humusdecke sehr schwach entwicket ist. Dieser Boden ist von aufgefrorenem Geschiebe fast bedeckt worden. In den Randzonen von Torfböden, wo das Grundwasser zeitweise sehr hoch steht, kann man hier und da grosse Steinböcke beobachten, die deutich durch Frost etwas gehoben sind. Das Auffrieren von Geschiebe und Böcken spiet aso in den feuchten Böden eine Roe, wenn die Humusdecke dtinn ist. In den graubauen Sumpfböden findet man oft eine Menge Geschiebe im untersten Tei des Torfes, gerade an der Grenze der Mineraerde (s. Fig. 4, S. I 72, Fig. 3 I, 3 2, S. 2 I 6). Es kann kaum d aran gezweifet werden, das hier Auffrierungsprozesse wirksam gewesen sind, aber während einer Periode, ehe der Torf sich noch gebidet hatte. Wir haben somit hier subfossie Aufrierungsböden vor uns. Erdfiiessen. Dieser Prozess spiet jetzt kaum eine Roe in den Moränen im Gegensatz zu den Lehmen (Gärehmen). Er wird jedoch auch in Moränen in offenen Drainen beobachtet, wo mit Wasser gesättigte Lager durchgraben werden. Wahrscheinich hat er frtiher, unmittebar nach dem Abschmezen des Inandeises, grössere Bedeutung gehabt. II. Chemische Prozesse. Die Roe der Humusdecke. Die Humusdecke und die Bodentemperatur. Es ist sebstverständich, dass die Humusdecke den Mineraboden vor Temperaturschwankungen schtitzt. Die feuchten Böden mit ihren verhätnismässig mächtigen Humusdecken mussen daher eine geichförmigere Temperatur as die troekerren Böden besitzen. Infoge der ebhaften Verdunstung, der mehrwasser zur Verftigung steht, werden auch die feuchten Böden käter as die trockenen. Die agemeine chemische Aktivität des Bodens hängt indessen mehr von der Feuchtigkeit as von den Unterschieden der Temperatur ab. Infogedessen sind die etwas feuchten Böden aktiver as die trockenen. Der Einfuss der Temperatur tritt jedoch sehr deutich hervör, wenn man Böden von verschiedener Exposition mit ungefähr demseben Feuchtigkeitszustand miteinander vergeicht. Ein feuchter Stidabhang ist nämich vi e aktiver und mit gutwtichsigerem W a d bestanden as ein Nordabhang. Stidabhänge mit gentigender Feuchtigkeit haben oft eine sehr gute Humusbidung, die stark an die stidicherer Breiten erinnert (Sydberg, G. ANDERsSON und S. BIRGER, I9I2, S. 52~68). Ae Ubergänge zwischen sochen Lokaitäten und troekerren Stidabhängen mit schechtwtichsigem Wad kommen vor. Die Humusdecke und das Niederschagswasser. Die Humusdecke reget die Wasserzufuhr zum Boden. Im agemeinen sind die Humusdecken, die mehr as 30 cm mächtig sind, fast oder ganz undurchässig fir das Niederschagswasser. Die Podsoierung kann nur unter durchässiger Humusdecke vor sich gehen und wird aso durch den Zuwachs der Humusdecke oftmas verhindert.

230 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 387 Die Humusdecke und die Durchi.iftung des Bodens. Sowoh Forscher wie Praktiker haben oft von mangender Durchuftung des Bodens unter einer Rohhumusdecke gesprochen. Wie RoMELL (I 922, S. 3 5 I) nachgewiesen hat, ist dies unzutreffend, wenn es sich um eine trockene Humusdecke handet. Die Durchuftung geht nach demseben Autor hauptsächich durch Diffusion vor sich, die bis zum Grundwasserniveau einen ebhaften Gasaustausch zwischen Boden und Atmosphäre bewirkt. Eine torfartige Humusdecke, die von Wasser stark benetzt ist, kann nur zum Tei den Gasaustausch verhindern. Aus den Untersuchungen RoMELLS sowie aus dem, was oben in Kap. 5 (S. 370) mitgeteit ist, kann man schiessen, dass die Luft von der Mineraerde nur ganz abgesperrt ist, wenn das Grundwasser die Humusdecke erreicht. Die Humusdecke as Produzent von Verwitterungsagentien. Die Humusdecke produziert eine Menge von Säuren, die sehr wahrscheinich mit den von ODEN besebriebenen Huminsäuren (ODEN I 9 I 9) identisch sind (vg. unten). Die Säureproduktion der Humusdecke veranasst die stark saure Reaktion des Bodens (Kap. I 2 ), obgeich durch die Verwitterung eine Menge basischer Stoffe freigernacht werden. Durch die Untersuchungen HEssELMANs (I 925) sind unsere Kenntnisse der sa uren Eigenschaften der Humusdecke sehr erweitert worden. Er hat gezeigt, dass ihre PwWerte in Nordschweden im agemeinen. zwischen 3,5 und 4,5 wechsen. In Kap. I2 finden sich Pw Bestimmungen in den verschiedenen Harizonten einiger Bodenprofie. In den A2-Horizonten ist PH ungefähr 4, nach unten steigt es bis 5-6. Mit diesen Messurrgen stimmen gut diejenigen von HESSELMAN und auch von BRENNER (I 9 24) in Finnand und GLöMME (I 926) in N orwegen uberein. Die sehr wichtigen Unterschiede im Gehat an sauren und basischen Pufferstoffen verschiedener Humusdecken, die HEssELMAN (I 926) nachgewiesen hat, sind auch sicher fur die Verwitterung bedeutungsvo. Die sauren Pufferstoffe sind ohne Zweife eben zum Tei die Huminsäuren. Indessen ist der Zusammenhang zwischen der Quaität der Humusdecke und der Intensität der Verwitterung durchaus nicht kar. Das hängt wahrscheinich darnit zusammen, dass das Bodenprofi ein Resutat tausendjähriger Prozesse ist; während so anger Zeiträume haben die Eigenschaften der Humusdecke gewechset. Ansserdem verdient fagendes beachtet zu werden. Eine untätige Humusdecke ist nach HESSELMAN (I926, S ) arm an basischen Pufferstoffen und reich an sauren, d. h.. Säuren, die bei der Verwitterung wirksam sind. Eine tätige Humusdecke dagegen ist nach demseben Forscher reicher an basischen Pufferstoffen, d. h. ärrner an freien Säuren. Sie muss aso weniger von freien Säuren pro Gewichtseinheit as eine untätige Humusdecke enthaten. Fur die Verwitterung im Boden ist es indessen die Säureproduktion pro Fächenund Zeiteinheit, die entscheidend ist. Bei einer tätigen Humusdecke ist die Wadvegetation vie uppiger und die Zufuhr von ))Förna))-Substanz grösser. Dadurch kann auch die Produktion von Säuren pro Area in der Zeiteinheit gross sein, obgeich der Gehat pro Gewichtseinheit Humus kein ist. Es ist aso mögich zu verstehen, weshab man nicht einen einfachen Zusammenhang zwischen Verwitterung (d. h. Mäf;htigkeit und Verwitterungsindex des A2-Horizonts) und der Quaität der Humusdecke findet. Dagegen besteht ein deuticher Zusammenhang zwischen der durchschnittichen Mächtigkeit der Humusdecke und der Mächtigkeit des A2-Horizontes, s. Tabee g, S. 2 8 r. 26. Meddd..fr&n Statms Skogs.försöksanstat. Häft. 26.

231 388 OLOF TAMM Chemische Verwitterung. Verwitterung im A 2-Horizont. In diesem werden die meisten Mineraien ausser Quarz von dem heruntersickernden, säurehatigen Wasser aufgeöst, ohne irgendweche unösiche Verwitterungsprodukte zu hinterassen (TAMM I 9 2 o, S ). Das jetzt voriegende Anaysenmateria bestätigt dies und zeigt, dass auch die Verwitterung in den feuchten Böden in derseben Weise wie im Eisenpodso vor sich geht. Die physikaisch-chemischen Bedingungen in den Eisenpodsoen und in den feuchten Böden unterscheiden sich auch nicht betreffs socher Eigenschaften, die einen Einfuss auf die Lösichkeit der siikatmineraien haben. Dass Fedspate in sauren Lösungei (PH= ) sich aufösen, ist experimente nachgewiesen (T AMM I 9 2 9). Die Verwitterung greift in erster Linie Apatit und die eisen- und magnesiumreichen Mineraien, wie Biotit, an. Danach kommen die Pagiokase und zuetzt der Kaifedspat (Mikrokin). (Vg. auch GoLDSCHMIDT und JoHNsON, 1922). Bei der Verwitterung werden sowoh Ferroionen wie Ferriionen freigemacht, weche dann der Oxydation, bzw. Reduktion anheimfaen können. Um einen Ausdruck fur die Verwitterung verschiedener Stoffe zu erhaten, sind unten die Mitte ihrer Verwitterungsgrade berechnet worden. Dazu sind Anaysen aus I 4 A 2 -Horizonten verwendet worden, die teis. aus mein er Arbeit von r 920, teis aus der vor iegenden Abhandung stammen, In Kammern sind die entsprechenden Bodenmineraien beigefigt. Fur Si0 2 ist der Verwitterungsgrad der in Siika t gebundenen Kiesesäure angegeben. Si0 2 23r3 % (verschiedene Siikate) Ti0 2 8,4 (Titanit u. a. Mineraien) A ,9 (Fedspate, Biotit u. a.) Fe > 2 (Biotit und andere dunke Mineraien) M go 6 s,s (» ))»» ) Ca O 33,6 (Fedspate, Hornbende, Apatit u. a.) Na ,3 (Fedspate) KZO 10,7 (Mikro kin, Biotit) Pz03 9 I,7 (Apatit). Diese Zusammensteung durfte ein guter Ausdruck fir das Verwitterungsvermögen verschiedener in Bodenmineraien gebundener Stoffe in stark sauren Böden sein. Indem der A 2 -Horizont an eichtösichen Siikaten verarmt, mussen die Verwitterungsagentien die schwererösichen Bestandteie angreifen. Diese sind in weit grässeren Mengen vorhanden, und die fortgesetzte Verwitterung macht sich darum hauptsächich as eine innere Aufösungsarbeit im A 2 -Horizont getend, nicht as ein Zuwachs der Mächtigkeit der Schicht. Diese Theorie fir die Entwickung der Podsoierung habe ich fruher (I92o, S ) aufgestet; sie wird durch die jetzt ausgefihrten Anaysen bestätigt und git aso auch fir die feuchten Böden. In diesen kann indessen auch die Verwitterung und Podsoierung durch Zuwachs der Torfmächtigkeit ganz aufhören. Verwitterung im B-Horizont. Wenn die mittes der Oxaatmethode bestimmten Mengen verschiedener Kooide in den B-Horizonten von den Totaanaysen abgezogen werden, gibt der Rest die Zusammensetzung der

232 STUDIER ÖVER JORDMÅNsTYPER 389 Mineraien an und kann zur Berechnung der V erwitterung verwendet werden. Es ist zu betonen, dass die Gehate an absorbierten Kationen sehr gering sein miissen, so dass sie bei den Berechnungen vernachässigt werden können (vg. unten, S. 392). Eine Zusammensteung der Mittewerte der Verwitterungsgrade von sieben Proben aus B-Horizonte~ (ae aus Kap. r 2) sei hier gegeben: Si ,7 % CaO... 4,3 % Ti ,s Na ,4 A !3 K o,7 Fe o,7 P ,o MgO... s,s Fiir ae Stoffe ausser Titan und Kaium wurde auf dies e W eise eine p o sitive, aber keine Zah erhåten. Titan wandert as Kooid und wird vom B-Horizont festgehaten (die Oxaatextrakte der B-Horizonte enthaten keine Titanmengen). Das Kaiumian wird bei der Verwitterung nur mit Schwierigkeit freigemacht, gehört aber zu den Ionen, die eicht eingetauscht werden. Hier iegt wahrscheinich ein Fa von schwacher Absorption eines ons im B-Horizont vor. Es ist aso eicht verständich, dass eben Ti und K von den iibrigen Stoffen abweichen.. Die Verwitterungsindizes der sieben Proben sind: I I, ro, 8, o, s, - 14 und r6. Ihr Mittewert ist + s,r. Die gefundenen Zahen deuten aso eine ganz schwache Verwitterung in den B Horizonten an. W egen der geringen Anzah Anaysen ässt sich jedoch nichts vönig Sicheres aussagen. Verwitterung im C-Horizont. Friiher (TAMM 1920, S ) wurde gezeigt, dass keine oder eine sehr unbedeutende Verwitterung unter dem B-Horizont vor sich geht. Die neuen Anaysen haben diesen Satz nicht erschiittert. Aus rein theoretischen Grunden muss man jedoch auch hier eine chemische Verwitterung annehmen, wei die PH-Zah nur s~6 ist. Auch muss man annehmen,. dass die Pf!anzenwurzen die Mineraien etwas aufschiessen können. Oben (S. 384) ist gezeigt worden, dass gewisse Eintausch- und Austauschprozesse im Untergrund sich abspieen miissen. Es finden aso hier Verwitterungsprozesse statt, die sehr schwer mittes Anaysen sich nachweisen assen. Soche schwachen Verwitterungsprozesse miissen auch in der Mineraerdeschicht (C 1 ) unmittebar unter.der Humusdecke in dem graubauen Sumpfboden vor sich gehen. Die Natur der im Boden wandernden Stoffe. Organische Stoffe. ODEN (r9r9, S ) teit die Humusstoffe m fogende Gruppen ein:. 1. Humuskohe: In akaisehen Fiissigkeiten unösiche, schwarz gefärbte, amorphe Substanzen, ohne deutich saure Eigenschaften. 2. Fuvosäuren: In Wasser und Akoho ösiche, geb gefärbte Säuren, 3 Hymatomeansäure: Braun, in Wasser schwerösich, bidet kooide Lösungen. 4 Humussäure: In Wasser schwerösich, bidet Suspensionen, in Akoho unösich, in Akaiauge ösich. Die Humusstoffe des Grundwassers der Eisenpodsoe sowie die Humusstoffe, die sich in keinen Mengen in den C-Horizonten :inden, gehören wahrschein-

233 390 OLOF TAMM ich grösstenteis den Fuvosäuren an. Der gefärbte Humusstoff, der in den Torf- und Humuspodsowässern angetroffen wird, ist wahrscheinich die Humussäure. Im Boden wird diese stark adsorbiert, besonders in den B-Horizonten der Humuspodsoe. Der Humusstoff dieses Bodenhorizontes ist eicht ösich in Ammoniak, unösich in.akoho und enthät I - 2 % Stickstoff. Aes das stimmt mit OmtNs Angaben iber die (nicht gereinigte) Humussäure iberein. Wahrscheinich bestehen auch die Humusstoffe des B-Horizontes der Eisenpodsoe aus der Humussäure, obgeich ihre Farbe durch die der Eisenverbindungen verdeckt wird. Anorganische Stoffe. Es ist ohne weiteres kar, dass Mg, Ca, Na und K as Kationen im Boden wandern. Auch Fe wandert zum Tei as Kation, wenn reduzierende Be dingungen voriegen, was sein sehr grosses W anderungsvermögen erkärt. Die entsprechenden Anionen sind HC0' 31 auch Kiesesäureionen und vieeicht kompexe Auminiumkiesesäureionen. Dazu kommen die Anionen der Huminsäuren (s. oben) und sehr keine Mengen von S0'' 3, C' und F'; die etzteren werden in geringem Umfang bei der Verwitterung des Apatits freigernach t. Etwas NO' 3 stammt aus den eektrischen En tiadungen in der Atmosphäre, dirfte aber im Boden sehr schne von der Vegetation aufgenommen werden. Es ist zu bemerken, dass die naturichen Wässer in den Gegenden mit archäischen Gesteinen in Nordschweden ausserordentich eektroytarm sind, was mit dem Fehen von Karbonatmineraien in den Böden in Zusammenhang steht. As Kooide wandern die Kiesesäure, sowie Auminium und zum Tei das Eisen. Die beiden etzteren sind wahrscheinich positiv geaden und werden stark vom Boden festgehaten, was an das Verhaten positiv geadener Kooide in kapiaren Medien erinnert (vg. SAHLBOM I9Io). Schon im B-Horizont wird das meiste von A und Fe absorbiert. Wei das Eisen auch as Ferroionen vorkommt, kann es vie weiter as Auminium wandern, wenn nur reduzierende Bedingungen voriegen. Wie A wandern wahrscheinich auch Titan und andere in keinen Mengen vorkomroende Stoffe, wie Eisen vieieich t Mangan. Die Anreicherung von Stoffen in verschiedenen Bodenhorizonten. Anreicherung von Humusstoffen in der Mineraerde, unmittebar unter der Humusdecke. Der A 2-Horizont der Humuspodsoe ist oftmas sehr reich an Humusstoffen. Auch der Cr-Horizont der graubauen Sumpfbäden enthät etwas Humusstoffe, deren Menge jedoch nach unten zu schne abnimmt. Es ist wahrscheinich, dass diese Humusstoffe zum Tei durch Diffusion in diemineraerde transportiertwerden, währendperioden, wo dasgrundwasser die Humusdecke erreicht. Besonders im graubauen Sumpfboden scheint dies die einzig mögiche Erkärung zu sein, während in den Humuspodsoen ein Transport mit heruntersickerndem Wasser auch eine Ro e spieen dirfte. Freiich können die Humusstoffe wegen ihres hohen Moekuargewichts nur sehr angsam diffundieren, aber der Prozess hat Zeit zu seiner Verfigung. Es ist zu beachten, dass die stark humosen A 2 -Horizonte nie die in den B Horizonten häufige, krimeähniche Struktur besitzen. Besonders in den Humuspodsoen mit schwacher Anreicherung im B-Horizont erreicht die Anreicherung in A 2 zu wei en grosse Intensität. In Profi 7, Kap. I 2, enthät z. B. der A 2-Horizont 22,5 % Humus. Auch die A 2 -Horizonte des Eisenpodsos enthaten etwas, aber sehr wenig ausgefiockten Humus (TAMM, I92o, S. 28I).

234 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 391 Anreicherung von Stoffen in B-Horizonten. (Vg. hierzu Fig. I7, 18, 20, 28, 29, 30, S ). Während der Passage durch den A 1 - und A 2 -Horizont nimmt das Sickerwasser teis bedeutende Mengen Humusstoffe auf, teis, besonders im A 2-Horizont, Kationen und mineraische Kooide. Hierdurch steigen amähich der Kooidgehat, der Kationgehat und das PH des Wassers. Schiessich wird ein Zustand erreicht, der eine Ansfockung der Kooide bewirkt. Ob dabei eine Einwirkung von entgegengesetzt geadenen Kooidpartiken aufeinander voriegt oder hauptsächich eine Eektroytwirkung, ist noch unentschieden. Experimentee Nachahmungen der Prozesse sind sehr schwierig. Wahrscheinich iegen reversibe Kooidreaktionen vor. Daraus fogt, dass, wenn die physikaisch-chemischen Bedingungen sich ändern, ein Tei der ausgefockten Kooide wieder in Lösung gehen muss. Man muss daher den B-Horizont as einen Ausdruck fir eine Art Geichgewicht betrachten, ein Geichgewicht zwischen Ansfockung und Wiederaufösung von Kooiden. Wenn die Ansfockung iiberwiegt, muss der B-Horizont reicher an Kooiden werden; wenn die Wiederaufösung iiberwiegt, ärmer. Der Unterschied zwischen der Kooidanreicherung in Eisenpodso und Humuspodso scheint eigentich nur darin zu bestehen, dass in diesem die Humusstoffe sehr stark quantitativ iiberwiegen. Dazu kommt, dass bei hohem Grundwasserstand in dem Humuspodso Eisenreduktion eintritt, wodurch der B-Horizont frei von Eisenkooiden werden kann. Dies git besonders fiir Humuspodsoe mit schwacher Anreicherung im B-Horizont. In aen Humuspodsoen diirfte Wiederaufösung von Eisenoxydkooiden durch Reduktion vorkommen. Die eigenartige, kriimeähniche Struktur vieer B-Horizonte in Humuspodsoen, sowie die scheibenartige Struktur der Humusortsteine scheint nur vorzukommen, wo Humusstoffe in Uberschuss zusammen mit Eisen (und auch Auminium) ausgefockt sind. In Eisenpodsoen sowie in eisenfreien Humuspodsoen fehen diese strukturformen. Der Chemismus der Ortsteinbidung beibt eider noch ungekärt. Die aochthonen Humusortsteine biden sich, wo Wasser-und Kooidzufuhr (Humusstoffe) besonders stark sind, aso durch eine verstärkte Intensität des Humuspodsoprozesses. Dagegen scheint die Bidung der autochthonen Eisenortsteine durchaus p.icht immer eine besonders grosse Intensität der Podsoierung vorauszusetzen, denn sie kommen auch in V erbindung mit ziemich schwach entwicketen Beicherden vor (TAMM, 1920, S. 291). Die agemeine Bedingung fir die Entstehung eines B-Horizontes ist, dass das Grundwasserniveau nicht so hoch iegt, dass kein W asser heruntersickern kann. Es ist nämich das Sickerwasser, das den B-Hotizont bidet. Wenn das Grundwasser bis iiber den B-Horizont steigt, fangen die Kooide an, sich wieder zu dispergieren. Die Intensität der Kooidanreicherung im B-Horizont und somit die Bodenvariante (in feuchten Terrains) wird aso von dem durchschnittichen Niveau des Grundwassers und der Zufuhr von geösten Humuskooiden bestimmt. Die Bodenvariante ist darum fiir den Feuchtigkeitszustand des B.odens bezeichnend. Dass. einma ausgefäte Kooide in einem B-Horizont wieder dispergiert werden können, wird dadurch bewiesen, dass in Randzonen der Torfböden,

235 392 OLOF TAMM wo sich der Torf seitich ausgebreitet hat, die Humusporsoe mit mächtigem Torf sehr oft keine nennenswerte Anreicherung von Kooiden 'im Niveau des B-Horizontes haben. Friiher, bevor der Torf seine jetzige Mächtigkeit erreicht hatte, und das Grundwasser tiefer stand (vg. Kap. 5), i:nuss jedoch hier ein deuticher B-Horizont mit ausgefockten Kooiden sich ausgebidet haben. Die einma ausgefäten Kooide miissen sich wieder unter dem Einfuss eines veränderten Miieus dispergiert haben. Ansser Kooiden miissen sich aus theoretischen GrUnden auch etwas Eektrayte im B-Horizont angereichert haben. Wegen methodischer Schwierigkeiten habe ich keine V ersuche gerriacht, diese zu bestimmen. Auf indirektem W e ge kann man jedoch schiessen, dass ihre Menge sehr gering sein muss. Das Grundwasser ist nämich (vg. Kap. 8) iiberhaupt sehr arm an Eektroyten, was einen sehr geringen Gehat davon im Boden andeutet. Oben (S. 389) ist nachgewiesen worden, dass die Verwitterungsgrade und Verwitterungsindizes der B-Horizemte durchschnittich positiv sind. Wenn nennenswerte Mengen adsorbierte Basen vorägen, diirfte das nicht der Fa sein. Dabei könnte man jedoch vieeicht einwenden, dass eine Freimachung von Kationen aus den Mineraien der B-Horizonte (Verwitterung) vorkommen könnte und geichzeitig eine Anreicherung von Basen durch Eintausch, wodurch die Resutate beider Prozesse beim Anaysieren verdeckt beiben miissten. Gegen diese Vermutung spricht der Umstand, dass Ca,und Na, weche beide zu grossem Tei aus Pagiokas stammen, durchschnittich denseben Verwitterungsgrad in den B-Horizonten (s. S. 389) haben. Ca wird im Boden vie stärker as Na adsorbiert. Wenn eine nennenswerte Adsorption voräge, wiirde Ca einen niedrigeren V erwitterungsgrad as N a haben. - FROSTERUS (I 9 r 4 b) konnte mittes Anaysen von He-Extrakten eine geringe Adsorption von Mg in den B-Horizonten des Eisenpodsos nachweisen. Anreicherung von Stoffen in C-Horizonten. Auch wenn keine Geibidung voriegt, enthat.en immer die C-Horizonte, aso der Untergrund, keine Mengen ausgefockter Kooide. Dies wird durch die Tabe e I o, S veranschauicht. Dabei muss man jedoch beachten, dass sebst die siikatmineraien eine geringe Lösichkeit in der bei ner Anayse verwendeten Oxaatösung (vg. S. 362) zeigen, was einen geringen Kooidgehat vortäuscht. Etwas Humus, Si0 2, Fe und vieeicht auch A sind jedoch unzweifehaft zugefiihrt worden. Das Auminium kann vieeicht as das Produkt friiherer Verwitterungsprozesse während der Bidung der Moräne (vg. TAMM I 920, S. 2 79; I 9 2 5) angesehen werden. Anreicherung von Kooiden in Geihorizonten. Die Bidung der Geihorizonte durch Oxydation der Ferroionen des Grundwassers ist schon oben (S. 382) erörtert worden. In Wurzekanäen und Spatrissen sowie an Geschieben ist der Gas- und Wasseraustausch am ebhaftesten, was die gewöhniche, gestreifte Textur der Geihorizonte bewirkt. In Sandagem, wo die ganze Masse porös und durchässig ist, haben die Geihorizonte nicht diese Ausbidungsweise, sondem sind mehr homogen. In Sanden iegt auch zuweien eine vie bedeutendere Grundwasserzufuhr vor as in feinkömigen Böden. Daher findet man auch in Sanden harte, sehr eisenreiche Ort~?teine, die gar nicht mit einer normaen Podsoierung in Zusammenhang stehen, sondem offenbar Geibidungen.sind (TAMM, I92o, S ). Sie finden sich an. Punkten, wo Torfböden an durchässige Sande grenzen (s. weiter unten, S. 397).

236 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 393 Die vertikae Ausdehnung eines Geihorizontes hängt nattirich mit den Schwanktingen des Grundwasserniveaus zusammen. In Eisenpodsoen, wo diese Schwankungen sehr gross sind (vg. Fig. 9-I6, S. I92 :_I95) und dazu auch der Eisengehat des Grundwassers kein ist, sind die Geiausscheidungen wenig ausgeprägt und in einem mächtigen Horizont zerstreut. Oft kommen da nur Eisenhäute an den Geschieben vor. In den Geihorizonten wie in den B-Horizonten muss man sich einen Wechse zwischen Ansfäung und Wiederaufösung von Kooiden vorsteen. Die Wiederaufösung geht aber hier wahrscheinich nur durch Reduktion vor sich. Wegen der keinen Humusgehate der G-Horizonte sind diese ziemich beständig. Bei ständig sehr hohem Grundwasserniveau mussen sie jedoch zuetzt verschwinden. Die Voraussetzungen der Bidung eines Geihorizontes sind: I. Das Grundwasser muss zeitweise in Bertihrung mit Luftsauerstoff in einer Mineraerdschicht unter der Humusdecke stehen. 2. Die Perioden von sehr ho hem Grund wasserstand dtirfen ni ch t so ang und häufig sein, dass die Reduktion ganz tiberwiegt. 3 Das Grundwasser muss Ferroionen enthaten. Wahrscheinich gentigen ziemich kurze Zeitintervae von oxydierenden Bedingungen, um die Geihorizonte zu erhaten, denn sonst wtirde das Vorhandensein von Geihorizonten in graubauen Sumpfböden mit dunnem Torfe (Profi I4, 15 und 24, Kap. I2) unverständich sein. Wo das Grundwasser immer sehr h och steht, feht auch Geihorizont (Profi 2 I, Kap. I 2 ). Inwieweit sind die Resutate der chemischen Bodenbidungs= prozesse beständig? Die chemische Verwitterung in dem A 2 -Horizont ftihrt, wenn sie stark ist, zu Resutaten, die stets entdeckt werden können. Die ursprungichen Mineraien werden aufgeöst, ohne Rtickstände zu iefern, wodurch die ursprtingiche mineraogische Zusammensetzung der Schicht ganz verändert wird. In den Eisenpodsoen scheint daher die Beicherde stets beständig zu sein, wenn der Boden nicht mechanisch durchgearbeitet wird, und ist stets eicht erkennbar (TAMM I92o, S. 285). In den feuchten Böden kann eine schon ausgebidete Beicherde durch mprägnierung mit Humusstoffen und Far benänderung verändert werden und wird dadurch ftir das Auge ziemich schwer erkennbar. Die chemische Anayse ist jedoch ein Hifsmitte, um das Resutat der Verwitterung sogeich zu entdecken (vg. Profi 9, Kap. I2). Die Verwitterun g in einem Bodenprofi kann während einer frtiheren Periode vor sich gegangen sein und braucht nicht die jetzige Bodenbidung zu charakterisieren. Dies. ist bei der Diskussion der forstichen Bedeutung der Bodenprofie von Bedeutung. ' Es mag hier hervorgehoben werden, dass in den untersuchten Gebieten soche Bodenveränderungen, wie sie in Stidschweden vorkommen, wo ein Eisenpodso sich in einen braunen Wadboden verwanden kann (TAMM I93o), wegen des Kimas ausgeschossen sind. Während aso das Resutat der Verwitterung beständig ist und stets entdeckt werden kann, git dies nicht ftir die Kooidanreicherungen in den A 2 -, B-, und G-Horizonten. Man muss daher im agemeinen eine Kooid-

237 394 OLOF TAMM anreicherung as das Resutat der jetzigen bodenbidenden Prozesse ansehen. Naturich nimmt jedoch das Dispergieren und Wegfiihren von einma ausgefäten Kooiden eine gewisse Zeit in Anspruch. Man darf daher in spezieen Fäen auch die Kooidanreicherungen im Boden, obgeich mit grosser Vorsicht, benutzen, um fruhere Momente in der Entwickung des Bodens zu beurteien (vg. unten). Die Anwendung der Untersuchungsresutate auf die Prob!;::me der Wadversump{ung und darnit in Verbindung stehende Fragen. KAP. ro. Der graubaue Sumpfboden as Zeugnis des Aters der Versumpfungen. Das Vorkommen von graubauem Sumpfboden in einem torfbedeckten Terrain zeigt, dass das Grundwasser der Mineraerde einma während eines ängeren Zeitraums ihre Oberfäche erreicht hat. Später können die Grundwasserverhätnisse zufoge progressiver Torfbidung (Kap. 5, S. 37 o-3 73) Veränderungen eritten haben. Diese Veränderungen können jedoch nicht den Bodentypus umwanden, der durch den ursprungichen, hohen Grundwasserstand bestimmt worden ist. Die Gebiete von graubauem Sumpfboden können daher as zentrae Kerngebiete oder Sumpfherde angesehen werden, von wechen ans die Versumpfung zuerst sich ausbreitete. G. ANDERssoN (r898, S. 32) hebt hervor, dass die Moore entweder durch Ausfiiung (infoge Bidung von Gyttja und Torf) von Keinseen gebidet worden, oder durch Torfbidung auf Lokaitäten entstanden sind, wo der Boden von Anfang an sehr feucht war. Diese Lokaitäten waren offenbar die Gebiete von graubauem Sumpfboden, wahrscheinich zum Tei auch gewisse, sehr feuchte Humuspodsofächen. In den Fäen, wo mittes chemischer Anayse gezeigt worden ist, dass die oberste Mineraerdschicht in einem graubauen Sumpfboden unverwittert (o der fast unverwittert) ist, kann dieser sich nicht aus einem Humuspodso entwicket haben. Man kann daher schiessen, dass der Grundwass erstand im Boden hier immer sehr hoch gewesen ist, seitdem das Gebiet durch das Abschmezen des Inandeises freigeegt wurde. Auf dem Versuchsfed Kubäcksiden ist die oberste Mineraerdschicht in den Fecken mit graubauem Sumpfboden unverwittert oder fast unverwittert. Dies git auch fiir die sehr keinen Fecke neben der Ostgrenze (Fig. 36: P. S. 232, Profi 21, Kap. r2). Auch hat es sich gezeigt (Profi 23, Kap. rz), dass der granbaue Sumpfboden bis an die im Fede beobachtete Grenze zum Humuspodso fast unverwittert ist. Man kann aso schiessen, dass die Versumpfungen des V ersuchsfeds Kubäcksiden unmittebar nach dem Schmezen des Inandeises zustande gekommen sind; sie mussen aso etwa 8 ooo-9 ooo J ahre at sein. Dies git naturich fur die Kerngebiete, wo der granbaue Sumpfboden herrscht. Auf dem V ersuchsfed Ro kiden spiet der granbaue Sumpfboden eine sehr geringe Roe und ist daher nicht chemisch untersucht worden. Der granbaue

238 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 395 Sumpfboden in der V ersumpfung auf stormyrtjäen (S. 3 7 s, Profi 2 4, Rap. I z) ist verwi ttert, und diese Versumpfung kann daher ji.ingeren Aters as diejenigen des Versuchsfeds Kubäcksiden sein. Die Zeugnisse der Bodenprofie in den Randzonen der Torfabagerungen. Randzon~n mit Neigung vom Mineraboden nach dem Torfboden. In Kap. 6 ist betont worden, dass die Sphagnum-freie Wadvegetation auf Eisenpodso vorkommt, die Pfanzenvereine des Eisenhumuspodsos usw. dagegen im agemeinen Sphagna oder andere Sumpfpfanzen enthaten. Wenn eine Versumpfung sich ausbreitet, aso eine Torfabagerung seitich zuwächst, muss der eine von den fagenden drei Fäen von Boden- und Vegetationsänderungen voriegen: Fa I : Die Sumpfvegetation, besonders die Sphagna, breiten sich in der Grenzzone aus. Danach erfogt Torfbidung, wodurch amähich das Bodenprofi, das bei den trockenen Bedingungen Eisenpodso war, in Eisenhumuspodso und Humuspodso verwandet wird. Fa 2 : Das Bodenprofi ändert sich zuerst von Eisenpodso zu einem feuchteren Bodentypus, und danach kommt die Sumpfvegetation. Fa 3: Die Änderung des Bodenprofis und die Besiedeung des Bodens durch die Sumpffiara gehen geichzeitig vor sich. Von diesen drei Fäen ist es Nr. z, der in den untersuchten Terrains verwirkicht ist, vieeicht auch Nr. 3, aber nicht Nr. r. Daraus kann man schiessen, dass die Versumpfungsfora.erst soche Böden besieden kann, die schon einen feuchten Charakter angenommen haben. Es entsteht zuerst eine Grundwasserstandserhöhung. Unter dem Einfuss dieser Erhöhung veräuft die Humusbidung unter feuchteren Bedingungen as vorher, wodurch das Bodenprofi sich verändert. Amähich wandert dann die Sumpffiara auf den neuen, fi.ir sie geeigneten Boden ein. Dies e A uffassung der Mechanik des F ortschreitens der V ersumpfung in Randzonen deckt sich vaständig mit der von MALMSTRÖM (I93I, s. I52) angenommenen Randdämmungsversumpfung (S. 369, au ch 38 o). Dass wirkiche Erhöhungen des Grundwassersfands in den Randzonen mehrmas vor sich gegangen sin d, kann in vieen Fäen gezeigt werden, s. S Die Schneigkeit des Versumpfungsprozesses, d. h. des seitichen Zuwachses des Torfes, wird auch in gewisser Hinsicht durch das Studium der Bodenprofie beeuchtet. Wenn die Grundwassererhöhung in den Randzonen sehr schne vor sich ginge, misste der (oben angefi.ihrte) Fa I voriegen. Der Eisenpodso neben der Randzone misste offenbar schne feuchter werden und der Sumpffiara gunstige Bedingungen bieten, bevor das Profi Zeit genug gehabt hätte, sich zu verändern. Die Bodenveränderungen nehmen nämich vie Zeit in Anspruch. As Beispie sei erwähnt, dass ein normaer Eisenpodso in Norrand etwa I ooo Jahre fur seine Bidung braucht (TAMM I92o, S. 298), und dass die Verwandung eines braunen Wadbodens in typischen Eisenpodso in Siidschweden mehrere J ahrhunderte in Anspruch nimm t. Vieeicht könnte man jedoch gauben, dass Eisenpodso sich in Eisenhumuspodso schne verwanden könnte, denn der Unterschied zwischen den beiden Typen ist nicht gross. Das Gegentei zu beweisen, feht es an Beobachtungsmate-

239 396 OLOF TAMM ria. Fig. 36 (S. 232) zeigt jedoch, dass der Eisenhumuspodso oftmas sehr schmae Zonen zwischen Eisenpodso und Humuspodso, der hier das eigentiche Versumpfungsprofi ist, bidet. Werin die Versumpfung bier sich rasch ausbreitete, misste sich Eisenpodso sehr schne in Humuspodso, sogar mit schwacher Anreicherung im B-Horizont, verwandet haben, was durchaus unwahrscheinich ist. Die voriegenden Bodentypen deuten aso in vieen Fäen eine unbedeutende Schneigkeit des seitichen Zuwachses der Torfböden an, ein Resutat, ZU dem MALMSTRÖM (1931, S. 155) schon auf einem ganz anderen Wege geangt ist. Nur eine Kimaänderung dirfte den Versumpfungsprozess durch agemeine Grundwassererhöhung bescheunigen können. In Litteratur und Praxis hat man mehrmas vermutet, dass eine progressive Ortsteinbidung im Boden Versumpfungen hervorrufe. Dieser Gedanke scheint zuerst in Russand entstanden. zu sein (TANFILIEV r und 1910). Bei der Diskussion der Bedeutung des Ortsteins fir die Versumpfungsprozesse muss man indessen sehr genau die verschiedenen Ortsteinstypen auseinanderhaten. Die Haupttypen sin d die drei fogenden: autochthoner Ortstein (in Nordschweden ist dieser fast immer ein Eisenortstein), aochthoner Ortstein, durch Uberrieseung mit Wasser aus Torf entstanden, gewöhnich e in Humusortstein, der.zuweien in aochthonen Eisenortstein ibergeht, und aochthoner Geiortstein, der ein Eisenortstein mit zuweien sehr hohem Eisengehat ist. Zuerst so nur der autochthone Ortstein behande t werden, wei er aein in s oehen Randzonen, wo die N eigung nach dem Torfboden hingeht, vorkommt. Die anderen Typen werden weiter unten erörtert werden. Die autochthonen Ortsteine biden sich nur unter ziemich troekerren Bedingungen. Sicher können sie dabei die Durchässigkeit des Bodens fir Wasser vermindern. Wenn der Boden sehr feucht wird, hört indessen die Ortsteinbidung auf, und die einma gebideten Ortsteinschichten scheinen wieder zerstört zu werden. Auf dem Versuchsfed Rokiden kommt so der autochthone Ortstein nur im Eisenpodso und in den troekensten Teien der Eisenhumuspodsozonen vor, dagegen findet man ihn nicht in den Versumpfungen. - In Sanden, wie auf dem Versuchsfed Kubäcksiden (Fig. 7 u. 36), macht die Ortsteinbidung natirich den Boden feuchter as vorher, aber das scheint nur vorteihaft auf den Wad einzuwirken (S. 366). So weit wie bis zq. Versumpfungen kommt es bei Sandböden sehr seten. Torfabagerungen werden auf Sanden nur in gestanten Becken angetroffen, aber dort fehen die autochthonen Ortsteine ganz. Randzonen mit Neigung vom Torfboden nach dem trockenen Boden hin. In diesem Fae, der aerdings eine Ausnahme ist, iegt das Grundwasserniveau ziemich tiefin der Randzone (vg. Fig. 24, 25, S. 2o6), was wahrscheinich mit einer guten Drainage von unten her (S. 380) zusammenhängt. Dabei wird aochthoner Humusortstein gebidet, wo Wasser vom Torfboden her in den Mineraboden hineinsickert. Die Grösse des Ortsteinareas entspricht der iiberriesenden Wassermenge, weche durch topographische Bedingungen genau bestimmt ist. Die Grenze zwischen dem troekerren Boden und dem versumpften Boden ist offenbar durch die Wasserzufuhr und die Drainage bestimmt. Die Wasserzufuhr kann nicht zunehmen, wenn das Kirna unverändert beibt. Da das Ortsteinarea geichfas durch die W assermenge

240 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 397 bestimmt sein muss, kann auch die Drainage des Bodens durch fortgesetzte Ortsteinbidung sich nicht vie ändern, sobad sich der Ortstein einma bis zu seiner durch die Wasserzufuhr bestimmten Grenze gebidet hat. Der Ortstein ist ein ganz okaes Phänomen, das feckenweise auftritt, wo die Bedingungen fiir seine Entstehung gegeben sind (s. Fig. 35, 36, 38, S. 230, 23 2, 240 ). Ubrigens sin d Ortstein e von diesem Typus w egen der scheibenartigen Struktur (S. 3 67) durchans ni ch t undurchässig fiir Wasser. Der Ortstein ist viemehr ein Symptom, weches zeigt, dass hier bedeutende Wassermengen in den Boden heruntersickern. Dass die Ortsteinschichten ziemich durchässig sind, wird auch durch den ziemich niedrigen Grundwasserstand auf sochen Lokaitäten noch bestätigt. Aus dem Angefiihrten ässt sich schiessen, dass die Grenze zwischen dem Torfboden und dem Mineraboden durch geoogische und hydroogische Ursachen bestimmt ist und sich aso nicht vi e ändern kann. Die V ersumpfung k ann sich as o hier kaum ausbreiten, wenn sich das Kirna ni ch t ändert. Hier mögen auch die Randzonen mit Geiortsteinen behandet werden, obgeich sie nicht auf den Versuchsfedern vorkommen. Die Geiortsteine werden gebidet, wo durchässige Sande an Torfiager grenzen, und wo die Verhätnisse eine Grundwasserzufuhr vom Torfboden nach dem Sande zuassen. Friiher (TAMM 1920, S ) sind zwcj Beispiee von Geiortsteinen beschrieben worden. Sie biden mächtige, harte Lager in Sandböden und können natiirich stark auf die Feuchtigkeitsverhätnisse des Sandes einwirken und dadurch vieeicht auch Versumpfungen hervorrufen. Die Sandböden sind aber iiberhaupt nicht fiir Versumpfungsprozesse geeignet. Die Geiortsteine sind auch seten, und dazu sind sie ganz okae Erscheinungen. Ihre Bedeutung ist daher in praktischer Hinsicht sehr gering. Das Zeugnis des Bodenprofis in wadbestandenen, feuchten Abhängen. W o der Humuspodso in Ab hängen vorkommt, besteht die Vegetation meistens aus gutwiichsigen Fichtenwädern oder Fichtenmischwädern. Soche Terrains gibt es auf den beiden Versuchsfedern (vg. Fig. 37, 39, S. 233, 241), und sie.erstrecken Bich ziemich weit in deren Umgebungen. NWvom Versuchsfed Kubäcksiden findet man so einen D1yopteris-reichen Fichtenwad mit Sphagna. W vom Versuchsfed Rokiden findet sich ein ziemich gutwiichsiger Fichtensumpfwad. Es ist eine wichtige Frage, ob der Zustand des Bodens in diesen Wädern sich zu grösserer Feuchtigkeit und immer stärkerer Versumpfung hin entwicket. Die Humusdecke ist im agemeinen cm mächtig. Feckenweise in Senkungen kommt in einzenen Fäen graubauer Sumpfboden vor. Auch kann man aochthone Humusortsteine antreffen. Der herrschende Bodentypus ist Humuspodso mit schwacher Anreicherung im B-Horizont, ohne Eisen. Ziemich trockene Fecke haben andere Humuspodsoe und Eisenhumuspodso. Es ist äusserst unwahrscheinich, dass der Humuspo'dso mit schwacher Anreicherung im B-Horizont, wecher Bodentypus einem hohen Grundwasserstand entspricht, sich neuerdings aus Eisenpodso entwicket hat (vg. S. 395). Wenn eine Entwickung aus Eisenpodso stattgefunden hätte, sote man das Vorkommen von Eisenhumuspodso erwarten. Wenn aso das

241 398 OLOF TAMM Bodenprofi ange unverändert gebieben ist, muss auch das Grundwasser durchschnittich ange hoch gestanden haben. Nur feckenweise, wo die Torfdeeke eine grössere Mächtigkeit erreicht hat, können Änderungen im mitteren Grundwasserstand (Randdämmungen) vorsich gehen. Auf den grossen Fächen mit Humuspodso, wo der. Torf ni ch t so dick ist, dass er fir Wasser undurchässig ist, kann dagegen kaum eine agemeine Grundwassererhöhung neuerdings eingetreten sein. Die grosse Feuchtigkeit des Bodens hat indessen nicht die Wuchskraft der Bäume vernichtet. Das hängt sicher mit der seitichen Wasserbewegung im geneigten Boden zusammen. Riesendes Wasser hat (vg. HEssELMAN I9I7, S. XLV-L, I926, S. 53 I) eine stark steigernde Wirkung auf die Intensität der bioogisch-chemischen Prozesse der Humusdecke, wodurch die Vegetation stark beeinfusst wird. MALMSTRÖM (I 93 I, I 44) ist aus anderen Grunden (P oenanayse) zu derseben Auffassung der besebriebenen Terrains gekommen. Uber die Mögichkeit einer Grundwasserströmung vom Degerö stormyr aus nach dem daneben iegenden versumpften Terrain auf dem Versuchsfed Kubäcksiden und iiber soche Strömungen von Mooren aus iiberhaupt.. As das Versuchsfed Kubäcksiden angeegt wurde, diskutierte man viefach die Mögichkeit eines agemeinen Grundwassertransports von den Mooren nach ihren Umgebungen, wodurch Versumpfungen entstehen soten. Das Versuchsfed wurde ausgewäht unter anderem, um diese Frage zu beeuchten. Es gat aso bier nachzuweisen, ob Grundwasser vom Degerö Stormyr aus in die angrenzenden, versumpften Böden des V ersuchsfeds strömt. Schon fruher (TAMM I925 Tab. 6, S. 3I) wurde gezeigt, dass das Grundwasser in dem Moränenrucken, der die :fache Mude des Degerö Stormyr begrenzt, sauerstoffreich ist bis unten an die Gneisoberfäche heran. Dieses Wasser kann aso nicht vom Mo or her kommen. Fig 4 2 und 43 zeigen auch, dass im agemeinen eine Wasserbewegung (wenn auch äusserst schwach) in demseben Moränemueken nach beiden Seiten hin gehen muss, aso nicht vom Degerö Stormyr aus in den Moränenrticken hinein. Nachdem die sehr unbedeutende seitiche Durchässigkeit der tieferen Moränenschichten (s. Kap. 7) sowie die Undurchässigkeit der unteren Torfschichten, die auf den Moränen ruhen (MALMSTRÖM, I923, S. I I6), nachgewiesen worden sind, gewinnen die erwähnten Schisse sehr an Gewissheit. Es gibt indessen auf dem Versuchsfed ein~n Punkt, wo die Torfbidungen des Degerö Stormyr an die keineren Torfböden des Versuchsfeds grenzen (Fig. 7, S. I85). Hier könnte man vieeicht eine Uberrieseung mit Wasser aus dem Deger.ö Stormyr erwarten. Wenn dies der Fa wäre, mussten indessen hier, wo der Torf dinn ist und das Grundwasserniveau nicht so h och iegt (das Bodenprofi ist Eisenhumuspodso, vg. Fig. 36, das Gebiet rings um Profi A im sidichen Tei des Fedes), Humusortsteine entstanden sein (vg. S. 367). Soche gibt es aber ni ch t. As Resutat der Untersuchungen und Erwägungen ist aso zu sagen, dass kein nennenswerter Wassertransport vom grossen Moore nach den k eineren Versumpfu n gen des Versuchsfeds hin vor sich geht.

242 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 399 HALDEN (1926) hat ein Moor in Norraa, Hesingand, beschrieben, aus dem ein Grundwasserstrom in den Mineraboden hinein sich bewegt. Der Mineraboden ist ein sehr durchässiger Kies, mit Sand vermengt. Ich besuchte zusammen mit Dr. HALDEN diese Lokaität im Herbst 1929 und machte dabei noch einige Beobachtungen. Das Moor ist sehr nass, eigentich besteht es aus einem keinen Binnensee, ausgefiit mit ockerem, stark wasserfiihrendem Torf. Im Mineraboden, wo der Grundwasserstrom sich bewegt, konnte aus 30 cm Tiefe ein sauerstoffarmes, eisenreiches Grundwasser mit der Hg-Pumpe emporgesaugt werden. Der Boden war mit einem sehr gutwuchsigen Kiefern Fichtenwad bestanden. Das Profi war kaum merkbar podsoiert, zeigte aber Geiausscheidungen fast bis an die Oberfäche der Mineraerde. Neben der Zone, wo das Grundwasser hervorsickert, findet sich ein ziemich schecht wachsender, fechtenreicher Kiefernwad. Hier ag das Grundwasserniveau etwa 8o cm tief, und das Grundwasser war sauerstoffreich und eisenfrei. Der Wad wird aso, wie schon HALDEN hervorgehoben hat, von dem Moarwasser in gunstiger Weise beeinfusst, wahrscheinich wei die Wurzen Sauerstoff genug in der Bodenschicht uber dem Grundwasserniveau bekommen. Die von HALDEN beschriebene Lokaität iefert ein kares Beispie daftir, wie die geoogischen Verhätnisse beschaffen sein mussen, um eine Grundwasserzufuhr aus einem Torfboden in die angrenzende Mineraerde zu gestatten. Es muss ein wasserreicher Torf und eine sehr durchässige Mineraerde voriegen, aso dieseben Voraussetzungen, die ftir die Bidung von Geiortsteinen notwendig sind. Die von mir oben (S. 397) erwähnten Lokaitäten mit Geiortsteinen sind auch durch gute Wadbestände gekerinzeichnet. Aus <j.em oben Mitgeteiten kann man schiessen, dass die Lokaitäten, wo Wasser aus Torfböden in Mineraerde hinein sickert, an den Bodenprofien erkannt werden können. Wenn eine Grundwasserströmnng voriegt, entsteht eine starke Geibidung, oft Geiortsteine. Wenn eine Uberrieseung vor sich geht, entsteht starke Podsoierung mit Bidung von Humusortstein. Das Moarwasser bewirkt aso, wenn es in Mineraerde eindringt, stets eine starke Kooidabsetzung. Fur praktische Zwecke kann man schiessen, dass bei der Entwässerung von versumpften Wadterrains eine Rucksichtnahme auf Grundwasserströme von Moorbecken aus nach deren Umgebungen hin fast stets unnötig ist. Wo wirkich ein Grundwassertransport von einem Moor her voriegt, ist die Mineraerde durchässig, und der Grundwasserstrom wirkt meistens vorteihaft auf den W ad ein. Uber die agemeine Roe der verschiedenen quartären mineraisehen Abagerungen bei der Entwässerung von Torfböden zu wadbauichen Zwecken. Die in Kap. 7 mitgeteiten Resutate uber die Durchässigkeit der Moränen ftir Wasser haben agemeine Bedeutung fir die Praxis der Entwässerung von Torfböden. Der Torf ruht im agemeinen auf Kies, Sand, Moräne, Schuff, Lehm oder Ton. Morä~e durfte der gewöhnichste Fa sein. Wenn der Untergru:J?.d Kies oder Sand ist, kann man naturich eine Entwässerung dadurch ausftihren, dass man einen Abftuss ftir die wassereitenden Mineraerdschichten

243 400 OLOF TAMM herstet. Wenn er Moräne ist, kann man, wo der Torf diinn ist ( <3o cm), einen keinen Entwässerungseffekt dadurch erreichen, dass man die Gräben bis in die Mineraerde hineingräbt. Wenn der Torf mächtig ist (> 30 cm), ist es kaum mögich, in dieser Weise einen Entwässerungseffekt zu gewinnen, denn die Moräne unter dem Torfe ist sehr schwer durchässig. Dies git sicher auch fiir den Schuff und n och mehr fiir Lehm und Ton. W enn schweroder undurchässige Abagerungen voriegen, beschränkt man sich daher darauf, das oberfächich auf dem Torfe und in dessen oberen Schichten vorhandene Wasser abzueiten. KAP. I I. fiber die Feuchtigkeitstypen des nordschwedischen W adbodens und ihre Bedeutung. Agemeine Gesichtspunkte. Die hier vorgeegten Bodenuntersuchungen sowie meine friiberen Bodenstudien in Nordschweden steen in gewisser Hinsicht den Zusammenhang zwischen der Bodenbidung und dem durchschnittichen Feuchtigkeitszustand des Bodens kar. Dieser Zusammenhang steht in guter Ubereinstimmung mit der modemen Auffassung der Bodenbidung as ein vom Kima geregeter Prozess. Unter den Kimafaktoren ist es gerade die Befeuchtung, die eine Hauptroe spiet. Topographische und geoogische Unregemässigkeiten bewirken natiirich okae Unterschiede in der Befeuchtung und somit in der Bodenbidung. Daher hat man auch friiber die nordeuropäischen Böden in Podsotypus, Sumpftypus usw. (s. S. 35 6) eingeteit. Das ist aber nur eine gro be Einteiung. Auch sehr feine Unterschiede im durchschnittichen Feuchtigkeitszustand geniigen, um Unterschiede in der Bodenbidung hervorzurufen, wodurch verschiedene Bodenvarianten zur Ausbidung kommen. Diese Varianten können edigieb Feuchtigkeitstypen genannt werden, wei sie ein wahrnehmbares Zeichen des durchschnittichen Feuchtigkeitszustandes des Bodens sind. Die Bodenentwickung in Nordschweden ist in erster Linie durch eine hydroogische Stabiität des Terrains bewirkt, die ihrerseits durch die geoogischen und topographischen Verhätnisse bedingt ist. Diese Stabiität kommt u. a. in dem sehr angsamen Zuwachs der Torfböden (vg. auch MALMSTRÖM I 93 I) zum Ausdruck. Aber die Bodenentwickung scheint auch durch die Einwirkung der natiirichen Vegetation auf ihr Substrat bedingt zu sein. Verschiedene Pfanzenvereine rufen verschiedene Profivarianten hervor. Das. beruht darauf, dass auch die natiiriche Vegetation in bohem Masse durch den durchschnittichen Feuchtigkeitszustand des Bodens bestimmt ist. Auch 'die Vegetation ist aso durch die geoogischen und topographischen Faktoren, an weche die okakimatischen sich reihen, bedingt. Diese Auffassung stimmt in gewisser Hinsicht mit den Geranken iiberein, die die theoretische Grundage der bekannten Wadtypenehre CAJANDERs (CA JANDER 1913, CAJANDER und ILVESSALO 1921) ausmachen. Nach CAJANDER ist der W adtypus durch die Eigenschaften des Standorts und des Kimas bedingt. Die Zusammensetzung des jetzigen Baumbestandes betrachtet er dabei as ziemich zufäig und oftmas stark vom Menschen beeinfusst, wäh-

244 STUDIER ÖVER JORDMÅNSTYPER 401 rend die Bodenfora das charakteristische Eement des Wadtypus ist. Aus den Ansehanungen CAJANDERs fogt eine grosse Dauerhaftigkeit des Wadtypus eines Standortes, wenn man von der zufäigen Zusammensetzung des Baumbestandes absieht. Man hat verschiedene Ansichten i.iber die Dauerhaftigkeit unserer Wadtypen gehegt. NrLSSON (I895, I897), dessen Auffassung fiir einegrosse Anzah schwedischer Forstieute massgebend gewesen sein dirfte, sah in mehreren unserer Wadtypen Entwickungsstufen zu einer Schussformation hin. Aus einem fiechtenreichen Kieferwad wird ein moosreicher Kiefernwad mit Fichteneinmischung, darans schiessich ein moosreicher Fichtenwad. Die geoogischen Verhätnisse bestimmen gewisse Hauptmerkmae im Charakter des Wadtypus und wirken stark auf die Schneigkeit der Entwickung ein. Die NrLssoN'sche Auffassung findet zweifeos in vieen Fäen Bestätigung. Sie scheint in gewisser Hinsicht der Gegensatz der Ansehanung CAJANDERs zu se m. Durch die Bodenstudien sind die Probeme der Dauerhaftigkeit sowie der Veränderichkeit der W a d typen ihrer Lösung etwas näher gekommen. Da man den Boden schärfer kennzeichnen kann, ist es nämich mögich, besser as vorher das grosse Materia zu vergeichenden Vegetationsuntersuchungen, das sich in der Natur bietet, auszuni.itzen. Es. zeigt sich sogeich, dass die Zusammensetzung des Baumbestandes, was in Nordschweden fast nur eine Frage der Verteiung von Kiefer, Fichte und Birke ist, im agemeinen nicht durch den Feuchtigkeitstypus des Bodens bestimmt ist. Eine Ausnahme von dieser Rege bidet indessen der sehr trockene Eisenpodso (Fig. s, S. I 73), der n ur mit Kiefern bestanden ist. Dieser Boden ässt i.iberhaupt den Vegetationsveränderungen einen sehr geringen Spieraum und ist stets mit fiechtenreichem Kiefernwad ohne Fichten und Birj<.en bestanden. Der trockene Eisenpodso (Fig. 6, S. I 73) gewährt den Vegetationsänderungen einen bedeutend grösseren Spieraum. Sowoh die Fichte wie die Birke können einwandern, wachsen (wenigstens in Nord-Norrand) aber sehr angsam und erreichen seten eine befriedigende Entwickung. Der Boden ist ganz deutich ein Kiefernboden. Der normae Eisenpodso ist ein Feuchtigkeitstypus, der grosse Unterschiede in der Vegetation zuässt. Dieser Bodentypus ist sicher nur ein ziemich grober Ausdruck fiir den Feuchtigkeitszustand des Bodens. Er schiesst eine Anzah verschiedener Feuchtigkeitstypen ein, die zum Tei durch Exposition, Mächtigkeit des Bodens, Zusammensetzung der Bodenvegetation bestimmt werden können. Die Sumpfpfianzen, z. B. die Sphagna, fehe! ganz. Etwas feuchtere Varianten werden mehrmas durch das Vorkommen von Dryopterzs Linnceana gekennzeichnet. Sowoh Fichtenwäder wie Kiefernwäder und gemischte Kiefern-Birken-Fichtenwäder kommen vor. Die verschiedenen Varianten von Humuspodso sowie der Eisenhumuspodso tragen, wenn sie in Abhängen vorkommen, mehrere, miteinander botanisch nahe verwandte Typen von Sphagnum-reichen Wädern aus Fichte und Kiefer mit Einmischung von Birken, Espen und auch Graueren. Bier ist es ganz kar, dass die Lage des Grundwasserniveaus sowie die seitiche Bewegung des Bodenwassers die Zusammensetzung der Vegetation bestimmen. Nach einem Wadbrand i.iberwiegt zuweien die Kiefer, aber die Fichte kommt bad herein und wird verhätnismässig schne der herrschende Baum. Die