, ~ MEDDELANDEN FDÅN HÄFTE 13-14

Transkript

1 , ~ MEDDELANDEN FDÅN STATENS SKOGSfÖRSÖKSANSTALT HÄFTE "" " BAND I. MITTELUNGEN AUS DER FORST LICHEN VERSUCHSANSTALT SCHWEDENS RAPPORTS OF THE SWEDISH INSTITUTE OF EXPERIMENTAL FORESTRY 13.:-14. HEfT N;o RAPPORTS DE LA STATION DE RECHERCHES DES FORETS DE LA SUEDE N:o I DISTRIBUTION: AKTIEBOLAGET NORDISKA BOKHANDELN. STOCKHOLM Pris för 2 dear 18 kr.

2 MEDDELANDEN STATENS SKOGSFORSOKSANSTALT HAFTET i MITTELUNGEN AUS DER FORSTLICHEN VERSUCHS ANSTALT SCHWEDENS HEFT RAPPOR TS OF THE SWEDISH INSTITUTE OF EXPERIMENT AL FORESTRY No RAPPORTS DE LA STATION DE RECHERCHES DES FORETS DE LA SUEDE No CENTRAT.TRYCKER!ET, STOCK!IOT.M 19 J 7

3 REDAKTÖR: PROFESSOR GUNNAR ~CHOTTE

4 INNEHÅLL. skogsförsöksanstatens tikomst och uppgift. (Die Entstehung und Aufgabe der Kg. Forstichen Versuchsanstat Schwederis) av GuNNAR ScHOTTE...:... XI skogsförsöksanstatens tomt och byggnader: (Der Baupatz und die Gebäude der Kg. Forstichen Versuchsanstat Schwedens). Försöksträdgården (Der Versuchsgarten) av GuNNAR ScHOTTE xv Nybyggnaden (Der Neubau) av C. LINDHOLM... XX skogsförsöksanstatens avdeningar: (Die Abteiungen der Kg. Forstichen Versuchsanstat Schwedens.) skogsavdeningen (Forstiche Abteiung) av GuNNAR SCHOTTE XXXV N a turvetenskapiga avdeningen (N aturwissenschaftiche Abteiung) av HENRIK HEssELMAN XLI Entomo~g~ska aboratoriet (ForstentomoogischeAbteiung) av!var TRAGARDH XLIX Avdeningen för föryngringsförsök i Norrand (Abteiung fiir die Verjiingungsversuche in Norrand) av EDVARD WIBECK... LIV Redogörese för verksamheten vid Statens skogsförsöksanstat under år 1915: (Bericht iiber die Tätigkeit der Kg. Forstichen Versuchsanstat Schwedens im J ah re 1915.) L Skogsa vdeningen (F orstiche A btei!ung) a v GuNNAR ScHOTTE II. N a turvetenskapiga avdeningen (N aturwissenschaftiche Abteiung) av HENRIK HEssELMAN :.. 6 III. Entomoogiska aboratoriet (Forstentomoogische Abteiung) av IvAR TRÄGÅRDH... 8 NILS SYL VEN: Den n~rdsvenska taen Die nordschwedische Kiefer I GUNNAR SCHOTTE: Om snöskadorna i södra och meersta Sveriges skogar åren xgxs-xgx6... Uber die Schneeschaden in den Wädern Siid- und Mitteschwedens in den Jahren ,... XIII GÖSTA MELLSTRÖM: skogsträdens frösättning år xgx Der Samenertrag der Wadbäume in Schweden im Jahre XXI Redogörese för verksamheten vid Statens skogsförsöksanstat under år xgx6: (Bericht ii ber die Tätigkeit (j.er ~g!. Forstichen Versuchsanstat Schwedens im Jahre 1916.) L Skogsa vdeningen (F orstiche Abteiung) a v GuNNAR ScHOTTE 189 II Naturvetenskap iga a v deningen (N aturwissenschaftiche Abteiung) av HENRIK HESSEUIAN III. skogsentomoogiska aboratoriet (Forstentomoogische Abteiung) av IvAR TRÄGÅRDH IV. Avdeningen för föryngringsförsök inorrand(abteiungfiir die Verjiingungsversuche in Norrand) av EDVARD WIBECK 197 Sid.

5 EDVARD WIBECK: Om eftergroning hos tafrö Verspätung der Keimung nordschwedischen ~iefernsamens bei Freiandssaat OLOF TAMM: Om skogsjordsanayser...,..... Uber Wadbodenanaysen...,.... L. MATTSSON: Formkasstudier i fusutna tabestånd..... Eine Studie i\ ber die Formkassen der dichtgeschossen Kiefernbeständen... HENRIK HESSELMAN: studier över sapeterbidningen i naturiga jordmåner och dess betydese i växtekoogiskt avseende 2 97 Studien i\ber die Nitratbidung in narorichen Böden und ihre Bedeutung in pfanzenekoogischer Hinsich t XXXIII Sid. 201 XXIII 235 XXV 261 XXIX GUNNAR SCHOTTE: Lärken och dess betydese för svensk skogshushåning...: The Larch and its Importance in Swedish Forest Economy... LIX L. MATTSSON: Form och formvariationer hos ärken. Stu= die r över trädens stambyggnad The Form and Form-Variations of the Larch... LXXXV ] ENRIK HESSELMAN: Om våra skogsföryngringsåtgärders inverkan på sapeterbidningen i marken och dess bety= de se för barrskogens föryngring.... On the Effect of our Regeneration Measures on the Formation of Satpetre in the Ground and its Importance in the Regeneration of coniferous Forests NILS SYL VEN: Om taens knäckesjuka... XCI I077 Uber den Kieferndreher CXXVII IVAR TRÄGÅRDH: Undersökningar över gran= och ta= kottarnas skadeinsekter... I 141 Investigations in to the insects injurious to the spruce and pin e cones... CXXXVII GUNNAR SCHOTTE: Om aspens produktionsförmåga I205 Communication preaabe de sept paces d'essai CXLVI HENRIK HESSELMAN: studier över de norrändska ta= hedarnas föryngringsvikor II Studien i\ber die Verji\ngungsbedingungen der norrändischen Kiefernheiden II SVEN ODEN: Om kakningens inverkan på sur huntusjord... Uber die Einwirkung des Kakes auf saure Humusböden... ~ ' "} I 22 I CXLIX I287 C LXIX

6 MEDDELANDEN FRÅN STATENS SKOGSFÖRSÖKSANSTALT. studier över sapeterbidningen i naturiga jordmåner och dess betydese i växtekoogiskt avseende. Band de ti antaet ganska få kemiska grundämnen, som äro oundgängigen nödvändiga för en växts utvecking, intar kvävet en i många a~seenden egendomig särstäning. Kväveförrådet i växtens omedebara omgivning är ofantigt stort. Luften består ti 79 voymprocent av fritt kväve, men detta kväve kan endast på omvägar komma de högre växterna ti godo, såvida de icke såsom eguminoser och några andra växter eva i ett egendomigt samiv med kväveassimierande bakterier eer andra iknande organismer. Men även det kemiskt bundna kvävet är icke atid tigängigt för de högre växterna. Ehuru kvävet ingår som en nödvändig beståndsde i växtens mest kompicerade kemiska föreningar, äggviteämnena, erbjuda företrädesvis de i kemiskt avseende enka kväveföreningarna, ammoniak och sapetersyra, det för växten ättast tigängiga kvävet. En jords förmåga att tifredsstäa en växts kvävebehov beror därför icke bott på jordens totaa kvävemängd, utan framförat på att kvävet kommer växten tigodo i tigängig form. För de festa växter är sapetersyran den ämpigaste kväveföreningen. De faktorer, som gynna sapeterbidningen, ha därför bivit noggrannt studerade, och snart sagt otaiga äro de undersökningar, som utförts angående sapeterbidningen i kutiverad jord. När det gäer skogsjord och annan mera naturig jordmån, är förhåandet ett annat. Endast ett mindre anta undersökningar föreigga på detta område, och ända inti senaste tid har man haft tämigen oriktiga förestäningar om denna process i skogsmarken. För några år sedan påbörjades vid Statens skogsförsöksanstat en serie undersökningar över sapeterbidningen i naturig jordmån. Ti att börja 2 I. fedde. friin Stams Skogsförsö/,scmsat.

7 HENRIK HESSELMAN. med bedrevos dessa studier mera vid sidan av andra arbeten, men at efter som undersökningarna fortskredo, visade det sig, att sapeterbidningen spear en stor ro i vissa skogsmarkstyper, och att många av våra skogsvårdsåtgärder torde äga sin betydese just g~nom att gynna sapeterbidningen i marken. För att få en mera fuständig och på samma gång fördjupad inbick i sapeterbidningens betydese, utsträcktes därför dessa studier ti att omfatta fertaet av våra viktigare naturiga växtsamhäen. I det efterföjande ämnas en redogörese för dessa undersökningar. I omedebar ansutning härti pubiceras en studie över vissa skogsvårdsåtgärders inverkan på markens bakterieiv och omsättningen av dess kväveförråd. Vid de undersökningar, som igga ti grund för föjande framstäning, har jag erhåit ett värdefut. bistånd av anstatens kemist biträden, fi. kand. GURLI LAURENTZ, fi. kand. GURLI LAGERBERG f. HOFREN samt fi. ic. OLOF T AMM, vika under sin tjänstgöringstid som kemistbiträden vid anstaten utfört en stor mängd kväve- och nitratbestämningar. Ti dessa mina medhjäpare vi jag här uttaa mitt varma tack för ett samvetsgrannt och intresserat arbete. Professor CHR. BARTHEL, föreståndare för Centraanstatens bakterioogiska avdening,. har åtit oss begagna denna institutions koarimeter för våra nitratbestämningar, docenten G. SAMUELSSON har stät några fotografier från Norges fjätrakter ti min disposition och sutigen har ektor H. V. ARNELL bestämt och granskat en de mossor, som insamats för att beysa ståndortsanteckningarna. Ti samtiga dessa herrar vi jag här framföra mitt hjärtiga tack. Experimentafätet jan. I g I 7.

8 oo oo oo : oo INNEHÅLL INNEHÅLL: Sid. Kap. I. skogsmarkens humusager o o 301 Kap. II. Kvävet i humustäcket och dess omsättning Kap. III. Kvävebaansen i skogsmarken Kap. IV. Ädre undersökningar angående förekomst av sapetersyra i skogsjord... oo... oo Kap. v. Metoder vid studiet av sapeterbidning i naturig jordmån... :... 3 I 7 Va av undersökningsobjekt r7 Metod för påvisande av nitrifikationsbakteriers förekomst i marken 00 Direkt undersökning av jordens sapeterbidande förmåga Undersökning av växternas nitrathat Kap. VI. Sapeterbidningen och dess ro i oika växtsamhäen Bokskogar... oo Bandskogar av äda övträd 00. Ekskogar Amskog Askund Lövängar Lunddäder Askogar Örtrika granskogar Örtrika taskogar M ossrika barrskogar Lavrika barrskogar Växtsamhäen å torvmarker Växtsamhäen å mark med rörigt vatten i fjäen Växtsamhäen å kippor Kooniartade växtsamhäen å bottad minerajord Havsstrandsvegetation Växtsamhäen å kuturjord Kap. VII. Växtsamhäets fysionomiska karaktär och sapeterbidningen i marken Kap. VIII. Jämförese mean bakterieforan i marker med och utan sapeterbidning Kap. IX: Sapeterbidningens ekoogiska betydese. Nitratofia växtformer Kap. X. De markbidande faktorernas betydese för sapeterbidningen i vårt ands naturiga jordmån er Kap. XI. Några karaktärer hos sapeterbidande och icke sapeterbidande jord

9 oo oo oo oo oo oo HENRIK HESSELMAN. Kap. XII. Sapeterbidningens ro för skogens växtighet Detajundersökningar: Bokskogar Bandbestånd av äda övträd Lövängar.. 00 Lunddäder 00 Askogar Örtrika granskogar Massrika barrskogar. 00 Växtsamhäen å torvmarker 00 Växtsamhäen å kippor Växtsamhäen i fjäen Kooniartade växtsamhäen å bottagd minerajord.... Havsstrandsvegetation Växtsamhäen å kutiverad jord Tabeer: T ab. I. Peptonspatningsförsök 00 T ab Nitrifikation i ösningar oo oo... oo... oo T ab. 6. Denitrifikation Tab. 7 Sapeterbidningen vid jordprovens agring.. OOOoOOOO... oooo oo 517 Litteratur oo 525

10 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 30 I KAP. I. Skogsmarkens humusager. Humusskiktet i skogsmarken består utom av mer eer mindre rikigt inbandade mineraiska beståndsdear av växtrester, som äro utsatta för mekanisk sönderdening och kemisk omvanding. Härigenom förstöres ti att börja med den organiska strukturen hos växtavfaet, men förvandingen går än ä;gre. De i kemiskt avseende mycket kompicerade ämnen, som uppbygga den evande växtkroppen, omvandas så småningom i at enkare ämnen. Under god tigång på uft och under i övrigt gynnsamma förhåanden såsom!agoni hög temperatur, agom fuktighet, tigång på minerasater etc. bidas föreningar av at högre oxidationsgrad och såsom sutprodukter finna vi kosyra, vatten, ammoniak eer sapetersyra och en de kvävefria minerasater eer föreningar, som äro fuständigt syrsatta eer oxiderade. Sker sönderdeningen utan uftens fria titräde, bidas ikaedes ämnen av enkare sammansättning, men sutprodukterna äro ti större eer mindre de oxiderbara. Vid denna omvanding av de döda växtresterna spea såvä ägre djur, såsom maskar och insekter, som mikroorganismer, framförat bakterier och svampar, en mycket viktig ro, icke minst vid de organiska föreningarnas oxidation. Vä steriiserad humus avskijer såjunda i knappt märkbar grad kosyra, medan osteriiserad är riktigt kosyreastrande (RAMANN I 9 I I, sid. 144). Den stora ro, som mikroorganismerna spea vid humusbidningen, förkarar också varför denna process i så hög grad infueras av vattentigång, temperatur och markens hat av växtnäringsämnen. Även vid rikig ufttigång kunna därför sutprodukterna ti väsentig de bi oxiderbara, t. ex. då marken är fattig på mineraisk växtnäring. Humusämnenas kemiska natur har änge hört ti de minst utforskade områdena av jordmånsäran; ännu i dag äro svårigheterna på detta forskningsområde mycket betydande. Vad vi säkert veta om humusämnena är icke så mycket; ännu återstå ofantigt många probem att ösa. Under de senaste åren har emeertid humusforskningen beträtt nya vägar, och resutat av största intresse ha därvid vunnits. Några av de viktigaste torde i detta sammanhang förtjäna att omnämnas, b. a. därför att de bidraga ti kännedomen om de i marken förefintiga kvävehatiga ämnenas natur.

11 302 HENRIK HESSELMAN. Band de första forskarna på detta område märkes en japan, SUZUKI, som använt den av den bekante store tyske kemisten EMIL FisCHER utbidade estermetoden, viken fått en viktig användning vid utforskandet av äggviteämnenas kemi. Medes estermetoden har SuzuKI (I go6-i go8) ur naturig humus yckats framstäa ett anta monoamino- och diaminosyror, ämnen vika äro att betrakta som spjäkningsprodukter av de äggviteämnen, som han anser förefinnas i marken. Ett iknande resutat har en amerikansk kemist, ROBINSON (Igr r), vunnit vid undersökning av torv, ur viken han kunnat isoera eucin och isoeucin. Leucin är inom den organiska kemien sedan gammat bekant som en konstant spjäkningsprodukt av äggvita och förekommer för övrigt amänt utbrett inom den organiska naturen, såsom i de högre djurens inre organer. Den forskare, som mest riktat vårt vetande på detta område genom tarika och omfattande undersökningar, torde vara O. SCHREINER, föreståndare för en avdening av Förenta staternas Bureau of sois i Washington. Sedan fera år tibaka pågår vid nämnda institution under hans edning ett ifrigt forskningsarbete med att ur jorden isoera och identifiera de organiska föreningar, som tisammans bida vad man kaar humus. En översikt av de vunna resutaten har SCHREINER (I g I 2) framagt inför»the american association for the advancement of Science)) i okt. Igi2, i viket föredrag han även redogör för sina åsikter angående humusbidningen. Med metoder, som föga förändra de i marken förekommande organiska ämnena, ha SCHREINER och hans medarbetare yckats att ur jord isoera ett betydande anta organiska föreningar av känd natur. Såsom exempe kunna anföras xantin, hypoxantin och adenin, arginin, ysin och histidin, koin och trimetyamin band de kvävehatiga ämnena. Band de kvävefria kunna nämnas pentosan, fytosterin och agrosterin, oxasyra, bärnstenssyra, mannit och rhamnos. En av SCHREI NERS medarbetare har i ett senare arbete (SHOREY I gr 3), ämnat en översikt a" de t. o. m. år 1 g r 2 isoerade och identifierade ämnena; de upp gingo då ti ett anta av 35 De ämnen, som kunna identifieras, utgöra stundom en betydande de av markens organiska beståndsdear. I ett närmare beskrivet fa har SCHREINER yckats att ur en jord, innehåande o, 9 6 % organiskt bundet ko, isoera ett så stort anta identifierbara organiska föreningar, att de representerade ej mindre än 21,2 % av detta ko (SCHREINER och SHOREY, rg10, sid. 57.) De resutat, som framgått av SUZUKIS, ROBINSONS, ScHREINERS och hans medarbetares undersökningar, innebära ju något het annat än de ädre kemisternas urskijande av humin- och uminämnen, krensyra och apokrensyra etc. Dessa representera icke några bestämda kemiska föreningar, utan utgöra vä närmast en bandning av sådana. De av de

12 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER amerikanska forskarna isoerade ämnena äro däremot organiska föreningar av noga känd sammansättning och byggnad. Fertaet av dem återfinnas i evande djur eer växter och många av dem erhåas vid äggviteämnenas sönderdenmg genom behanding med kemikaier, såsom syror och akai. Härpå grundar också ScHREINER sin uppfattning om humusbidningsprocessen. Han jämför den närmast med den nedbrytning av organiska föreningar i enkare beståndsdear, som man på aboratorierna åstadkommer genom oxidation, hydroys, reduktion etc. De amerikanska undersökningarna över markens organiska föreningar erbjuda ett utomordentigt intresse, ej minst från växtfysioogisk synpunkt. De i jorden evande mikroorganismernas näringsfysioogi erhåer en säkrare bas, när man på detta sätt är känna de organiska föreningar i marken, som utgöra dessa varesers näring. Svampars och bakteriers förhåande ti oika organiska föreningar utgör ett viktigt fåt för _den näringsfysioogiska forskningen, och kart är, att kännedomen om de i marken evande mikroorganismernas näringsbetingeser ska bi än karare och säkrare beyst, när man ärt känna, vika näringsämnen som stå dem ti buds i marken. Man kan utan tvive påstå; att vår forskning på detta område hittis idit av att vi känna så itet om markens organiska föreningar. Ju mer vår kunskap på detta område bir vidgad, dess säkrare bör vår uppfattning kunna bi om de markbeboende mikroorganismernas näringsvikor. Men även i ett annat avseende erbjuda SCHREINERS undersök-. ningar ett betydande intresse. Han har yckats att ur marken isoera vissa organiska föreningar, som verka såsom gifter å högre växter, t. ex. på våra sädessag. Band dessa ämnen märkes dihydrooxistearinsyra. På en mark, som innehåer denna syra, når vetepantan en mindre fuändad utvecking.. Enigt amerikanarnes uppfattning utgör förkaringen ti att en jord vid ängre oding av en och samma växt bir vad man kaar»trött» att iknande organiska gifter därvid bidas. Så viktiga som de amerikanska undersökningarna än äro, bör deras betydese dock icke överskattas. Deras undersökningar omfatta hittis med undantag av ROBINSONs över torv endast jordar med åg hat av organiska ämnen och av jus fårg. Om de mörka, sura humusformer, som förhärska i våra skogar, innehåa iknande ämnen som de amerikanska jordarna, vet man ännu ej. Ännu torde det vara för tidigt att uttaa någon mening härom, men sannoikt är att de ti väsentig de bestå av andra ämnen. Orsaken ti de sura humusformernas sura reaktion bar under de senare åren varit föremå för en ivig diskussion inom den vetenskapiga itteraturen. De ädre kemisterna tiskreva jordens sura reaktion förekomsten av syror, vika samtiga voro av organisk, ej närmare utredd natur och gingo under namn huminsyra, krensyra o. s. v. Gent emot

13 HENRIK HESSELMAN. denna uppfattning sökte BAUMANN och GULLY (rgog-1913, GULLY 1915) i Miinchen göra gäande, att humusämnena voro neutraa och av kooid natur samt att deras sura reaktion berodde på att kooiderna ur satösningar absorbera kationen, d. v. s. den positivt addade jonen. Såvä deras experiment som hea deras kemiska åskådning har emeertid utsatts för en skarp kritik från fysikaisk-kemisk sida, gent emot viken deras bevisföring ej synes kunna håa streck (RINDELL 19II, ODEN 1916). Det har dessutom yckats en svensk kemist, S. ODEN (1912, 1916), som utfört åtskiiga undersökningar över torvens kemi, att ur torv och andra sura humusformer isoera en trebasisk organisk syra av hög moekyarvikt {c:a 1,ooo), som närmast torde motsvara de ädre kemisternas huminsyra. Syrans konstitution är emeertid ännu icke utredd. BAUMANNS och GULLYS undersökningar hava emeertid den förtjänsten, att de starkt framhåit betyde~en av humusämnenas kooidaa natur, och då växingar i det kooidaa tiståndet efter at att döma ha en stor betydese för nitrifikationen eer sapeterbidningen i marken, torde det vara ämpigt att även något vidröra denria fråga. I detta sammanhang kan emeertid endast framhåas några av de viktigaste fakta; en mera fuständig redogörese skue föra adees för ångt. Under begreppet kooid eer kooidat förstår man ett visst sags tiistånd hos materien. Den engeska kemisten GRAHAM visade, att vissa ämnen i ösning kunna diffundera genom organiska membraner, andra däremot ej eer också ytterst ångsamt. Då de diefunderbara vid ös-. ningens indunstning kristaiserade, de icke diefunderbara däremot, såsom im, öfvergingo i ett gee eer geatiniknande amorft tistånd, kaade han de förstnämnda ämnena kristaoider, de senare kooider (efter coa = im). Den vetenskapiga forskningen har sedermera visat, att när en kooid öses, bidas ej någon verkig ösning. Med särskit utrustade mikroskop, s. k. utramikroskop, kan man i ösningsmedet observera små korn eer ytterst små partikar, vika befinna sig i ivig rörese. Det är isynnerhet organiska föreningar med hög moekyarvikt, som bida dyika ösningar, men även andra ämnen, såsom metaer t. ex. gud, patina etc., kunna genom ämpiga metoder bringas i kooidat tistånd. Den kooida metaen befinner sig i ösningen i form av ytterst små svävande partikar, som befinna sig i ivig rörese. I en verkig ösning kan man däremot ej urskija några partikar, den är vad man kaar optiskt tom, då den undersökes under utramikroskopet. De kooida ösningarna bida, kan man säga, ett meaned mean å ena sidan de verkiga uppsamningarna, å andra sidan de verkiga ösningarna, Medan uppsamningarna så småningom sedimentera, bestående i att de fasta eer uppsammade partikarna sjunka ti botten, håa sig

14 STUDER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER 305 de kooidaa ösningarna i årata stabia. Från uppsamningarna skija de sig ock genom partikarnas storek. Först när det i vattnet eer i ösningsmedet befintiga ämnet uppnått en så ångt gående finfördeningsgrad, att partikestoreken ej överskrider en genomsnittsdiameter av 0,1 p. ( 1 /roooo mm), börja de kooidaa fenomenen att visa sig, partikarna få egenrörese och ösningarna bi stabia. När finfördeningsgraden ytterigare stiger ti en genomsnittsdiameter av o,oi p. ( 1 / mm) övergå de kooidaa ösningarna i verkiga ösningar. När ett kooidat ämne öses eer fördeas i ett ösningsmede, bir beröringsytan mean ösningsmedet (dispersionsmedet) och det östa ämnet (den dispersa fasen) ofantigt stor. Just av denna stora yta bero de kooidaa ämnenas egendomigheter, b. a. ha de en stor förmåga att härigenom kvarhåa eer adsorbera sater ur deras ösningar. Genom en sådan adsorbtion av den positivt addade jonen i ett sat sökte BAUMANN och GULLY förkara, att många humusämnen reagera surt; en åsikt viken, som nyss omtaats, bivit skarpt kritiserad. Markens adsorbtionsförmåga är ock ti stor de bunden vid kooiderna. De i humus förekommande organiska föreningarna hava samtiga hög moekyarvikt och äro därför ägnade att bida kooidaa ösningar. Från jordmånssynpunkt är de kooidaa ösningarnas förhåande gent emot sater eer eektroyter av största vikt. Sätter man ett sat, t. ex. ett kaksat ti,en kooida ösning, t. ex. en humusösning focka de i ösningsmedet befintiga partikarna sig tisammans i smärre fockar, på samma gång som deras rörese upphör. Det kooidaa ämnet faer ut, eer kanske riktigare sagt, det koaguerar. När det kooidaa ämnet befinner sig i ösning, säges det bida en so eer befinna sig i sostadium, när det koaguerar, bidar det en ge eer övergår i gestadium. Den inverkan, som satösningar ha på kooidaa ösningar, spear den största ro för humusämnenas och jordens struktur. I ett satfattigt medium får jorden eer humusämnena en mera jämn, tät struktur, enkekornstruktur, emedan de oika partikarna jämnt agra sig inti varandra I ett mera satrikt medium focka humuspartikarna sig ihop i smärre kumpar. Jorden får en uckrare struktur, en kumpstruktur, som bättre tiåter markens genomuftning, rötternas nedträngande i marken etc. Den ro, som framförat kaksaterna ha för humusämnens utfäning eer utfockning, framgår tydigt nog, då man jämför vattnet i bäckar eer i diken i det kakrika Jämtand med vattnet i de kakfattiga områdena av Norrand. I Jämtands siurområde finna vi kara, genomskiniga vatten, i de kakfattiga trakterna av Norrand bruna, av humusämnen färgade vatten. I det kakrika Jämtand fåas humusämnena ut av kaken, i de kakfattiga trakterna håa de sig i ösning.

15 HENRIK HESSELMAN. Även andra sater än kaksater kunna härvidag spea en ro, viket vi få tifäe att ängre fram beröra. Kasta vi en bick tibaka på vad som här sagts om humus, torde som det viktigaste föjande kunna anföras. r) Ur humusfattiga jordar, men även ehuru i mindre omfattning ur torv, har man kunnat isoera organiska ämnen av känd sammansättning. I vissa fa uppgå de isoerade och identifierade ämnena ti en rätt betydande ande av markens humus. 2) Många humusformer, särskit de mörkfärgade, bestå dock ti väsentig de av ti sin kemiska konstitution och sina egenskaper ej närmare undersökta ämnen. 3) Den sura reaktion, som vissa humusformer äga, beror på förekomsten av fria organiska syror. 4) Humusämnena ha i övervägande grad kooida natur, varför deras fysikaisk a struktur starkt på verkas a v det om g i vande mediets eer markens hat av ösiga sater (eektroyter). Innan jag går vidare i min skidring, torde det vara ämpigt att något erinra om humustäckets strukturea beskaffenhet i våra skogar. I det föjande kommer denna fråga ofta att beröras och oika former komma att närmare skidras. Här må det därför vara nog att erinra om, att man med förde kan urskija tvenna huvudtyper, som enigt hittis brukig terminoogi kunna kaas mutypen och råhumustypen. Av båda finnas många oika varianter, och sins emean äro de förbundna genom åtskiiga övergångsformer, men i de väsentiga dragen åta de sig ätt karaktäriseras. Ti mutypen höra de uckra, av maskar och insekter vä genomarbetade skogsjordarna. Dessa jordar utmärkas av en mera jämn övergång mean det översta, på organiska ämnen rika agret och den underiggande minerajorden. Även i det översta skiktet äro humusämnen och minerapartikar bandade om varandra. Som typ för mujorden kan anföras den goda bokskogsmarken, sådan den bivit skidrad och studerad av P. E. MULLER (r887). Mutypen återfinna vi häst i våra övskogar, framförat i dem, som bidas av de s. k. äda övträden, men även barrskogar kunna uppvisa samma marktyp, dock huvudsakigen på kakrik jordmån. Des genom maskars och insekters verksamhet, des ock på grund av att humusbidningen försiggår under inverkan av minerasater (eektroyter) har humusagret i mujordarna kumpstruktur. I motsats ti mutypen utmärker sig råhumustypen därav, att de mutnande organiska ämnena bida ett skikt eer ett ager på minerajorden, från viken detta skikt ofta kan yftas upp som en matta eer en fä.

16 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 307 Under detta humustäcke är minerajorden ofta starkt urbekt, mer eer mindre kart vit ti ett djup som kan uppgå ända ti I 5 cm. Under detta bekjordsager föjer rostjorden, som utmärkes av en roströd färg och som stundom, hest när bekjorden är mäktig, har ortstenskaraktär. strukturen av detta på marken iggande humustäcke är rätt växande. I amänhet kan man säga, att under det evande mosstäcket, ty ett sådant finnes i rege på dyik mark, föjer ett skikt av havmutnade, mer eer mindre sammanpackade mossrester, ris, grenar och dyikt, som ju närmare minerajorden man kommer, ha en at mer mutnad beskaffenhet. Närmast inti minerajorden får humustäcket ofta en kumpstruktur i ikhet med vad faet är hos jordar tihörande mutypen. Dock är detta skikt med en dyik struktur i rege föga mäktigt. Humusskiktets beskaffenhet växar för övrigt mycket efter de oika växter, som bidat detsamma. Bidas humusskiktet huvudsakigen av mossor och barravfa, har det i amänhet en mer ucker beskaffenhet än då bärris spea en större ro för dess uppkomst. I detta fa bir humustäcket gärna segt och starkt sammanhängande. Avfa av örter och gräs iksom badavfa av björk och asp göra däremot gärna humustäcket mera uckert. Redan av dessa antydningar framgår, att humustäcket kan ha en rätt växande beskaffenhet. KAP. II. Kvävet i humustäcket och dess omsättning. I föregående kapite omnämndes, att man ur markens humusförråd yckats isoera organiska kväveföreningar av känd konstitution såsom eucin, isoeucin, xanthin, histicin etc. Dessa ämnen äro bekanta såsom spjäkningsprodukter av äggviteämnen och ha påvisats såvä hos växter som hos djur. De äro på sätt och vis att betrakta som ett sags byggnadsstenar i den ytterst kompicerade äggvitemoekyen. Kan nu växten upptaga dyika ämnen ur marken och använda dem vid uppbyggandet av äggvitemoekyen, i stäet för att sjäv bida desamma av sapetersyra eer ammoniak och kohydrater, viken senare process förutsätter ett betydande kemiskt arbete? ScHREINER besvarar denna fråga med ja. (0. SeRREINE R and J. J. SKINNER, I 9 I 2 ). Han har experimenterat med vattenösningar av xanthin, hypoxanthin, arginin och histicin m. f. ämnen. I dessa har han odat vetepantor, vika under försökstiden utveckat sig förträffigt, fastän de ej haft någon annan kvävekäa än ovannämnda organiska föreningar. Hans försök äro utförda i mycket stor skaa, men synas mig knappast bevisande nog. Försöken ha i varje enskit fa endast pågått en kortare tid; i intet enda fa har försöksväxten (vetepantor) nått bomning. Så snart några bad utveckat sig, ha försöken avbrutits. Vid

17 HENRIK HESSEL111AN, dyika undersökningar måste man.synnerigen vä sorja för, att de organiska ämnena i näringsösningen ej sönderdeas av bakterier eer andra organismer. Deras försöksanordning ämnar häremot ingen fuständig garanti. Näringsösningarna skyddades endast av en pappskiva mot direkt beröring med den yttre uften, men den ombyttes ofta. Sönderdeningsprodukter såsom ammoniak eer sapetersyra ha ej kunnat påvisas i kuturvätskan, men detta kan ock bero därpå, att dessa ämnen upptagits av försöksväxten, omedebart som de bidats. Kunna de amerikanska försöken ej anses såsom bevisande, så må doc~ erinras därom, att försök under fut betryggande kontro visat, att högre gröna växter kunna upptaga och assimiera sådana organiska kväveföreningar som metyamin, ety-, propy- och amyamin, utan att dessa först överföras i ammoniak eer sapetersyra (LUTZ 18gg, CZAPEK II 1905, sid. 221). Det ider därför intet tvive, att högre gröna växter kunna tigodogöra sig mera kompicerade organiska kväveföreningar. Detta faktum har för bedömandet av skogsväxternas näring ett adees särskit intresse, då de mera kompicerade kväveföreningarna i skogsmarken många gånger endast ångsamt sönderdeas. Ett snart sagt oöverskådigt anta experiment och undersökningar ha emeertid visat, att de i kemiskt hänseende enket sammansatta kväveföreningarna, ammoniak och sapetersyra, erbjuda växterna det ättast tigängiga kvävet. Av dessa två är sapetern den mest ämpiga kväveföreningen för det stora fertaet växter. Den ro, som man av vetenskapiga och praktiska skä tiskriver sapetern som ett viktigt växtnäringsmede, framgår icke minst av de betydande summor, som det moderna jordbruket i Europa årigen använder för inköp av chiesapeter, iksom också av industriens strävan att invinna uftens fria kväve och att i form av sapetersyrade sater erbjuda detta åt jordbrukaren. Som bekant har man yckats i denna strävan, och den norska metoden att medest en stark eektrisk åga förbränna uftkvävet ti sapetersyra räknas som en av den moderna tekniska kemiens betydesefuaste uppfinningar. Det är såunda tydigt, att även om marken innehåer en de assimierbara organiska kväveföreningar, så måste dock dessa ämnens omsättning och sönderdening i marken vara utav stor betydese för dess fruktbarhet. En kännedom om de processer, varigenom det kvävehatiga växtavfaet så småningom nedbrytes ti enkare föreningar, har därför det största intresse för markäran. Barr-, bad- och kvistavfa, döda massrester etc., at vad man under ett gemensamt namn kan kaa skogsförnan, innehåa kvävehatiga organiska föreningar. När badet eer barret på hösten gunar, återföras visserigen en de av de kvävehatiga ämnena ti stammen eer grenen,

18 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 309 där de förvaras under vintern, men atid stanna en de kväveföreningar kvar i den vissnande växtdeen. Om deras kemiska beskaffenhet känner man intet med säkerhet, men efter at att döma har man här att göra med ganska kompicerade kväveföreningar. Dessa angripas i marken av ett stort anta mikroorganismer, framför at förruttnesebakterier, vika ytterigare sönderspjäka kväveföreningarna, vika därvid devis användas som näring åt bakterierna, devis avskijas i marken. Som en ganska konstant spjäkningsprodukt uppträder ammoniak, såunda en kväveförening, som direkt kan assimieras. På denna sönderdening av de organiska kväveföreningarna grundar sig en metod att undersöka en jords egenskaper. En steriiserad peptonösning infekteras med en jorduppsamning, varefter ösningen får stå några dagar vid en bestämd konstant temperatur. En mer eer mindre ivig förruttneseprocess börjar i peptonösningen, yttrande sig band annat däruti, att ösningen utveckar en vedervärdig ukt. Förruttnesegraden bestämmes därpå av den ammoniakmängd, som utveckas, när peptonösningen kokas med magnesia, varvid ammoniaken avdestierar och uppfångas i svavesyra. På detta sätt bestämmes vad man kaar jordens förruttneseförmåga, en egenskap, som spear en viktig ro för dess bördighet. Ti denna sak kommer jag sedermera att återvända. Den vid förruttnesen bidade ammoniaken kan ytterigare oxideras ti sapetersyrighet och denna ti sapetersyra. Medan ett stort anta oika mikroorganismer förmå att vid äggviteämnenas eer andra mera kompicerade kväveföreningars sönderdening avskija ammoniak, ha endast, såvitt man hittis känner, ett fåta organismer förmågan att oxidera ammoniaken ti sapetersyrighet och sapetersyra. Sapeterbidningen hörde i ädre tider ti de mera gåtika processerna och man sökte förkara densamma som ett kataytiskt fenomen, i det att man ansåg att uftsyret i den porösa uckra marken skue vara oxidationskraftigare än i atmosfären; marken tänktes verka ungefär som en patinasvamp. Ä ven andra teorier ha framstäts. PAsTEUR, den moderna mikrobioogiens grundäggare, framstäde emeertid den teorien, att sapeterbidningen vore en bioogisk process, en åsikt som genom ferfadiga försök vann åtskiigt i styrka. En rysk bakterioog, WINOGRADSKY, yckades också på I Sgo-taet att karägga sapeterbidningsprocessen. Enigt honom äro två sags bakterier verksamma, först oxideras ammoniaken av ett visst sags bakterier ti sapetersyrighet (nitrit), varefter sapetersyrigheten oxideras ti sapet~rsyra (nitrat). Nitritbakterierna äro små rundade bakterier, mikrokocker, som kunna uppträda i ett rörigt utveckingsstadium, då kockerna genom fina ciier förfytta sig i kuturvätskan. Nitratbakterierna äro stavformiga och sakna svärmstadium.

19 310 HENRK HESSEL\AN. Nitritbakterierna kunna endast angripa ammoniaksater, men dessa kunna vara av oika sag, såsom ammoniumsufat, ammoniumkorid, ammoniumfuorid etc. Gent emot organiska kväveföreningar, proteiner och aminosyror, äro de fuständigt overksamma. Ammoniakbidning är såunda nödvändig för att nitrifikation ska äga rum. En nödvändig betingese för sapeterbidningen är vidare, att marken innehåer baser, som neutraisera de bidade syrorna, sapetersyrigheten och sapetersyran, vika annars verka som gifter på de sapeterbidande bakterierna. Vidare måste uften ha fritt titräde. Nitrifikationen är som oxidationsprocess en aerob, d. v. s. uftfordrande process, som avstannar om uftens fria syre utestänges. De av WINOGRADSKY studerade bakterierna fordra för sin utvecking en neutra eer svagt sur jord. Som ängre fram kommer att visas, förekommer dock nitrifikation även i sura jordar. Vi måste såedes antaga, att det finnes även andra än de av WINOGRADSKY studerade organismerna, som förmå nitrificera. Ti denna fråga ska jag sedermera återkomma. Nitrifikationsbakterierna ha en egenskap, som göra att de intaga en särstäning i näringsfysioogiskt avseende. Genom ammoniakens, resp. sapetersyrighetens oxidation vinna de energi, och tack vare denna energivinst kunna dessa korofyösa växter utan jusets tihjäp assimiera oorganiska koföreningar såsom karbonater (nitritbidarna) eer kosyra ur uften (nitratbidarna). De äro såunda, fast de sakna korofy, adees oberoende av organisk näring. Man har därför ansett dem höra ti en typ, som kunnat uppträda tidigare än aa andra organismer på vår jord. Kasta vi en bick tibaka på de processer i marken, som nu bivit i korthet skidrade, kunna de uttryckas genom föjande skema. Äggviteämnen --C>- aminosyror och andra organiska kväveföreningar -+ ammoniak -+ sapetersyrighet (nitrit) sapetersyra (nitrat). Enigt ovanstående skerna föröper processen i neutra, vä genomuftad jord, men som vi skoa finna, går processen i många fa icke så ångt. KAP. III. Kvävebaansen i skogsmarken. Det kväve, som finnes i de vissnande baden, barren och annat växtavfa, härstammar med några få undantag från den mark, dit baden faa. Skue skogsmarken icke fa något nytt kvävetiskott, skue förr eer senare en kvävebrist inträda, ty med det avverkade virket bortföres atid en större eer mindre mängd organiskt bundet kväve. Skogsmarken tiföres emeertid på fera oika vägar bundet kväve, som täcka den genom avverkningen uppkomna förusten.

20 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 3 I I Som bekant förmå eguminoserna tack vare sina egendomiga bakterierika rotknöar assimiera uftens fria kväve. Där eguminoser växa, kan markens kvävemängd på detta sätt ökas. När ärtväxterna vissna ned, kommer det upptagna kvävet förr eer senare marken ti godo. Detsamma är förhåandet, där aarter förekomma. Såvä kibbaen ( Anus gutinosa) som gråaen ( Anus incana) ha egendomigt gestatade rotknöar, som ha samma märkiga kväveassimierande förmåga som eguminosernas (HILTNER 1896). Det kväve, som med de vissnande abaden tiföras marken, representerar därför ett nytiskott ti dess kväveförråd. Leguminoser eer aarter förekomma emeertid endast i mera inskränkt grad i våra skogar, varför de i.det stora hea ej kunna spea någon större ro. Det fria uftkvävet kommer emeertid marken ti godo på andra vägar, som ha en större betydese för skogens kväveekonomi. På åkerbruksområdet har man änge haft sig bekant, att man stundom i skördarna från en åker kan taga mer organiskt bundet kväve än som motsvarar den tiförda kvävegödsingen. Detta kan pågå under fera år, utan att åkerns fruktbarbet minskas. RAMANN (1905, sid. 63) kunde också visa, att man vid bortföraodet av det kvävehatiga ströet i skogsmarken ej eer endast obetydigt minskar dess förråd av bundet kväve. Dessa erfarenheter edde ti den tanken, att jorden på något sätt upptar uftens kväve och omför det i en sådan form, att det bir tigängigt för de högre växterna. Då det vid fortsatta undersökningar visade sig, att en åkerjord förorar denna sin egenskap genom steriisation, var det tydigt, att i marken förekomma fritt evande kväveassimierande organismer. Ett anta sådana har man också yckats renoda och närmare undersöka. Den kraftigast verksamma synes Azotobakter vara, av viken ett par arter äro beskrivna. Azotobakter-arterna äro emeertid utprägade kakväxter, varför de torde saknas i vår, i rege kakfattiga skogsmark. WEIS och BORNEBUSCH ( 19 I 4) ha anträffat Azotobakter i dan~ka bokskogsmarker, dock endast i sådana av bästa kvaite. Av större betydese äro sannoikt Costridium Pasteunanum och andra smörsyreastrande bakterier, vika enigt BREDEMANN, PRINGSHEIM m. f. i rege ha förmåga att assimiera uftens fria kväve (BARTHEL 1916). En fransk forskare HENRY i Nancy (1908) har genom direkta försök påvisat den ro, som kväveassimierande organismer ha för ökande av skogsmarkens kväveförråd. Han fann nämigen, att mutnande bad av bok, ek, ta, gran m. f. öka sin kvävehat, ej bott på grund av de kvävefria ämnenas oxidation under förmutningen, utan också absout. Med edning av sina försök beräknade han, att marken i en ekskog kunde på detta sätt öka sitt kväveförråd med 13 kg, i en bokskog med 12 kg pr år och hektar. Dessa kvantiteter motsvara enigt HENRY

21 HENRIK HESSELMAN. ungefär de mängder, som bindas i den under året bidade vedmassan. I ansutning ti dessa undersökningar ha HASELHOFF och BREDEMANN (V A GELER I go8, sid. 4 I -42), från torra boköv isoerat en Costrid~'umform, som är kväveassimierande och som fått benamningen Costridium (J. Sannoikt äro dock även andra mikroorganismer verksamma vid den kväveassimiation, som äger rum vid övens mutning. Såunda känner man, att vissa ägre svampar, som eva på växtavfa, t. ex. ceuosarika stamdear, förmå assimiera.uftens fria kväve. Hit höra t. ex. Aternaria tenuis, Macrosporium herbarum, Hormodendron cadosporoides och Cadospor/um herbarum, vika amänt uppträda på mutnande växtdear (FRÖLICH I go8). Dessa spea för svamparna den roen, att de bestå de kohydrater, genom vikas oxidation nödig energi vinnes för kvävets assimiation. Andra kväveassimierande svampar har CH. TERNETZ (I 907) isoerat från Ericacerötter, nämigen åtskiiga Phoma-arter, vika visat sig äga en ganska kraftig förmåga att assimiera kväve. Även två vaniga mögesvampar, Aspergius niger och Peniciium gaucum ha samma förmåga, dock i mindre utprägad grad. Sutigen är att nämna att marken får ett tiskott av kemiskt bundet kväve genom nederbörden, som innehåer små och växande mängder av ammoniak och sapetersyra. Kuturänderna med sin starkt utveckade industri synas erhåa en på kväveföreningar rikare nederbörd än områden, som mera befinna sig i naturtiståndet, iksom ock ammoniakföreningarna där synas spea en större ro än nitraterna (V A GELER Igo8, sid ). För vårt and har man beräknat ett tiskott med nederbörden av omkring 5 kg pr år och har (FEILITZEN och LUGNER IgO). Om de kvävekvantiter, som på bioogisk-väg--k-9ima marken ti godo, veta vi ännu itet. HENRYs nyss. omnämnda undersökningar taa emeertid för att det här rör sig om högst avsevärda och för skogens kväveekonomi mycket betydande beopp. Liksom för aa bioogiska fenomen spea säkerigen de yttre förhåandena en viktig ro, och hea processen torde växa at efter växtsamhäets beskaffenhet och tistånd. Så mycket vet man emeertid, att humusämnena ha den betydesen, att de ämm. de för processen nödvändiga organiska koföreningarna, men det skue säkerigen innebära ett stort misstag, om man vie antaga, att processen beve ivigare, ju humusrikare marken är. Även härvidag har utan tvive humustäckets beskaffenhet en mycket stor betydese. En undersökning av de faktorer, som inverka på markens kväveassimiation,. skue säkerigen kunna ämna resutat av stort praktiskt och teoretiskt intresse. 1 Om dessa svampar ingå i den bekanta Ericace:mykorbi>an är emeertid mycket tviveaktigt.

22 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER, 3 I 3 Ännu känner man föga om det sätt, varpå kvävet bindes av de kväveassimierande mikroorganismerna. Hos Azotobakter chroococcum kvarhåes det assimierade kvävet i den evande bakterien och kan såunda först efter dess död biva tigängigt för andra växter. Renkuturer av Azotobakter agiis och Wz'enandi däremot avskija vattenösiga kväveföreningar av ej närmare känd beskaffenhet (MO LER I 9 I 5). Sannoikt bir det upptagna kvävet organiskt bundet hos fertaet kväveassimierande mikroorganismer, så att det först efter dessas död och de organiska ämnenas sönderdening kan bi tigängigt för högre gröna växter. Vid diskussionen av markens kväveekonomi måste även hänsyn tagas ti att vissa bakterier ha förmåga att frigöra kvävet ur sapetersyra. Syret i sapetersyran använda dessa bakterier för sin andning, varvid det bundna kvävet bortgår i gasform. Denitrifikanter, som dessa organismer kaas, ha ansetts spea en stor ro såsom förringande markens kväveförråd, men deras betydese härutinnan torde enigt nyare undersökningar hava bivit betydigt överdriven. Jag får ängre fram tifäe att återkomma ti deras betydese och deras förekomst i naturig jordmån. Vad som här ovan anförts angående den av kuturen oberörda markens kväveekonomi kan ämpigen sammanfattas på föjande sätt. Kvävet härstammar från: A) Mutnande bad, grenar, massrester etc. I rege härstammar detta kväve från den mark, där de mutnande växterna ha vuxit; genom eguminoser, aarter och några andra växter erhåes dock på detta sätt ett nytiskott ti kväveförrådet. B) I marken fritt evande kväveassimierande organismer, svampar och bakterier, som sönderdea markens organiska koföreningar för erhåande av nödig energi för denna assimiationsprocess. C) Ammoniak och sapetersyra ur nederbörden. I den naturiga jordmånen spear den under moment B nämnda processen sannoikt den största roen. Kväveföruster uppstå genom: A) Lösiga kväveföreningars bortförande med grundvattnet. B) Denitrifikanters verksamhet. C) skogsavverkning, såtter etc. sutigen meddeas här nedan en skematisk bid, avsedd att åskådiggöra kvävets kretsopp i naturen. Den visar, hurusom äggviteämnena 22. Medde..fr/in Statens Skags.fdrsöksa11stat.

23 HENRIK HESSELMAN. i de vissnade baden på marken av mikroorganismer sönderdeas ti aminosyror, ur vika avspjäkas ammoniak. Denna oxideras av andra bakterier ti sapetersyrighet (nitrit) och denna ti sapetersyra (nitrat). Sapetersyran upptages ur marken av högre gröna växter. Tisammans med vid kosyreassimiationen bidade kohydrater förarbetas denna ti aminosyror, vika bida så att säga byggnadsstenarna i den ytterst kompicerade äggvitemoekyen. Av dessa byggnadsst~nar och under infytande av ytterigare mängder kohydrater bidas sedan äggviteämnena. Äggvitesyntesens föropp är visserigen föga utredd, men i denna riktning torde man ha anedning antaga att den går (se t. ex. }ost 1913, sid ). Den yttre ringen åskådiggör på detta sätt kvävets ordinära kretsopp, men processer finnas också, som gå i motsatt riktning. Vissa organismer reducera sapetersyra ti ammoniak, andra upptaga ammoniak direkt och förarbeta den ti aminosyror. Men kretsoppet är icke sutet. Från uftens fria kväve göras invinningar, å andra sidan förekomma föruster. Leguminosbakterierna, de Fig. I. Skematisk framstäninng av kvävet~ kretsopp i naturen och dess förh'tande ti atmosfärens fria kväve (huvudsak. efter BARTHEL 1916). i arötternas knöar evande mikroorganismerna, de fritt evande, kväveassimierande bakterierna och svamparna upptaga uftens fria kväve och bida organiska kväveföreninga'r (pien vid sexhörningens spets). Vissa bakterier frigöra kväve ur sapetersyra (denitrifikanterna}, men marken får också tiskott av sapetersyra med nederbörden (de ut- och inåtriktade piarna i figurens nedre vänstra hörn). Under processen går också en de ammoniak förorad, men andra ammoniakmängder invinnas också av marken genom nederbörden och direkt genom absorption. I det föregående har jag sökt uppdraga de viktigaste riktinjerna för studiet av skogsmarkens kvävefråga. De beröra å ena sidan de processer, genom vika skogsmarken erhåer sitt kväve, å andra sidan det sätt, varpå de organiska kväveföreningarna nedbrytas, så att kvävet bir tigängigt för de högre gröna vä~terna. Det är tydigen frågor av eminent praktisk och teoretisk betydese. Frågornas praktiska intresse förhöjes ytterigare därigenom, att vi genom våra ingrepp i skogen och skogsmarken kunna påverka de processer, som härvidag äro verksamma.

24 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 3 I 5 De processer, genom vika det organiskt bundna kvävet göres tigängigt för högre gröna växter, igger i närvarande stund kanske bäst ti för det vetenskapiga forskningsarbetet. Den praktiska betydesen av dyika studier är ock utomordentigt stor, även för skogsbruket. I detta hänseende torde det vara nog att hänvisa ti förhåandena å de danska junghedarna. Marken i junghedarna är ingaunda kvävefattig, snarare motsatsen, men kvävet befinner sig i en svårtigängig form. Hedskogsbruket måste därför genom inpantering av eguminoser eer på annat sätt sörja för tiförsen av kväve i assimierbar. form. Föreiggande undersökning avser närmast att utreda de förhåanden, under vika kvävet bir för växterna tigängigt såsom sapetersyra, d. v. s. den för de festa växter ättast tigängiga formen. KAP. IV. Ädre undersökningar angående förekomst av sapetersyra i skogsjord. Ganska oika men var på sitt hå mycket bestämda åsikter ha gjort sig gäande angående sapeterns förekomst i skogsmark och dess betydese för skogsväxternas näring. Den berömde franske växtfysioogen och åkerbrukskemisten BOUSSIN GAULT (I886, s. 40) ägnade ingående studier över sapeterns bidning och förekomst inom oika sags jordar. Även i skogsmark fann han sapeter, ehuru ej i någon betydande mängd, en observation som t. o. m. hos hans egna andsmän synes ha råkat i fuständig gömska. Detta torde ti en icke ringa de bero därpå, att en av de mest verksamma skogsmarksforskarna under senare häften av förra århundradet, EBERMAYER (I 888), hade kommit ti den uppfattningen, att sapeter saknas i naturig jordmån. I de bayerska aperna undersökte han vatten från skogs- och mossmarker och fann, att dessa i rege saknade varje spår av sapetersyra. Endast där marken gödsats med atrin eer kreatursspining, finner han sapeter i mera påvisbara mängder. EBERMAYER gjorde därför den åsikten gäande, att sapetersyra bidas i marken endast när de kvävehatiga ämnena äro av animaiskt ursprung (urin, atrin, kreatursspining), men att när de mer kvävefattiga växtresterna mutna, nedbrytningen av de organiska kväveföreningarna ej föres ängre än ti aminosyror och ammoniak, i viken form skogsväxterna skue upptaga kvävet. EBERMA YER finner ett stöd för sin uppfattning i undersökningar av Mo LISCH (I 883), som i grenar och kvistar av åtskiiga träd ( Syringa vugaris, Umus campestris, Phiadephus coronarius, Tazus baccata, Ampeopsis hederacea, Robinia Pseudacacia, Cetis austrais. Aianthus gandu/osa) ej kunde påvisa sapeter med de amänt använda, mycket käns-

25 J16 HENRIK HESSELMAN. iga reagensen, brucin eer difenyamin i. konc. svavesyra, medan nitrat i rikig mängd kunde påvisas hos åtskiiga örter, framför at hos sådana, som växa på odad jord eer ruderatmark. I vad mån dessa MOLISCHS iakttageser kunna anföras som bevis för EBERMA YERS uppfattning ska sedermera diskuteras. Så mycket må emeertid redan här sägas, att deras beviskraft är mycket ringa. Även BAUMANN (1887), assistent hos EBERMAYER, kom ti resutat, att sapetersyra saknas i skogsmark. Likaså en fransman BREAL (1887). Den senare använde en ganska enke metod. En fitrerpappersremsa, doppad i en ösning av sufofeno, ägges i beröring med den fuktiga jorden. Pappersremsan uppsuger markens fuktighet och färgas röd vid förekomst av sapetersyra. Om metodens användbarhet kan jag ej yttra mig, då jag ej haft tifäe att pröva densamma, men den förefaer mig vä enke. De här i korthet omtaade undersökningarna gjorde, att den åsikten vann amänt insteg i den vetenskapiga itteraturen, att sapetersyra ej eer åtminstone endast undantagsvis bidas i skogsmark. RAMANN nämner såunda i andra uppagan av sin amänt bekanta ärobok Bodenkunde (1905, sid. 138) att»in Wadböden finden sich keine Sapetersäure oder doch nur in Spuren», samt»auf den besseren Böden ist offenbar die Bidung von Sapetersäure gering und bei der starken Durchwurzeung des Bodens in W ad und Wiese wird j ed e Spur, weche sich bidet, rasch von den Pfanzen aufgenommen». Ännu bestämdare uttaar sig HENRY (rgo8, sid. zo6-zo8), som påstår att nitrifikation över huvud taget icke förekommer i skogsmark. BoussiNGAULTS undersökningar hade såunda fait adees i gömska, t. o. m. band hans egna andsmän. Spridda iakttageser, som göras så att säga mera i förbigående av botaniska forskare, visa emeertid, att sapetersyra kan bidas i skogsmark. FRANK ( 1888) och STAHL {I goo ), som båda gjort ingående studier över mykorhizan hos oika växter och dess betydese, nämna ferfadiga exempe på att de funnit sapetersyra hos skogsväxter. Den forskare, som genom sina undersökningar städe frågan i ett nytt äge, var emeertid WEIS (I go8), som påvisade sapetersyra i betydande mängder i oika mujordar (bok- och askskogar) samt, ehuru i mindre avsevärd mängd, i bearbetad hedjord. Av hans studier framgick ock, att man måste tiskriva sapetersyrebidningen en viktig ro för skogens iv och trädpantornas utvecking. Såunda visade det sig, att granpantorna utveckade sig bäst i sådan hedjord, som innehö sapetersyra, mindre vä i sådan, där sapetersyrebidningen knappt var påvisbar. Med anedning av WEIS' studier ha även några andra forskare gjort

26 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 3 I 7 iakttageser över sapeterbidning i skogsmark. Ti deras resutat återkommer jag ängre fram. Redan vid början av mina studier fann jag, att man i sapeterbidningen hade att göra med en viktig växtekoogisk faktor, vars närmare utforskande skue ha ett såvä teoretiskt som praktiskt intresse. Efterföjande skidring avser därför att giva en mera sammanfattande framstäning av den ro, som sapeterbidningen spear i naturiga vä.j;ctsamhäen i vårt and. Även andra marker än skogsmarker komma därvid att behandas, men som det kommer att visas, är en kännedom om dessa av hög vikt för att karägga de faktorer, som betinga kvävets omsättning ti sapetersyra. För bedömande av de erhåna resutaten spea emeertid de använda metoderna en viss ro. En redogörese för dem må därför först meddeas. KAP. V. Metoder vid studiet av sapeterbidningen i naturig jordmån. Va av undersökningsobjekt. Vid va av de marker, som undersökts, har jag i första hand utgått från växtsamhäets beskaffenhet. Härigenom har hea denna undersökning fått en mera bioogisk eer kanske rättare sagt växtekoogisk präge, än vad som kanske vanigen är faet med de festa avhandingar, som behanda kvävets omsättning i marken. Detta torde dock i många fa innebära en förde. Sapeterbidningens växtekoogiska betydese kommer härigenom att starkare framträda. Först i andra hand har hänsyn tagits ti markens geoogiska eer kemiska beskaffenhet. En undersökning av en oka har därför vanigen börjat med en ståndortsanteckning eer beståndsanays. 1 Därefter har humustäckets beskaffenhet undersökts och en anteckning gjorts angående de viktigaste dragen i sjäva markprofien. Vid jordprovstagningen har jag icke strävat efter att taga några generaprov, som skue kunna äggas ti grund för några mera kvantitativa beräkningar angående de sapetermängder, som 1 Vid ståndortsanteckningarnas upprättande har jag använt den HULTSKA frekvensskaan. Vid sidana undersökningar, som huvudsakigen avse att ge en åskådig bid av växtsamhäet, anser jag denna metod fut tiräckig. Gäer det däremot att studera förändringarna inom ett mera begränsat växtsamhäe, måste noggrannare och skarpare metoder användas, t. ex. det av RAUNKIAER och LAGERBERG utarbetade förfaringssättet. En sådan uppfattning hysa också de bekanta schweiziska växtgeograferna (E. RuBEL, C. SCHRÖTER och A. BROCK MANN-JEROSCH 1916, sid. 16). KYLIN och SAMUELSSON (1916) ha föresagit att utbyta termen ståndortsanteckning mot beståndsanays. Detta är nog en förbättring, men termen beståndsanays har det emot sig, att man på skogshå därmed avser en anays av t\ädbeståndet, dess sammansättning, tiväxt etc.

27 HENRIK HESSELMAN. kunna erbjudas ett skogsbestånd. Dyika beräkningar synas mig ha ett mera tviveaktigt värde. I stäet ha proven tagits så, att de så vitt möjigt skue representera ett i bioogiskt hänseende enhetigt växtsamhäe. Härigenom har återigen möjighet öppnats att diskutera innebörden av de smärre växingar i växttäckets sammansättning, som förefinnas inom de festa, även ganska snävt begränsade skogsbestånd. För att så asidigt som möjigt beysa sapeterbidningen i marken, ha undersökningarna utförts efter så att säga tre injer, nämigen: r) Jordproven ha prövats med hänsyn ti förekomsten av sapeterbidande bakterier. 2) J ordprovens sapeterbidande förmåga har undersökts. 3) Växternas sapeterhat i oika växtsamhäen har undersökts. Här nedan ämnas en närmare redogörese för de använda metoderna och en diskussion av de resutat, som stå att vinna på ena eer andra vägen. Metod för påvisande av nitrifikationsbakteriers förekomst jord proven. Som förut omtaats är nitrifikationsprocessen en rent bioogisk process; ammoniakens oxidation förorsakas av ett särskit sags bakterier. För att påvisa förekomsten av dyika bakterier i en jord undersöker man därför dess förmåga att i en ämpigt sammansatt satösning oxidera ett ammoniaksat ti ett nitrat. Det är tydigt att de jordprov, som skoa användas för detta ändamå, måste ha tagits med en viss försiktighet, så att man undviker infektion med främmande nitrifikationsbakterier eer andra störande organismer. De jordprov, som använts för bakterioogisk undersökning, ha därför insamats i provrör med vä insatta bomusproppar eer ock i gasburkar med vä insipade gasproppar; de ha före användningen noga steriiserats å anstaten. Vid provtagningen grävdes med en ren spade en profi i marken; med en stor kniv, som för varje gång steriiserades över en spritåga, renskrapades profien noga. Sedan kanten av burken eer provröret upphettats över spritågan, inskrapades med den steriiserade kniven provet i insamingskäret. 1 Vid fera provtagningar har jag nöjt mig med att endast avskrapa den evande markbetäckningen jämte skogsförnan samt att med a nödig försiktighet ta prov av sjäva humusagret, varvid även dess mest mutnade partier 1 I handen förekomma ett sags spritampor av järnbeck, som äro mycket ämpiga för ändamuet. De ha ett tätt sutande ock, som fastskruvas, och kunna bekvämt medföras i fickan eer instrumentväskan.

28 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 319 medtagits jämte en de av minerajorden. De iakttagna försiktighetsmåtten ha varit tifredsstäand!!, endast i. ett par fa föreigger anedning att misstänka infektion. För undersökning ha använts två något oika näringsösningar, nämigen 1) Ammoniumsufat... :.... I gr Kaiumfosfat... 1 gr Vattenedningsvatten I iter 2) Ammoniumsufat... 4 gr Kaium fosfat gr Vattenedningsvatten... 1 iter Lösningen n:r 1 (WINOGRADSKY, LAFAR III, sid. 146) användes vid de tidigare undersökningarna, ösningen n:r 2 (BUHLERT och FICKENDEY) för de kuturer, som gjors efter jan För kuturerna användes edenmeyerkovar med en bottenvidd av 10 cm. I varje kov användes 25 ccm näringsösning, försatt med 1 gr kosyrad magnesia. Lösningarna steriiserades med iakttagande av nödiga försiktighetsmått för undvikande av ammoniakföruster (LAFAR, III, sid. 146). Näringsösningen, som bidade ett mycket tunt skikt på kovens botten, så att den ätt genomuftades, infekterades med den jord, som skue undersökas. Vid de första försöken användes c:a 1 gr frisk jord ti varje kov, vid de senare 20 ccm av en jorduppsamning (roa gr jord i 200 gr vatten); från och med sept ha 4 a 5 gr frisk jord an vänts ti infektion. Genom att föja de kemiska förändringar, som den infekterade satösningen genomgår, kan man bedöma om i jordprovet finnes sapeterbidande bakterier eer ej. Dessa böra nämigen oxidera ammoniaken ti sapetersyrighet och sapetersyra, och de förändringar, som härigenom inträda i kuturvätskan, kunna ätt iakttagas genom ämpiga reagens. För undersökning på ammoniak användes NESSLERS reagens, för sapetersyrighet TROMMSDORFS, för sapetersyra difenyamin och konc. svavesyra. Det senare reagenset ger utsag såvä för nitrit som för nitrat. Man kan därför ej vara säker på nitratförekomst, förrän kuturvätskan upphört att ge nitritreaktion, eer om man genom särskida mede förstört nitriten. Reaktionerna utföras ämpigen på en porsinspaett, sådan som användes för akvaremåning. Några droppar av reagenset häas i de små fördjupningarna i paetten, ur kuturkären upptages en vätskedroppe medest en steriiserad, i spetsen ti en iten patta sammanvirad patinatråd. At efter reaktionens styrka kan man ungefärigen bedöma kuturvätskans hat av ammoniak, sapetersyrighet och sapetersyra. För att iustrera nitrifikationens gång återges i tab. 2-5 några av de förda för-

29 320 HENRIK HESSELMAN. söksprotokoen. Reaktionens styrka är där angiven, varvid o anger, att reaktionen ej inträtt, 1 svag reaktion, 2 tydig reaktion och 3 skarp reaktion. De med jord ympade kuturkovarna ha stått skyddade för juset i ett skåp vid vanig rumstemperatur, Optimitemperaturen för nitrifikationsprocessen anses igga omkring 25, men då dessa undersökningar ej avse några kvantitativa bestämningar, har denna omständighet en mera underordnad betydese. Den här beskrivna metoden har funnit rätt vidsträckt användning och har även brukats för kvantitativa bestämningar, men den är icke fut påitig. De negativa utsagen äro nämigen icke adees så säkra. Det har av senare tiders undersökningar framgått, att bakterierna äro mycket känsiga för näringssubstratets fysikaiska beskaffenhet. Särskit nitrifikationsbakterierna förhåa sig i fera avseenden oika i jord än i en näringsösning. De äro såunda vida mindre känsiga för ösiga organiska föreningar i jord än i kuturvätskor; i jord kunna. t. o. m. små mängder organiska föreningar stegra sapeterbidningen, medan samma mängder i en näringsösning verka hämmande (se t. ex. COLEMAN 1 go8 och BAZAREWSKI I go6). Det kan också inträffa, att en sapeterbidande jord ej framkaar nitrifikation i ösning, åtminstone kan nitrifikationen där gå så ångsamt, att den undandrager sig observation, om försöken ej pågå mycket änge-. -Frågan har särskit studerats av två amerikanska bakteriooger, F. L. STEVENS och W. A. WITHERs (xgog, sid. 355). Vid deras försök, som påginga i fyra veckor, iakttogs en ivig sapeterbidning i kuturkär med jord, som fuktades med en ammoniumsufatösning, medan ingen nitrifikation inträdde i kovarna med en näringsösning, som ympats med samma sags jord. För att så vitt möjigt minska denna fekäa har jag åtit försöken med skogsjordar pågå i fera månader. Det har därvid visat sig, att fast det kunnat dröja en månad eer sex veckor, innan nitrifikation inträdde i kuturkären, dock så småningom en fuständig nitrifikation kunde äga rum. BARTHEL har visat (rgog, sid ), att det negativa resutatet i kuturkovarna kan bero därpå, att denitrificerande (sapeterförstörande) bakterier förstöra sapetern, at efter som den bidas. Bästa medet häremot är att sörja för, att kuturvätskan är vä genomuftad. Som förut nämnts, har detta varit faet i mina försök, men för att i aa händeser undersöka, om dessa organismer kunnat spea någon ro för de negativa resutat, som erhåits, har jag undersökt en serie typiska skogsjordsprov med hänsyn ti förekomsten av denitrifikanter. Enigt en vanigen använd metod ha försöken utförts på så sätt, att en sapeterhatig ösning ympats med en jorduppsamning, varefter sapeterns försvinnande iakttagits genom att på bestämda meantider pröfva den ympade ösningens reaktion med

30 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 32 I difenyamin och konc. svavesyra. För försöken har använts GILTAYS ösning, som har föjande sammansättning. Vatten... _... I iter Kaisapeter... 2 gr Citronsyra » Magnesiumsufat » Monokaiumsufat... 2» Korkacium o,.» Järnkorid..... _... _... spår. Av denna ösning ha tagits ro ccm ti varje provrör, som sedan steriiserats och därefter ympats med jorduppsamning. De ympade provrören, fyra för varje försök, h_a stått i termostat vid en temp. av 25. Finnas denitrifikanter, minskas ösningens sapeterhat nästan dag för dag för att snart försvinna, medan en ivig gasutvecking äger rum, i det att kvävgas bortgår. För att närmare beysa dessa försök, ha i en de fa resutaten åter~ivits i tabeform (se tab. 6). Som förut nämnts kunna dessa försök med jordprovens förmåga att nitrificera en ösning av en viss, ämpig sammansättning ej anses tifyestgörande för att bedöma en jords sapeterbidningsförmåga. Som ängre fram visas, äro de emeertid i hög grad ägnade, att bioogiskt karaktärisera oika skogsjordsarter från varandra. För att resutaten skoa bedömas ti sitt verkiga värde, böra de emeertid kombineras des med undersökningar angående markens sapeterhat, des ock med observationer över nitrathaten hos vissa karaktäristiska växter. De metoder, som härvid använts, skidras härnedan. Direkt undersökning av jordens sapeterbidande förmåga. En bestämning av markens sapeterhat vid ett visst tifäe har i och för sig rätt itet värde. Det finns knappast något annat viktigt näringsämne i marken, som visar så stark växing at efter varierande yttre omständigheter som sapetern. Nederbörd, temperatur och växternas förbrukande av sapeter inverka mycket starkt på markens sapeterhat. Stark nederbörd t. ex. kan genom urtvättning nedsätta sapeterhaten eer genom för stor fuktighet, varigenom ufttiträdet hämmas, nedsätta de sapeterbidande organismernas verksamhet. Ett exempe torde vara tiräckigt för att visa detta. Den förut omnämnde franske växtfysioogen BOUSSINGAULT undersökte b. a. sapeterhaten i en trädgårdsjord tihörande kostret Liebfrauenberg i det då ti Frankrike hörande Esass. Den g aug. r 856 fann han i jorden en hat sapeterkväve, motsvarande

31 322 HENRIK HESSELMAN, I78 mg natriumnitrat per kg jord, den 29 aug. efter oupphörigt regnande fann han i samma jord endast 8,3 mg natronsapeter pr kg jord. En tifäigt utförd bestämning kan såunda ge en adees missvisande förestäning om de mängder sapeter, som en jord under vegetationsperioden kan erbjuda vegetationen. En starkt sapeterbidande jord kan tifäigtvis ge en åg siffra, en svagt sapeterbidande möjigen däremot en tämigen hög. För att med varandra jämföra två oika jordar fordras åtminstone att året om bestämningar utföras på vissa meantider. Dock vore detta icke tiräckigt, ty man hade atid att räkna med den mycket svårbestämda faktor, som igger i vegetationens sapeterförbrukning. SIMON J OHANSSONS undersökningar (I 9 I I, sid. I 55) över sapeterns vandringar i en åkerjord visa, att denna faktor ingaunda bör underskattas. I betraktande av de svårigheter, som en verkigt exakt, direkt bestämning av markens sapeterbidningsförmåga erbjuder, har jag vat en metod, som på senare åren kommit att användas rätt mycket vid nitrifikationsstudier. Undersökningarna ha inriktats på att studera den hastighet, varmed sapeter bidas i särskida för ändamået tagna jord prov. Endast fut friska prov, som ej på något sätt torkas, kunna användas för detta ändamå. Sedan proven genom pockning med pincett befriats från rötter och grövre oförmutnade växtdear, ha de siktats genom ett så med rutformiga maskor av 2 mm:s vidd. För varje undersökning ha tagits soo -I,ooo gr frisk jord. Av det vä genombandade provet ha sedan uttagits r oo-200 gr (beräknad efter torrvikt) för direkt sapeterbestämning. Ett annat, ikadant prov om IOO a 200 gr (beräknad på jordens torrvikt) har införts i en stor edenmeyerkov om I,ooo ccm, varefter provet utbretts på kovens botten och fuktats med destierat vatten, tis provet fått en struktur, som överensstämmer med jorden i friskt, fuktigt tistånd och som samtidigt tiåter uftens fria titräde. Fuktighetsprocenten har därför växat starkt atefter jordprovens fysikaiska beskaffenhet. Humusrika jordar ha såunda fordrat mera vatten än humusfattiga. I vad mån fuktningen kan ha speat ro för sapeterbidningen, ska sedermera diskuteras. De såunda beskickade kovarna ha stått i 2-5 månader i vanig rumstemperatur i ett mörkt skåp, varefter återigen sapeterhaten bestämts. Den bidade sapetern utgör då ett mått på jordens sapeterbidningsförmåga. Man har ej att räkna med någon urtvättning, ej heer med att de högre gröna växterna förbruka någon sapeter; de denitrifikanter, som möjigen finnas, kunna dock göra sig gäande. Genom att jordproven endast bidat ett mera tunnt uckert skikt på kovens botten, ha emeertid vikoren för nitrifikation varit gynnsamma, för denitrifikation mindre fördeaktiga. Man skue möjigen

32 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 323 kunna frukta för, att i jordproven skue kunna i~träda en nitrifikation, som ej förefunnes i proven i naturtiståndet. Utsikterna härför äro emeertid ytterigt små. För bestämningen av sapeterhaten har använts den av WEIBULL (IgoS) i vårt and införda kaorimetriska metoden. Denna går ut på, att genom avrykning med fenosvavesyra omföra sapetern ti pikrinsyra, som neutraiseras med ammoniak, varefter pikrathaten bestämmes kaorimetriskt. Metoden, som först utarbetats av GRANDVAL och LAJOUX (se WEIBULL) samt REITMAIR är tiföritig och så skarp, att den tiåter en bestämning av o,oooo I %, samt så bekväm, att den medger ett stort anta bestämningar. Ti metodens fördear hör ock, att nitriter ej giva den omnämnda reaktionen med fenosvavesyra. Vid anaysens utförande ha WEIBULLS föreskrifter noga föjts. Undersökning a v växternas nitrathat. Vissa växter ha benägenhet att i sina vävnader uppagra större eer mindre kvantiteter av de minerasa ter, som de upptaga ur jorden; andra däremot taga icke upp mer än vad de för tifäet förbruka. Ti de sater, som vissa växter upphopa i sina vävnader, höra ock nitraterna. Somiga uppagra rätt betydande kvantiteter därav, andra däremot inga as. Ti de nitratsamande höra i synnerhet ruderatväxterna, d. v. s. växter, som växa på avskrädespatser, starkt gödsad mark etc., såsom chenopodiacier och dyika. Men även sådana växter kunna visa rätt märkiga skijaktigheter. Såunda har jag vid mina undersökningar ej kunnat påvisa någon sapeter i stammen eer baden hos invid gödsestackar växande exempar av en så typisk ruderatväxt som Poygonum apathzfoz'um, medan svinmåan ( Chenopodium abum) på samma pats visade sig äga betydande sapetermängder i stammen. Den sapeter, som finnes i en växt, har den tagit upp ur marken, då växterna sjäva icke bida sapeter (Jos T I 9 I 3, sid. I 83). Finnes sapeter hos en växt, kan man därför vara säker på att den mark, på viken den växer, är sapeterbidande. Ett negativt utsag har däremot icke samma betydese. Des kan den undersökta växten höra ti dem, som ej upphopa någon sapeter i sina vävnader, ett exempe härpå nämndes nyss, des kan också den upptagna sapetern redan vara assimierad. STAHL (I goo) har påvisat, att sådana växter, som vid kosyreassimiationen bida stärkese, gärna upphopa nitrater, medan sådana, som endast bida socker, vanigen äro nitratfria. Fu karhet angående sapeterns omvanding i växten har man ej, mycket taar emeertid för den åsikten, att samtiga evande växtceer förmå assimiera nitrat. Vissa forskare, t. ex. GODLEWSKI tiskriva juset ett

33 HENRIK HESSELMAN. gynnsamt infytande på ägghvitebidningen, och sannoikt spear det gröna badet i naturen en ro för nitraternas assimiation. Så mycket är emeertid visst, att sapetern reduceras för att tisammans med kohydrater uppbygga aminosyror, de första byggnadsstenarna i den inveckade äggvitesyntesen. Kosyreassimiationen spear därför indirekt en ro för nitratassimiationen, så att den försiggår hastigare vid gynnsamma betin" geser för den förstnämnda processen, såunda under kart och varmt väder. Nitrathaten brukar därför ofta vara större eer ättare påvisbar vid muet och kat än vid varmt och vackert väder (SCHIMPER r8go). Nitraterna upphopas företrädesvis i parenkymatiska vävnader, såsom i den evande märgen, i den primära barken, i starkt utveckade badfötter etc. Vid undersökning av växter på sapeter har man den största utsikten att finna den i unga skottdear, i synnerhet i uppsväda nodi och iknande vävnader. För påvisande av nitrat i växterna användes amänt det k~nsiga reagenset difenyamin + konc. svavesyra. Med en rakkniv skäras ej at för tunna snitt av växten, snitten äggas i en droppe av det nämnda reagenset, varvid om sapeter finnes en bå rand visar sig kring snittet, vid större sapeterhat kan hea droppen starkt båfårgas 1. Negativa utsag böra emeertid behandas med försiktighet; det har nämigen visat sig, att igninet har en stor förmåga att hindra reaktionens inträdande; nitrathatiga vedstycken ge därför icke någon reaktion (SCHIMPER I 8go, sid ). Trots dessa brister kan man dock med rätt stor forde använda difenyamin + konc. svavesyra. Positiva utsag angiva med största sannoikhet nitrathat, emedan nitriter, som även ge samma båa färg, ej eer endast mera säan upptagas av växterna. Metoden tiåter ock i viss mån en sags kvantitativ uppskattning at efter reaktionens styrka. Jag har därvid förfarit så, att snittet agts i några droppar difenyarnin + konc. svavesyra. Visar sig en svag bå rand, betecknas reaktio nen såsom svag, visa sig kring snittet smärre båa mon, anges reaktionen som tydig, fårgas vätskedropparna mörkbåa, anges reaktionen som skarp. * Som det framgår av vad här ovan anfcirts angående de använda metoderna eder ingen med absout säkerhet ti mået - den bästa metoden är undersökningen av jordens förrnåga att bida sapeter -, men de oika metoderna äro vä ägnade att kompettera varandra, och tisammans ge de en ganska god och mångsidig inbick i de naturiga jordmånemas sapeterbidning, dess bioogi och ekoogiska betydese. 1 För dessa undersökningar har jag använt samma sags porsinspaett som vid reaktions bestämningarna i kuturkovarna.

34 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 325 KAP. VI. Sapeterbidningen och dess ro t oika växtsamhäen. Då denna undersökning över sapeterbidningen i naturiga jordmåner i främsta rummet har ett växtbioogiskt syfte, igger det närmast ti hands att först skidra de enheter, som undersökts, nämigen de oika växtsamhäena, för att sedan övergå ti en mera amänt håen redogörese för nitrifikationens ro i den naturiga vegetationen. Jag hoppas på detta sätt bättre kunna få fram den betydese, som sapeterbidningen har i rent växtgeografiskt avseende, och påvisa hur denna process, iksom aa andra bioogiska processer, påverkas av kimatet. Kimatet spear härvidag såvä direkt som kanske framförat indirekt en mycket viktig ro: direkt genom att temperatur och fuktighet inverka på mikroorganismernas iv, indirekt genom att kimatet regerar de markbidande processerna, såunda bidragande att präga den mijö i viken sapeterorganismerna eva. En skidring av de oika växtsamhäena bidar emeertid det bästa grundaget för en diskussion av dessa frågor. Bokskogar. (Detajundersökningar sid. 425.) Av bokskogar kan man i vårt and i stort sett urskija två typer, den ena utmärkt av ett muartat, den andra av ett mera råhumusartat humusskikt. Några skarpa gränser finnas ej mean dessa tvenne typer; man träffar ej säan övergångsformer, om vika man kan tveka, ti viken typ de böra föras. Bokskogen med muartad humus har ett på marken öst iggande ager av torra öv. Under detta anträffas ett av maskar vä genomarbetat, uckert jordskikt med en växande humushat, som dock ej gärna överstiger 1 o %. De organiska ämnena äro vä bandade med minerapartikarna. Humusskiktet övergår så småningom och utan skarpa gränser i den underiggande, mer eer mindre rostfärgade minerajorden. Denna bokskogstyp utmärkes av en karaktäristisk fora, i viken föjande växter särskit förtjäna nämnas, nämigen båsippa (Anemone hepatica), vitsippa (Anemone nemorosa), gusippa ( Anemone ranuncuoides), myskmadra (Asperua odorata), vioer (Vioa riviniana och V. sivestris), Dentaria bubijera, Gaeobdoon uteum, Stearia hoostea och nemorum* gochidosperma, Meica unijora, Miium effusum, harsyra (O:mis acetosea). I somiga bokskogar av denna typ förekomma även Aium ursinum och Menuriais perennis.. Av den örtrika bokskogen kan man säkerigen urskija oika under-

35 HENRIK HESSELMAN. avdeningar eer facies. En på marken mera fordrande typ utmärkes av Aium ursinum eer Mercuriais perennis. En annan undertyp karaktäriseras av Asperua odorata, Meica unijora, Stearia hoostea, Vioa riviniana och V. sivestrz's. En mera örtfattig typ kan t. o. m. sakna Anemone nemorosa och hyser av mera karaktäriska arter endast Oxat's acetosea samt några mer anspråksösa växter som Veronica chamcedrys och V. officinais. Ett närmare studium av bokskogarna, viket egat utom panen för detta arbete, skue såunda säkerigen kunna ge anedning ti urskijande av fere, vä karaktäriserade undertyper. I bokskogarna med råhumus är det torra övagret mer eer mindre sammanvävt av svamphyfer. Under övagret förekommer ett segt, av insekter eer maskar föga eer icke as bearbetat humusager, som merendes igger som ett särskit skikt på minerajorden, viken i sin översta de är mer eer mindre urbekt, bidande bekjorden. Karaktäristiska växter äro skogsstjärna ( Trientais europcea), kruståte (Airajexuosa) samt ekorrbärsört (MaJanthemum bifoium) och vårt vaniga båbär. Inom vårt and träffar man den murika bokskogen förnämigast i Skåne, där den mångenstädes kakhatiga marken gynnar typens uppkomst. Bokskogarna på de högre beägna dearna av Haandsås däremot tendera ti råhumustypen. Marken är där ofta överdragen av ett mosstäcke, båbärsriset är en k;araktärsväxt, o.ch humusagret är ofta tämigen starkt råhumusartat. Även i andra dear av södra Haand t. ex. kronoparken Tönnersjöheden, visa bokskogarna en viss benägenhet för råhumusbidning, dock ej så utprägad som på Haandsås. Bokskogsmuen har genom P. E. MOLLERs (I 887) skidringar bivit så att säga det kassiska exempet på en mu. Kväveomsättningen i denna jordart kan därför påräkna ett adees särskit intresse. I bokskogarna på Söderåsen var sapeterhaten hos örterna och andra växter i maj 1915 rätt betydande. Tydig eer t. o. m. kraftig sapeterreaktion gåvo haon (Rubus t'dceus), Vioa sivestris och V. riviniana (i rotstockens övre och badskaftens nedre partier), Stearia nemorum* gochidosperma, St. hoostea, Asperuta odorata (i de nedersta, något uppsväda internodierna), Oxais acetosea (i de något uppsväda bad baserna), A1'enaria trinervia, Lactuca murais, Dentaria bubifera (på vissa patser), Corydais intermedia (en de frodiga individ). I smärre uckor, utmärkta av åga haonsnår, var i rege sapeterhaten hos örterna och gräsen större än i det mera sutna beståndet, t. ex. hos Poa pratensis. Genomgående negativt utsag gåvo däremot Anemone memorosa, A. hepatica, Veronica officina/is och V. chamcedrys m. f. Av dessa observationer framgår, att en nitrifikation försiggår i "bokskogsmuen. Sapeterbidande bakterier äro också amänt ut-

36 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 327 bredda. Positiva utsag ha erhåits med prov från Bekinge (Ronnebytrakten, se ta b. 2 ), Haand (kronoparken Tönnersjöheden, svag tendens ti råhumusbidning, kronoparken Vaåsen, muoas i bokskog med råhumus), Skåne (Koeberga, se tab. 3), Östergötand (Omberg, se tab. 3). Även denitrifikanter (sapeterförstörande) bakterier förekomma; i GILTAYS ösning, ympad med jorduppsamning, försvinner ganska snabbt nitratreaktionen under gasutvecking (tab. 6.) Den kvantitativa sapeterbidningsförmågan har vid försök visat sig kunna vara ganska betydande. Ett prov från en oka med mycket fattig örtvegetation (se sid. 426) bidade under ett försök, som varade tre månader, 38 mg sapeterkväve per kg jord. Under samma tid producerade ett på samma sätt behandat prov av erig, med stagödse under samma år gödsad potatisjord 36, 5 mg.sapeterkväve per kg jord~ I bokmuen omsattes I,16 % av totakvävet ti sapetersyra, i potatisjorden 0,73 %. Andra försök ha visat en ännu ivigare nitrifikation, ehuru man icke kunde iakttaga någon nitratanhopning hos örterna eer gräsen på den undersökta marken (se tab. 7 n:r I, 4 och 6.) WEIS (Igog, sid ) fann vid sina undersökningar ganska betydande, men starkt växande sapetermängder hos danska bokskogsjordar. Han undersökte omedebart efter provens insamande deras sapeterhat och fann i en serie i december månad den högsta haten, 16, 3 mg sapeterkväve, den ägsta i juni, 1,5 mg. I en annan serie växade haterna mean högst g, 4 mg i november månad och ägst o mg i jui månad, at beräknat per kg jord. Märkigt nog fann han de högsta haterna sapeterkväve under årets kaa månader, november -februari, de ägsta under de varma, juni-jui. Möjigen sammanhänger detta med vegetationens hastiga upptagande av den i marken bidade sapetern, en sak, ti viken jag sedermera återkommer (se sid. 386). I jämförese med dessa siffror måste begynnesevärdena i tabeerna över agringsproven anses som ganska stora. Proven ha dock ej omedebart efter insamaodet kunnat tagas under behanding utan först efter någon tid. Prov n:r 6, som insamades den 29 maj, anayserades dock redan den 28 juni, haten sapeterkväve, som då uppgick ti so mg, var därför sannoikt redan vid insamingen rätt betydande. Av de av WEIS undersökta bokskogarna torde den ena med hänsyn ti markforans beskaffenhet närmast motsvara de beskrivna bestånden vid Skäraid i Skåne (se sid. 425), den andra däremot representerat en ännu örtrikare och frodigare typ. De prov, som närmare anayserats i tab. 7, härstamma däremot från en ganska artfattig typ (se sid. 426). Av andra undersökningar förtjänar framhåas, att FRANK (I888) omnämner i samband med sina studier över bokens mykorhiza, att han

37 HENRIK HESSELMAN. funnit rikigt med sapeter hos åtskiiga bokskogsväxter och att MIGULA {I go o) funnit, att jordprov från bokskogar kunna nitrificera en ammoniumsufatösning. HENRY däremot (1go8, sid ) hävdar den uppfattningen, att sapeter ej bidas i bokmu, iksom överhuvudtaget ej i skogsmark. Såsom bevis anför han, att ett prov bokmu visserigen bidade sapeter, när det fick igga i ett öppet kär, men att när ett ikadant prov täcktes av ett en cm mäktigt ager av boköv, detta hindrade sapeterbidningen. Orsaken härti söker han i denitrifikanterna, som i övtäcket finna en ämpig näring. Att övagret i naturen ingaunda hindrar sapeterbidningen framgår emeertid ti fuo av det faktum, att bokskogsväxterna ofta äro nitrathatiga. Såvä min egna som andras undersökningar (WEIS, FRANK) visa, att sapeter normat torde förekomma i bokmuen. För örtvegetationen spear sapeterbidningen en viktig ro, många bokskogsväxter upphopa åtminstone under våren nitrat i sina vävnader. I vad mån sapeterbidningen spear en ro för trädvegetationen ska ängre fram diskuteras. Hittis har jag ej gjort några ingående undersökningar över nitrifikatitonen i bokskogens råhumus. Jordprov från bokskogarna å Haandsås med mera utprägad torvbidning nitrifierade ej en ammoniumsufatösning, men denitrifierade, ehuru ångsamt, GILTAYS ösning (tab. 6 n:r 10.) WEIS har emeertid även där kunnat påvisa en om ock svag sapeterbidning (1909, sid. 290).. Av dessa här refererade undersökningar och av miua egna observationer torde ti fuo framgå, att i bokskogar med utprägad mu sapeterbidande organismer äro amänt utbredda, ikaså denitrifikanter. Bokskogens örter och gräs innehåa ofta avsevärda mängder nitrat. Jordprov från murika bokskogar kunna vid agring bida betydande mängder sapeterkväve. Bandskogar av äda övträd. (Detajundersökningar sid. 427). Medan boken i vårt and hest bidar rena bestånd, uppträda våra övriga äda övträd vanigen i bandning med andra. De rena bestånden intaga i rege endast het små areaer, en ändring i markens beskaffenhet, de överat vaniga ingreppen med yxan spittra de små ursprungiga rena bestånden och bidraga ti uppkomsten av bandbestånd av växande beskaffenhet. Mest benägen för att bida rena naturbestånd är kanske eken, minst sådana träd som am, önn och avenbok. Det som kanske främst utmärker bestånden av våra vaniga äda övträd med undantag av boken är den rika undervegetationen af övfåande buskar samt rikedomen på gräs och örter i markbetäckningen,

38 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER at en föjd av det rikigare justiträdet Badavfaet från träden och buskarna, de nedvissnande gräsen och örterna tas om hand av maskar och insekter och ge iksom i den godartade bokskogsmarken upphov ti en mer eer mindre rik mubidning. Hur kvävet i denna mu omsättes ti sapetersyra beyses närmare av nedan skidrade skogssamhäen. För närmare detajer hänvisas ti sid. 427 i avdeningen för detajundersökningar. Ekskogar. Som nyss nämndes, är eken band våra övriga övträd mest benägen för att bida rena bestånd. Beståndens utseende \'äxar starkt, ej minst beroende på kuturens ingrepp genom yxan, betande kreatur etc. Från Ur skogsförsöksanstatens sam. Foto av förf. Fig. 2. Ekskog av meansvensk typ. Uppand. Danderyds s:n. Djurshom 24/ Detajbeskrivning sid Eichenwad. Mitteschwedischer Typus. Detaiierte Beschreibung S de mera starkt sutna bestånden med en mera rik undervegetation av buskar, finns en serie övergångar ti de mera öppna soiga ekbackarna, en typ, som i synnerhet i meersta Sverige representerar ekskogen. Som ett exempe på en tämigen typisk, föga betad, men ganska jus och öppen ekbacke kan anföras det å sid. 430 närmare skidrade ekbeståndet vid Djurshom (se fig. 2 ). Markvegetationen visar stark väx ing at efter beskuggningsgraden. Under de vida ekkronorna träffas smärre, nästan sutna mattor af ijekonvaje, utåt kantade av en bård av Geum urbanum. Dä~ beskuggningen är svagare än omedebart under kronorna, men dock ej atför svag, har vegetationen en mera undartad karaktär, på mera öppen och torr mark en mera ängsiknande. Här är ej patsen att ingå på dessa detajer, de beysas ti en viss grad 23. fedde. frt~1t Safens Skogsförs(iksa1tsfat,

39 330 HENRIK HESSELMAN. Ur Skogsförsöksanstatens sam. Foto av G. Andersson och H. Hesseman. Fig. 3 Bandskog av äda övträd. Skabersjö i Skåne. Träden äro ek, ind, am. Underväxt av hasse och hagtorn. 2 jui Minchwad aus Eichen, Linden, Ristern. Unterwnchs ans Hase und Cratregus.

40 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 3 3 I Ur Skogsförsöksanstatens sam. Foto av T. Lageberg. Fig. 4 Sydsvensk ekskog med hasse, gräs och örter. Haand. Tönnersjöheden. Siidschwedischer Eichenwa1d. Hase, Kräuter und Gräser.

41 HENRIK HESSELMAN. av de å s"id. 430 meddeade ståndortsanteckningarna. Lijekonvajen och ett betydande anta örter från de mera undiknande partierna visa. om våren.eri betydande sapeterhat; jordprov från oika dear av ekbeståndet ha ock visat sig kraftigtnitrificerande (proven n:o i tab. 7). Det ider såunda icke något tvive, att ej kvävet i muen i detta bestånd omsättes ti sapeter. I ännu högre grad tycks detta vara faet i de på undervegetation rikare ekbestånden i sydigaste Sverige, som ofta äro bandade med andra äda övträd. Deras amänna utseende torde ganska vä beysas av fig. 3 och 4 Ett par sådana bestånd nära Röstånga i Skåne undersöktes av mig i maj 1915; detajanayserna återfinnas å sid Undervegetationen kan i dessa undersökta bestånd karaktäriseras som ganska rik, dock förekomma ej några särskit säsynta eer i Skånes övskogar mer ovaniga arter. Ett betydande anta arter visade sig starkt nitrathatiga, snitt genom mer parenkymatiska vävnader färgade ofta några droppar difenyamin + konc. svavesyra skarpt mörkbåa. Ti de nitratförande höra fera vårbommande undväxter. Vid agring bidade jordprov från dessa okaer betydande nitratmängder (se tab. 7 n:o 7 och 8). Amskog. Ett med ekbestånden adees överensstämmande resutat gav en undersökning av övskogen i Daby hage, som bekant en av vårt ands ara vackraste och ståtigaste övskogar, en vafartsort för naturäskare från vida nejder i Skåne (BDLOW Igii). Mera detajerat undersöktes ett bestånd av ståtiga, vackra 'amar, bandade med kraftiga, resiga ekar, som tisammans bidade ett naturbestånd av den mest imponerande beskaffenhet. Undersökningens detajer återfinnas å sid Liksom i de nyss omnämnda ekbestånden är växternas nitrathat betydande, även några vedväxter ge märkigt nog nitratreaktion, nämigen am och hasse. Jordprov nitrificera en ammoniumsufatösning och bida vid agring betydande mängder sapeterkväve (tab. 7 n:o g). Som förut omnämnts (sid. 306) har igninet benägenhet att hindra sapeterns reaktion med difenyamin + konc. svavesyra. Då nitraterna, att döma av förhåandet hos örterna, hest hopas i den primära barken och i märgen, hade man nog den största utsikten att finna sapetern hos träd i de unga, ännu oförvedade skotten. Dock ge dessa endast undantagsvis nitratreaktion, viket ju möjigen kan bero. därpå att skottens igninhat redan på ett mycket ungt stadium hindrar reaktionen. Så mycket märkigare är det då, att hos träd kunna påvisa en nitratreaktion. Ti dessa frågor återkommer jag emeertid ängre fram. Askund. Ett annat exempe på hur förhåandena kunna gestata sig i de äda övträdsbestå-nden ämnar en undersökning av askundarna å ön Skabb-

42 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 333 Ur Skogsfårsöksanstatens sam. ~oto av förf. Fig. 5. Örtvegetationen i en askund i Uppand, Skabbhomen i Vätö socken. A biden synas ramsök (Aium ursinum), skogssyska (Stachys sivatica) äggräs (Spircea umaria) samt binge (Mercurz'ais perennis). I mitten finnes en asktening. 20 juni Fertaet växter ha en hög nitrathat. Detajbeskrivning sid Eschenhain. Hoher Nitratgehat in den meisten Arten der Bodenvegetation. Detaiierte Beschreibung S. 433

43 334 HENRIK HESSELMAN. 1:\:omen i. Stockhoms norra skärgård. Vegetationen å denna ia ö har förut varit 'föremå för ganska ingående studier (HESSELMAN 1904), och sapeterundersökningarna kunna därför utgöra ett sags kompement ti förut pubicerade iakttageser. Askundarna intaga de ägre, mer fuktiga partierna av homen, utåt stranden ti begränsas de av vä sutna asnår, inåt and ti övergå de så småningom i den mer öppna övängen. Askundarna ha å ena sidan en tydig växtfysiognomisk ansutning ti unddäderna, å andra sidan visa de övergång ti de mer öppna övängarna. Askundarna bida ganska vä sutna bestånd. Förutom ask förekomma a, hägg,.rönn, idegran. Ört- och gräsvegetationen är rik och av utprägad undkaraktär (se fig. 5), i det att skuggäskande örter dominera i markbetäckningen, såsom binge (Mercuriais fje1'ennis), ramsök (Aium ursinum), stinksyska (Stachys sivatica) m. f. Fig. 5 å sid. 333 torde dessutom ge en ganska god förestäning om vegetationens amänna karaktär. Som detajanayserna, sid. 433, ge vid handen, är undväxternas nitrathat högst betydande. Ett stort anta örter ge en mycket stark nitratreaktion. Detta gäer t. o. m. en sådan växt som Poygonatum muti.forum, viken vid kosyreassimiationen ej bidar stärkese utan endast socker (se HESSELMAN I 904, sid. 38 I) och såunda enigt STAHL (I 900) ej borde väntas vara nitratförande (se vidare sid. 3 23). De undersökta äda övträdsbestånden ha gett ett överensstämmande resutat. I den mujord, som bidas av bad- och växtavfaet i dessa bestånd, försiggår en mer eer mindre ivig sapeterbidning. Där beståndet är mera sutet, så att markvegetationen får en undartad karaktär, är nitrathaten hos örterna ofta högst betydande. Fera av undforans vårbommande arter, såsom t. ex. Fumonaria ojjicinai's, Adoxa moschateina ha ofta en betydande nitrathat, och såsom särskit nitratförande kunna nämnas Geum rivae, G. urbanum, Meandnitm sivestre, Spiri2a umaria, Urtica dioica, Rubus idt2us, Stachys s,ivatica, Lactuca 1nU1'ais, Vz'oa riviniana, V. sivestris, Stearia nemorum* gochidosperma. Fera av dessa senare äro mera säan eer nästan adrig nitratfria, ss. Geum rivaf, G. urbanum, Rubus idt2us och. Stachys sivatica. Andra karaktäristiska muväxter äro 'däremot mera säan nitratförande, t. ex. de tre Anemonearterna. Där marken är mera öppen och ängsiknande, är nitrathaten hos växterna obetydig eer ingen. Undersökningar ha emeertid givit vid handen, att. även där försiggår en nitrifikation i marken. Nitrifikationsorganismer äro amänt utbredda i de äda övskogarnas mujordar. Positiva resutat ha erhåits vid undersökning av jordprov från Bekinge (Ronneby tab. 2 n:o I och 2), Skåne (Koeberga tab. 3 n:o I 6, Röstånga m. f.). Även denitrifikanter förekomma (tab. 6 n:o 24).

44 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 335 Aven prov från sådana patser, där växternas nitrathat är betydande, visa sig ofta endast ytterst ångsamt omföra nitrit ti nitrat. Muproven ha vid agring i Edenmeyerkov ofta astrq.t betydande mängder sapeterkväve. Dessa undersökningar kunna såunda sammanfattas på föjande sätt. I de äda övskogsbeståndens mujord förekomma regebundet sapeterbidande och sapeterförstörande organismer. Växterna i markbetäckningen uppagra ej obetydiga mängder nitrat i sina vävnader, framförat när de växa på mera fuktig och starkt beskuggad mark. Jordprov ha vid agring visat sig kunna bida betydande mängder sapeterkväve. Lövängar. (Detajundersökningar sid, 433). Under namnet övängar sammanfattas som bekant i den svenska växtgeografiska itteraturen en serie växtsamhäen av ganska oikartad och växande sammansättning. I sin mest karaktäristiska form utgöras de av smärre bestånd eer grupper av äda övträd, mean vika en art- Ur skogsförsöksanstatens sam. Foto=av förf. Fig. 6. Öppen ängsvegetation i öväng. Uppand. Vätö s:n. Skabbhomen. 2"fs Geranium sivaticum, Cirsium hderojkyum, Convaaria majais, Poygonatum officinae. Offene Wiese in einer Laubwiese.

45 HENRIK HESSELMAN. och bomrik ängsmatta utbreder sig. Lövängen representerar ekforan i dess nordigaste utbredningsområde och visar därför den ara största ansutning ti de i föregående kapite närmare skidrade, mera sutna bestånden av äda övträd. Men även norr om den egentiga ekforan träffar man växtsamhäen av samma amänna fysionomi. Artantaet bir kanske något mindre, de äda övträden ha försvunnit och ersättas av björk, gråa, rönn och säg samt i synnerhet närmare fjäen av högvuxna viden. Undervegetationen har på samma gång fått en mera nord Ur Skogsf6rsöksanstatens sam. Foto av fört. Fig. 7. Hasseund i öväng. Anemone nemorosa, Geranz'um sz'vafz'cum, Mz'z'um effusum, Anthrz'scus sz'vestrz's, Poystzi:hum.fiHx mas. Uppand. Österåkers s:n. Ström. Juni Hasehain. Laubwiese. ig präge. Vissa författare (t. ex. G. SAMUELSSON r g 10) kaa dessa växtsamhäen för björkängar och anse dem skida från de egentiga övängarna. Däruti igger nog åtskiigt berättigat, i synnerhet med hänsyn ti växtsamhäenas foristiska sammansättning. Den fysionomiska och även den rent ekoogiska ikheten är emeertid så stor mean meersta och södra Sveriges övängar och norra Sveriges björkängar, att man i denna mera översiktiga skidring kan behanda dem som en grupp. Lövängarna variera mycket starkt med hänsyn ti sin sammansättning. Markens kakhat, dess större eer mindre fuktighet, människans ingrepp

46 UJ e [:;J 7:1 0' ;; 7:1 ~ t"' ;g e ~ "' s z G' ~ z ;.. e c:: 7:1 t"' Q >... o ~ > ~ [' Ur Skogsförsöksanstatens sam!. Foto av förf. Fig. 8. Löväng av norrändsk typ. Suttningarna mot Ångermanäven vidforsmobron. Ångermanand. Fors s:n. Detajbeskrivning s / Laubwiese. Norrändischer Typus. Detaiierte Beschreibung S CN CN.._,

47 HENRIK HESSEL\IAN genom yxan och såttern, kreatursbetet torde vara de förnämsta faktorer, som påverka övängens fysionomi och foristiska sammansättning. Härti kommer då den växing, som förorsakas av kimatets oikhet i skida dear av andet. Här kan ej vara patsen att ge någon mera uttömmande skidring av övängarnas växande sammansättning, i stäet meddeas endast några exempe,på övängar av oika karaktär. Band de anayserade bestånden finnas exempe såvä på mera sutna undiknande övängar som på mera öppna, torra och örtbacksartade. Även de mera nordiga och subapina typerna_äro representerade (jmf. även fig. 6~10). Ur skogsförsöksanstatens sam!. Foto av T. Lagerberg. Fig. g, Löväng av nordisk karaktär. Ångermanand, T~sjö s:n. T~sjöberget 24 / Detajbeskrivning s. 439 Laubwiese. Nordischer Typus. Detaiierte Beschreibung S. 439 Humusskiktet i övängarnas mark är i rege utprägat muartad, i de mera sutna bestånden ofta mera än i de mer öppna. Lövängsväxterna visa sig vanigen nitratfria. Detta gäer även sådana arter, som i andra växtsamhäen ofta visa en stark nitratreaktion, övängsexemparen kunna trots noggrann anays visa sig vara nitratfria. Ett undantag gör dock i de festa fa haon (Rubus idceus), som då den förekommer i övängsbuskagen, eer i deras kanter är starkt nitrathatig. Viken betydande skinad, som kan finnas mean de mera sutna äda övträdsbestånd~n på fuktigare och de mera torftiga hasseundarna å torrare mark framgår med a önskvärd tydighet av undersökningarna

48 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDJ\IÅNER. 339 å Skabbhomen i juni I 916. I askunden med dess sutna, yppiga vegeta-, tion var nitrathaten hos örterna högst betydande, i hasseunden gav endast brännässan ( Urtica dioia) nitratreaktion och detta endast svagt. :Nitratfria visade sig t. o. m. två så utprägade sapeterväxter som Geum n'vae och Stachys sivatica (angående detajanayser se närmare sid. 440).

49 340 HENRIK HESSELJ\IAN. Aven i de subapina björkängarna, t. o. rh. dåvegetationeri är mycket yppigt utveckad (se fig. IO), är nitrathaten hos växterna ingen eer obetydig. Nitrifikationsorganismer äro emeertid amänt utbredda i övängsmuen. Positiva resutat ha erhåits med prov från Södermanand (Ornö, Angshomen), Uppand, (Grissehamn se ta b. 3 n:o 17 ), Åre, Tåsjöberget övängen vid Forsmobron i Ångermanand m. f. Jordprov, som agras i Erenmeyerkovar, kunna bida ganska betydande mängder sapeter. Det ider därför föga tvive om, att ej en sapeterbidning förekommer i övängsmarken, ehuru nitrater mera säan kunna påvisas hos övängsväxterna. Undersökningarna över övängarna kunna i huvudsak sammanfattas på föjande sätt. Sapeterbidande organismer synas vara amänt utbredda. Sapeter anhopas dock mindre ofta i markbetäckningens gräs och örter. J ordprov kunna vid agring bida avsevärda mängder sapeterkväve, dock synas de i detta avseende vara underägsna iknande jordprov från demerasutna äda övträdsbestånden. Lunddäder. (Detajundersökningar sid. 442). Under benämningen unddäder brukar man i vår svenska växtgeografiska itteratur sammanföra sådana växtsamhäen, bestående av övträd av oika sag samt bredbadiga gräs och örter, vika komma ti utbidning kring foder, bäckar eer i amänhet kring mera starkt rinnande vatten. Lunddäderna äro i utprägad grad edafiska växtsamhäen. Det. rinnande vattnet och den mer eer mindre nedskurna däd, i viken bäcken söker sig fram, skapa de för denna växtformation ämpiga ståndortsbetingeserna. På sådana patser finner man unddäder över snart sagt hea vårt and. Växtsamhäet ernår en artrik utvecking i södra Sverige, bidande en egen facies karaktäriserad av b. a. åtskiiga äda övträd. Från denna de av andet äro kanske unddäderna bäst kända genom HULTS (1885) skidringar av Bekinges vegetation. Föga mindre örtrika och yppiga äro unddäderna i meersta Norrand, särskit kända genom GREVILLIUS (1894) i bioogiskt hänseende intressanta och viktiga skidringar. I det stora norrändska skogsandet bida unddäderna ofta smaa randformationer kring bäckarna. Det enformiga barrskogstäcket avbrytes kring dem av en jusare, mera öppen vegetation av gråa, björk och säg, medan barrskogens ris- och mosstäcke ersättes av en mera artrik örtoch gräsfora. Många unddäder hysa intressanta sydändska reikter (se t. ex. GUNNAR ANDERSSON och SELIM BIRGER I 9 I 2 ). Från sidorna tränger barrskogen in och stundom kan det hända, att hea unddäds-

50 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDOMRÅDEN. 341 vegetationen inskränkes ti den mera örtrika vegetation, som kransar sjäva bäcken, medan man ej kan spåra något egentigt avbrott i sjäva skogsbeståndet. Detta äger i synnerhet rum kring mera smaa och obetydiga bäckar (se sid. 453). Ovanför barrskogsgränsen ha unddäderna sin fortsättning i de örtrika, undartade björkskogar, som ofta utbidas kring rinnande vatten. Kommer man ovanför trädgränsen, kan man stundom spåra unddädens fortsättning i den vegetation av mjuka, bredbadiga örter, som stundom utbidas i fjäens nedre apina regioner på mark med genomsipprande vatten (se t. ex. ROB. FRIES I9IO sid ). Angående det rinnande vattnets betydese inom den högsta fjäregionen meddeas ängre fram några iakttageser. Det är tydigt, att unddäderna inom oika dear av andet skoa förete stora foristiska oikheter, men å andra sidan bida de omisskänneigen en grupp av i ekoogiskt hänseende verkigen samhöriga växtformationer. Ett bevis härpå ser jag i den omständigheten, att vissa karaktäristiska arter träffas i unddäderna över mycket stora dear av andet, t. ex. Stearia nemorum, Epiobium angustifoium, Rubus ida::us, Chrysospenium aternifoium, Acta:a spicata m. f. Liksom hos aa artrika växtsamhäen kan man också band unddäderna urskija åtskiiga foristiskt karaktäriserade varianter, s. k. facies. Först då man kan närmare karaktärisera orsakerna ti de oika varianterna, synes mig en närmare skidring av desamma kunna påräkna ett mera amänt vetenskapigt intresse. Såsom viktiga moment för växingarna i unddädernas sammansättning skue jag vija framhåa vattentigång och vattnets oika röresehastighet, dädens topografi, markens större eer mindre kakhat samt sist, men icke minst traktens amänna kimat. Inom en och samma unddäd spårar mat) vanigen en stark växing i växttäckets sammansättning. Vattentigången och vattnets större eer mindre rörigj;et synas härvidag vara de bestämmande faktorerna. Ju mer marken infueras av det röriga vattnet, desto större ro spea de för unddäden karaktäristiska växterna (se fig. I I och I 2 ). Där unddäden gör ett avbrott i en barrskog finner man därför ofta bäckkanten invid vattnet kädd av en unddädsfora, medan kanske bott en fot därifrån markbetäckningen bidas av de för barrskogen karaktäristiska risen och mossorna (jmfr ant. sid. 453). De oika associationerna bida, då bäcken singrar sig fram mean stenarna, en brokig mosaikartad matta, där somiga fäckar täckas av ris och mossor, andra av örter och gräs. Det är tydigt, att just dyika växingar äro ägnade att ge en antydan om de faktorer, som äro de viktigaste i växtsamhäets ekoogi. Detajanayser av unddäder äro återgivna å sid Man finner där

51 342 HENRIK HESSELMAN. Ur skogsförsöksanstatens sam. Foto av förf. Fig. 1 I. Lunddädsvegetation. Poypodzum phegopterz's, Geranium sivatz"cum, Anemone nemorosa, Oxat"s acetosea. Häsingand. Hassea s:n. Ävåsen. Detajbeskrivning s Haintächensvegetation. Detaiierte Beschreibung S. 446.

52 m,.., c tj [=;J, 0' ~ m ;... r< '"d M,..,, trj td p tj z C M z z >,.., ~ r< Q ;..., '--< o tj a: ;.,o z trj, U r Skogsförsöksanstatens sam Fig. 12. Lunddäd. Anus incana, Sorbus aucuparz'a, Rtbes apinum, Struthiopteris germanica, Häsingand. Hassea s:n Ävåsen. 1 '/ Detajbeskrivning s Haintächen. Detaiierte Beschreibung S Foto av förf. J}iugedium apinum. w..,. w

53 344 HENRIK HESSELMAN. unde~si:>kningar från skida dear av andet, Skåne Häsingand, Jämtand och Angermanand. De undersökta unddäderna visa en rätt stor växing med hänsyn ti sin foristiska sammansättning, dädens topografi etc., men många gemensamma karaktärsdrag äro omisskänniga. Ti dessa gemensamma karaktärsdrag hör även gräsens och örternas betydande nitrathat, som i rege är störst hos sådana individer, som växa närmast invid det rinnande vattnet. Vissa för unddäderna utmärkande arter synas höra ti vår foras mer utprägade sapeterväxter, t. ex. gupudran ( Chrysospenium aternifoium), andra arter, som i andra växtsamhäen vanigen ärb nitratfria, äro i unddäden starkt. nitrathatiga, t. ex. Ranuncuus repens, R. acris och R. ficaria, Frunea vugaris, Actrea spicata, Fragan'a vesca m. f. Även träd kunna i unddäden ge nitratreaktion t. ex. amen (U/mus montana) och asken (Fra:n'nus exesior). Aa observationer ge vid handen att det röriga, syrerika vattnet infuerar på växternas nitrathat. Härom vittnar ju redan den iakttagesen, att nitrathaten vanigen är störst hos de individ, som växa närmast invid bäcken, men i rege mindre hos dem, som växa ett stycke därifrån. För rinnande eer mera rörigt vatten karaktäristiska arter äro även, när de ej förekomma i unddäder, ofta starkt nitrathatiga, t. ex. Cardamine amara, Mentha-arter, Sium angustifoium, Veronica beccabunga m. f. Förut nämndes att Chrysospenium aternifoium i rege är nitrathatig, detsamma synes också gäa dess nära säkting. Chr. oppositifoium, som jag i somras (jui 19 16) kunde undersöka på ön Anugen i Bergens skärgård. Frodiga, i tidigt fruktstadium befintiga individ nära ett kädrag voro starkt nitrathatiga, mindre frodiga, ängre från det rinnande vattnet växande individ nitratfria. Även i sjäva skogsmarken märkes ofta det röriga vattnets betydese härutinnan. Där den mera torra barrskogsmarken avbrytes av ett het inskränkt, fuktigare parti med rörigt vatten märkes ofta också ett starkt avbrott i vegetationen, ormbunkar ss. Poystichum spinuosum, Geum rivae och ej säan haon uppträda på dyika. patser och bida ett avbrott i barrskogens triviaa marktäcke. Hos haon och Geum är ofta nitrathaten betydande, medan man varken hos växterna, ej heer i marken i det ia käsågets omgivning kan finna sapeter. Jag ska sedermera visa, hurusom även i fjäens ara översta regioner det rinnande kaa vattnet har samma betydese för växternas nitrathat och återkommer därför ängre fram ti en diskussion om, hur det röriga vattnet kan ha en sådan inverkan på vegetationen. Humustäcket i unddäderna har mukaraktär, humusen är emeertid ej så bandad med minerajorden som i verkiga mutyper. Jorden har

54 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 345 emeertid en avgjord s. k. kumpstruktur, ej enkekornstruktur. Under humustäcket är marken ofta svagt podsoerad. De jordprov från!mddäder, som undersökts med hänsyn ti sin nitrifikationsförmåga, ha efter en tid visat en mycket hög hat av sapeterkväve, i detta avseende överträffande jordprov från de festa andra växtsamhäen (tab. 7 n:r s). De här refererade undersökningarna kunna ämpigen sammanfattas på föjande sätt. Lunddäderna äro utprägat nitratafia eer sapeteräskande växtsamhäen, utmärkta av gräsens och örternas vanigen betydande nitrathat. Nitratanhopningens styrka hos växterna och sannoikt också sapeterbidningens ivighet i marken regeras av vattnets rörighet. Växterna på den mark, som ivigast omspoas av vattnet, visa den största nitratha ten. Sapeterbidande och sapeterförstörande organismer synas vara amänt utbredda. Vid agring bida jordproven betydande sapetermängder. Växtsamhäets nitratafia karaktär bibehåes över hea dess utbredningsområde. Askogar. (Detajundersökningar sid. 455). Våra två vaniga aarter, gråaen (Anus z"ncana) och kibb- eer svartaen (Anus gutz"nosa), bida utmed stränderna av våra insjöar och utmed Östersjöns och Bottenhavets kuster strandsnår eer strandskogar. I Uppands och Södermanands skärgårdar når kibbaen på dyika patser ej några. grövre dimensioner eer någon mera betydande höjd, aen bidar där ofta ett sags ågskog, viket också vanigen är faet med gråaen, när den ängre norrut bidar strandsnår. Markbetäckningen i askogen utgöres vanigen av en ganska rik- och frodig ört- och gräsvegetation. I Uppands och Södermanands skärgårdar höra hundkäx (Anthrz"scus sivestris), rödbära (Meandrium sivestre), äggräs, (SpiraJa umarz'a) och brännässa ( Urtica dioica) ti de mera framträdande karaktärsväxterna (se sid. 456). Men aartema föredraga också okaer av unddädsnatur. Där trädbeståndet bir mera bandat och där däden är mera skarpt utprägad, skijer sig. beståndet föga från en verkig unddäd. På mera jämn, men av vatten översiad mark kan man däremot träffa mera rena askogar. Ett sådant beskrives närmare å sid I strandskogen och strandsnåren av a täckes marken vanigen av ett tunt ager mutnande öv, i det att mossor spea en mera underordnad ro. Under övtäcket finnes ett mer eer mindre mäktigt, ganska uckert humustäcke, som i sina nedre partier föga bandas med den underiggande minerajorden. 24. Med de. frn Statms Sko![.iforsöksa1tstat

55 HENRIK HESSELMAN. Av detajanayserna (se sid. 455) framgår, att nitratha ten är högst betydande hos fertaet gräs och örter, adees oberoende av om marken fuktas av ett genomsipprande vatten eer ej. Att döma av örtvegetationens nitrathat hör askogen ti de växtsamhäen i vårt and, där nitrifikationen är som ara ivigast. Askogarna utgöra också den naturiga växtpatsen för en av vår foras mest utprägade sapeterväxter, nämigen brännässan ( Urtica dioz"ca). Där förekommer också så gott som ständigt haon (Rubus idmus), även den, som jag sedermera kommer att visa, en utprägad sapeterväxt. Jordprov från askogarna nitrificera en ammoniumsufatösning, nitrifikationen går dock ångsamt och det dröjer änge, innan nitriten överföres ti nitrat (se tab. 5 n:r 38). Jordprov, som agrats i Erenmeyerkof, kunna bida betydande mängder sapeter (se tab. 7 n:r 2, 13 och 42). Band aa av mig undersökta växtsamhäen intaga askogarna jämte unddäderna det främsta rummet i avseende på växternas nitrathat. Det torde därför vara av intresse att något diskutera aens kväveekonomi. Som bekant äga såvä gråa som kibba egendomiga rotknöar, vars ceer fyas av en kväveassimierande mikroorganism, Frankia anz" eer Sczinzia ani. Direkta experiment (kuturer) ha ock visat, att aen iksom eguminoserna kunna tigodogöra sig - visserigen indirekt - uftens fria kväve. Aen är såunda sjäv oberoende av markens kväveförråd och kvävets tigängighet. Den iviga nitrifikationen i askogsjorden torde ändock sammanhänga med aens förmåga att tack vare sina rotknöar tigodogöra sig uftens fria kväve. Som bekant fäas kibbaens bad gröna, åtminstone är detta vanigen faet i vårt and (se t. ex. NYMAN I 868 II sid. 268). Detta betyder att badet ej tömmes på näringsämnena så fuständigt, som de gunade (STAHL 1907). Korofyet består, som bekant, av två oika komponenter, äkta korofy som är grönt, och ett gut färgämne, karotin eer xantofy. Att badet på hösten gunar, betyder att det gröna ämnet, korofyet, sönderdeas, varefter sönderdeningsprodukterna vandra in i stammen, medan det gua fargämnet stannar kvar, möjigen något förändrat. Det äkta korofyet är kvävehatigt, karotinet kvävefritt. Då korofyets sönderdeningsprodukter vandra in i stammen sker en kvävebesparing (TSWETT rgo8), som däremot kibbaen ej tyckes ha behov av. Denna egendomighet, att aen fäer sina bad gröna, torde man kanske sätta i samband med dess förmåga att utnyttja uftens kväve; den bir mindre i behov av att spara på kväve. Hos gråaen fäas ej baden gröna, de iksom svartna, men de biva ej gua. En anays av abadens kvävehat före och omedebart efter fäningen och en jämförese med andra bad i detta hänseende skue emeertid vara önskvärda för att närmare beysa det här förda resonnemanget. För närvarande har jag

56 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 347 ej haft tid att undersöka saken, men torde snart återkomma ti densamma.1 Innan jag ämnar askogarna, torde en sak förtjäna påpekas. HILTNER (1896), som experimentet ådagaagt aens förmåga att genom sina rotknöar tigodogöra sig uftens fria kväve, framhåer, att bidningen av nya rotknöar upphört i hans experiment, när försöksväxterna erhåit en svag sapeterösning. I sapetern ser han därför ett hinder för rotknösbidningen. I naturen råder tydigen ett annat förhåande. Trots den rikiga sapeterbidningen i marken, varom markbetäckningsväxternas höga nitrathat bär vittne, förekomma på arötterna stora, kraftiga rotknöar. Hur denna motsättning mean förhåandena i naturen och experimentets utsag ska kunna förkaras kommer sedermera att närmare behandas (se sid. 4 I 8). Mina erfarenheter angående askogar torde ämpigen kunna sammanfattas på föjande sätt. De örtrika abestånden, antingen de bidas av gråaen eer svartaen, ha en starkt utprägad nitrotafi karaktär. Nitrater anhopas i markbetäckningens örter och gräs. Ti askogens karaktärsväxter höra ock fera av svenska forans mera utprägade sapeterväxter såsom Urtica dioica och Rubus idceus. Sapeterbidande organismer äro amänt utbredda. Jordproven bida vid agring betydande satpetermängder. Örtrika granskogar. (Detajundersökningar sid. 460). Under benämningen örtrika granskogar brukar man sammanfatta sådana växtsamhäen, där trädbeståndet utgöres av gran, men där markbetäckningen har en mera ängs- eer snarare undiknande karaktär. De ha i den svenska itteraturen skidrats mera utförigt av b. a. ALBERT NILSSON (1896), som studerade desamma på Omberg. De förekomma gärna på kakhatig mark t. ex. på Omberg, i det kakrika östra Uppand samt på och i närheten av Värmands hyperitberg (se fig. 13). I Norrand träffar man iknande växtsamhäen häst i skarpa suttningar med mera rörigt, rinnande vatten (se GuNNAR ANDERSSON och HENRIK HESSELMAN' 1907.) Utmärkande för dessa nordiga örtrika granskogar 1 I detta hänseende kan en uppysning, som jag erhåit av fi. ic. LARS GUNNAR ROMELL, vara värd att omnämnas. I Stockhoms yttre skärgård t. ex. på Rödöga, där det kan vara ondt om vinterföda ti kreaturen, päga bönderna hopsama och torka de fana gröna aöven och använda dem som tiskott ti vinterfodret. Aövet anses av bönderna för ganska värdefut. Däremot hop:ama de ej, som naturigt är, de gua baden av björk, asp eer ask. Denna sed hos skärgårdsbönderna taar ju för, att kibbaens bad ej tömmas vidare starkt på näringsämnena om hösten.

57 HENRIK HESSELMAN. Ur Skogsförsöksanstatens sam!. Fig. I J. Örtrik granskog. Morän med hyperitbock Värmand. skrivning s / Foto av förf. Mönbacka. Detajbe- Kräuterreicher Fichtenwad. Moräne mit Hyperitböckchen. Detaiierte Beschreibung S. 46r. eer granundar är att i markvegetationen ofta ingå mer högvuxna gräs och örter, vegetationen företer en viss ikhet med unddäden (se fig. 14),

58 STUDIER ÖVER ::ialpeterbildningen I NATURLIGA JORDMÅNER. 349 Ur Skogsf6rsöksanstatens sam. Foto av T. Lagerberg. Fig. 14. Markbetäckning i örtrik granskog. Norrbotten. Pitei s:n. Rokiden. Geranium sivaticum, Rubus saxatiis, Poypodium dryopteris, P. phrgopteris, Cornus suecica, Epiohzitm augustifoz'um. Jui Detajbeskrivning s Bodenvegetation im kräutertreichen Fichtenwad. Detaiierte Beschreibung S medan i meersta och södra Sveriges örtrika granskogar markbetäckningen i huvudsak bidas av mera ågvuxna gräs och örter. Där marken är kakhatig och där suttningen samtidigt är stark, bir markvegetationen ofta synnerigen rik och yppig. Ehuru örterna utgöra ett mycket framträdande karaktärsdrag, saknas ingaunda ris, vanigen förekommer t. ex. båbär. Man kan, i synnerhet i de norrändska granskogarna, finna en viss ag-

59 35 HENRIK HESSELfAN. bundenhet 1 nsens uppträdande. De håa förnämigast ti på stubbar, kring foten av trädstammar etc., där humusbidningen har en annan karaktär än på marken emean träden, där gräsen och örterna dominera. Anaoga företeeser finner man även på sjäva marken, i synnerhet på suttningar av mera kakrik mark. På aa mer upphöjda partier förhärskar den normaa granskogsvegetationen med ris, mossor etc., medan man i smärre, het obetydiga fördjupningar, små sänkor etc. finner en mera utprägad och fordrande örtvegetation. I dyika smärre sänkor växa t. ex. i Aromers kronopark i östra Jämtand (se sid. 470), båsippor, Vz'cia sepz'um och Vicia sivatica, Orobus vernus m. f., medan markbetäckningen för övrigt kan ha den för granskogarna mera normaa karaktären. Även i det egentiga siurområdet i Jämtand kan man återfinna en.iknande fördening av växingarna i markvegetationer. Som jag ängre fram kommer att visa, sammanhänga dessa företeeser på det närmaste med hea markbidningsprocessen. Jag anser det därför ämpigast att i ett sammanhang diskutera de härvid verksamma faktorerna och återkommer atså ti denna fråga i kap. X. I granunderna eer de örtrika granskogarna har humustäcket vanigen mukaraktär. Iband finner man en mera jämn övergång från de översta starkt humushatiga skikten ti den underiggande minerajorden, i andra typer åter bidar humusagret mera ett sags täcke över minerajorden. I båda faen har humusskiktet kumpstruktur. Å sidorna meddeas några detajanayser över undersökta granundar och Örtrika granskogar. Av dessa framgå, att man endast mera undantagsvis kan påvisa sapeter hos växterna i markvegetationen. T. o. m. så utprägade nitratväxter som haon (Rubus z'da:us) och hundvioer ( Vz'oa riviniana) kunna vara nitratfria. Då och då finner man dock sapeter. Nitrifikationsorganismer finnas emeertid, en ammoniumsufatösning oxideras, ehuru ångsamt, ti sapetersyra (se tab. 2 n:r 8, 26 och tab. 4 n:r 33). Jordprov kunna vid agring bida betydande mängder sapeter (se tab. 7 n:o 38, 46, 56 och 6r). Emeertid finns. det också vissa typer av ganska örtrika granskogar, där man sannoikt icke kan påvisa en nitrifikation, ti en sådan typ hör sannoikt den å sid. 473 närmare skidrade granskogen. Jordprov från detta bestånd ha ej nitrifierat en ammoniumsufatösning, men deras förmåga att vid agring bida nitrat har ej undersökts. Huruvida man i vegetationens sammansättning atid kan påvisa en bestämd och kar skinad mean örtrika granskogar med och utan nitrifikation vi jag emeertid tis vidare ämna obesvarat. Undersökningarna angående de örtrika granskogarna torde ämpigen kunna sammanfattas på föjande sätt. De frodigare, gräs- och örtrikare varianterna av granundarna höra ti de sapeterbi-

60 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORD\IÅNER. 3 5 I Ur Skogsförsöksanstatens sam!. Foto av förf. och T. Lagerberg. Fig. 15. Örtrik taskog. Go.ttand. Skogshoms kronopark. Detajbeskrivning s Juni Kräuterreicher Kiefernwad. Detaiierte Beschreibung S d ande växtsamhäena. Endast undantagsvis kan m an emeertid påvisa någon nitratanhopning i markbetäckningsväxterna, ej ens hos mer utprägat nitratafia arter som Rubus

61 HENRIK HESSELMAN. z'dceus och Vioa rzvznzana. Sapeterbidande organismer förekomma dock i marken. J ordprov bida vid agd ng sapeterkväve, stundom ti rätt avsevärda beopp. Örtrika taskogar. (Detajundersökningar sid. 466). Inom södra Sveriges kakrika områden, framförat på Gottand, träffa vi en för våra sv:enska förhåanden egendomig taskogstyp. Den har först bivit närmare skidrad av SERNANDER (r8g4, sid. go-8r), som beskriver densamma i sina studier över den gottändska vegetationens Ur Skogsförsöksanstatens sam. Foto av förf. och T. Lagerberg. Fig. 16. Markbetäckning i örtrik taskog. Gottand. Skogshoms kronopark. Juni Anemone nemorosa, Geranium sivaticum, Orobus tuberosus, Orchis mascua. Detajbeskrivning s Bodenvegetation. Kräuterreicher Kiefernwad. Detaiierte Beschreibung S utveckingshistoria. skogstypen bir mest utprägad på moränmärge, i markbetäckningen träda risen tibaka, örter och gräs nå en synnerigen frodig utvecking (se fig. I 6). Taarna nå emeertid i rege inga kraftigare dimensioner; träden bi åga, kronorna kvistiga och grovgreniga (se fig. r s). Humustäcket är muartat, en jämn övergång finnes mean det murika ytskiktet och den underiggande kakhatiga minerajorden.

62 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 353 Undersökta jordprov ha visat sig ha förmåga att kraftigt nitrificera en ammoniumsufatösning (se tab. 3 n:r 14 och 20). Inga undersökningar ha utförts över växternas sapeterhat eer jordens kvantitativa sapeterbidningsförmåga. Mossrika barrskogar. (Detajundersökningar sid. 467.) Huvudparten av vårt ands barrskogar har en enkare och vida torftigare markbetäckning än granundarna och de ört- och gräsrika taskogarna. Medan dessa karaktäriseras av den stora ro, som örter och bredbadiga gräs spea i markbetäckningen, utmärkas de mossrika barrskogarna, vårt ands U r Skogsförsöksanstatens sam. E'ig. I 7 Markbetäc~ning i mossrik granskog. Västerbotten, bäcksiden. Jui Bodenvegetation. Moosreicher Fichtenwad. Foto av förf. och T. Lagerber g. Degerfors revir. Krpk Ku- förhärskande barrskogstyp, av ågvuxna ris, såsom båbär, ingon, kråkris, innea, Lycopodium-arter, jung med fera, varjämte marken kädes med en jämn, stundom ganska yppigt utveckad massmatta av oika Hyocomium-, Dicranum- och Poytrichum-arter med fera (se även fig. 17 och 1 8). Det är emeertid icke bott markbetäckningens sammansättning, som skijer dessa tvåhuvudtyper från varandra, utan oikheten dem emean igger än djupare. Medan de ört- och gräsrika typerna ha ett humustäcke av mer eer mindre

63 354 HENRIK HESSELI\!AN. utprägad mukaraktär, utmärkas de mossrika barrskogarna av ett råhumusartat dyikt. Humustäcket har emeertid en rätt oika beskaffenhet. Där det huvudsakigen bidas av mossor jämte barr och annat avfa från träden, har humustäcket vanigen en mera ucker struktur. Dess mäktighet är då ej särdees stor. Där båbärsriset och andra ris nått en ganska frodig utvecking, bir råhumustäcket däremot mäktigt, ti sin beskaffenhet segt och sammanhängande. Detta är mycket ofta faet i de genom bädning utgesade norrändska granskogarna. I den massrika barrskogen Ur Skogsförsöksanstatens sam. Foto av förf. Fig. 18. Markbetäckning i massrik taskog med invandrande gran. Lappand. Lycksee sn. Krpk Bocken. Jui Myrfius nigra, fyocomium parietinum. Bodenvegetation. Moosreicher Kiefernwad. har man omedebart under humustäcket ett utprägat bekjordsskikt, som med en ganska skarp gräns skijer sig från den underiggande rostjorden. I de mest utprägade granundarna och örtrika taskogarna finner man däremot en mera jämn och så småningom skeende övergång mean humusskiktet och minerajorden. Trots de stora oikheter, som man såunda finner mean dessa två huvudtyper av barrskogar i vårt and, är det ingaunda ovanigt att finna

64 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 355 övergångsformer, om vikas stäning man kan hysa oika åsikter. Även i de mera örtrika barrskogarna kan båbärsriset vara vanigt, ofta finner man den fördening mean ris och örter, som jag förut omtaat, men det är icke atid faet, utan bandningen kan understundom, ehuru ej så ofta, vara mera jämn. Vart man ska föra dessa övergångsformer, bir många gånger en ren smakfråga (t, ex. beståndet, skidrat å sid , fig. 17). Naturen känner inga gränser, där vi många gånger måste draga sådana. Åtskiiga bestånd av massrika barrskogar ha undersökts med hänsyn ti kvävets omsättning, framförat i avseende på sapeterbidningen. För det första ha ett betydande anta jordprov undersökts med hänsyn ti förmågan att oxidera ammoniumsufat i en för nitrifikation ämpig ösning. Jordprov för detta ändamå ha tagits från vitt skida dear av andet, nämigen Bekinge, Bohusän, Södermanand, Värmand, Jämtand, Ångermanand, Västerbotten, Norrbotten och Lappand, såunda från hea vårt skogsområde (se tab. 2 n:r 6, 12, tab. 3 n:r 28, 29, tab. 4 n:r 34). Samtiga undersökningarna ha ämnat samma resutat, jordproven ha ej haft förmåga att nitrificera ammoniumsufatei. Det negativa resutatet beror emeertid ej på närvaron av denitrifikanter (se tab. 6 n:r 4-7, n:r 13, 15 och 16). Anstäda undersökningar ha nämigen visat, att sådana i dyik skogsmark ej spea någon ro, ett förhåande ti viket jag sedermera återkommer. Man kunde möjigen tänka sig, att de sura humusämnena i de massrika barrskogarna överhuvud skue verka som ett gift på bakterierna, även sedan de i WINOGRADSKYS ösning neutraiserats. Detta är emeertid icke faet. Infekteras en kutur med ett jordprov från en massrik barrskog med några droppar av en nitrificerande kuturvätska, inträder snart en ivig nitrifikation. A v at att döma saknas såunda fuständigt nitrifikationsorganismer av den beskaffenhet, som förmå oxidera ammoniumsufaten i de för nitrifikation vanigen använda ösningarna. Detta är emeertid ej av avgörande betydese för vår uppfattning angående kväveomsättningen i dessa barrskogsmarker, det är ju ej utesutet att även andra sapeterbidande organismer än de, som trivas i WINOGRADSKYS ösning, skue kunna förekomma i marken. De i den massrika barrskogen förekommande växterna sakna emeertid konstant sapeter i sina vävnader. Detta gäer icke bott risen, såsom båbärsris, ingonris och dyika, utan också sådana arter som Trientais euroj}(2f, Luzua piosa,!:piobium angttstifoium och Rubus idceus m. f., vika i fera andra växtsamhäen äro sapeterförande. Vi erinra oss emeertid, att detta ofta även var faet i de örtrika granskogarna, något avgörande bevis för, att marken ej bidar sapeter, ha vi såunda ej heer i detta faktum.

65 HENRIK HESSELMAN, Emeertid visa de s. k. agringsproven, att sapeter ej eer endast i mycket minimaa mängder kan bidas i de mossrika barrskogarnas mark. Prov, som uppagts ti agring i Edenmeyerkovar under för nitrifikation särskit gynnsamma betingeser, astra under månader endast ytterigt små mängder sapetersyra, oftast är kvantiteten så obetydig, att den het och hået igger inom försöksfeen. Det torde härvidag förtjäna omnämnas, att den uckring och bearbetning, som proven måste undergå, innan de agras i kovarna, i någon mån bör kunna vara ägnad att framkaa en svag nitrifikation, även om en sådan ej äger rum i det mer orörda provet (se tab. 7 n:r. 3, 17, 23..,--25, 27-29, 31, 39-41). Bristande nitrifikationsförmåga visa ej bott de prov, som härstamma från starkt genombädade bestånd med mera seg, nästan torviknande råhumus, utan även proven från de sutna bestånden med mera uckert och öst humustäcke. Emeertid saknas icke nitrifikationsförmågan totat i dyik skogsmark. Vissa skogsvårdsåtgärder ha nämigen den egenheten att framkaa en ivig, t. o. m. ytterst kraftig nitrifikation. Studiet över dessa frågor för oss emeertid in på en rad adees speciea skogsvårdsfrågor, varför jag finner ämpigt att i en särskid avhanding behanda dessa spörsmå. Avhandingen pubiceras i omedebar ansutning ti denna undersökning. Band de undersökta bestånden ingå även de av G. ScHOTTE (1912) närmare studerade, ytterst virkesrika barrbandbestånden å J ön åkers härads amänning i Södermanand. Som de å sid närmare meddeade beståndsanayserna ge vid handen, utmärkas dessa bestånd icke av någon mer framträdande eer egendomig markbetäckning. Begränsar man provytan ti att omfatta endast den mera väsutna deen av beståndet, utgöres markbetäckningen endast av enstaka båbärs- ~ch ingonris, Goodyera repens, Majanthemum, Monotropa hypopithys och några andra vaniga barrskogsväxter. Mossorna äro de vaniga, t. o. m. sphagna och Poytrichum uppträda i markbetäckningen. Oaktat markbetäckningen såunda icke anger någon särskit hög bonitet, hör dock denna provyta ti de växtkraftigare och virkesrikaste, som skogsavdeningen någonsin utagt. I marken saknas sapeterbidande organismer, jordprov bida ingen sapeter eer endast små mängder; även i den mer öppna deen av beståndet, där Anemone nemorosa växer, bidas het obetydigt med sapeter (se tab. 6 n:o 40). Den totaa kubikmassan uppgick vid 140 år ti847 kbm. Barrskogsbestånden kunna såunda nå den mest storartade utvecking utan sapeterbidning i marken. Ti dessa och ti andra därmed samman hängande frågor återkommer jag i ett senare kapite. Tydigt är emeertid, att barrträden kunna åtnöja sig med andra kväveföreningar än sapeter.

66 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER Som jag förut omnämnt, finns det övergångsformer mean t. ex. granundar å ena sidan, rena massrika granskogar å den andra. Det är ännu osäkert, var man ska dra gränsen mean dessa två beståndstyper. Mina undersökningar äro ännu ej heer tiräckigt omfattande, för att jag skue från kväveomsättningssynpunkt mera ingående kunna beysa denna fråga. Som förut framhåits, kunna jordprovens förmåga att nitrificera ' Ur Skogsförsöksanstatens sam. Foto av fört. Fig. 19. Mossrik granskog med tämigen rikigt med örter. Västerbotten. Degerfors revir. Gransjöberget Jui Detajbeskrivning s Moosreicher Fichtenwad mit Kräutern. Detaiierte Beschreibung S. 473 WINOGRADSKYS ösning ätt ge ett viseedande resutat. Som hörande ti de bestånd, om vika jag ännu är osäker, kan det anföras, som skidrats å sid. 473 (se även fig. rg). Örtrikedomen är tämigen stor, humustäcket dock råhumusartat, jordproven ge rried WINOGRADSKYS ösning negativt resutat (se tab. 3 n:r 31 ). Jordprovens förmåga att vid agring bida sapeter ha emeertid ej undersökts. Bestånd av detta sag är jag ock benägen att hänföra ti de massrika barrskogarnas serie.

67 HENRIK HESSELMAN. En annan med denna sak sammanhängande fråga är spörsmået om björkens, aspens och andra övträds infytande på kväveomsättningen, när de mer eer mindre rikigt förekomrna i barrträdsbestånden. Denna fråga har ännu ej behandats av mig på något mer ingående sätt, men några bestånd ha dock undersökts. Båda höra hemma i Norrand, det ena förekommer i Norrbotten, nämigen vid Brännfors i Piteå socken, det andra i Jämtand, Ansjö kronopark. Båda ha uppkommit efter brand, utgöras av ta och gran i bandning med asp och björk, äro vä sutna och visa en för trakten mycket vacker växtighet. I Brännfors-beståndet förekomma något örter såsom Geranz"um sz"vaticum, i Ansjö-beståndet mest ris och mossor. Jordprovens förmåga att vid agring bida sapeter har undersökts. Provet från Ansjö-beståndet bidade ingen eer endast spår av sapeter, det från Brännfors-beståndet en mycket ringa kvantitet (tab. 7 n:r 63 och 64). Dessa tvenne försök taa ej för att inbandning av björk och asp framkaar en nitrifikation i de mossrika barrskogarnas mark, men humustäcket får ju atid en mera gynnsam struktur, och även om sapeterbidning ej förekommer, torde kvävet på annat sätt, t. ex. i form av ammoniak, biva mera ätt tigängigt. Undersökningarna angående de mossrika barrskogarna torde ämpigast kunna sammanfattas på föjande sätt. I de mossrika barrskogarna saknas fuständigt sådana sapeterbidande organismer, som kunna överföra ammoniumsufat ti nitrat i en för nitrifikation ämpig ösning. Denitrifikanter saknas i rege. Sapeter saknas konstant hos markbetäckningens växter. Vid agring bida jordproven ingen sapeter eer ock endast spår därav. De mossrika barrskogarnas kvävebehov måste tifredsstäas på annat sätt än genom upptagandet av nitrater. Lavrika barrskogar. De avrika barrskogarna utmärkas därav, att avar, såsom renav, Stereocauon- och Cadonia-arter, utgöra en väsentig de av markbetäckningen. I nordigaste Sverige, t. ex. i trakten norr om Geivare och i Härjedaen, förekomma avrika granskogar, men på det hea taget spea de icke någon större ro i vår skogsvegetation. Av vida större betydese äro tahedarna, som i synnerhet förekomma på torr, genomsäppig mark, och som i övre Norrand ha ganska stor utbredning. Då jag under den ara närmaste tiden kommer att pubicera en avhanding om föryngringen på de norrändska tahedarna, där kväveomsättningsfrågan ingående k<;>mmer att diskuteras, vi jag här endast nämna, att någon sapeterbidning ej äger rum i tahedarnas humustäcke eer underiggande bek- och rostjord.

68 STUDIER ÖVER SALPETERBIL:QNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 359 Växtsamhäen å torvmarker. (Detajundersökningar sid. 473.) Sapeterbidningen är, såsom förut framhåits (sid. 292 ), en exkusivt aerobiontisk process, d. v. s. den fordrar god tigång på uftsyre. Detta igger ock i hea processens natur, ammoniaken överföres ju genom oxidation ti sapetersyra. Karaktäristiskt för torvmarker är åter, att redan ett kort stycke under markytan råder en fuständig syrebrist. Jag kan i detta avseende hänvisa ti de ganska tarika anayser, som utförts å försöksanstaten över vattnets syrehat i oika sags torvmarker (HEs~ SELMAN r 9 r o). Dessa undersökningar gåvo ti resutat, att vattnet i mossar och försumpade granskogar redan 20 cm under ytan var fuständigt syrefritt, och att i de ara översta agren endast funnos spår av syre. Stiastående, starkt humushatigt vatten, sådant som man amänt anträffar i smärre håor i försumpad skogsmark, visa en ganska betydande syrebrist. Denna kan stundom gå så ångt, att fastän det mörkfärgade vattnet står i direkt beröring med uften, detta endast innehåer spår av syre. Det av vattnet absorberade syret förbrukas tydigen hastigare av humusämnena, än det återigen tages upp ur uften. Befinner sig däremot vattnet i rörese, är vanigen syrehaten ganska betydande, och vattnet i käor, som bryta fram i kanten av mossar eer annorstädes i mossmarken, är ofta mättat med syre. Vid närmare undersökning visar det sig ock, att det röriga vattnet har ett betydande infytande på omsättningen av torvens kväveföreningar. Vegetationen kring käorna och deras avopp har vanigen, som bekant torde vara, ett annat skapynne än mossen i övrigt. Det öppna, rinnande vattnet kantas av.hpiobium-arter, t. ex. E. hornemanni och asincefoz'um, E. paustre, Stearia-arter, en de gräs etc., varjämte mossvegetationen har en het avvikande karaktär. Det är tydigt, att det rinnande kävattnet erbjuder växterna het andra ivsbetingeser än mar- ken i den omgivande mossen. Oikheten inskränker sig emeertid ej bott ti den större syrehaten, käans vegetation är ofta starkt nitrathatig. I sådana växter som Epiobium hornemanni, Cardamine amara, Stearia nemorum, Carez sp., Poa sudetica kan man ofta påvisa betydande mängder sapeter. Särskit intressant är i detta hänseende en närmare undersökt pats å Ansjö kronopark i östra Jämtand (sid. 47 3). Den vegetation, som finnes där, visar en stor ikhet med unddädernas kring mera rinnande vatten. Där käans vatten rör sig mera ångsamt, så att den håer på att växa igen, har jag förgäves sökt någon nitrat hos växterna. Samma inverkan på kvävets omsättning, som vattnet har kring käor, kan man spåra i de kärr, där vattnet är mera rörigt. Kärren karaktäri-

69 HENRIK HESSELMAN. seras b. a. genom sin rikedom på örter och gräs, varigenom de skija sig från mossarna. Redan detta tyder på, att de näringsämnen, som finnas i torven, äro någorunda ättigängiga. Detta gäer även kvävet, man finner nämigen icke säan en betydande sapeterhat hos vissa växter, t. ex. Vioa paustris, Cirsium paustre, Spircea umarz'a, Geum rivae (se sid ). Detta gäer dock vanigen kärr med mera rik ört- och gräsvegetation och synnerigen vä mutnad torv. I de kärr, där sapeter kunnat iakttagas hos växterna, har antingen vattnet befunnit sig i mera ivig rörese, eer ock har marken tidvis varit uttorkad, så att uften fått titräde. De torvprov, som tagits från dessa kärrmarker, ha stundom, men ej atid nitrificerat en ammoniumsufatösning, däremot ha de vid agring i Edenmeyerkov bidat betydande sapetermängder'. Detta har däremot ej varit faet med de prov, som tagits i käavoppen vid Dånmyren i Ansjö kronopark. Ti denna fråga ska jag sedermera återkomma. I de subapina trakterna, särskit de kakrika, finnes på starkt suttande mark en kärrtyp, utmärkt av en betydande rikedom på örter (se sid. 478). Band dessa påträffas fera, som äro utprägade sapeteräskare, såsom t. ex. Spircea umaria, Geum rivae, Achemia-arter, och vika i många växtsamhäen innehåa mycken sapeter (se fig. zo). I kärren ha de visat sig nitratfria, men sannoikt pågår ändock en nitrifikation, om den än ej är så stark. Jordprov från dyika kärr ha visat sig kunna nitrificera en ammoniumsufatösning, för övrigt har jorden ej undersökts. Torvmarkerna förtjäna emeertid en vida mera ingående undersökning, än vad jag hittis kunnat utföra. Jag torde emeertid vid ett annat tifäe få återkomma ti denna fråga. Dikning, d. v. s. torräggning av torvmarken, verkar ofta på adees samma sätt, som det rinnande vattnet. Det syrefattiga vattnet undanskaffas, uften får titräde och en ivigare oxidation inträder i torvmassan. Denna eder ofta ti en nitrifikation av kvävet. I örtrika, het nyigen torragda kärr finner man en betydande sapeterhat hos t. ex. Geum rivae eer Vioa paustris, medan sapeter saknas hos samma växter i de ännu odikade dearna. Utmed dikessäntoroa infinner sig ofta på mera mutnad torf Epiobium angustifoium, de unga pantorna äro ständigt starkt nitrathatiga, dock ej atid hos mer utvuxna individ. Någon gång (t. ex. i Sösjö kronopark) ser man haon på iknande pat-. ser, sapeterhaten hos växterna har då atid varit högst betydande. På uppkastade dikesvaar i torvmarker är Epiooium angustifoium en mycket vanig företeese; unga pantor äro ständigt nitrathatiga. J ag har ännu ej undersökt, i vika oika typer Epiobium uppträder, men vi

70 "' ~ ~ :--. 'y Oo ~ fi? ~ ~ 1;:,:; S, ~: ~ ~ ~ ~ ;; ;:;: U >-i c t ~ O < ('j?o U > r "O ('j >-i ~ tö p t z c; ~ z > ~ ;; r 0 > <--. o?o t :;;: >, z ~ Ur Skogsfcirsöksanstatens sam. Foto av T. Lagerberg. Fig. 20. Subapint björk-videkärr. Jämtand. Undersåkers sn. Väistafjäet. Jui I 9 I 5 Detajbeskrivning s Subapines Niederungsmoor mit Birken und 'Veiden. Detaiierte Beschreibung S w ~

71 HENRIK HESSELMAN. nämna, att den är rätt vanig utmed dikena i försumpade granskogar, men att man även kan finna den på vitmosstorv, även i detta fa är Epiobium starkt nitrathatig. Men ej bott utmed dikena och i torvvaarna utan även på de mera pana, jämna, dikade mossarna kan en nitrifikation äga rum. Ett exempe härpå är närmare beskrivet å sid. 479 Även de dikade torvmarkerna förtjäna tydigen en närmare undersök ning med hänsyn ti kvävets omsättning ti sapeter. Jag har här anfört endast några spridda observationer, ti en mer ingående undersökning torde jag en annan gång få tifäe att återkomma. Mina undersökningar angående sapeterbidning i torvmarker torde kunna sammanfattas på föjande sätt. Genom att vattnet i torvmarkerna utestänger uftens titräde, äro förhåandena i torven ogynnsamma för kvävets nitrifikation. Där vattnet befinner sig i ivig rörese, så att fritt uftsyre ständigt tiföres, eer där uften fått titräde genom torvmarkens utdikning, kan emeertid en så ivig sapeterbidning äga rum, att växterna anhopa sapeter i sina vävnader. De växter, som infinna sig på dikeskanter och dikesvaar i torragda mossar, äro ofta starkt nitrathatiga. Jordprov från kärr med rörigt vatten nitrificera ammoniaken i en för nitrifikation ämpig ösning. Jordprov från kärr kunna vid agring bida betydande sapetermängder. Växtsamhäen på mark med rörigt vatten i fjäen. (Detajundersökningar sid. 483.) Som jag förut omnämnt, spårar man ända upp i fjäen det röriga vattnets inverkan på vegetationen, och man kan ovanför trädgränsen träffa associationer av gräs och örter, överensstämmande med dem, som man anträffar i unddäderna. Som fjäväxterna, i synnerhet i den högsta apina regionen, eva under het andra temperaturbetingeser än ågandets växter, har en undersökning av fjäväxternas nitrathat ett mera amänt bioogiskt intresse. Några iakttageser, som jag vid ett par oika tifäen kunnat göra över denna fråga, må i detta sammanhang pubiceras. De beysa i sin mån på ett särdees intressant sätt sapeterprobemet och i synnerhet nitrifikationens beroende av temperaturen. I den nedre fjäregionen finner man utmed bäckar och ränniar en vegetation, som ganska skarpt sticker av från omgivningen. Fjähedens eer fjämossens mera monotona och torftiga växttäcke avbrytes av en mer eer mindre yppigt utveckad bård av bredbadiga, friskt gröna örter, ofta vackert och rikt bommande. På kanterna av det rinnande vattnet trivas sådana växter som Vioa bijora, Saxifraga stearis, Achemia-former etc (se sid. 484). Hos dyika växter är nitrathaten ofta

72 STUDIER ÖVER SALPETERBLDNNGEN I NATURLIGA JORD\IÅNER. 363 betydande, i synnerhet visar sig Saxij'raga stearis vara en växt, som uppsamar mycket rikigt med nitrat; ett snitt genom badrosettens stamde färgar oftast några droppar difenyamin + konc. svavesyra djupt mörkbåa. Ä ven marken i de örtrika videsnåren är sapeterbidande (se sid. 483 och tab. 7 n:o 59). Vid Finse i Hardanger i Norge hade jag under förra sommarens naturforskarmöte tifäe att under några timmar studera växternas nitrathat inom ett utprägat högfjäsområde. Undersökningarna kunde, som naturigt är, ej bi särdees omfattande, men då iakttageserna i hög grad Foto av G. Samuesson. Fig. 21. Äng i högfjäen. Norge. Hardanger. Finse.: Nordnuten c:a 1365 m, 14/ Geranium sivaticum, Cirszum heterophyum, Angez'ca archangeica. Hochapine Wiese. äro ägnade att beysa de vikor, under vika växterna erhåa sapeter, må de här meddeas. Vegetationen kring Finse har het nyigen ingående skidrats av G. SAMUELSSON (r gr6), ti vikens arbete intresserade hänvisas. SAMUELSSON urskijer på fastmark tvenne serier växtsamhäen, hedar och ängar, av viken senare fera oika typer förekomma. Några av dessa ängstyper utveckas på mark med rörigt, genomsiande vatte~, såsom t. ex. en ängstyp med tämigen högvuxna örter, band dem den ståtiga Angeica archangeica (se fig. 21). Ett växsamhäe av detta sag anträffades av mig nedanför en brant, som hös fuktig av fram-

73 HENRIK HESSELMAN, sipprande vatten. Växternas nitrathat var där betydande. Fera av de mest karaktäristiska arterna gåvo en synnerige.n kraftig reaktion med difenyamin, t. ex. Angeica archangeica, Geum rivae, Meandrium sivestre, Aehemia apestris, Arabis apina, Rhodioa 1'0sea, Saxifraga cernua, S. nivaz's v. tenuis, Vioa bijora. Ingen reaktion gav däremot Oxyrz'a digyna. Nära denna typ komma ett sags ängar med mera ågvuxna arter, karaktäriserade framför at av Achemia-former, främst Aehemia apestris (se fig. 2 2 ). Dessa ängar anträffas förnämigast i Foto av G. Samuesson. Fig. 22. Högapin äng med Aehemia apestris, Norge. Hardanger. Finsehögen, c:a 1300 m. 6fs Hochapine Wiese. ånga, mer eer mindre rännformiga, i marken nedsänkta små fördjupningar, som. singra sig ned för suttningen, och som i synnerhet under snösmätningen torde tjänstgöra som ett sags dränerings- och avoppskanaer. I dyika ängar visade Aehemia apestris, Vioa bijora, V. pausf1'is och Saxifraga cernua en kraftig eer tydig nitratreaktion. Dessa mera fäckvis uppträdande ängssamhäen äro omgivna av hedar eer mera torra ängar, där att döma av min erfarenhet från ågandet ingen eer endast en svag sapeterbidning äger rum. Tiden tiät tyvärr ej några mer ingående studier häröver.

74 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER Nedanför de smätande, ångt fram på sommaren kvariggande snödrivorna finner man i högfjäen en serie karaktäristiska växtsamhäen, som ha det rinnande kaa vattnet att tacka för sin särpräge. Det utmärkande för dem är, att marken täckes av en tät och tämigen yppigt utveckad mossmatta, i vika några för dyika patser karaktäristiska gräs och örter ha sitt rotfäste. Enigt SAMUELSSON, som urskijer ett par typer, bidas mossmattarna huvudsakigen av Grimmz'a-, Phionotis-, och Pohia-arter, även Ambystegia förekomma. Mossmattarna äro adees Foto G. Samuesson. Fig. 23. Kädrag m~d massmatta av Pohia abz'cans med Arabz's apz'na v. gabrata. Norge. Hardangen. Lia Finsenut c:a 1,400 m. 18 / Queenabfuss mit Podia abicans und Arabis apina v. gabrata. genomdränkta av det ofta friskt framspoande kä- eer smätvattnet, hvars temperatur föga torde överskrida o 0 (jfr även fig. 23 o. 24). Föjande, för dyika patser karaktäristiska växter undersöktes, nämigen Arabis apina v. gabrata, Catabrosa agida, Carez rigida, Poa apina, Pheum apinum, Cerastium trigynum, Sazifraga stearis, S. rivuaris och Sagina intermedia. Samtiga dessa arter, med undantag av den sistnämnda, visade sig innehåa mycket sapeter. Undersökningarna å högfjäen vid Finse ha såunda tydigt och kart givit vid handen, att även i utprägat högapina områden det rinnande, röriga vattnet medför hos växterna en högst bety-

75 HENRIK HESSELMAN. dande nitrathat. Detta resutat är i många hänseenden av ett stort intresse, band annat därför, att de undersökningar, som hittis gjorts över temperaturens infytande på nitrifikationen, haft ti resutat, att minimitemperaturen vore att söka vid + 5 C. Denna temperatur uppnår säkerigen icke smätvattnet nedanfor snödrivorna. Jag ska ängre fram diskutera, hur man ska förkara dessa växters höga nitrathat. Samtiga forskare, som studerat fjäens vegetation, äro ense om att framhåa den stora växing, som vegetationen företer. inom mycket små om- Foto av G. Samuesson. Fig. 24. Av snövatten genomsiad mark med Cerastium trigynum, Pheum apinum, Grimmia fascicuaris, Pohia abitans. Norge. Hardanger. Nordre Kongsnut, c:a 1325 m ö. h. "/s Uberrieseter Schneeboden. råden. En av de viktigaste orsakerna ti denna växing synes mig igga i bevattningsförhåandena och framför at i den inverkan, som det mer eer mindre röriga vattnet har på omsättningen i humustäcket. En studie, inriktad på dessa förhåanden, skue säkerigen bidraga att karägga orsakssammanhanget i associationernas växing. Som ett exempe på att växter under mycket ogynnsamma temperatur- och även ogynnsamma jusbetingeser kunna visa en betydande nitrathat kan nämnas, att de vintergröna växterna å skogsförsöksanstatens tomt ännu den 13:de december 1916 gåvo en mycket skarp nitrat

76 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORD~JÅNER. 367 reaktion. Band dessa märkas såvä ruderatväxter som i mera naturiga formationer förekommande vintergröna former. Band de förra gåvo föjande skarp nitratreaktion, nämigen Capse/a bur sa pastoris, Euphorbia heioscopia, Geranium pusium, Lamium abum, L. purpureum, L. purpureum* incisum, Matricaria inodora, Senerio vugarzs, Stearia media, Thaspi arvense, band de senare Geranium, robertianunt, Geum rivae, Hesperis matrona/is. Även gräsen i de ännu gröna gräsmattorna voro starkt nitrathatiga, såsom Dactyzs gomerata, Poa sp. etc. Förvintern var mycket bid, endast få frostdagar förekomma, men himen var så gott som ständigt montäckt ocq juset även mitt på dagen svagt. De hittis visserigen rätt fåtaiga observationerna över sapeterbidningen i apina trakter ha såunda visat, att utprägat högapina arter, vika eva under särdees ogynnsamma betingeser, åg temperatur och kort vegetationsperiod, kunna få sitt kvävebehov tifredsstät genom upptagande av nitrater. Växter, som i högfjäen växa i en mark med starkt rörigt, rinnande vatten, ha rikigt med nitrater uppagrade i sina vävnader, även när vattnet kommer från en smätande snödriva. Växtsamhäen å kippor. (Detajundersökningar sid. 480.) Nedanför högsta marina gränsen förekomma ett sags för vårt and ganska karaktäristiska ståndorter, nämigen de genom vågornas verksamhet frisköjda och renspoade urbergshäarna. Genom sina av isen avsipade former och stundom tydigt repade ytor bida de ett särdees framträdande drag i andskapet. Sedan de en gång i tiderna dykt upp ur havet, ha de utsatts för sosken och regn, växande temperatur och för avars och mossors angrepp. Den vittringsjord, som på detta sätt bidats, är emeertid ytterst obetydig och har vanigen sköjts ned i rämnor och sprickor. Endast där träffar man i rege en mera rikt utveckad vegetation, medan den mera jämna kippan i huvudsak överdrages av avar och mossor, i vika ett fåta örter och gräs finna sin trevnad. Kippsamhäenas utveckingshistoria har i vårt and studerats av b. a. R. SERNANDER (1892) och framför at ALE. NILSSON (r8gg), ett ämne, som dock igger mera på sidan om denna avhanding. Av större betydese är att omgivningarna kring kippan utöva ett stort infytande på dess vegetation, en sak som framhös redan av HAMPUS VON PosT (1862), viken urskide barrskogs-, övskogs- och fätkippsamhäen. Av dessa utmärkas barrskogens kippsamhäen av avtäcke och risvegetation, medan övskogens äga en ganska rik ört- och gräsfora och en massfora av devis annan sammansättning än på barrskogskip-

77 HENRIK HESSELMAN. porna. Exempe på dessa oika kippsamhästyper finnes i avhandingens senare de, sid Lövskogskippornas humustäcke är ofta utprägat muartat, ett,~ par dyika samhäen ha undersökts (se sid. 480, 482). Genom övskogens borthuggande närmar sig det ena av dessa den typ, som utmärker de öppna fätens kippor. Vegetationen är ytterst artrik, utmärkt b. a. av ett hetydande anta vårväxter, som, medan ännu fuktigheten i marken är tiräckig, bomma, sätta frukt och avsuta sitt vegetativa arbete, varefter de under den egentiga högsommaren försvinna. En de av dem uppenbara sig återigen på sensornrnarep eer hösten, då fröna gro och nya pantor utveckas. I kippsamhäen, omgivna av övskog, kan nitrathaten hos växterna vara rätt stor. Detta tycks i synnerhet vara faet, när kippan är mera beskuggad, så att den tunna jordskorpan mindre ätt torkar ut (se sid. 48 2). På de mer soöppna och torra, men trots detta ört- och gräsrika kippsamhäena är nitrathaten däremot vanigen obetydig, kraftig reaktion ger dock nästan atid haon (Rttbus idceus), stundom även Sedum maximum (se sid ). I skärgårdskippornas avtäckta skrevor växa ofta haon. En undersökning har visat, att haonpantorna nästan undantagsöst äro starkt nitrathatiga. Man skue knappast under ett bottentäcke av renav ( Ciadina sivatica) med insprängd Poytn'chumjuniperinum vänta sig en sapeterbidande jord (jfr ant. sid. 481, 482), men detta är icke säan faet. Uppträda haon i skrevan, har man atid anedning att vänta sig nitrifikation, även om bottentäcket består av avar. T. o. m. när haon saknas, och jungen utgör den enda fanerogama växten, kan jorden vara rikigt sapeterbidande (se tab. 7 n:o 2o). Jag vi här endast anföra dessa rätt oväntade och egendomiga förhåanden, de förtjäna nog en närmare undersökning. Den ätthet, varmed haon uppträder i kippskrevor med rätt oikartad vegetation, tyder emeertid på, att dessa patser äro särskit gynnsamma för sapeterbidningen. Vända vi oss från urbergskipporna ti häarna av siurisk kaksten, som på Gottand och Öand kädas av en egendomig, karaktäristisk vegetation, avarforan, tyckas förhåandena där vara särskit gynnsamma för kvävets omsättning ti sapeter. Utmärkande för dessa häars vegetation är rikedomen på gräs och örter (jfr fig. 25), av vika åtskiiga äro utprägade vårväxter, såsom t. ex. Sazifraga trz'dactyites, Draba verna, Cerastium pumium m. f. Någon direkt undersökning av växternas sapeterhat har ej ägt rum, ej heer av jordens kvantitativa sapeterbidningsförmåga. Jordprov, insamade å dyika kakstenshäar, visa sig emeertid ha förmåga att nitrificera en ammoniumsufatösning (se tab. 3 n:o 22-25). Det-

78 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 369 samma är förhåandet med jordprov, som insamats å häar av kristainisk kaksten i Stockhoms södra skärgård. I kippornas växtsamhäen sker såunda kvävetiförsen ofta i form av sapeter. Viken betydese detta faktum kan ha för uppfattningen om sapeterbidningens betingeser ska diskuteras i kap. X, sedan ytterigare en de växtsamhäen bivit närmare undersökta. Men redan nu torde det förtjäna att framhåas, att de uttorkningsperioder, för vika kipporna ätt biva utsatta, t. ex. kakstenshäarna på Ur Skogsfcrs6ksanstatens sam!. Foto av förf. och T. Lagerberg. Fig. 25. Kakstensskreva med örter. Pragaria vtridis, SpirtZa.fiipendua. Gottand. Endre sn. Jui Detajbeskrivning. Kaksteinfes mit einer Kuft. Detaiierte Beschreibung. Gottand, ingaunda omöjiggöra sapeterbidningen. WINOGRADSKY framhåer (LAFAR, III ) att nitrifikanterna äro särskit känsiga för uttorkning. Antingen finnas såunda å kipporna gent emot torka särskit motståndskraftiga former, eer ock försiggår en nyinfektion efter en torrperiod med stor ätthet. Observationerna över kippsamhäena visa föjande: I övskogarnas kippsamhäen omsättes kvävet ti sapeter i sådan mängd, att växterna anhopa nitrater i sina vävnader, i syt).nerhet när växtpatsen är mera beskuggad. Jordprov från kippsamhäena nitrificera ammoniaken i en för nitrifikation ämpig ösning och bida vid agring betydande sapetermängder. Även i sådana kippskrevor, där vittringsjorden täckes av ett renavstäcke, kan nitrifikation äga rum. Detta är förkaringen ti, att en så utprägat nitratafi växt som Rubus idceus kan uppträda på dyika patser. Den är i kippskrevorna nästan undantagsöst starkt nitrathatig.

79 370 HENRIK HESSELMAN. Kooniartade växtsamhäen å bottad minerajord. (Detajundersökningar sid. 485.) Den vegetation, som infinner sig på bottad minerajord, går kanske bäst att studera å nyanagda banvaar eer i nyupptagna grustag. Jag har ej haft tifäe att i detaj studera växtvärdens utvecking å dyika patser, ej heer att närmare utreda, under vika förhåanden den ena eer den andra arten infinner sig, men några enigt min uppfattning viktiga drag vi jag framhåa. Ur Skogsfårsöksanstatens sam. Foto av förf. Fig. 26, Utsikt över en nyupptagen grusgrop med nitratofi vegetation. Uppand. Soentuna sn. Rotebro. 23 sept Detajbeskrivning s Kiesgrube mit nitratophier Vegetation. Detaiierte Beschreibung S Karaktäristiskt för koonisationen å bottad minerajord är att den börjar med ett anta ganska stora örter. I grustagen närmast Stockhom är Senecio viscosus en karaktärsväxt, som uppträder i stora massor, iksom också å de nyanagda gatorna i de ännu obebyggda dearna av staden. Även Chenopodium abum, Echium vugare och Farsetia incana anträffas rikigt å dyik mark Å den stora nyanagda järnvägsbanken invid Södertäje kana, strax i närheten av gården Viksängen, uppträder b. a. Chenopodium abum på, som det synes, adees rent grus. I rustensåsarnas grustag är Epiobium angustijoium karaktärsväxten. V ackrast ser man kanske detta i de stora grustagen utmed järnvägen Stockhom-Uppsaa, framförat i närheten av Rotebro och Turebergs

80 CfJ >-' c 1:1 f;j?::1 0' < t%1 :;J (f > te< (i ~ t: z 2 o t%1 z z > >-' c?::1 te< p >.._ o :;:: 1:1 ~ >' z ~ Ur Skogsförsöksanstatens sam. Fig. 27. Nitratofi vegetation i kanten av en grusgrop. Uppand. angustifoium, Rubus zäams, Gaeopsis oiftda, Agrostis, Soentuna sn. Rotebro. Sept Saix caprea. Detajbeskrivning s Nitratophie Vegetation am Rande einer Kiesgrube. Detaierte Beschreihung S Foto av förf. Epiobium CN _,.

81 HENRIK HESSELMAN. stationer. Där kan man ock på ett särdees instruktivt sätt studera de fysioogiska vikoren för denna vegetations uppträdande. Å sid. 485 finner man närmare detajanayser angående vegetationen i en tre år gamma grusgrop nära Rotebro (se fig. 26). Rustensåsen är, som det framgår av anteckningarna, bevuxen med en vanig barrbandskog av ta och gran av i meersta Sverige ordinär typ. I markbetäckningen ingå ris och de vaniga skogsmossorna. Som förut visats, försiggår ingen sapeterbidning i en mark med dyik vegetation. I rasen i grustagets säntor växa däremot massor av Epiobium angustifoium, Rubus idmus, Gaeopsis bifida m. f. (se fig. 27). En undersökning av dessa och andra i grustaget uppträdande växter, Senecio viscosus, S. sivaticus, Sambucus racemosa, Chenopodium abum m. f. (se närmare sid. 486), visar en högst betydande nitrathathos så gott som samtiga arter. Den växtvärd, som kooniserar grustagen, består av en starkt sapeteräskande, nitrat(j)fi fora. Man skue möjigen tro, att nitrifikationen skue betingas av kakhaten hos de i denna rustensås inkiade eragren. Det är möjigt, att så är förhåandet, men kaken är ingaunda någon nödvändig förutsättning. I huvudsak samma fora, utmärkt av en betydande nitrathat, kooniserar grustagen, även där marken är mycket kakfattig (t. ex. grustag i rustensåsar, bevuxna med tahedar, inom Ävsby socken i Norrbotten). En fora av samma typ, karaktäriserad av framförat Rubus idmus och Epiobium angztstifoium och iknande växter, utmärker säntarna av nyanagda vägar, nyanagda banvaar etc. Utmed den nya järnvägen Hoting-Jämtands-Sikås finner man å säntarna och å dikeskanterna utmed järnvägen frodiga bestånd av haon och Epiobium angustzfoium, nitrathaten hos yngre individ har atid visat sig högst betydande. Som exempe på vegetationen utmed kanterna av en nyanagd väg kan hänvisas ti den å sid. 487 beskrivna patsen invid Jörns station. Vägen är mycket bred. 12 m., endast en obetydig de, c:a 3 m., användes för trafik. Å den övriga deen förekommer en spridd och ges vegetation av frodiga, starkt växtiga tapantor, åtskiiga gräs ss. Aira fexuosa, Pheum pratense, Poa pmtensis, en de örter såsom Epiobium angustifotimz och Rumex acetose!a. De två senare averna ha vid undersökning visat en betydande nitrathat. Vägen går genom en mycket mager, ges tahed med nästan oväxtiga pantor i uckorna. Skinaden mean dessa pantor och de unga taarna utmed vägkanten är i hög grad påfaande. Förkaringen ti den stora oikhet i vegetation, som finnes mean växtigheten i grustaget och skogen på rustensåsen, mean skogen och den nybrutna vägen. mean skogen och järnvägsbanken igger i kvävets omsättning. Som jag nyigen visat, bidas icke sapeter i råhumustäcket i

82 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER våra skogar, det må nu ha en mera ucker gynnsam struktur eer vara mera segt, torvartat. När denna humus bandas in med minerajorden, såsom i grustagens säntor, i kanterna av vägar etc., inträffari detta hänseende en radika omvävning. Kvävet omsättes ti sapeter, och denna kommer, som undersökningarna å växterna nogsamt ge vid handen, i stor omfattning växtvärden ti godo (se även tab. 7 n:r 26, 36, 37). Det koonistsamhäe, som först bidas, utgöres därför av en utprägad sapeterfora. Vad som härvidag är av ett visst intresse är, att det tycks vara någorunda ikgitigt, varifrån det inbandade humustäcket härstammar. Effekten bir ungefär den samma, vare sig humusen härstammar från en granskog, en tahed eer en torvmark Emeertid är det icke atid så ätt att säga, varifrån kvävet i marken härstammar. Iband finner man en iknande vegetation å grusmark, utan att man kan spåra någon humusinbandning. Sapeterbakterierna kunna visserigen reda sig utan organiska föreningar, de få, som förut omtaats, energi för kosyrans assimiation genom oxidation av ammoniak eer nitrat. Men varifrån kornmer ammoniaken? Det sannoikaste härvidag är vä, att den kommer från uften (se sid. 31 4). När växtvärden nått en viss utvecking, så att marken erhåit ett itet skikt av mossor eer ager, kan man emeertid vä förstå hea föroppet. Mossorna och agerna astra vid assimiationsprocessen kohydrater, som vid dessa växters död kunna komma markbakterierna ti godo, av vika vissa arter assimiera uftens fria kväve, i det att de använda kohydraterna som näringskäa. Det invunna kvävet kan sedan så småningom överföras i sapeter. Det skue säkert vara en ganska intressant uppgift att med hänsyn ti kvävehus håningen ingående studera vegetationsutveckingen å ren minerajord. Undersökningarna över den kooniartade vegetationen å bottad minerajord kunna ämpigen sammanfattas på föjande sätt. Den kooniartade vegetationen å bottad minerajord består av utprägat ni t ra to fia arter, som anhopa sa p eter i sina vävnader. Många gånger härstammar den nitrificerade ammoniaken från icke nitrificerande råhumus eer torv, som kommit att inbandas med gruset. Å mera ren minera j ord b ör man tänka på kväv e samande organismer, som eva på kohydrater, bidade av mossor och ager. Den första oxiderbara ammoniaken härstammar vä dock på dyika patser från uften. Havsstrandsvegation. (Detajundersökningar se sid. 488). Havsstränderna undergå ofta en naturig gödsing genom att vågorna kasta upp tång och andra, i vattnet evande växter, som där så små-

83 374 HENRIK HESSELMAN. ningom mutna, spridande den från havsstränderna väbekanta tångukten. På tångvaarna finns ofta en mycket karaktäristisk vegetation, bestående av ofta tjockbadiga örter (t. ex. Atripex-arter) i frodigt utveckade exempar. Här återfinnas en he de växter, som uppträda som ogräs i åkrar och trädgårdar, medan andra mera utesutande äro bundna vid havsstränderna. Vid tångens förmutning synes sapetersyra vara en tämigen regebundet förekommande oxidationsprodukt. Yngre pantor av många för havsstränderna karaktäristiska arter såsom Atripex patua, A. hastata, Sonchus arvensis, v. marz'tima, Haianthus pepoides,' Stearia media ha visat sig innehåa betydande mängder sapeter, medan ädre iqdivid varit nitratfria (jmfr 488). I skärgårdens mera skyddade vikar uppträda på de smaa och ofta rätt tunna tångbäddarna växter, som ej äro särskit karaktäristiska för havsstränderna, utan även kunna förekomma i ängar eer undar. De äro på dyika tångbäddar ofta starkt nitrathatiga, viket de mera säan äro, när de uppträda på sina mera normaa växtpatser t. ex. Ranuncuus auricomus, R. acris (se sid. 489). Fera typiska havsstrandsväxter t. ex. Gaux maritima, Erythrcea ittorans och Vaerianea ot'toria synas dock i rege vara nitratfria, även när de växa invid ruttnande tång. Många av våra mest karaktäristiska ogräs härstamma sannoikt från havsstränderna t. ex. Cirsium arvense, Sonchus arvensis, Matricaria inodora, Gaeopsis tetrahit m. f. GUNNAR ANDERSSON (1896, sid. 95-g6) har framhåit några drag i deras byggnad, som varit dessa och andra ogräsväxter ti förde, då de från havsstranden vandrat in ti åkrarna. Denna invandring har säkerigen i ej ringa grad gynnats även därav, att de på åkrarna kunnat tifredsstäa sitt kvävebehov på samma sätt som på havsstränderna, nämigen genom sapeter. Dessa undersökningar visa såunda, att vid tångens förmutning å havsstränderna sapetern är en amänt förekommande produkt, som de där förekommande växterna kunna anhopa i sina vävnader. Växtsamhäen å kuturjord. (Detajundersökningar s. 489.) Såsom titen anger, igger studiet av rena kutursamhäen t. ex. åkrar, trädgårdsand och dyika växtpatser utanför ramen för denna avhanding. Jag har dock vid oika tifåen gjort iakttageser såvä över bakterieforan i åker- och trädgårdsjord som över de odade växternas och ogräsväxternas sapeterhat. Även jordens kvantitativa sapeterbidande förmåga har i ett par fa undersökts. Då den odade jordens nitrifikation är vida bättre studerad än de naturiga jordmånernas, har på detta sätt vunnits några jämföresepunkter med ett förutkänt och nogastuderatmaterial

84 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER Sapeterhaten hos växter på odad, med stagödse gödsad mark kan visa stora variationer. Yngre pantor äro vanigen starkt nitrathatiga, ädre däremot ofta nitratfria, åtminstone ge de ingen reaktion med difenyamin och konc. svavesyra. Som ett exempe kan anföras ogräsvegetationen på den å sid. 490 närmare skidrade åkern. Åkern hade föregående år gödsats med vanig adugårdsgödse, året därpå besåtts med vårråg, som gått mycket gest upp, ogräsvegetationen var artrik och ganska frodig. Nitrathaten var hos växterna obetydig, fertaet ogräsarter voro nitratfria, band dem t. o. m. så utprägade nitratväxter som svinmåa ( Chenopodium abum) och våtarv (Stearia media), sapeter kunde endast påvisas hos Achiea miefoium och Spergua arvensis. Jordens sapeterbidningsförmåga är dock ganska betydig, (se vidare tab. 7 n: r 2 r.) Som ett annat exempe kan anföras växternas nitrathat å ett mindre trädgårdsand (se närmare sid. 489). Ogräspantorna voro där het unga, nitrathaten hos så gott som samtiga arter högst betydande. J ordens sapeterhat var ock betydigt större än å åkern, (se tab. 7 n:r 22). Dessa undersökningar ha intresse närmast för bedömandet av förhåandena i naturiga jordmåner. Det är härvidag av vikt att framhåa att även på kutiverad jord, där sapeterbidning hör ti regen och vanigen är ivigare än i naturig jordmån, sapeter kan saknas även hos utprägade nitratväxter, i synnerhet när dessa nått ett mera fuständigt utveckingsstadium. De i det föregående i korthet skidrade växtsamhäena torde omfatta fertaet av de för vårt ands vegetation mera betydesefua. I den de av föreiggande avhanding, som benämnes detajundersökningar (se sid. 423), återfinner man en tämigen ång serie detajanayser, berörande såvä de undersökta växtsamhäenas artsammansättning som i de festa fa arternas hat av sapeter, jordens förmåga att nitrificera en ammoniumsufatösning, sapeterbidningen vid agring i Edenmeyerkov etc. Åtskiiga andra än de där nämnda bestånden ha emeertid undersökts, särskit tarika äro mina observationer över nitrifikanternas eer de sapeterbidande bakteriernas utbredning och förekomst i oika växtsamhäen. Dessa undersökningar ha dock huvudsakigen bestått i att pröva jordprovens förmåga att i en ammoniumsufatösning bida nitrat. De kunna såunda icke göra samma anspråk på grundighet och tiföritighet, som de mer omfattande undersökningarna. Då de emeertid äro ägnade att ge en viss inbick i växtsamhäets bioogi, och då den använda metoden amänt brukas vid jordbakterioogiska undersökningar, har jag i ta b. 2-5 sammanstät några mera be y-

85 HENRIK HESSELMAN. sande och intressanta observationsserier. De bestyrka de resutat, som erhåits vid de mera omfattande undersökningarna, och bidraga i sin mån att giva dessa en mera omfattande räckvidd. Jag vi emeertid nu, sedan det viktigaste av observationsmateriaet framagts, från mer amänna och omfattande synpunkter diskutera de erhåna resutaten. KAP. VII. Växtsamhäets fysionomiska karaktär och sapeterbidningen i marken. Det har utan tvive visat sig vara ett riktigt grepp, att vid studiet av nitrifikationen i naturig jordmån ta växtsamhäet som det av naturen givna undersökningsobjektet och att tis vidare bortse från markens geoogiska eer kemiska beskaffenhet. Varje växtsamhäe har såsom sådant ämnat ett enhetigt resutat antingen man undersökt detsamma i Skåne, Uppand eer i Norrand. Lunddäderna ha överat visat sig vara utprägat nitratafia växtsamhäen, hos en stor de av arterna förefinnes en betydande nitrathat. Man återfinner i huvudsak samma förhåanden, antingen man undersöker en unddäd på suttningen av Haandsås eer i Häsingands starkt kuperade terräng, eer om man träffar densamma eer med unddäden anaoga växtformationer kring fjäsuttningarnas mera djupt nerskurna bäckar. Den örtrika askogen förhåer sig på samma sätt, stor nitratrikedom hos de festa arterna såvä i Skåne som i Södermanand, Uppand och Ångermanand. Ett annat ika enhetigt, men motsatt resutat ämnar den massrika barrskogen: ingen sapeter hos växterna, inga nitrifikationsorganismer i marken och en försvinnande iten, nästan inom försöksfeen iggande sapetermängd hos jordprov, som agrats under för nitrifikation gynnsamma förhåanden. Och dock härstamma de undersökta jordproven från vitt skida dear av andet, från Södermanand, Jämtand och Ångermanand. Tar man även hänsyn ti de massrika barrskogsbestånd, varifrån man endast undersökt jordprovens förmåga att nitrificera en ammoniumsufatösning, föreigger ett mycket omfattande undersökningsmateria. Bekinge, Haand, Värmand, Södermanand, Jämtand, Ångermanand, Västerbotten, Norrbotten och Lappand biva då representerade, men resutatet är ika enhetigt, ingen nitrifikation framkaas av jordprov från de massrika barrskogarna i för sapeterbidning ämpiga ösningar. Och härvidag visar sig den mineraogiska eer rättare sagt geoogiska beskaffenheten hos sjäva marken vara av underordnad betydese. De undersökta be~tånden ha stått på rustensåsar, sandiga eer rnarika moräner t. o. m. på moränmärge, men vegetationens huvuddrag ha överat visat sig vara desamma, och kvävet i marken har i intet fa överförts ti sapeter.

86 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER Ä ven de andra undersökta växtsamhäena förhåa sig i huvudsak ikformigt i oika dear av andet: de sutna äda övträdsbestånden i Skåne visa en påfaande överensstämmese med ekbestånden i stockhomstrakten, övängarna i meersta Sverige med björkängarna i den norra deen av vårt and. Kärrsamhäena i södra Sverige ikna även i avseende på kvävets omsättning de anaoga växtsamhäena i Norrand. D~t rinnande, friska vattnet framkaar överat växtformationer, som visa icke bott stora ikheter med hänsyn ti sammansättningen och huvuddragen i arternas byggnad, utan också i sattet att täcka kvävebehovet. Växter, som i södra och meersta Sverige ha sina förnämsta växtpatser i murika skogar och undar, t. ex. Geum rivae, Stearia nemorum, finna i norra Sverige sina ämpigaste växtpatser på mark med genomrinnande friskt vatten, medan dessa växter i de härskande barrskogarna äro fuständigt utesutna ur växttäcket Men såvä i den murika jorden som utmed det porande vattnet kan växten tifredsstäa sitt kvävebehov på samma sätt, nämigen i form av sapeter. Mean de växtsamhäen, där kvävet kommer växterna ti godo i form av sapeter, och sådana, där de få åtnöja sig med andra kväveföreningar, råder en stor och påfaande skinad. I de förra förbärska örter och bredbadiga gräs; i de senare ris, och band gräsen är den smabadiga, magra kruståten (Aira Je.ruosa) den förnämsta och viktigaste representanten. Skinaden mean de oika typerna är emeertid icke bott en rent fysionomisk, den utgör i många fa ett uttryck för de oika arternas näringsfysioogi. På den mark, där sapeter bidas, förhärska rent autotropha växter, d. v. s. sådana, som direkt ta upp oorganisk näring ur marken och förarbeta densamma; på den andra marktypen förekomma däremot mycotropha växter, d. v. s. sådana, vars rötter äro omspunna av eer på annat sätt förenade med svamphyfer, d. v. s. äga mykorhizor, genom vika en de av näringsupptagningen försiggår. Denna oikhet gäer dock mera sjäva markbetäckningsväxterna än träden, vika även på nitrifierande mark kunna vara mycotropha. Man torde därfor icke taga mycket fe, om man anser, att det sätt, varpå kvävet omsättes i marken, är en växtekoogisk faktor av mycket stor, i många fa rent av avgörande betydese för växtsamhäets sammansättning och fysionomiska struktur. Kvävets omsättning regeras emeertid av de markbidande processerna, nämigen kimatet, markens topografi och dess geoogiska beskaffenhet. Under förhåanden, som gynna sapeterbidningen, komma de nitratafia eer sapeteräskande växtsamhäena ti utbidning, under för sapeterbidningen ogynnsamma betingeser biva de växtsamhäen dominerande, som kunna eva utan nitrater. Ett studium av de markbidande faktorerna med särskid 26, fedde. j'rr1n Statms Skogiförsöksanstaft.

87 HENRIK HESSEUIAN. hänsyn ti deras inverkan på humuskvävets omsättning ger därför i många fa kaven ti en mera fördjupad uppfattning angående de faktorer, som bestämma växtsamhäenas fördening och utveckingshistoria. Dock måste man härvidag adrig ämna ur sikte, att växtsamhäet såsom sådant utgör en yiktig markbidande faktor. Innan jag ingår på en närmare diskussion av dessa frågor, synes det mig emeertid vara ämpigt att först något närmare och i ett översiktigt sammanhang redogöra för några viktigare och intressantare drag i sapeterbidningens bioogi. KAP. VIII. Jämförese mean bakterieforan i marker med och utan sapeterbidning. I inedningskapitet redogjordes tämigen utförigt för de processer, som sönderdea de kvävehatiga avfasresterna i marken. Som där nämndes, kan nitrifikationsprocessen börja först med ammoniak, de mera kompicer~de, organiska kväveföreningarna angripas ej av de sapeterbidande bakterierna. Ammoniakbidningen är såunda en nödvändig förutsättning för att nitrifikation ska äga rum; den ämnar utgångsmateriaet. Den hastighet, varmed ammoniak bidas i marken, har såunda infytande på nitrifikationsprocessen och kan på oika sätt studeras. En inom jordbakterioogien vanig metod är att infektera en peptonösning med en jorduppsamning. Peptonösningen börjar att ruttna, efter föroppet av ett visst anta dagar, vanigen fyra, bestämmes den ammoniakmängd, som avdestierar vid peptonösningens kokning med magnesia. J u större mängd ammoniak som erhåes, desto hastigare kan man anse, att de mera kompicerade kvävehatiga ämnena sönderdeas i den mark, varifrån jordprovet härstammar. Metoden, som använts rätt fitigt vid försöksanstaten, är för vissa ändamå ganska användbar. Man kan på detta sätt uppvisa skinader mean humusformer, som man svårigen på annat sätt kunnat påvisa. Ett rätt stort observationsmateria har samats, det viktigaste av detta kommer i ett annat sammanhang att bearbetas och pubiceras. Här vi jag endast närmare beysa de skinader i avseende på ammoniakbidningen, som bruka finnas mean de jordarter, där en mer eer mindre ivig nitrifikation äger rum, och sådana där ingen sapeterbidning förekommer. De mest beysande observationerna äro sammanstäda i ta b. 1, där de sapeterbidande jordarna äro märkta med S, de andra med A. Den stora skinad, som finnes mean de oika jordarna, faer genast i ögonen, de sapeterbidande visa i rege en starkare ammoniakavspatningsförmåga i en peptonösning än de icke sapeterbidande. Denna oikhet är utan tvive av ara största intresse och i hög grad ägnad att beysa de bioogiska egenskaperna hos de oika jordarna. De rent mu-,.

88 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER aktiga, sapeterbidande skogsjordarna komma i avseende på ammoniakavspatningsförmågan ganska nära vaniga åkerjordar. De erhåna värdena stämma ganska nära överens med dem, som t. ex. meddeats av BARTHEL (1909, s. 235) angående svenska åkerjordar. Vad särskit mina egna försök beträffar, ha fera muprov från örtrika granskogar givit värden, som komma mycket nära eer t. o. m. överträffa dem, som erhåits vid försök med vä gödsad potatisjord (se tab. r). Så ångt man kan döma av dessa försök, bör såunda i mujordarna den för nitrifikationen nödiga ammoniaken ganska snabbt avskijas ur markens mera kompicerade kväveföreningar. Skinaden mean utprägade mujordar och vanig ordinär råhumus är högst betydande. En annan sak av intresse förtjänar framhåas: man finner även hos icke nitrificerande jordar en tydig oikhet mean de mera rent råhumusartade och de med hänsyn ti sin struktur mera muiknande humusproven. De förra avspata ammoniak i vida mindre mängd än de senare (jmfr proven från barrskogarna vid Sesjön, ta b. r). Det torde emeertid kunna diskuteras, om den använda metoden är fut ämpig för skogsjordar. I många fa har den ämnat mycket beysande resutat, särskit ha de oika junghedstyperna i sydvästra Sverige kunnat karaktäriseras på detta sätt, varvid en vacker överensstämmese. vunnits mean junghedens godhetsgrad och junghumusens ammoniakavspatningsförmåga.1 ALBERT (I 9 I 2) har på samma sätt undersökt des junghedar, des vaniga skogsmarker. Marker av högre bonitet ha därvid visat större ammoniakavspatningsförmåga än sådana av ägre. Eme ertid har jag med denna metod fera gånger ej kunnat påvisa skinader mean råhumusformer i. skogar av ganska oika beskaffenhet. Förkaringen ti detta sistnämnda resutat torde möjigen vara att söka i råhumusjordens speciea mikroorganismfora. I mujordarna spea bakterierna en viktigare ro än svamparna, i starkt utprägad råhumus är förhåandet vä snarast det motsatta. I dessa jordsag förorsakas sannoikt ammoniakavspatningen ur mer kompicerade organiska kväveföreningar huvudsakigen eer åtminstone ti mycket väsentig de av mögesvampar, framför at mucorineer. Särskit beysande äro i detta hänseende HA GEMS undersökningar (1908, I9IO), som visat, att såvä den ordinära taskogens som den vaniga granskogens humustäcke karaktäriseras av särskida mucorinesamhäen, vikas arter under avspjäkning eer bid-. ning av ammoniak assimiera organiska kväveföreningar av mycket sammansatt natur. Aven pepton utgör för dem en utmärkt kvävekäa. Dessa mucorineer eva i naturen i ett surt medium, peptonösningen är \ 1 En berättese över dessa und.,rsökningar kommer att infyta i anstatens redogöreser för dess junghedsundersökningar.

89 J80 HENRIK HESSELI\IIAN. emeertid, sådan den användes för bakterioogiska undersökningar, från början neutra eer svagt akaisk. Möjigt är därför att deras sönderspjäkande verksamhet skue visa sig kraftigare i en från början sur ösning.1 I vad mån en annan undersökningsmetod är mera ägnad att uppdaga skinader mean oika råhumusformer, må här överämnas åt framtida undersökningar. Så mycket är emeertid säkert, att det finnes mycket stora oikheter med hänsyn ti de organiska kväveföreningarnas nedbrytning mean utprägade mujordar och rena råhumusjordar, och att de förra visa en ivigare verksamhet än de senare. I mujordarna och även i andra gynnsamma humusformer bir, som framgått av denna undersökning, ammoniaken oxiderad ti sapetersyrighet och denna i sin tur ti sapetersyra. Många forskare, som studerat sapeterbidningen i naturig jordmån, ha nöjt sig med att undersöka jordprovens förrnaga att nitrificera en ammoniumsufatösning av ämpig sammansättning, band dessa märkas MIGULA (rgoo) och ALBERT (rgr2). Dessa båda, i synnerhet ALBERT, vija tiskriva nitrif,tkationen en mera underordnad ro i skogsmarken. Stöder man sig emeertid enbart på dyika försök, kommer man ätt ti en oriktig uppfattning. J ag vi beysa detta med några exempe. Som förut nämnts hör askogen ti våra mest utprägat nitratafia växtsamhäen, örterna och gräsen innehåa vanigen så mycket sapeter, att de med difenyamin och konc. svavesyra ge en mycket kraftig reaktion. Jordprov från askogar nitrificera dock endast ytterst ångsamt en ammoniumsufatösning. Prov från gråasbeståndet invid Sesjön (se närmare sid. 458), bida visserigen nitrit, dock endast ångsamt, men nitriten överföres icke ti nitrat, även om man infekterar ämpiga nitritösningar med den först erhåna kuturen. Växterna i denna aund äro dock mycket rika på sapeter, och vid jordens agring i Edenmeyerkov bidas betydande mängder nitrat. Vid ett försök ökades haten sapeterkväve från 4, 5 mg ti 30 mg per kg jord, medap. en vä gödsad potatisjord under samma tid och vid samrna betingeser höjde haten nitratkväve från r, 5 mg ti 38 mg per kg jord. Jordprov från denna åker nitrificerade dock mycket snabbt ammoniaken i den använda ösningen. Liknande resutat ger den närmare undersökta aunden vid St. Brevik, Ornö (se sid. 456). Jordproven nitrificera endast ytterst ångsamt en ammoniurnsufatösning, ännu efter fyra månader hade icke nitriten överförts ti nitrat, men vä efter sex. Växterna i denna aund äro dock 1 HAGEM (1910, sid. 82) har dock funnit, att fera för granskogsmarken karaktäristiska mucorineer, t. ex. JV!ucor sivaticus, f. strictus, tiväxa snabbt och bida ammoniak i en vanig peptonösning.

90 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 3 8 I rika på sapeter (se sid. 456) och jorden kraftigt sapeter bidande (se tab. 7 n: r I 3). Det skue vara ätt att ur försöksprotokoen anföra ytterigare exempe på denna sak, men det anförda må vara nog. Iband kan det ock hända, att jordproven ej as nitrificera en ammoniumsufatösning, ehuru jordens sapeterbidning är så ivig, att växterna innehåa sapeter (se t. ex. sid. 487 ). Litar man därför enbart på den amänt brukiga metoden att undersöka jordprovs förmåga att nitrificera WINOGRADSKYS eer BUHLERT-FICKENDEYS ösningar (se sid. 319), så erhåer man ätt en adees skev förestäning om sapeterbidningen i naturig jordmån. ALBERT (I9I2), som utesutande använt denna metod, underskattar också nitrifikationens ro i skogsmarken, där han anser den vara utan någon egentig betydese. Metoden har dock sina förtjänster, den beyser de bioogiska oikheterna mean oika jordar, utprägade mujordar kunna ganska snabbt nitrificera WINOGRADSKYS ösning, medan detta adrig äger rum med verkig råhumus. För att iustrera nitrifikationens gång har jag i tab. 2-5 sammanstät några mer intressanta och beysande försöksserier. Den stora skinaden mean utprägade mujordar och råhumusjordar framträder i dessa tabeer med a önskvärd tydighet. Orsaken ti att försöken i WINOGRADSKYS eer BUHLERT-FICKENDEYS ösningar (se sid. 3 I 9) kunna ämna så missvisande resutat beror möjigen på deras neutraa reaktion. Även de nitrificerande skogsjordarna (t. ex. askogsjorden, bokmuen, kärrjorden) ha sur reaktion, och i överensstämmese härmed borde man ändra kuturvätskans reaktion för att komma de naturiga förhåandena så nära som möjigt. Förut har omtaats (se sid. 3 I 3) att det finnes vissa mikroorganismer, som ha förmågan att ur sapetern upptaga syret, varvid kvävet bortgår i gasform, 1 andra kunna reducera sapetern ti ammoniak,!och sutigen kunna vissa mikroorganismer iksom högre gröna växter assimiera sa. peter. Dyika mikroorganismer uppträda som konkurrenter ti de högre gröna växterna om den genom nitrifikationsorganismerna bidade sapetern. De bakterier, som reducera sapeter ti kväve, denitrifikanterna, förorsaka direkta kväveföruster i marken och utöva såunda en skadig verkan, de andra binda kvävet organiskt, varför det åter kan bi tigängigt för gröna växter. Denitrifikanternas närvaro kan påvisas genom att infektera en ämpig sapeterösning med en jorduppsamning (se sid. 32 I). Finnas denitrifikanter, försvinner sapetern under gasutvecking. Metoden, som förut i korthet beskrivits, har använts av mig ganska myc- 1 Vissa bakterier förrna bott reducera nitrat ti nitrit, andra bott nitrit ti fritt kväve. Andra bakterier ater reducera först nitrat ti nitrit och därefter detta ti fritt kväve.

91 HENRIK HESSELMAN. ket. Resutaten äro rätt beysande för de oikheter i mikroorganismforan, som utmärka jordar med och utan nitrifikation. Medan sapetern i GIL TAYS ösning (se sid. 32 I) försvinner inom oppet av några dagar, då den infekteras med en mujord, kvarstår reaktionen i fera veckor, när ösningen infekteras med jord från en typisk mossrik barrskog eer tahed. Denitrifikanter saknas såunda i rege i de naturiga jordmåner (t. ex. råhumus), som ej bida sapeter, medan de amänt förekomma i de sapeterbidande (mujordar, nitrificerande kärr- och torvjord). Denitrifikanternas utbredning bestyrker såunda indirekt resutaten angående sapeterbidningen i oika jordmåner. Några mer beysande försöksprotoko äro sammanförda i tabeen n:r 6. Som nämnts, kvarstår sapeterreaktionen änge i GILTAYS ösning, när den infekteras med jord från en mossrik barrskog (råhumus). Här synas såunda sådana mikroorganismer adees saknas, som assimiera nitrat. Detta förhåande står i god samkang med HAGEM:S (I 910, sid. 28 och sid. I 29) undersökningar; denne fann nämigen, att de mucorim!er, som utmärka ta- och granskogsmarken, sakna förmåga att reducera och assimiera nitrat, medan denna egenskap tikommer andra mucorinearter, som vanigen saknas i barrskogsmark De vanigen brukiga jordbakterioogiska metoderna uppvisa såunda betydande oikheter mean nitrificerande mujordar och vanig råhumus. De förra skija sig från de senare genom I) kraftigare avspatning av ammoniak ur pepton i neutra ösning, ' 2) nitrifikation, om ock svag och ofta ofuständig, av WINO GRADSKYS och BUHLERT-FICKENDEYS ösningar, 3) förekomst av denitrifikanter, som under gasutvecking förstöra sapetern i Gitays ösning. Det är tydigt, att dessa oikheter ha sin orsak i ått mikroorganismforan är av mycket oika beskaffenhet i sapeterbidande och icke sapeterbidande jordar. En mera ingående anays av dessa oikheter är emeertid ett krävande arbete, som fordrar utbidaodet av nya och speciet för skogsmarken ämpiga metoder. En av de närmast ti hands iggande uppgifterna synes mig vara att utreda vika mikroorganismer det är, som åstadkomma sapeterbidning i skogsjordar och andra jordar av sur reaktion. Det visar sig ju vara en mycket stor oikhet mean åkerjordars och skogsjordars förmåga att nitrificera de för detta ändamå vanigen använda ösningarna, utan att man kan finna motsvarande ski- 1 N!'tgra jordprov ha visat stor ammoniakavspatningsförmåga, ehuru de sannoikt ej nitrifiera (t. ex. n:o r8 i tabe I), de förtjäna emeertid en förnyad undersökning.

92 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 383 nader i jordprovens förmåga att vid agring bida sapeter. Denna bristande överensstämmese synes mig ämpigast böra förkaras så, att de i skogsmarken evande nitrifikanterna äro artskida från de i den normaa åkerjorden förekommande, och att de ha andra bioogiska fordringar än dessa, och att de såunda för sitt studium fordra på annat sätt sammansatta kuturvätskor. En annan, nära ti hands iggande och fr.ån såvä teoretisk som praktisk synpunkt synnerigen viktig uppgift vore att utreda den assimiation av uftens fria kväve, som kan utövas av de i de oika jordmånstyperna evande mikroorganismerna. Detta är emeertid en uppgift,.som från experimente synpunkt synes mig igga tämigen vä ti hands, och som utan oövervinneiga svårigheter skue kunna ösas. Det är därför både möjigt och önskigt, att denna fråga tages upp av försöksanstaten. KAP. IX. Sapeterbidningens ekoogiska betydese. Nitratofia växtformer. I ett föregående kapite (kap. VII) har jag endast i de stora dragen sökt skissera nitrifikationens ekoogiska ro, en mera ingående diskussion torde vara ägnad att ytterigare karägga dess betydese. Det är egentigen två oorganiska kväveföreningar, som spea någon viktigare ro för växterna, nämigen ammoniak och sapetersyra. Sapetersyrighet, som uppträder som en intermediär produkt vid ammoniakens nitrifikation, har änge ansetts som ett gift för växterna; emeertid har man under senare tid dock yckats draga upp växter med nitrit som enda kvävekäa i steriiserad ösning (J OST I g I 3, sid. I 75 ). Någon ro torde dock ej nitriten spea i naturen, då den vä överat snart oxideras ti nitrat. Den ytterst ångsamma oxidation av nitrit ti 'nitrat, som iakttages i en ammoniumsufatösning, ympad med 'nitrificerande skogsjord, beror säkerigen enbart på sjäva försöksanordningen; jordanayserna visa ju tydigen, att även i dessa jordar en ivig sapeterbidning äger rum. När LIEBIG genom sina banbrytande undersökningar faststäde, att växterna upptaga oorganiska sater, så tideades ammoniaken den främsta patsen band de assimierbara kväveföreningarna. Genom BOUSSINGAULTS undersökningar och noggranna kuturförsök skedde härutinnan ett omsag; sapetern kom att intaga ammoniakens pats, och snart utveckade sig åsikterna band växtfysiooger och agrikuturkemister därhän, att bott sapeter ansågs kunna upptagas av de högre gröna växterna. Den effekt, som man ofta kunde iakttaga vid användandet av ammoniaksater, tiskrevs förnämigast eer utesutande deras omvanding ti sapeter i åker-

93 HENRIK HESSELMAN. jorden. Ammoniakens oxidation var som förut nämnts känd ångt innan nitrifikationsbakterierna upptäcktes. När man ärde känna dessa organismer, befästes ytterigare den åsikten, att sapetern vore den enda assimierbara kväveföreningen. Emeertid föreigga atjämt försök, som företag-its under sådana omständigheter, att ammoniaken ej oxiderats, och som visa, att detta ämne kan upptagas och assimieras av gröna växter. Band dessa undersökningar kan nämnas en studie av HUTCHINSON och MILLER (r g og), som arbetat med såvä steriiserat frö som steria ösningar, varigenom de på ett betryggande sätt undvikit ammoniakens oxidation. En viktig och i vissa fa principie skinad förefinnes dock mean ammoniak och sapeter. Hos ett ammoniaksat, t. ex. ammoniumsufat, är det kationen, d. v. s. den positivt addade ionen (H 4 N), som innehåer det viktiga kvävet, i ett nitrat återigen är det anionen (N0 3 ). I de båda saterna är kvävet såunda bundet vid oika joner, och detta har en egendomig och märkig fysioogisk effekt. Ammoniumsaterna höra ti vad åkerbrukskemisterna kaa de fysioogiskt sura, nitraterna återigen ti de fysioogiskt basiska näringssaterna. Dessa benämningar grunda sig på den iakttagesen, att de förra så småningom förorsaka en sur reaktion i jorden eer näringsösningen, de senare åter en basisk.. Åkerbrukskemisterna sökte förr förkara denna företeese på så sätt, att växterna i större omfattning upp.toge den kvävehatiga än den kvävefria jonen, såunda av ett ammoniaksufat H 4 N i större omfattning än SO 4, av natriumnitrat N0 3 i större mängd än Na. De i näringsösningen eer i marken i överskott kvarämnade jonerna skue därefter.. bestämma jordens resp. näringsösningens reaktion. Denna förkaring strider emeertid mot vår nuvarande uppfattning angående saters förhåande i ösning. De oika ionerna, kationen och anionen, äro addade- med eektricitet, positiv, respektive negativ, och ett åtskijande av desamma stöter därför på ett betydande motstånd av eektrostatisk natur, vars övervinnande svårigen på detta sätt skue kunna förkaras. Ä ven om den anförda teorien sannoikt är oriktig, är sjäva iakttagesen riktig och av ett betydande växtfysioogiskt intresse. De reaktioner, som inträda i näringsösningen, kunna nämigen påverka växterna i ogynnsam riktning, så att en i och för sig sjäv värdefu kväveförening bir mindre ämpig eer kommer att verka rent av skadigt. Det skue såunda närmast bero på denna reaktion, om växten föredrager sapeter eer ammoniak. De växter, som undvika eer utvecka sig underhatigt på en mark eer i ett medium med sur reaktion, tigodogöra sig hest sapeter. De åter, som vanigen växa på sur jord, skue föredraga ammoniak. Då växterna endast inom vissa gränser fördraga reaktionsändringar i marken,

94 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER biva de i viss mån i sitt uppträdande bundna av om kvävet erbjudes såsom sapeter eer ammoniak. Som de festa mera hastigt växande växter föredraga en svagt akaisk eer neutra jordmån och undvika en sur, kornmer fertaet dyika växter att vara mer eer mindre utprägade sapeterväxter, motsatsen återigen skue gäa de växter, som föredraga sur jord, de skue vara arnmoniakväxter. Såsom en närmare undersökt specie ammoniakväxt kan band andra nämnas :Juncus e.ffusus> som i Japan är föremå för en ordnad kutur och därför bivit mera noggrannt studerad. För denna växt är enigt japanska undersökningar ammoniaken en ämpigare kväveförening än sapeter. De båda oika rissorterna, sumpriset och bergriset, båda varieteter av Oryza sativa L, skija sig i avseende på sin förmåga att tigodogöra sig sapeter. Båda föredraga ammoniaksater, men bergriset är bättre skickat att upptaga sapeterkväve än sumpriset (se vidare V ATER 1 g og). Spörsmået om sapeter eer ammoniak kommer emeertid i ett något annat äge, i och med att det visat sig, att sapeter, i motsats ti vad man förut ansett, även kan bidas i en jord, som tydigt reagerar surt. Den akaiska reaktion, som skue uppstå vid växternas nitratförbrukning, motverkas av de i marken förekommande fria syrorna, vika säkerigen atjämt nybidas, under det att humusämnena sönderdeas. Växterna kunna därför i en sådan jord i stor omfattning upptaga sapeter, utan att jordens reaktion förändras. Det är detta, som ingaunda säan förekommer i naturig jordmån. I det föregående har ofta omtaats, att jorden kan reagera surt, men ändock bida sapeter; i ett efterföjande kapite, som mera översiktigt redogör för de nitrificerande jordarnas egenskaper, finnes en närmare redogörese härför. Ser man såunda på förhåandena, sådana de föreigga i naturen, kan det icke enbart bi fråga om jordens reaktion vid avgörandet huruvida ammoniak eer sapeter är den ämpigaste kväveföreningen, saken måste än ytterigare diskuteras. De observationer angående växternas nitrathat, som meddeats i det föregående, synas mig härvidag utgöra en ämpig utgångspunkt. Ti en början torde det vara ämpigt~ att erinra därom, att den omständigheten att sapeter ej kan påvisas hos en växt, ingaunda kan framdragas såsom något bevis för, att den ej tar upp nitrater. De upptagna nitraterna kunna mycket vä hinna assimieras i samma mån som de upptagas ur marken, i så fa kunna de naturigtvis icke påvisas hos växtep.. Det kan vidare i växten finnas ämnen, som hindra reaktionen mean sapeter och difenyarnin; band dessa intaga, som förut nämnts, igninet ett framstående rum. Sutigen, och detta är mycket vanigt, kan växten befinna sig i ett sådant utveckingsstadium, att den ej ängre

95 HENRIK HESSELMAN. upphopar sapeter i sina vävnader. Ädre, mer utvuxna individ innehåa ofta ingen sapeter, medan yngre individ av samma art och på samma pats kunna vara rika på nitrat. De negativa utsagen måste därför atid behandas med stor försiktighet, de positiva däremot torde man utan tvekan kunna taga upp ti diskussion. De positiva utsagen äro emeertid tarika nog, för att bida en utgångspunkt för en diskussion angående sapeterns ro för den spontana vegetationen. Ti en början torde det då förtjäna påpekas, att så ångt som man kan döma av reaktionen med difenyamin och kon c. svavesyra) ni t ra t anhopningen hos växter i naturiga växtsamhäen ofta kan vara fut så kraftig, som hos nitratväxter på kuturjord. Den skarpa bå färgning, som man erhåer vid undersökning av snitt) av t. ex. Urtica dioica, Anthriscus sivestris, Geum rivae och G. urbanum, Rubus idceus, m. fl växter, när de t. ex. insamats i en aund, skijer sig i avseende på: intensiteten ingaunda från den färg, som erhåes, när man på samma sätt undersöker exempar av Chenopodium abum) Urtica urens) Stearia media och andra sedan gammat väkända nitratväxter, när man hämtat exemparen för undersökning från t. ex. en vägödsad potatisåker. Dessa i naturiga växtsamhäen förekommande utprägade nitratväxter synas ha en utomordentig förmåga att tigodogöra sig de ara minsta mängder sapetersyra. Band de ganska tarika växtsamhäen, där jag undersökt växternas nitrathat, hör askunden på Skabbhomen (se närmare sid. 433) ti de ara nitratrikaste. De ara festa örterna och gräsen gåvo en mycket kraftig sapeterreaktion. Jordprov togos samtidigt med att växterna undersöktes på nitrat och underkastades så omedebart som möjigt anays 1 ; de visade sig därvid ej innehåa mera än I, 4 mg sapeterkväve pr kg jord, såunda en mycket ringa kvantitet. Skue man på grund av jordens sapeterhat vid detta tifäe ha fät ett omdöme om nitrifikationens ro för växtsamhäet i fråga, hade man säkerigen varit benägen anse, att den vore av underordnad betydese. An a ysen av växterna ger dock ett het annat resutat: de bevisa otviveaktigt, att man har att göra med ett utprägat sapeteräskande växtsamhäe. Förkaringen är tydigen den, att sapetern upptages at efter som den bidas. Den ifrågavarande jorden astrade också under tre månaders agring 120 mg sapeterkväve pr kg jord, såunda en rätt så betydande kvantitet. Då man i synnerhet förr nöjde sig med dyika tifäiga bestämningar av sapeterhaten i jorden, kom man ätt ti den uppfattningen, att sapeterbidning i naturig jordmån vore av en adees underordnad 1 Prov insamades 23 / 6, togos under behanding för anays 25 /

96 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 387 betydese. Det är också dyika anayser, som äro orsaken ti att man även i växtfysioogiska handböcker ej säan finner den åskådningen förfäktad, att i naturig jordmån växterna huvudsakigen skue upptaga ammoniak (se t. ex. ]ost, I9I3, sid. 178). Den ringa hat av sapeterkväve, som ofta anträffas i naturiga jordmåner förorsakas vä därför närmast av den stora hastighet, varmed detta ämne upptages av växterna och behöver ingaunda vara en föjd av någon undertryckt nitrifikation. I åkerjorden däremot, söm gödsas med starkt kvävehatiga gödseämnen eer t. o. m. nitrater, finnes ofta ett överskott gent emot växternas tifäiga behov, ur åkerjorden uttvättas ock därför med den genomrinnande nederbörden ej obetydiga mängder nitrat. Vissa växtsamhäen utmärka sig för en tämigen konstant hög nitrathat hos växterna. Hit höra framför at de mera sutna undarna eer bestånden av äda övträd, framför at sådana som växa på en murik och fuktig jordmån. Orsaken ti växternas nitrathat är här tvåfadig. I skuggan under träden sker assimiationen av sapeterkvävet ej så hastigt, tack vare den dämpade beysningen, det kan därför anhopas i växten. I de starkt sönderdeade organiska resterna kan nitrifikationen försiggå snabbt, varvid även den jämföresevis höga fuktigheten i marken spear en ro. Man har nämigen funnit, att en viss, ej atför hög fuktighet i hög grad gynnar nitrifikationen. Såsom optimihat anges vanigen 50 % av jordens vattenkapacitet, torkar jorden, avtager nitrifikationen betydigt i hastighet. Våra vanigaste undväxter äro därför ofta utprägade nitratväxter, t. ex. Fumonaria officinais, Adoza moschateina, Srachys sivatica, Geum rivae och G. urbanum, Anthriscus sivestris, Arenaria trinervia, Stearia hoostea och nemorum, Mercuriais perennis, Corydais intermedia och cava Urtica dioica, Meandrium sivestre, Lysimachia nemorum, Vioa riviniana och V. sivestris. Unga och ivskraftiga exempar ge vanigen stark nitratreaktion. Ur de å sid meddeadedetajundersökningarna är det ätt att finna ytterigare exempe. Dessa växter torde överhuvud taget endast undantagsvis förekomma på en mark, som ej bidar nitrat. Andra undväxter äro så gott som atid nitratfria t. ex. Annnone nemorosa, A. ranuncuoides, A. hepatica. Endast å ovanigt starkt nitrificerande jord har jag funnit de först- och sistnämnda arterna nitrathatiga. De torde dock vara nitratofia, ehuru ej i så utprägad grad. Anemone nemorosa förekommer dock ofta på marker, som ej bidar nitrater. Angående aundarna och de där förekommande arternas höga nitrathat har jag förut taat. Från aundarna och unddäderna härstamma några amänt förekommande och utbredda växter, som kunna uppträda

97 HENRIK HESSELMAN. på nästan a sags mark, bott där bidas nitrat. Hit höra i främsta rummet vårt vaniga haon, Rubus idceus, samt åmjöken eer kroppen, Epiobt'utn angustifoium. Unga individ av dessa växter har jag utan undantag funnit vara nitrathatiga, ädre individ av haon äro mestades nitrathatiga, ädre i~divid av Epiobium förete i detta avseende en större växing. Då den i vävnaderna anträffade sapetern måste härstamma från marken, antyda dessa växters uppträdande, att en nitrifikation för- " siggår på den pats, där de växa. För att de skoa kunna infinna sig på patsen, fordras att kvävet där nitrifieras. De kunna tjänstgöra som ett sags nitratofia edväxter, som visa, hur kväveomsättningen försiggår i marken. Man skue kunna kaa dem nitratofia vagabonder, de uppträda nästan var som heist och på a sags mark, bott där bidas nitrat. Möjigen kunna de kvarbiva på patsen, även sedan nitrifikationen upphört, men uppträda då, så vitt jag kunnat finna, i mindre kraftiga eer förkrympta exempar. Andra nitratofia ed växter, d. v. s. växter, som för sitt uppträdande äro beroende av nitrat i marken, men för övrigt ej ha några särskida fordringar på densamma äro Rumex acetosea i den mera jusgröna, frodiga formen, Gaeopsis bifida, Arenaria trine1'via, Senecz'o sivatz'cus och S. viscosus. Dessa växter ge genom sitt uppträdande en edning för skogsmannen vid bedömandet av hur kvävet omsättes på hyggen och andra föryngringspatser. Ti en närmare diskussion av dessa frågor återkommer jag i nästföjande avhanding, som behandar föryngringsåtgärdernas inverkan på markens kväveomsättning. De nyssnämda unddäderna, naturiga och ursprungiga ståndorter för Rubus idceus och Ept'obium angustifot'um, eda mig över ti en annan fråga, som förtjänar en närmare diskussion, nämigen det rinnande vattnets inverkan på växternas nitrathat. Som förut omtaats ferestädes i den speciea deen, t. ex. i kapitet om unddäderna, utmärkes den vegetation, som käder kanten av det rinnande vattnet eer som växer i en mark, som genomspoas av starkt rörigt vatten, av en mycket hög nitrathat. Samma företeese återkommer överat, antingen man undersöker vegetationen kring en bäck i meersta Skåne eer den av porande, kat smätvatten genomdränkta marken i ett högapint område (högfjäen kring Finse i Hardanger). Fenomenet är fut konstant och många, kanske de festa för dyika patser utmärkande växter äro utprägade nitratpantor t. ex. Cardamine amara, Ctrysospenium aternifoium och oppositifoium, Stearia nemorum, Epiobium-arter t. ex. hornemani, Veronica beccabunga, Nasturtium ojficinae, Sium angustifoium samt band fjäväxterna Catabrosa agida, Saxzfraga stearis, Arabis apina p gabrata, Ce1'astium trigynum m. f.

98 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 389 Saken har ett betydande växtfysioogiskt intresse och förtjänar därför en närmare diskussion. Jag har i en föregående avhanding framhåit (HESSELMAN rgro) den stora skinad, som finnes i avseende på syrehaten mean stiastående och rörigt vatten. Medan det förra vanigen genom uppösta humusämnen snart förorar sin hat av uftsyre eer bir mycket syrefattigt, upptager det senare oupphörigt nytt syre ur uften, så att det konstant håer sig vid en hög syrehat. Då nitrifikationsprocessen är en utprägad oxidationsprocess, bör detta förhåande gynna sapeterbidningen i en mark med rörigt vatten. Tvenne franska bakteriooger, BOULLANGER och MASSOL (LAFAR. Handbuch III, sid. 144), ha konstruerat sårskida nitrifikationsapparater, grundade på principen att åta den nitrificerbara vätskan spoa fram och tibaka över saggstycken, infekterade med nitrifikationsbakterier. Härigenom ha de erhåit en betydigt kraftigare effekt, än när kuturvätskan stått stia, och orsaken härti är utan tvive att söka i den bättre genomuftningen. På adees samma sätt bör det rinnande vattnet i naturen kunna påverka sapeterbidningen. Några aboratorieexperiment, som jag gjort med jordprov från bäckar, kädrag eer iknande patser med rörigt vatten, förtjäna i detta sammanhang ett kortare omnämnande. I den närmare undersökta unddäden kring Skärabäcken vid Skäraid i Skåne hade vegetationen på mark, där vattnet porade fram nära ytan, en mera kärriknande natur med starkt utveckad örtvegetation (se sid. 445). Växterna på dessa patser visade stor nitrathat (se närmare sid. 446). J ordproven nitrificera, om än ångsamt, en ammoniumsufatösning, varför man har a anedning att anse, att nitrifikationsorganismer finnas i marken. Vid agring i Erenmeyerkov bidas emeertid ytterst små mängder sapetersyra, efter 24 veckor uppgick haten sapeterkväve endast ti o,4 mg per kg jord (tab. 7 n:r 34). Samma prov ades emeertid i en annan kov, som försågs med en vä sutande kork med tvenne hå, genom vika fördes tvenne gasrör, av vika det ena gick nästan ned ti kärets botten, det andra mynnade tätt under korken. Gasrören förseddes med vä sutande bomusproppar och medes en kautschuksang sattes apparaten i förbindese med en vattensug. Under en månads tid eddes en ivig, oavbruten uftström genom käret. Den inkommande uften bubbade upp från kärets botten och satte vattnet med den uppsammade jorden i ivig rörese. Denna uftning visade sig ha det kraftigaste infytande på nitrifikationen. Efter en månad uppgic.k h aten sapeterkväve ti ej mindre än 280 mg per kg jord mot 0,4 mg under 24 veckors agring, när provet ej genomuftades. Här bekräftas atså experimentet det gjorda antagandet angående uftningens inverkan.

99 HENRIK HESSELMAN, Emeertid ha andra försök ej ämnat samma ysande resutat. Jordprov från den närmare undersökta bäcken å Ansjö kronopark (se sid. 453) samt från smätvattensokaer i fjäen (Finse, Hardanger, se närmare sid ) ha vid agring med eer utan genomuftning bidat endast ytterst små mängder nitrat (se tab. 7 n:r 49-52). Frågan är, hur man då ska förkara växternas höga nitrathat på dyika patser. Såvä den omnämnda bäcken å Ansjö kronopark som framför at smätvattensokaerna kring Finse i den övre fjäregionen utmärkas av en särdees åg temperatur. I högfjäen torde temperaturen föga överstiga o 0 Möjigt vore ju, att vi på dyika patser ha att göra med särskida ködäskande (kryofia) nitrifikationsorganismer, som arbeta mindre effektivt vid vanig rumstemperatur, vid vika mina försök bivit utförda. Om detta är förhåandet, kan naturigtvis endast avgöras genom vid åg temperatur utförda försök. 1 En annan förkaringsgrund vore att söka i en enormt stor förmåga hos växterna att upptaga nitrat ur en ösning. Av bäckvattnet i Ansjö kronopark togs hösten rgr6 ett prov för närmare undersökning, nämigen en iter, ti viken genast sattes koroform för att hindra såvä en eventue förstöring av möjigen befintig sapeter som en nybidning av densamma. Anaysen, som utfördes några dagar efter det provet tagits, visade, att bäckvattnet innehö endast o,o mg sapeter kväve pr iter, såunda en ren obetydighet. Denna sapeter kan ju tänkas hava uppkommit genom nitrifikation i de humusager, som omgiva sjäva bäcken och ständigt omspoas av dess friska, syrehatiga vatten. Skoa då växterna tänkas kunna tigodogöra sig så små kvantiteter r Det är ingaunda omöjigt, man känner anaoga fa på annat hå inom växtriket. : Havsagerna kunna innehåa rätt betydande mängder jod. Enigt en fransk forskare, GAUTIERS (CZAPEK. Bd II, sid. 821), uppgår jodhaten hos Fucus och Laminaria, tvenne amänna brunagsäkten, av vika det senare användes för jodframstäning, ti ej mindre än 12 mg per roo gr friskvikt, medan havsvattnet innehåer så ofantigt små mängder jod, att dess påvisande är en så kinkig anaytisk uppgift, att man, när joden för~t upptäcktes i början av förra århundradet, trodde, att jod endast fanns hos havsagerna och ej hos havsvattnet. Havsagerna kunna såunda anhopa joden ti ofantigt högre koncentrationer i sina vävnader än vad som motsvarar förhåandet i havsvattnet. Liknande företeeser äro hos de högre gröna växterna kända med hänsyn ti deras förmåga att upphopa viktiga näringssater i sina vävnader, t. ex. kaiföreningar, fosfater och nitrater, varvid dock dessa växter ha en stor hjäp för denna ansaming i transpirationen, viken saknas hos havsagerna. Hos de hög- 1 Jorden i käans avopp i Ansjö kronopark bidade mycket sapeterkväve, sedan torvmossen dikats och jorden kommit i mera direkt beröring med uften (se tab. 7, n:o 53, 54).

100 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 39 I apina växterna kan heer knappast transpirationen spea någon större ro för nitratanhopningen; exempar, som nyss befriats från det överiggande snötäcket, ge kraftig nitratreaktion. Man måste därför antaga, att dessa trots ~ndertryckt transpiration kunna anhopa nitrater. Vattnets rörese skue då för dessa växter kunna tänkas ha den betydesen, att rötterna oupphörigt omspoas av en frisk ösning av en bestämd nitratkoncentration, medan om vattnet vore stiastående, men atjämt hade en iknande åg nitrathat, nitratkoncentrationen i rötternas närmaste omgivning hastigt skue sjunka och endast kunna utjämnas genom diffusion, en process, viken atid går ganska ångsamt. V at tenröresen skue på detta sätt underätta nitratanhopningen. Under antagandet att växterna skue kunna täcka sitt nitratbehov ur så ytterst utspädda ösningar, som här är faet, skue man även kunna tänka sig, att sapetern hos de högapina, i smätvattnet växande arterna direkt härstammar ur snöns nitrathat; nederbörden torde atid innehåa några minimaa mängder sapeter. 1 Medan de mera sutna äda övträdsbestånden utmärka sig för en rätt betydande nitrathat hos markbetäckningens örter och gräs, är nitrathaten åg eer ingen hos växterna i de mera öppna övängspartierna. I de växtsamhäen, som här sammanfattats under den gemensamma benämningen övängar (sid. 335), ha endast undantagsvis och endast hos vissa arter, t. ex. Rubus ida:us, kunnat påvisas sapeter. Endast med en viss försiktighet torde man emeertid böra behanda detta resutat. Växterna arbeta här under större justigång, varför nitratassimiationen försiggår hastigare, vikoren för en nitråtanhopning äro därför ej så gynnsamma som i de mera sutna underna med sin svagare beysning. Vi ha dock funnit, att även på åkrar, som bivit vä gödsade, nitrathaten hos utprägade sapeterväxter kan vara åg eer ingen. De negativa resutaten kunna såunda icke dragas fram som några bevis för, att växterna i dessa samhäen ej använda nitrat. Det är emeertid åtskiigt, som taar för att sapeterbidningen här ej försiggår så ivigt, som i de förut omnämnda växtsamhäena. Se vi på de anayser, som meddeas i ta b. 7, finna vi, att jordproven från Övängar vid agring i amänhet ej uppnått så höga nitratvärden som motsvarande prov från aundar, unddäder, sutna bestånd av äda övträd etc. I detta hänseende är försöksserien från Skabbhomen särdees beysande. Proven från askunden, där växterna i rege hade en mycket hög nitrathat (se närmare sid. 433), bidade under tretton veckors agring ofantigt mycket mera sapeter än proven från hasseunden, där samtiga växter med undantag 1 Däremot torde man få förutsätta en nitrifikation i marken för att förkara nitrathaten hos växterna i Ackemia-ängen och i andra mera sutna ängssamhäen (se sid ).

101 39 2 HENRIK HESSELMAN. av Urtica dioica voro nitratfria (se närmare sid. 436). På den fäck, där jordprovet från hasseunden insamades, funnos ock ganska många arter, som även anträffas på mark med råhumus, t. ex. Majanthemum bifoium, Trientais europcea, Aira jexuosa. Sjäva markbetäckningens sammansättning står såunda i god samkang med den ägre nitrifikationsförmågan hos jorden. Samma förhåande återkommer vid en jämförese mean de å Ornö undersökta övängarna; jordproven från övängspartiet med jung visar en betydigt ägre nitrifikationsförmåga än motsvarande prov från de andra övängarna (tab. 7, n:r ) Humustäcket i de öppnare övängspartierna har ej heer någon strängt utprägad mukaraktär. Omedebart under de vissnande baden och grässtråna, förnan, finns en mera torviknande humus, som först djupare ned i marken får utprägad mukaraktär. Lägga vi nu härti, att marken i den mera öppna övängen kan åtminstone tidvis torka ut ganska starkt, så ha vi a anedning att antaga, att sapeterbidningen i dessa marker är mindre ivig än där växterna i stor utsträckning upphopa nitrat i sina vävnader. Den örtrika granskogen eer granunden förhåer sig anaogt med övängen. Humustäcket är i rege nitrificerbart, nitrifikationsorganismer anträffas i de mera utprägade typerna. Mera säan och undantagsvis kan man emeertid påvisa sapeter hos växterna, t. o. m. sådana arter, som vanigen äro nitrathatiga, äro i den örtrika granskogen ofta nitratfria, t. ex. Rubus idceus, Vioa riviniana m. f. Jordproven från mera utprägade granundar bida dock vid agring atid nitrat, stundom i betydande, vanigen dock i mera inskränkt mängd. Då man i granunden ej har anedning att i en större justigång se orsaken ti växternas åga nitrathat, torde det vara riktigast att söka den i mindre ivig nitrifikation. I granunden förekommer ju, om ock spritt och mera fäckvis, båbärsriset, som är en av råhumustäckets mest karaktäristiska växter; markbetäckningens sammansättning ger såunda, iksom i vissa partier i övängen, en antydan om nedsatt nitrifikation i marken. En orsak härti torde man möjigen ha att söka i det infytande, som de i granbarren astrade terpentinartade ämnena ha på de sapeterbidande bakterierna. En tysk bakterioog, KOCH (r914), har nämigen nyigen visat, att dessa ämnen verka som ett gift på nitrifikationsbakterierna. Nitrifikationen bir därför gärna mer eer mindre nedsatt i granskogen, där marken i större eer mindre grad översåas med mutnande granbarr, som genom sina terpentinartade ämnen ofördeaktigt påverka bakterieforan. De örtrika granskogarna övergå genom aehanda varianter i den vaniga typiska mossrika granskogen, där vä en de örter och gräs kunna förekomma i mark betäckningen, men där dock båbärsriset jämte andra ris är karaktärsväxten, såvida skogen ej är för tätt suten. Markbidningen är här den-

102 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 393 samma som i den massrika taskogen, den massrika barrbandskogen, taheden m. f. skogstyper. Det mest karaktäristiska för denna markbidningstyp är att humustäcket bidar ett skikt på marken, som omedebart under detta täcke är mer eer mindre starkt urakat på ösiga mineraämnen. I den mossrika granskogen, iksom i övriga skogstyper med denna markbidningstyp, bidas icke sapeter; de kväveföreningar, som här stå växterna ti buds, utgöras av ammoniaksater eer ock mera kompicerade organiska kväveföreningar, såsom aminosyror. Medan vi i föregående skogstyper hade att göra med humusformer, som utan vidare behanding eer förvanding bida sapeter, ha vi här humusformer, som endast efter en omvanding kunna nitrificeras; i det skick, vari de förekomma i skogen, nitrificeras de ej eer ock i knappast nämnvärd mängd. De anaiyser, som gjorts med agringsprov, är i detta hänseende beysande nog; humusprov från dessa typer bida efter fera månaders agring endast mycket små mängder nitrat, de bidade kvantiterna igga ofta inom fegränsen för den använda metoden. Ta vi dessutom i betraktande, att agringsproven befinna sig under gynnsammare nitrifikationsbetingeser (bättre ufttigång, gynnsammare fuktighetsbetingeser) än humustäcket på marken, så torde man ha grundad anedning påstå, att i de s s a skogstyper e ndast ammoniak och organiska kväveföreningar kunna täcka växternas kvävebehov, för så vitt de ej höra ti sådana arter, som kunna assimiera uftens fria kväve. I samtiga förut skidrade skogstyper föreigger atid möjigheten att täcka åtminstone en de av kvävebehovet genom sapeter. Ser man närmare igenom växtistorna från de oika undersökta växtsamhäena, och söker man sätta dem i reation ti markens förmåga att bida nitrat, så finner man en i de stora dragen mycket vacker överensstämmese. Ju mer kvävet kommer växterna ti godo i form av nitrater, dess mera dominera bredbadiga, kraftigt transpirerande gräs och örter i växttäcket, ju mindre ivig sapeterbidningen bir, dess mera träda dessa tibaka.1 I deras stäe uppträda des mindre fordrande, ofta med mykorhiza försedda örter, des framför at ris. I somiga växtsamhäen, t. ex. granundarna, ha vi ofta en bandning av ris och nitratafia växter. Ofta äro de mera okat skida åt, i det att risen dominera på vissa, örterna på andra partier av marken (se sid. 463), men iband kunna de också förekomma bandade med varandra. Forans sammansättning åter då för moda, att nitrifikationen i marken är mindre ivig. Detta torde ock kunna anses bestyrkas därav, att en nitratanhopning mera säan iakttages hos 1 Ett märkigt undantag bida vissa kippväxtsamhäen av renav och jung (se tab. 7 n:o 20). Fr&ga torde ock vara om kärrens och mossarnas växtsamhäen kunna inordnas efter dessa synpunkter Medde. frr~n Statens Skog sförsfjksanstat.

103 394 HENRIK HESSELMAN. växterna; även hos sådana arter, som gärna upphopa sapeter, erhåes så gott som atid ett negativt utsag. Vissa arter äro emeertid tämigen ikgitiga gent emot nitrat eer ammoniak. Band våra vaniga skogsväxter höra ti denna grupp t. ex. Luzua piosa och Trientais europa:a. När de uppträda i undar (t. ex. askogar, se sid. 459) eer, som jag i nästa avhanding ska visa, på vissa sags hyggen, kunna de anhopa betydande nitratmängder i sina vävnader, men de förekomma icke dess mindre amänt på en sådan mark, där a sapeterbidning har upphört och de måste såunda där åtnöja sig med ammoniak. Andra för mu ganska karaktäristiska växter, som synas vara skäigen okänsiga för om kvävet tiföres i form av nitrat eer ammoniak, äro Anemone nemorosa och O:mis acetosea. De förekomma utom på mu även i mera ucker råhumus, i viken senare man ej kan påvisa någon nitrifikation. Från fysioogisk synpunkt erbjuder det emeertid intet överraskande, att vissa växter äro mer ikgitiga gent emot den form, i viken de erhåa oorganiskt bundet kväve, man känner t. o. m. exempe på att vissa växter en tid under sin utvecking föredraga ammoniak, en annan tid däremot nitrat (KELLNER 1884). Kunna de växter, som förekomma på mark med nitrifikation, fut täcka sitt kvävebehov i form av sapetersyra? Denna fråga torde böra besvaras med ett obetingat ja ifråga om sådana växtsamhäen, där man kan iakttaga en stark nitratanhopning i växterna, såsom i unddäder, vissa typer av de äda övträdsbestånden, aundar, växtsamhäen utmed rinnande vatten etc. Mera tveksam kan man däremot stäa sig med hänsyn ti de växtsamhäen, mera torra övängspartier, örtrika granskogar etc., där man ej kan iakttaga någon nitratanhopning. Här torde såvä nitrater som ammoniak samtidigt spea en stor ro, varvid nitraterna fysionomiskt ha den betydesen, att de ge foran en mer eer mindre tydig präge i nitratofi riktning, d. v. s. att där förekomma växter) som gärna anhopa nitrat i sina vävnader. Men från rent växtfysioogisk synpunkt har man även att tänka på en annan inverkan av nitratbidningen än dess ro för täckande av växtens kväve behov. De amerikanska jordmånsforskningarna under edning av den förut nämnda O. SCHREINER ha nämigen åtit förmoda, att de s. k. mineraiska gödsemeden sannoikt ha en tvåfadig betydese i jorden. Des utgöra de direkta näringsämnen, des synas de ha betydese för att oskadiggöra vissa i marken förekommande organiska föreningar, som verka såsom gifter på växtrötter. Den förut omnämnda dihydrooxistearinsyran förorar sin giftverkan, om marken gödsas med nitrater. De amerikanska forskarna se i dessa biverkningar den förnämsta betydesen av att använda mineraiska gödsemede. Det är ju möjigt, att en undersökning med edning av sådana

104 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 395 synpunkter skue kunna fördjupa vår inbick, i den ro, som en sapeterbidning i naturig jordmån kan spea. Kan man i fråga om vissa muformer vara tveksam om kvävebehovet tifredsstäes i form av ammoniaksater eer nitrater, så kan man, synes det mig, med hänsyn ti vissa råhumusformer, göra sig den frågan, om ej kvävebehovet ti en de tifredsstäes genom oorganiska kväveföreningar. Skue man få döma av dessa humusformers förmåga, att ur en peptonösning avspajta ammoniak, så vore den många gånger att anså som så iten, att man har iksom svårt att tänka sig, att skogen skue kunna täcka sitt kvävebehov enbart genom upptagande av ammoniak. Fertaet av de växter, som bebo en dyik mark, äro ju emeertid starkt mykorhizaförande och omöjigt är ju ej, att mykorhizan i detta avseende, såsom många forskare tänka sig, kan ha en viktig uppgift att fya, nämigen att förmeda upptagandet av organiska kväveföreningar. Denna fråga skue naturigtvis kunna föras vida närmare sin definitiva ösning, om man iksom ScHREINER i Amerika (se sid. 302) yckas isoera vissa, ti sin konstitution kända kväveföreningar ur skogsmarken och sedan närmare undersöker dessa ämnens näringsfysioogiska värde. Men iksom vissa växter äro mera ikgitiga för om kvävet bjudes som ammoniak eer nitrater, torde andra vara mindre känsiga för om i marken försiggår en för täckande av deras kvävebehov tiräckigt ivig ammoniakbidning eer, om detta ti en de måste tifredsstäas genom upptagande av organiskt kväve. Liksom vi i ett och samma växtsamhäe kunna ha växter med och utan mykorhiza, utprägat nitratofia växter tisammans med i detta avseende mera ikgitiga former, så ha vi säkerigen i ett och samma växtsamhäe växtformer, som i större eer mindre grad kunna tigodogöra sig organiskt kväve. Vid humustäckets övergång från ett mera uckert ti ett mera segt råhumusartat tistånd, komma oika arter att reagera på ett oika sätt. För vissa arter kommer det att betyda en större förändring i näringsfysioogiskt hänseende än förandra. Detta resonemang har emeertid icke bott ett teoretiskt intresse. Det kan, som jag sedermera ska visa, bidraga att karägga det ingaunda enka sambandet mean markbetäckningens sammansättning och skogens tiväxt. För växterna i de naturiga växtsamhäena bir frågan om huruvida ammoniak eer sapeter är den ämpigaste kväveföreningen ingaunda så enke som en fråga om markens reaktion. Ä ven starkt surt reagerande humusformer, t. ex. kärrjord, askogens humusager etc., kunna bida nitrat i rikig mängd. Sapeterbidningens ro visar sig däremot i växtsamhäets amänna fysionomi. Där en mer eer mindre rikig nitratbidning försiggår, där prägas växtsamhäet av mera mesofia eer, när det gäer kipp-

105 HENRIK HESSELMAN. samhäen, xerofia örter och gräs, där nitratbidningen är fuständigt undertryckt, få vi en vegetation av ris jämte ett mindre anta örter och vissa för dyik mark karaktäristiska mossor, nämigen de vaniga barrskogsmossorna. Då nitrifikationen, som jag nedan kommer att visa, regeras av de markbidande processerna, komma dessa att få ett avgörande infytande på de oika växtsamhäenas uppträdande och fördening. Ett studium av dessa, för viket vårt and erbjuder adees särskida förutsättningar, kan därför närmare beysa agarna för växtsamhäenas eer skogstypernas fördening och utveckingsföropp. Vi övergå därför ti en närmare undersökning av dessa faktorer. KAP. X. De markbidande faktorernas betydese för sapeterbidningen i vårt ands naturiga jordmåner. Den moderna jordmånsforskningen har funnit, att kimatet intager ett synnerigen framstående rum band de markbidande faktorerna. Där kimatet i ena eer andra riktningen är starkt utprägat t. ex. mycket vått eer mycket torrt, kommer denna faktor att dominera. Stora andområden få under sådana förhåanden en ganska ikformig jordmån, även om berggrunden företer väsentiga växingar. Exempe härpå finner man t. ex. i södra Ryssands stäpper, där den svarta jorden, ryssarnas tschernosem, härskar inom vida områden, eer inom tropikerna, där ateriten, en roströd jordart, kan ge sin präge åt vidsträckta andområden. Orsaken ti att dessa trakter utmärkas av var för sig synnerigen karaktäristiska jordarter igger i deras utprägade kimat. stäppkimatet utmärkes av kaa och vanigen snörika vintrar, men varma och torra somrar. Lateritområdena inom tropikerna åter karaktäriseras av en året om hög temperatur, som föränar den faande nederbörden en särdees kraftig inverkan på mineraens vittring. Kimatets ro vid markbidningen bestämmes väsentigen av tvenne faktorer, nämigen temperaturen och nederbörden eer rättare sagt förhåandet mean nederbörd och avdunstning. Temperaturen har så ti vida en mera direkt betydese, i det att den påverkar de kemiska vittringsfaktorerna, b. a. stiger vattnets infytande på mineraens vittring mycket starkt med temperaturen, iksom också aa kemiska processer föröpa hastigare vid högre än vid ägre temperatur. Men av nästan större betydese än temperaturen är förhåandet mean nederbörd och avdunstning. I detta avseende brukar man skija mean två sags kimat, humida och arida. I de förra, de fuktiga kimaten, är nederbörden större än avdunstningen. Marken mottar mer vatten än den avger ti uften, överskottet sjunker ned och medför en de av de Ösiga vittringsprodukterna, vika såunda bortföras med grundvattnet och dess syniga

106 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA jordviåner, 397 eer osyniga avopp. Markbidningen försiggår såunda i ett humitt kimat under en mer eer mindre utprägad urakningsprocess av de översta markskikten. I det a rida kimatet åter råder ett motsatt förhåande. A vdunstningen är där ika stor eer, om marken mottar vatten även från omgivningen, större än nederbörden. Även om nederbörden tidvis är större än avdunstningen, så att en nedtransport av sater kan äga rum med det i marken nedsjunkande vattnet, så överväger dock under andra tider avdunstningen. Den fuktighet, som vid rikigare nederbörd trängt ner i marken, stiger åter uppåt vid torrare väderek, förande de östa saterna upp mot ytan, där, om kimatet är utprägat aritt, en stark anhopning av sater kan äga rum. I ett utprägat aritt kimat sker markbidningen under anhopandet i ytan av vittringsprodukterna. Vårt and har ett utprägat humitt kimat, markbidningen försiggår under bortförarrdet av ösiga vittringsprodukter. Men i oika dear av andet försiggår denna process på grund av kimatets oikheter med oika intensitet och på ett oika sätt, varjämte sådana faktorer som markens topografi, dess hat av ösiga kaksater samt även vegetationens beskaffenhet utöva ett viktigt infytande. I det föjande skoa vi söka diskutera dessa faktorer, framför at med hänsyn ti den ro de spea för kvävets omsättning ti sapeter. För denna diskussion kan det vara ämpigt att börja med förhåandena i sydigaste Sverige. De naturiga, dominerande skogsformation~rna inom Sveriges bokregion äro bokskogen, ekskogen och bandskogen av äda övträd. Marken, inom dessa skogssamhäen hör närmast ti brunjordarnas kass, d. v. s. den för de övfäande skogarna i meersta Europa karaktäristiska marktypen. Brunjordarna bidas under inverkan av ett humitt, men mera tempererat kimat och vid mera måttig uttvättning. De ösiga saterna, däriband även sufater och karbonater, bortföras ur de översta jordagren, erjord, järnoxid och fosforsyra däremot endast i mera inskränkt grad. Jorden färgas gu ti mörkbrun av järnoxidhydrat, men färgen påverkas i högsta grad av de inbandade humusämnena, så att marken i ytan får en smutsgrå, oren färg. Humusen har en mera ucker, i rege muartad struktur och är vanigen mer eer mindre intimt bandad med minerajorden. Huvudparten av Sveriges skogsmarker hör emeertid ti en annan typ, som med ett från de ryska jordmånsforskarna hämtat namn ämpigen kan kaas podsotypen. Det för podsotypen utmärkande är att det översta markskiktet av minerajorden -är mycket starkt uttvättat, så att det erhåit en vit färg, bidande bekjordskiktet eer bekjorden. Bekjordskiktet har uppkommit genom uttvättning icke bott av de mer ösiga

107 HENRIK HESSELMAN. saterna såsom i brunjordarna, utan urakningen sträcker sig än ängre, den omfattar även järnoxid, erjord och fosforsyra. En de av de i ösning bragta ämnena utfäas återigen ett stycke ned under markytan, där de giva upphov ti ett särskit skikt, rostjorden. Denna märkvärdiga markbidning sker under infytande av humusämnen av utprägat sur beskaffenhet. Många forskare (t. ex. EHRENBERG 1915, RAMANN rgrr) äro av den åsikten, att uttvättningen av järnoxid och erjord möjiggöres av humusämnenas kooidaa egenskaper, varigenom föreningar, som annars svårigen bringas i ösning, ösas och transporteras, nämigen i kooida form. När dessa kooida ösningar ängre ned i marken biva utsatta för inverkan av eektroyter (se närmare sid. 305), fäas eer kanske rättare uttryckt fockas de åter ut, varigenom rostjordsskiktet uppkommer. Podsoeringens teori bidar visserigen ännu icke något avsutat kapite inom jordmånsäran, mycket återstår säkerigen både ått tiägga och ändra, men så mycket är dock visst, att podsoeringen åstadkommer en ännu skarpare urtvättning och utarmning av de översta jordagren med hänsyn ti de ösiga saterna än vad som äger rum vid brunjordsbidningen. De båda jordmånstyperna skija sig också i sina mera utprägade former vä från varandra. I brunjorden finnes en mera jämn övergång från de översta humusrika partierna ti den underiggande minerajorden. Humusagret är i amänhet vä bandat med jordens mineraiska beståndsdear och under inverkan av de sater, som bidas vid mineraens vittring, fockas humusämnena ut ur sina ösningar, humusskiktet får en tydig mu- eer kumpstruktur. En het annan bid företer den genom podsoeringen uppkomna markprofien. I sin mest utprägade form, sådan den uppträder i våra mera kakfattiga marker, bevuxna med barrskogar, utmärkes den av ett ytigt iggande humusskikt, som omedebart viar på bekjorden, viken i sin tur underagras av rostjorden. Denna övergår sedan utan några tvära avbrott i den underiggande minerajorden. Det på marken viande humusskiktet har bidats utan inverkan av satösningar eer eektroyter, det saknar den för muen utmärkande kumpstrukturen, är segt och mera jämnt, möjigen med undantag av den ara understa, närmast mot minerajorden iggande deen, som har en tendens ti muiknade struktur. Detta humustäcke ger vanigen med ackmuspapper en skarpare sur reaktion än brunjordens humusager. De oikheter, som finnas mean brunjordar och mycket utprägade podsojordar, sträcka sig även ti formerna för kvävets omsättning. I de förra bidas sapetersyra, åtminstone hos de i Sverige undersökta typerna, i de senare stannar nedbrytningen av de organiska kväveföreningarna vid ammoniak.

108 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER, 399 I samband med dessa oikheter stå, enigt min uppfattning, oikheterna i markvegetationens karaktär och sammansättning. I ena faet ha vi en ört eer gräsfora, i andra faet bi ris, såsom jung, båbär, ingon etc. de dominerande. Några strängt skida markbidningstyper äro emeertid icke brunjordarna och podsojordarna. De äro med varandra förbundna genom åtskiiga övergångar, men at efter som markbidningen tenderar ti den ena eer andra typen, kommer vegetationens karaktär att gå i den ena eer andra riktningen. I det föjande ska jag närmare söka diskutera, huru de markbidande faktorerna i vårt and gestata sig med hänsyn ti uppkomsten av de oika marktyperna och hur de härigenom påverka eer bestämma vegetationens karaktär. Så vitt man för närvarande känner jordmånsförhåandena i vårt and, de äro ju ännu ångt ifrån tiräckigt undersökta, finna vi i Skåne våra mest utprägade brunjordar på kakhatig moränmärgel Den närmare undersökta Da by hage (se sid. 43 I) erbjuder ett exempe härpå. Ä ven på andra stäen visar kakaktig jordmån en tendens ti at('gynna uppkomsten av brunjordsiknande jordmåner. Orsaken ti kakens ro härvidag igger des i dess förmåga att neutraisera vid förmutningen bidade humussyror, des också i saters amänna verkan på kooidaa ämnen, kooiderna utiockas ur sina ösningar. När humusämnena neutraiseras och utfockas, förora de den inverkan på den underiggande marken, vars resutat visar sig i podsoprofien. På kakhatig jordmån är därför porsoeringen försvårad eer fördröjd, men det skydd, som kaken så att säga erbjuder mot markens podsoering, bir av större eer mindre betydese, at efter kimatets beskaffenhet. Detta kan ämpigen beysas genom några exempe. På Gottands moränmärge och även på dess kakhatiga sandavagringar bidas en utprägad mujordstyp, påminnande om brunjorden. På denna mark finna vi den förut i korthet omnämnda örtrika taskogen, de bakterioogiska undersökningarna visa, att nitrifikationsbakterier finnas i marken, i markbetäckningen förhärska örter och bredbadiga gräs. En iknande vegetation påträffas även i den gottändska granskogen på moränmärge. En närstående j ordmånstyp återfinner man i granskogen på östra Uppands kakrika moränmärge, ett exempe härpå ämnar den undersökta örtrika granskogen vid Marum i Björkö-Arhoma s:n (se sid. 461 ). I Jämtands siurområde däremot gestata sig förhåandena på ett annat sätt. På de mera jämna markerna, som i övervägande grad äro bevuxna med granskog, ha vi en marktyp, som föga skijer sig från den, som förhärskar i de kakfattiga dearna av Norrand. Humustäcket har utprägad råhumuskaraktär, är segt och sammanhåande och viar på en

109 400 HENRIK HESSELMAN. ganska utprägad bekjord, som kan vara rätt så mäktigt utbidad. Denna underagras i sin tur av rostjorden, som så småningom övergår i den oomvandade minerajorden. Vanigen är kakhaten i ytan tämigen ringa, det brukiga kakprovet med satsyra ger positivt utsag först ett stycke under rostjorden, men man finner adees samma marktyp även när stora bock av siurkak igga omedebart under markytan (se närmare fig. 28). Icke heer i vegetationen märker man kakens närvaro. Ur Skogsfårsöksanstatens sam. Foto av förf. Fig. 28. Profi i morän med bock av ortocerkaksten. Marken med bekjord och r~humustäcke. Jämtand. Invid stationen Jämtands-Sik~s. Juni I9I2. MoränenprofiL Böcke aus Orthocerenkakstein. Beicherdc und Rohhumus. Markbetäckningen är adees densamma som i andra Norrands granskogar, mossorna de vaniga, Hyocomium proiferum, H. parietinum, Hypnum crista castrensis, Dicranum unduatum och D. scoparium, Poyfriehum commune, här och där tuvor av Sphagnum girgensohnii och Sph. acutifoium, varjämte de vaniga risen uppträda på samma sätt som annars. Medan kaken såunda på de mera pana markerna föga ger sig tikänna, framträder dess inverkan på marken och vegetationen så mycket tydigare i suttningarna. Här får såvä marken som vegetationen en het annan karaktär. Medan granarna på den pana marken oftast

110 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN NATURLIGA JORDMÅN ER. 40 I förete ett at annat än växtigt utseende, komma suttningarnas granskogar att höra ti våra ara vackraste och växtigaste. Marken och markbetäckningen förete ika stora skinader. På de mest gynnsamma patserna kommer intet bekjordsskikt ti utbidning, vi ha adees som i brunjorden en jämn övergång mean de översta humusrika skikten och den underiggande minerajorden, humustäcket har utprägad mustruktur, kvävet omsättes ti sapetersyra. Granskogens normaa enformiga markbetäckning har ersatts av en ört- och gräsvegetation (jmfr t. ex. granskogen i Undrom sid. 462 ). De oikheter, som i avseende på markbidningen finnas mean Jämtands siurområde och meersta och södra Sveriges kakområden sammanhänga med oikheterna i kimatet. Det norrändska kimatet är utan tvive ett ännu mera utprägat podsokimat än meersta Sveriges, förhåandet mean avdunstning och neder börd gestatar sig ännu ogynnsammare för avdunstningen, den kortare sommaren och den ägre temperaturen gynnar uppkomsten av starkt sura humusformer, som starkt befordra podsoeringen. Urtvättningen av ösiga sater försiggår därför på det hea taget starkare i Norrand (se även OLOF TAMM 1912). Den oikhet, som suttningar och pana marker förete med hänsyn ti markbidningen och foran, sammanhänger på det närmaste med den östa kakens vandringsriktning kan även spåras i markens topografi i smått t. ex. i Ammers kronopark (se sid. 470). På den pana marken föres den östa kaken huvudsakigen nedåt, såunda bort från humustäcket, i suttningarna däremot rör sig vattnet mera utmed markens yta, urtvättningen bir mindre stark och en tiförse av mineraämnen från högre beägna trakter kan t. o. m. äga rum. I ett sådant kimat som Norrands visar sig därför kakens inverkan på markbidningen och vegetationen ofta icke där den anstår i marken utan där, dit den östa kaken föres av vattnet. De pana markerna, som så småningom berövas sin kakhat, ha en torftig vegetation, skogarna få ett utprägat råhumustäcke och växa i rege mindre vä. Suttningarna däremot, där kakuttvättningen sker mindre snabbt, eer där en kaktiförse äger rum, utmärkas av en örtrik vegetation, humustäcket har utprägad mustruktur, kvävet omsättes ti sapeter och granskogarna förete den högsta grad av växtighet. Kakens uppträdande visar sig dessutom i torvmarkernas vegetation. Det kakhatiga vattnet ger upphov ti kärrformationer och många kak" växter uppträda företrädesvis i försumpningan1as randformationer. Där kan man t. o. m. finna så egendomiga vegetationsbider som guckuskon ( Cypripedium Caceous), växande i mitten av en tuva av Sphagnum fitscum (se fig. 2 g). Adees anaoga företeeser återfinnas, då man jämför foran på urkak

111 402 HENRIK HESSELMAN. i meersta Sverige med iknande okaer i övre Norrand. På meersta Sveriges urkakinser finner man oftast en utprägad kakf.ora. Är kakberget bevuxet med barrskog, märkes kakens närvaro i synnerhet 1 mosstäckets sammansättning, är berget kat, kädes det med en sparsam, men för kaken specie fora (se även G. ANDERSSON och H. HESSEL MAN 1910 sid. r ). Urkakinser äro som bekant ingaunda vaniga Fig. 29. Ur Skogsförsöksanstatens sam!. Foto av T. Lagerberg.. Cypripedz'um Caceous p. tuva av Sphagnum fuscum i kanten av en myr. Jämtand. Ås sn. kronoparken Undrom Juni Cypri'jJedunz Caceous in einem Rasen aus Sphag 11.un: fuscum. i övre Norrand, men mean Jörn och Kåge i Västerbotten finner man dock ett ganska stort område med urkak. De i terrängen svagt uppstickande urkakinserna äro bevuxna med granskog av vanig typ, mossoch risvegetationen är densamma som i Norrands vaniga barrskogar och på kakstenen viar ett utprägat råhumustäcke. Kaken har, med undantag av det omedebart in ti kakberget iggande skiktet icke haft

112 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 403 den minsta inverkan på humustäcket. Nedanför kakberget däremot märker man nogsamt kakens närvaro och infytande på vegetationen. I fuktiga sänkor bidas ört- och gräsrika kärr av en typ, som annars ej förekommer i denna trakt. Även här ger sig såunda kakens inverkan på vegetationen tikänna, icke där den anstår men vä där, dit den vandrar. Jag har här i korthet skidrat kakens ro för våra skogsmarker, emedan dess vandringar och dess infytande på markbidningen synes mig på ett särdees beysande sätt iustrera ett av de viktigaste fenomenen vid markbidningen i vårt and, nämigen den viktiga ro, som de östa saternas eer eektroyternas vandringsriktning ha för humustäcket och de processer, som försiggå i detsamma. I en riktig uppskattning av denna faktor synes man mig ha en mycket viktig utgångspunkt vid studiet av vegetationsfårdeningen i vårt and och även, som jag sedermera ska visa, vid diskuteraodet och ösandet av en de skogsvårdsprobem. I de skidrade exempen har kaken i sjäva skogsmarken atid befordrat kvävets omsättning ti sapeter, men även i mera kakfattiga marker verka eektroyterna på samma sätt. Det är ett band vårt ands skogsmän väbekant förhåande, att skogen i det stora hea både växer bättre och föryngras ättare på suttningar än på pana marker. Mången gång kan man iakttaga, hurusom mycket små växingar i topografen ha ett infytande i detta hänseende. I Norrand äro vanigen sydsuttningarna bättre än nordsuttningarna, ett het naturigt förhåande i ett område, som närmar sig skogens nordgräns, men nordsuttningarna kunna stundom oaktat sin ogynnsamma exposition bida utmärkta ståndorter, bevuxna med vacker gran. Ett exempe härpå erbjuder den undersökta granunden vid Rakiden (se närmare sid. 465). Liden i sin hehet suttar ångsamt mot nordost och är bevuxen med svagt växtig granskog, i stor omfattning försumpad och fäckvis avbruten av smärre torvmarker. Marken är överat starkt podsoerad, råhumustäcket kraftigt utveckat. Det nedersta partiet suttar starkare än iden i dess hehet, okaen igger nedanför högsta marina gränsen, marken är kraftigt bearbetad av havsvågorna och därför ättare genomsäppig. Marken och markprofien visa den största oikhet med förhåandena i den mera svagt suttande iden. Humustäcket, som är rätt mäktigt, visar en utprägad tendens ti mustruktur, bekjordsager saknas. Markbetäckningen i skogen utgöres av örter och gräs, i marken finnas nitrifikationsbakterier, och granarna visa den mest brijanta tiväxt, bidande en sående motsats ti de uset växande träden ängre upp i iden (se fig. 14). En band de viktigaste faktorerna för denna förändring i marktypen vi jag söka i den starkare tiförse av eektroyter, som den skarpa suttningen får i jämförese med den mera ångsamt suttande iden

113 HENRIK HESSELMAN. iksom också i den bättre genomuftning, som är en föjd av rörigare vatten (jmfr även HESSELMAN Igro). Liknande företeeser möta överat i skogarna, ehuru mer eer mindre utprägade. I skarpa suttningar är marken vanigen av bättre beskaffenhet än på mera pan terräng, bekjordsagret mindre skarpt utprägat och humustäcket av en gynnsammare beskaffenhet. I detajerna kan man vä finna starka växingar, och undantag från regen kan man också se, men i det stora hea har det sin riktighet, vad här sagts om suttningarnas företräde i avseende på markbeskaffenheten. Överat rör det sig om samma grundprincip för markbidningen, uttvättningen av de översta markskikten och eektroyternas vandring, vika des såsom näringssater direkt gynna trädens växt, des ock påverka omsättningen av humustäcket och därigenom indirekt infuera på vegetationen. Där förhåandena äro särdees gynnsamma, såsom i områden med kakhatig berggrund, träffa vi på suttningarna ända upp i Lappand i ett utprägat podsokimat marker, som ikna brunjordarna och i vika det organiska kvävet omföres ti sapeter. Exmepe på dyika marker ämna t. ex. de närmare skidrade örtrika granskogarna å krpk. Undrom i Jämtand samt vid Djupda och å krpk. Björnberget i Viihemina sn i Lappand (se sid. 463, 464). Andra exempe ha vi i de örtrika björkängarna vid Mufjäet i Åre och å Tåsjöberget i Ångermanand (se 439, 440). På mera kakfattig mark utbidas en iknande ehuru ej så utprägad jordmånstyp t. ex. å Rokiden. I princip bör man enigt min uppfattning på samma sätt förkara vegetationen och markbidningen i unddäderna. Dessa utbidas som nämnts, omkring bäckar och smärre vattendrag. De sater, som uttvättats eer utösts ur de marker, varifrån vattnet kommer, påverka humusbidningen i unddäden. Oaktat maskar synas förekomma i ringa mängd, har humustäcket atid en ganska utprägad mustruktur. Kvävet omsättes i stor omfattning ti sapetersyra, det stora fertaet växter äro rika på nitrat. Markbidningen och omsättningen i humustäcket försiggå här, tack vare det eektroythatiga vattnet, på samma sätt som i södra och meersta Sveriges rena mumarker. Växter, som fordra en sådan jordmån, finna därför sin trevnad i unddäden och där träffar man också ej så få sydskandinaviska reikter. I de undersökta unddäderna i Hesingand (se sid. 446, 450) funnos såvä am som ind (se fig. 30) samt vidare ovon ( Viburnum opuus), måbär (Ribes apinum) och try (Lonicera xyosteum ) förutom en de. örter och gräs. GUNNAR ANDERSSON och SELIM BIRGER (1912) ha i sitt bekanta arbete om den norrändska vegetationens invandringshistoria framhåit sydbergens ro för de sydskandinaviska arterna på grund av den högre temperatur och det frostskydd, som dessa okaer erbjuda de mera

114 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 405 Ur skogsförsöksanstatens sam. Foto av förf. Fig. 30. Lind ( Tiia cordata) övre deen av en unddäd. Häsingand. Hassea sn, Äf.sen. 10 jui Linde (Tiia cordata) in einem Haintäcben.

115 HENRIK HESSELMAN. ködömma arterna. Även om, såsom jag nyss påpekat och ytterigare kommer att beysa, markbeskaffenheten har sin betydese för dessa sydskandinaviska arters uppträdande, så är dock den högre temperaturen adees avgjort en mycket viktig faktor. Den ger sig så ti vida tikänna på de undersökta oka.erna i Häsingand, som de nyssomnämnda vedväxterna utesutande förekomma i de starkt suttande unddädernas ara översta partier, där vä frostfriheten är som störst, medan de saknas i de ägre, ehuru någon egentig skinad knappast torde förefinnas i avseende på markbeskaffenheten. De egentiga sydbergen ha en markbeskaffenhet, påminnande om unddädernas; humustäcket är muarta t, och kvävet torde i rege omsättas ti sapeter. Åtminstone är så faet i ett av mig undersökt, hittis ej 1 itteraturen beaktat sydberg, Hundberget vid Ävsbyn i södra Norrbotten. Forans amänna karaktär, den as ej ovaniga förekomsten av sådana utprägade nitratväxter som stinksyska (Stachys sivatica) och haon (Rubus idmus) m. f., taa för att sapeterbidning ofta förekommer i sydbergen. Vi ha här för övrigt samma vikor för sapeterbidning, som på många andra suttningar. Genom de oupphöriga rasen bandas humus och minerapartikar med varandra, och ofta fuktas marken av ur berget framsipprande vatten, som under sin väg genom springor och sprickor öst ut sater, som kunna påverka humusämnena. I den överensstämmese i avseende på kvävets omsättning, som finnes mean sydbergsokaer och unddäder, har man enigt min uppfattning att söka en av de viktigare orsakerna ti att båda sagen av ståndorter äro ämpiga för sydskandinaviska reikter. Många av dessa äro ju ganska utprägade nitratväxter. Ser man på de stora dragen av den geografiska fördeningen av oika växtsamhäen i Norrand, framträda de markbidande faktorernas stora betydese med oavvisig karhet och tydighet. De mera jämna eer sakta suttande markerna biva aa, även på kakhatig mark, mer eer mindre starkt podsoerade, barrskogarna med sin enformiga vegetation av mossor eer avar och ris biva de härskande växtsamhäena. Endast under kortare tidsperioder ersättas barrskogarna av växtsamhäen, framkaade av skogsedar, som i de översta markskikten förorsaka ganska djupgående, men dock mera tifäiga förändringar. I samband med och devis som en föjd av porsoeringen står den amänna förekomsten av försumpade skogsmarker, vika i synnerhet i suttningar mot norr ha en betydande utbredning. Där porsoeringen motverkas eer förminskas genom tiförse av minerasater eer där genom starkare "utning urtvättningen är nedsatt, bi de massrika barrskogarnas enformiga markbetäckning uppbandad med en de gräs och örter. Där mineratiförsen är stark, i synnerhet i kakrika trakter, fårmoss-eer risvegetationen vika för en ört- och gräsrik mark-

116 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 407 betäckning. Markprofien kan i detta fa få ett väsentigt annat utseende än på de podsoerade markerna, det uppstår en marktyp, påminnande om sydigare nejders brunjordar. Det i humustäcket organiskt bundna kvävet omsättes i större eer mindre omfattning i sapeter. Liksom man inom växtgeografen brukar taa om edafiskt betingade växtsamhäen, skue man här kunna taa om edafiskt betingade marktyper; topografien, stundom i förening med markens kakhat, ha där framkaat en marktyp, som annars ej skue bidas under rådande kimatiska förhåanden.. Betingade des av topografien, des ock av kimatet, intaga torvmarkerna stora areaer. I kakhatiga trakter visa de vanigen stark påverkan av den anstående berggrunden, men även i de kakfattiga områdena variera de i avseende på vegetationen at efter mineratiförsens rikedom. Där marken är starkt suttande och där torven överspoas av mycket vatten, hest något kakhatigt, ingå i kärrets vegetation tarika och frodigt utveckade gräs och örter (se t. ex. sid. 478). Troigt är, att även-i dyika marker torvens kväve omsättes ti sapeter, ehuru sapeter ej kunnat påvisas i växterna. Utprägade nitratväxter förekomma emeertid på dyika patser, t. ex. Geum rivae, och undersökningar angående nitrifikationsbakteriers förekomst ha givit positiva resutat. Vid torräggning kan nitratbidningen i dyika marker bi så rikig, att en kraftig nitratanhopning äger rum, t. ex. hos Geum rivae. GUNNAR ANDERSSON och SELIM BIRGER (1912, sid. 25) hävda i sitt intressanta och för kännedomen om N arrands vegetation viktiga arbete den åsikten, att Norrands skogsområde har ett torrt och kat kimat, och att av denna anedning de härskande växtformationerna hava vad man kaar en xerofytisk präge, d. v. s. de skue vara tipassade för att eva på torr mark eer i ett torrt kimat. Denna uppfattning synes mig ingaunda träffa de väsentiga och för växtvärden viktigaste momenten i Norrands kimat. Det avgörande är enigt min mening att Norrand har ett kimat, som i hög grad befordrar markens podsoering, urakningen av de översta markskikten och uppkomsten av sura humusformer. Härvid har den åga medetemperaturen sin mycket stora betydese genom att motverka förmutningen. Från denna synpunkt kan man utan någon motsägese förkara, varför barrskogarna med ris i markvegetationen förhärskar över så gott som samtiga marker, medan samtidigt växtformationer, bundna vid starkt vattenöverskott i marken, såsom de försumpade skogsmarkerna, intaga vidsträckta areaer. Den xerofytiska präge, som i viss mån utmärker barrskogarnas bottentäcke, står i närmaste ansutning ti markens beskaffenhet och som jag förut sökt göra troigt, ti sättet för kvävets omsättning. Samma vegetationstyp återkommer överat, där de markbidande faktorerna, temperaturen och för-

117 HENRIK HESSELMAN. håandet mean nederbörd och avdunstning, förorsaka en stark uttvättning av de översta markskikten och gynna uppkomsten av utprägat sura humusformer. Inom vissa områden i N arran d, nämigen i de övre dearna av Daarna och Härjedaen samt i övre deen av inre Norrbotten kan man visserigen säga, att verkigt xerofytiska växtsamhäen, nämigen tahedarna, förhärska. Dessa trakter höra emeertid ti Norrands mest kontinentaa områden. Förfyttar man sig från N arrand söderut, biva förhåandena mindre utprägade. I det stora hea är i synnerhet i meersta och östra Sverige markens porsoering mindre framskriden och detta även i barrskogarna, vikas råhumustäcke vanigen är av en mera gynnsam beskaffenhet än i N arran d. Redan i N arrand märker man en tydig skinad mean dess norra och södra dear. I nordigaste Sverige är tendensen ti uppkomsten av råhumus även utanför barrskogen vida starkare än t. ex. i meersta Häsingand, något som även framgår av sammansättningen av vegetationen på hyggen och andra öppna patser i skogarna. Men iksom kimatet överhuvudtaget är ett mindre utprägat podsokimat, komma sådana växtsamhäen, som i viss mån motverka podsoeringen, att spea större ro i vegetationen. Hit höra framförat de av äda övträd bestående växtsamhäena. Dessa samhäen inverka på marken på ett annat sätt än barrskogarna. Växtavfaets söderdening befordras i större utsträckning än i barrskogen av maskar och insekter, som genom sin grävande verksamhet åstadkomma en intim bandning av humus och minerajord. Härigenom bidas mindre sura humusformer än i barrskogarna. Vidare råder en utprägad skinad mean övskogen och barrskogen i avseende på vattenhushåningen i de översta markskikten. Lövskogen är vår, höst och vinter ka, den senare ständigt grönskande. Medan träden äro oövade, är vattenavdunstningen från markytan mera ivig, viket i sin mån medför en transport av sater uppåt mot de övre markskikten. Ä ven om denna faktor.endast om vårarna, då avdunstningen är mera betydande, torde ha någon egentig betydese, bör den ej het underskattas. Den understödes emeertid i sin mån av den rika vegetation av gräs och örter, som käda marken, och som åstadkomma en uttorkning av de översta markskikten, som i sin tur bör befordra en uppåtgående vattentransport. I barrskogen är hea vattentransporten mera riktad nedåt, i synnerhet bir detta faet i skogar med ett mosstäcke av Hypnum- och Hyocomz"um-arter, som så gott som utesutande eva på atmosfärens vatten och ej taga någon fuktighet från marken (se t. ex. OLTMANNS 1887) I den övfäande skogen finnas såunda vissa faktorer även i avseende på vattenhushåningen i de översta markskikten, som motverka markens

118 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 409 podsoering, medan förhåandena i barrskogen understödja samma process. I ekskogarna vid Djurshom t. ex. finns en antydan ti bekjord, en podsoering äger rum, men den är tydigen mindre utprägad än i barrskogarna i samma trakt och genom maskars och insekters verksamhet bidas en utprägad mu. Muäskande och nitratafia växter kunna därför förekomma på en mark, som ej genom topografen är särskit gynnad genom eektroyttiförsel De komma emeertid att företrädesvis förekomma på sådana marker, som genom sin mekaniska eer geoogiska beskaffenhet äro mindre benägna för urtvättning, t. ex. ermarker eer eriga moräner, medan på de ättare podsoerade markerna råhumus med dess karaktäristiska fora bir mer eer mindre dominerande. Ä ven i barrskogarnas marktäcke visar sig på samma sätt underagets infytande. I de meromnämnda barrskogarna i Jönåkers häradsamänning finns på rustensåsar och moräner en ganska utprägad podsoprofi och markbetäckningen i dessa skogar utgöres som vanigt av mossor och bärris. Humustäcket är rent ytigt, kvävet omsättes ej ti sapetersyra. På ermark anträffades den närmare skidrade örtrika granskogen (se sid. 460). Urtvättningen i ytagren är här mindre fuständig, humustäcket utsättes under sin bidning mera för eektroyters påverkan och bir muartat. Ehuru humusen är av sur reaktion, omsättes kvävet ti sapetersyra. Med den betydese, som jag vi tiskriva eektroyters inverkan på humusämnena för kvävets nitrifikation, bir det också förkarigt, varför just i växtsamhäen på kippor en nitrifikation så ätt äger rum. Vi kunna i dessa formationer finna sapeterbidning icke bott i de kippväxtsamhäen, som höra ti övskogarnas formationsserie, utan det är ej ovanigt att finna en ivig sapeterbidning även under ett rent renavstäcke. I dessa samhäen kunna därför nitratafia växter uppträda, t. ex. Rubus id12us, som på dyika patser atid visat mycket kraftig nitratreaktion. Urtvättningen i dessa kippskrevor kan nog adrig bi så fuständig som i annan, mera genomsäppande mark, och med regnvattnet nedföras i springorna grus och andra vittringsprodukter från den mer bottagda häen. Även den nitrifikation, som hittis iakttagits i kärrformationer, kan ses under samma synvinke. Dessa kärr ha samtiga förekommit på okaer med tirinnande, mera ivigt, rörigt vatten. Vad särskit kärren å krpk. Vaåsen å Haandsås beträffar (se sid. 475), hava dessa ddvis ett så ågt vattenstånd, att den för nitrifikationen nödvändiga uften ätt får titräde. Mossarna åter, som äro uppkomna på mark med mera minerafattigt vatten, sakna så vitt man vet, nitrifikation. Fördeningen av kärr och mossar är många gånger mycket skarp och instruktiv. Särskit ärorika 2 8. Medde. frtz Statms Skogsförsöksa,.stat,

119 410 HENRIK HESSETMAN. äro förhåandena å krpk. V aåsen å Haandsås, där kärrformationerna uppträda både som aggar och avoppsbäcken för de ganska vidsträckta mossarna. Man skue även kunna se den nitrifikation, som genom torräggning framkaas i en mosse, under samma synvinke: Torven i d e marker, där en nitrifikation äger rum, har ofta mustruktur. Denna struktur taar för en eektroytpåverkan. I en föjande uppsats, som kommer att behanda våra skogsföryngringsåtgärders inverkan på omsättningen av markens kväveförråd, bir det tifäe att ytterigare beysa den synpunkt, som jag nu utveckat i avseende på vikoren för en nitrifikation. Genom direkta experiment bör vidare utrönas, vika ämnen och vika förändringar i humustäcket, som särskit spea en ro för nitrifikationen. Ehuru det förut ofta framhåits, att nitrifikationen tydigen kan äga rum i en jord, som reagerar surt, så kan nog den avtrubbning av de fria syrorna, som en bandning av humustäcket med minerajorden eer tiförsen av minerahatigt vatten gärna medför, icke vara utan sin stora betydese. Vissa undersökningar ha ådagaagt (SöHNGEN I 9 I 3), att kooida: ämnen ha förmågan att starkt påskynda eer befordra åtskiiga mikrobioogiska processer i marken. Vad nu särskit sapeterbidningen beträffar har den visat sig kunna kraftigt befordras av fasta, d. v. s. utfockade kooider, som äro omgivna eer genomdränkta med en nitrificerbar ösning. Möjigt är därfbr, att markens kooidaa tistånd, viket som förut framhåits, starkt påverkas av eektroyttigången i marken, har ett direkt infytaride på nitrifikationsprocessen. Men även direkt kunna saterna ha sin betydese för bakterierna. Särskit ha ingående undersökningar av den bekante danske jordbakterioogen CHRISTENSEN (I9I5) ådagaagt, att förekomsten av vissa oorganiska sater utgör en nödvändig betingese för många bakteriers verksamhet i marken. En på dessa frågor direkt inriktad experimente undersökning vore emeertid nödvändig för att närmare beysa och karägga den ro, som eektroyttiförsen spear för nitrifikationen. Kasta vi nu en bick tibaka på vad som här sagts angående de markbidande faktorernas infytande på humuskvävets nitrifikation, torde det ämpigen kunna sammanfattas på föjande sätt. Vårt and har i det stora hea ett utprägat podsokimat, som befordrar uppkomsten av sura, icke nitrificerande humusformer. I barrskogarna förstärkes kimatets inverkan på markbidningen ytterigare genom den minskade avdunstningen från den översta markytan, växtaffaets beskaffenhet och det ytigt iggande, enbart av det atmosfäriska vattnet evande mosstäcket. I barrskogarna förhärska därför sura, på marken ytigt iggande, icke nitrificerande humusformer. I sydigaste Sverige är kimatet mindre utprägat med hänsyn ti markens podsoering, i övskogarna av

120 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 4 I I äda övträd bidas brunjordar, framförat på kakrik mark. I brunjordarna utbidas ett muartat, nitrificerande humustäcke. Kaken har över hea andet en benägenhet att. framkaa en dyik marktyp, men dess ro härvidag motverkas ti en viss grad av kimatet, som ju ängre mot norr man kommer, at mer befordrar dess uttvättning. På pana kakmarker i Jämtand finner man därför samma skogstyper och samma markbetäckning som i de mera kakfattiga områdena av Norrand. Kakens ro för vegetationen visar sig dock överat på de patser, dit den vandrar, och den framkaar därför i suttningar en annan marktyp, ofta en ren brunjordstyp med en het avvikande vegetation. På dessa suttningar finner man nitrificerande humusformer, medan sådana saknas på de pana markerna. En iknande inverkan som kaken ha andra eektroyter på humuskvävets nitrifikation. På suttningar, som erhåa ett mera rikt tiföde av eektroythatigt vatten, bidas nitrificerande humusformer. Ett särskit exempe på det eektroythatiga vattnets inverkan på kvävets nitrifikation ha vi i unddäderna, där marken och framförat humustäcket omspoas av friskt, syrehatigt, eektoytförande vatten. Under stark tiförse av eektroyter, framförat kaksater, kan även i den sura kärrjorden en nitrifikation äga rum. Växttäcket utgöres då av gräs och örter. En annan faktor, som ti en viss grad motverkar markens porsoering och uppkomsten av sura råhumusformer, är en övträdsvegetation. Den mera rika och frodiga ört- och gräsmattan gynnar de övre markskiktens avdunstning och understödjer en eektroytvandring, om ock svag, mot markytan. Löv- och det övriga växtavfaet befordra ett rikt maskiv i jorden, som sörjer för humusämnenas ombandning med minerajorden, varigenom nitrificerbara humusformer bidas. Dessa övskogsformationer, iksom också de örtrika björkängarna, gynnas i sitt uppträdande av en kakhatig eer i övrigt näringsrik jordmån, atså av en sådan, som på grund av sin kemiska eer fysikaiska beskaffenhet är mindre benägen för podsoeringen. De gynnas ock i sitt uppträdande av ett mit, framförat frostfritt okakimat. KAP. XI. Några karaktärer hos sapeterbidande och icke sapeterbidande jord. Den föregående framstäningen har visat, hurusom uppkomsten-av sapeterbidande och icke sapeterbidande jordmåner på det närmaste sammanhänger med hea markbidningsprocessen i vårt and. Där humusbidningen försiggår under inverkan av eektroyter, uppstå nitrificerande humusformer, där humusen bidas under förhåanden, som kraftigt be-

121 412 HENRIK HESSELMAN. fordra eektroyternas borttransporterande, går utveckingen mot icke nitrificerande humusformer. Band de faktorer, som befordra en bandning av humus och minera, märkas såvä rent bioogiska såsom maskars och insekters grävande och jordbandande verksamhet som rent fysiska, t. ex. markens topografi och därmed sammanhängande avrinningsförhåanden. Ti de nitrificerande jordmånerna höra de äkta mujordarna, samt i mera rörig vatten bidade humusformer, ti de icke nitrificerande höra råhumusjordarna med deras oika varianter. I det föjande skoa deras övriga, icke struktuea egenskaper något behandas. Band betingeserna för att en nitrifikation ska äga rum i marken, brukar vanigen anföras, att jorden bör ha en neutra eer akaisk reaktion. Denna åsikt tå tydigen en betydande modifikation. CHRISTENSEN visade för några år sedan (I 9 r 3), att en sapeterbidning äger rum i sur kärrtorv, och band de av mig undersökta nitrificerande jordarna har fertaet mer eer mindre tydigt sur reaktion. Ti dessa tydigt surt reagerande höra t. ex. humusproven från askogen vid Djurs-. hom, den humusbandade erjorden från askogen vid Sesjön (Ångermanand), den utprägade mujorden från bokskogen å krpk. Vaåsen, Haandsås, humusproven från unddäden vid Skäraid, kärrjorden från kronojägarebostäet Kippan, Haandsås, humusjorden från örtrik granskog i Jönåkers häradsamänning. Samtiga dessa prov ha vid agring bidat betydande sapetermängder (jfr ta b. 7) och i fertaet fa ha växterna på de patser, där proven insamats, visat en högst betydande nitrathat. Så ångt man kan döma av reaktionen med ackmuspapper äro dock dessa jordar, med undantag av kärrjorden, mindre sura än vanig råhumus. Tydig, om ock svagt sur reaktion visade vidare t. ex. jordproven från vittringsjord å hyperit från Torsberget vid Mönbacka, proven nitrificerade dock WINOGRADSKYS ösning, ikaedes svagt sur reaktion hade jordproven från ekbestånden vid Djurshom, nitrifikationen var dock även här stark. Neutra reaktion har däremot iakttagits hos jordproven från ambeståndet i Daby hage (sid. 43 r), hämarksjordarna å Gottand, jordproven från kippväxtsamhäe å urberg vid Djurshom, bokskogen å Omberg, den örtrika taskogens mu etc. Framför at på kakhatig jordmån har reaktionen visat sig neutra, mera undantagsvis på kakfattig. Viken ro jordens reaktion spear för nitrifikationen är emeertid ej så adees ätt att säga. Fråga är, om man med ackmus kan få ett tiföritigt utsag för markens surhet-pgrad, riktigast vore utan tvive att bestämma vätejonernas koncentration på kemisk-fysikaisk väg, en.metod, som dock ännu ej utbidats för att användas på jordprov. Emeertid synes det i amänhet vara så, att de sura nitrificerande humusformerna ge något mindre sur reaktion än de icke nitrificerande sura.

122 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDiiÅNER. 413 I tab. 7 meddeas anaysresutaten angående de undersökta jordprovens kvävehat uträknad i procent såvä av jordens torrvikt som av dess humushat, bestämd såsom gödgningsförust. Det visar sig härvidag en ganska anmärkningsvärd skinad mean de sapeterbidande och de icke sapeterbidande jordarna, de förra ha vanigen en kväverikare humus än de senare. Hos de. sapeterbidande växar humusens kvävehat från I,3 %-5,o %, de ägsta värdena visa härvidag jordproven från örtrika granskogar (Vihemina, Lappand I,6 och I,s %) samt jordprovet från en fjäbäck vid Duved, (r,3 %). Den kväverikaste humusen uppvisar det undersökta beståndet i Daby hage, nämigen 5 %. Ser man på de egentiga mujordarna, sådana man träffar dem i övängar och under bestånd av äda övträd, varierar kvävehaten omkring 3, 5 a 4,o %. Mycket kväverik humus ha vanigen askogar och unddäder, i vika sehare aen nästan atid ingår som en viktig beståndsde. Mycket ägre kvävehat uppvisa råhumusjordarna. Humusens kvävehat varierar från I,s % ti 2,s %, det sista höga värdet har dock endast anträffats hos en råhumus av mera gynnsam, nästan muiknande struktur. I amänhet torde man kunna anså råhumusens kvävehat ti om kring r,s a I,9 %. En märkigt hög kvävehat visar provet av mujorden från det bästa, i avseende på areaen het obetydiga barrbandbeståndet om r,500 kbm å Jönåkers häradsamänning. Humusens kvävehat uppgår här ti den mycket höga siffran av 7,7 %. Denna jord har vid agring icke visat nitrifikation, den förtjänar otviveaktigt en förnyad undersökning. Orsaken ti dessa här nämnda skinader torde man hest böra söka i den oika förmutningshastigheten, ju snabbare och jämnare den försiggår, dess högre bir humusens kvävehat, ju ångsammare, dess ägre. Arida områden, där förmutningen av organiska ämnen går vida snabbare än i humida, ha en kväverikare humus än dessa senare (se t. ex. RAMANN I9I I, sid. I63-I64). En sak, som förtjänade att undersökas, vore att utreda, om mujordarnas högre kvävehat även vore att tiskriva en rikigare förekomst av kväveassimierande organismer. Som ett itet observandum torde härvidag förtjäna framhåas, att. just Daby hage visar sig ha en mycket kväverik humus. Marken är där kakhatig och möjigen finnas här betingeserna för Azotobakter, den kraftigast kväveassimierande bakterien (se sid. 43 I). De här nämnda värdena på humusens kvävehat få emeertid icke utan vidare tagas som utgångspunkter för bedömande av markens kväveförråd. Denna bör naturigtvis angivas genom absouta ta, hänförande sig ti en viss yta och visst djup av marken. De härför erforderiga undersökningarna har jag emeertid ej ansett mig ha tid att i detta

123 HENRIK HESSEUIAN. sammanhang utföra. De äro, såsom vår skogsmark vanigen är beskaffad, mycket besväriga att utföra, om man ska ernå något så när tiföritiga och användbara siffror. I tab. 7 finnas anayserna av jordprovens nitrathat sammanstäda. I denna tabe angives provens humushat, beräknad som gödgningsförust, en bestämningsmetod, som för dessa vanigen kakfattiga, men humusrika jordsag är fut användbar. Vidare angives jordens kvävehat, beräknad i procent av jordens torra vikt och i procent av dess humushat. För de viktigaste resutaten i detta hänseende har redan redogjorts. Dessutom angives, och detta är det viktigaste, i tabeen jordprovens hat av sapeterkväve vid agringstidens början och vid dess sut, viket des angives i mg pr kg jord, des ock i procent av befintigt totakväve. På grund av anstatens fyttning ti ny oka hösten I g I 5 kunde en de jordprov icke tagas under behanding så snart de insamats, utan ha måst förvaras i naturfuktigt tistånd i gasburkar. Detta gör, att sapeterhaten vid början av försöken hos en de prov är tämigen hög. Icke utan vidare kan därför denna sapeterhat anföras som den i marken ursprungigen befintiga, under förvaringen har atid en de sapeter kunnat bidas. Särskit gäer detta proven n:o 5, I3, I4, I5, I8, Ig, 20, ZI, 2 2 i tab. 7. Aven vid de andra proven ha på grund av transportförhåandena, ringa utrymme å anstatens gama okaer etc. proven ej genast kunnat tagas under behanding, vadan de först angivna sapeterhaterna i många fa ej kunna utan vidare anses som jordprovets ursprungiga sapeterhat. Från min undersökningssynpunkt har detta emeertid mindre att betyda, då här närmast gät att undersöka, om jordproven över huvud taget förmå bida sapeter eer ej. I fera fa äro dock proven så snart undersökta efter sitt insamande, att man har rätt anse, att de erhåna värdena verkigen motsvara jordens sapeterhat vid den tid, proven togos. Detta gäer framför at om proven n:o 5 -I2, 23-26, De siffror, som uttrycka jordens sapeterhat vid ett visst tifäe, ha emeertid ett mer underordnat intresse, då detta värde så starkt påverkas av aehanda tifäiga faktorer, såsom nederbörden, växternas sapeterförbrukning etc. (se närmare sid. 322). Betydigt större värde kan man däremot timäta de siffror, som ange jordprovens sapeterhat efter en viss tids agring. Dessa utgöra ett mera rent uttryck för jordprovens sapeterbidningsförmåga, i det att man här varken har att räkna med någon uttvättning eer med högre växters sapeterförbrukning, ej heer med några omständigheter, som gynna denitrifikationen. Emeertid befinna sig jordproven i dessa försök under optimibetingeser för nitrifikation, god tigång på uft och fuktighet. De erhåna värdena torde därför överskrida de sapetermängder, som bidas

124 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 4 I 5 av samma jordprov i naturen, där framför at fuktigheten, åtminstone tidvis, går ångt under optimum. Jämför man emeertid inom varje försöksserie de oika jordproven med varandra, finner man vanigen en ganska vacker överensstämmese mean jordprovens sutiga sapeterhat och växternas större eer mindre nitrathat. Jordproven från askogar och unddäder ha i varje försöksserie visat sig höra ti de mest sapeterproducerande, höga värden ernå också jordproven från utprägad mujord i äda övträdsbestånd, ägre värden i rege prov från övängar och vanigen också från örtrika granskogar. Någon sträng överensstämmese mean anaysresutaten och undersökningarna av växternas sapeterhat finner man emeertid ej, avvikeser förekomma ej säan. Särskit hög sapeterhat har t. ex. provet från den örtrika granskogen från }önåker ernått, ehuru växternas nitrathat i de festa fa var så åg, att den ej kunde påvisas. Denna brist i överensstämmesen kan sökas i fera orsaker. Växternas nitrathat kan påverkas av många andra faktorer än nitrattigången i marken, såsom deras utveckingsgrad, beskuggningen, temperaturen, fuktighetstigången i marken etc. Fråga kan nu vara, om den ringa behanding (bättre och jämnare sönderdening, bättre tigång på uft och fuktighet) som jordproven undergå vid agringen, framkaat en nitrifikation, som ej förekommer i den mark, där proven äro tagna. När man redan hos växterna på patsen kan påvisa sapeter, kan ju denna fråga ugnt besvaras med nej, ty den sapeter, som finns hos örterna, härstammar från marken. Hos de växtsamhäen, där växterna ej ge reaktion för sapeter, har man ju ej detta kriterium, men att nitrifikation även där försiggår i marken, när jordproven nitrificera, anser jag av nedan anförda skä som adees otviveaktigt. För det första kan det negativa utsaget vid undersökning av växtens nitrathat icke tideas något som hest bevisvärde. Ogräsväxter på åkrarna ge ju, som jag förut anfört, ofta negativ nitratreaktion, oaktat jordproven nitrificera WINOGRADSKYS ösning eer vid agring bida nitrater. I det övervägande antaet fa, endast några få negativa resutat föreigga, ha prov från de jordar, som vid agring bida sapeter, förmått nitrificera en ammoniumsufatösning. Vidare har det visat sig, att de jordar, som vid agring nitrificera tihöra:en och samma huvudtyp och att vegetationen tihör en nitratafi typ, medan när jordproven icke nitrificera vid agring, såvä jorden som vegetationen tihöra en het annan typ. Den ringa behanding, som jordproven undergå före och vid agring, är av så itet infytande på dess struktur och egenskaper, att den omöjigt kunnat framkaa en i marken ej förefintig nitrifikation. Hos de växtsamhäen, där jordproven vid agring bida nitrater, oaktat växterna ej ge nitratreaktion, är det enigt min uppfattning endast fråga

125 HENRIK HESSELMAN. om en mer eer mindre rikig tigång på sapeter och om en oika sapeterhushåning, ej en fråga om en väsentig oikhet gent emot de andra växtsamhäena med sapeterbidande mark. Het annat är förhåandet, där sapeter ej eer endast i ringa grad bidas vid agring. De prov, som det här gäer, representera en het annan marktyp, nämi~en den utprägade podsotypen med råhumus. Ehuru dessa prov genomgå adees samma behanding som de övriga, förekommer endast en minima sapeterbidning, nästan iggande inom metodens försöksfel Beräknas det bidade nitratkvävet i prqcent av totakvävet, erhåes en mycket åg siffra (se ta b. 7 ). Här kan ej häer påvisas sapeterbidande bakterier, ika itet som en nitrathat hos växterna. Genom agringsmetoden kan man såunda påvisa väsentiga skijaktigheter mean kvävets omsättningsmöjigheter hos oika jordmåner, och dessa skinader överensstämma med ika väsentiga skinader i avseende på den växtighet, som utmärker dessa jordmåner. KAP. XII. Sapeterbidningens ro för skogens växtighet. Endast mera säan kan man påvisa sapeter hos trädartade växter. Vid mina undersökningar har detta endast någon gång yckats hos sådana arter som am ( Umus montana), hasse ( Coryus aveana), ask (Fraxinus e:ccesior) samt krusbär (Ribes grossuaria), måbär (Rz'bes apinum) och benved (Evonymus europceus). Det vore tydigen adees förhastat att av de negativa resutaten draga den sutsatsen, att sapeter ej. skue upptagas av träden. Hos de örtartade växterna har jag ofta funnit den största sapeterhaten vid nodi, vid badbasernas fästpunkter och dyikt. Hos träden äro dessa stäen mer eer mindre förvedade och denna förvedning kan mycket vä hindra reaktionen mean sapeter och difenyamin (se närmare sid. 324). Vidare kunna träden höra ti sådana växter, som förbruka sapeter, at efter som den upptages. Även på mycket sapeterrik mark, t. ex. kompostjord, fann ScHIMPER ( 18go) en ringa sapeterhat hos unga exempar av hästkastanje och en önnart och troigt är, <J_tt även aridra träd förhåa sig på samma sätt. Nitrifikationens ro. för träden kan därför utan experiment endast på indirekt väg studeras. Med hänsyn ti våra vaniga kuturväxter har man ofta ett ganska rikt materia av experiment och gödsingsförsök att stöda sig på för att avgöra, vika kväveföreningar de hest upptaga. Dyika undersökningar saknas icke het på skogsbrukets område, men av nära ti hands iggande skä kunna sådana försök endast omfatta en kortare period av trädets iv. Då det icke är adees utesutet utan som jag i nästa avhanding kommer att visa, ganska sannoikt, att det med hänsyn ti kvävebehovet förefinnes en skinad mean unga trädpantor och ädre, fut ut-

126 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLGA JORD~IÅNER. 4 I 7 vuxna träd, ha dessa undersökningar ej samma värde för denna studie som för diskussionen om trädens föryngringsfysioogi. För att bedöma beståndets d. v. s. de mera utvuxna trädens kvävebehov har man därför än så änge endast en mera indirekt väg att föja, nämigen att undersöka, om utveckingen och tiväxten föröpa hastigare på mark med eer utan nitrifikation. Det igger i sakens natur, att denna väg ej kan ämna ett i vetenskapigt hänseende så strängt svar på frågan som ett verkigt fysioogiskt experiment. Marker med och utan nitrifikation skija sig vanigen från varandra även i andra avseenden än med hänsyn ti kvävets omsättning. Framförat ha vi sett, att de sapeterbidande jordarna vanigen äro rikare på näringssater eer eektroyter i ytagren än de icke nitrifierande, och denna faktor måste även kunna gynnsamt inverka på trädens tiväxt. Med a reservation på grund av dessa svårigheter ska jag härnedan genom att jämföra bestånd på oika sags marker söka beysa denna fråga narmare. Det torde icke igga någon överdrift i det påståendet, att samtiga trädsag visa sin högsta tiväxt på god mujord. Mujorden har från beståndsskötsens synpunkt endast en nackde, nämigen att vissa träd, t. ex. taen gärna bi kvistiga och grovgreniga. Då efter vad denna undersökning visat, kvävet i muen normat överföres ti sapetersyra, har man såunda a anedning anse, att sapetern måste vara en god kvävekäa för träden, adees som förhåandet är med de festa högre gröna växter. Dock visa tydigen oika träd i detta avseende en mycket oika grad av känsighet. De träd, som äro mest beroende för sin normaa utvecking av jordens mutistånd, torde ock vara mera utprägat nitratafia än de, som även förete en mycket god utvecking på mera godartad råhumus. Ti de mera nitratafia böra vi därför räkna sådana träd som bok, ek, am, ind, ask och dyika. Några av dessa, t. ex. bok och ek, ha varit föremå för experimentea studier av ALBERT och MöLLE.R (rgr6). Deras försök ha ej ämnat några mer otvetydiga resutat, men kunna med hänsyn ti bok och ek sammanfattas på så sätt, att chiesapetern är som kvävekäa underägsen kaksapetern, viken senare överträffar ammoniumsufat. Bästa resutatet ha de dock erhåit med råhumus, i synnerhet visade sig eken synnerigen tacksam för en råhumusgödsing. Som jag i nästa avhanding kommer att visa, har den behanding, som de underkastat sina råhumusprov, med a sannoikhet medfört en nitrifikation. Även om man t. o. m. kan skada pantorna genom en nitratgödsing, är dock en sapetertiförse ur humus den bästa kvävenäringen. Det är, som förut framhåits, en stor skinad mean en nitratgödsing och sapetertiförsen från en humusjord. Den förra har benägenhet att framkaa en

127 HENRIK HESSELMAN. akaisk reaktion hos jorden, som kan vara skadig, ehuru sapetern såsom sådan är en utmärkt kvävekäa. Ett exempe härpå finna vi i P. E. MDLLERS och Wms' (rgo6) undersökningar och experiment med bokpantor. De unga bokpantorna utveckade sig bäst i en humusjord, som genom kakning bragts i nitrifikation. Den sakta födande sapetertiförsen var för dem den bästa kvävekäan. Ett icke fut så gott resutat gav användning av enbart chiesapeter. Vattnades bokpantorna i den nitrificerande humusjorden med en svag ösning av chiesapeter, bev kvävetiförsen för ivig och pantorna finge ett mindre sunt utseende. Dessa experiment visa hur m_an genom gödsingsförsök med de vaniga mineraiska kväveföreningarna ej kan undersöka trädens kvävebehov. En nitrificerande humus erbjuder träden så het andra betingeser än en mineragödsing, att man ej utan vidare kan överföra resutaten av dyika försök på förhåandena i naturen. Ett ytterigare exempe härpå erbjuda askogarna. HILTNER visade {r8g6), som förut omnämnts, genom experiment, att aens rotknösbidning hämmas om försökspantorna uppdragas i en sapeterhatig ösning. Askogarna höra dock ti de växtsamhäen, där nitrifikationen i marken är som ara ivigast, och ändock bruka arötterna vara synnerigen rikigt försedda med knöar. Men ajorden reagerar surt, medan det är mycket möjigt, att Hitner vid sina försök genom användandet av kaisapeter åstadkom en akaiskt reagerande näringsösning. Barrträden, gran och ta, växa, som vi veta, synnerigen bra på något råhumusartad, ej nitrifierande mark, och vi träffa på dem de mest vackra och virkesrika bestånd, såsom i Jönåkers häradsamänning i Södermanand. Som förut omtaats, försiggår i dessa marker ingen nitrifikation, och barrträden fä där på sin höjd åtnöja sig med ammoniak. Men även vad dessa träd beträffar, synes sapetern vara en ännu ämpigare kvävekäa. Våra örtrika granskogar höra ti de mest produktiva. Undantagas några bestånd i Skåne och Haand, som äro uppdragna ur frö av tyskt ursprung, representeras de av skogsavdeningens granprovytor, som tihöra den högsta växtighetskassen av örtrika typer. De bästa provytorna äro nämigen beägna på Omberg, på hyperitmorän vid Mönbacka i Värmand och i Kinneskogen i Västergötand. Ti högsta växtighetskassen hör ock det närmare undersökta vackra granbeståndet vid Ägöskvarn i Södermanand. Av dessa äro de två första och det sistnämnda beståndet närmare undersökta, i aa tre omsättes humuskvävet ti sapeter. Den örtrika granskogen å krpk. Undrom i Jämtand hör ock ti de vackraste av skogsavdeningens provytor i denna de av andet. De örtrika granskogarna i Norrand torde ock i rege med hänsyn ti växtigheten överträffa övriga skogstyper. Går man igenom skogsavdeningens granprovytor, finner man såunda, att de, som visa den högsta produktionen, stå på

128 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 419 sådan mark, där kvävet nitrifieras. hedarna visa en större växtighet (MULLER och HELMS 1913). Även försöken på de danska junghos granen på nitrifierande mark Mera okar är i vårt and frågan om taens stäning ti sapetern. De örtrika tabestånden på Gotand förete ingen högre grad av växtighet, framförat är skogen ganska kort och träden grovgreniga (se fig. r 5). Det vore emeertid ytterigt förhastat, om man vie anse, att den nitrifikation, som förekommer i dessa marker, skue vara orsaken härti, man har här sannoikt att göra med en mångfad ogynnsamma faktorer, härrörande av såvä kimatet som den föregående beståndsskötsen. Erfarenheten från de nordtyska skogarna visar nämigen, att även taen företer sin högsta grad av vä~ig-het på sådan mark, där kvävet nitrifieras. VOGEL von FALCKENSTEIN (1913) har undersökt nitrifikationen i en de tyska skog-sj ordar. Han fann, att det förekommer en rätt ivig sapeterbidning i sådana bestånd av de nordtyska taskogarna, där det finnes en undervegetation av bok. Han uppskattar på grund av sina försök sapeterbidningen ti ett så pass högt beopp, att taens kvävebehov därigenom fuständigt täckes. Han finner också, att markens bonitet stiger med kvävets omsättning ti nitrater och hans resutat äga för denna diskussion ett adees särskit intresse. Han undersökte i mineraogiskt hänseende mycket ikformiga jordar, nämigen fygsandsdyner (VOGEL VON FALCKENSTEIN 191 1), som på grund av oika beståndsbehanding hade en växande hat av kväve och humus. Ehuru markerna i mineraogiskt hänseende äro synnerigen näringsfattig-a, växa dock där mycket vackra taskogar, men taskogens växtighet beror av markens förmåga att bida nitrater. De bästa markerna bida de största nitratmäng-dern.a. Då de oika markerna i mineraogiskt hänseende äro ikvärdiga, framträder sapeterbidningens ro för skogen så mycket karare. Den erfarenhet, som föreigger på detta område, visar såunda, att samtiga träd växa bäst på sådan mark, där kvävet nitrifieras, och att vid en jämförese mean i mineraogiskt och fysikaiskt hänseende ikformiga marker boniteten stiger med markens förmåga att bida sapeter. På grund av kimatets beskaffenhet och markens kakfattigdom bidas hest i våra skogar icke nitrificerande råhumusformer. Fråga är emeertid, om ej vår skogsskötse mången gång kan änkas i en sådan riktning, att vi kunna framastra sapeterbidande humusformer. Vad som då när- mast är att tänka på är den ro, som en inbandning av övträd i våra barrskogsbestånd kan spea för humuskvävets nitrifikation. Endast tvenne sådana bestånd ha av mig hittis undersökts, båda beägna i Norrand och uppkomna efter brand. I det ena visade sig en iten tendens ti sa-

129 420 HENRIK HESSELMAN. peterbidning, i det andra var nitrifikationen ika svag som i de rena granbestånden (se tab. 7 n:r 63 och 64). Det är emeertid mycket möjigt, att under andra, mera gynnsamma kimatbetingeser inbandningen av övträd kan ha en kraftigare effekt. Emeertid är det tydigt och kart, att vi med våra barrträd, ta och gran, kunna uppnå synnerigen vackra produktionsresutat även på sådana marker, där humuskvävet ej överföres ti sapetersyra. Härpå ämna bestånden i Björkviks sn, Jönåkers häradsamänning, ett mycket beysande exempe. Men även när kvävet icke nitrifieras, finnas stora skijaktigheter i dess tigängighet. Troigen rör det sig därvidag om en större eer mindre ätthet att avspjäka assimierbar ammoniak. De peptonspatningsförsök, som utförts med jordprov, taa härför. Särskit anmärkningsvärt är i detta hänseende, att de mera uckra, men icke nitrifierande råhumusformerna visa kraftigare ammoniakavspjäkning i en peptonösning än de mera sega, torvartade. De förra äro ju ock gynnsammare för skogen än de senare. Visserigen har. jag ej atid funnit en paraeism mean ammoniakavspjäkningen och skogens växtighet, särskit ett av Jönåkersbestånden (se tab. 1 n:r 33) bidar ett rätt märkigt undantag, men i rege gå dock utsagen i den riktningen, att i de växtigare bestånden marken visar en större ammoniakavspatningsförmåga än i de mindre växtiga. I Jönåkersbestånden är produktionsskinaden ej synnerigen stor mean bestånden på sapeterbidande och icke sapeterbidande mark, markbetäckningen företer mera påfaande oikheter. Detta skue man kunna förkara på så sätt, att de örtartade markbetäckningsväxterna äro mera känsiga för deri form, vari kvävet erbjudes än barrträden. Den mossrika granskogen åter äger en mycket enformig markbetäckning, även bestånd, som förete väsentiga oikheter i produktionen, kunna ha en mycket ikartad markbetäckning. Möjigen är förkaringen ti denna företeese att söka däruti, att barrträden äro mera känsiga för om kvävet tiföres som ammoniak eer organiska kväveföreningar än de för den mossrika barrskogen karaktäristiska markbetäckningsväxterna. På detta sätt skue man möjigen kunna förkara, varför markbetäckningen kan bestå av samma sags arter på mark med en reativt godartad humus och på en sådan med ett mera segt, nästan torvartat råhumustäcke. U odersökningar av detta sag äro tydigen av nöden, om man ska yc- 1! kas uppkara det ingaunda enka sambandet mean markbetäckningens beskaffenhet och skogens produktionsförmåga. Det torde vara tämigen tydigt för varje mer karseende skogsman, att ju mer vår skogsskötse utveckas i ratione riktning, dess större uppmärksamhet måste vi ägna åt marken och hur de i marken försiggående

130 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 42 I processerna infueras av vår. beståndsskötsel Marken är ett driftskapita, vars säkra avkastning på intet sätt får nedsättas eer äventyras utan ständigt måste håas så högt som möjigt. Då kimat och markförhåandena äro annorunda hos oss än i andra änder, där dessa frågor mera studerats, kunna vi endast bygga på vår egen erfarenhet. Att här föreigger ett stort och viktigt forskningsområde torde vara ganska tydigt. En säkrare kunskap på hithörande område bör ock vara ägnat att ge en fastare basis för våra skogsvårdsåtgärder, vi böra kunna få ett karare begrepp om varför vissa åtgärder äro skadiga, andra däremot nyttiga. I nästa avhanding ska jag såunda söka visa, hur man genom studier över kvävets omsättning kan få ett fastare grepp på ett så viktigt kapite som våra skogars föryngring.. Ti sut torde det vara ämpigt att i några kortare punkter sammanfatta huvudresutatet av föreiggande undersökning. Kvävet överföres ti sapetersyra i fera oika naturiga jordmåner. Det är karaktäristiskt för de sapeterbidande jordmånerna, att humusbidningen försiggår under infytande av eektroyter eer ösiga sater. Denna form av humusbidning åstadkommes antingen genom maskar och insekter, som banda humuspartikarna med minerajorden, eer genom tiströmmande, eektroytförande vatten. Den humusbidning, som äger rum på mark med ett starkt bortförande av markens ösiga sater eer eektroyter ger upphov ti humusformer, där kvävet icke överföres ti sapeter. På grund av sitt bidningssätt biva mujordarna nitrificerande, råhumusjordarna icke nitrificerande. I många växtsamhäen äger en så ivig nitrifikation rum, att nitrater anhopas hos markbetäckningsväxterna. Hit höra de mer sutna bestånden av äda övträd, såsom skogar av bok, ek, am och ask, askogar och unddäder och över huvud taget växtsamhäen på mark, som genomspoas av starkt rinnande vatten. Även i den högsta fjäregionen visa sig växter på dyik mark starkt nitrathatiga. I övängar och örtrika granskogar överföres kvävet ti sapeter. Någon anhopning av nitrater har dock mera säan iakttagits i markbetäckningsväxterna. Kooniartade växtsamhäen å bottad minerajord bestå ofta

131 422 HENRIK HESSELMAN. av utprägat nitratafia växtformer, som upphopa sapeter i sina vävnader. I kippsam häen sker ofta en nitrifikation, ikaedes i torvmarker med starkt rörigt vatten. I utdikade torvmarker inträder ofta en ivig sapeterbidning. I mossrika och avrika barrskogssamhäen omföres ej kvävet ti nitrat. Nedbrytningen av de organiska kväveföreningarna stannar vid bidningen av ammoniak. Även i de mest växtkraftiga, mossrika barrbandsbestånden iakttages ej eer också en ytterigt svag nitrifikation. De nitrificerande jordarna ha ofta sur reaktion. De kunna ofta endast ångsamt nitrificera en ammoniumsufatösning av för nitrifikation ämpig sammansättning, ehuru de vid agring kunna bida betydande mängder sapeterkväve. De äga vanigen en mera kväverik humus än de icke nitrificerande JOrdarna, visa vanigen större ammoniakavspatningsförmåga. Denitrifikanter äro amänt utbredda. Nitrificerande, naturiga jordar kunna vid agring bida ika stora eer större mängder sapeterkväve än ordinär åkerjord. Nitrifikationen infueras mycket starkt av de jordmånsbid ande processerna, så und a o ck så a v kirna t et. Då ni trifikationen har ett stort infytande på växtsamhäets sammansättning, komma de jordmånsbidande faktorera att få ett viktigt och i många fa avgörande infytande på växtsamhäenas uppträdande och fördening. Markens kakhat befordrar nitrifikationen. I norra Sveriges starkt humida kimat visar sig emeertid kakens inverkan på vegetationen ofta icke där den anstår, men vä där dit den föres av vattnet. Samtiga skogsträd förete större växtighet på mark, där kvävet nitrificeras, än på sådan, där det icke nitrificeras. Det finnes utsikter ti att genom en ordnad beståndsskötse framkaa sapeterbidning även i en sådan mark, där denna process ejes ej skue inträda. Härigenom bör produktionen väsentigen kunna höjas. Även på mark, där sapeter ej bidas, kunna vi erhåa mycket vackra produktionsresutat med ta och gran. Dessa barrträds tiväxt synes då vara beroende av den ivighet, varmed ammoniak avspjäkas ur humustäckets organiska kväveföreningar. Även i detta fa har med a sannoikhet vår beståndsskötse ett infytande på de i marken försiggående processerna.

132 DET ALJUNDERSÖKNINGAR. ST ÅNDOR TSANTECKNINGAR, NITRA TUNDERSÖKNINGAR.

133

134 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER Bokskog. Skåne. sätten kring Skäraids 2o 5 och 2I s I 9 I 5. I. Bokskogar. Röstånga sn. järnvägsstation. Skäraid. Suttningen av Söderåsen mot Ståndortsant. 21 5, nitratundersökningar ståndortsan teckning. 1 Träd y. Fagus sivatz"ca, bidar ett synnerigen vackert, vä sutet bestånd. Örter och gräs r.-y. Anemone nemorosa r.-y., bidar en egen facies i markbetäcknirigen. Asperua odorata r.-y., bidar en egen, från Anemone nemorosa skid facies i markbetäckningen. Dentaria bubzfera r.-fiv. y., huvudsakigen i Anemone-facies. Vioa riviniana str., fiv.-y., huvudsakigen i Anemone-facies. Vioa sivestris spr.-str. i Anemone-facies. Gaeobdoon uteum str. i båda facies. Oxais acetosea str. i båda facies. Stearia nemorum* gochidosperma fiv. y. i Anemone-facies. Ranuncuus jicarza enst., fiv. y. i Anemone-facies. Anemone hepatica spr. i Asperua-facies. Anemone ranuncuoides spr. i Anemone-facies. Anthriscus szvestris enst. i Anemone-facies. Corydais fabacea enst. i Anemone-facies. Taraxacum officinae enst. i Anemone-facies. Arenaria trinervia spr. Meica unifora spr., fiv. y. Mzium ejfusum spr., fiv. y. Rubus idceus spr., fiv. y. Veronica officinais fiv. y. Gaium aparine enst. i kanterna. Lampsana commzmis enst. Ranzmcuus repens enst. De båda oika facies, Anemone- och Asperua-facies, ej strängt skida utan sammanfyta devis med varandra. 1 Då en användning av den moderna, enigt Wiener-regerna gäande nomenkaturen sannoikt skue förorsaka de äsare, som icke äro botanister ex professo, åtskiiga missförstånd, har jag i rege för vanigare växter bibehåit hittis brukiga namn. 29. M~dde. från Statens Skogsförsiiksanstai.

135 HENRIK HESSELMAN. Undersökning av växternas nitrathat. Skarp reaktion: Corydaz's fabacea (i några individ), Stearz'a nemorum (i några individ, i sht. de grövre), Gaeobdoon utcum (i en de individ), Asperzta orodata (i nedre deen av skotten), Rubus z'dc!us. Tydig reaktion: Arenan'a tn'nervz'a (i en de individ), Dentan'a bubiftra, Oxaz's acetosea, Vz'oa n'vz'niana, V. sz'vestn's. Ingen reaktion: Mez'ca unijora, Mz'z'um effusum. I bokskogarna kring Skäraid och Röstånga undersöktes ett större anta växter i avseende på sapeterhaten. Skarp reaktion: Arenana tn'nervz'a, Lactuca muraz's, Rubus z'dc!us, Stean'a hoostea, S. nemorum. Tydig reaktion: Dentana bubifera, Luzua pzosa, Oxaz's acetosea, Vz'oa n'vz'niana, V. sz'vestrz's. Ingen reaktion: Anemone nemorosa, Dactyz's gomerata, Orobus tuberosus, Veronz'ca chamc!drys, V. officz'naz's. Bakteriekutur. Jordprov nitrificera endast svagt en ammoniumsufatösning, sapeterbujong och GrLTAYS ösning denitrifieras inom oppet av några dagar under utv. av gasbåsor (se nr 23 tab. 6). Lagringsprov. Jordens förmåga att vid agring bida sapeter är ej närmare undersökt. Jordmån. Bokskogarna kring Skäraid och Röstånga ha en utprägad mu jord. Bokskog. Haand. Voxtorps sn. Kq)k. Vaåsen, Prästtorpshutet. Bokskogsparti med utprägad mujord. Ståndortsant. och nitratundersökning 2 9 j 5 I 9 I 6. Ståndortsanteckning. Träd y. Fagus sivatzca, tämigen vidgreniga individ bida ett sutet bestånd, som vä beskuggar marken. Örter och gräs spr.-fv. y. Oxaz's acetosea fv. y. Poypodium dryopterz's fv. r. Lactuca muraz's spr. Az'ra jexuosa e. Arenana tnnervia e. Luzua pzosa e. Veromca officz'naz's e. Mossor saknas, marken betäckes med ett mutnande övager.

136 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER Undersökning av växternas nitrathat. Skarp reaktion: Lactuca mura/is, fera av individen, men ej aa. Ingen reaktion: Luzua pi/osa, Oxais acetosea, Po{ypodz'um dryopteris, Veronica officinais. Bakteriekutur. Jordprov nitrificera ganska kraftigt en arnmoniumsufatösning, GILTAYS ösning denitrificeras inom oppet av några dagar (se n:r 8 tab. 6). Lagringsprov. Vid agring i Erenmeyer-kov bida jordprov från denna oka betydande mängder sapeter. Vid ett försök höjdes nitrathaten från so mg ti 120 mg sapeterkväve pr kg jord, i ett annat försök på tre månader ökades nitrathaten från 25 ti 63 mg sapeterkväve pr kg jord (se tab. 7 nr 4 och 6). Jordmån. Utprägad mujord, det omgivande beståndet har dock en mera råhumusartad humus. II. Bandbestånd av äda övträd. Sutet bandbestånd av äda övträd. Skåne, Röstånga, invid vägen Röstånga-Skäraid, nära N ackarps da. ståndortsanteckning I 9 J 5' nitratundersökningar '9/5, 20 / 5 och 2 3/5 191 S Träd str.-r. Carpzizus betuus str. Quercus robur str. Buskar: Coryus aveana str. Evo1~ymus europrea e., itet ex. Prunus padus str. Gr ä s o ch örter r.-y. Anemone nemorosa.meam(jyrzmz sivatiatm Anemone hepatica Anthriscus sivestris Adoxa moschate!ina Cinopodium vugm e Geum n'vae '' urbanum Fragan a vesca Hieracium sp. Ståndortsanteckning. Rikiga~ym niga: strödda: Spridda: Fagus sivatica spr. Pyrus maus e. Sorbus aucuparia spr. Vz'bumum opuus e. ];fercurzais peremzis (f v. r.) Convaaria maja/is Oxais acetosea Veronica chamredrys Poa nemora/is Pumonarza officina/is Ranuncuus aun'comus» jicaria Rubus saxati/is Taraxacum officzizae

137 HENRIK HESSELMAN. jvfafantzemum bifoium Meica nutans Orobus tuberosts Arenan a trinervia DactyHs gomerata GaHum aparine» bareae Heradeum sibin"cum Lactuca murazs Mossor e.-spr. E!ypnunz striatum Enstaka: Thaictrum aquiegifoium 7i'oius europams Vicia sepium Vz"oa rzvznzana fyosotzs sivatz"ca Pairgonatum vo tz"cz"atum Ranuncuus poyanthemus Rumex acetosa Scorzonera hzmzz"zs Urtica dioica Isothecium vz"viparzmz Undersökning av växternas nitrathat. Skarp reaktion: Anthrzscus sivestrzs, Geum riva/e, G. urbanum, Heradeum sibiricum, Lactuca murais, Fumonaria ofjicinazs, Pzimua ofjicinais, Rubus saxatizs, SoHdago virgaurea, Urtica dioica, Vioa rzvzmana. Tydig reaktion: Adoxa moschateina, Arenaria trinervza, Cinopodz"um vugare, Pragaria vesca, 1ercuriazs peremzzs, Po6 1gonatum verticiatum, ThaHctrum aquiegifoizmz. I några individ reaktion: Dactyzs gomerata, Taraxacum officinae. Intet undersökt individ visar reaktion: Aegopodium podagrarza, Anemone hepatica, Anemone nemorosa, C4nvaaria ma;azs, Gaium aparine, Meampyrum sivatzcum, fyosotzs sz"vatica, Oxazs acetosea, Poa nemorazs, Ranuncuus jicaria, Veronica chamredzys. Växtsamhäen av med detta samhäe överensstämmande typ förekomma ferestädes kring Röstånga och Skäraid, ofta av kuturen mer eer mindre förändrade. Ofta iakttages hos växter från dyika formationer en hög sapeterhat, såsom hos Arenaria trinervza, Cardamine impatiens, Geczoma hederacea, Cheidonizmz ma;its, Rubus idreus, Stachys sz"vatica, Aegopodium podagrana, Stearia nemorum, Ranuncuus jicaria. Mera svag reaktion har iakttagits hos 1eHca nutans, Mz"z"zmz ef!usum, Geranz"um robertianum, Gaeobdoon uteum, Luzua piosa. Ingen reaktion hos Anemone nemorosa, A. hepatzca, Convaana ma;azs, Hypochrerzs radicata, Scorzonera humiis. Bakterieundersökning. J ordprov nitrificera, om än mycket ångsamt, en ammoniumsufatösning. Lagringsprov. Jordprov bida vid agring betydande mängder sapeter, under fem månader ökades sapeterhaten hos ett prov från 8 mg ti z o o mg sapeterkväve pr kg jord (se närmare tab. 7 nr 8). Jordmån. Utprägad mujord på sand.

138 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 429 Sutet bandbestånd av äda övträd. Skåne. Röstånga sn. Utmed vägen Röstånga-Skäraid nära Uggeröd. Diabaskue. ståndortsanteckning 2 3j 5; nitratundersökningar 1 9/s, 20 / 5 och 2 3/ Träd: Cmpinus betzt!us r. Fagus sivatica str. Buskar spr. Coryus aveana spr. Gräs och örter r.-y. Anemone nemorosa r.-y. Convaana majafis fv. r. Den/aria bubifera spr.-fv. r. Anemone hepatica ranuncuoides Aegopodium podagrmia Gampanua iraeheium Carex digitaa Orobus vernus Poa nemorais Orobus tuberosus Pn'mua ojjicz'nais Ståndortsanteckning. Rikiga ymniga: Quercus rob ur str. Tzia corda/a e. Umus montana e. Rubus ida;us enst. strödda: Pubnonaria ojjicinais Spridda: Enstaka: ;Vezi:a unifora f v. r. JV!ercuriais perennis fv. r. Ranuncuus auricomus» fiatria Rubus saxati/is Vioa rivz'nzana Scrophuarza nodosa Sozdago virgaurea Vicia sepium Markbetäckningen utgöres ti övervägande de av ett tunt täcke mutnande öv av bok och avenbok. Mossor saknas nästan, finnas endast å några smärre fäckar och grövre trädrötter. Högskogsskiktet bidas av ek, avenbok och bok, men ett tydigt skikt finnes, bidat av bok, avenbok, am och ind jämte hasse. vägen, där ågskogsskiktet är mindre tätt, är ört- och gräsforan isynnerhet spear Meica unifora en viktig ro. Undersökning av växternas nitrathat. ågskqgs Närmare rikigare, Skarp reaktion: Gampanua tracheium, Dentaria bubifera, Rubus saxatzis, Pubnonaria officinais, Rubus ida;us. Tydig reaktion: ;Weica unifora, Mercun'ais perennis, Primua ojjicinais, Ranuncuus azmcomus (stort individ).

139 430 HENRIK HESSELMAN. Ingen reaktion: Aegopodium podagran"a, Orobus vernus, Orobus tuberosus, Vz"cz"a sepium. Bakterieundersökning. Jordprov nitrificera mycket ångsamt en ammoniumsufatösning. Lagringsprov. Vid agring i Erenmeyer-kov bidas betydande mängder sapeter. Vid ett försök steg under fem månader haten sapeterkväve från I 6 ti I 2 o mg sapeterkväve pr kg jord (se tab. 7 nr 7 ). Jordmån. Marken utgöres av en mubandad vittringsjord av diabas, ti färgen svartbrun, så småningom övergående i underiggande, kart rostbruna skikt. Ekskog. Uppand. Djurshom. skogsparti, tämigen oberört av kuturen, inti stranden av Svanäsviken. Bid se fig. 2. Nitratundersökningar 26 5 I 9 I 6, ståndortsanteckning 23 9 I 9 I 6. Bestånds beskrivning. Ekskogsbeståndet består av gama kraftiga ekar med vida kronor, som åtminstone fäckvis beskugga marken ganskå vä. Underväxt av buskar endast i beståndskanterna. Markvegetationen växar ganska starkt at efter beskuggningsgraden och den av ekarnas badavfa påverkade mubidningen. Där beskuggningen är starkare, har markbetäckningen undkaraktär. Närmast omkring ekstarornarna och under ekkronorna förhärskar i markbetäckningen Gotwaana mafazs, som kan bida ganska täta och rena mattor, utåt kransade av en bård Geum urbanum. Som exempe på markvegetationens växingar nämnas här nedan tvenne anteckningar från smärre fäckar, av vika den ena har mera und-, den andra mera ängskaraktär. Mindre parti med undkaraktär. Buskar spr. Ribes apz"num Rhamnus cathartica Gräs och örter y. Dactyis gometa/a r. Geum urbanum str.-r.» 1z"vae str. Anthnscus sivestn"s At"um oeraceum Aehemia vugarzs Geranium sz"vatz"cum M~rken spr.»» Rosa spp. Gechoma hederacea spr. Agrostzs vugans Tnfot"um fexuosum» Az"ra caspz"tosa enst. Ranuncuus acrz"s»» repens» Vioa rz"vz"nz"ana» betäckes med mutnande öv och andra växtrester. Mindre parti med ängsnatur. Buskar spr. Sorbus aucupan"a Jzmipems commums

140 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 43 I Ris e. Myrtz'us tzz'gra. Gräs och örter y. Tnfoium jexuosum r. Agrostz"s vugari's str. Dactyis gomera/a» Aira jexuosa» Bn"za medz'a s pr. Orobus tuberosus» Pheum boehmen» Ranuncuus acn's spr.» poyanthemus e. Campanu/a persicijoz'a»» rotundijoz'a» Pheum pratense Spz'rtea fiipendua» Vioa cam'na» I markbetäckningen ingå rikigt med mossor, såsom Hyocomz'um proiftrum, tn'quetrum och squarrosum, Astrophyum cuspidatum etc. Undersökning av växternas nitrathat. Skarp reaktion: Anthn'scus szvestn's, Geum urbanum, G. n'vae, Taraxacum officinae, Vioa hz'rta, Tydig reaktion: Convaana majaz's, Geranium sz'vatzi:um. Ingen reaktion: Aium oeraceum, n'vim'ana, Dactyz's gomerata, Pn'mua ven's, Rubus saxataz's, Vi'oa Lagringsprov. Prov togos från trenne patser, nämigc:! från ett Convaana ma;ais-bestånd, från ett undparti och från ett öppet parti. Proven agrades under tretton veckor i Erenmeyer-kov. Det första provet ökade haten sapeterkväve från 7 mg ti 3 2 mg, det andra från 2 s mg ti 7 s mg och det tredje från 4 mg ti 7 S mg, at beräknat pr kg jord (se tab. 7 nr 43-4S) Jordmån. Tämigen utprägad mujord med en antydan ti bekjord. Amskog. Skåne. Daby sn. Daby hage. Ståtig övskog av äda övträd å siurmorän, amskog med insprängd ek. ståndortsanteckning och nitratundersökning 2 5/5 191s. Träd r. Umus montana r. Buskar och ägre träd r. Umus montana str.-r. Cratr:egus oxyacantha str. Örter y. Ståndortsanteckning. Ymnig: Mercun'azs pereums, karaktärsgivande. Quercus robur spr.-str. Cor:yus aveana str. Fraxinus excesz'or spr.

141 432 HENRIK HESSELMAN. C01ydazs cava Gaium aparine Adoxa mosczateina Aegopodz"um podagraria Anemone rammcuoides Antzriscus sivestrzs Geum urbammz Gagea utea Poa sp. Rikiga: Rammcuus ficaria Veromi:a hederifoz"a S t r ö d da"ri k iga: Anemone nemorosa Strödda: Ranzmcuus attricomus Stachys szvatica rtz"ca dioica Spridda: Taraxacum officinae Markbetäckningen utgöres ti väsentig de av ett tunt, snart mutnande övager, fäckvis tunt mosstäcke av rypnum strz"atum. Undersökning av växternas nitrathat. Skarp reaktion: Cotydazs cava (ett ferta, ej aa individ), Geum urbammz, Staczys szvatica, rtica dz"oica, Verom ca hederifoia. Tydig reaktion: Adoxa moschateina, Anthrzscus szvestrzs, Gaz"um aparine. Ingen reaktion: Aegopodium pod~graria, Trädartade växters reaktion: mus montana skarp reaktion Coryus aveana tyd.» Fraxinus excesior ingen» Lonzi:era xyosteum 1» Acer patanoides 1» Rammcuus auricomus, Taraxacmn ojicinae. För övrigt undersöktes ett anta växter från andra dear av Daby hage, än där ståndortsanteckningen gjordes. Tydig eer skarp reaktion: Lampanua tracheium, Carex szvatica, Circa;a utetz.ana, Gaeobdoon utezmz, Geum rz"vae, Stearia nemorum *gochidosperma, Meandrium sivestre, Oxazs acetosea, Rumex sanguineus, Spira;a umarza, Vz"oa mirabizs. Ingen reaktion: Aehemia vugarzs, Bezs perenms, Gampanua atifoia, Cha;rophyum temuum, Dactyzs gomerata, Parzs quadrifoza, Pubnonaria officinazs, Ranuncuus auricomus, Veronica chama;dzys, Vz"cia sepium. Bakterieundersökning. J ordprov nitrifi.cera ångsamt en ammoniumsufatösning. Sapeterbujong och GILTAYS ösning denitrifi.eras inom några dagar under utvecking av gasbåsor (se tab. 6 nr 24). 1 Från annan pats, än där ståndortsanteckningen gjordes.

142 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 433 Lagringsprov. Prov, agrade i Erenmeyer~kovar, bida betydande mängder sapeter. I ett försök ökades under fem och en hav månader haten av sapeterkväve från 14 mg ti 70 mg pr kg jord (se tab. 7 nr 9). Jordmån. Djup, vä bearbetad mujord på kakhatig morän. Askund. Uppand. Vätö sn. Skabbhomen under Lidö gård. Angående askundarnas vegetation hänvisas närmare ti HEssELMAN Undersökt 2 3/ (Se fig. 5 ) Undersökning av växternas nitrathat. Skarp reaktion: Geum n'vae, Gechoma hederacea, Meandn'um sivestre, ]fercun'az's perennz's, jj1i'z'um e!fusum, Poygonatum mutijorum, Rubus idceus, Spzrcea umaria, Stachys sz'vatica, [Jrtica dz'oz'ca. Tydig reaktion: Anthn'scus sz'vestn's, Mez'ca nutans, Poa nemoraz's, Pof; stz'chum jiz~y; mas, Pn'mzea ojjicz'naz's, Rammettus cassubicus. Ingen reaktion: Aimn ursinum, Convaan'a mqjaz's, Heradeum sibiricum, Laserpitium atijoium, Pan's qzeadnfoia, Ribes apinum. Lagringsprov. 'Prov, agrade i Erenmeyer-kovar, öka sapeterhaten betydigt. I ett försök ökades under tre månader haten av sapeterkväve från 1,4 mg ti 120 mg pr kg jord (se tab. 7 nr 48). Jordens hat av sapeterkväve uppgick ej ti mer än r,4 mg pr _<g_jqrd, då växternas nitrathat undersöktes. Jordmån. Utprägad mujord, vä genomvävd av växtrötter. III. Lövängar. Lundartad öväng. Södermanand. Ornö sn. Ängshomen under Vanö gård. Nedanför en c:a ro m hög, nästan tvärbrant eptitkippa med urkak har vegetationen en undartad karaktär. Lunden bidar en randzon utmed kippans fot, utanför denna zon ett mera öppet, ängsartat parti. Träd r. Popuus tremua r. Quercus robur str..fraxinus excesior spr. Buskar: Ribes apinum str. Rosce spp.» Gräs och örter y. ståndortsanteckning 28 / Acer patanoides e. Sorbus suecica» Lonicera xyosteum spr. Rhamnus cathartica» Vibumzem opuus»

143 434 HENRIK HESSELMAN. Anemone nemorosa Laserpitium atifoiium Mzz"um effusum Actcea spicata Antmone zepatica Convaaria majafis Agrimonia eupatoria Cinopodium vugare Cynanchum vincetoxicum Fragana vesca Gaium boreae Geranium sanguinezmz» ucidum Hera c eum sibti?.i:um Eypericum quadranguum Lathyr!ts pratensis Arenaria binervia Gampanua persicifoia Erysimum hieraciifoz"um Geranium robertzamtm Rikiga: Strödda: Spridda: Poystichum jiz~-y; mas fv. r. Ranuncuus jicaria Rubus saxatiis Spircea umaria Den/aria bubifera Geum rivae Pn:mua officinai's fajantzemum bifoz'um Meandrium szvestre Meica nutans Onganum vugare Pimpinea saxifraga Poa nemomzs Soidago virgaurea Vaeriana officinazs Veronica chamcedrys Vzi:z"a sepium sivatic a Enstaka: Lzstera ovata Ranuncuus acrzs Tamxacum officinae Trifoium jexuosum Tumrzs gabra Markbetäckningen utgöres i huvudsak av mutnande bad. På berget ofta ett sväande mosstäcke, särskit framträdande är Hyocomz"um tn"quetrzmz. Undersökning av växternas nitrathat 2 9/ Ingen reaktion: Actma spicata, Cz'nopodium vu{t;are, Dentaria bubiftra, Geranium ucidum, G. rober!zanum, Geum rivae, Heradeum sibini:um, Meandrium sivestre, Origanzt7n vugm e, Poystichum ftix mas, Rubus saxatzzs, Soz"dago virgaurea, Spircea umazia, Vaeriana officinazs. Bakterieundersökning. Jordprov nitrificera, men mycket ångsamt, en ammoniumsufatösning. Lagringsprov. Ej utfört. Jordmån. En särdees rikt och vä utveckad mujord. Hasseund. Södermanand. Ornö sn. St. Bredvik. Lövängsparti med hasse, runt omkring omgivet av åker. Ståndortsant. 2 4f8, nitratundersökn. 22 /

144 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 43 S Träd spr. Betua ve1 tztcosa s pr. Buskar y. Coryus aveana r.-y. Frunus avium str. Juniperus communis spr. Ris e. Myrtz'us nz'gra e. Gräs o ch örter r.-y. C'onvaan'a mafaz's r.-y. Dactyz's gomera/a Aira jexuosa Aium oeraceum Anthn'scus sivestrz's Epiobium angustifoium Hz'eracium cfr sivaticum Luzua piosa Achiea miefoium Agrostz's vugarz's Equz'setum arvense Gaeopsz"s tetrahit Ståndortsanteckning. Rikiga: Mafmztiemum bzfoium fy. r. Strödda: Meampyrum sivatzcum Spridda: Pz'cea abz'es e. Sorbus aucupan'a spr. Cratagus oxyacantha e. Rhammts.frangua e. Vaccz'nium vz'tz's z'daa e. Orobus tuberosus Foygonatum officinae Foystichum spinuosum Fn'mua officinaz's Spiraa fiipendua Veronica chamadrys Enstaka: Hypochan's macuata H)pericum quadranguum 1feica nutans Rubus saxatz'z"s Vi'oa rzvzmana Marken mestades mean gräsen och örterna betäckt med mutnande öv, mossor förekomma dock, såsom Gimadum dendroides, Bryum roseum. Det antecknade beståndet är het itet, c:a 30 m ångt och 10 m brett, på suttningen av en iten kippa i åkrar. Växtsamhäet är en sags högbuskformation, bidat förnämigast av Coryus aveana. Över högbuskskiktet höja sig spridda Betua verrucosa och en enstaka gran. Hassebuskarna äro mycket kraftiga, nå en höjd av s a 6 m och ha vida kronor, som kraftigt beskugga marken. Band hassebuskarna insprängda enstaka exempar av Frunus avium och Rhamnus.frangua. Under hassebuskarna enstaka exempar av Ficea abz'es och spridd Frunus avium samt tynande Juniperus communz's. I örtvegetationen är Convaarz'a mafaz's dominerande. Undersökning av växternas nitrathat. Ingen reaktion:. Anthn'scus sivestn's, Convaan'a ma;'az's, Epiobium angustifoium, Rubus saxatiz's.

145 HENRIK HESSELMAN. Bakterieundersökning. Jordprov framkaa endast nitrit en ammoniumsufatösning. Lagringsprov. Vid agring i Erenmeyer-kov bidas rätt betydande nitratmängder. I ett försök ökades under två månader haten sapeterkväve från 10 ti 38 mg pr kg jord (se tab. 7 nr. 13). Jordmån. Ganska utprägad, av maskar och insekter genomarbetad mu. Antydan ti bekjord. Löväng. Uppand. Grissehamn. Södra deen av Byhomaandet. Bakterieprov och anteckningar den I3j6 rgro. Karaktärsväxter: Träd str. Quercus ro bur, Ji7 axinus exces-ior, A c er patanozdes, Betua 7JC1Tztcosa, Sorbus aucuparza, Picea abz'es, Pzizus sz'vestris. Buskar spr. Co1)'us aveana, Juniperus commzmis, Rosa; spp. Örter och gräs y. Anemone nemorosa, A. hepatica, Convaaria mafais, Laserpz"tium atifoz"um, Orobus vernus, Listera ovata, J1feampyrum nemorosum, Paris quadrifoia, Vicia sivatica. Mossor: Hyocomz"um triquetrum. Under mosstäcket en sandbandad mu. Bakterieundersökning: J ordprov nitrificera WINOGRADSKYS tab. 3 nr q). ösning (se Hasseund. Uppand. Vätö sn. Skabbhomen under Lidö gård. Angående hasseundarnas vegetation hänvisas närmare ti HEssELMAN I 904. Nitratundersökning 2 3/6 19 r 6. Svag reaktion: Urtica dioica. Undersökning av växternas nitrathat. Ingen reaktion: Acta;a spicata, Geum rivae, LWeandn"um sivestre, JJ;_fercuriais perennis, Mzz"um ejjusum, Poa nemorais, Poystic!zum jiix mas, Stach/ys sivatica, Vioa rivmzana. Lagringsprov. Vid agring i Erenmeyer-kov bidas endast måttiga mängder sapetersyra. I ett försök steg under tre månader haten sapeterkväve från o,z mg ti 4 mg pr kg jord (se tab. 7 nr 47). Jordmån. Mindre utprägad, något seg och sammanhängande mujord.

146 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER Örtbacksartad öväng, Södermanand. Ornö sn. Mörby. Lövängen intar en suttning mean en med ta och gran b~vuxen hage och en nedanför iggande åker. Ståndortsantecknin~ 2 4/8 1915, nitratundersökning 1 4/ Träd spr. Betua vern.tcosa spr.-str., 12 a 14 m hög Popuus tremua m. spr. Buskar str.-fv. r. Gory!us aveana str.-r. Sorbus aucuparia Ris spr.-str., fv. r. Arctostaphyos uva ursz' enst. f. y. Gauna vugan's spridda f. y. Gräs och örter y. Ståndortsanteckning. Pinus sz'vestns e., åg Picea abz'es e., 3 m hög Rosa sp. spr. Saix caprea e. Vaccim'um vitzs z'dcea str. Myrfius nz'gm' e. Rikiga=ymniga: Agrostzs vu/gans str.-fv. y. Meampyrum sivancum r. Gaamagrostis arnndz'nacea str.-r. Rubus saxatizs str.-r. Gonva!an a majats str.-r. Anemone hepatica Festuca oz,z'na Fragana vesca Pimpz'nea saxifraga Achz'ea miifoz'um Az'ra fexuosa Anthoxanthum. odorafztm Anthnscus sz'vestns Gampanua persicifoz'a Ginopodz'um vugare GaHum ventm Hypeni:um quadranguum Nypochams macuata Mezi:a nutans Orobus tuberosus Antennan'a dz'ozi:a Bn'za medz'a Chrysanthemum eucanthemum Dactyzs gometa/a Gaeopszs tetrahit Hez'anthemum chamceczstus Hieradum pioseia St'rödda: Spridda: Enstaka: Panago anceoata Spzrcea fiipendua TnJoz'um fexuosum Poa nem01'ais» pratensz's Poyga!a vugans Poygonatum of!iczizae Potentz'!a erecta Prz'mua ofjicznaz:1 Pterz's aquz'ina Ranuncuus acrzs Vz'cza cracca Vz'da sepz'um Vz'o!a rwzmmza Lathyrus pratensz's Luzua pz'osa Sz'ene nutans TrzJoz'um pratense Verom'ca chamced7j's Vz'cia sepz'um

147 HENRIK HESSELMAN. Mossor str.-r. ryocomizan parietinum r. Dicranum unduatum str.» squarrosum str. 11yocomium triquetrum spr. proiferum " Hea växtsamhäet är tämigen öppet, marken ganska torr. På grund av beståndets oregebundna sutenhet rätt stor växing i markbetäckningen. Hassebuskarna ganska små, 3 a 4 m höga; den skugga, de kasta, är tämigen svag och oregebunden, skuggforan föga utprägad. På de. mer öppna och torra patserna uppträda ris, såsom jung, ingon och mjöon. Örtforan är det oaktat på dessa patser ganska rik. Undersökning av växternas nitrathat. Ingen reaktion: Anthriscus sivestris, Ginapodium vu~gare, Hypocha:ris mawata, Hieracium piosea, Luzua piosa, ]}feampyrum sibaticum, Rubus saxatiis, Vioa rivzmana. Bakterieundersökning. Jordprov framkaa endast nitrit i en ammoniumsufatösning, ej nitrat. Lagringsprov. Jordprov bida vid agring sapeter, ehuru ej i någon större mängd. Prov, tagna under hassen, ökade under två månader nitrathaten från 1 mg ti 14 mg pr kg jord, ifrån jungbevuxet parti taget prov ökade ej sin nitrathat, som från början var mycket åg, o, 4 mg pr kg jord (se tab. 7 nr 14 OCh 15). Jordmån. Tämigen utprägad mujord. Börjande bekjordsbidning. Löväng av nordisk (meannorrändsk) karaktär. Ångermanand. Suttningar mot Ångermanäven strax ovanför Forsmobron. (Se fig. 8.) ståndortsanteckning OCh nitratundersökning den 1/? I 9 4 Ståndortsanteckning. Växttäcket växar mycket i sin. sammansättning at efter beysningsgraden och markens fuktighet. Efterföjande avser därför att ge en mera amän beskrivning av vegetationen. Träd: Anus incana, Betua odorata, B. 7Jerrucosa, Frunus padus, Saz:x: caprea, S. m'gricans, Sarbus aucuparia. Buskar: jimiperus communzs, Ribe s rubrum, R u bus ida:us. Ris: J11j,rtz'us mgra, M zda:a. rtiginosa, Pyroa rotzmdzfoia, P. secunda, Vaccz'm'wn vitis Örter och gräs: Aira ca:spz'tosa, A. fexuosa, Aehemia vugaris, Antennaria dioica, Anthoxantmm odoratum, Anthriscus sz'vestrzs, Botrychium unarz'a, Gampanua rotundz~

148 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 439 foia, C. patua, Carex paescens, Carztm carvz~ Chrysanthemum eucanthei1zu11z' Cceogossum Z!iride, Convaaria majais, Dianthus detoides, Poypodium dryopterzs, Epiobium angustifoz"um, Equzsetum arvense, E. sdvaticum, Festuca ovina, Fi'agarza vesca, Gentiana amarea, Geranium sivaticzmz, Geum n"vae, Heradeum sz"bincum, Hzeradum piosea, H umbeatum, H sp., II:ypochceri:S macuata, Lathyms pratenszs, Luzua mutijora, L. piosa, Mafanthemum bifoium, Jfeampyrum pratense,.1m~. szvaticum, Meandrizmz sivestre, Meica nutans, Pimpinea saxifraga, Poygonum viviparum, Potentza erecta, Przmea vugans, Ranzmcuus acrzs, R. aurz.comus, Rhinanthus minor, Rubus arcticus, R. saxatizs, Rumex acetosa, Stean a graminea, Taraxacum ofjicinae, Trifoium pratense, T. repens, T. jexuosum, Tzzssiago fmfara, Vaeriana officz.nahs, Veronica czamced7ys, V. officinazs, Vicia cracca, Vi oa tricoor. Mossor: I1yocomium parzetinum, H proiferum, H squarroszmz, Cimacium dendroides, Tzuidium abietimzm, Th. recognitum m. f. Skarp reaktion: Rubus z"dceus. Undersökning av växternas nitrathat. Ingen reaktion: Anthrzscus szzjestns, Carum carvz~ Chi)'Santhemum eucanthemzmz, Epiobium angustifoium, Geram um szvaticum, JJeamp_vrum pratense, Rhinanthus minor. Bakterioogisk undersökning. Jordprov nitrifiera reativt snabbt en ammoniumsufatösning (se tab. 5 nr 41). Jordmån. Mujord, knappast antydan ti bekjord. Löväng av nordisk (meannorrändsk) karaktär. Tåsjö sn. Tåsjöberget. (Se fig. 9 ) Undersökt +/ Ångermanand. Träd enst.-spr. Anus incana e. Betua odorata e. Buskar e. Juniperus commum~ e. Gräs och örter y. Agrostzs vugarzs Az.ra ccespitosa Aconztum septentrionae Antennaria dioica Botryctium unaria» vzrgzmanum Ståndortsanteckning. Rikiga: strödda: Picea abies e. Mafanthemum bifoium Poygonum viviparum Trifoium pratense Geranium sivaticum Meampyrzzm siva{iczmz Rhi1zanhus minor Taraxacum officinae

149 440 HENRIK HESSELMAN. Achzea miefoium Gampanua 1'0tundifoz'a Carex digdata» paescem Carum carvi Equisetzmz arvense Gaium uz"ginosum Festuca ntbra Aehemia vugan's Carex apina» capzarz's Fragana vesca Spridda: Enstaka: Geum n'vae Hieracium aun'cua» sp. Luzua mutifora Potentza vema Pnmea vugaris Ranuncuus acn's Soidago virgaurea Vieia cracca Gentz'ana n iv a z's Seaginea spinu/osa 7i rmtaz's europaa Vi'oa 1ivi'niana Mossor: Ifyocomium proiferum, Cimacium dend1'oides, T01-tua ntraz's, Thuidium abietinum. Lavar: Cadz'na sivatica, på torrare f. Bakterioogisk undersökning. Jordprov framkaa en svag nitrifikation i en ammoniumsufatösning. Lagringsprov. Vid agring i Erenmeyer-kov bidas rätt rikigt med sapeterkväve (se tab. 7 nr 6o). Jordmån. Två cms muskikt, därunder I 5 cm chokoadbrunt, mubandat skikt, övergående genom ett jusare ager i svart aunskiffermorän. Löväng av subapin typ. Jämtand. Åre sn. Mufjäet. suttningar på siurmorän m ö. h. (Se fig. 10.) Ståndortsanteckning av T. LAGERBERG den 21 h I 9 I 5, nitratundersökning den 20/7 I 9 I 5. Örtrikt parti med träd. Träd: Anus incana e. Betua odorata fiäckv. r. Picea abies e. Popuus tremua e. Buskar: Anus incana Betua odorata e.».fumperus communz's» Popuus tremua» Ståndortsanteckning. Saix caprea e.» nigneans»» penfandra» Sorbus aucupan.'a» Rubus idceus Saix gauca e.» nigneans»» penfandra» fiv~-y.

150 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN i NATURLIGA ]ORDMÅNER. 44 I JO. Ris: Myrfius nigra fv. r. Pyroa minor e. Örter y. Aconitum septentn'onae str. f. y. Aehemia jiicauis str. f. y. Geranium sivaticum spr. Oxais acetosea fv. str. Paris quadrifoia spr. Fobpodium dryopteris spr. f. y.. Ranuncuus acris >>» auncomus» Spira:a uman a spr. f. r. Trientais europa:a spr. Trifoium repens r. Vz'oa bifora» Vaeriana excesa spr. G'arum carvi.. e.-spr. Cirsium heterophyum»» Heraceum sibt'ncum )) )) Achiea miefoium e. Angez'ca sivestris» Anthnscus sivestns» Gräs fv. r. Aira ca:spztosa r. fexuosa spr. f. r.. Anthoxanthum odoratum spr.-str. Caainagrostzs sp. spr. Carex vaginaa e. Vaccz'm'um vzis ida:a fv. r. Ca:ogossum vin'de e. Epiobium angustijoium» Fragana vesca» Gaium uiginosum» Geum n'vae» Ifieracium cfr. gomeratum»» szvatz'cum» Ma;anthemum 'bifoium» Meampyrum szvatz'cum» Meandn'um szvestre» Poygonum viviparum» Potentia erecta» Ranuncuus repens» sagina inna:i» Soidago virgaurea» Taraxacum officinae» T7eronica chama:drys» Vi'cia cracca» Vz'oa epipsia» Luzua mutzjora e. >> pzosa» JI!Ieica nu/ans spr. Pheum apinum e. Poa pratensis >> Mossor str.-r. Ambystegium uncinatum, fryum roseum, Camptothecium nitens, Catharinea unduata, Cimacium dendroides, Hyocomium squarrosum, Poytrz'chum commune. Öppet, ängsiknande parti i övängen. Örter: ' Vzoa bifora str.-fv. y. Tnfoium repens r. Poygonum viviparum str.-r. G'hrysanthemum eucanthemum str. Geranium szvaticum )) Rhz'nanthus minor )) Soidago vz'rgaurea >> Antennaria dioica fv. str. G'rsium heterophyum >> >> Potentza erecta»» Campanu/a rotundifoia spr. Ranuncuus acns,,» auncomus >> Trzfoium pratense >> Medde. fr&n Statens Skogsförsöksanstat. Bothrychzum unaria e.-spr. Thaz'ctrum apz'num» Aconz'tum septentrzonae e. Ajuga pyramida/is >> Gaium uiginosum. >> Gmtiana campestns >> Hieracium cfr. gomeratum ~ >> pzosea Meampyrum szvaticum Rumex arijoius >> Spira:a umana >> Taraxacum officinae» Verom'ca officinazs Vz'oa riviniana >>

151 442 HENRIK HESSELMAN. Gräs: Aira ccupitosa, r.-y. Anthoxanthum odoratum str. r. Aira fexuosa str. Carex ornithopoda e.» paescens >> Mossor: Hyocomium parietz'num, H. squarrosum. Skarp reaktion: Rubus ida;us. Carex piuifera e. vaginaa» Festuca ovina Luzua mutifora >> Pheum apinum» Undersökning av växternas nitrathat. Ingen reaktion: Aconitum septentrionae, Antzriscus sivestris,. Heradeum sibiricum, Meica nutans, Oxais acetosea, Rubus saxatiis, Vioa bifora. Bakterioogisk undersökning. Jordprov nitrificera ej en ammoniumsufatösning. Lagringsprov. Vid agring bidas ej obetydiga mängder sapeterkväve (se tab. 7 nr ss). Jordmån. Ett S-IS cm mäktigt muskikt, övergående i ett rostrött, muhatigt skikt. På några stäen ett tunnare bekjordsskikt IV. Lunddäder. Lunddäd. Skåne. Båstads sn, nära Korresmöa. Kring en bäck från Haandsås. ståndortsanteckning OCh nitratundersökning 27 j S I 9 I S. Träd r. Anus gutinosa r. Fraxinus excesz"or» Buskar str. Coryus aveana str. Ståndortsanteckning. Örter och gräs y." Ymnig: Ranuncuus ficana fäckvis täckande. Cardamine amara stearia nemorum Anemone nemorosa Geum rivae Fagus sivatica str. Umus montana» Crata;gus oxyacantha str. Prunus padus» Rikiga-fäckv. r.: Equisetum szvatz"cum Mercurz(dis perennis strödda: Oxais acetosea Spira;a umana

152 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 443 Adoxa moschatezna Anthnscus sz1vestns Chrysospenium atemzfoium Pans quadrifoza Catha paustns Epz1obz'um montanum Geranz'um robertzanum Spridda: Poystichum jiix mas Rubus idceus. Stachys sz1vatzi:a Urtzi:a dzozca Enstaka: Ranuncuus auncomus repens Från dädens sidor rinner vatten i oregebundna fåror ned mot bäcken, viket framkaar en växing i undervegetationens beskaffenhet utan att förorsaka förändringar i beståndet. Lunddäden gränsar mot ett kahygge i bokskog, i kanten av detta Asperua odorata och Rubus z'dceus i frodiga exempar. Markbetäckning av mutnande öv, fäckvis tunna mattor av. Hypnum distans, å stenar Hyocomz"um oreum, mattbidande. Undersökning av växternas nitrathat. Skarp reaktion: Anthnscus sz'z estns, Asperua odorata, Chrysospenium.atemzfoium, Epiobium montanum, Geranium robertzanum, Geum n vae, Mercun"ais perennzs, Poa sp., Poystzi:hum jiix mas, Rubus idceus, Spz"rcea uman"a, Stachys sivatzca, Stearz"a nemorum, Urtz'ca dzoica, Vaenana ofjicinazs, Veronzca beccabunga (i bäcken).. Svag-tydig reaktion: O:r:azs acetosea, Ranuncuus jicaria, R. repens. Ingen reaktion: Adoxa moschateina (i fruktstadium), Crepzs paudosa, Luzua piosa, Paris quadrzfoia. Reaktion hos trädartade växter: Umus montana, tydig reaktion. Fraxinus exceszor, ingen» Frunus padus,»» Bakterieundersökning och agringsprov ej utförda. Jordmån. Av maskar och insekter vä genomarbetad mu. Lunddäd. Skåne. Röstånga sn. Skäraid. Lunddäd utbidad kring Skärabäcken i sprickdaen vid Skäraid. ståndortsanteckning 21 /s 1915, nitratundersökning I9/5> 21 /s OCh 22/s Ståndortsanteckning. Träd r. A.cer patanoides enst. Anus gutinosa r. Betua verrucosa spr. Carpznus betuus e. Fagus sz1vatica e.. spr. Pyrus- maus spr.-str. Quercus' robur e.cspr. Sa#x caprea spr. Sorbus aucuparia enst. Tiz"a cordata enst..f'taxznus excesior spr. Umus montana»

153 444 HENRIK HESSELMAN. Buskar spr. Cratregus OX)'acantza enst. Evonymus europrea s pr. Lonicera xyosteum e: Prunus padus spr. Rhamnus frangua enst. Ribes rubrum» Rosa sp. spr. Rubus idreus fv. r.-y.» cfr. fruticosus fv. y. Saz:X aurita spr. Vi"bumum opuus spr. Gräs och örter y. Rikiga ymniga: Anemone nemorosa r.-y. 111ercuriais perenm s enst. f. y.» ranuncuoides r. Poypodium phegopteris fv. r. Chrysospenium aternijoz"um enst. f. y. Spirrea umaria str.-y. ' Geum rivae str.-r. Urtica dioica enst. f. y. jfafanthemum bijoium spr. f. r. Aehemia vugarzs Catha paustris (invid Cirsium oeraceum Crepzs paudosa Anemone hepatica Angeica sivestrzs Aspenium jiz:x femina CaamagTostis sp. Cirsium paustre Hyperz"cum quadranguum Meica nutans Oxais acetosea Aegopodium podagraria Thaictrum aquiegijoium Mossor, smärre fäckar, r. Bryum ventricosam Strödda: Gaeobdoon uteum bäckkanten) Vaeriana dioica (invid bäckkanten)» officina/is Spridda: Enstaka: Poa nemorazs Frunea vugaris Soz"dago virgaurea Succzsa pratenszs Taraxacum officinae Triticum caninum 7i'oius europreus Vi"oa paustris riviniana Oxazs acetose!a v; rosea Ranuncu!us aurz"comus Tussiago fmfara Astrophyum rosfratum Markbetäckningen utgöres ti övervägande de av mutnande öv, mossor förekomma mest utmed bäckkanterna samt på de små homarna i bäcken. I bäcken förekomma en he de örter Catha paustrzs Cardamz"ne amara Carex ampuacea och gräs, såsom.mentha cfr. aquatz"ca Menyanihes trifoiata JJ!.fyosotzs paustris Naumburgia thyrsijora Utmed bäckkanterna bidas fäckvis smärre bestånd av Carex ampuacea Carex vesicaria

154 STUDIER ÖVER SALPETERBILDN:INGEN NATURLIGA JORDMÅNER. 445 I unddäden finnas här och där smärre, kärrartade formationer. med starkt rörigt vatten. Marken i dem är betäckt med ett ager av ~~tnande a- och boköv, under viket finnes ett uckert, av vatten genomdränkt humusskikt. På ett stäe hade fanerogamvegetationen föjande sammansättning: Spiraa umana r. Catha paustn's spr. -. Chrysospenium aternijqium, str. Cardamz"ne amara» Poa sp.» Geum n"vaie» Ranuncuus repens» Angezca sivestn's enst. Steana uigz"nosa» Vaenana offidnaz's» Lunddäden är egentigen utbidad inom sjäva bäckområdet, d. v. s. på de små homar, som omramas av den singrande bäcken, samt invid bäckstränderna. Utmed stränderna förhärska sådana växter som Rubus z'daus, Rubus cfr. fruticosus, Spz"raa uman a, Poypodzum phegopten's, Vaen"ana offidnaz's etc. Ej ångt från sjäva bäckkanten förändras vegetationens karaktär, ris såsom jung och båbär biva amänna, medan unddädens festa växter försvinna. Band risen förekommer dock Anemone nemorosa. 19 j 5 I 9 I 5 Undersökning av växternas nitrathat. Skarp reaktion: Achemz"a vugan's, Angez"ca sz"vestn's, Geum n vae, Rubus z"daus, R. cfr. frutz" cosus, Soidago virgaurea, Spiraa umana, Taraxacum officinae, Vaen"ana officinais, Vioa paustn's. Tydig reaktion: Fragan a ZJesca, Pofvpodium phegopten's. Svag reaktion: Gaeobdoon uteum. Ingen reaktion: Anemone nemorosa, A. ranu?zcuoides. 21/s I9I5. Skarp reaktion: Chrysospenzum aternijoium, Cirsium oeraceum, paustre; oeraceum X paustre, MezCa; nutans, ]f"ercunaz's perennz's, Soz"dago virgaurea, Spiraa uman a, Thazdrum aquiegzfoium, Va!en"ana officinaz's. Tydig rektion: Aspenzum fiix femina, Carex vesz"caria. Svag reaktion: Tussz"ago faifara. Ingen reaktion: Catha paustn's; Crepz's paudosa, Trozus europaus, Vaenana diozca. Växter från bäcken: Skarp reaktion: Cardamine amara, Mentha cfr. aquatica.

155 HENRIK HESSELMAN. Ingen reaktion:.menyanthes trifoz"ata, Naumburgia thyrsijora. Växter från ett itet kärr med starkt rörigt vatten Skarp reaktion: Angeica szvestrzs, Cardamine amara, Ch1ysospenium atemifoium, Geum rivae, Spircea umaria, ~rearia uiginosa, Vaerz"ana offtcinaz!.. Ingen reaktion: Catha paustns. Reaktion hos vedartade växter: Svag reaktion: Evonymus europcea, Fraxinus ecxesz(n. Ingen reaktion: Anus gutinosa, aucuparia. Cratcegus oxyacantza, Fagus sivatica, Rosa sp., Sarbus Bakterioogisk undersökning. J ordprov bida i en ammoniumsufatösning tämigen snart nitrit, som ytterst ångsamt oxideras ti nitrat. GrLTAYS ösning denitrifieras snabbt under kraftig utvecking av gasbåsor (se tab. 6 nr q). På samma sätt förhåa sig jordprov från kärrartat parti, denitrifikationen av GILTAYS ösning går ännu snabbare än med prov från homarna (se tab. 6 nr r8). Lagringsprov. Jordprov från homarna i bäcken bida vid agring betydande mängder nitrat. I ett försök höjdes under fem och en hav månader haten nitratkväve från 54 ti 320 mg pr kg jord. J ordprov från kärret bidade under samma tid i Erenmeyer-kov endast o, 4 mg. N är jorden ades i ett kär med mycket vatten och samtidigt en ivig uftström eddes genom jorden, bidades under en månad 280 mg nitratkväve pr kg jord (se tab. 7 nr 5 o. nr 34 och 35). Jordmån. Ganska mäktigt, muartat humusager på.grus, tvär övergång mean grus och humusjord. Lunddäd. Häsingand. Hassea sn. Ävåsen. Lunddäd kring en bäck, som kommer från en mindre tjärn ä Ävåsen och rinner ut i Hasseasjön nära Haddångsnäs. Stark suttning mot öster. ståndortsanteckning och nitratundersökningar utförda den 9 7 och 10 7 r 9 I 5. Rikigt med vatten i bäcken (se vidare fig. II, 12 och 30). Träd y. A nus incana r. Betua odorata str. verrucosa Picea abies str.-r. Popuus tremua» Ståndortsanteckning. Prunus padus str. Saix caprea spr.» nigricans str. Sarbus aucuparz"a str. Tiz"a eardata e. i översta deen av unddäden.

156 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 447 Buskar spr.-str. Lonzi:era xyosteum spr. i övre deen." Rubus idceus str.-fv. r. Rz"bes apz"num»»» Vi"bumum opuus e.-spr. i övre deen jämte spridda ägre exempar av förut nämnda träd. Gräs och örter y. Rikiga=fäckvis ymniga: Anemotze nemorosa Aspenium jiix ftmina Poypodium phegopteri's (utmed bäckkanten) Strödda=fäckvis rikiga: Chrysospenium atemifoium Oxais acetosea Circcea apina Frunea vu/gans Equzsetum siz aticum Poystzi:hum *diatatum Struthi'opten's germanica (utmed bäckkanten) Actcea spzi:ata Anemone hepatica Fragana vesca Mugedium apinum Carex digitaa Cinna pendu/a Crepi's paudosa Gaium paustre Geranium sivatzi:um Geum rivae Lactuca murazs M~anthemum bifoäum Meamp}'rum sivaticum Spridda=strödda: Spircea umana Vaenana excesa Vi"oa paustns Tnentazs europcea Tn"tzi:um canznum Spridda: Mezi:a nutans Pans quadnfota Poa nemorats Ranuncuus repens (på fuktigare dear) Rubus saxatizs Soidago virgaurea Veronzi:a chamcedrys-> Vioa n"viniana Aira ccespz"tosa Carex paescens Coraorrhiza imta/a Gnaphaium sivatzi:um Ranuncuus acns Seaginea spinu/osa Steana ongifoza Enstaka: Taraxacum officinae Tnfoium repens Tussiago fatfara Veronica ofjicinai's» setfjj'ifota Vioa mmztana I översta deen av unddäden förekomma en de örter, som saknas nedre, nämigen: Convaana ma;ais s pr. Epiobium angustifoium str. Miium effusum spr.-str. Mossor fäckvis r-y. Vioa mirabii's str. Vi"cia sepium spr. den

157 Mer rikigt förekommande arter: Hyocomium tn"quetrum Cz"maciu11! dendroides HENRIK HESSELMAN. Catharinea unduata För övrigt insamades utan närmare angivande av frekvensen föjande: Ambystegium protensum» uncinatum Astrophyum cuspidatum f. integrifoia Astrophyum hornum» pundatum seigerii steare sivaticum Bepharostoma trichohpyum Bryum ventricosum Cephaozia eucantha Hyocomium parietinum» proiferum» squarrosum Hypnum veutinum.funj;ermannia barbaa )) gradfis )) guttua/a» znczsa )) ventricosa Fefia cfr. neeszana Pagiochia aspenioides» medza Pagzothecz"um sz"vatzcum Dicranum juscesens Poytrz"chum apinum majus Ptz?zdz"um czhare scoparium Schzstophyum osmzmdoz"des Georgia peucida Tayoria tenuzs Massvegetationen är i bioogiskt hänseende så tivida intressant, som här ingå en de för mujord karaktäristiska arter, t. ex. Catharinea unduata, Hyocomium triquetrum, Astrophyum-arter m. f. I nedre deen av unddäden förekomma Sphagnum-tuvor, nämigen av Sph. squarrosum, centrae, teres och warnstorjz z~ varjämte barrskogens mosstäcke i kanterna tränger in i unddäden. Inom.den översta deen av unddäden har ett ras ägt rum, varigenom träden (gråa) inom cirka 1 / 2 ars område störtat omku. Här finns en synnerigen frodig association, karaktäri.serad av höga örter, som nå manshöjd eer mera. Föjande arter antecknades: Aspenium jiz:x jemina r.-fv. y. Chrysospenium aternijokum r. Oxazs acetosea r. Rztbus ida:us r. Epz?obium angustijoium str. Mugedium apinum str. Urtzca dioica str. Caamagrostis sp. spr. Crepzs paudosa Epzobium montanum Equzsetum sivatzcum Lactuca murazs Poypodium dtyopter~s Spira:a umaria Vaeriana excesa Vattnet siar fram i smärre ränniar över marken inom det rasade området. Lunddäden är utbidad huvudsakigen omkring bäcken, omkring viken den bidar en mer eer mindre bred zon, beroende på i vad mån vattnet i bäcken breder ut sig. Vegetationen i unddäden är starkt växande, viket vä närmast torde stå i samband med markens starkt växande fuktighet. Närmast kring bäcken dominera ormbunk'ar. Band de mest karaktärsgivande är Poypodium phegopterzs, som ofta käder sjäva bäckkanten med en tät bård av mjuk grönska. Adees invid bäckkanten förekomma i mycket frodiga exempar, spr. )) )) )) ))

158 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 449 men mera fäckvis, Aspenz"um jiz"x femz"na och Struthiopteris germanica, av vika den senare här och där bidar smärre, nästan rena facies. Nära bäckkanten frodas ock Po6,stichum spinuosum *dzatatum, viken dock även förekommer ängre in. Ti bäckkanterna höra ock Spircea umaria och Crepis paudosm. Smärre homar i bäcken täckas stundom nästan het av Anemone nemorosa, andra åter av ormbunkar i förening med haon. I nedre deen av unddäden förekomma i bottentäcket en de Spzar.:numtuvor, såsom Sph. squarrosum och Spz. russowii. I denna de förekommer ocksi'i Carex oiacea. Massvegetationen i den skarpare suttande deen av unddäden är ganska rik och av utprägad mukaraktär, karaktäriserad av b. a. Cimaczitm dendroides, Hyocomium squarrosum och triquetrum, Catharinea unduata, Astrophyum-arter etc. Lunddäden är på båda sidor omgiven av vacker, starkt växtig granskog av mossrik typ. Från granskogen intränga i unddädens kanter en de risväxter, ss. Vaccinium viti's idcea, JYfyrtzus nigra, Linncea boreazs, Lycopodium annotium samt Pyroa unijora, viken senare synes mera höra tisammans med unddäden. Träden inom unddäden visa en ovanig växtighet. Björkarna nå en betydande höjd, z 5 a 30 m., även gråaen når en för detta träd ovanig höjd. Granen växer särdees snabbt, viket b. a. framgår av dess jämna säta bark. Endast inom unddädens översta, frostfria de förekomma de mera värmefordrande, sydskandinaviska arterna Tzia cordata, Lonicera xyosteum, Ribes apinum och Vibunzum opuus. Lunddäden å Ävåsen har, såsom det framgår av gjorda ståndortsanteckningar, en rikare och frodigare vegetation än den å Gryttjesbergen, viket vä närmast torde böra sättas i sam band med den rikigare vattentigången. Vegetationen genomgår sannoikt tidvis rätt stora förändringar. Bäcken dämmes upp av nedfaande trädstammar och annat bråte, varigenom vattnet tvingas att taga andra vägar. Bredvid bäcken finnes en rätt djupt nerskuren, men torr ravin, sannoikt uppgrävd av bäcken, men nu intagen av mera norma barrskogsvegetation. Undersökning av växternas nitrahat. Samtiga undersökta individ visa mer eer mindre kraftig nitratreaktion: Lactuca murazs, Rubu" idv'!us (några få individ band ett stort anta undersökta utan saipeter), Geum riva/e, Spircea umaria, Actcea spicata, Asp/e. nzitm jiix jemina, Hieracz"um cfr. sivaticum, Vioa riviniana och paustns, Veronica ofjicinazs, V. serpyi(oia, Chrysospenium aternzfoium, Frunea vugarzs, 7hentazs europcea, Ranuncuus repens, R. acris, Aehemia vu/gans, Triticum caninum, Meica nutans, Poa nemorazs, Carex digitaa. Några av de undersökta individen visa mer eer mindre stark reaktion: Geranium szvaticum, Mugedz"um apinum,. Cinna pendua, Po(ypodzitm phegoptens, Circcea apina, Fragan a vesca, Epzobium angusti(oium, Soidago virgaurea, Poystichum spinuosum *diatatum.

159 HENRIK HESSELMAN. Intet av de undersökta individen ger nitratreaktion: Anemone hepatica, A. nemorosa, Vaeriana excesa, Struthiopterzs germanica, Poypodium dryopterzs, Crepzs paudosa, Rubus saxatiis, Mafantzemum bi- foium, Parzs quadrifoia, Vioa mirabizs, Hieracium sp., Miium effusum, Prunus padus,.)a/ix nigricans. Inom det förut omnämnda raspartiet ge växterna i rege en mycket stark nitratreaktion, nämigen:. Rubus zdceus, Epiobium angustifoium, [/rtica di'oica, Lactuca murais, Chrysospenium aternifozitm, Crepzs paudosa, Aspenium jiix jezm'i!a. Ingen reaktion: Equisetum sivaticum. Nitratreaktionen är såunda hos ett mycket stort anta arter särdees kraftig. Framförat är detta faet hos sådana individ. som växa invid bäckkanten eer på av bäckvattnet överspoad mark. På sådana patser visa även sådana växter som Ranunotus acris och R. 1'epens stark reaktion, ehuru de på fertaet andra växtpatser ej visa någon nitratreaktion. Bakterieundersökning. Jordprov nitrifiera endast mycket ångsamt eer ock ej as en ammoniumsufatösning. Lagringsprov. Ej utförda. Jordmånsbeskrivning. Utmed bäckkanterna förekommer under mosstäcket ett 3-4 cm mäktigt, uckert humustäcke av muartad beskaffenhet. Gränsen mean minerajord och humustäcke ganska skarp. De större stenarna närmast humustäcket visa ej några vittringsytor såsom under råhumus. Under humustäcket en svag antydan ti bekjord, därunder mubandat grus. I friskt tistånd färgar jorden bått ackmuspapper rött. På smärre homar kan humustäcket bi vida mäktigare, 28 a 30 cm. Luckert, men föga sandbandat. Metmaskar förekomma men synas spea en mera underordnad ro för jordens struktur. Lunddäd. Häsingand. Desbo sn. Gryttjesberget. Lunddäd kring en bäck, som rinner nedför det starkt suttande, åt söder exponerade berget. Bäcken vid undersökningstifäet uttorkad med undantag av den ara översta deen, som ännu är vattenförande. ståndortsanteckning och undersökning av växternas sapeterhat utförda den 7/ Träd och högre buskar r. Anus incana r. Betua odorata r.» verrucosa spr. Pz'cea abies str., huvudsakigen unddädens kanter. Popuus tremua spr. Ståndortsanteckning. Prunus padus str. Saix caprea spr. nigricans str. Sorbus aucuparza str. Umus montana e., i övre deen.

160 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 45 I Buskar str.-r. Lonicera xyosteum e., deen av unddäden. Rubus idaus r. Örter och gräs r.-y. Gaamagros/is sp. Meica nutmzs Rubus saxatzks. översta Rikiga: strödda: Anemone hepatica (meersta deen av unddäden) Aspenium jiix femina Jira,Raria vesca Gaium triforum Actcea spicata Carex digitaa Epiobium angustzfoium Pans quadnfoha Carex fava» paescens Hypericum quadranguum Mossor mera spridda: Ambystegz"um protensum Hypnum pumosum samt vidare Astrophyum pundatum (invid ett käsprång nära kippan) Vibumum opuus spr. Poypodium phegopteris Pteris aquiina S t r ö d da rikiga: Spiraa umaria Spridda: Enstaka: Geranium szvaticum Oxazs acetosea Poy,podium dryoptens Tn{mtazs eurepcea T7ioa mirabizs Poa nemorazs Soidago vi1-gaurea Vioa rivirtiana Vaen"ana excesa Meampymm sivaticum Orobus vernus Barframia cnspa (på en fuktig kippvägg) Astrophyum cuspz"datum Markbetäckningen utgöres ti övervägande de av mutnande öv, mossor förekomma så gott som utesutande på uppstickande stenar. Lunddäden intager endast ett het smat parti omkring bäcken, som kommer från en iten tjärn uppe på Gryttjesberget. Den omgives i sin övre de av granskog, i sin nedre de av taskog, bägge av bärrisrik typ. Från barrskogen intränga i unddäden des gran, des ock en de ris, såsom Vaccinium vitzs idcea, Lycopodium annotinum, Linncea boreazs, Pyroa secunda samt, ehuru i mindre mängd, kfyrtzus nigra. De mera värmefordrande arterna, Umus montana och Lonzcera xyosteum, förekomma endast i den ara översta, mot söder starkt exponerade, frostfria deen. Amarna äro ganska ståtiga, nå en höjd av c:a I 5 m och brösthöjdsdiam av omkring 20 cm. Undersökning av växternas nitrathat. Skarp reaktion: Rubus idceus, Actcea spicata, Aira ccespitosa, Caamagrostzs sp., Lactuca murazs, Vioa mirabizs, Oxazs acetosea, Geranium sivaticum.

161 HENRIK HESSELMAN. En de av de undersökta individen ge mer eer mindre kraftig reaktion: Vaerz ana excesa, Aspenium fizx.femina, Fo{vpodium phegopteris, Soidago virgaurea, Spircea umaria, Gaium trzjorum, Epiobzum angustzfozum. Ingen reaktion: Fo{vstz"chum_- spinuosum, och Carex digz'tata. Rubus saxatiis, Farzs quadrzfoha, Pragaria vesca Bakterioogisk undersökning. Jordprov nitrifiera, ehuru ångsamt, en ammonium sufatösning. Lagringsprov. Ej utförda. Jordmån. Mujord, viande på grus. Bäckdädsvegetation. Ångermanand. Hoting. Bäcken vid Vaåns gästgivargård. Rikt vattenförande bäck från Jämmervattnet ti Hotingsjön. Utmed bäcken nära Vaån såg och kvarn. Bäcken kantad med gran och gråa samt viden. Undervegetationen har närmast inti bäcken föjande sammansättning. ståndortsanteckning (av T. LAGERBERG) och nitratundersökning den 2 3/ Gräs och örter r.-y. Menyan/hes trifoiata Gaitriche sp. Carex rostrata» veszcarza Carex java Comarum paustn: Equzsetum» Gaium» Agrostzs canina Aira ccespz.tosa Caamagrostzs phragmitoides.catha paustris Carex brunnescens >> goodenowii v. juncea Angeica sivestrzs Cardamine pratenszs Equzsetum arvense Euphrasia tenuzs Meampyrum szvaticum Ståndortsanteckning. Fäckvis y : sjäva bäcken. Fäckvis rikiga: ];fentha arvenszs Naumburgia thyrsijora Frunea vugarzs strödda-fäckvis str.: Spridda: Juncus fiiformzs Spircea umaria Vioa paustrzs Ranuncuus acrzs» repens Rhinantzus mznor Vaeriana excesa Enstaka: Farnassia paustris Fo6'gonum viviparum Scutearia gaericua/a Veronica scuteata

162 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 453 Skarp reaktion: Angdica sivestris, Vi"oa paustris. Undersökning p.v växternas nitrathat. Cardamine pratensis, Mentha arvenszs, Frunea vugaris, Tydig reaktion: Aira ca:spitosa, Carex fava, Comarum paustre, Gaium paustre. Svag reaktion: Scutean a gaencuata. Ingen reaktion: C'aamagrosäs phragmitoides, Carex. rostrata, C veszcaria, 11:fenyanthes tn joiata, Naumburgia thytsijora, Pamassia paustns, Pedicuans paustns, Spinea umaria, Vaeriana excesa, Veronica scuteata. Inga närmare undersökningar angående jordens nitrifikation. Bäckdädsvegetation. Jämtand. Ansjö krpk i Bräcke revir, Håsjö s:n. Bäcken går genom en vä suten granskog med inbandad björk, asp och ta. Granskogen tihör den massrika typen och är av ganska växtig beskaffenhet. Bäckoppet ganska utprägat, utmärkt av rikedom på örter, varigenom det vä skijer sig från den omgivande, mera monotona markbetäckningen i granskogen. Trädbeståndet omkring bäcken av samma sammansättning som i skogsbeståndet för övrigt. Vegetationen i och närmast omkring bäcken. ståndortsanteckning den I3/9 191 s. Örter och gräs y. Stearia nemorum r.-y. Equzsetum arvense r.» sivatzcum r. invid bäcken Ranunntus repens f. str.-r. Cardamine amara str. Geum n'vae» Spira:a umaria» Caamagrostzs sp. spr.-str. Agrosizs hiemais Aira ca:spitosa Carex brunnescens Aspenium jiix femina Carex o!iacea spr. Epiobium homemanni Poa sudetzca Rubus ida:us» Agrostis vugans e. Carex irrigua Cirsium heterophyum Tnentais europa:a Mossor fv. y. Ch,ezosc;phus poyanthus r.-y. Ambystegium sp. r. Astrophyum cincidioides» Omkring stubbar, vid basen av grövre trädstammar samt invid bäckkanterna tränger den omgivande skogsvegetationen in på bäckdädens, visande sig däruti, att ris, såsom ingon, båbär, innea och Pyroa secunda, få en större eer mindre betydese i markbetäckningen. Band örterna märkas Oxazs acetosea och Po)podium d1yojj!eris, band mossorna Hyocomium proiferum.

163 454 HENRIK HESSELMAN. Undersökning av växternas sapeterhat. Skarp reaktion 1 5/7 1915: Cardamine amara, Geum rivae, Stearia nemorum, Spir{Ea umaria (en de av de undersökta individen). Ingen reaktion rs/ : Ranuncuus repens f. Skarp reaktion 13/9 rgrs: Stearia nemorum. Tydig reaktion 4/9 r9r6: Stearia nemorum, Epiobium hornematmz, Cardamz"ne amara. Ingen reaktion 4/9 1915: Geum rivae, Poa sudetica. Lagringsprov. Genom ett jordprov med mycket vatten eddes under en månad en oavbruten uftström. Härunder bidades o, 4 mg sapeterkväve per kg jord. Försöket upprepades hösten r9r6, under en månad bidades ingen sapeter. Den 4/9 r 9 r 6 togs ett vattenprov, som försattes med koroform för att hindra bakterieverksamhet. Vid omedebart verkstäd anays befanns vattnet innehåa o,oz8 mg per iter (se tab. 7 nr 32, sr och sz). Jordmån. Inom sjäva bäckområdet har marken, där den omspoas av vattnet, en muartad struktur. Bäckdädsvegetation. Jämtand. Åre sn. Mufjäet i översta barrskogsregionen. I bäckens omgivningar ett mycket öppet och ytterst gest bestånd av fjäbjörk och gran. Närmast inti bäcken inom dess befuktningsområde en artrik ört- och gräsvegetation. I denna antecknades 1 9 j 7 r 9 r 5: Aconitum septentrionae, Aira C{Espitosa, Aehemia apz"na, A. vugaris, Aspenium jiix.femina, Athyrium apestre, Carex vaginaa, Cirsium heteropkyum, Crepis paudosa, Geram um sivatz"cum, Geum n vae, Gnaphaium non;egicum, Poypodium dryopten:f, Potentia erecta, Rubus id{eus, Rumex arifoius, Saxifraga steans, Soidago virgaurea, Spir{Ea umaria, Taraxacum officinae, Thaictrum apinum, Vioa bijora. Undersökning av växternas nitrathat. Skarp reaktion: Aconi'tum septentrionae, Atkyrium apestre, Cirsium heterophyum, Geum rivae, Rubus id{eus, Saxifraga steans, Taraxacum officinae, Vioa bijora. Tydig reakti?n: AChemia vugans, Aspenium jiix femina, Thaictrum apinum. Svag reaktion: Soidago virgaurea.

164 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER Ingen reaktion: Aehemia apina, Crepis paudosaj Geranium szvatz"cum, Gnaphaium norvegzcum. Bakterieprov eer jordprov icke tagna. V. Askogar. Askog. Skåne. Försövs socken. Axestorp. Askogen förekommer på en mark, som håes fuktig av vattnet från en käa, som bryter fram vid foten av den junghedskädda Lingebergsknat. ståndortsanteckning och nitratundersökning 2 7/5 rgrs. Träd r. Ståndortsanteckning. Anus gutinosa bidar ett tämigen vä sutet bestånd. Buskar och ägre träd str. Anus gutinosa str. Frunus padus spr. Örter och gräs, r.-y. Cardamine amara Aira ca:spitosa Chrysospenium aternifoium Gaium paustre Geum rivae (.atha paustrzs Geranium robertianum f.fyosotzs paustrzs Poa sp. Rikiga: strödda: Rhamnus jrangua spr. Sorbus aucupana Oxais acetosea Mafanthemum bifoium Ranuncuus repens Rubus ida:us Trz"entazs europa:a Spridda: Po~vpodium phegoptms Pofystichum spinuosum Ranuncuus jammua. Stearia paustris Vioa paustrzs Mossor: utmed trädrötter etc. förekommer Astrophyum hornum. Det framsipprande vattnet, som ofta tar formen av små ränniar, förorsakar en stark växing i markvegetationen. Undersökning av växternas nitrathat. Skarp reaktion: Chrysospenium aternzfoz"um, Geum rivae, Mentha sp., Myosotis paustris, Poa sp., Poystichum spinuosum, Rubus ida:us, Tnentazs europa:a, Vioa paustns. Svag-tydig reaktion: Cardamine amara, Geranium robertianum, Ranuncuus jammua, R. repmsj stearia paustris~

165 HENRIK HESSELMAN. Ingen reaktion: Aira ca:spitosa, Catha pattsris, Po{vpodium phegoptens. Från bäcken. Skarp reaktion: Veronica beccabunga, Mentha sp. Sapeterbidningen i marken för övrigt ej undersökt. Strandskog av a. Södermanand. Ornö sn. St. Bredvik. Askog vid stranden av en ånggrund, mot vind och vågor vä skyddad vik. Inrianför strandskogen en ört- och gräsrik björkskog, som användes ti beteshage. ståndortsanteckning 16/6 1915, nitratundersökningar 12/6, 16/6 och 18/s Träd y. Anus gutinosa r. Betua verrucosa spr. Buskar str. Juniperus commum~ str. Frunus spinosa- spr. Örter och gräs y. Anemone nemorosa Aira ca:spitosa Anthrz~ cus szvestris Fragarz a vesca Achemza vugarz~ Catha paustrzs Carex hirta Convaaria maja/z~ Luzua piosa Lysimaczia vugarzs Majanthemum bifoz"um Oxazs acetosea Ajuga pyramida/is Aspenium jizx ftmina Cirsium arvense Equzsetum pratense Geranium robertianum Mossor fv. spridda. Ambystegium cordifoium Astrophyum seigen Ståndortsanteckning. Rikiga: Spira:a umana Strödda: Spridda: Pz"cea abies spr. Sorbus aucuparia spr. Rosa: spp. spr. Rubus ida:us Geuni rivate Urtica dioica Vioa paustrzs Primua o.fficinazs Ranuncuus acns» aurzconrus Taraxacum officinae Thaic!um favum Tn"entazs europa:a Veronica i:hama:drys Vioa riviniand Enstaka: Orbus tuberosus Poystz"chum spinuosum Rumex acetosa Soidago vz"rgaurea Vaeriana ofjicinazs Hypnum rutabuum Spha;rocephaus paustris Markbetäckningen utgöres ti väsentig de av mutnande aöv.

166 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER 45 7 Undersökning av växternas nitrathat 12 /6 19I5. Tydig-skarp reaktion (samtiga undersökta individ): Aehemia vugaris, Anthriscus sivestns, Ajuga pyramidazs, Cirsium arvense, Geum rivae, Lysimachia vugans, Primua o.fficinazs, Ranuncuus acrzs, Rubus ida:us, Spira:a umana, Taraxacum ojjicinae, Urtim dioica, Vz"oa paustns, V. riviniana. Svag reaktion: Convaana ma;azs. Ingen reaktion: Catha paustns, Ma;anthemum bifoium, Oxazs acetosea, Ranuncuus azmcomus, Thazi:trum favum. r6/6 I9I5. Skarp reaktion: Aspenzitm fizx femz"rza, Aira ca:spzstosa, Carex hirta, Geranium robertzanum, Luzua pzosa, Soidago virgaurea, Vaenana ojjicinazs. Svag reaktion: Poystichmn spinuoszmz. Ingen reaktion: Rzmzex aceiosa. r8/s I9IS. Skarp reaktion: Anthrzscus sivestrzs, Garex hirta, Geranium robertzanum, Geum rivae, Rubus zda:us, Urtim diozi:a. Ingen reaktion: Poystz"chum spznuosum, Spira:a umana. Bakterioogisk undersökning. Jordprov nitrificera, men ytterst ångsamt, en ammoniumsufatösning. Lagringsprov. Ett prov, som agrades, höjde nitrathaten under tre månader från I z o mg ti I 30 mg per kg jord. Provet möjigen vä torrt (se tab. 7 n:r I3.) Jordmån. Ett tunt, öst och uckert humustäcke igger het öst på en av vågorna uppkastad, föga vittrad, fin sand. Strandskog av a. Uppand. Danderyds sn. Djurshom. Strandaskog invid Svanäsviken i Värtan. ståndortsanteckning 22 / 9 I 9 I 61 nitratundersökning 2 6/ S I 9 I 6. Ståndo rtsan teckning. Träd y. Anus gutz"nosa bidar ett sutet bestånd. 3 I Medde. fr/in Statms Skogsförsöksanstat.

167 HENRIK HESSELMAN. Buskar str. Prunus padus e. Rosa cfr. gauca e. Gräs och örter y. Anemone nemorosa Spz rcea umana Geum urbanum Aira ccespitosa Anthnscus sz'vestns Dactyzs gomerata Geum n'vae Rubus z'dceus str. Sorbus aucuparia e. Rikiga: rtz"ca dioica strödda: Meandn:um sztvestre Spridda: Gechoma hederacea MeHca nutans Stachys sivatz"ca Vzoa paustns Cirsz'um paustre Lysz'machza vugaris Poa nemorats Enstaka: Ranuncuus aun"comus» repens Marken betäckes ti huvudsakig de av mutnande aöv. Undersökning av växternas satpeterhat. Skarp reaktion: Anthnscus sivestns, Geum n"vae, G. urbanum, Meandn"um sz'vestre, Mez"ca nu/ans, Poa nemorazs, Rubus z'dceus, Spzrcea umana. I närheten av den undersökta ytan, men på något torrare mark. Skarp reaktion: CheHdonz'um majus, Convaana ma;azs, Rz'bes apinum. Ingen reaktion: Anemone nemorosa. Lagringsprov. I Erenmeyer-kov agrade prov bida betydiga mängder sapeter. I ett försök under 3 månader höjdes haten sapeterkväve från 14: mg ti 360 mg per kg jord (se tab. 7 nr 42.) Askog. Ångermanand. Sesjön. Beståndet har uppkommit på ennark, som bottades, när Sesjön sänktes för järnvägens framdragande. Beståndet är mycket vä sutet. Undersökt 26/6 och I/ Träd y. Anus zncana y. Betua odorata e. Ståndortsanteckning. Popuus tremua e.

168 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 459 Buskar och smärre träd str. Betua odorata spr. Popu!us tremua Rubus idceus Ris spr. Lycopodium annotimmz spr. Örter och gräs y. Aira ccespitosa str.-r. Caamagrostz's sp. str. Epiobium angustifoium str. Oxaz's acetosea, Trientaz's europcea, Catha paustn's spr. Fragaria vesca» Marken betäckes av ett tunt ager Saz'x aurita spr. caprea nzgrzcans >> Ranuncuus acrzs spr. repens» Rubus arctz'cus [Jrtica dioica Lysimachz'a thyrsijora Poa nemoraz's Poystichum spinuosum Taraxacum ofjiczizae mutnande gråasöv. ens t. )) )) )) Ska~p Undersökning av växternas nitrathat 26 / reaktion: Aira ccespitosa, Caamagrostz's sp., Epzobz'um angustzfoz'um, Ranuncuus acns och 1 epens, Rubus idceus, [/rtica dioica. Tydig reaktion:.fragaria vesca, Trientat's europcea. Ingen reaktion: Betua odorata, Oxaz's acetosea, Poystichum spinuosum, Rumex acetosa. Den r; 7 samades prov på växter från en annan de av samma askog. Skarp reaktion: Epzobium angustifoium, Fragana vesca, Rubus arcticus, Stearia ongzfoia, Triimtaz's europcea. Tydig reaktion: Poypodium dryopterz's. Ingen reaktion: Equz'setum sivaticum, Sarbus aucuparia. Bakterieundersökning. J ordprov nitrificera en ammoniumsufatösning, ehuru oxidationen av sapetersyrighet ti sapetersyra går mycket ångsamt. Lagringsprov. Under förvaring i Erenmeyer-kov okades haten nitrat månad (se kväve från 4,5 mg ti 30 mg pr kg jord under oppet av zr/ 2 tab. 7 nr r). Jordmån. Tunt, uckert humusager på en vittrad, fast och obearbetad era.

169 4 6 O HENRIK HESSELMAN. VI. Örtrika granskogar. Örtrik granskog. Södermanand. Nyköpings revir. Jönåkers häradsamänning. skogsavdeningens provyta n:o I36, beägen nära Ågöskvarn i Björkviks sn. Provytan, som har en area av o,4 r har, hade år I 9 1 o en åder av 94 år, en tota kubikmassa av 504 kbm per har, en grundyta av 42 kvm per har och en medehöjd av z6,7 m. Beståndet efter tagarrdet av 30 provstammar ej adees fut sutet. ståndortsanteckningar och nitratundersökningar 2 9/s I 9 I 6. Ris spr. Lycopodium amzotinzmz e.-spr. Örter och gräs r.-y. Aizemone nemorosa Mafanthemum bifoz"um Stån dartsan teckning. fyrtius nigra spr. Rikig a: Oxazs acetosea Po{ypodium d1yopteris Annmia trinervza Cerastium vugatum Luzua piosa Poa nemora/is Carex digz"tata Epiobizmz angustifoium Fragana vesca Mossor y. Hyocomz"um proiferum» pan"etinum» triquetrum Strödda: Veronica officz nazs Spridda: Poypodium p4egoptms» vugare Poystichum spinuosum Verom"ca chamtzdrys Enstaka: Tn"entazs europ«a Vi"oa rivim"ana Astrophyum sivatiwm Dicranum ma;its >> scoparium Tzuidium tamariscz>zum Undersökning av växternas nitrathat. Tydig reaktion: Luzua piosa (några ind.), Arenaria trinervia (individ från en rishög), Vioa rz"vznzana tett individ), Epiobium angustifoium. Ingen reaktion: Poystichum spinuosum, Luzua piosa (fertaet individ), Arenaria trznervia (undantag göra ind. från rishögen).

170 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 46 I Lagringsprov. Ett prov bidade i Erenmeyer-kov under tre månader z8o mg sapeterkväve pr kg jord (se tab. 7 nr 38). Jordmån. Under ett tunt, mera oförmutnat förnaager en ganska utprägad mu. Marken utgöres av era. Örtrik granskog. Björkö-Arhoma sn. Marum, gården Sandvik. Tätt granbestånd, som starkt beskuggar marken. Karaktärsväxter: Anemone hepatica> Anemone nemoros a, Carex digitaa, Vi'oa rivinz{ma, Sanicua europcea, Luzua piiosa> Hyocomz'um triquetrum m. f. Undersökning av växternas nitrathat 20 /6 19I6. Ingen reaktion: Carex digitaa, Luzzta piosa, Sam'cua europcea> Vi'oa n'viniana. Lagringsprov. Jorden bidar vid agring sapeter. Ett prov bidade Erenmeyer-kof under tre månader 24 mg sapeterkväve pr kg jord. Örtrik granskog. Värmand. Mönbacka bruk. skogsavdeningens provyta nr I9o. Skogen 6o år, 4oo kbm pr har (se även fig. I 3). Vackert, vä sutet bestånd av gran. Moränen innesuter åtskiiga smärre bock av hyperit. Träd y. Picea abies y. Betua odorata str. Buskar och småträd spr. Sorbus aucupatia spr. Acer patanoi'des, 3 m hög, enst. Juniperus communzs enst. Ris fäckvis r.-y. Myrtius nigra r.-y. Gräs och örter r.-fv. y. Tiia cordata ågt träd, enst. Przmus padus enst. Rubus ideetts» Vi'burnum opuus» Vaccinium vitis idcea spr. Oxazs acetosea Aira jexuosa Caamagrostzs arzzndz'nacea Convaarz'a majazs Meamp)mtm sz'vaticum Aira ccespitosa Fragan a z esca Luzua piosa Fv. ymnig: Rikig: strödda: Spridda: Rubus saxatizs 7 rzimtazs europcea Mez'ca nztfans Poa pratenszs Vi'oia rivinir112a

171 HENRIK HESSELMAN, Anemone hepatica Angeica sivestris Parzs quadrifoia Poystz"chum spinuosum Mossor y. Hyocomium parz'etinum» proiferum y.». triquetrum spr. Enstaka: Soidago virgaurea Veronica cham«drys» if.jicinazs Astrophyum sp. spr. Bryum roseum spr. Pagiochia aspenz'oides spr. f. Bakterieundersökning. J ordprov ni triicera endast ångsamt WINOGRADSKYS ösning. Nitrit överföres med svårighet ti nitrat (se tab. 3 nr z6). Jordmån. Humustäcket, 4 a 5 cm mäktigt, är med undantag av den ara översta deen utprägat muartat, metmaskar anträffas här och där. Bekjorden, mubandad, är endast svagt antydd, rostjorden av något jusare färg än vanigt. Moränen är sandig med smärre, starkt vittrande bock av hyperit. I springorna i de smärre, starkt vittrade hyperitbocken hava trädrötter trängt in. Örtrik granskog eer granund. Jämtands än. Kronoparken Undrom, 1 / 2 mi norr om Östersund i Ås socken. skogsavdeningens provyta nr I 7 I. Skogen oikådrig, medeåder c: a I I 6 år, de grövre träden I50 år, kubikmassa 508,8 kbm, grundyta 53,04 kvm. Vä sutet bestånd av starkt växtig gran. Juni I 9 I z. Ris rik. Jyrtzus nigra r. Linn«a bqreazs str. Pyroa rotundifoz'a» secunda» Örter och gräs r. Anemone hepatica Aconztum septentrzonae Geranium sivaticum Luzua piosa Aehemia jiicauzs Carex digdata Fragana vesca Geum n'vae Heradeum sibiricum Hz'eracium cfr. szvaticum Meampyrum sivatz'cum Parzs quadrifoza Poygonum 7Jiviparum Frunea 7Jugans Ståndortsanteckning. Rikiga: ]J;fajantzemum bifoium Strö d da: Enstaka: Vaccz'nium vztzs id«a str. Lycopodium seago enst. Pyroa unifora» Oxazs acetosea Poypodium dryoptens Rubus saxatzzs Ranuncuus attricomus.saussurea apina Spir«a umana Soidago virgaurea Thaictrum apz'num Trientazs europ«a Veronica officz'nazs Vz'cia sivatica Vzoa rz'vi?jiana

172 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 463 Mossor y. Hyocomzum tnquetrum y.» proiftrum r. I-Iypnpm cnsta casttenszs enst. Dzcranum scopanum e. Längre ned i suttningen övergår granskogen ti en myr, utmärkt av ett stort anta kakäskande växter. Längre ned emot myren förekomma i granskogen: Cystoptens montana Orchzs macuata Equzsetum scz"rpozäes Orobus vernus Lzstera ovata Bakterieundersökning. Jordprov från de mer murika partierna i granskogen nitrificera Jämföresevis snabbt en ammoniumsufatösning; prov från patser med mera torvartad råhumus under båbär åstadkomma icke någon oxidation av ammoniaken (se tab. 4 nr 33 och 34). Jordens peptonspatningsförmåga betydande (se tab. I nr 6). Växternas nitrathat ej undersökt, ej heer jordens kvantitativa sapeterbidningsförmåga. Jordmån. Mäktigt muager (2o-3o cm), övergående utan bekjord i en mera chokadbrun rostjord, så småningom övergående i en mera jus moränmärge. Örtrik granskog. Lappand. Viihemina sn. Kronoparken Björnberget. Granskog kring Björnbäcken. Aunskiffermorän. Dimensionsbädad granskog, omkringfuten av Björnbäckens grenar. Någon granföryngring i uckorna. ståndortsanteckning och undersökning av växternas nitrathat 27 7 I 9 r 5. Ståndortsanteckning. Ris förekomma huvudsakigen kring stubbarna och vid foten av trädstammarna. Myrtz'us nz"gra r. p stubbar Lycopodzum annotznum spr. Lz"nncea boreazs str. Pyroa secunda» Pyroa mz"nor» Lycopodzum apznum e.» unifora» Gräs och örter r.-y. Rikiga: Aconz!um septentn"onae str.-r. i uckor Epz'obzum angustifozum»» > Geranium sivatz"cum»»» Az"ra jexuosa Meampyrum sz"vatzcum Anthoxanthum odoratum Gnaphazum norvegz"cum Luzua pz"osa Mezca nutans Mugedzum apz"num Oxais acetosea Poypodzum dryoptens Vz"oa bijora str.. r. Strödda: Tnentais europcea Spridda: Pyygonum vzvzparum Rumex anfoz"us Sozäago vzrgaurea Taraxacum officznae Trozus europceus

173 HENRIK HESSELMAN. Mz"z'um ef!usum Mossor y. Hyocomz'um proiferum y.» parzetz'num r. Enstaka: Hypnum crzsta eastrents str. Jungermannza sp. spr. Undersökning av växternas nitrathat. Svag reaktion: Rubus zäceus, några individ, ejes o. Ingen reaktion: Epz"obz'um angustijoz'um, Geranz'um sz'vatz'cum, Oxazs acetosea, Vzoa bijora. Bakterieundersökning. J ordprov framkaa endast en svag nitrifikation i en ammoniumsufatösning. Lagringsprov. Ett jordprov ökade sin hat av sapeterkväve under två månader från 5 mg ti I 2 mg pr kg jord (se tab. 7 nr 6 I). Jordmån. En mörkbrun, något minerajordsbandad mu med en mäktighet av cm, övergående i en uppti mörkfärgad morän med aunskifferstycken. Dock huvudsakigen av urbergsmaterial Örtrik granskog. Lappand. Viihemina sn. DjupdaL Suttning mot öster i utningsgraden 3 2 : I o o. Marken fuktas av genomsiande eer överrinnande vatten, at efter fuktigheten växar markbetäckningen mycket starkt. Beståndet är uckigt med vacker återväxt i uckorna. Undersökt 29/7 1 9 I 5. Ståndortsbeskrivning. Beståndet bidas ti väsentig de av gran med spridda insprängda björkar (Betua odorata) och rönnar. Buskar förekomma spridda, på fuktigare patser Saz'x apponum och S. nigrzcans, för övrigt förekomma Rzöes rubrum, Frunus padus, Juniperus communzs. Örtvegetationen är synnerigen rik, framförat där marken är mera genomfuktad. Såsom mera framträdande arter kunna nämnas Aconztum septentrzonae, Geranz'um sz"vatzcum, Poypodz'um phegopteris, Ma;anthemum bijoz'um, Oxazs acetosea, Anthrzscus sz'vestrzs, Epz"obz'um angustz~ foz'um, Ranuncuus acrz's, Rubus zäceus och saxatz'zs, Mugedz'um apz'num, Pheum apz'num, Gnaphaz'um norvegicum m. f. På de fuktigaste patserna anträffas Stean a nemorum, Vz'oa b~"/ora, Spz'rcea uman a, Az"ra ccespztosa, Geum n vae, Achemz'a vugaris, Troz'us europceus, Epz"obz'um homemannz, Meandn'um sz'vestre, Rumex anfoz'us m. f. I markbetäckningen ingå Hyocomz'um proiferum och tnquetrum mera spridd, Jungermannza ycopodzoz'des bidari nom beståndet ganska vida jämna, mattor, här och där tuvor av Sphagnum acutijoz'um och russowz'z". Även ris uppträda i markvegetationen. På de torrare partierna förhärska risen, på de fuktigare örterna; några skarpa gränser finnas naturigtvis ej, en brokig, mosaikartad omväxing av smärre associationer käder marken. Band risen märkes först och främst båbärsriset, men därjämte förekomma ingon, Lzrmcea, Pyroa unijora, secunda och mz'nor samt Empetrum nzgrum.

174 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER Undersökning av växternas nitrathat. Fuktigare dear av granunden. Skarp reaktion: Geum rivae, Stearia nemorum, Aira ca:spiosa. Ingen reaktion: Aconz"tum septentn"onae, Achemz"a vugaris, Epiobium homemanm, ~Marchantia poymorpha, Mjosotz"s sz"vatz"ca, Rumex arifoius, Spira:a umaria. Torrare partier av granunden. Ingen reaktion: Rubus zäa:us, Vzoa bijora, Spz"ra:a umaniz. Bakterieundersökning. Jordprov nitrificera, men mycket ångsamt, en ammoniumsufatösning. Lagringsprov. Ett jordprov, som några månader förvarats i vä suten gasburk, ökade i Erenmeyer-kov under tyå månader sin hat av nitratkväve från 30 mg ti 6o mg pr kg jord (se tab. 7 nr 56). Jordmån: Marken utgöres av en starkt suttande, på aunskiffer rik morän. Överst ett 5-7 cm mäktigt, uckert mujordsskikt, övergående i ett starkt mubandat, 5o cm mäktigt skikt, som underagras av en mera kompakt aunskiffermorän, ti färgen svart med bruna fäckar. Örtrik granskog eer granund. Norrbotten. Piteå socken. Rokiden, strax ovanför Rokån. Från Tväråiden ned emot Rokån suttar moräniden så småningom. Det svagt unduerande moränandskapet intages omväxande av suttande myrar och svagt växtiga, torra eer försumpade, avbehängda granskogar. Närmare Rokån bir suttningen betydigt starkare än förut. Strax nedanför högsta marina gränsen övergår moränen i ett av vågorna starkt bearbetat, ätt genomsäppande strandgrus. Skogen har en utomordentigt vacker växtighet (se även tig. 14.) Ståndortsant. sept Träd y. Pzcea abzes r. Buskar r. Betua odorata r. Rubus zäa:us str. Ris r-y. Mjrtius nigra r-y. Vaccz.nium vz"tis ida:a str. Lycopodz"um annotz"num spr. Örter och gräs r-y. Geranium sivatcum str-r. Poypodz"um dryoptens»» phegopteris» Ståndortsanteckning. Betua odorata r. Sorbus aucupaniz str. Lznna:a boreazs spr. Pyroa secunda» Aspemum jizx ftmzna str. Comus sueczca» Rubus saxatz"zs

175 HENRIK HESSELMAN. Epz'obz"um angustifoz'um str. Caamogrostz's sp. spr. Equz'setum sz'vatz'cum Mez'ca nutans» Mossor y. Hyocomz"um pan"etz"num}» proiferum Y Sphagnum gzrgensohnzz" r. Mugedz'um apz'num spr. *dz'atatum Poystz'chum» Soz'dago vz'rgaurea» 7 rz'entaz's europcea» Dz'cranum scopan"um spr..hypnum crzsta castrensz's )) Aug. I9I6. Ingen reaktion: Undersökning av växternas nitrathat. Epz'obz'um angustzfoz"um, Rubus z"dceus. Bakterioogisk undersökning. Jordprov nitrificera, om än ångsamt, Winogradskys ösning (se tab. 2 nr 8). Ammoniakavspatningsförmågan vida större än i mossrika granskogar (se tab. I nr 9). Jordmån. Mäktigt, ganska uckert muager, viande på svagrus. Gruset ej eer föga podsoerat. Marken genomspoas av syrehatigt vatten (se HEssEL MAN I9IO). Ört- Visby. och gräsrik taskog. (Se fig. I5 och fig. I6). VII. Örtrika taskogar. Gottand. Skogshoms krpk nordost om Ståndortsant. maj I 9 I o. Träd. Ståndortsanteckning. Pz'nus sz'vestrzs bidar ett svagt sutet bestånd. Buskar och åga träd spr.-str. C01yus aveana str. Hedera hez'x str. des.kättrande på tastammarna, des utbredd på marken Cotoneaster vu/gans spr. Junz'perus communz's Rosce sp.» Berberzs vugarzs enst. Ris smärre fäckar rik., ejes enst. Gauna vugarzs fv. r. Örter och gräs y. Anemone nemorosa r-y.» hepatz'ca r. Cratcegus oxyacantha enst. Frunus spznosa» Pyrus maus» Rhamnus cathartz'ca»» frangua» Rubus cceszits Sorbus aucuparz"a» scandz'ca» Vaccz'nz'um vitzs zäcea enst.. Rikiga=ymniga: Vz'oa sz'vatz'ca r. Sesena cceruea»

176 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER Brachypodium sivaticum Anthoxanthum odoratum Geranium sz?vaticum» sanguzneum Orobus tuberosus Fragana vesca Hzeradum cfr. sz?vatzcum Luzua pz?osa Mezca nutans strödda-rikiga: Scorzonera humiis Strödda: Spridda: Pteris aquz?zna Spircea fiipendua Vioa rzvznzana Orchzs mascua Prz"mua officznazs Ranuncuus acns Rubus saxatz?zs Taraxacum ofjicznae Az"ra jexuosa A;uga pyramidaz"s Gampanua perszcifoza Carex gauca Cz"rszum acaue Dactyzs qomerata Mossor y. Hyocomzum trz(jue!rum y. Hypnum purum spr. f. Bakterioogisk undersökning. Jordprov framkaa nitrifikation i Winogradskys ösning (se tab. 20 nr 3).- Växtemas sapeterhat och markens nitrifikationsförmåga ej undersökta. Jordmån. Markprofien visar föjande. Ett Io cm mäktigt, utprägat, mycket uckert muager underagras av c:a IO cm mäktigt, muhatigt. minerajordsskikt övergående i ett c:a 2 o cm mäktigt, ti fårgen rostrött skikt, som så småningom övergår i den kakhatiga moränen. På o,s m:s djup tydig fräsning med satsyra, därovanför ingen fräsning. VIII. Mossrika barrskogar. Barrbandskog. Södermanand. Jönåkers häradsamänning. Björkviks socken. skogsavdeningens provyta n:o I4I. (Beskrivning se närmare GUNNAR ScHOTTE: Sveriges virkesrikaste skogsbestånd. Meddeanden från Statens skogsförsöksanstat I 9 I 2.) Beståndet bidas av ta och gran, enigt skogigt betecaiingssätt utgör trädsagsbandningen ta 0,7, gran 0,3. ståndortsanteckning maj I 9 I 5, nitrat Undersökningar maj I9I6. Ris str. Lycopodium annotz"num e. Myrtz?us nzgra» Mark betäckning. Pyroa secunda smärre spr. fäckar rik.

177 HENRIK HESSELMAN. Örter spr. Goodyera repens e. Mossor rik..fyocomium parietinumj 'k» pro Z; e rum» triquetrum e. ;~: Jn. Oxais acetosea fäckar rik. spridda smärre Hypnum cupressiforme på stenar Dicranum sp.» Beståndet hör ti våra ståtigaste och virkesrikaste. Det beräknades år 1909 ha en åder av 1 so år, en medehöjd av 28,s m och en kubikmassa av 951 kbm per hektar. Inom en mindre fäck om o,o49 hektar beräknades massan per hektar ti I,4sz kbm. Där fanns i markbetäckningen Oxais. Mosstäcket jämföresevis svagt, tibakahået av det rikiga barr- och barkavfaet; fäckvis utgöres markbetäckningen utesutande av barr. Bakterioogisk undersökning. Jordprov från muartade fäckar nitrificera ej en ammoniumsufatösning. Ammoniakavspatningsförmågan ganska stor (se ta b. I nr 3 2 ). Prov från mera muartade partier denitrifiera ej GILTAYS ösning, ett prov från mindre muartad mark denitrifierar den egendomigt nog (se tab. 6 nr I3 och I4)- Lagringsprov. Ett prov, agrat i Erenmeyer-kov höjde under åtta veckor haten satpeterkväve från o,g mg ti o,4 mg per kg jord (se ta b. 7 nr 2 5 ), en höjning som knappast kan tas i betraktande. Jordmån. Under mosstäcket finns, i synnerhet där Oxais växer, ett utprägat, av maskar vä genomarbetat, uckert humusager av mukaraktär och av 4-6 cms mäktighet. Där Oxaz's saknas, har humusagret ungefär samma mäktighet och utseende som i provytan I 38 (se nedan). Barrbandskog. Södermanand. Jönåkers häradsamänning. Björkviks socken. skogsavdeningens provyta n:o 138. (Beskrivning se närmare GuNNAR S CHOTTE: Sveriges virkesrikaste skogsbestånd. Meddeanden från Statens skogsförsöksanstat I 9 I 2.) Beståndet bidas av ta, gran och björk och enigt skogigt betäckningssätt utgöres trädsagsbandningen av ta 0,7 och gran 0,3- ståndortsanteckning och nitratunders. som å föregående provyta. Ris enst. svagt utv. 111'yrtz'us nigra e. Örter och gräs enst.-spr. Annno1ze nemorosa Goodyera repens Luzua pz'osa Mark betäckning. Vaccinium vitzs ida:a e. Majanthemum bifoium Monotropa hypopithys

178 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN NATURLIGA JORDMÅNER. 469 Mossar y. Hyocomzimz parzetimmz r.» proiferum str. Hypnunz crista eastrensis spr. Poytrichum commune e. Dicranum unduatum» sp.» Sphagnum gz"rgensohnii» Anemone 11emorosa förekommer endast inom några små, obetydiga fäckar inom beståndet. Angående dennas och en de andra växters uppträdande, se kartan hos ScHoTTE. Mosstäcket är ej särdees yppigt utveckat, starkt bestrött med barr, kvistar och barkbitar. Undersökning av växternas sapeterhat. Från oika dear av de mossrika barrbandbestånden inom Björkviks socken av Jönåkers häradsamänning insamade växter gåvo samtiga vid undersökning negativt resutat, band dem även Luzua piosa och 71-ientais europa:a. Bakterioogisk undersökning. Jordprov av humustäcket och den underiggande humusbandade minerajorden nitrificera ej en ammoniumsufatösning. GILTAYS ösning denitrifieras ej eer ock ytterst ångsamt och oregebundet (se tab. 6 nr IS och I6). Lagringsprov. Vid agring bidas mycket obetydiga mängder sapeterkväve. Under ett försök bidade under åtta veckor ett prov av humustäcket I,2 mg sapeterkväve per kg jord, ett prov av den humusrika sanden höjde ej sapeterhaten från o,4 mg per kg jord (se tab. 7 nr 23 och 24). På samma sätt förhö sig under tretton veckors agring \SOmmaren I9I6) ett nytt prov av humustäcket, vid början och sutet funnos i jorden o, 4 mg sapeterkväve per kg jord. Ett prov från marken med Anemone nemorosa höjde under samma tid haten sapeterkväve från o,s mg ti I mg per kg jord (se tab. nr 39 och 40 ). Prov från ett annat bestånd av i huvudsak samma beskaffenhet höjde under tretton veckor haten sapeterkväve från o ti o,4 mg per kg jord. Jordmån. För meersta Sveriges bästa barrskogsmarker typisk jordprofi med föga utveckad bekjord, något humusbandad och tämigen ucker, just roströd rostjord. Under det tämigen öst iggande mosstäcket finnes ett cirka 5 a 6 cm mäktigt, huvudsakigen av massrester bidat skikt, som är ganska uckert, men dock har råhumuskaraktär. Under humustäcket ett par cm bekjord. Beståndet hör ti vårt ands grannaste och virkesrikaste. Det beräknades år I909 ha en åder av I40 ar, en medehöjd av 28,s m och en kubikmassa av 847 kbm per har. Inom ett område av o,rr6 har beräknas massan uppgå ti I,rs 7 kbm per har. Detta område har en särdees enformig markbetäckning av vaniga skogsmossor. Marken hör såedes ti våra ara bästa skogsmarker. M ossrik barrbandskog. Södermanand. Ornö s:n. B oda. Aug. I 9 I 5. Barrbandskog av i skärgården karaktäristiskt sag. Markbetäckning av ingonris, båbärsris, Luzua piosa (spr.) samt mosstäcke av Hyocomz"um pmietinum och Dicranum zmduatum. Humustäcket har utprägad råhumusstruktur, minerajorden utgöres av föga vittrat svagrus. Lagringsprov. Under nio veckors agring bidades endast o 13 mg sapeterkväve per kg jord (se ta b. 7 nr 17 ).

179 HENRIK HESSELMAN. M.ossrik barrbandskog. Ångermanand. Utmed järnvägen Sesjön Skorped, strax ovanför Ångermanäven. U n dersökningar vid oika tifäen I 9 I 3-I 9 I 5. Barrbandbeståndet består av gran och ta med någon insprängning av björk och asp. Markbetäckningen är den normaa och består av de vaniga mossorna Hyoconzzitm proiferum, H. parietz7zum, Ffypnum crista castrensis, Dicranum-arter, Poytrichum commune. Band risen, som i det tämigen vä sutna beståndet ej ha nått någon vidare frodig utvecking, märkas främst båbär och ingon. Bestånden äro något infuerade av kuturen, viket mest märkes på något fuktigare mark. Av örter och gräs märkas främst Mafanthemum bifoium, Tni:ntais europa:a, Poypodium dryoptens, Luzua piosa, Az7 a jexuosa, ~Veampyrum sivaticum, men därjämte påträffas på spridda stäen Po)podium phegoptens, Hieracz"zmz sp., Fragana vesca, Pyroa rotundifoza, Rubus arcticus, Soz"dag~o vzrgaurea, Epzobium angustifozitm och Rubus zda:us. Undersökning av växternas sapeterhat 2 9/6 I914. Ingen reaktion: Anus z"ncana, Po(Jpodium dryoptens, P. phegoptens, Hieracium sp., Rubus arcticus och ida:us, Epzobium angustifoium, Mafanthemum bifozitm, 7hentazs europa:a, Soidago vziguarea, Pyroa rotzmdifoza, Myrfius nigra, Vaccim"um vitzs ida:a m. f. Bakterioogisk undersökning. Tarika prov ha undersökts. Proven ha insamats på för barrskogen typiska markbetäckningspartier. Proven ha ej framkaat nitrifikation i en ammoniumsufatösning, ej heer denitrifikation i GrLTAYS ösning (se tab. 6 nr s). Ammoniakavspatningsförmågan större där humustäcket har antydan ti mustruktur, än där det det är utprägat humusartadt (se ta b. I nr 2 I och 22, 2 5 och och 2 6). Lagringsprov. Vid agring i Erenmeyer-kov bidas endast minimaa mängder sapeter. I ett försök, som varade eva veckor, ökades haten nitratkväve från o,2 mg ti o, 4 mg per kg jord, i ett annat, som pågick under åtta veckor, bidades o,s mg nitratkväve per kg jord (se ta b. 7 nr 3 och 3 I). Jordmån. Humustäcket har i rege en utprägad råhumusstruktur, dess mäktighet uppgår dock vanigen ti några få cm. På mera errika patser (beståndet befinner sig under högsta marina gränsen) har humustäcket utprägad kumpstruktur, metmaskar förekomma sparsamt. Bekjorden är i amänhet endast föga utveckad. Mossrik granskog. Jämtand. Bräcke revir, Ammers krpk. Beståndet består av gran med någon insprängd asp och enstaka ta. Beståndet vä sutet, buskar och yngre träd saknas. Övergångstyp ti örtrik granskog. Ståndortsant. I 5 sept. I 9 I 5. Ris r. Vaccinium vitzs ida:a r. Linna:a boreazs spr. ~VIyrtius nigra spr. Markbetäckning. Lycopodium annotimtm spr. Pyroa secunda rotundifoz"a»

180 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN NATURLIGA JORDMÅNER. 471 Gräs och örter str-r. Poypodium dryoptens r. Oxazs acetosea r. Azra fexuosa spr.-str. Hieracium cfr. sz'vatz"cum» Orobus vemus s pr. Geranzcum sivahum» Mossor y. Hyocomz'um proiferum y.» pan'etz'num str. " trzquetrum fv. spr. Luzua piosa spr. Goodyera repens» Vz'cza sepz'um» sz'vatz'ca» Rubus saxatz'zs e. Soz'dago vz'rgaurea e. Hypnum cnsta castrenszs spr. f. Bryum roseum e. Pagz'ochza aspenz'oz'des e. De mera muäskande örterna, såsom Vz"cz'a sepz'um, V. szvatzca, Orobus vemus, Rubus saxatzis, håa sig mest ti smärre sänkor i marken, men förekomma sparsamt även på mera jämn mark. Där sänkorna äro mera utprägade, är vegetationen mer avvikande, där kan den ha fu mukaraktär, viket nedan anförda två exempe ti fuo visa: Sänka nr I: Anemone hepatz"ca Fragana vesca Geranium sivatz'cum Tnfoz'um pratense Veronzca chamcedrys Vioa n'vz'nz'ana Sänka nr z: Fragana vesca Vida sepz"um Rubus saxatizs Lathyrus pratenszs Oxazs acetosea Orobus vemus Luzua pzosa Oxais acetosea Az'ra fexuosa Lycopodzitm annotinum Hyocomz'um proiferum tnquetrum Dzcranum scoparium Pyroa secunda Vaccinum vz'tzs z'dcea Linncea boreazs Goodyera repens Azra fexuosa Hyocomz'um proiferum pan'etinum Hypnum cnsta castrenszs Även i sänkorna finnes såunda en bandning av muväxter (t. ex. Anemone hepatzca) och råhumusväxter (t. ex. Aira fexuosa). Bakterioogisk undersökning, J ordprov från mufäckar med Anemone hepatzca eer Fragarz a vesca nitrificera mycket ångsamt en ammoniumsufatösning, jordprov från andra dear framkaa ej nitrifikation. Lagringsprov. Prov från den mera normaa markvegetationstypen utan örter bidade vid agring under åtta veckor o,7 mg sapeterkväve per kg jord (se tab. 7 nr 29). Jordmån. Ett mer tunt råhumusager å bekjord. I sänkorna med örter mer muartad humus. Mossrik granskog med ta. Jämtand. Bräcke revir, Ansjö krpk., suttning mot Dånmyren. Skogen genomrinnes av bäcken, vars vegetation närmare skidras å sid. 453 Beståndet vackert och mycket vä sutet, genomgarat. Ståndortsant. sept

181 472 HENRIK HESSELMAN. Träd r.-y. Picea abies r.-y. Pinus szvestn's spr. Ris m. spr. Vaccinzum vziz's ida:a spr. Örter m. spr. Aira fexuosa spr. Goodyera repens e. Hieraczum sp. e. Mossor y. Hj;ocomzimz proiferum Hypnztm crz'sta eastrensis y. Hyocomium parietinum spr. Ståndortsanteckning. Betua verrucosa spr. Popuus hemua e. Lycopodium annofinzon spr. Luzua pzosa e. Soidago virgaurea e. Dicranum scoparium spr. Po6,trichum commune e.» Jitniperinum e. Lavar e. Cadonia. Bakterioogisk undersökning. Prov av mera mutnad humus förmå ej framkaa nitrifikation i en ammoniumsufatösning. Lagringsprov. Jordprov, agrade i Erenmeyer-kov, höjde under åtta veckor haten sapeterkväve från o, 4 mg ti o,s per kg jord. (se tab. 7 nr 2 7 ). Jordmån. Ganska tunn, ej vidare utprägad råhumus. Bekjorden ej vidare mäktig, 4 a 5 cm. Moränsuttning. Mossrik granskog. Jämtand. Bräcke revir, Arrsjö krpk. En hav km väster om Grästjärn. Vä sutet bestånd om c:a r6o år, höjden 20 a 22 m, enstaka asp insprängd i beståndet. Ståndortsant. sept. r 9 r 5. Ris y. Mj 1rtius nigra r-y. Vaccinium vztz's ida:a str. Linna:a boreais spr. Örter och gräs str. Meampyrum szvatz'cum n. rik. Az'ra fexuosa str. Trientaz's europa:a s pr. -str. Luzua pzosa spr. Mafanthemum bifoium spr. Mossor y. Hyocomium proiferum y. ~ parietinum str. iypnum cn'sta castrensz's» Dicranzmz scoparzitm spr. Mark betäckning. Lycopodium annotinum spr.» companatum spr. Pyroa chorantha e. Poypodzum dryopterz's spr. Geranium szvaticum e. Goodyera npens» Oxaz's acetosea» f. Soidage virgaurea» Dz'cranum unduatum spr. Jungermannia» Poytrichum commune e.

182 STIJDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER Bakterioogisk undersökning, Humusprov från de mest mutnade dearna framkaa icke nitrifikation. Lagringsprov: Prov, agrat i Erenmeyer-kov, bidar under åtta veckor o,b mg sapeterkväve per kg jord (se tab. 7 nr 28). Jordmån. Under mosstäcket ett tunnare, 5 a 6 cm mäktigt humusager av ej särdees råhumusartad karaktär. Enstaka metmaskar anträffas. Bekjorden har en mäktighet av 5-8 cm, därunder rostjord av mera ucker beskaffenhet. Mossrik granskog. Västerbotten. Degerfors sn och revir, krpk. Gransjöberget u/ Stark suttning mot nordost. Övergångstyp ti örtrik granskog. T r ä d, vä sutet bestånd. Picea abz'es y. Betua odotata spr.» verrucosa e. Anus uzcana» Ris r. JIIyrtzus nigra str.-r. Vaccinium vz'tis ida:a» Limza:a boreais str. Gräs och örter r. Fobpodium dryoptens r. >> phegopterzs str. Geranium sivaticum spr. Hzeracium cfr.» )) Lzstera corda/a )) Luzua piosa Mossor y. Hyocomz'um parzetinunz )» proiferum Y» trz'rjzterum e; f..hypnum cnsta castrenszs str. Ståndortsanteckning. (Se även fig. 19). Pinus sivestris e. Popuus tremua» Saix caprea» Pyroa secunda str.» unifora» Lycopodium amzotinum spr. Majanthemum bifoium spr. Meampyrum sivaticum» Oxazs acetosea >> Trzentazs europa;a Aira fexuosa e. Mugedium apinum e. Po6;stichum *diatatunz» Po6,trichum commune str. Pagi~chia aspenioides spr. Dicranum scopan"um Astrophyum sp.» Granen utomordenigt vacker och växtig. Träden nå en höjd av 24 a 25 m vid 1oo år. Bakterioogisk undersökning. Jordprov nitrificera ej WrNOGRADSKYS ösning (se tab. 3 n:r 3). Jordmån, Åtta cm mäktigt, tämigen uckert humusager. Bekjord c:a 20 cm. VIII. Växtsamhäen å torvmark. Vegetation kring avoppet från en käa. Jämtand. Håsjö sn. Ansjö krpk i Bräcke revir. Kakäa och dess avopp i kanten av Dånmyren vid»jägmästarekojan». Kraftig käa, c: a en meter i diameter vid dagöppningen, 3-2. Medde. _från statens SkDgsförsö~sanstat.

183 474 HENRIK HESSELMAN. temperatur i sept. 1915, + 4,s0 c. ståndortsanteckning 16/7!915, nitratunder~ sökningar 16 j 7 och 13/ Vegetation närmast omkring käan. Buskar spr. Betua odorata små åga individ. R i s str. Oxycoccus paustris str. Empetrum nz'grum spr. Örter och gräs r. Equisetum pratense r. Carex dz'oica spr.» canescens Vaccinz'um vitis z'dcea spr. Care x vagz'nata s pr. Rumex arifozus» Mossor y. Sphagnum angustifozum r. Hypnum cn'sta casrensz's spr.» russowzi'» Sphcerocephaus paustrz's Hyocomzum proiferum str. Ambystegzum stramz1zeum» Avoppet från käan singrar sig såsom mindre ränniar, utmärkta av en från den övriga markytan starkt skijaktig vegetation. I och närmast kring ränniarna antecknas: Cardami7ZI! amara r. Stearza nemorum r-y. Equz'setum pratense» Poa pratensz's str-r. sudetzca str. Mossor r-y. A crocadzum cuspz'datum Astrophyum cuspz'datum Bryum duvaz'z' r6/s Epz'obzum hornemannz' Rumex arzjoz"us Geum tivae f. y. Carex dioz'ca str.» vagznata» Hypnum rz'vuare Hyocomz'um proiferum Phionotz's fontana Undersökning av växternas nitrathat. S karp reaktion: Cardamzne amara, Epz'obzum hornemannz~ Tydig reaktion: Poa sudetica. Ingen reaktion: Geum rz'vae. 13/ Skarp reaktion: Stearia nemorum, exempar från ränni. Tydig reaktion: Epz'obzum hornemannz' Steana nemorum. str.»

184 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER, Ingen reaktion: Ste!aria nemorum, individ från det omgivande Sphagnum-täcket. Bakterioogisk undersökning. Jordprov framkaa om än mycket ångsamt nitrifikation i en ammoniumsapeterösning. Lagringsprov. Prov från jorden kring avoppet inagrades i ett kär under mycket vatten och genomuftades kraftigt medest en uftström under en månad. Härunder bidades endast o,6 mg saepterkvävej per kg jord. Ett torvprov från torven kring käan bidade vid agring utan överstående vatten 2,4 mg. sapeterkväve per kg jord under oppet av två månader (se vidare tab. 7 nr 30 och 33). Hösten I 9 I 5 fortsattes avdikningen av Dånmyren, varvid käans avopp fördes bort genom ett dike. Hösten I9r6 (4/9) var vegetationen kring käans avopp rätt så förändrad. Stean a nemorum och Epiobium hornemannz" voro vida mindre kraftiga än året förut, Stean a från den torragda avoppsrännan ger ej nitratreaktion, ehuru den året förut i september gav skarp reaktion. Stearia nemorum, växande på dikeskanten och på uppkastad, vämutnad dikesjord (torv) ger däremot skarp reaktion. Jordprov från käans ännu fuktiga avopp behandades på samma sätt som förut. Efter en månads agring under vatten och kraftig genomuftning höjdes haten sapeterkväve från o,s mg ti 9 mg per kg jord. Jordprov från ett torrt parti av avoppet gav vid omedebar undersökning en hat av 32 mg sapeterkväve per kg jord, höjde vid agring under fjorton veckor utan vattentisats haten sapeterkväve ti 2 7 o mg, men sänkte vid genomuftning och vid agring under vatten sapeterhaten ti I 2 mg sapeterkväve pr kg jord under oppet av fyra veckor (se tab. 7 n:r ). Vattenprov från käan, tagna den 4/9 I 9 I 6 och tisatta med koroform, gåvo vid omedebart utförd anays en hat av o,os mg sapeterkväve per iter vatten. Ett vattenprov från käans avopp, på samma sätt behandat, gav endast o,o17 mg sapeterkväve per iter vatten. Jordmån. Torven i käans avopp har en ucker, nästan muiknande struktur, medan marken för övrigt är utprägat torvartad. Kärr. Haand. Vaxtorps sn. Krpk Vaåsen å Haandsås. Kärret är utbidat omkring en iten bäck, kommande från mossarna på Haandsås. Torven är het grund, medestora stenbock sticka upp ur torvagret. Marken är översvämmad, när bäcken dämmes upp för att skaffa vatten ti den nedanför kronojägarebostäet Kippan beägna ia sågen. Den antecknade associationen intar en iten rännformig sänka i marken. ståndortsanteckning och nitratundersökning 2 9 maj I 9 I 5. Ståndortsanteckning. B u sk ar små, åga, ej höjande sig över starrvegetationen. Saix aunta str. Gräs och örter r. Carex rostrata Gaium paustre Rikiga. Ranuncuus fammua Vi"oa paustris

185 HENRIK HESSELMAN. Cm ex canescens» goodenowii Comarum paustre.funcus effusus Mossor r. Sphagnum subsecundum strödda: Equisetum paustre.funcus jiiformis Spridda:.funcus supinus Undersökning av växternas nitrathat. Vz'oa paustris, kraftig reaktion. Bakterioogisk undersökning: J ordprov nitrificera mycket ångsamt en ammoniumsufatösning. GILTAYS ösning denitrifieras snabbt under utvecking a v stora gasbåsor (se ta b. 6 nr 2 o). Lagringsprov. Under agring bidas betydande mängder sapeter. Ett prov höjde under 24 veckor haten nitratkväve från 1 mg ti 1 6o mg pr kg jord (se tab. 7 nr u). Kärr. Haand. Voxtorps sn. Kronoparken Vaåsen å Haandsås. Kärräng invid kärret kring bäcken i föregående ståndortsbeskrivning. ståndortsanteckning och nitratundersökningar maj Buskar enst. Betua odorata ågt ex. Ris spr. Gauna vugaris ågt ex. Gräs och örter y. Aira ca:spi'tosa r. Cm ex goodenowzi' str.-r. Vz'o::t paustris str.-r. Rumex acetosa str. Anemone nemorosa spr. Mosstäcke rätt vä utv. Poytrichum commune r.-y. Carex panicea spr. Comarum paustre spr. Hz'eracium pzosea spr..funcus effusus spr. Leoniodon autumnae spr. Peucedanum paustre spr. Sphagnum girgensohnii r.-y.» subsecundum Undersökning av växternas nitrahat. ez rsium paustre, stor nitrathat i rosettbadens bas. Bakterioogisk undersökning. Jordprov framkaa i en ammoniumsufatösning endast en svag nitritbidning. GILTAYS ösning denitrifieras snabbt under utvecking av stora gasbåsor (se tab. 6 nr 2 r). Lagringsprov. Under agring bidas rikigt med sapeter. I ett försök höjdes under 24 veckor haten sapeterkväve från 18 mg ti 240 mg pr kg jord (se tab. 7 nr ro).

186 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN NATURL~GA JORDMÅNER Kärr. Södermanand. Ornö sn. Mörby. Ett het obetydigt itet kärr, omgivet av a och enstaka granar -och däromkring av en öväng. Kärret c:a 4 m brett och 6 m ångt, stående i förbindese med en het obetydig iten bäck. ståndortsanteckning r6 g, nitratundersök!ingar '7/6 och r6j Gräs och örter y. Azra crespztosa Gaamagros/is anceoata Agrostis vugarzs Catha paustns Carex j!ava Comarum paustre Anemone nemorosa Bnza medza Carex panzcea Gaium paustre» uz"gznosum Mossor r.-y. Ambystegz"um sp. Astrophyum sp. '7/ Tydig reaktion: Spzrcea umana, ett individ. Svag reaktion: Geum rivae, ett individ. Ingen reaktion: Czrszum paustre. r6/s Ståndortsanteckning. Rikiga: _ Cz"rszum paustre Spzrrea umana strödda: Geum n"vae Spridda: Nypencum quadranguum Ranuncuus acns Enstaka: Lathyrus pratenszs Mentha arvenszs Potentz"a erecta Frunea vugans Rumex acetosa Undersökning av växternas nitrathat. Skarp reaktion: Geum nvae, en de individ. Svag reaktion: Czrszum paustre, en de individ. Ingen reaktion: Azra crespztosa, Caamagrostzs anceoata, Mmtha arvenszs, Frunea vugarzs. Bakterioogisk undersökning: Jordprov nitrificera endast svagt en ammoniumsufatösning. Lagringsprov. Ett prov, som förut förvarats i vä sutet kär, hade efter

187 478 HENRIK HESSELMAN. nio veckors agring tab. 7 nr 62). Edenmeyerkov en nitrathat av s 20 mg pr kg jord (se Örtrikt björkkärr. Jämtand. Underåkers sn. Väistafjäet. Björkkärr i stark suttning, I : 5, mot N. m. ö. h. Vattnet från ovanför iggande kädrag siar fram över marken i mer eer mindre oregebundna fåror, men marken i sin hehet är genomfuktad med översiande vatten (se fig. 20). Ståndortsanteckning och nitratundersökning /? 20 9 I S. Ståndortsanteckning. Träd r. Betua odorata *subapzna r. Pz'cea abies e. Anus z'ncana e. Buskar str.-r. Saix gauca str. Juniperus communz's spr.» nzgricans str. Sazx ajjonum spr. Ris huvudsakigen på tuvor och kring stubbar invid träden. Myrtz'us nzgra r. Vaccinium vz'tzs idcea e. Pyroa unifora e. Gräs och örter r.-y. Catha jaustns Achemz'a jiz'cauzs En'ojhorum angustifohum Geranz'um sz'vatz'cum Az'ra ccespz'tosa Carex vaginaa Cz'rsz'um heterophyum Crejzs jaudosa Equzsetum sz'vatz"cum Geum n'vae Aconz'tum sejtentn'onae Angez'ca sz'vestns Anthoxanthum odoratum Bartsia apz'na Carex dz'oz'ca ' Epz'obium hornemannz' Lzstera cordata Rikiga: Carex goodenowz'i. strödda: Spridda: Poygonum viviparum Vz'oa bijora Juncus castaneus Meamjyrum sz'vatium Rubus saxatz'zs Sjircea umana Tussiago farfara Vioa paustns Enstaka. Mugedium apznum Orchzs macuata Pan"s quadrifoia Farnassia jaustris Ranuncuus acns Thaic trum apinum Vaenana excesa Mossor: r. Ambystegium jrotensum, A. stramineum, Astrojhyum junctatum, Bryum ventn'cosum, Chioscyjhus jaescens, Dz'cranum eongatum, Harpanthus fotowiz~ Hyocomium jroiferum, Jungermannza bicuspzäata, Phz'onotz"s fontana.

188 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER I den mycket artrika formationen märkes så ti vida en fördening mean de oika arterna, att de mera högvuxna eer bredbadiga örterna, såsom Geum tivae, Spircea umaria, Vioa bijora, Aehemia jiicauz's, Vaerz'ana excesa, Ranuncuus acns dominera på sådana patser, där vattnet befinner sig i starkare rörese, medan En'ophorum angustifoium förhärskar, där vattenröresen är mindre stark. Associationer åta sig endast med svårighet begränsas, vegetationen företer ett ytterst brokigt och sammansatt växttäcke. Kring stammarna är marken torrare, där har ock vegetationen bärrisrik typ med Myrfius mgra och Hyocomz'um proiferum som karaktärsväxter. Undersökning av växternas nitrathat. Ingen reaktion: Aehemia jizi:auzs, Geum n'vae, Soz'dago vz'rgaurea, Spz'rrea uman'a, Vi'oa bifora. Bakterioogisk undersökning. J ordprov nitrifiera endast svagt en ammoniumsufatösning. Torragd, med björk bevuxen mosse. Haand. Vaxtorps sn. Krpk. Vaåsen nära Kippans kronojägarebostäe. ståndortsanteckning och nitratundersökning 2 9/5 I Ståndortsanteckning. T r ä d: oikådrigt, något uckigt bestånd. Betua odorata B. verrucosa Buskar och smärre träd spr., fv. r. Saz'x aurz'ta fv. r. Rubus z'dreus spr.» cfr. fruticosus spr. Ris fv. r. Gauna vugarzs fv. r. Vaccz'nium vz'tzs idrea fv. r. Fagus sivatica e. Juniperus conunums e. Rhamnus frangua» Sorbus attcuparia» Empetrum nigrum e. Wyrtius nigra e. Gr ä s o ch örter inom vissa fäckar. Comus suecica str.-r. Eriophorum vagz'natum spr. Poa pratenszs fv. r. Juncus effusus )) Trz(mtazs ettroprea fv. r. Vioa paustns spr. fäckar r. Gaium saxatz'e str. Carex goo'denowii spr. Luzua piosa Poystzi:hum spinuosum Rumex acetosa Aira.fexuosa»» e. Cirsium paustre» Anemone nemorosa» Potentia erecta» Markbetäckningen utgöres ti väsentig de av mutnande björköv, som bida ett mycket tunt ager. Under detta har det översta torvjordsagret en grovkornig struktur såsom muen. Smärre fäckar äro kädda med mossor såsom Hyocomium parietinum och Poytrzi:hum commune. Där risen förekomma mera rikigt, är örtrikedornen starkt reducerad. Karaktäristisk för de mera örtrika dearna är Trientais europrea.

189 HENRIK HESSELMAN. Undersökning av växternas nitrathat. Skarp reaktion: Rubus idczus, Trimiais europcea (en de individ). Tydig reaktion: Gat"um saxatze, Poystzchum spinuosum, Vioa paustns. Bakterioogisk undersökning. J ordprov nitrifiera mycket ångsamt en ammoniumsufatösning. GrLTAYS denitrifieras under utvecking av stora gasbåsor under oppet av 4 a 5 dagar (se tab. 6 nr 2 2 ). Lagringsprov. Ett jordprov, som agrades i Erenmeyerkov 24 veckor, sänkte sin hat nitratkväve från I 4 mg ti 8 mg pr kg jord (se ta b. 7 nr I 2 ). Mossen sannoikt ursprungigen bevuxen med mindre björk, torragd för kutur, men övergiven innan några odingar företogos. IX. Växtsamhäen å kippor. Örtrikt kippväxtsamhäe. Södermanand. Ornö sn. Boda. Kippor mean havet och Bodas huvudbyggnad, i större skrevor övträd, såsom rönn, oxe, Prunus avium (förvidad). ståndortsanteckning och nitratundersökning juni I 915. Liten, c:a 2 m stor skreva, gnejsgrund. Gräs och örter y. Bromus mozs Geranium moe Poa bubosa Aium oeraceum» vineae Arabzs thazana Draba verna Festuca ovina Myosotzs coziza Panago anceoata Potentza atgentea Poa pratenszs Ståndortsanteckning. Rikiga: på mäktigare jord Sedum a c re ))» )) abum» tunnare >> strödda: Spridda: Arenana serpyifoia Cerastium semidecandrum Saxijraga granuata Sedum maximum Trifoium arvense Veronica arvenszs» venza Vi"cza athyroides». tetrasperma Enstaka: Sceranthus annuus Mossor. r. Astrophyum, sivaticum Bryum sp, Cz"macium dendrozdes, Dicranum scoparium, Poytrichum juniperinum, Torfua rurazs. För övrigt förekomma inom samma kipparti Agrostzs vugarzs, Aium schcenoprasum, Anthoxanthum odoratum, Anthnscus szvestns, Gapsea bursa..

190 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 48 I paston:s, Cardamine hirsufa, Dactyz:S gomerata, Draba mztrais, Hieracz'um piosea, Poa compressa, Ranztncztzts bztbosus, Rubus zda:us, Rumex acetosea, Spergua vemaz:s, Vaerianea oitoria, Vicia hirsuta, Vioa arvensz:s, V. tricoor. Skarp reaktion: Rubus zdrezzs. Undersökning av växternas nitrathat. I somiga individ tydig reaktion: Sedzzm maximum. Ingen reaktion: Bromus moz:s, Geranium moe, Ranzzncztus bubosus, Saxifraga granuata, Sedum acre, Sedum abum, Vaerianea oitoria, Veronica arvensz:s, Vz'oa tricoor. Bakterioogisk undersökning. J ordprov nitrificera, om än ångsamt, en ammoniumsufatösning. Lagringsprov. Ett jordprov ökade i Erenmeyer-kov sin hat av nitratkväve under nio veckor från 50 mg ti 6o mg pr kg jord (se tab. 7 nr rs). Jordmån. Humustäcket, vä bandat med vittringsjord och sand, har utprägad mukaraktär. Kippväxtsamhäe. Södermanand. Ornö sn. Boda. Kaninhomen. Liten skreva å nästan ka kippa av gnejs. ståndortsanteckning och nitratundersökning juni r 9 r 5. Träd. Sorbus aucupan a ett ex. Buskar. junipenzs communz:s ett ex. Rubus zda:us str. Gräs r.-y. Azra fexuosa r. Festuca ovina r. Poa pratensz:s r. Markbetäckningen mean gräsen huvudsakigen bestående av mutnande öv,. spridda tuvor av Dicranznn unduatum. Skarp reaktion: Rubus zda:zzs. Undersökning av växternas nitrathat. Bakterioogisk undersökning. Jordprov nitrifiera ej en ammoniumsufatösning.

191 HENRIK HESSELMAN. Kippväxtsamhäe med renavstäcke. Södermanand. Ornö s:n. Boda. Liten, knappt kvadratmeterstor skreva i gnejskippa. Buskar spr. Rubus z'dceus s pr. Gräs och örter spr. Festuca ovi'na Mossor spr. Poytnchum funipen"num Lavar y. Cadz"na rangijen"na y.» sz"vatzi:a y. Potentz"a argentea Dz"cranum scopanitm Cadzna undans spr. Undersökning av växternas nitrathat. Skarp reaktion: Rubus i'dceus. Bakterioogisk undersökning. J ordprov nitrificera under två månader en ammoniumsufatösning. Lagringsprov. Ett jordprov, agrat i Erenmeyer-kov, höjde under nio veckor haten sapeterkväve från 6o mg ti 8o mg pr kg jord (se tab. 7 nr 19). Örtrikt kippväxtsamhäe. Uppand. Djurshom. beskuggat av en rönn, vars bad i hög grad bidraga Undersökt 26/s Skarp nitratreaktion: Geramitm robertz(mum, Rubus z'dceus (även individ, som växa Vzoa tncoor. Tydig nitratreaktion: Sedum maxi'mum. Ingen ni t ra treaktion: Fragana vesca Växtsamhäet vä ti mubidningen. avtäcke), Kippsamhäe å siurisk kaksten. Gottand. Öster om Visby, strax söder om vägen ti Endre. Häen är bevuxen med ett gest och uckigt bestånd av knotiga taar. Markbetäckningen utgöres av ett täcke av ris, gräs och örter. Undersökt I/6 1910, Karaktärsväxter. Buskar. Juniperus commums, 'Cotoneaster vu/gans. Ris. Arctostaphyos uva ursz".

192 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER, 483 Örter och gräs. Gobuana vugan's, Geranium sanguzneum, Brachypodium pz'nnatum, Spircea jiipendua, Anemone hepatz'ca. Fäckvis är jorden mera naken, där förekomma b. a. smärre grupper av Anemone szvestn's. Häen betäckt av ett decimetertjockt eer föga mäktigare ager av vittringsjord, bestående av kakstensspittror och rostfärgat finmaterial Fäckvis förefinnes benägenhet för uppfrysning. Jordprov för undersökning togos des på mera naken fäck med Anemone szvestn's, des under mera sammanhängande växttäcke av Arctostaphyos uva ursz: Bakterioogisk undersökning. Jordprov nitrificera WINOGRADSKYS ösning (se tab. 3 nr 21). Kippsamhäe å siurisk kaksten. Gottand. Endre sn. Kippan utgöres av stromatoporkak, endast betäckt med ett tunt ager vittringsjord. Undersökt 2 9/ Hutchz-,zsia petrcea Saxifraga tridactyites Draba verna Cerastium pumium Ytterst tunt ager vittringsjord. Bakterioogisk undersökning. OGRADSKYS ösning (se ta b. 3 nr 2 2 Karaktäristisk vårvegetation av: Crepis eeforum Poa apina» bubosa J ordprov framkaa nitrifikation ). WIN- X. Växtsamhäen i fjäen, Oråvidesnår. Jämtand. Mufjäet. Bäckdäd genom fjähed strax ovan björkskogsgränsen. Gråvidesnåret är utveckat i en tämigen öppen ravin, som genomfytes av en fjäbäck. ståndortsanteckningen omfattar ett parti strax ovanför fjäbäcken. Undersökningar I9/ Buskar y. Sazx gauca r.» cfr. apponum X repens spr..funipems communzs v. nana spr. Ståndortsanteckning. Ris str. Myrtz'us nzgra str. på mera öppna fäckar. Pyroa mz'nor e. Betua nana spr.» odorata *subapina e. Vaccznzimz vz'tz's z'dcea spr.

193 HENRIK HESSELMAN. Gräs och örter r.-y. Vioa bijora r. Geranzitm szvatz'cum str.-r. Aconz"tum septentnonae str. Carex vagt-'nata» Meandnitm sivestre» Poypodz'um dryopten's» Rumex arifoz"us» 7 n(mtaz's europcea» Ai'ra ccespz"tosa spr.-str. fexuosa spr. Achemz'a vugaris» Cz'rszitm heierophyum» Gnaphazitm norvegt-'cum» Luzua pzosa» Mz'zitm effusum.» Pa11's quadnfoza» Poygortum vzvzparum spr. Soz"dago vz'rgaurea» Achemz'a apina enst. Anthoxanthum odoratum» Bartsza apzna» Catha paustn's» Equz'setum anjense» Epz'obzum angustifozitm» Meampyrum sz'vatz'cum» Paroassia paustris» Ranuncuus. acn's» Poygonatum vertz'cz'atum» Saussurea apz'na» Seagz1zea spznuosa» Spz'rcea umana». Vaenana ex c es a» Marken betäckes mestades med mutnande videbad eer örter, mossfäckar mera spridda eer enstaka: Hyocomz"um pan'etznum enst. f. y.» proiftrum Jungermannza sp. spr. Poytn'chum commune spr. Undersökning av växternas nitrathat. Svag reaktion: iweandnitm sz'vestre (svag reaktion i en de individ), Vioa bijora (i några individ reaktion). Ingen reaktion: Aconitum septentnonae, Aehemia vugaris, Geranzitm sz'vatz'cum, Geum n'vae, Rumex anfoz"us. Bakterioogisk undersökning. J ordprov framkaa endast en svag nitritbidning i en ammoniumsufatösning. Lagringsprov. Ett jordprov, som förvarats i vä suten burk, hade efter nio veckors agring.i Erenmeyer-kov en hat nitratkväve av 6o mg pr kg jord (se tab; 7 nr 59). Bäck genom fjämyr. Jämtand. Åre sn. Mufjäet I nedersta fjäregionen utbreder sig en myr, huvudsakigen bevuxen med Scz'rpus ccespitosus, Erzophotum angustifozitm, Can'ces, Ambystegt-a. Genom myren går en iten ränni, som kantas av en mera örtrik, men mycket sparsam vegetation. Vegetationen kring rännien undersöktes i avseende på sin sapeterhat 19/7 191 s.. Skarp reaktion: Undersökning av växternas nitrathat. Achemz'a vugan's, Vioa paustn's,

194 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER, 485 Tydig reaktion: Taraxacum if.ficinae, ThaHctntm apznum, Vioa bijora, V. paustrzs. Svag reaktion: V. paustrzs band Sphagnum-tuvor. Ingen reaktion: Bartsia apina. Bakterioogisk undersökning. J ordprov nitrifiera ej en ammoniumsufatösning. Lagringsprov. Jordprov, som bevarats i steriiserad gasburk, hade efter nio veckors agring i Erenmeyer-kov en hat av 68 mg sapeterkväve pr kg jord (se tab. 7 nr 57). XI. Kooniartade växtsamhäen å bottagd minerajord. Kooniartat växtsamhäe i grustag. Uppand. Soentuna sn. Grustag (3 år gammat) vid vägen mean Rotebro stn och Agnesund. Se.för övrigt biderna fig. 2 6 och 2 7. Rustensåsen är en de av Stockhomsåsen. I rustensåsen finnas utom grus av växande beskaffenhet inkiade ager av varvig era, som är starkt kakhatig. Rustensåsen är bevuxen med en barrbandskog av ta och gran och med ordinär markbetäckning. Patsen undersökt 9/ 5 och 2 3/ Barrbandskogen. Träd bida ett rätt vä sutet bestånd. Pz"nus szvestrzs r. Ris spr. Vaccznium vitzs ida:a spr.-fv. r. Gauna vugarzs spr. Gräs och örter spr. Aira jexuosa spr. Festuca ovz1za» Mossor y..h),focomium patietinum» proiferum Y Lavar e. Ciadina rangiferina e. Picea abies spr. Mvrtzus nigra spr. Luzua piosa spr. Piens aquzzna i uckor spr. Under mosstäcket svagt podsoerad mark. För meersta Sverige typisk barrskogsmark. Grustaget. Kooniartad vegetation av fäckvis ganska växande karaktär. Fäckvis är vegetationen mera suten. Som exempe kan nämnas (ant. 9/ ): Epiobium angustifokum y. Luzua piosa e. Gaeopszs bifida r. groddp.» campestrzs Rubus ida:us str. Sonchus arvensis» Aira jexuosa» Vz"cia cracca» Arenaria trinervia e. Vz"oa riviniana» Betua odorata Taraxacum officinae»

195 HENRIK HESSELMAN, För övrigt antecknas inom grustaget 9j5 och 23/9 föjande växter: Achz"ea miefoz"um, Agrostzs vugans, Anthoxanthum odoratum, Gampanua rotundifdz"a, Cerastium vugatum, Chenopodz"um abum, Fragan a vesca, Hzeracz"um sp., Orobus tuberosus, Pheum pratense, Poa annua, Poa compressa, Poygonum avzcuare, Ptern aquz?zna, Rumex acetosea, Sambucus racemosa, Senecz"o sz?vatzcus,.s: vzscosus, Spergua arvensis, Steana gramz"nea, Tussiago faifara, Veronzca officznais, Vi"cza cracca, Vioa rupestns. 9/5 I 9 I6. Undersökning av växternas nitrathat. Skarp reaktion: Agrostis vugans, Az1a fexuosa, Anthoxanthum odoratum, Arenana tn"nervza, Cerastzitm vugatum, Epz"obium angustifoz"um, Gaeopsis bijida, Hzeracz"um sp., Luzua pz"osa, Poa annua, Rubus z"dceus, Taraxacum ofjicz"nae, Vi"oa rupestns. Tydig reaktion: Vicza cracca. 2 3/9 I9I6. Skarp reaktion: Chenopodz"um abum, Gaeopszs bijida, Rumex acetosea, Rubus z"dceus (unga pantor), Sambucus racemosa, Seneczo vzscosus. Ingen reaktion: Rubus z"dceus, ädre pantor. Lagringsprov. Jordprov från en kue med å sid. 485 angiven vegetation höjde under aderton veckor haten nitratkväve från I, I mg ti I 2 mg pr kg jord. Ett annat prov med en försvinnande iten kvävehat, o, o I %, minskade haten sapeterkväve från o,s mg ti 0,2 mg pr kg jord (se tab. 7 nr 36 och 37). Kooniartat växtsamhäe invid grustag. Södermanand. Björkviks sn. Jönåkers häradsamänning. Kanten av ett grustag nära Dybromon. ståndortsanteckning och bakterieprov den B/ 5 I 9 I 5. Örter och gräs: Epz?obzitm angustifozitm, Achz"ea mz"efoz"um, Erigeron acns, Antennana diozca, Poa pratenszs, Steana gramznea. Mossor: Poytrichum ;unipennum, Ceratodon purpureus. Lavar: Cadonice, Fetigera sp. Bakterieundersökning. Jordprov nitrificera WINOGRADSKYS ösning, men mycket ångsamt. GILTAYS ösning denitrifieras ångsamt och oregebundet (se tab. 6 nr I2). Lagringsprov. Prov, som agrats i två månader i Erenmeyer-kov, ha en hat sapeterkväve av 6o mg pr kg jord (se tab. 7 nr 26).

196 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 487 Kooniartat växtsamhäe. Ångermanand. Bodums sn. Hoting. Bottagd, ej humusbandad morän invid den nya banan. Kooniartat växtsamhäe om några kvadratmeters storek. Epzobzitm angustifozitm, groddp. i oika utveckingsskeden, r. Agrostis vugaris spridda, smärre tuvor Achzea mie.fozit7n enst., devis bommande Cerastium vugatum bommande stearia graminea steri. Picea abies spridda groddp. Mossor bida fäckvis ett tunt skikt på marken, nämigen Ceratodon purpureus, Funarza hygrometrica och Poytrichum commune. Jordmån. Vid granskning med botta ögat framträder jorden som rent humusfri, någon humus finns dock kring mossprotonemorna. Undersökning av växternas nitrathat. Epzobium angustifoium, fera individ ge tydig reaktion, andra ingen. Samtiga undersökta individ smärre groddpantor. Achiea mie.fozitm, groddpanta, stark reaktion. Agrostis vugaris, i några skott tydig reaktion. Vägkant utmed nybruten väg. Västerbotten~ Jörn. Nära järnvägsstationen 8/ Nybruten, r 2 m bred, föga trafikerad väg genom mager tahed. Sex m bred, oanvänd vägkant. Fäckvis vacker föryngring av ta och björk å denna vägkant. En mindre fäck undersökt. Träd pantor: Pinus szvestris str. Betua odorata enst. Gräs och örter: Aira fexuosa enst. Pheum pratense» Betua verrztcosa enst. Poa pratensis m. spr. Rumex acetosea en f. ymnig Mossor: Poytrichum commune, ;itniperinum och piiferzt7n samt Ceratodon purpureus bida fäckvis ett ågt, men tätt mosstäcke. Fäckvis mossprotonema. Femåriga tapantor ia en höjd av 45 cm och sista årsskottet en ängd av 2 6 cm; barren särdees vackra. Tapantor förekomma även på sådana fäckar, där mosstäcke saknas, men äro på massfäckarna otviveaktigt bäst och även tarikast. Undersökning av växternas nitrathat r/ Tydig reaktion: Epzobium angustifoz"um, Rumex acetosea. Bakterieundersökning. Jordprov nitrificera ej en ammoniumsufatösning. Lagringsprov. Prov, som en tid förvarats i burk, ha efter två månaders agring i Erenmeyer-kov en hat av nitratkväve uppgående ti 48 mg pr kg jord.

197 4 8 8 HENRIK HESSELMAN, XII. Havsstrandsvegetation. Tångbanksvegetation. Södermanand. Utö sn. Lia Sivik. Undersökning 2 r/8 och 22 /s Gräs och örter y. Badingera arundinacea Ståndortsanteckning. Rikiga-ymniga: Tnjoium repens e. f. y. Atripex zastata >> patua Gaeopsis tetrahit Aopecurus ventricosus Festuca arundinqcea Panago major Potentia anserina Cz'rsium arvense» anceoatum Festuca rubra Rikiga-strödda: Tanacetum vugare Triticum repens r. i inre deen avtångbanken, ejes spridd Poa pratensis Poygonum apathijoium Sonchus arvensis Spridda: Matrican a z'nodora M)'osotzs ccespitosa Trifoium pratense Vicia cracca. E;,mus arenaritts Leoniodon autumnae Po;,gonztm avicuare Enstaka: Trigochin mantzmum Vaeriana if.ficinazs Närmast stranden, där den uppkastade tången är mera färsk, dominera Atnpices, Gaeopszs tetrahit och Po;,gomtm apathijoium, innanför denna zon kommer ett höggräsbäte med Badingera anmdinacea, Festuca arundz'nacea med insprängd 7 anacetum vugare, Cz'rsium arvense och anceoatum. Den yttre zonen avbrytes fäckvis av Festuca ntbra och 7rijoium tepens. 22/s I9I5. Skarp reaktion: Gaeopszs tetrazit. Svag re akt i on: Sonchus arvenszs. Undersökning av växternas nitrathat. Ingen reaktion: Aopecurus ventricosus, Atnpex hastata, Festuca arzmdinacea, Panago major, Povgonum apathijoium, Potentia anserz'na, Tanacetum vugare.

198 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 489 Havsstrandsvegetation. Södermanand. Ornö sn. Boda. Liten grusfyd skreva, då och då överspoad av havsvågorna. Undersökt rbj Gräs och örter spr.-fv. r. Son c hus a77jensis r. Gaux mardzma spr. Festuca rztbra» Juncus gerardz' spr. Panago mafor» Där Sonchus växer, är gruset uppbandat med vassbitar, abad, björkfrukter, tång etc. Skarp reaktion: Sonczus a77jensis. Undersökning av växternas nitrathit. Omkring Boda iakttages å sand- eer grusstränder med tång: Skarp reaktion: Leoniodon autumnais, Potentia ansaina, Ranuncuus acrzs, R. aurzcomus, Sedum maxz'mum, Spircea umaria, Tanacetum vugare. Ingen reaktion: Gaux marztzma, Erytzrcea vugaris, Lythrum saican'a, Panago mafor, Vaerianea oiton'a. Havsstrand. Skåne. Sandstranden mean Båstads köping och badorten Maen. Tångbandad sand. Undersökt 26j Skarp reaktion: Atripex patua, A. ittoraz's, Gapsea bursa pastoris, Haz'anthus pepoides, Sisymbrium sophz'a, Stearz'a media. Ingen reaktion: E{J,mus arenarzirs,.s'cirpus maritimus. XIII. Växtsamhäen å kutiverad jord. Trädgårdsand. Södermanand. Ornö sn. Boda. Trädgårdsandet är starkt beskuggat av ett högt och kraftigt, So-årigt päronträd. Rikigt med ogräs. De mest karaktärsgivande utmärkta med! Sandjord. Aethusa cynapium Gapsea bursa pastons Ghenopodium abum Geranzion pusium Lamium ampexicaue Poa annua Senecio vugaris 33 Medde. j"rm Staens Skogsjo"rsb"ksansat. Soanum nigrum Spergua arvensis Stearz'a media! Taraxacum officinae Urtica urens Veronica agrestz's Vioa arvensis

199 rs;s HENRIK HESSELMAN. Undersökning av växternas nitrathat. Skarp reaktion: Aethusa cynapium, Gapsea bursa pastons, Ghenopodium abum, Lamzum ampexicaue, Senecio vugans, Steana medza, [Jrtica urens, Veronica agrestis, Vioa arvenszs. Tydig reaktion: Soanum nigrum. 24/s Skarp reaktion: Gapsea bursa pastorzs, Ghenopodium abum, Lamium ampexicaue, Seneczo vugan's, Steana medza, Urtica urens, Veronica agrestz's. Lagringsprov. Ett prov, som ursprungigen hade en hat sapeterkväve av 6o mg pr kg jord, ökade under agring i Erenmeyer-kov ej sin sapeterhat (se tab. 7 nr 22). Åker. Södermanand. Ornö sn. Boda. Liten åker å era, besådd med ges vårråg. Rikigt med ogräs. De karaktärsgivande utmärkta med!. Achiea miefoium.» ptarmica Agrostis stoonfera Ghenopodium abum Girsium arvense Equz'setum arvense Erysimum chei'ranthozäes Gaeopsz's speczosa /» tetrahit Gaium apan'ne Lampsana communz's Lycopsz's arvensis Mentha an;ensz's Myosotz's arvenszs 24/s Panago ma;or Poygonum avicuare» apathifoium Frunea vugan's Ranuncuus repens Rumex acetosea Sinapis arvensz's Sonchus arvensz's Spergua arvensz's Stachys paustrzs Stearza medza Vi'cza cracca» hz'rsuta v"ioa arvenszs Undersökning av växternas nitrathat. Tydig reaktion: Achiea miefoium, Spergua arvenszs. Ingen reaktion: Ghenopodium abum, Gaeopsz's speczosa, G. tetrahit, Gazum aparine, Lampsana commum's, Mentha arvensis, Sinapzs arvensz's, Sonchus arvensz's, Stachys paustn's, Stearza media, Vioa arvenszs. Lagringsprov. Ett prov med en ursprungig hat nitratkväve av 2 2 mg pr kg jord ökade sin nitrathat under tre månader ti endast 2 7 mg (se ta b. 7 nr 2 I). Jordmån. Jorden utgöres av en muhatig era. Gödsades föregående vår och besåddes då med rovor, i år ej gödsad.

200 TABELLER. PEPTONSPALTNINGSFÖRSÖK, NITRIFIKATION I LÖSNING, DENITRIFIKATION, NITRIFIKATION VID LAGRING.

201 49 2 HENRIK HESSELMAN. Iabe z. Försik över jordprovens peptonspatningsförmåga. Tio ccm I,s %-ösning, 5 ccm jorduppsamning (I: I). Peptonspatung der Bodenproben Detaj e- Sapeter rad be- :8 "" eer... ~ skrivning > v Skogstyp etc. Markskikt Am mo- o.i':... v -v 3.-- <)~ N:o Detaiierte nia k P, N ~ "d-~ Wadtyp etc. Bodenschicht Beschreibung Sapeter ~ ~;;, o der -- Sid. Ammoniak Am.N Seite mg I Bokskog med utprägad torv Råhumus. Buchenwad mit schwerem Roh- Rohhumus ,2 3,6 humus. 4,I Bekjord. - 2,o >7 I,g Beicherde. 2,o Haand. Krpk. Tönnersjö- Rostjord. heden. Rosterde. 0,7 I,o 0,8 0,6 Mu. 7,o Mu. 6,g 7,2 7,6 Bokskog med mu. Buchenwad auf Muboden. Mubandad bekjord. 7,o 2 Mugemischte Beicherde. - s. 7 >I 6,g Haand. Krpk. Tönnersjö- Rostjord. 4>I heden. Rosterde. 6, >91 Örtrik björkskog. Mu. 5.7 Birkenhain mit Gräsern und Mu ,8 Kräutern. 6,o 3 - s. Haand. Krpk. Tönnersjö- Rostjord. 3>9 heden. Rosterde ,6 4,I Mu. 6,4 Mu. 6,6 6,3 M ubandad minerajord, s,2 närmast muskiktet 4,8 4 7 Mugemischter Minera- Örtrik Granskog. 4>I boden. 4 Fichtenhain. 462 s. Mubandadminerajr>rd, J,6 djupare ager Mugemischter boden. 1\Iinera- 3,6 Jämtand. Krpk. Undrom. Minera jord. so cm. 3,2 \1ineraboden. so cm , ,6

202 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER Detaj e- Sapeter rad beu ""' H ~ eer skrivning =e t Skogstyp etc. Markskikt Am mo- > > o~ 3- ~ <!) N:o Detaiierte H <U <):; niak p, ~ 'd. Wadtyp etc. Bodenschicht Be-.,;;;: schreibung Sapeter f;1 :;g si!. Seite o der -- Ammoniak Am.N mg Mu. 9,4 Mu. 9,1 9,r 8,8 Örtrik granskog. Mubandadminera jord. 7 >4 5 s. Mugemischter Minera- - Fichtenhain. 6,7 7,r boden. 7.3 Jämtand. Bodiden. Minera jord. 3,r Minera boden Bokskog med något torvartad Humusbandad bekjord. 3,8 humus. Humusgemischte B!eich- 3,o 3>7 Buchenwad mit schwachem erde Rohhumus. - Haand. Krpk. Tön nersjö- Rostjord. 2,2 heden. Rosterde. 2,o 2,o Mossrik granskog, Råhumus. I,r 7 Moosreicher Fichtenwad. Rohhumus. - A. 1,8 I,s Pite krpk. Ro ki den. J,s 8 Gödsad potatisåker på sand. Potatis jord. 8,31 Kartaffcacker auf Sand. Kartoffe boden. Pite krpk. Rokiden. 7,6,s - s. 7,sj 7,g Örtrik granskog. Muartad humus. 3>9 Fichtenhain. Muähnicher Humus. 463 s. 9 3>9 3>7 Pite krpk. Rokiden. 3,2 Mossrik barrbandskog. Muartad råhumus. 2,21 o Moosreicher Nademischwad. Moder. O 470 A. Angermanand. Sesjön. 2.r 2>3 2,7 II Mossrik barrbandskog. Muartad råhumus. 2,41 o Moosreicher Nademischwad. Moder. 470 A. Angermanand. Sesjön. 2,o 2,2 2,r Mossrik barrbandskog. Råhumus. I,31 Å Moosreicher Nademischwad. Rohhumus. 470 A. I,r I,r ngermanand. Sesjön. I,o Örtrik granskog. Mu. 7,8 Fichtenhain. Mu. ' 6,4 7,o 6,7 462 s. Jämtand. Krpk. Undrom. Minera jord. 2,7 Minera boden. 2,4 2,3,8

203 494 HENRIK HESSELMAN o 6 7 Detaj e-..c Sapeter rad be- :S ~ skrivning Ammo- > " Skogstyp etc. Markskikt o.!: "i> niak p.. t Wadtyp etc. Bodenschicht Be- ""' - schreibung Sapeter ~ ~~ o der -- ~ Sid. Ammoniak Am.N Seite mg eer... - ~ N:o Detaiierte... " "::: Mossrik granskog. Minerajord. I,r 14 Moosreicher Fichtenwad. 462 A. Mineraboden.,, I,s Jämtand. Krpk. Undrom. 2,o Bokskog med mu. Mu. 5 9 Buchenwad. Mu boden. Mu. - s. 6,. 6,. 15 Haand. Krpk. Tönnersjö- 6,6 heden. J6 17 J8 19 Örtrik björkskog. Mu. 6,o Birkenhain mit Kräutern und Mu. - s Gräsern. Bohusän. Krpk. Ö:aBuaren. Örtrik björkskog. Mu. 6,7 Birkenhain mit Kräutern. Mu. - s. 6,g 7,r Bohusän. Krpk. Ö:aBuaren. Mossrik granskog. Muartad humus. 8,7 Mo< sreicher Fichtenwad. Moder. - 7,o 7,8 Bohusän. Krpk. Ö:aBuaren. 7.7 Skogsforsöksanstatens tomt. Trädg.rdsjord. I,6 Garten der Versuchsanstat. Gartenerde. - s. I2,:r I2,r Experimentafåtet. 6,o 7,6 12, Skogsforsöksanstatens tomt. Trädg.rdsjord. 13,6 13,s Garten der Versuchsanstat. Gartenerde. - s. 13,4 Experimentafåtet. Mossrik barrbandskog. R.humus. I 18 Moosreicher Nademischwad. Rohhumus. 470 A. I,r J 4 Ångermanand. Sesjön. J.3 Mossrik barrbandskog. Muartad r.humus. 2,o 22 Å Moosreicher Nademischwad. Moder. 470 A. J.4 J 7 ngermanand. Sesjön. I >7 Vägödsad potatisjord. Potatisjord. 14,3 23 Gediingter Kartoffeacker. Kartoffe boden. - s. 13,3 13,7 Ångermanian d. Sesjön. IJ, Gr.asbest.nd. Mujord. 24 Grauerenbestand. Mu boden. 458 s. 9,8 9.5 Ångermanand. Sesjön. 9,r

204 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER o 6 7 Detaj e- Sapeter.c u rad be- 1-o ~ eer :o ~ skrivning > o; ~ Skogstyp etc. Markskikt A mm o- ~- N:o Detaiierte '8 v -" <)~ nia k P-< i:j 'd,;; Wadtyp etc. Bodenschicht Beii1 ~ <::<i schreibung Sapeter o der -- Sid. Ammoniak Am.N Seite mg Mossrik barrbandskog. Råhumus. I,r 25 Moosreicher Nademischwad. Rohhumus. 470 A.,3 I,r Ångermanand, Sesjön. o,s 26 Mossrik barrbandskog. Muartad råhumus 2,s Moosreicher Nademischwad. Moder. 470 A. 2,4 2,4 2,4 Ångermanand. Sesjön. Mossrik granskog. Råhumus. I,S Moosreicher Fichtenwad. Rohhumus. - A.,3,s 27 Västerbotten. Krpk. Ku- I,4 bäcksiden. 28 Mossrik barrbandskog. Muartad råhumus. 2,2 Moosreicher N ademischwad. Moder. - A. 2,2 2,r,s Ångermanand. Anundsjö. Mossrik granskog. Råhumus.,r Moosreicher Fichtenwad. Rohhumus. - A.,r I,2 29 Västerbotten. Krpk. Ku-,3 bäcksiden. Mossrik granskog. I >7 Råhumus. Moosreicher Fichtenwad. - A. I,S 2,o 30 Västerbotten. Krpk. Ku- Rohhumus. 2,5 bäcksiden. 3I Sandgrop med Epiobium. 6, Kiesgrube mit Ejiohium agusti- 486 s. 5.3 s,s foium. s, Södermanand. Jönåkers h ä- radsamänning. Mossrik barrbandskog. Muiknande råhumus. s,o Moosreicher Fichtenwad. Moder. 467 A. 6,4 5>7 32 Södermanand. Jönåkers h" a- 5>7 rads amänning. Mossrik barrbandskog. Muartad råhumus. 2,r Moosreicher Fichtenwad. 33 Moder. 467 A. Södermanand. J ö n åkers h ä- 2,21 I,S radsamänning. 2,o 34 Mossrik barrbandskog. Lucker råhumus, I,3 Moosreicher Nademischwad. Moder. I,3 I,2 I,o ' Södermanand. Jönåkers h" a- Humusbandad bekjord. 468 A. o,s radsamänning. Humusgemischte Beicherde. o,s 0,7 I. o

205 2 Nr. I 2 Provets art och härstamning Beschaffenheit und Herkunft der Bodenproben Bestånd av ek och avenbok. Bestand aus Eichen und Hainbuchen. Ronneby brunnspark Mu, om~debart under övtäcket Mu, unmitt.ebar unter der Laubdecke Mu från muskikten... Mu ca. 10 cm unter der Bodenfäche Ekskog. Eichenwad. Ronneby brunnspade. Mu, omedebart under övtäcket Mu, unmittebar unter der Laubdecke Mu från- övre muagret... Mu aus dem oberen Tei der Muschich t. Mu, 57 cm under ytan Mu, 57 cm unter der Oberfäcbe. Bokskog. Buchenwad. Ronneby brunnspark Mu, omedebart under övtäcket 3 Mu, unmittebar u n ter der Laubdecke Mu, 5 cm under ytan... Mu, 5 cm u n ter der Oberfäche. Mu, I o cm under ytan Mu, IO cm unter der Oberfäche. HENRIK HESSELMAN. Tab Försök över jordprovens förmåga att nitrifiera Nitrifikationsversuche in Detaj e- rad beskrivning O b s e r- B e o b- Detaiierte Beschreibung Sid. ~4:~~ ~ ~F 2'/u I909 ;Z / ;,. I909 z j o~j z~ Z om~o~ Z mi ::r:~ z~ z- ~ ::r:m z z~ ::r:"' ~to) z~ z ::r:"' z z~ i' ~~ ~~ Seite ::r: z z~ - 3 o o 3 o o 3 o I 3 o I (3) (z) I (3) (z) z - 3 o o 3 o I 3 z 2 3 z z (3) z (3) (z) 3-3 o o 3 o o 3 I (z) 3 o I (3) o 2 z o z - 3 o o 3 o o 3 I (I) 3 3 I (3) 3 I z 3 z - 3 I o 3 I 3 o I 3 o o (3) (I) (r) (3) o (r) - 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o (3) o o (3) o o - 3 o o 3 I I 3 I 2 3 o 2 (3) o 2 3 o 2-3 o o 31 o 3 o 2 3 (I) 2 (3) o I o o 3 Bokskog. Buchenwad. 4 Ronneby brunnspark. Mu, omedebart under övtäcket Mu, unmittebarunter der Laubdecke Bandskog av ta och bok med bärris. Mischwad aus Kiefern und Buchen mit Myrtizts nigra. 5 Ronneby brunnspark. Humus... Humus. Minerajord Mineraboden. - 3 I o 3 I I 3 2 I 3 2 I (3) o I (3) o 2-3 o o 3 o o 3 o o 3 o o (3) o o 3 z - 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o (3) o o 3 o o

206 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 497 en ammoniumsufatösning. einer Ammoniumsufatösung. Winogradskys ösning. vationsdagar achtungstage 4 '"!, /, /, "/, 1910 "/, I9IO 15 /, 1910 z o~ro~ :r:~ z z' z~ o:ro: :r: z z :~[ ~~~: z 0~10~ z~[ o:[o: :r:~ zz~ :r: z z :r: z~[ zz o~ro~ 22/, r, / /. J i z 10~10~ :r:~ z z z :r:~~~ r ~r i' ~ z 10~10~ :r:~ z~ z :r:~ z z z 10~10~ z~[ o:[ o: ::C z z (3) I 3 (3) o o I 2 13 o o 3 I o 3 (I) I 3 o o 3 (z) 3 2 (I) 3 3 o 3 3 o 3 3 o o 3 I 2 o (r) 2 (r) r 2 (3) () o 3 o o 3 2 (3) o o 2 o o 2 o o 2 I O 2 I 2 3 2' 2 o 2 2 o 2 I o 3 o o I 3 3 I 3 3 o 3 (3) o o 3 2 o 2 I o (3) 3 2 (3) 3 2 (3) 3 3 (3) 3 3 (3) 3 3 I 3 3 I 3 3 o 3 (3) o o o 3 o o (3) o o (3) o I (3) 3 2 (3) 3 2 (3) I 3 3 o o 3 1

207 ~ Nr. Provets art och härstamning Beschaffenheit und Herkunft der Boden pro ben HENRIK HESSELMAN;. 3 Detaj e- rad be- O b s e r- skrivning B e o b Detaiierte Beschreibung 1"/u fu I909 "/u I9 9 ; /12 I909 16/12 I909 Sid. z~[ O:[o: Zöo.. z 0~10.. Z~o~~ö z~ o:ro: z o~~o Seite ::r: z z ::r:~ z~z i z z ::r:" z~z ::r: z z i z~z.. 6 Mossrik taskog med bärris, Moosreicher Kiefernwad mit Myr tius nigra und Vaceinium vitis idcea. Ronneby brunnspark. Råhumus - 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o (3) o o 3 o o Rohhumus. Minerajord - 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o (3) o o 3 o o Minera boden. Potatisand, gödsat m. stagödse - 3 o o 3 I 3 o 2 3 o 2 (z) o (3) o o (3) 7 Kartoffeboden, gediingt mit Stamist. Norrbotten. Fager heden, Örtrik granskog. Fichtenhain. Norrbotten. Rokiden. Humus, muartad o o 3 o o 3 o o 3 o o (3) o o 3 o o 8 Muähnicher Humus. Omedebart under humusagret... 3 o o 3 o o 3 o o 3 I (2) 3 o 3 2 Unmittebar unterder Humusschicht. Rödjord... )) 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o Rosterde. Tahed. Kat fät. Kiefernheide. Kahes FeJd. Norrbotten. Fager heden. Råhumus - 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 9 Rohhumus. Bekjord o o 3 o o 3 o o 3 o o (3) o o (3) o o Beicherde. 10 Rostjord o o 3 o o 3 o o 3 o o (3) o o (3) o o Rosterde. Tahed. Ungskog. Kiefernheide. Junger Bestand. Norrbotten. Fagerheden. Råhumus o o 3 o o 3 o o 3 o o (3) o o 3 o o Rohhumus. Bekjord o o 3 o o 3 o o 3 o o (3) o o (3) o o Beicherde. Rostjord o Rosterde o o 31 o o 3 o o 31 o o (3) o o

208 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 499 vationsdagar achtungstage 4 z 0~,0~ ts/u J 909 ""/u /,, / / /, / ft 1910 ; , /, 1910 ~ z" ZIÖIÖ z~ ~ z.. z" z~ o:jo: :C :C~ z" z.. Zöo~ ~ z.. z" z~ :r: ö~o~ z.. z~ j O: jo: z~ :C~ z.. z" z=jo:jo: :r: z~ z.. z= ö o~ z z ZIÖIÖ :Czz z~jöjo :r: z z Zöo~ :C z~ z" (3) o o 3 o o (3) o o (3) o o (3) o o (3) o o (3) o o 2 o o 2 o o 2 o o 3 o o (3) o o (3) o o (3) o o (3) o o (3)1 o o (3) o o 210 o 2 o o o o 3 2. o o 2 o o 2 o o ~ o o 2 o o 2 o o 2 o o 2 o o o 3 2 o 3 (3) o 3 (3) o 3 3 o 3 3 o o 3 3 o o 3 o o 3 o o '3' o o 3 o o 3 o o 3 2 I o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 31 () I (3) o o (3) o o 2 o o (3) o o (3) o o (3) o o (3) o o 2 o o (3) o o (3) o o 2 o o (3) o o (3) o o (3) o o (3) o o 2 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o (3) o o (3) o o 2 o o (3) o o (3) o o (3) o o 3 o o 2 o o (3) o o (3) o 01 3 o o 3 o o 3 o o (3) o o (3) o o 210 o

209 soo Nr. Provets art och härstamning Beschaffenbeit und Herkunft der Bodenproben Tahed. Under enstaka träd. Kiefernheide. U n ter einzestehenden Båumen. Norrbotten. Fager heden. HENRIK HESSELMAN. - Detaj e- rad be- Obs er- skrivning B e o b- Sid. z ~ ~ z[o[o z~[ ~ro: z~[ o~o~ z~[o[o z~[ o~o~ Seite ~i ~~ ~ z z~ ~ z z ~ z z~ ~ z~ z~ ~ z z Detaiierte Be- 13/11 Igog 19/11 Igog 27/11 'g og ;12 Igog "/12 Ig09 to/12 Igog schreibung Ii Råhumus o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o Rohhumus. Bekjord o o 3 o o 3 o o 3 o o (3) o o 3 o o Beicherde. Rostjord o o 3 o o 3 o o 3 o o (3) o o 3 o o Rosterde. Massrik granskog. Moosreicher Fich tenwad. Norrbotten. Fagerheden. Råhumus o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 12 Rohhumus. Beksand o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 13 Beicberde. Rostjord o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o Rosterde. Kontro... - Kontro ie. 1 Ympad med nitrifikationsbakterier den 17 / 1 Igo. Geimpft mit Nitrifikationsbakterien am 17ft Igxo. 2 Ympad med nitrifikationsbakterier den 8 / 1 Igo. Geimpft mit Nitrifikationsbakterien am 8/ 1 1gro. 3 Ympad med nitrifikationsbakterier den 3 / 1 IgO. Geimpft mit Nitrifikationsbakterien q.m 3ft I9IO. O 3 o 3 o o 3 o o 3 o a a a o!

210 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 5O 4 v a t i o n s d a g a r achtungstage ts/1, r gog 22/12 rgog 27/ /1 Igro 8/1 IgO 15/1 Igo 22/1 IgiO 28/1 IgO 1/, /, Igo 18/, Igo z~ ö~o~ ~ z zöo z~ i Zöo~ z ö~o~ z~z ~~ z~ z~ i z~öo z~ z~ z~ O:o: zöo ~ z~ z~ ~z~ z~ t:r::~ z~ z~ ~ z z ~1o:1o: ii1zz ~1o:1o: ~z z z~io:io: ~z z z~öö 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 31 I I z 3 z z o o (3) o o z o o z o o z o o z2 z (z) (z) (3) z o o 3 z o o 31 o o z o o z o o z s (r) 1 z o (z) (z) 3 z o o 3 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o ci 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 131 o o

211 502 HENRIK HESSELMAN. Nr. Ta>. 3 Försik över jordprovens förmåga att nitrfera 2 3 Provets art och härstamning Detaierte Nitrifikationsversuche in Detajerad O b s e r- beskrivning B e o b- Beschaffenheit und Herkunft der Bodenproben Beschreibung 26/n / Sid. ZIÖIÖ z~ o: o: ~~r~f: Seite i z~ z~ ::::: z z :t: z z 14 Bokskog. Mubandad era (r) o 3 (r) o 3 Buchenwad. Muhatiger Lehm. Östergötand. Omberg. r s Bokskog. Mubandad sand (2) (I) 2 o (r) o 3 Buchenwad. Mugemischter Sand. Sk.ne. Koeberga. Ekskog. Mu med sand (r) I 3 3 Eichenwad, Mugemischter Sand. Skåne, Koeberga. Löväng. Mu o o 3 o o 3 (r) (r) Laubwiese. Mu. Uppand. Grissehamn. Löväng. Humusrikt grus, 10 cm under markytan o o Laubwiese. Humusgemischter Kies, xo cm unter der Bodonoberäche. Uppand. Grissehamn. Örtrik taskog på sand, Krautreicher Kiefermyad auf kakhaitigem Sand. Gottan d. Visby. Snäckgärdet. Mu o o 3 I 3 3 I Mu. Mubandad sand o o 3 I I 3 3 Mugemischter Sand. Mufri sand o o 3 o o 3 3 Mufreier Sand. Örtrik taskog. MoränmärgeL Krautreicher Kiefernwad. Geschiebeebm. Gottan d. Skogshoms krpk. Mu o o 3 o o 3 (r) (r) Mu. Mu 10 cm. under ytan o o 3 (r) o 3 (r) (r) Mu ro cm unter der Bodenoberfäche.

212 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 503 en ammoniumsufatösning. Winogradskys ösning. einer Ammoniumsufatösung. vationsdagar achtungstage 11'/12 19IO 23/12 I9IO 30fa I9IO '/1 I9II 14/1 19I I 1 i~~: z~öö z ö o~ ZIÖIÖ ZIÖIÖ ::r:: z" z" i z" z" i z" z" i z" z" 2 I I o I 2 o o /1 19II 28/1 I911 9/2 19II 16/. 19! z z ZIÖIÖ i z" z" z o~ o~ ::r::~ z" z" z~öö ::r:: z" z" z~ ~ o: ::r:: o o 3 I 3 2 o 3 3 o o 3 I 3 2 I 3 2 o 3 3 o 3 3 o o I o o 2 o o 2 o o I 3 o o I 3 3 (I) 3 3 o o 3 I 3 2 I 3 2 (I) 3 3 o 3 3 o 3 3 o 3 3 o 3 3 o o 3 I 2 I (I) 3 3 o 3 3 o 3 3 o 3 3 o o o o 3

213 HENRIK HESSELMAN. 2 Nr. Provets art och härstamning Beschaffenheit und Herkunft der Bodenproben Detajerad beskrivning Detaiierte Beschreibung Obser- B e o b- Sid. Seite Örtrik taskog. Moränfäck å hämark Kiefernwad mit Kräutern und Gräsern. Gottand. Endre sn. 3 o o 3 o o 3 Murik vittringsjord å Girvaneakak o O 131 o o 13~-(~ Mur. Verwitterungsboden auf Girvanea-Kakstein. Gottand. Hejdeby sn. ----~ ~ ~--~-+--+-~--~~~ Tunn vittringsjord å stromatoporkak DUnner Verwitterungsboden auf Stromatoporen-Kakstein Gottand. Hejdeby sn. 3 o o 3 o o 3 o (r) Brun vittringsjord under Arctostaphyos uva urs i 24 Brauner Verwitterungsboden unter Arctostapkyos ttva ursi. Gottand. Endre sn. Mya från kakstensspringa Mu aus einer Kaksteinkuft. Gottand. Endre sn. 3 o o 3 o o 3 I O 3 o o (z) 26 Örtrik granskog å morän med hyperitbock Krautreicher Fichtenwad auf Ivoräne mit Hyperitböckchen. Värmand. Mönbacka. Humus.... Humus. Humusbandad bekjord.... Humusgemischte Beicherde. Ros~ord.... Rosterde. 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 27 Vittringsjord å hyperit. Verwitterungsboden auf Hypent. Värmand. Tarsberget vid Mönbacka. Övre humusagret.... Obere Humusschicht, Mu.... \! u. Vittringsjord.... V erwitterungsboden. 3 (r) o 3 2 r o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o

214 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER vationsdagar achtungstage n/u 1910 ; /12 I910 7 / 1 I9II 14/1 19I i 21j1 19II 28/1 19I 9 / 2 I9II 16/, 1911 z~ ö o~ i z" z :r: z~ z z~ o~ ö :r: z z z~~ö~o~ z~ :r: z z 161 o~ :r: z z i z ö z ~o~ z z~ o: o: :r: z z ZIÖIÖ i z z z ö ~o~ I (3) 2 o o 2 z~ o~ o~ :r: zft z" I O 2 o\2 2 3 I I I 3 3 o o I 3 2 o 3 3 o 3 3 o o o (2) 3 o () 3 o o 2 o o 2 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o ~ o o I 3 3 o 3 3 o o (3) 3 3 I o 3 3 o 3 3 o o 3 2 o 2 o o 2 o o 3 3 (3) I 2 3 (2) ( 1) 3 3 o 3 3 o 3 3 o 3 3 o 3 3 o 3 3 ' o o 2 () o 3 3 o 3 3 o 3 3 o 3 3 o 3 3 o Meddez." fr&" Statens Skogsfo, söksmutat.

215 so6 HENRIK HESSELMAN. 2 3 Nr. Detajerad o b s e r- beskrivning Be o b - Provets art och härstamning Detaiierte Beschaffenheit und Herkunft der Bodenproben. Beschreibung 26/ s;, / Sid. z~oo z o o z~ o o Seite :r: z~ z i z~ z~ :r: z~ z~ Granskog med båbärsris. Fichtenwad mit Heidebeerkraut. Värmand. Uddehom. Bergsängs bocket. Förna o o 3 o o 3 o o Habverweste Moosreste. Råhumus - 3 o o 3 o o 3 o o Rohhumus. Bekjord o o 3 o o 3 o o Beicherde. Rostjord o o 3 o o 3 o o Rosterde Granskog med båbärsris. Fichtenwad mit Heidebeerkraut. Västerbotten. Degerfors revir. Krpk. Ku bäcksiden. Råhumus - 3 o o 3 o o 3 o o Rohhumus, Bekjord o o 3 o o 3 o o Beicherde. Rostjord o o 3 o o 3 o o Rosterde. Taskog med ingon- och båbärsris. Kiefernwad mit Preissebeer- und Heidebeerkraut. Värmand. Uddehom. Sjögränd. Råhumus - 3 o o 3 o o 3 o o 30 Rohhumus. Bekjord o o 3 o o 3 o o Beicherde. Rostjord o o 3 o o 3 o o Rosterde. 31 Massgranskog i suttning. Moosreicher Fichtenwad auf Abhang. Västerbotten. Degerfors revir. Gransjö berget. Humus o o 3 o o 3 o o Humus. Muiknande humus... 3 o o 3 o o 3 o o Muähnicher Humus. Humusbandad bekjord...» 3 o o 3 o o 3 o o Humusgemischte Beicherde.

216 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER vationsdag a r achtungstage ' 17/ / so; /1 19I "/1 19I 21/1 9I 2Bj1 191 I % /. 91I ~o ~o~ ~ z z z~ o o z~ o o z~ o o~ z~ o o ~ ZN ZN ~ ZN ZN ~ z z ~ ZN ZN z~ o o~ ~ z ~o ~o~ ZN ~ z z z~ o o~ ~ ZN z z~ o o~ ~ z z 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 O o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 2 I I 3 2 o 3 3 o o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o ' 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o

217 sos HENRIK HESSELMAN. Nr. Detajerad o b s e r- beskrivning Be o b - Provets art och härstamning Detaiierte Bescha!fenheit und Herkurrit der Bodenpro ben Beschreibung 26/ / / Sid. z~ o o~ z~ o o~ z~ 0: o: Seite :r: z~ z :r: z~ z~ :r: z z Humusbandad bekjord o o 3 o o 3 o o E:umusgemischte Beicherde. Br'ekjord... 3 o o 3 o o 3 o o 31 Beicherde. Rostjord... 3 o o 3 o o 3 o o Rosterde. Rostjord... 3 o o 3 o o 3 o o Rosterde. 32 Örtrik granskog i suttning. Krautreicher Fichtenwad auf Abhang. Norrbotten. Piteå revir. Rokbackarna. Humus o o 3 o o 3 o o Humus. Bekjord... 3 o o 3 o o 3 o o Beicherde. Rostjord... 3 o o 3 o o 3 o o Rosterde

218 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER vationsdagar achtungstage ZJöf z~ ö 11/ /, / / /1 191 I 21/ / "! / o~ z~ ö o~ z~ ö o~ z:r~jo z:rö o~ z:rö o~ ZJö jo z~ ö o~ ::r: z~ z~ ::r: z z~ ::r: z z~ ::r: z~ z~ ::r: z~ z ::r:z~z::r:zz ::r: z~ z ::r: z z~ 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o O 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o

219 510 HENRIK HESSELMAN. Tab. 4 F8rsök över jordprovens förmåga att nitriffera Nitrifikationsversuche in 2 N:o Provets art och härstamning Beschaffenheit und Herkunft der Bodenproben Detajerad beskrivning Detaiierte Beschreibung Obser B e o b - Sid. Seite Örtrik granskog. Fichtenhain. 33 Jämtand. Mu. Mu. Krpk. Undrom. o 3 3 o 3 3 Minera jord. Minera boden. 2 o o o Mossrik granskog med båbärsris. Moosreicher Fichtenwad. Jämtand. Minerajord. Minera boden. Krpk. Undrom. 2 o o o J 2 35 Vä gödsad trädgårdsjord. Gut gedu.ngte Gartenerde. Stockhom. Frescati. 3 o o Vä gödsad trädgårdsjord. Gut gedi.ingte Gartenerde. 3 o o 2 3 Stockhom. Frescati. 37 Potatisjord, gödsad med stagödse. Kartoffeboden, gedtingt mit Stamist. Ångermanand. Sesjöns gästgivaregård. 3 3

220 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN NATURLIGA JORDMÅNER. 5 I I en ammoniumsufatiisning. Buhert-Fickendeys ösning. einer Ammoniumsufatösung. vations.dagar achtungstage 1--"',/ 1_1_1_9_I-;-3--I --6f,u_I---,9I /,o_I,9_ ,-/ _I_9.,-14--I--,Sf,o_I_9,I_4_1 Sfs I 914 ~ ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ o o 3 o 3 2 o 3 2 o 3 2 o 3 3 o 3 3 o 3 3 o o I o o I o o I o o o o I o o z 4 ;12 I9I3 u; I9I4 16/. 19I 3 o".. z o" z ~: o".. o o o::r z z~ p::" z" p::" z z I o 3 Ymp. 17 /u I913 Geimpft I 3 3 o o 3 Ymp. 18 / 11 I9I3 Geimpft 3 3 o o 3 Ymp. 29 /u I9I3 Geimpft

221 512 HENRIK HESSELMAN. Tab. s. Försök över jordprovens förmåga att nitrifiera Nitrifikationsversuche iu N:o 2 3 Provets art och härstamning Beschaffenheit und Herkunft der Bodenproben Detaj e- Obs errad be- B e o b- skrivning Detaierte 26/ "/ / Beschreibung Sid. z~ o~ o~ Z o~ do z o~ o~ ~~ z~ z~ Seite ~ z" i' ~~ z~ i' Mujord från gråasbestånd. 3 (r) I 3 (r) I Grauerenbestand. Mu boden. 458 Ångermanand. Stranden av Sesjön. Barrbandskog med moss- och ristäcke. Lucker råhumus, erig morän. 3 o o 3 o o 3 o o 470 Moosreicher Nademischwad. Moder. Ångermanand. Sesjön. 40 Barrbandskog med moss- och ristäcke. Lucker råhumus å grusig morän. - 3 o o \IIoosreiche-r N ademischwad. Moder. Ångermanand. Anundsjö sn. Brattsjö / /1o 1914 Löväng av nordisk typ. 3 o o 2 o o Laubwiese. Norriseher Typus. 438 Ångermanand. Nära Forsmobron.

222 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 5 I 3 en ammoniumsufatösning. Buhert-Fickendeys ösning. einer Ammoniumsufatösung, vationsdagar achtungstage 4 17/12 I914 2"/n 19I4 2"/n / "'t 1915 u; "/s 1915 "'! z o= o~ t:l:~ z" z~ z= o= o~ i1 z" z" z o~ o~ t:l:~ z" i: z o~ o~ t:l:= z" z~ z o~ o~ t:l:" z" z" z o= o~ t:l:~ z" z~ z o~ o~ p::f' C' C<!. z z z,0~'10~ :I:" z~ :i' I 3 3 (r) 3 3 (I) 3 3 (I) 3 3 (I) O 3 3 o o 3 o o 3 o o 2 o o (2) o o I o o (I) o o (I) o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 3 o o 2 o o 2 o o o o 4 /u "/u "/n / "/t 1915 (r) 3 3 o 3 3 o 3 3 o 3 3 o o 3

223 5 I 4 HENRIK HESSELMAN. Tab. 6. Försök med jordprovens förmåga att denitrifiera Gitays ösning. Denitrifikationsversuche b.ob.ij.a ~ "..c > ~ a ;::: ~ o r@-5 E bib.ij Q) ~ -5 ~ o b servatiansdagar Provets art och härstamning.c~ '" ~ a:;;; " "';, :z E '"d.::: Nr '"... > > Beobachtung!'itage BesChaffenheit und Herkunft dt:r '"j;... Q) ~ o- :-;;" ~ ~"'... ~.c~ Q):.::: Bodenpro be v o ~ ~ ~] r;a 0 '" " ~ Gråasbestånd, 2 c;, Q) " Q) ~A p. Sid. '" m I Seite s617181gr+++31i41rsr61r+81 gzo kr. Mujord. I -r + + (+)1- I Grauerenbestand. Mu boden. s. 2 )) Ångermanand. Sesjön > » Massrik barrbandskog. Muartad råhumus. 2 Moosreicher Nademischwad. 470 I sv. 2 A » Moder > )) Ångermanand. Sesjön. Tahed. Råhumus. I sv. 3 Kiefernhtide. Rohhumus. - A. Västerbotten. Vinden. 2 + > ' Massrik granskog. Råhumus 4 Moosreicher Fichtenwad. Rohhumus. - A. Västerbotten. Krpk. Kubäcksiden. I Massrik barrbandskog. Muartad råhumus. 5 Moosreicher Fichtenwad. Moder. - A. 3 I + + sv, > )) > Ångermanand. Anundsjö. Massrik granskog. Råhumus. I sv. Moosreicher Fichtenwad. 2 A " 3 > Västerbotten. Kubäcksiden > 6 Rohhumus. - Massrik granskog. Råhumus. 7 Moosreicher Fichtenwad. Rohhumus. - A. Västerbotten. Krpk. Kubäcksiden. I Bokskog. Mu jord kr, 426 s. 2 - > 3 --» Haand. Krpk. Vaåsen » 8 Buchenwad. Muboden.

224 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN NATURLIGA JORDMÅNER. S I S b.o., ~.s <=.c " -~ e ~-5 s b.o~ Q) ~ ~ "" " o bservationsdagar o: " Provets art och beskaffenhet..c!!... =... :;;;! ~ o: " Nr Beschaffenheit und Herkunft der a t: Q)... ~.!: r:::!; Bodenpro be ""' ~..... :o t Beobachtungstage ""'.~ v:.= QJ o... ~ 1] p., iii.. ~ "'" (.!)~... ~ -"O o"..c = Q)"! ~A Q) i "'" Sid. ' O en Sei.te I Bokskog. Mu jord. I kr. 9 Buchenwad. Muboden. 426 s ' ' O Haand. Krpk. VaH.sen " Bokskog. Begynnande r&humus bidning kr. Buchenwad. Schwache Rohhu musbid ung » " Haand. Krpk. Va&sen. Trädg&rds jord. I - kr. Gartenerde. 2 s » ' Uppand. Djurshom I - Sandgrop med Epiooium. I Kiesgrube mit Epiobium angusti t foium. 486 s. Södermanand. Jönåkers häradsamän ni ng Mossrik barrbandskog. Muartad humus. I Moosreicher Nademischwad Moder. 467 A Södermanand. Jönåkers häradsamänning. Mossrik barrbandskog. Mu- artad råhumus. I kr. Moosreicher N ademischwad A Södermanand. Jön.kers häradsamänning. 14 Moder. Mossrik barrbandskog. Lucker råhumus. 15 Moder sv. Moosreicher Nademischwad. 468 A :> > Södermanand. Jönåkers häradsamänning.

225 HENRIK HESSELMAN. Nr I6 I7 118 ' M bd - " " o ""' > ~ ~ E """'"" ig ~..0~ Provets art och beskaffenhet -ab Beschaffenheit und Herkunft der "'... ~ Q,>;;:; Bodenpro be Mossrik barrbandskog. Humusbandad bekjord. Moosreicher N ademischwa d. Beicberde. Södermanand. Jöni.kers häradsamänning. Lunddäd. Mu jord. Haintächen. Mu. Skåne. Skäraid. 3] O) " ~Q -- Sid. Seite Örtrikt kärr i unddäd. Niederungsmoor mit Kräutern in einem Hai.ntächen. 445 Ski.ne. Skäraid..,. a"' o 8 ~... ~ O) ~ ~-g...., O) p, '" (f) A. s. s o Observationsdag a r :o... e: ~ > > Be-obachtungstage 00)... N p.. " r.;j I j 2 j3j4j5j6j7j8j9jwjuji+++sji6ji+8jr9j2o I Mg,<' " o a =E 'O ~ ]~ "'" "'i:i 0o I +- kr » » I +- kr " I9 20 2I Lunddäd. Mujord. Haintächen Mu. 443 Skåne. Skäraid. Kärr. Niederungsmoor. Haand. Krpk. Vaåsen. Kärr. 475 Ni ederungsmoar. 476 Haand. Krpk. Vai.sen. Torragd mosse. Trockengeegtes Moor. 479 Haand. Krpk. Vaåsen. Bokskog. Mujord. Buchenwad. Mu. 425 Skåne. Skäraid. Amsko g, Mu jord. Riisternwad. Mu. 43I 124 Ski.ne. Daby hage. kr. = kraftig, sv. = svag. kr. = kräftig. sv. = schwach. s. s. s. s. s. s. I + +- kr » 3 + -» " I +- kr > 3 +-» )) I kr. 2 -» » + - kr ")) " I '+ - sv » 3 + )) » i! I kr » 3 -» >

226 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 5 I 7 Tab. 7. Jordprovens förmåga att vid agring bida sapeter. Nitrifikation in den Bodenproben be Lagern O 11 >... o... " z E! ~ ~ E! p..., c ~ 'i "',., ~ b.o..... o >" o"" P.. c z~ ".s ~E - "' "~... o z p.. ' ~ ~ = z ~ ~E! P< C::,a "'- p...,,..!. b.o- "'.. :z; j > - o ~ ~... E! -c c:: ~ "~ - - ~ ~ o~ 1-< M ~... " ~[4 " -..c ~~ P.. O,.c E-<" "d-~.-"'~"' > ~."i c SiJ:E - E-<o :z;..c s~ > s! -".., N., ~" "' " «~"i1... ~ O.>: ~z~~ "' ~... o.,;ö ~ 'i)"fi """'. "" b.ob Provets art och härstamning..0~ U M " o.:9 e.:= ~ ~ >...!ttt:ju.frz -c 5 c:: c "'~ > M.<::"'" -" I Potatisjord, gödsad med stagödse. Kartoffeacker, gediingt mit Stamist. Seite % % ~ per kg per kg ö Ui " veckor Wochen " ö Ångermanand. Sesjön. - 9,6 o,s 5.3 I 15 38,o 0,030 0,760 Gr!.as bestin d. Mujord. 2 Grauerenbestand. Muboden. Ångermanand. Sesjön ,6 0,3 4,o 4,5 30,o o,xso J,ooo Mossrik barrbandskog. Muartad r.humus. II 3 Moosreicher Nademischwad. Lockerer Rohhumus. Ångermanand. Sesjön. 470 I2,g 0,4 2,8 o,. 0,4 o,oos o,oto 4 Bokskog. Mujord. Buchenwad. Muboden. I2 f Haand. Krpk. Va.sen. 426 IJ,8 o,3 2,4 25,o 63,o 0,833 2,100 Lunddäd. Mu jord. 5 Haintächen; Mubod en. Sk.ne. Skäraid. 443 I,r 320,o 0,491 2,909 21,r 4,81 54,o Bokskog. Mujord. 6 Bachenwad. Muboden. Ha\and. Krpk. Va.sen ,r 0, 1 J,61 50,o 120,o 2,soo 6,ooo 1-< M N:o d~~~ r.i5~~> """ ]] "~ b.o - bnz 5 ~ P.~ b.o~ Beschaffenheit und Herkunft der unter- "t: z] ~~ ;::: ~> o;> " ~B.9~ ".. suchten Bodenproben... " Q):= "'~ ~ H j :..=:i"' b.o-.2fm >"- o;;:: b.o~ 'z c:: ".<:: c:: ""'.E "Z å z., " "' -; z ö "'m ';:.=!... d) V a &J,...!,E-<... ~ "' " bi, ' 'bij P. "' ' "' c ~~ b.o.]; P.. "ii -..c E-< ö (f)".<:: """ öir4 ~ c::... ~ "'':.:3 E-< ö "'"' m ~d m.:96 E-< "'....2f p.. ö "ii 1 "ii..c Sid. mg mg ::; "'..c Bandskog av äda övträd. Mu jord. vittringsgrus av diabas. f 24 7 Mischwad von eden Laubbäumen. Mubod en, Vervitterungskies auf Diabas. Sk.ne. Röst.nga ,'1 0,8 3,8 I6,o 120,o 0,200 I.soo Bandskog av äda övträd. Mujord. sand. 8 Mischwad von eden Laubbäumen. Muboden auf Sand. Sk.ne. Röst.nga ,2 0,3 3,6 8,o 200,o 0,267 6,667 i

227 SI8 HENRIK HESSELMAN. 7 u N:o Provets art och härstamning Beschaffenheit und Herkunft der unte-rsuchten Bodenproben Sid. Seite % % % mg mg per kg per.kg veckor Wochen 9 Bandskog av äda övträd. Mu. jord. moränmärgel Mischwad aus eden Laubbäumen. Muboden au f kakhatigern Geschi e beehm. Sk.ne. Daby hage. 43I 9, o,s 5,6 70,o I,400 O Kärr med nitrathatig Cirsium paustre. Ni ederungsmoar mit nitratbatigern Ct"rsium jaustre. Haand. Krpk. VaH.sen ,3 I,2 3,r 18,o 240,o 2,ooo II Kärr med nitrathatig Vioa paustris. Niederungsmoor mit nitrathatiger Vioa jaustris. Haand. Krpk. V a.sen ,r 0,9 2,9 I,o 160,o o,on I,ns 12 Björkbevuxen, torragd mosse. Trockengeegtes Moar mit Birken. Haand. Krpk. Va.sen ,o 2,5 2,9 8,o o,os6 I3 Askog. Mujord. Schwarzerenwad. Muboden. Södermanand. Ornö. 130,o 2,ooo Löväng. Hasseund. I4 Lauhwiese. Hasehain. Södermanand, Ornö. ~o,o 38,o 0, Löväng. Örtbacksartad hasseund. Mujord. Laubwiese. Offener Hasehain. Södermanand. Ornö. 437 I6,o 0,4 2,3 I,o 14,o 0,350 9 I 6 Löväng. Ljungbevuxen örtmatta Mu jord. Laubwiese. Mit Heidekraut bewachsene Partie. Södermanand. Ornö ,s o,. 2,7 o,o20 Q,o2o

228 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER e ;;.o O e "' 11 N:o Provets art och härstamning Beschaffenheit und Herkunft der untersuchten Bodenproben Mossrik barrbandskog. Rahumus. 17 MoosreicherNademischwad. Rohhumus. Södermanand. Ornö. % % ,2 1,6 1,8 - mg mg per kg per kg o,oo2 veckor Wochen Ört- och gräsrikt kippsamhäe. Mu jord. 18 Fesenkiifte mit Kräutern und Gräsern. Mu boden. Södermanand. Ornö. so,o 60,o I,ooo 19 Kippskreva med nitrathatigt haon. Mujord. Fesenkuft mit nitrathatigern Rubus idteus. Södermanand. Ornö. 6o,o SO,o o,ss7 9 Kippskreva med jung. 20 Fesenkuft mit Heidekraut. Södermanand. Ornö. 28, ,o Åker, besadd med varrag. 21 Acker mit Roggen. Södermanand. Ornö ,s 0,3 3,6 22,o 27,o 0,733 o,goo Trädgftrdsand. 2 2 Gartenerde. Södermanand. Ornö. 8,o 0,4 4,4 6o,o 60,o I,soo I,soo 23 Mossrik barrbandskog. Rahumus. Bestand a 85o kbm. Moosreicher Nademischwad. Robhumus. Bestand von Bso kbm. Södermanand. Jönakers häradsamänning. M ossrik barr bandskog. Humushatig bekjord. Bestand a 85o kbm. Moosreicher Nademischwad. Humushatige B!eicherde. Bestand von Sso kbm. Södermanand. Jönakers härads amänning.,s 2,o,. o,oi3 o,oii 8

229 520 HENRIK HESSELMAN O 11 > o ~ "' z ~ s s a~ ~ o 'O ~ ;:; > ~ o > v oj o'<' s:: " z~ " -~g,o oj P<... o P.." "' p. P< ~~ ~ ". v - oj - z ~ ~~ -t s "' ~ ~ o v b.o'h "' bo ~'"g :<;< ~ t ~ s " s -" <=" ><" g~ -v - o~... ~ ~ 'U.';! oj - > ~ O,..C.-'<-" E-<" > ".-'< 51] ro 8 ~ > -" s~ ~ ~ ~ z "' "' u oj.;j... " <) ~u ~......,..c::: 0""' ro m '5 m Z U)~. "" ~~ ~u Provets art och härstamning..a~ '<JO ~~ o :o > ]~~ ~Cd. ""..&z""~ <= ~~E '"O> - ~ ~ s... ~ N:o " 'U ;:::: o oj- b.o-- bjjz ~ ~s~~ ff~~: b.o" Beschaffenheit und Herkunfc der unteroj;: ~A..c::,.e-p. oj bo suchten Bodenproben... Q.;.:::: " z] >Z ~ 6.>.!:F~ Cd >.9"' > oj,..'. B... ~ "'- b.ooj H '".. b.o~ ]],::..! ~~ " ~..c:: " " z., a ~ z c: '"Z'.:: ~ ~ ~ ';;i '.'O <)" 0""; HA.-!.E-< b.o~ P.'öi... - ~"' ""..c:: '"d b ö :::::.5 (J) " <= b.o -P< "'" "~ E-< o "'" "'"'... " o m :ses b :=>o ",_, m " -~ c..? p. ':;: " ~ "'" U3 " "' o " veckor Sid. mg mg % % % ::..:> Seite, per kg per kg o " Wochen Mossrik barr bandskog. Muartat humustäcke. Best~nd a I,oso kbm. 25 1voosreicher Nademischwad. Muähnicher Humus. 26 Södermanand. Jönåkers härads- 8 amänning ,5 0,3 7,7 0,3 0,4 o,oro o, 013 Jord fr~n grustag. Patsen bevuxen med Epobium. Kiesgrube mit Efiobium angustifoium. Södermanand. Jönåker ,6 o,xj 2,7-60,o - Mossrik granskog. Råhumus. 27 Moosreicher Fichtenwad. Rohhumus. Jämtand. Ansjö krpk ,o o,s I,s 0,4 0,8 o,oo8 O,OI6 Mossrik granskog. Ri'thumus. 28 Moosreicher Fichtenwad. Rohhumus. Jämtand. Ansjö krpk ,x 0,6 2,x o,o 0,8 - O,or3 Mossrik granskog. Råhumus. 29 Moosreicher Fichtenwad. Rohhumus. 8 Jämtand. Ammer krpk ,3 0,7 2,2 o,o 0,7 - o,oro Torv under Sphagnum kring käa. 30 Torf unter Sphagnum bei einer Quee. Jämtand. Ansjö krpk ,2 I,6 I >7-2,4 - o,ors 6,ooo 3I 32 Mossrik barrbandskog. R~humus. Moosreicher Nademischwad. Ro h- humus. Ångermanand. Sesjön ,7 0,2 2,x - O,s - o,o25 aria ne1norttm. Jämtand. Ansjö krpk. Provet genomuftat S,s I,8 2,7 o,o 0,4 - o,oo2 Durchtiftet. Jord från bäck m. Stearz'anemorum. Bodenpro be aus einem Bach mit Ste ' 4

230 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. 52 I 2 10 u s ~.o N;o Provets art och härstamning Beschaffenheit und Herkunft der untersuchten Bodenproben Sid. Seite J ord fr~n avoppet ti en käa. Bodenprobe aus dem Abftuss einer Quee. Jämtand. Ansjö krpk. Provet genomuftat ,4 z,, 2,6 Durchiiftet. % % b.o <: H ~ "' mg mg :)3 per kg per kg Örtrikt kärr. Niederungsmoor mit Kräutern. J Sk~ne. Skäraid. Provet icke genomuftat ,4 o,8 4,9 o,o 0,4 - o,oos Nicht durchiiftet. -~---'------:---~~~-1 Samma prov. Diesebe Probe. o,o 280,o Provet genomuftat. 445 I 5,4 o,8 4,9 Durchiiftet. Jord från grustag med nitratafi vegetation. Kiesgrube mit nitratophier Vegetation. Uppand. Rotebro. 485 o,s o,m 2,8 o,o 0,6 o,s O,z o,s o,z --~~ ~ ~--~--~--~--~----~-----~----~ r8 37 J ord fr~ n grustag med nitratafi vegetation. Kiesgrube mit nitratophier Vegetation. Uppand. Rotebro ,z o,, z,, 12,o u,uo veckor Wochen t, 4 4 Örtrik granskog. Mujord. 38 Fichtenhain. Muboden. Södermanand. Jönåker. 0,7 280,o 2, :Mossrik barrbandskog. Råhumus. Bestånd å 8 50 kbm. J\'Ioosreicher Nademischwad. Rohhtimus. Bestand von 85o kbm. Södermanand. Jön~ker. o,oos o,oos f 13 Massrik barrbandskog. Fäck med Anemone nemorosa. Muartad råhumus. Moosreicher Nademischvad. Lockerer Robburnus mit Anemone uemorosa. Södermanand. Jönåker: o,s 1,o o,oo7 o,oq 3 5,11edde..fri.n Statens Skogs.försöksa1stat.

231 '.~. 522 HENRIK HESSELMAN. 10 I N:o Provets art och härstamning Beschaffenheit und Herkunft der untersucten Bodenproben! ' ~~ Massrik barrbandskog. Råhumus. Moosreicher Nademischwad. Robhumus. Södermanand. Jönåker. Askog. Mujord. Schwarzerenwad. Muboden. Uppand. Djurshom. Ekskog. Lundartad. Eichenhain. Muboden. Sid. Seite i ,, % % mg per kg I,si 3,s[ 14,o Muj.-ord~. -:--1--~ i mg per kg! : i o,o 0,41 360,o Uppand. Djurshom ,5 o,s 4,o 25,o 75,o o,soo I,soo Ekskog. Matta av Convaaria ma jaz's. Mujord. Eiche~h~in. Muboden mit Convaaria mayatzs. Uppand. Djurshom. o,soo Ekskog. Mera öppen ängsmatta. 1, Mu jord. o,o78 o,oo8 2 1ooo -c----:-1 ---' ' i ' ' u,,,,, 3,,1 7 '" ",o o,., veckor Wochen ; 4 5 Eichenhain. Offene Wiese. Mu boden. ' Uppand, Djurshom ,5 o,s 4,, 4,o 75,o ' o,oso,soo j ~==~================~==~~~==~==~===~===*====~=== i,, o:;:.:::':;,:;. ~~~,,~~">o - [ i' 1 Uppand. Björkö-Arhoma s:n. 1 Marum ,4 o,s 2,3 o,o 24,o 1 :---':-L-ö-v-än_g H_a_s-se-1-u_n_d_._M_u jo_r_d_. I --~ ~-~ J 47 Laubwiese. Hasehain. Muboden. 1 Uppand, Vätö sn. Skabbhomen ,2 1,21 3,7 0,21 4,o 0,oo2 1 Askund. Mnjord. ~--~ 48 Eschenhain. Muboden.. 120,~-'------'- -~,71.4 -~~~ '- 1 u_p P_a_n_d_._v_å_ t_ö_sn_. s_k_a_b_b_h_o n_e_n_,_.[ 4_3_3c I_5_, s_._,_o_,_7[, 4_,3_,_j I_,_4 _ - o,o2o ~ 13

232 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅN ER J >... o <I z : e ~... " ~ ;:; > e 0.."1:1 ::,., > ~.,.. b.oton... o ~t:.;.,.,.c 0"1:1 ~~ -.8.s >Q P..... >Q o ~" z ~ ~a """.s -. " ~ ::.c 0.."1:1 ~i::... > o"... e "' " "' O! " ~ -" ~ >>'.,rz g~ o~... ~.s" p..,...c:: O..c:: c-<j ::g.i <I C).s-tj > " ] ~ t'$ ~!ä e r~ > e :J "td ~g z ~C) <I ~... o ]~... -tj '"OC!.:; :g g.s"..c:: UJ z~~ b.oton C) <I ~ Provets art och härstamning ~z~~ ': " > e :o ::~ ~e.::::t;i ; ~~ptj>..c::= z~ ~~~> - ~;n., e Beschaff.:mheit und Herkunft der unter- "'t: 18-" z] ~~> ~~r: +-> : ~ ~ "' "' suchten Bodenproben Q);.::... "" <I~ ~~ b.ouj d > S"'C ~B.s~...:!~ ~:-;::: b.o~... z g.,o~ "'.. ~::.= z~ ~ cg~.e... t; t - ~ ~~ :;;:~ ~!'.!.! ': " o..., ~..c:: ~A 3'" ~-ä..c; b.o~ E-< ö UJc3 ~ E- ~~ <I '"d :::s..c:: i o... " UJ :: "'.:SG.!=O '" E-< ::.,c;... UJ p.. ':;: o <I ö... 'iii ::.c Sid. % % % J ord nedanför snödriva i högfjä. mg mg p.c U3 " veckor " C! Seite per kg per kg C! Wochen Boden unterhab einer schmezenden i 0,3[ I Samma prov. Diesebe Probe. Schneewehe. ' 49 Norge. Hardan ger. Fins e j Provet icke genomuftat. Nicht durchiiftet. - o, so Provet genomuftat. Durchiiftet ,3 0,3[ - - Bäck i granskog. Bach im Fichtenwad. o,o 14 - O,o ! 5I Jämtand. Ansjö krpk. Provet icke genomuftat. Nicht durchiiftet, Samma prov. Diesebe Probe. Provet genomuftat. D urchiiftet o,o o,o - Torra avoppet fr.n käan. Troekener Abftuss einer Quee. 53 Jämtand. Ansjö krpk. Provet icke genomuftat. 54 Nicht durchiiftet ,o 270,o - - Diesebe Probe. Samma prov. Provet genomuftat. Durchiiftet ,o 12,o - N:o 'O" 'i: v.s~ b.o.- Käans avopp. 4 Abftuss der Quee. 55 Jämtand. Ansjö krpk. - ' Provet genomuftat. Durchtiftet o,s 9,o - - i Örtrik granskog. Mu jord. 56 Fichtenhain. Muboden. I 9 Lappand. Wihemina. 464 I4, o,. I,6 30,o fio,o I,soo 3,ooo ! ---

233 HENRIK HESSELMAN. 10 I s " N:o Provets art och härstamning Beschaffenheit und Herkunft der untersuchten Bodenpmben Jord från en fjäbäck. Boden aus einem apineu Bach. Jämtand. Mufjäet 68,o I,I33 Löväng. Mujord. 58 Subapine Laubwiese. Muboden. Jämtand. Mufjäet Apint videsnår. Mujord. 59 Apines Weidengebiisch. Muboden. Jämtand. Mufjäet Subapin öväng. Mujord. 6o Subapine Laubwiese. Muboden. Ångermanand. Tåsjöberget. 34,o 0 18oo 60,o I,soo 52,o I,733 9 Örtrik granskog. ' Mujord. Fichtenhain. Muboden. 6! Lappand. Wihemina s:n. Björnberget. 463 r I,, o,z I,s s,o 12,o o,6oo Kärr med örter. 62 Niederungsmoor mit Kräutern. Södermanand. Ornö. Skog å gamma bränna med gran, ta, björk och asp. Nademischwad mit Birken und Espen. Bräcke revir. Ansjö krpk. Skog å gamma bränna med ta, gran, björk och asp. Nademischwad mit Birken und Espen. Piteå s:n. Nära Brännfors ,s 66,o z,s. 3,9 520,o I o,o O,o '114 o,6 o,s o,oo4 o,oos J ~------~-----

234 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER. S 2 S LITTERATUR. ALBERT R.: (1912). Bodenuntersuchungen im Gebiete der Liineburger Heide. Zeitschr. f. Forst- und Jagdwesen. Bd und A. MÖLLER. Uber Stickstoffdiingung junger Hozpfanzen. Zeitschr. f. Forst- und Jagdwesen. Bd 48. ANDERSSON, GUNNAR: (1896). Svenska växtvärdens historia. Stockhom. och HENRIK HESSELMAN: (1907). Vegetation och fora i Hamra kronopark. Medde. fr. Statens skogsförsöksanstat H (19Io): Verbreitung, Ursprung, Eigenschaften und Anwendung der mitteschwedischen Böden. II:te Int. Agrogeoog. Konferenz. Stockhom. och SELIM BIRGER: (19I2). Den norrändska forans geografiska fördening och invandringshistoria. Norr!. Handbibiotek V, Uppsaa. BARTHEL, CHR.: (I909). Jordbakterioogiska undersökningar. Landtbruksakad. Hand!. årg. 48. Stockhom. -- (I9I6). Mikroorganismerna i antbrukets och teknikens tjänst. Stockhom. BAUMANN A.: (I887). U e ber die Bestimmung des im Boden en thaitenen Ammoniak- Stickstoffs und iiber die Menge des assimiierbaren Sickstoffs im unbearbeiteten Boden. Landw. Versuchsst. Bd 33 (I909). Untersuchungen iiber die Humussäuren. I. Geschichte der Humussäuren. Mittei. der K. Bayr. Moorkuturanstat. H. 3 Stuttgart. und E. GULLY: (I9IO). Untersuchungen iiber die Humussäuren. II. Die freien Humussäuren des Hochmoors, ihre Natur, ihre Beziehungen zu den Sphagnen und zur Pfanzenernährung. Ibidem. Heft. 4. Stuttgart. VON BAZAREWSKI, ST.: (I 906). Beiträge zur Kenntnis der Nitrifikation und Denitrifikation im Boden. Inaug. Diss. Arbeiten aus dem andwirtsch.-bakterioog. Institute der Universität Göttingen. BoussiNGAULT M: (I886) Agronomie, chimie agricoe et physioogie. Torne II. 3:e edit. B REAL M. Et (I 887). Recherches des nitrates dans es terres cutivees, dans es forets et dans queques eaux. courantes. Annaes agronomiques. Torne 30. Paris. BULOW, W.: (I9II). Vafartsorter. Medd. från Skånes naturskyddsför. II. Lund. CHRISTENSEN, HARALD R.: ( 191 J.) Mikrobioogisch e Untersuchungen von Hoch- und Niederungsmoortorf. Cbtt. fiir Bakt. Abt. II. Bd 37 Jena. -- (I 915). Studien iiber den Einfuss der Bodenbeschaffenheit auf das Bakterienieben und dem Stoffumsatz im Erdboden. Cbtt fiir Bakt. Abt. II. Bd 43 }ena. COLEMAN, C. LESLI: (I908). Untersuchungen Uber Nitrifikation. Cbtt fiir Bakt. II. Bd zo. S. 40I och 484. CzAPEK, FRIEDRICH: (r9os). Biochemie der Pfanzen. Band II. }ena. EBERMAYER. E.: (1888). Gehat der Wadböden und Wadbäume an sapetersanren Sazen (Nitraten). Ag. Forst- und Jagdzeitung. Bd ( 1888).Warum en thaiten die Wadbäume keine Nitrate. Ber. d. deutsch. bot. Gesesch. Bd6. EHRENBERG, P.: (191 S) Die Bodenkooide. Dresden und Leipzig. VON FEILITZEN, BJ. och I. LuGNER: (19I0). Undersökningar öfver de mängderobundet kväfve, som tiföras jorden med nederbörden. Landtbruksak. Hand!. Arg. 49 Stockhom. Även i Fiihings Landw. Zeitung Jabrg. ss. Heft. 7 Stuttgart FRANK, B.: (1888). Uber die physioogische Bedeutung der Mycorhiza. Ber. deutsch. bot. Gesesch. Bd 6. FRIEs, RoB.: (I910). Några ord om myxomycetoran i Torne appmark. Sv. Botan. Tidskr. Band 4. Stockhom I91 I. FRÖLICH, H.: (Igo8). Stickstoffbindung durch einige auf abgestorbenen Pfanzen häufige Hyphomyceten. Jahrb. wissensch. Bot. Bd 45. GREVILLIUS, A. Y.: (I894). Bioogisch- physiognomische Untersuchungen einiger schwedischer Hainthächen. Botan. Zeitung. GULLY, E.: (19I3). Untersuchungen iiber die Humussäuren. III. Die chemische Zmammensetzung und das Basenabsorbtionsvermögen der Sphagnen, die Abhängigkeit derseben vom Standorte und die Bedeutung der einzenen Nährstoffe bei der Bidung von Hochmoor. :Yiitt. d. K. Bayr. Moorkuturanstat. Heft. S Stuttgart.

235 HENRIK HESSELMAN. GuLLY, E.: (1915). Die "Humussäuren> 1m Lichte neuzeiticher Forschungsergebnisse. Internat. Mitt. fur Bodenk. Bd V. HA GEM, OscAR: (1908). Untersuchungen iiber norwegische Mucorineen I. Videnskabs-Seskabets skrifter I. Math. Naturv. Kasse N:o 7. Kristiania. -- (1910). Untersuchungen iiber norwegische Mucorineen II. Videnskabs-seskabets skrifter I. Math. Naturv. Kasse N:o 4 Kristiania. HENRY. E.: (1908). Les sos forestiers. Paris et Nancy. HESSELMAN, HENRIK: (1904). Zur Kenntnis des Pranzenebens schwedischer Laubwiesen. Beih. Bot. Cbtt (1910). Om vattnets syrehat och dess inverkan pi skogsmarkens försumpning och skogens växtighet. Med d. fr. Statens skogsförsöksanstat H. 7. HILTNER, R.: (1896). Uber die Bedeutung der Wurzeknöchen von Anus gutinosa fur die Stickstoffernährung dieser Pfanze. Landw. Versuchsst. Bd 46. HULT, R.: (1885). Bekinges vegetation. Ett bidrag ti växtformationernas utveckingshistoria. Medd. Soc. pro. FL et Fa. fennica. Häft 12. Hesingfors. HUTCHINSON, H. B. and MILLER, N. H. J.: (1909). Direct assimiation of ammonium-sats by pants. Journa of Agricutura Science. Vo. III. Cambridge. JOHANSSON, SIMON: (19II). Die Wanderung des Sapeters im Tonboden. Verb. der II-ten intern. Agrogeoogenkonferenz. Stockhom. Jos T, L.: ( 19 13). Voresungen iiber Panzenphysioogie. J ena. KELLNER, O. und SAWANO, J.: (1884). Agricuturstudien iiber die Reiscutur. Landw. V ersuchsst. Bd. 30. KocH, ALFRED: (1914) Ueber die Einwirkung des Laub- und Nadewades auf den Boden und die ihn bewohnenden Pfanzen. Cbtt. fur Bakt. Bd 4 I. KYLIN, HARALD och SAMUELSSON, GUNNAR; (I916). IJågra kritiska synpunkter pi beståndsana!yser. skogsvårdsföreningens Tidskr. Arg. 14. LAFAR, FRANz: ( ). Handbuch der technischen Mykoogie. Band III. Jena. LAGERBERG, TORSTEN: (1914). Markforans anays på objektiv grund. Medd. fr. Statens skogsförsöksanstat H. II. LUTZ, M. L.: (I 898)- Recherches sur a nutrition des vegetaux a 'aide des substances azo tees de nature orgimique. Anna. des se. nat. Ser. 8. Tome VII. MrGULA, W.: (I900). Beiträge zur Kenntnis der Nitrifikation. Cbtt. fiir Bakt. Abt II. Band VI. MoLER, THJ.: (1915). Ein Beitrag zur Kenntnis der Entbindung des durch Azotobakter fixierten Stickstoffs. Bot. Not. Lund. MoLisCH, HANS: (1883). Uber den mikrochemischen Nachweis von Nitraten und Nitriten in der Pfanze mitteist Diphenyamin oder Brucin. Ber. der deutsch. Bot. Geseschaft. Bd I. MuLLER, P. E.: (1887). Studien iiber die naturichen Humusformen und deren Einwirkung auf Vegetation und Boden. Berin. -- og WEIS, FR.: (1906), Om kakens odvirkning paa B0gemor. Det forstige Fors0gsvresen. K0benhavn. --og HELMS, Johs.: (1913). Fors0g med anvendese af kunstg0dning ti Grankuturer i midtjydsk Hedebund. Med Bidrag ti Hedebundens N aturhistorie. Det forstige Fors0gsvresen i Danmark III. K0benhavn. NILSSON, ALB.: (I 896 ). Om örtrika barrskogar. Tidskrift för skogshus h. Stockhom. -- (1899): Några drag ur de svenska växtsamhäenas utveckingshistoria. Bot. Not. NYMAN, C. F. ( 1868): Sveriges Fanerogamer. De II. Örebro. ODEN, S.: (1912). Uber die Natur der Humussäure. Arkiv för Kemi, Mineraogi och Geoogi. Band 4 N:o 26. Stockhom och Uppsaa. -- (1916): Die Humussäuren und die Bodenazidität. Int. Mitt f. Bodenkunde. Band VI. 0LTMANNS FR. (1887). Ueber die Wasserbewegung in der Moospfanze und ihren Einfuss auf die 'Vasserverteiung im Boden. Beitr. zur Bio!. der Pdanzen herausg von F. CoHN. Band IV, Bresau. VON PosT, HAMPUs: (r86z). Försök ti en systematisk uppstäning af växtstäena i meersta Sverige. RAMANN, E.: (1905). Bodenkunde. II:te Auf. Berin. -- (191 1 ). Bodenkunde. III:te Auf. 'Berin. RINDELL, ARTHUR: (191 1). Ueber die chemische Natur der Humussäuren. Int. Mitt. fiir Bodenkunde. Band. I.

236 STUDIER ÖVER SALPETERBILDNINGEN I NATURLIGA JORDMÅNER RoBINSON. CHAS, S.: (1911). Two compounds isoated from peat sois. Journa of the americao chemica society. Vo. 33 RUBEL, E., ScHRÖTER, C. und BROCKMANN-JEROSCH, H.: (1916}. Programme fir geobo-. tanische Arbeiten. Ber. d. schweiz. Bot. Gesesch. Heft 25. SAMUELssoN, GUNNAR: (1910). Regionförskjutningar inom Daarna. Sv. Bot. Tidskr. Band 4. Stockhom. --: (1916). Studien Iiber die Vegetation bei Finse im inneren Hardanger. Nyt Magazin f. Naturv. Bd. 55. Kristiania SCHIMPER, E.: (1890.) Zur Frage der Assimiation der Minerasaze durch die grine Pfanze. Fora. Bd. 48. ScHoTTE, GuNNAR: (1912). Sveriges virkesrikaste skogsbest.nd. Meddeanden fr. Statens skogsförsöksanst. H. 9. SCHREINER, A.: (1912). The arganie constituents of soi. Science. Bd. 36. New-York. and SCHOREY, Ed. C.: (1910). Chemica Nature of soi arganie matter. U. S. Dep. of Agr. B. of Sois. Bu. n:o 74. Washington. and SKINNER, J. J.: (1912). Nitrogenans soi constituents and their hearing on soi fertiity. U. S. Dep. of Agric. B. of Sois. Bu. n:o 87. Washington, SERNANDER, RUTGER: (1892). Die Einwanderung der Fichte in Skandinavien. Engers bot. Jahrb. Band 15, -- (1894). Studier öfver den gotändska vegetationens utveckingshistoria. Akad. Afhand!. Uppsaa. SHOREY, E. & C.: (1913). Some arganie soi constituents. U_ S. Dep. of. Agricuture. Bu. n:o 8. Washington STAHL, E.: (1910). Der Sinn der Mycorhizenbidung. Jahrb. wissensch. Bot. Bd (1907) Uber das Vergiben des Laubes. Ber. deutsch. Bot. Gesesch. Bd. 25. STEVENS F. L. and WITHERS, W. A.: (1909) Studies in soi bacterioogy I. Nitrification in sois and in soution. Cbtt fir Bakt. Abt. II. Bd. 23. SuzuKI, S.: (1907). On the Formation of Humus. Bu. of the coege of agric. Tokyo. Vo. VII. Tokyo SöHNGEN, N. L.: (1913). Einfuss von Kooiden auf mikrobioogische Prozesse. Cbtt. fir Bakt. Abt. II. Bd. 38. Jena. TAMM, OLOF: (1914). Die Ansangung von Caciumkarbonat in einigen Böden der Ragundagegend. Geo. För. Förh. Bd. 36. TERNETZ, CH.: (1907). Uber die Assimiation des atmosphärischen Stickstoffes durch Pize. Jahrb. wissensch. Bot. Bd. 44 TswETT M.: (1908). Uber die Verfårbung und 'Enteerung des absterbenden Battes. Ber. deutsch. Bot. Gesesch. Bd. 26. VAGELER, P.: (1908). Die Bindung des atmosphärischen Stickstoffs in Natur und Technik. Die Wissenschaft. Sammung naturw. und techn. Monographien. Braunschweig. V ATER, H.: ( 1909). Bernerkung zur.stickstoffaufnahme der Wadbäume. Tharander Forstich. Jahrbuch. Band 59 VOGEL VON FALCKENSTEIN, K.: (1911). Untersuchn}gen von märkischen DUnensandboden mit Kiefernbestand. Internat. Mitt. fiir Bodenkunde. Band I, -- (1913). Ueber Nitratbidung im Wadboden. Internat. Mitt. ftirbodenkunde, Band III. WEIBULL, MATS: (1908). Bestämning af sapetersyra i.ketjorden. Sv. Kem. Tidskr. Bd 20. WEIS, FR.: (1908). Om. sapetersyrans dannese i mud og mor. Det forstige Fors!gsvresen II. K0benhavn. og BORNEBUSCH, C. H.: (1914). Om Azotobakters Forekomst. Det forst!. Fors!gsvresen i Danmark. IV. K0benhavn.

237 sz8 HENRIK HESSELMAN. Rätteser av tryckfe. Sid Rad 5 uppifrån står: genom avrykning med fenosvavesyra, äs: genom indunstning på vattenbad och återstodens behanding med fenosvavesyra. Sid Rad. 10 nedifrån står: från icke nitrificerande råhumus och torv, äs: från under norrnia förhåanden icke nitrificerande råhumus och torv. Sid Rad 5 nedifrån står: Anemone. nemorosa förekommer dock ofta på marker, äs: A. n. förekommer såunda ofta på marker. Sid Rad 5 står: genom oorganiska kväveföreningar, äs: genom organiska kväve föreningar. Tiägg. Aa nitrat- och kvävebestämningar äro beräknade på vid!00 torkat prov.

238 MITTELUNGEN AUS DER FORSTLIGHEN VERSUGHSANSTALT SGHWEDENS. Studien iiber die Nitratbidung in naturichen Böden und ihre Bedeutung in pfanzenekoogischer Hinsicht. VoN HENRIK HESSELMAN. Resiimee. (Schwedischer Text. S ) Während die Bedingungen der Nitratbidung in kutiyierten Böden sehr -feissig und genan studiert worden sind, sind die Untersuchungen Uber diesen Prozess in naturichen Böden sehr wenig umfangreich. Vor mehreren Jahren begann die N aturwissenschaftiche Abteiung unserer forstichen Versuchsanstat Studien hieruber anzusteen. Es zeigte sich bad, dass die Nitrifikation in naturichen Böden eine sehr wichtige Roe spieen muss, und dass unsere Wadbaumethoden, besonders unsere WadverjUngungsmethoden, einen grossen Einfuss auf diesen Prozess ausuben. Um einen tieferen Einbick in die Faktoren, die die Nitrifikation bedingen, zu gewinnen, wurden dann diese Untersuchungen auf die Mehrzah der schwedischen Pfanzenformationen ausgedehnt. Diese Studien werden weiter ergänzt durch eine Untersuchung Uber die an VerjUngungsfächen der N adewäder eintretende Nitrifikation und ihre Bedeutung fii.r die VerjUngung. Eine Abhandung hieriiber wird in diesen Hetten unserer Mitteiungen veröffenticht. Der Verfasser gibt im Anfang einen kurzen Bericht tiber die neuen, befionders amerikanischen Untersuchungen (ScHREINER und Mitarbeiter) iber die Chemie des Humus und erinnert an die grosse Bedeutung, die diese Unteriiuchungen fiir die Physioogie der humusbewohnenden höheren und niederen Pfanzen haben. In Bezug auf die Stickstoffversorgung ist es von nicht geringer Bedeutung, dass diese Untersuchungen das Vorhandensein von mehreren, genau bekannten arganischen Stickstoffverbindungen nachgewiesen haben, die wahrscheinich, wenigstens einige, von den höheren Pfanzen aufgenommen und verwertet werden können. Wenn auch die Pfanzen hierdurch einen Tei ihres Stickstoffbedarfs decken können, so spiet doch das Vorkommen von iiochen eicht aufnehmbaren und assimiierbaren Stickstoffverbindungen wie Ammoniak und Sapetersäure immer eine sehr grosse und wichtige Roe fiir die Vegetation. Das stickstoffprobem der naturichen Böden zerfät in zwei Kapite, nämich erstens die Prozesse, die den Stickstoffgehat der Böden bedingen, zweitens die Prozesse, die die kompizierteren arganischen Stickstoffyerbindungen in einfachere, eicht assimiierbare anorganische Verbindungen iiberfiihren. In Bezug auf den totaen Stickstoffgehat der naturichen Böden wird an die grosse Bedeutung erinnert, die soche Organismen spieen, die den Luftstickstoff.assimiieren und in dies.er W eise den Stickstoffvorrat der Böden vermehren. Unter diesen stickstoffassimiierenden Organismen findet man sowoh Bakterien.as niedere Pize. Uber die Bedingungen des Auftretens socher Organismen III. fedde. fn1n State1zs Skogsförsöksa1stat.

239 XXXIV HENRIK HESSELMAN. in naturichen Böden weiss man bisher recht wenig, und es wäre ohne Zweifei eine sehr interessante und ohnende Aufgabe, die naturichen Böden in dieser Hinsicht näher zu studieren. So wichtig soche Untersuchungen auch sind, so haben doch jedenfas soche Prozesse, die den arganischen Stickstoff in eicht assimiierbare iiberfiihren, eine sehr grosse Bedeutung, denn das Vermögen der Pfanzen, den Stickstoff des Bodens auszunutzen, hängt von sochen Prozessen sehr intim. ab. Die wissenschaftichen Methoden, soiche Prozesse in Böden zu studieren, sind auch verhätnismässig gut ausgebidet. Da aber die angewandten Methoden eine Roe fiir die Beurteiung der Resutate spieen, wird zuerst uber jene berichtet. KAP.. Methoden zur Untersuchung der Nitrifikation in naturichen B öden. Wah der Untersuchungsobjekte. Bei der Answah der Untersuchungsobjekte wurde in erster Linie die Beschaffenheit und Zusammensetzung der Pfanzendecke des Bodens berucksichtigt. Hierdurch hat.diese Abhandung mehr as die meisten anderen Untersuchungen, die die Nitrifikation behanden, ein pfanzenekoogisches Gepräge erhaten, was jedoch in vieen Hinsichten von Vortei sein durfte. Meine Untersuchungen haben daher im agemeinen mit einer Aufzeichnung der Vegetation einer Lokaität begonnen, dann ist der Boden und besonders das Bodenprofi untersucht worden. Beim Nehmen der Bodenproben habe ich nicht erstrebt, Generaproben zu erhaten, sondem in erster Linie soche Proben, die fiir die betreffende Pfanzenformation charakteristisch sind. Die Nitrifikation ist nach drei Linien untersucht worden, nämich I) ist das Vermögen der Bodenproben, eine zur Nitrifikation geeignete Ammoniumsufatösung zu nitrifizieren, untersucht worden; z) ist die Nitrifikation in Bodenproben, die in Erenmeyerkoben aufwahrt warden sind, näher bestimmt worden; 3) ist der Sapetergehat der Pfanzen studiert worden. Nitrifikation in Lösungen. Die Bodenproben, die fur diesen Zweck Verwendung gefunden haben, sind mit aer Sorgfat entnommen worden. Gasfaschen oder Proberöhren, die fiir das Einsammen und Verwahren der Bodenproben gebraucht warden sind, wurden vor der Anwendung sorgfätig steriisiert, desgeichen die Messer, keinen Spate usw. Zwei verschiedene Lösungen wurden gebraucht, nämich tei]s WINOGRADSKYS, teis BUHLERT-FJCKENDEYS (siehe näher S. 3 I 9). Fur die Neutraisation wurde kohensaure Magnesia angewandt. Da die Nitrifikationsbakterien sich in Lösungen oft anders verhaten as im Boden, sind besonders die negativen Resutate unsicher (siehe z. B. STE VENS and WrTHERS I 909). Die Untersuchungen uber Nitrifikation in Lösung mussen daher durch andere Untersuchungen ergänzt werden. In Zusammenhang mit den Studien uber das Vorkommen von Nitrifikationsorganismen wurde auch das Auftreten von Denitrifikanten untersucht. Fur diesen Zweck wurde GrLTAY'> Lösung gebraucht (siehe näher S. 32I).

240 NITRATBILD'NG IN NATURLICHEN BÖDEN XXXV Direkte Untersuchung der Nitrifikation in Böden. Es niitzt nicht vie, den zufäigen Sapetergehat eines Bodens zu bestimmen. Dieser Gehat wechset so sehr je nach den äusseren Bedingungen, wie Temperatur, Feuchtigkeit usw., auch die Nitrataufnahme der Pfanzen spiet eine gros.se Roe. Um die aus diesen Ursachen herriihrenden Feherqueen zu vermeiden, habe ich die Nitrifikation in Bodenproben, die in grossen Edenmeyerkoben aufbewahrt warden sind, näher untersucht. Fiir diesen Zweck. wurden nur ganz frische, nicht getrocknete Bodenproben benutzt. Sie wurden. durch ein Sieb von 2 mm Lochweite gesiebt und von \Vurzen, unvermoderten Battresten und dergeichen befreit. Sie wurden dann mit destiiertem Wasser angefeuchtet, 1oo-2oo g (nach Trockengewicht berechnet) wurden abgewogen und auf dem Boden eines ein Liter grossen Erenmeyerkobens ausgebreitet. Die Koben standen dann in einem Schrank bei Zimmertemperatur ni.ehrere Wochen ang. Der Nitratgehat wurde zu Beginn und zu Ende des V ersuches bestimmt. Fur die Nitratbestimmung wurde die von GRANDVAL und LAJOUX erfundene und von WEIBULL in Schweden eingefiihrte koorimetrische Methode angewandt. Durch Eindampfen und Behanden mit Phenoschwefesäure wird die Sapetersäure in Pikrinsäure iibergefihrt, mit Ammoniak neutraisiert und dann der Pikratgehat koorimetrisch bestimmt. Bestimmung des Nitratgehats der Pfanzen. Viee Pfanzen häufen in ihren Geweben die aus dem Boden aufgenommenen Minerastoffe an. Auch die Nitrate werden von vieen Pfanzen aufgespeichert. Da die Pfanzen Nitrate nicht sebst hersteen können, muss eine nitrathatige Pfanze die Sapetersäure aus dem Boden aufgenommen haben. Durch eine Untersuchung des Nitratgehats der Pfanzen kann man aso in gewissem Grade die Nitrifikation im Boden beurteien. Negative Resutate sind von geringerer V erwendbarkeit, da viee Pfanzen ni ch t mehr Sapetersäure aufnehmen, as sie sogeich verbranchen; die gewöhniche Nitratreaktion mit Diphenyamin und konz. Schwefesäure wird auch durch Lignin verhindert. Positive Reaktionen kann man dagegen immer anwenden. Die Untersuchungen wurden so ausgefiihrt, dass nicht zu diinne Schnitte in einige Tropfen Diphenyamin + konz. Schwefesäure geegt wurden. Zeigten sich keine baue Ränder um den Schnitt herum, so wurde die Reaktion as schwach bezeichnet, entwicketen sich baue W oken, so wurde sie as deutich bezeichnet, wurde endieb der Reagenztropfen tiefbau gefårbt, so wurde die Reaktion as kräftig bezeichnet. In dieser Weise wurde eine freiieb nicht genaue, aber doch anwendbare quantitative Schätzung des Nitratgehats gemacht. Die drei verschiedenen Methoden, die Nitrifikation zu studieren, ergänzen einander und können zusammen ein ganz gutes Bid von der Sapeterbidung in naturichen Bören geben. KAP. I. Die Nitrifikation in verschiedenen Pfanzenformationen. Buchenwäder. In den Buchenwädern des sidiebsten Schwedens, die gewöhnich einen ausgeprägten Muboden besitzen, findet stets eine Nitrifikation statt. Im Frihing

241 XXXVI HENRIK HESSELMAN. enthaten die fi.ir soche Buchenwäder charakteristischen Pfanzen nicht wenig Sapetersäure. In den Buchenwädern Schonens (Röstånga, Skäraid) fand ich einen gar nicht unbedeutenden Nitratgehat bei Rubus idaeus, Vz'oa sivestris und V. rivz'niana, Ste!!aria 1te11!0nt"' goczidosperma, St. w!ostca, Asperua odorata, Oxaz's acetosca, Arenaria tn7ze17jia, Lactuca 1mtrah1, Dentaria bubifera, Corydais intemzedia u. a. Nitrifikations- und Denitrifikationsbakterien sind agemein verbreitet. Bodenproben biden beim Lagern in Erenmeyerkoben bedeutende Mengen Nitratstickstoff (Detaiierte Beschreibung s. 4z s, Tab. I Nr. I, z, 6, Tab. z Nr. 3, 4, s, Tab. 3 Nr. I4, rs, Tab. 6 Nr. 8, 9, Io, z3, Tab. 7 Nr. 4, 6.) Mischwäder aus eden Laubbäumen. (Fig. z-s.) Die meisten eden Laubbäume mit Ausnahme der Buche biden gewöhnich Mischbestände, nur die Eiche bidet grössere, reinere Bestände. Die troekerren Baumbätter, die abgestorbenen Kräuter und Gräser werden von \Vurmern und Insekten zerteit und gefressen und bringen dadurch einen muartigen Boden hervor. In diesem Boden findet eine ebhafte Nitrifikation statt, die Gräser und Kräuter, besonders die im Fruhing buhenden, schatteniebenden Hainpfanzen speichern oft sehr reichich Nitrate in ihren Geweben auf. Zu den Pfanzen, die ziemich regemässig Nitrat anhäufen, gehören Geum rivae, G. urbanum, Vioa riz iniana und v: szvcstris, Staczys sivatz'ca, Mercuriais peremzis, Urtica dz'oica, Rubus idaem, Con dais-arten, Adoxa fosczatez'na, Fumonaria officina/is u. a. Der Nitratgehat der Pfanzen ist oft grösser as in den Buchenwädern und im agemeinen am grössten an schattigen und ein wenig feuchten Standorten. Nitrifikations- und Denitrifikationsorganismen sind agemein verbreitet, beim Lagern in Erenmeyerkoben können die Bodenproben bedeutende Mengen Nitratstickstoff biden. (Detaiierte Beschreibung S. 4z 7-433; T ab. z Nr. I, z, Tab. 3 Nr. I6, Tab. 6 Nr. 24, Tab. 7 Nr. 7, 8, 9, 43, 44, 45, 48.) Laubwiesen. (Fig. 6-Io.) Unter dem Namen Laubwiesen (övängar) versteht man in der schwedischen pfanzengeographischen Litteratur eine Serie Pfanzenformationen, die in Sudund Mitteschweden die Eemente der Eichenfora enthaten, aber offener sind as die geschossenen Eichenwäder. In ihren typischsten Formen zeich-. n en sie sich dur ch keine Baumgruppen aus, zwischen wechen eine wiesenartige, sehr artenreiche Vegetation sich ausbreitet. m sudichen und mitteren Teie Schwedens treten die eden Laubbäume in den Laubwiesen auf, im närdichen Schweden findet man in aubwiesartigen Pfanzenformationen nur Birke, Espe, Ere, Saweide usw. Trotz der Artenverschiedenheit ist die physiognomische Ähnichkeit zwischen den sudichen und närdichen Laubwiesen ganz auffaend. In den Laubwiesen hat der Boden im agemeinen Mucharakter, Nitrifikationsorganismen sind agemein verbreitet. Beim Lagern in Erenmeyerkoben biden die Bodenproben Nitratstickstoff, jedoch in geringerer Menge as die Proben aus Buchenwädern und den mehr geschossenen Beständen aus eden Laubbäumen. Nur ausnahmsweise findet man bei den Pfanzen der Laub-

242 NITRATBILDUNG I~ NATURLICHE;-./ BÖDE;-./. XXXVII wiese eine Aufspeicherung von Nitraten, Rubus idaeus scheint jedoch immer nitrathatig zu sein. (Detaiierte Beschreibung S Tab. 3 Nr. q, Tab. 5 Nr. 41, Tab. 7 Nr. 14, r5, r6, 47, ss, 6o.). Haintächen. (Fig. rr-rz.) Unter dem Namen Haintächen versteht die schwedische pftanzengeographische Litteratur eine Art von Pftanzenformationen, die man in keinen Tächen um Bäche, keine Ftisse usw. antrifft. Die Formation ist besonders von GREVILLIUS (r 894) geschidert worden. In Siidschweden treten mehrere ede Laubbäume auf, in Nordschweden kommen hauptsächich Birken und Eren vor, doch trifft man hier und da die eden Laubbäume as Reikten an. Unter dem Laubdache der Bäume gedeiht eine reiche und gewöhnich sehr iippige Vegetation aus Sträuchern, hochgewachsenen Stauden, Farnen usw. (siehe auch Fig. rr, 12 und 30). In Nordschweden biden die Haintächen oft keine, schmae Randformationen um die Bäche herum, auf beiden Seiten von der monatonen Nadewadvegetation begrenzt, in wecher sie durch ihr ebhafteres Griin eine angenehme Unterbrechung ausmachet1. Die Haintächen sind ausgeprägt nitratophie Pftanzenformationen. Die meisten Pftanzenarten speichern sovie Nitrat auf, dass sie mit Diphenyamin und konz. Schwefesäure eine sehr kräftige Reaktion geben. Besonders ist dies der Fa bei den ndividuen,-dig_am Rande des Baches wachsen, wo aso der Boden von frischem, sauerstoffhatigem Wasser umspiit wird. Unter den fiir die Haintächen charakteristischen Pftanzen trifft man viee ausgeprägt nitratophie Arten an, wie Chrysospenium atenzifoium, andere Arten, die sich sonst gewöhnich nitratfrei zeigen, sind in den Haintächen stark nitrathatig, wie Ranzmcuus repens, R. ao-z's, R. jicaria, Pnme!!a zmgaris, Fragaria vesca u. a. Uberhaupt scheint das schne bewegiche, uftsauerstoffhatige Wasser den Nitratgehat der Pftanzen zu fördern. An sochen Lokaitäten wachsende Pftanzen sind oft nitrathatig, wie Cardamine amara, Jfentha-Arten, Sium angustifo!ittm u. a. Nitrifikations- und Denitrifikationsorganismen scheinen agemein verbreitet zu sein, Bodenproben biden beim Lagern in Erenmeyerkohen hedentende Mengen Nitratstickstoff. (Siehe im iibrigen detaiierte Beschreibungen S S und Tab. 6 Nr. q, I9, Tab. 7 Nr. s.) Erenwäder. An den Seestränden und an den Kisten der Ostsee bidet Anus gutinosa eine Art von Randformationen. In Nordschweden wird an ähnichen Lokaitäten A/nus gutinosa durch A/nus incmza ersetzt. Die Bodenvegetation ist oft sehr reich und zeichnet sich durch eine Menge Kränter und Gräser aus, nnter ihnen Meandrium sivestre, Anthriscus sivestns, Urtica dioica u. a. Der Nitratgehat der Pftanzen ist gewöhnich recht bedeutend, die meisten Arten geben mit Diphenyamin und konz. Schwefesäure eine sehr kräftige Reaktion. In Bezug auf den Nitratgehat der Pftanzen gehören die kräuterreichen Erenwäder zu den ausgeprägtest nitratophien Pftanzenformationen Schwedens. Die Mehrzah der Pftanzen der Bodendeeke haben einen hohen Nitratgehat. Nitrifikationsorganismen scheinen agemein verbreitet zu sein, die Bodenproben biden beim Lagern in Erenmeyerkoben bedeutende Mengen Nitratstickstoff. (Siehe im iibrigen detaiierte Beschreibungen S , Tab. S Nr. 38, Tab. 6 Nr. r, Tab. 7 Nr. z, T 3, 42).

243 XXXV HENRIK HESSELMAN. Kräuterreiche FichtenwädEr. Fig. I3-I4.) An gewissen Lokaitäten und besonders auf dem kakreicheren Boden zeichnen sich die Fichtenwäder durch eine reichere und iippigere Bodenvegetation aus. Anstatt der mehr monatonen Bodendeeke aus Moosen und Beerensträuchern findet man eine mehr oder minder tippige Vegetation aus Kräutern und Gräsern. Der Boden ist gewöhnich ein mehr oder minder ausgeprägter Muboden. In den Pftanzen findet man nur seten einen Gehat an Nitraten, sogar sehr ausgeprägt nitratophie Arten, wie RzbiiS zdaeus, können in diesen Fichtenwädern nitratfrei sein. Nitrifikationsorganismen kmnmen jedoch agemein vor, und die Bodenproben können beim Lagern in Erenmeyerkoben nicht unbedeutende Mengen Nitratstickstoff biden. (Siehe im tibrigen detaiierte Beschreibungen S , Tab. I Nr. 4, 5, 9, 13, Tab. 2 Nr. 8, Tab. 3 Nr. 26, Tab. 4 Nr. 33, Tab. 7 Nr. 38, 46, 56, 6r.) Kräuterreiche Kiefernwäder. (Fig. I 5 und I 6.) Auf kakhaitigem Boden, besonders auf Gotand, findet sich ein Kiefernwadtypus, ausgezeichnet durch einen grossen Reichtum an Gräsern und Kräutern. Der Boden ist ausgeprägt muartig. Bodenproben nitrifiz.ieren kräftig WrNOGRADSKYS Lösung, im tibrigen sind keine Untersuchungen ausgeftihrt worden. (Siehe im iibrigen detaiierte Beschreibung S. 466 und Tab. 3 Nr. 19, 20.) Moosreiche Nadewäder. (Fig. 17, I8 und 19.) Die meisten Nadewäder haben eine artenärmere und einförmigere Bodenvegetation as die kräuterreichen F ichten- und Kiefernwäder. In den moosreichen Nadewädern besteht die Bodendeeke hauptsächich aus Moosen, wie.fyocomz'unz proiferum,.ii. parietinum, Hypnum cnsta castrensts, Dicmmtm- und Po{Ftn'chum-Arten, die einen Teppich tiber den Boden biden. Charakteristisch ftir soche Wäder sind Zwergsträucher oder Reiser, wie "fyrtz'!!us nigra, Vaccinium vitis idaea, Empetrum nigrum u. a. Kräuter und Gräser spieen eine mehr untergeordnete Roe. Die Humusdecke hat im agemeinen Rohhumuscharakter und iegt in der Rege wie eine Decke auf dem Boden (Auftagehumus). Wenn die Reiser eine grössere Roe spieen, ist die Humus decke mehr torfartig und faserig, as wenn sie aus Moosen und dem Nadeabfa der Bäume gebidet wird. Unter der Humusdecke ist der Boden as eine deutiche Beicherde von wechsender Mächtigkeit ausgebidet, die oft scharf von der Rosterde getrennt ist. Die Rosterde hat mehr ausnahmsweise Ortsteincharakter; sie ist im agemeinen fi.ir die Baumwurzen eicht durchdringich. Die Humusdecke reagiert ausgesprochen sauer, Bodenproben nitrifizieren nie WINOGRADSKYS oder BUHLERT-FICKENDEYS Lösungen. Denitrifikanten scheinen nicht oder nnr seten Yorzukommen. Beim Lagern biden die Bodenproben nur äusserst, keine Mengen Nitratstickstoff, oft iegen die gebideten Mengen innerhab der Fehergrenzen der Methode. Die Bäume in een

244 NITRATBILDUNG IN NATURLICHEN BÖDEN. XXXIX moosreichen Nadewädern mussen aso ihren Stickstofrbedarf durch Aufnehmen -entweder von Ammoniak oder von arganischen Stickstoffverbindungen decken. Der Humusstickstoff in den moosreichen Nadewädern ist jedoch nitrifizierbar, durch einen grösseren Lichtzutritt, durch Misehen des Humus mit dem Mineraboden kann eine Nitrifikation hervorgerufen werden. Die Faktoren, die -eine soche Umwandung in den Umsetzungen der Stickstoffverbindungen des Humus hervorrufen, haben jedoch einen engen Zusammenhang mit unseren Wadverjingungsmethoden, weshab sie in einer besonderen Abhandung näher behandet werden soen. (Siehe im iibrigen detaiierte Beschreibungen S und Tab. r Nr. 7, ro, 14, r8, 21, 22, 25-30, 32-34, Tab. 2 ~r. 6, r 2, Tab. 3 Nr r, Ta b. 4 Nr. 34, Ta b. 5 Nr. 39, 40, Tab. 6,.Nr. 2, 4-7, 13-r6, Tab. 7, Nr. 3, q, 23-25, 27-29, 31.) Kiefernheiden. Kiefernheiden, die sich durch eine Bodendeeke aus Fechten und Heidekraut auszeichnen, werden in einer besonderen Abhandung eingehender behandet. Hier wird nur erwähnt, dass Bodenproben nie IYINOGRADSKYS Lösung nitrifizieren (Tab. 2 Nr. 9, rr.) Torfböden. (Fig. zo.) In den Torfböden sind die Bedingungen fiir Nitrifikation ungiinstig, da das Wasser, wenn es stistehend ist, bad sauerstoffrei wird. Wo aber das Wasser sich in rascherer Bewegung befindet, ist der Sauerstoffgehat oft recht bedeutend, an sochen Steen kann man auch oft eine Nitrifikation wahrnehmen. In der Nähe der Queen gedeiht eine Vegetation von ganz anderem Charakter as die der Umgebung. Um die Queen und ihre Abffisse herum, die in den Maoren emporqueen, findet man eine ganz charakteristische Fora aus Epzobium-Arten, wie E. horne1namu~ asinifoium, E. paustris, Stearia-Arten u. a. In diesen Kräutern findet man oft einen ganz bedeutenden Nitratgehat, wenn sie bei den Queen oder ihren Abffissen vor kommen. In sochen Niederungsmooren, wo sich das Wasser raseher bewegt, findet man auch Nitrat in den Pffanzen, wie z. B. in Cz'rsium paustre, Vioa paustris, Spz'raea umarza, Geum 1-ivae. vvenn die Niederungsmoore durch Drainierung trockengeegt werden, tritt oft eine ebhafte Nitrifikation -ein, Pffanzen wie Geum rivae und Vi'oa pa!ustris sind dann oft stark nitrathatig. Die Vegetation, die sich an den Grabenrändern oder auf dem aus den Gräben herausgeworfenen Torf ansiedet, sind gewöhnich stark nitrathatig, vor aem git dies fi.ir junge Pffanzen von Epzobzimz angustifoium. Auch in anderen Teien der trockengeegten Moore kann man oft -eine Nitratbidung konstatieren. Meine Beobachtungen iber die Nitrifikation in Torfböden sind nach mehr sporadisch, ich hoffe sie durch neue Untersuchungen erweitern zu.können. In von Kutur ganz unberihrten Torfböden kann aso eine Nitrifikation.stattfinden, wenn das Wasser sich in ebhafter Bewegung befindet. Nitrathatige Pffanzen trifft man aso z. B. bei den Queen und ihren Abffissen an. Eine Trockenegung kann oft eine ebhafte Nitrifikation hervorrufen. Bodenproben aus Niederungsmooren können, wenn auch nicht immer und nur angsam, WrNOGRADSKYS Lösung nitrifizieren. Beim Lagern biden sie oft ganz bedeutende Mengen Nitrat. (Siehe in1 i.ibrigen detaiierte Beschreibungen.S o, Tab. 6 Nr. 18, 20-22, Tab. 7 Nr. ro-r 2, 30, 32-35, 62.)

245 XL HENRIK HESSED!A~. Die Vegetation in den Hochgebirgen (Fig. 2 t- 24.) Das stark bewegte Wasser ruft auch in den Hochgebirgen eine Vegetation von derseben Art wie in niedrigen Gegenden hervor. Breitbättrige Kräuter und Gräser werden dominierend. Am Rande der keinen Bäche finden sich soche Pfanzen wie Saxifraga ste!!aris, Aczemt'!a-Formen, T'i'o!a bijora u. a. Sie sind gewöhnich stark nitrathatig, besonders ist dies der Fa bei Saxifraga stearis, die eine stark nitratophie Pfanze zu sein scheint. Sie häuft in den Battrosetten ganz bedeutende Nitratmengen an. Aber auch in der Nähe der schmezenden Schneewehen findet man eine stark nitrataufspeichernde Vegetation. In den Hochgebirgen bei Finse in Hardanger, N orwegen, fan d ich z. B..Mitte Jui des Sommers r 9 r6 einen ho hen Nitratgehat bei sochen Pfanzen wie Arabz:~ apina f3 g!abraia, Caiabrosa ag-ida, Care.x: rigida, Poa apina, P!zeum apimmz, Cerastium trzgynum, Saxifraga stearis, ~'-.'. n'vu!aris. Au ch w en n das Wasser so gut wie direkt von einer schmezenden Schneewehe kam, war der Nitratgehat bei den Pfanzen ganz bedeutend. Auch in den Hochgebirgen, in der Nähe des ewigen Schnees, hat aso das bewegte Wasser diesebe Bedeutung fiir den Nitratgehat der Pfan ~en wie in niederen Gegenden. (Siehe detaiierte Beschreibung S s und Tab. 7, Nr. 57, 59 ) Fe senformationen. (Fig. 25.) Unterhab der höchsten marinen Grenze trifft man eine Art fiir unser Land charakteristischer Standorte an, nämich die von den 'Neen und Brandungen reingespiiten Urgebirgsfesen. In den keinen Rissen und Spaten findet man eine Vegetation, weche, wo sie artenreicher ist, sich hauptsächich aus Friihingspfanzen zusammensetzt. Wo die Umgebungen aus Laubwad bestehen, findet man auf den Fesen eine Bodendeeke aus Moosen und eine mehr kräuterreiche Vegetation; wo sie aus N adewad besteht, findet man graue Fechten, hauptsächich C!adina-Arten. In den Pfanzenassoziationen der Fesen scheint der Stickstoffbedarf sehr oft in Form von Nitraten gedeckt zu werden, auf den von Laubbäumen besehatteten Fesen ist der Nitratgehat der Pfanzen oft ganz bedeutend. In den von Ciadina rangzferina bedeckten Fesenrissen trifft man oft Rubus idaeus an, immer nitratreich. (Siehe detai Iierte Beschreibung S und Tab. 7, Nr. r8-zo.) Koonieähniche Vegetation auf bossgeegtem Mineraboden. (Fig. 26 und 27.) In den Kiesgruben kann man die Vegetation auf bossgeegtem Mineraboden mit Vortei studieren. Zu qen charakteristischen Pfanzen gehören Epi!obium angustifoium, Senecio szvaticus und S. viscosus, Ga!eopsis bifida, Rubus idaeus u. a. Diese Pfanzen haben an sochen Lokaitäten einen hohen Nitratgehat, besonders ist dies der Fa bei jungen Pfanzen oder jiingeren Sprossen. Eine geichartige. Vegetation findet man an Wegrändern, an neu angeegten Eisenbahndämmen - usw. Eine charakteristische Pfanze fiir soche,standorte ist so gut wie immer Epi!obium angusiifoium, auch Rubus idaeus ist an sochen Steen sehr gewöhnich. Bei jiingeren Individuen findet man

246 ::'\ftratbildu\g IN XATCRL!CHEN BÖDEY. XL! immer Sapeter, bei äteren oft. Gewöhnich stammt der Stickstoff von Rohhumus, Torf usw. her, die unter normaen Bedingungen nicht nitrifizieren, aber an sochen Pätzen durch Vermengung mit dem Kiese in nitrifizierbaren Zustand iibergefiihrt werden. Aber auch an sochen Pätzen, wo man keine Humusbeimischung wahrnehmen kann, findet man diesebe nitratophie Fora. In diesem Fae stammt der Ammoniakstickstoff, der nitrifiziert wird, wahrscheinich aus der Luft. W en n die Vegetation reicher entwicket w orden ist, so~ dass der Boden einen Uberzug aus Agen und Moosprotonema erhaten hat, kann man an eine stickstoffassimiation von Bakterien denken. (Siehe detaiierte Beschreibung S , Tab. r Nr. 3r, Tab. 6 Nr. 12 und Tab. 7 Nr. 26, 36, 37.) Meeresstrandvegetation. Die Pfanzen, die auf dem modernden Seetang wachsen, sind oft nitratreich, wie z. B. Atnpex-Arten,.iaz"anthus pepotdes und andere Strandpf!anzen. In den seichten Busen der Schären in der Ostsee findet man auf den ganz keinen Tangwäen mehrere Pf!anzen, die man auch an anderen Standorten antreffen kann, wie z. B. Rammcu!tts acns, R. aurz"comus u. a. Sie sind an sochen Steen reich an. Nitrat, was sie nur ausnahmsweise sind, wenn sie an ihren gewöhnichen Standorten auftreten. (Siehe detaiierte Beschreibungen s ) Kuturformationen. In Bezug auf die kutivierten Böden sind meine Beobachtungen sehr spärich. Es verdient jedoch hervorgehoben zu werden, dass ätere, mehr entwickete Unkrautpfanzen sich ganz nitratfrei zeigen können, auch wenn sie nitratophi sind und auf recht gut gediingtem Boden wachsen. (Siehe detaiierte Beschreibung S und Tab. r Nr. 8, 19, 20, 23, Tab. 4 Nr , Tab. 6 Nr. rr, Tab. 7, Nr. r, 2r, 22.) KAP, III. Die Pfanzenformationen und die Nitrifikation im Boden. Beziigich der Nitrifikation im Boden zeigen die ungeichen Pfanzenformationen oder -assoziationen eine grosse innere Ubereinstimmung. Die Haintächen z. B. verbaten sich in derseben Weise im ganzen Lande, sowoh in Schonen as in Norrand ist der Nitratgehat der Pf!anzen recht bedeutend. Eine ähniche Ubereinstimmung findet man bei den von den eden Laubbäumen gebideten Beständen, zwischen den untersuchten Beständen in der Nähe von Stockhom und denen in Schonen ist der Unterschied nicht gross. Auch die Erenwäder zeigen dassebe, sowoh in Nord- as in Siidschweden ist der Nitratgehat der Gräser und Kräuter bedeutend. Eine geich grosse Ubereinstimmung, aber ein entgegengesetztes Ergebnis zeigen die moos- und fechtenreichen Nadewäder. Die Bodenproben nitrifizieren nie WmoGRADSKYS JJösung, in der Rege fehen auch die Denitrifikanten. In Bezug auf die Deckung des Stickstoffbedarfs zeigen aso die verschiedenen Pf!anzenformationen eine grosse Ubereinstimmung in ihrer Verbreitung durch ganz Schweden. In den Pfanzenformationen, in deren Boden eine Nitrifikation stattfindet, herrschen autotrophe Pfanzenformen vor, in den anderen mycotrophe. Die

247 XL HENRIK: HESSELi.'AN. Art, m wecher die Pfianzen ihren Stickstoffbedarf decken können, hat daher ohne Zweife eine sehr grosse, pfianzenekoogische Bedeutung. Da die Umsetzung des Humusstickstoffs durch die bodenbidenden Faktoren, nämich das Kima, die Topographie des Bodens und dessen geoogische Beschaffenheit, bestimmt wird, kann man durch ein Studium dieser Faktaren einen tieferen Einbick in die Verteiung der Pfianzenformationen gewinnen. Unter den anorganischen Stickstoffverbindungen spieen Ammoniak und Nitrat die wichtigste Roe fur die Pftanzen. Im agemeinen wird das Nitrat as die geeignetste Stickstoffverbindung hir die meisten Pfianzen angesehen. Die Nitrate sind jedoch physioogisch basisch, die Ammoniumverbindu ngen, wie Ammoniumsufat, physioogisch sauer. Da gewisse Pfianzen einen sanren Boden vorziehen und nicht gern einen akaisehen ertragen, werden soche Pfianzen oft as Ammoniakpfianzen betrachtet. Da der Wadboden oti: sauer reagiert, werden die \Vadpfianzen gewöhnich as Ammoniakpfianzen angesehen. Die Sache kommt jedoch in eine ganz andere Lage, nachdem es sich gezeigt hat, dass auch in sanren Böden eine ebhajte Nitrifikation vor sich gehen kann. As ausgeprägt oder sogar stark sauer reagierend, aber trotzdem sehr ebhaft nitrifizierend körmen z. B. die Böden der krautreichen Erenwäder genann t werden; die meisten Pfianzen der Erenwäder sind sehr reich an aufgespeicherten Nitraten. Ein ähniches Beispie bieten mehrere Niederungsmoore dar. In sochen Böden können aso die Pfianzen ihren Stickstoffbedarf durch Aufnahme von Nitraten decken, ohne eine akaische oder sogar neutrae Reaktion hervorzurufen. Die Frage nach der Roe des Nitrats fi.ir die nati.iriche Vegetation muss daher einer erneuten Diskussion unterzogen werden. Die Untersuchungen i.iber den Nitratgehat biden hierfir einen geeigneten "-\.usgangspunkt. Zunächst diirfte hervorzuheben sein, dass die Pfianzen in natiirichen Pfianzenformationen einen ganz hedentenden Nitratgehat aufweisen können. Die scharfe baue Farbe, die Pfianzen wie Urtica dioica, Autmscus si!vestris, Geum rivae und G. urbamtm mit Diphenyamin und Schwefesäure ergeben, wenn sie in einem Erenwad eingesammet werden, unterscheidet sich nicht oder nur sehr wenig von der bauen Farbe, die ausgeprägte Nitratpfianzen, wie Czenopodium abum, Urtica urens und!){e/aria media, mit demseben Reagens geben, wenn sie auf gedi.ingter Gartenerde eingesammet werden. Die in naturichen Böden wachsenden nitratophien Pfianzen scheinen eine sehr grosse Fähigkeit zu haben, den Nitratstickstoff aufzunehmen. As ein ~ ehrreiches Beispie hierfi.ir können die Verhätnisse in einem näher untersuchten Eschenhain auf der Inse! skabbhomen in den stockhomer Schären genarmt werden. Eine grosse Reihe der untersuchten Arten zeigten bei Prifung mit Diphenyamin und konz. Schwefesäure einen höchst hedentenden Nitratgehat. U n ter den nitrathatigen war au ch Po(J'gonatum mutifo rum, das as eine Pfianze mit saccharophien Bättern nicht besonders geeignet ist, Nitrate aufzuspeichern (siehe STAHL I 900 ). Der Nitratgehat des Bodens war j ed och zu der Zeit, as die Pfianzen untersucht wurden, ni ch t hö her as I,4 mg Nitratstickstoff pro kg getrockneten Bodens. In einer Bodenprobe aus einer Kiesgrnbe, entnommen auf einem Patz, wo die Pfianzen sehr nitratreich w aren, war der Nitratgehat nicht hö her as I, r mg Nitratstickstoff pro kg getrockneten Bodens. Soche Bodenproben kö!}nen jedoch beim Lagern bedeutende Mengen Nitrat biden. De.r gewöhnich niedrige Nitratgehat, den

248 NITRATBILDUNG IN NATURLICHEN BÖDEN. XLIII man bei unmittebarer U ntersuchung der Bodenproben findet, ist aso mehr eine Foge der sehr rasehen Aufnahme der gebideten Nitrate as einer unterdriickten Nitrifikation. In Ackerböden, die mit stark stickstoffhatigen Diingemitten oder sogar mit Nitraten gediingt werden, kann eichter ein Uberschuss an Nitraten eintreten. In sochen Böden findet auch eine nicht unbedeutende Auswaschung von Nitraten statt, während dies in N a tur b öden se hr seten vorkommen d iirfte. Gewisse Pfanzenformationen zeichnen sich durch einen ziemich konstanten, hohen Nitratgehat der Gewächse aus. Hierher gehören in erster Ijnie die mehr geschossenen Partien der von den eden Laubbäumen gebideten Bestände, insbesondere wenn sie auf einem mehr feuchtep und mureichen Boden vor kommen. U nsere gewöhnichen Hainpfanzen, von d enen mehrere im Friihing biihen und ihre eigentiche Assimiationsarbeit verrichten, sind oft ausgeprägt nitratophi, wie Pumo11aria ofjicinais, Ado:m mosczate!ina, Stachys sz'vatica, Geum rivae und urbammz, Anthriscus sivesfris, Armaria tnize77jia, Ste!aria zoostea und nemonmz, 1ercttriais perennis, C01ydazs z"ntermedz"a und cava, Uiiica dioica, Memzdrizmz sitz.es!re, L)'Simaczia nemon1111, Vzoa sivestn~. J unge, kräftige Individuen ge ben in der Rege eine starke Nitratreaktion mit Diphenyarnin und konz. Schwefesäure. Diese Pfanzen kommen gewöhnich nur an sochen Steen vor, wo eine Nitrifikation im Boden stattfindet. Andere Hainpfanzen, wie die drei Anemone-Arten, A. nemorosa, A. mmmcu tozdes und A. hepatiw,. geben nur ausnahmsweise Nitratreaktion, bei den zwei etztgenannten ha be ich. j ed och Nitrat au f se hr nitratreichen B öden gefunden. Anemoue nemorosa kommt auch auf Böden vor, die nicht oder nur sehr wenig Nitrat biden. Andere Pfanzenformationen, die sich durch einen hohen Nitratgehat auszeichnen, sind die krautreichen Erenwäder und die Haintächen. Hier findet man einige iibrigens sehr weit verbreitete und an verschiedenen Lokaitäten vorkommende Pfanzen, die stark nitrato"phi sind, nämich Rubus idaeus und Epz'obium angustifoium. Diese Pfanzen haben keine eng begrenzten Anforderungen an Beichtung, Feuchtigkeit des Bodens usw., eine notwendige Bedingung fiir ihr Auftreten scheint jedoch eine Sapeterbidung im Boden zu sein. Junge Pfanzen sind immer nitrathatig, bei äteren Pftanzen kommt eine grössere Variation vor. Man kann diese Gewächse as eine Art Leitpfanzen benutzen. W o sie sich gem einfinden, da ko mm t sicher eine Nitrifikation im Boden vor, obschon sie woh dort auch noch wachsen können, wenn die Nitrifikation schon aufgehört hat. Andere Pfanzen, die keine besonderen Forderungen an Licht und Feuchtigkeit im Boden steen, aber doch Nitrat ieben, sind Gaeopszs bijida, G. tetrahit, Senecio sivaticus und S. viscoss usw. Durch ihr Auftreten auf Hiebpätzen und ähnichen Steen können sie dem Forstmanu zeigen, wie der Humusstickstoff umgesetzt wird. Auf diese und ähniche Fragen gehe ich jedoch in der nächsten Abhandung näher ein. In anderen Pfanzenformationen kommt im Boden zwar eine Nitrifikation vor, aber man kann bei den Pfanzen nicht oder nur sejtener eine Nitratanhäufung beobachten. Zu diesen. gehören die Laubwiesen und die krautreichen Fichtenwäder. In den Laubwiesen kann man gewöhnich bei Rubus.idaeus einen Nitratgehat beobachten, in den krautreichen Fichtenwädern ist auch diese Pfanze. in der Rege nitratfrei. Die. Bodenproben aus diesen Pf.anzenformationen biden auch beim Lagern weniger Nitrat as Proben aus den krautreichen Erenwädern, den Beständen der eden Laubbäume und den

249 XLV HENRIK HESSELMAN. Haintächen. A u ch die Zusammensetzung der Vegetation deutet au f eine nicht so ebhafte Nitrifikation, zusammen mit stark nitratophien Pfanzen kommen soche Arten vor, die man auch auf Rohhumusböden findet, wie z. B. Jfvrtius nigra, Aim jexuosa. In sochen Pf.anzenformationen, wo man eine Nitrataufspeicherung bei den Pfar1Zen beobachtet, wird sichedich der Stickstoffbedarf durch Nitrate gedeckt; wo man dies nicht beobachten kann, die Bodenproben aber doch beim Lagern Nitratstickstoff biden, spiet die Nitrifikation, wenn auch den Stickstoffbedarf nicht vöig deckend, sicherich eine wichtige Roe, unter anderem erhät die Vegetation einen mehr nitratophien Charakter. Zu den Pfanzenassoziationen, bei denen man stets eine starke Anhäufung von Nitraten in den Pfanzen beobachten kann, gehören vor aem soche, die in frisch fiessendem \Vasser eben, oder deren Boden von sochem Wasser umspiit wird. Zu ihnen gehören unter anderen die Haintächen und mehrere, in hochapinen Gegenden ebende Pfanzenassoziationen. Das stark bewegte Wasser hat ohne Zweife einen grossen Einfuss auf die Nitrifikation, was durch ein Experiment näher beeuchtet werden kann. Eine Bodenprobe aus einem keinen Niederungsmoor mit sehr rasch bewegtem Wasser bidete beim Lagern in Erenmeyerkoben nur sehr wenig Sapeter. Wenn diesebe Probe aber in einen anderen Koben gebracht wurde, und wenn man fiir eine starke Durchiiftung sorgte, wobei die Luft die Bodenprobe in rasche Bewegung setzte, dann ging die Nitrifikation sehr rasch vor sich. In einem Monat wurden 28o mg Sapeterstickstoff pro kg Boden gebidet. Ganz wie die Durchiiftung diirfte das stark bewegte \Vasser wirken, Luftsauerstoff wrrd stets von neuem zugefiihrt, da der Sauerstoffgehat sochen \Vassers stets ziemich hoch ist. Ähniche Versuche mit Bodenproben aus Hochgebirgen haben dagegen ein negatives Resutat ergeben, kein Sapeter wurde dabei gebidet. Man kann sich daher fragen, ob die Pfanzen, die auf von Schmezwasser in den Hochgebirgen U111Spiiten Böden wachsen, und die in der Rege sehr reich an Nitraten sind, den Sapeter aus dem Schmezwasser entnehmen und aufspeichern können. Der Nitratgehat sochen \V assers diirfte ganz unbedeutend sein, aber auf der anderen Seite haben die Pfanzen eine sehr grosse Fähigkeit, Nährsaze ans den Bodenösungen aufzuspeichern. Ein Beispie in dieser Richtung iefem die Agen, deren Jodgehat ziemich bedeutend sein kann, während der J odgehat des Meerwassers sehr gering ist. Die Bedingungen der Nitratbidung im fiessenden Wasser, besonders in den Hochgebirgen, wären jedoch einer näheren Untersuchung wert. Im Gegensatz zu den bisher geschiderten Pfanzenformationen kommt in den Böden der moos- und fechtenreichen Nadewäder keine oder eine nur äusserst schwache Nitrifikation vor. Bei den Pfanzen der Bodendeeke kann man nie einen Gehat an Nitraten mittes Diphenyamin und konz. Schwefesäure nachweisen, und beim Lagern biden die Bodenproben keinen oder nur äusserst wenig Sapeter. Pfanzen mit Mykorrhizen spieen eine grosse Roe in der Zusammensetzung der Vegetation. Fiir die Umsetzung des Humusstickstoffs zu Sapeter haben aber, wie erwähnt, die bodenbidenden Faktaren eine grosse Bedeutung, ein näheres Studium derseben gewährt auch einen tieferen Einbick in die Verteiung der verschiedenen Pfanzenformationen Sthwedens.

250 NITRATBILDUNG IN NATURLICHEN BÖDEN. XLV KAP. IV. Die bodenbidenden Paktoren und die Nitrifikation. Schweden hat bekanntich ein ganz ausgeprägtes Podsokima, weches die Entstehung stark saurer Humusformen und stark ausgewaschener Böden begiinstigt. Dieser Podsoierungsprozess geht jedoch in verschiedenen Teien des Landes und an verschiedenen Lokaitäten mit verschiedener Intensität vor sich. Wo die Podsoierung sehr stark ist, entstehen Böden mit schwerem Rohhumus, zuweien bidet sich Ortstein unter einer starken Beichsandschicht, gewöhnich aber ist die Rosterde mehr acker, so dass die Baumwurzen eicht tiefer in den Boden eindringen können. In sochen Böden kommt keine Nitrifikation vor. Einen derartigen Bodentypus findet man in den moosreichen Nadewädern, in den Kiefernheiden usw. Die Bodenvegetation ist artenarm und einförmig; sie besteht hauptsächich aus Mo osen und Reisern. Aber der Podsoierungsprozess geht, wie gesagt, mit sehr verschiedener Intensität vor sich; hierbei spieen das Ki ma, die Topographie, die mineraogisch e und geoogische Beschaffenheit des Untergrundes eine wichtige Roe, auch die Vegetation sebst ist nicht ohne Einfuss. Dies di.irfte durch das Fogende kurz beeuchtet werden. In der Enehenregion Siidschwedens kommen gem braunerdeähniche Bidungen vor. Ein Beispie hierfiir bietet Daby hage (siehe näher S. 431). Der Untergrund ist bier kakreich, was von einer gewissen Bedeutung ist. Die Ursache fiir die Roe des Kaks hierbei iegt teis in seinem Yermögen, bei der Vermoderung gebidete Humussäuren zu neutraisieren, teis auch in der agemeinen Wirkung von Sazen auf kooidae Stoffe, indem die Kooide aus ihren Lösungen fockig niedergeschagen werden. \Venn die Humusstoffe neutraisiert und ausgefockt werden, verieren sie diejenige Einwirkung auf den darunteriegenden Boden, deren Resutat sich in dem Podsoprofi zeigt. Auf kakhatigern Boden ist daher die Podsoierung erschwert oder verzögert, der Schutz aber, den der Kak sozusagen gegen die Podsoierung des Bodens bietet, ist von grösserer oder geringerer Bedeutung je nach der Beschaffenheit des Kimas. Es ässt sich dies zweckmässigerweise durch einige Beispiee beeuchten. Auf dem Moränenmerge Gotands und auch auf seinen kakhatigen Sandabagerungen bidet sich ein ausgesprochener Mubodentypus heraus, der an Braunerde erinnert. Auf diesem Boden finden wir den oben kurz erwähnten kräuterreichen Kiefernwad. Eine ähniche Vegetation wird au ch in dem gotändischen Fichtenwade auf Moränenmerge angetroffen. Ein nahestehender Bodentypus findet sich in dem Fichtenwade auf dem kakreichen Moränenmerge des östichen Uppand; Beispiee hierfir bietet der untersuchte kräuterreiche Fichtenwad bei Manun im Kirchspie Björkö~Arhoma (siehe S. 461). In dem Siurgebiet von Jämtand dagegen gestaten sich die Verhätnisse anders. Auf den mehr ebenen Böden, die in iiberwiegendem Grade mit Fichtenwad bestanden sind, haben wir einen Bodentypus, der sich wenig von dem unterscheidet, der in den kakarmen Teien von Norrand vorherrscht. Die Humusdecke hat ausgesprochenen Rohhumuscharakter, ist zäh und zusammenhatend und ruht auf einer ziemich ausgeprägten Beicherde, die ziemich mächtig ausgebidet sein kann. Diese wird ihrerseits von der Rosterde unteragert, die amähich in den unumgewandeten Mineraboden iibergeht. Gewöhnich ist der Kakgehat an der Oberfäche ziemich gering, die i.ibiche

251 XLVI HENRIK HESSELMAN. Kakprobe mit Sazsäure zeigt positiven Ausfa erst ein Sttick unter der Rosterde. Man findet aber ganz denseben Bodentypus auch, wenn grosse Böcke von Siurkak unmittebar unter der Bodenoberfäche iegen (siehe näher Fig. 28). Auch in der Vegetation merkt man nicht die Anwesenheit des Kakes. Die Bodendeeke ist ganz diesebe wie in anderen Fichtenwädern Norrands, die Moose die gewöhnichen, H_yocomium proijerum, H. pan'etz'num,.fi_,,pmtm o ista castrensis, Dz:cranum unduatum und D. scopariu11~, Poytn'chum commzme, hier und da Rasen von Sphaguum girgensohmi und Sph. acutijoium, ansserdem treten die gewöhnichen Zwergsträucher in derseben Weise wie sonst auf. Während der Kak aso auf den mehr ebenen Böden sich wenig zu erkennen giebt, tritt seine Einwirkung auf den Boden und die Vegetation um so deuticher an den Abhängen hervor. Hier erhaten sowoh Boden as Vegetation einen ganz anderen Charakter. Während die Fichten auf dem ebenen Boden nicht seten ein nichts weniger as frohwiichsiges Aussehen aufweisen, gehören die Fichtenwäder der Abhänge zu unseren aerschönsten und gedeihichsten. Der Boden und die Bodenvegetation weisen ebenso grosse Unterschiede auf. An den gi.i.nstigsten Steen kommt keine Beicherdeschicht zur Ausbidung, wir haben ganz wie in der Braunerde einen geichmässigen Ubergang zwischen den obersten humusreichen schichten und dem darunteriegenden Mineraboden, die Humusdecke hat ausgeprägte Mustruktur, der Stickstoff wird zu Sapetersäure umgesetzt. Die normae einförmige Bodendeeke des Fichtenwades ist durch eine Kraut- und Grasvegetation ersetzt worden (vg. beispiesweise den Fichtenwad in Undrom, S. 462). Die Verschiedenheiten, die beztigich der Bodenbidung zwischen dem Siurgebiet Jämtands und den Kakgebieten von Mitte- und Stidschweden voriegen, hängen mit den Verschiedenheiten des Kimas zusammen. Das norrändische Kima ist zweifeos ein in noch höherem Grade ausgesprochenes Podsokima as das des mittieren Schwedens, das Verhätnis zwischen Verdunstung und Niederschägen gestatet sich noch unginstiger ftir die Verdunstung, der ktirz;ere Sommer und die niedrigere Temperatur begtinstigen die Entstehung stark saurer Humusformen, die die Podsoierung stark fördern. Die Auswaschung ösicher Saze geht daher im ganzen genommen stärker in Norrand vor sich (siehe au ch OLOF T AMM I 9 I 2 ). Auf dem ebenen Boden wird der geöste Kak hauptsächich abwärts, aso von der Humusdecke weggeftihrt, an den Abhängen dagegen bewegt sich das Wasser mehr ängs der Oberfäche des Bodens, die Auswaschung ist weniger stark, und es kann sogar eine Zufuhr von Minerastoffen von höher beegenen Gegenden her stattfinden. In einem Kima wie dem Norrands zeigt sich daher die Einwirkung des Kakes auf die Bodenbidung und Vegetation oft nicht dort, wo er im Boden ansteht, sondem dort, wohin der geöste Kak durch das Wasser gefiihrt wird. Das Auftreten des Kakes zeigt sich auch in der Vegetation der Torfböden. Das kakhatige Wasser fiihrt zur Entstehung von Fachmoorformationen, und viee Kakpfanzen treten vorzugsweise in den Randformationen der Stimpfe auf. Dort kann man sogar so eigenttimiche Vegetationsbider wie den Frauenschuh ( Cypnpedium caceous), inmitten eines Rasens von Sphagnum juscum wachsend finden (siehe Fig. 29). Auf ganz anaoge Erscheinungen stösst man, wenn man die Fora auf Urkak im mittieren Schweden mit ähnichen Lokaitäten im oberen Norriand

252 NITRATBILDUNG IN NATGRLICHEN BÖDEN. XLVII vergeicht. Au f den U r kakinsen Mitteschwedens findet man meistens eine ausgeprägte Kakftora. Urkakinsen sind keines\vegs gewöhnich im oberen Norrand, aber zwischen Jörn und Kåge in Västerbotten findet man doch e in ziemich grosses Gebiet mit Urkak. Die im Terrain schwach emporragenden Urkakinsen sind mit Fichtenwad von gewöhnichem Typus bewachsen, die Moos- und die Zwergstrauchvegetation ist diesebe wie in den gewöhnichen Nadewädern Norrands, und auf dem Kakstein ruht eine ausgeprägte Rohhumusdecke. Der Kak hat, mit Ausnahme der unmittebar dem Kakgestein aniegenden Schicht, nicht die mindeste Einwirkung auf die Humusdecke gehabt. Unterhab des Kakberges dagegen merkt man sehr woh die Anwesenheit des Kakes und seinen Einftuss auf die Vegetation. In feuchten Depressionen biden sich kraut- und grasreiche Fachmoore von einem Typus heraus, der sonst in dieser Gegend nicht vorkommt. Auch bier giebt sich demnach die Einwirkung des Kakes auf die Vegetation nicht dort, wo er ansteht, zu erkennen, woh aber dort, wohin er wandert. Ich habe bier in Kiirze die Roe äes Kakes fiir unsere Wadböden geschidert, wei seine Wanderungen und sein Einftuss auf die Bodenbidung mir in sehr bezeichnender Weise eine der wichtigsten Erscheinungen bei der Bodenbidung in Schweden zu iustrieren scheint, nämich die wichtige Roe, weche die Wanderungsrichtung der geösten Saze oder der Eektrayte fiir die Humusdecke und die Prozesse, die in derseben vor sich gehen, haben. In einer richtigen Schätzung dieses Faktors hat man meines Erachtens einen sehr wichtigen Ausgangspunkt fiir das Studium der Vegetationsverteiung in unserem Lande und auch, wie ich später zeigen werde, fiir die Diskussion und Lösung einiger Wadpftegeprobeme. In den geschiderten Beispieen hat der Kak in dem Boden sebst stets die Umsetzung des Stickstoffs zu Sapeter befördert, aber auch in mehr kakarmen Böden wirken die Eektrayte auf diesebe Weise. Au ch in den kakärmeren Teien von Norrand kann man im agemeinen beobachten, dass die Abhänge von besserer Beschaffenheit sind as die mehr ebenen Böden. Die Beicherdeschicht ist oft weniger mächtig, und die Humusdeeke hat eine giinstigere Struktur. Unter besonders ginstigen Verhätnissen kann man au ch dort einen braunerdeähnichen Boden finden. Die Vegetation besteht aus einem kräuterreichen Fichtenwad, der Stickstoff in der Humusdeeke wird in Sapetersäure iibergefiihrt. Im Prinzip hat man meines Erachtens auf diesebe Weise die Vegetation und die Bodenbidung in den Haintächen zu erkären. Diese kommen, wie erwähnt, um Bäche und keinere Wasseräufe herum zur Ausbidung. Die Saze, die aus den Böden, von denen das Wasser herkommt, ausgewaschen oder ansgeöst worden sind, beeinftussen die Humusbidung in dem Haintächen. Trotzdem Wiirmer in geringer Menge vorzukommen scheinen, zeigt die Humusdeeke stets eine ziemich ausgesprochene Mustruktur. Der Stickstoff wird in grossem Umfange zu Sapetersäure umgesetzt, die grosse Mehrzah der Pftanzen ist reich an Nitrat. In diesen Haihtächen kommen nicht wenige siidiche Reikten vor, die einen sapeterbidenden Muboden vorziehen. Die sog. Stidberge, ausgezeichnet u. a. durch einen Reichtum an siidskandinavischen Reikten, haben eine Bodenbeschaffenheit, die an die der Haintächen erinnert; die Humusdecke ist muartig, und der Stickstoff diirfte in der Rege zu Sapeter umgesetzt werden.. Wenigstens ist dies der Fa