KUNGL ÖRLOGSMANNA SÄLLSKAPET

Transkript

1 KUNGL ÖRLOGSMANNA SÄLLSKAPET N:r

2 Meddeande från Kung. Orogsmannasöskapet Nr 2!1963 Ordinarie sammanträde den 6 februari (Utdrag ur protoko). Meddeade ordföranden att sedan nästföregående sammanträde hedersedamoten Yngve Schoerner avgått med döden. Ordföranden yste frid över hans minne. 2. Vades ti föredragande i vetenskapsgrenen stridsedningsoch förbindeseväsende för 1963 edamoten Skedeius med edamoten Rheborg som suppeant. 3. Uppästes inkommen skrivese från edamöterna, Ha, Uman, Cesing och T. Lundberg ang Säskapets medemsstruktur och verksamhetsformer. Efter diskussion besöt Säskapet överämna skrivesen ti Beredningsutskottet med uppdrag att utarbeta formerna för ärendets vidare behanding. -+. Föredrog edamoten Låftman sin årsberättese för vetenskapsgrenen fygväsende. Karskrona den 7 mars U. REINIUS sekreterare.!

3 Meddeande från Kung. Orogsmannasäskapet Nr 3/1963 Kung. örogsmannasäskapet hö onsdagen den 20 februari 1963 extra sammanträde på Kung. Sjökrigsskoan, Näsby sott, i närvaro av 15 hedersedamöter, 57 arbetande och 8 korresponderande edamöter samt 29 inbjudna gäster från statsförvatningen, riksdagen, krigsmakten samt pressen. (Utdrag ur protoko). Taade statssekreteraren vid Kung. Försvarsdepartementet, Kar Frithiofson, över ämnet "Varför och hur ökad integration inom krigsmakten?" 2. Visades fimen "Ubåt anfaer". Sammanträdet avsutades med supe och samkväm. Karskrona den 7 mars U. REINIUS sekreterare. "Varför och hur ökad integration inom krigsmakten?" Anförande vid Örogsmannasäskapets sammanträde på Kung. sjökrigsskoan den 20 februari 1963 av statssekreteraren vid Kung. Försvarsdepartementet, Kar Frithiofson. Kanske är det en personig synvia när jag i begreppet integration ser något som går ängre än vanig samordning. Samordning kan vara något ytigt även om den naturigtvis inte behöver vara det. I varje fa menar jag att samordningen inom krigsmakten måste ta sig uttryck i en ångtgående samverkan och enhetighet. Vi vet av erfarenhet att detta är möjigt - vår krigsmakt är numera i hög grad integrerad. Men min bedömning är att de senaste årens starka utvecking i denna riktning både kan och bör fortsätta på fera väsentiga områden. Integrationen är ett av meden för att nå mået: at effektivare försvar. Från viken utgångspunkt man än betraktar vår krigsmakt är dimensionen betydande. Den är en betydande de av vårt totaförsvar. Och vårt totaförsvar är en fundamenta samhäsfunktion. Genom den - och inte minst genom krigsmakten - kanaiseras medborgarnas koektiva strävan att ekonomiskt och personet söka få en motvikt ti den otrygghet vi aa känner i en oroig värd, där krigsrisken för Europas och därmed vårt eget vidkommande inte kan u tes u tas. Vi tror oss ha vissa möjigheter att kunna stå utanför en krigskatastrof i vår omvärd. Vår strävan är att genom vår sammanvävda utrikes- och försvarspoitik vidga dessa möjigheter. Detta är en vår egen säkerhetspoitik, en aktiv fredspoitik. Härav föjer den avariga, djupgående dimensionen åt funktionen och verksamheten. Kravet på en för den primära uppgiften effektivast tänkbara organisation och edning är mot denna bakgrund sjävkart. sutsatsen bir densamma om man anägger ett ekonomiskt betraktesesätt. Vår krigsmakt kostar nästa budgetår i det närmaste

4 146 4 mijarder. Redan året därpå kommer vi att igga en bit ovanför denna efter våra förhåanden mycket höga kostnad. Härti kommer stora personiga insatser i form av värnpikt och friviig tjänstgöring. Att edningen ordnas på ett rationet sätt är det minsta medborgarna kan begära. Att dana en edningsorganisation som så ångt det är möjigt säkrar att det vi satsar får en riktig funktione inriktning och att våra samade försvarsresurser eds ti en snabb samordnad och även i övrigt, effektiv insats, om avaret är inne, är ju inte en kostnadsfråga. Det är märkigt att reformer som nu genomförts och då tett sig sjävkara har dröjt så änge. Kravet på effektiv organisation är i första hand en fråga om effektiv edning för den enhetighet som i snart sagt aa mera betydesefua sammanhang är så väsentig inom krigsmakten. Det gäer bedömningen av vår situation och våra möjigheter i det stora internationea skeendet. Vår säkerhetspoitiks konkreta yttringar m.åste bygga på grundäggande värderingar av denna poitiks förutsättningar. Detta ~ir statsmakternas ansvar, regeringens och riksdagens och de väjer inte för det. Men Kung. Maj :ts kansi har en starkt begränsad organisation. I reaiteten har därför utveckingsarbetet kommit att bi i icke ringa utsträckning beroende av myndigheternas avgöranden och bedömningar. At det vi skaffar oss och det medborgarna utbidas ti i vår krigsorganisation måste baseras på en kaky över hur försvarseffekten optimeras inom ramen för våra samade ansträngningar. Exaktheter kan man visserigen inte komma ti men riktpunkten är väsentig. När det gäer panerings- och utveckingsarbetet är det aktuet med någon förstärkning i försvarsdepartementet i och för ökat samarbete främst med försvarsstaben. Detta gäer de kontinueriga försvarsberedeserna i fred. Men krigsorganisationens effektivitet är den styrande faktorn. Vi bygger på mobisering samtidigt som vi är medvetna om tidsfaktorns stora betydese. Förmågan ti snabb insats kan vara avgörande för vår försvarseffekt. Steget från freds- ti krigsorganisation bör därför vara så kort som möjigt. I synnerhet är det angeäget att högsta edningen och den närmast därinunder i princip är ika i fred och krig. Om man, som rimigt är, utgår från de krav som måste stäas på en effektiv edning i krig och anpassar fredsorganisationen efter denna, eder detta inte ti att fredsorganisationen bir mindre effektiv som sådan. Det säger sig sjävt att de ur operativ synpunkt do- minerande uppgifterna för krigsmaktens högsta edning i fred - nämigen operativt krigsförberedesearbete och krigspanäggning, ångtidspanering och prioritering av materieanskaffning, utbidning och byggande - måste i edningshänseende vara synkront med krigsorganisationen. Angeägenheten i den reform av krigsmaktens högsta edning som riksdagen besöt 1961 och som genomfördes den oktober samma år, kan beysas med den spittring av befogenheter och resurser som tidigare var för handen. I fred ansvarade OB för armens operativa krigsförberedesearbete, medan chefen för marinen hade motsvarande uppgift för marinens vidkommande och chefen för fygvapnet sin försvarsgrens. Det som gjorde frågan så avarig och som kom såvä 1955 års försvarsberedning som försvarsministern och riksdagen att inrikta sig på en reform, var sannoikt de differentierade meningar i fråga om strategisk grundsyn som försvarsgrenscheferna förde fram i ansutning ti "OB 57". Försvarsgrenscheferna gjorde då rätt divergerande bedömningar om vika dear av vårt and som var mest utsatta vid ett stormaktskrig och hur krigshotet då skue gestata sig för vårt vidkommande. Man kunde därvid se ett kart samband mean uppfattningarna i dessa hänseenden och respektive försvarsgrenars möjigheter ti insats. Såunda tedde sig för armens vidkommande Ovre Norrand och Sydsverige mest hotade. Från marinens sida framhös att meersta Sverige bev atmer sannoikt invasionsområde medan fyget inte ansåg någon specieandsända särskit utsatt utan att hotet atmer var uftinvasion. 147 Det är inget fe i att ha deade meningar i avariga ting. Men det var direkt feaktigt att ha en edningsorganisation som kunde eda ti att operativt krigsförberedesearbete och ångtidspanering bedrevs inom de oika försvarsgrenarna utifrån skijaktiga värderingar i fråga om strategisk grundsyn och operativ måsättning. Ledningsreformen den oktober 1961 innebar som bekant att krigsmaktens högsta edning i såvä fred som krig under Kung. Maj:t koncentrerades ti OB. OB har nu ansvaret för det operativa krigsförberedesearbetet och ångtidspaneringen. Av denna uppgift betingat infytande på den förbandsproducerande verksamheten är tryggat. Försvarsstaben har omorganiserats och getts en personauppsättning som svarar mot OB:s vidgade uppgifter.

5 148 Det är vä i denna krets bekant att försvarsedningsutredningen nu är inne på uppgiften att utforma en enhetig edning på högsta regionaa nivå. Vi har där i varje region tre jämstäda chefer, miitärbefäha vare, marinkommandochef och fygeskaderchef. Inti den 1 oktober 1961 öd i fråga om operativt krigsförberedesearbete miitärbefähavarna under OB, medan marinkommandocheferna var understäda marinchefen och eskadercheferna fygvapenchefen. När nu i detta hänseende aa dessa regionaa chefer ti föjd av edningsreformen är understäda OB, är det då ängre befogat att ha kvar denn;:t edningsorganisation med tre sidoordnade chefer? Krigsmaktens huvuduppgift är invasionsförsvar. Ett angrepp mot vårt and torde komma att genomföras som en enhetig, samordnad anfasoperation. Denna kan wmma att fördeas på fera enhetiga, samordnade och sinsemean mer eer mindre koordinerade deoperationer. Mot en fientig anfasoperation måste vi sätta in aa våra resurser i en enhetig samordnad försvarsoperation. Denna ska givetvis under Kung. Maj:t edas av överbefähavaren. Inom ramen för vår en hetiga, samade försvarsoperation torde vår motverkan komma att genomföras som ett anta deoperationer t. ex. försvar mot invasion i övre Norrand, försvar mot invasion i Sydsverige eer försvar av Gotand. Dessa deoperationer måste f. n. under överbefähavaren edas av regionaa chefer, miitärbefähavare, marinkommandochefer och fygeskaderchefer. Det är väsentigt att i varje deoperation aa tigängiga stridskrafter och resurser utnyttjas på ett sådant sätt att de tisammans uppnår största möjiga effekt. Detta innebär des att stridskrafterna måste ges en gemensam operativ inriktning och edas på effektivast möjiga sätt, des att gemensamma miitära och civia resursers användning måste fördeas så att de kommer ti utnyttjande, där de i det aktuea äget bäst behövs. Dessa önskemå stäer bestämda krav på vår regionaa edningsorganisation; krav som den måste uppfya om den ska kunna ösa sina uppgifter på ett tifredsstäande sätt. Vår nuvarande regionaa edning ~ir i många hänseenden en bra organisation med bestämda fördear. Band dessa kan nämnas huvudsakig överensstämmese mean freds- och krigsorganisationerna, goda möjigheter ti fackmässig operativ edning samt, med få un- dantag, överensstämmese mean miitärterritorie och civiadministrativ indening. 149 Man kan emeertid även ätt peka på vissa nackdear i organisationen, av vika den avarigaste är att den icke het säkerstäer amänoperativ edning a v en deoperatio n, vare sig då högkvarterets edning kan göra sig gäande, eer då samband mean högkvarteret och den regionaa edningen är brutet. I fråga om fördening för oika ändamå av gemensamma resurser måste man nog räkna med att en sådan torde kunna ske tiräckigt snabbt och säkert endast så änge vi har gott om resurser. Så snart knapphet uppstår - och det måste vi tyvärr räkna med bir faet ganska snart - är det tveksamt om vår nuvarande regionaa edningsorganisation kan verka med erforderig snabbhet och säkerhet. Rent amänt kompiceras edningen i regiona instans genom att sidoordnade chefer ofta har icke överensstämmande operations- och ansvarsområden samt oika uppehåspatser. Vissa chefer har ett mycket stort anta sidoordnade chefer att samverka med - chefen får E 3 har noga räknat sex - chefen för E 1 och angränsande jakteskaderchefer icke medräknade. Det igger i sakens natur att vår krigspanäggning måste vara snabbt anpassbar ti växande situationer. Såvä vid storanfa som strategisk kupp, de två betvingesemetoder som f. n. bedömes sannoikast vid ett angrepp mot oss, kommer vi tyvärr att vara i efterhand, i varje fa i början av ett krig. Det bir angriparen som har initiativet och vi som måste parera hans åtgärder. Detta förhåande i kombination med ett sannoikt högt tempo i krigföringen samt riskerna för förbindeseavbrott av kortare eer ängre varaktighet torde inte möjiggöra en effektiv regiona edning, om denna ska baseras på överäggningar och samråd mean ett anta sidoordnade chefer, var och en med sina särskida fackmässiga stabsresurser. Det är tydigt att vi måste åstadkomma en enhetig regiona edning i krig. Med hänsyn ti behovet av huvudsakig överensstämmese mean krigs- och fredsorganisationerna och mycket bestämda önskemå om nära samordning i fred av det operativa krigsförberedesearbetet krävs enhetig regionaedning även i fred. Chef som ska utöva kvaificerad edning av vad sag det vara må behöver stabsresurser, avvägda med hänsyn ti uppgiftens karaktär. Chef med uppgift att utöva enhetig regiona edning måste betjänas av en asidigt sammansatt stab. En "regionstab" bör såedes

6 150 i princip inrymma sakkunskap i fråga om aa sag av operativ verksamhet, beträffande territorie verksamhet samt rörande de väsentigaste stödfunktionerna, såsom underrättesetjänst, sambandstjänst, fätarbeten, underhåstjänst och kommunikationstjänst. Vad innebär i praktiken en enhetig regiona edning och mer eer mindre integrerade regionaa staber? Jag ska ämna några exempe avseende en region östra Meansverige, d. v. s. i huvudsak nuvarande IV. och VII. miitärområdena, marinkommando Ost och huvuddeen av 3. fygeskaderns operations- och ansvarsområde. I fråga om verksamheten i krig begränsar jag mig ti en granskning av underrättesetjänstens edning. Enhetig edning och integrerad stab innebär att en regiona chef disponerar aa i regiona instans tigängiga inhämtandemede och eder deras verksamhet i stort. Detta innebär att signaspaning, fartygsspaning, fygspaning m. m. kontinuerigt bedrivs enigt en samad pan, som snabbt kan ändras efter omständigheterna. F. n. disponeras underrätteseresurserna av oika chefer. Chefen för marinkommando Ost, som är ansvarig för den sjöoperativa verksamheten inom ett stort vattenområde, disponerar inte sjäv de fygspaningsresurser som i fertaet fa är ett vikor för uppgifternas ösande. Väsentiga rapporter inkommer ti en regiona chef som i sin stab har erforderig sakkunskap att utvärdera dem, oberoende av om de är av mark-, sjö- eer uftoperativ karaktär. Härigenom underättas möjigheterna att få den samade bid av angriparens pågående och sannoikt närmast förestående verksamhet, som är nödvändig för att aa våra motåtgärder ska kunna genomföras på bästa sätt. F. n. gör tre sidoordnade chefer var sitt amänoperativa bedömande, som man visserigen torde göra sitt bästa att paraestäa, men där tidsfaktorn och andra praktiska omständigheter kan försvåra detta. Rapportering ti överbefähavaren görs av en chef, inte som f. n. av miitärbefähavarna för IV. och VII. miitärområdena, chefen för marinkommando Ost och chefen för 3. fygeskadern. Overbefähavaren torde vid enhetig regiona edning få en så ångt det är möjigt riktig bid av äget; beastningen på signaförbindeserna minskar. Liknande exempe på innebörden av enhetig edning och integrerade staber ti regionchefernas förfogande skue kunna ämnas beträffande fertaet väsentigare stödfunktioner. Det är sjävkart att det direkta insättandet av stridskrafter måste koordineras de oika sagen av stridskrafter emean. Aven i fråga om operativt krigsförberedesearbete i fred bedömer jag enhetiga regionaa staber vara att föredraga framför nuvarande ording. Miitärbefähavaren för IV. miitärområdet, chefen för marinkommando Ost och chefen för 3. fygeskadern förbereder sig i fred för en rad oika uppgifter i krig. De har dock samma huvuduppgift, nämigen att förbereda försvar mot invasion i östra Meansverige. Det igger i sakens natur att panäggning för en gemensam huvuduppgift kräver nära samarbete. Det gäer förberedeser för underrätteseverksamheten, paner för insättandet i oika ägen av stridskrafter samt panäggning för ett stort anta stödfunktioner, inom vika i många fa gemensamma resurser måste utnyttjas. Så ska t. ex. baser, radarstationer och andra väsentiga anäggningar tihörande chefen för marinkommando Ost eer chefen för 3. fygeskadern bevakas och försvaras, i viss utsträckning underhåas och vid behov devis repareras med hjäp av resurser som tihör miitärbefähavaren för IV. miitärområdet. Chefer och stabspersona måste tiägna sig samma grundsyn i fråga om försvarets förande, panäggning och förberedeser för mobiisering måste koordineras. Vissa stridsmede, t. ex. vissa kustartieriförband, vissa värnförband, vissa uftvärnsförband kan medverka i oika sag av operativ verksamhet. Många fer exempe skue kunna anföras. I fred måste emeertid den regionaa edningen även ges vissa uppgifter - större eer mindre - i fråga om förbandsproduktion. Här är behovet av samordning försvarsgrenarna emean mindre, och om större uppgifter ska ösas inom detta huv udområdet kan det t. o. m. försvåra en integration av nuvarande regionaa edningsorgan. I fred ska den regionaa edningen kunna eda det operativa krigsförberedesearbetet och inrikta den förbandsproducerande verksamheten på ett sådant sätt, att förmågan ti snabb mobiisering och stor kraftutvecking i krigets inedande skeden säkerstäs. När det gäer att tigodose dessa krav måste - i den mån de icke åter sig förena - operativ edning ges företräde framför förbandsproduktion. A v förbandsproduktionen bör dock den regionaa 151

7 152 edningen timäta mobiisering, insatsberedskap, utbidning av staber och förband för direkta krigsuppgifter särskid vikt. Det är b. a. med utgångspunkt i prioriteringen av den operativa edningen och de nämnda dearna av förbandsproduktionen, som jag tycker att man ätt kommer ti att enhetig regionaedning och asidiga, mer eer mir:~:h-e ~:;cegrerade staber är att föredra även för edning av verksamheten i fred. En omorganisation av vår nuvarande regionaa edning ti en mera enhetig sådan bör givetvis ske så att fördearna i nuvarande organisation - och dessa är många - så ångt m0jigt tas tivara. Det är svagheterna vi måste komma åt. Jag tror det ska bi möjigt att ta bort de mest framträdande svagheterna i nuvarande ordning i det att det operativa krigsförberedesearbetet och den amänoperativa edningen inom en region åäggs en regiona chef som i at väsentigt samordnar de fackmässiga edningsinstanserna genom befä. A v särskit intresse för detta auditorium kan vara i vad mån det kan vara möjigt att uppfya de krav som måste stäas med hänsyn ti sjöoperativ edning och indening. Vi har nu en ur rent sjöoperativa synpunkter gjord indening av oss omgivande farvatten i fyra områden. Kanske kan man diskutera en indening i fem områden, d. v. s. nuvarande indening i vad gäer Västerhavet och Östersjön, men en dening av Bottenhavet i två områden med en gräns någonstans i höjd med Norra Kvarken. Vattenområdet norr om Norra K varken är isbeagt avsevärda tider varje år; nog ska det vara möjigt att tiskapa en sådan ordning att oägenheterna under sommarhavåret av Bottenhavets dening kan eimineras eer avsevärt minskas. Och våra företag mot farvattnen vid Norra Kvarken insätts rimigen i första hand söderifrån. I fråga om edning inom ett sjöoperativt område fordras en sakkunnig instans för fackmässig operativ edning och samordning av marina stridskrafters sjöoperativa verksamhet. Denna måste ha kontro över förfyttningar på sjön och erforderigt infytande av samordning av insats mot sjömå inom de dear av operationsområdet, där marina stridskrafter verkar. Samordning av sjö- och fygstridskrafternas verksamhet bör kunna ske genom en regionchefs befä, i varje fa inom de mest aktuea områdena. Kontroen över förfyttningar på sjön torde kunna ske i huvudsak enigt nuvarande ordning. Jag är - för undvikande av missförstånd - angeägen framhåa att tiskapandet av enhetig regiona edning inte innebär någon nedvärdering av de oika vapensystemen var för sig. Det är däremot ett ed i en strävan att öka den totaa effekten av våra stridskrafters insatser genom en högre grad av samordning. Aa inom och utom krigsmakten torde vara intresserade av att så sker. 153 Om en organisation ska bi effektiv beror i hög grad på de befattningshavare som fyer upp den. Jag tror inte vi numera behöver bekymra oss särskit mycket för personig oförmåga eer motsträvighet. Att krigsmakten inte främst bör vara kårer och försvarsgrenar utan en hegjuten enhet för en och samma uppgift tycker jag atmer tränger igenom. Och sedan drygt ett år har vi tigång ti något vid internationea jämföreser tämigen unikt i vår för hea krigsmakten gemensamma högskoa. Det enda kritiska man i det sammanhanget kan säga är att den borde ha varit en verkighet fera år tidigare. Tiåt mig att stäa frågan om det räcker med att högskoan är gemensam. Ar det ogrannaga att väcka frågan om inte även den ägre utbidningen, den som sker vid krigsskoorna borde vara gemensamma åtminstone ti någon de t. ex. i teoretiska ämnen? Det finns ju enstaka internationea förebider, t. ex. Kanada. Det finns många andra områden, mer eer mindre betydesefua, inom vika under senare år omorganisationer gjorts för ökad integration. Jag måste av tidsskä prioritera och vi då främst säga några ord om förvatningsverksamheten, i synnerhet den stora centraa tygförvatande organisationen. Den mest ångtgående integrationen kommer ti uttryck i de för hea krigsmakten gemensamma förvatningarna. Civiförvatningen, fortifikationsförvatningen, sjukvårdsstyresen och från den 1 jui i år även det nya intendenturverket är sådana gemensamma myndigheter. Uppföjningen av det gemensamma intendenturverket kräver nu först sammansagningen ti en gemensam intendenturkår. Nästa år bör det kunna bi möjigt. Aktuea probem har vi i dag främst rörande de stora tygförvatande verken, armetygförvatningen, marinförvatningen och fygförvatningen. Tisammans har dessa uppemot anstäda. De rymmer mycken kvaificerad teknisk, kommersie, miitär och administrativ sakkunskap. Och det behövs också med tanke på att man hanterar materie- och underhåsansag på uppemot mij. kr. per år.

8 154 Den första frågan är om man främst i tekniskt och ekonomiskt hänseende gör dubbearbete inom förvatningarna. Det främsta medet för att motverka risken för dubbearbete är tiämpningen av huvudförvatningsprincipen. Den har tiämpats sedan förvatningsreformen Försvarets förvatningsdirektion besutar i de konkreta fa detta ska ske. På en de områden har väsentiga framsteg nåtts. Men det ska inte förnekas att det iband varit märkvärdigt trögt. I något fa är tvist mean förvatningarna om någon hav befattningshavare ha varit hindret man inte yckats forcera! På sistone har mera betydande framsteg dock gjorts. Det ängst gående är att en krigsmaktens gemensamma robotavdening under fjoåret inrättades i fygförvatningen. Den föregicks av en robotbyd med i princip samma uppgift, men materien - i detta fa den rnänskiga faktorn - var trög och en omorganisation bev nödvändig. Avdeningen är en fristående enhet inom fygförvatningen. Det har på at sätt gjorts kart från statsmakternas sida att avdeningen är ika mycket armens och marinens som fygvapnets, viket är sjävkart när huvudförvatningsprincipen tiämpas. Med detta vi jag ha sagt att robotavdeningen representerar armens och marinens tekniska kunnande på robotområdet ikavä som fygvapnets. Om det anmäs större efterfrågan från de tre försvarsgrenarnas sida än avdeningen kan sväja, är det OB:s uppgift att ordna kön genom prioritering av aktuea objekt utifrån operativa avvägningar. Bakgrunden ti denna integration är det enka förhåandet att det måste såvä ur krigsmaktens som samhäets synpunkt vara riktigt att koncentrera robotspeciaisterna ti en gemensam organisationsenhet med asidiga och högt kvaificerade resurser personet och materiet. Sammanhåningen i en gemensam organisation försvårar på intet sätt den försvarsgrensvisa förbandsproduktionen. Ett ytterigare betydande framsteg har aktuaiserats på sistone genom att en inom försvarsdepartementet arbetande expertgrupp föresagit att underhået av teematerie bör ske gemensamt för krigsmakten. Bakgrunden är den kraftiga expansion som kan föi 1 utses inom detta område. I dagsäget uppgår investeringarna i teematerie ti ca mijoner kr. och omkring personer är syssesatta med enbart underhået av denna materie. Fram ti 1970 kan en stark ökning förutses, kanske med två eer tre gånger. Under aa förhåanden måste omedebara åtgärder vidtas för att öka kapaciteten. Detta kan ske på i huvudsak två paraea vägar - ett bättre utnyttjande av de resurser man har och skapandet av nya resurser. Båda vägarna måste beträdas. Det är då ganska naturigt att se detta som en för krigsmakten gemensam uppgift. Arbetsgruppen har också föjdriktigt föresagit en ångtgående integration och strukturrationaisering med gemensam teeunderhåsedning på hög förvatningsnivå och gemensamma centraa verkstäder för sådana arbeten som är utprägat fredsmässiga. När det är möjigt bör man anägga ett rationet företagsekonomiskt betraktesesätt på verksamheten även om det rubbar de invanda cirkarna. Eftersom fygvapnet redan i dagsäget har den största voymen av teeunderhå och ökningen bir starkast för dess vidkommande är det naturigt att fygförvatningen återigen föresås som huvudförvarningsmyndighet. Ett för aa tre försvarsgrenarna gemensamt teeunderhåskontor föresås inrättat i fygförvatningen. Såvitt jag kan bedöma måste utveckingen gå i den riktning som arbetsgruppen föresagit och ju förr detta sker med fasthet och konsekvens desto bättre. Men vi ska inte bunda för att fygförvatningen redan nu är en stor enhet. Vi vet att just när det gäer administration kan ätt en organisation bi för stor. Det är därför angeäget att undersöka om inte något kan deegeras bort från fygförvatningen. Ett sådant område kan vara driften av de gemensamma verkstäderna. Arbetsgruppen har sökt tigodose detta önskemå genom att föreså boagsformen för sjäva verkstadsdriften. Då överåtes ju mycken vardagsmöda på boagsedningen och det centraa förvatningsorganet kan koncentrera sig på den dominerande och grundäggande uppgiften att styra underhåsverksamheten i stort, utvecka en ratione underhåsfiosofi och hävda underhåssynpunkterna vid utvecking och anskaffning av materie. Sådan önskvärd avastning kan emeertid också ske genom att försvarets fabriksverk övertar ansvaret för verkstadsdriften, i första hand när det gäer dessa för krigsmakten gemensamma verkstäder. I dagarna har en inom departementet utarbetad promemoria angående sådan arbetsfördening mean ett teeunderhåskontor i fygförvatningen och fabriksverket remitterats ti fabriksstyresen. Jag vi inte förneka att en arbetsfördening av denna art mean förvatningssidan och fabriksverket kan uppfattas som en brytning med de principer som i stort tiämpats sedan fabriksverkets tikomst i början av 1940-taet. Men en princip som håit i drygt 20 år har förvisso inte varit någon missyckad princip. I dag handar 155

9 156 vi utifrån de betingeser som nu är för handen. Fabriksverket har sagit vä ut och bör kunna få vidgade arbetsuppgifter. Jag har dröjt vid denna aktuea fråga därför att den beyser en utvecking som jag tror vi endast befinner oss i början av. Den av statsmakterna 1961 fastagda måsättningen för utveckingen a v de stora tygförvatande verken innebär, att dessa undan för undan genom tiämpande av huvudförvatningsprincipens arbetsfördening gradvis förändras från utprägade försvarsbundna förvatningar ti vad man kaar fack- eer funktionsförvatningar. Andringen i chefskapet får ses mot denna bakgrund. Det finns ju t. ex. ingen anedning att chefen för fygvapnet ska vara chef för en fygförvatning som rymmer även armens och marinens robotavdening eer eventuet ett för aa tre gemensamt teeunderhåskontor. En efter dessa principer måmedvetet och fast genomförd arbetsfördening och integration mean tygförvatningarna förutsätter, att försvarets förvatningsdirektion har en stark stäning och besjäas av en konstruktiv instäning. Tiskapandet av den gemensamma robotavdeningen var inte minst en produkt av aktivitet inom förva tn ingsdi rektionen. Om det tiåtes en enskid tjänsteman med arbetsuppgifter och befogenheter föragda het ti det beredande och försagsstäande panet att hysa en personig och måhända djärv tanke i detta sammanhang, så skue jag vija stäa frågan om inte förvatningsdirektionens stäning borde stärkas ytterigare, kanske genom radika omorganisation. När det har sagts att man på ång sikt bör skapa möjigheter för en sammansagning av tygförvatningarna har detta - iviigt eer ej vi jag åta vara osagt - tokats som att förvatningarna skue bringas in i en gemensam organisation i princip ikadan som den som nu gäer för var och en av förvatningarna. Detta är ett föga konstruktivt tänkande, snarast är det stereotypt. Det igger närmare ti hands att tänka sig en speciaorganisation med en överstyrese på toppen. Denna överstyrese skue ha ångtgående befogenheter gentemot de understäda förvatningarna när det gäer arbetsfördening, personapanering och integration över huvud taget. Dess kansi kan vara begränsat men befogenheterna ångq~ående. Jag kan t. o. m. tänka mig att denne "överste generadirek.~ör" för de centraa tygförvatande verken skue - även om vederbörande har ett miitärt förfutet - kunna vara en i princip civi "OB" i tjänstestäning jämstäd med sin miitära koega. De centraa för- vatningarna omsätter snart årigen omkring 2 mijarder kr. Det är förvisso stora pengar. Kanske håer vi redan på att organisatoriskt växa ur den rock som syddes för O år sedan. 157 Ti sut: Vart tar försvarsgrenarna vägen? Suddas inte gränserna ut på ett betänkigt sätt? Mycket av förbandsproduktionen kommer under aa förhåanden att vara försvarsgrensbunden på hävdvunnet sätt. Och de ändringar man gör i organisation och arbetsfördening av det sag jag gett exempe på måste naturigtvis atid avpassas med tanke på vad en rationet driven förbandsproduktion kräver. Iband har man kanske dock en känsa av att samband och beroende konstrueras för att bromsa utveckingen. Det sägs iband att försvarsgrenstänkandet är bättre än sitt rykte, ja att det t. o. m. skue vara en betydande positiv tigång. Kanske har jag sjäv åtit undsippa mig någon kompimang av det saget någon gång. Låt vara att det också i verkigheten förhåer sig så. Men åt oss samtidigt vara fut på det kara med att försvarsgrenstänkandet också har mycket på sitt rymiga samvete. Varför dröjde det ända ti 1961 innan vi fick den enhetighet i krigsmaktens högsta edning, som aa rationet tänkande nu finner sjävkart? Visst kan sammanhåningen inom vår kår vara av värde. Traditionens positiva betydese vi jag på at sätt understryka. Försvarsgrensanda kan ha och har säkert också värde. Men det är inte bra att värdera den som en förutsättning för ett gott och uppoffrande arbete. Tänk viket dåigt utgångsäge som i så fa andra dear av försvaret har, t. ex. FOA och försvarsdepartementet. Sjö- och antförsvarsdepartementen sammansogs i ett försvarsdepartement ungefär vid den tid jag föddes. Vad som krävs är aganda och inte försvarsgrenstänkande. Det äda fotbosspeet är en god förebid. Det är tämigen meningsöst om backpar, havbackar och anfasmän spear sitt spe var för sig. För att effektivt kunna hävda sig som ag krävs det minsann att man hjäps åt i både de främre och bakre injerna. När at kommer ti kritan kanske vi inom försvaret numera är ett reativt hegjutet ag som i amänhet försöker spea agspeet. Men jag tror ändock det är mera på sin pats att se upp med kåroch försvarsgrensanda än att hya den.

10 158 Utdrag ur Overbefähavarens "T ack för maten" vid Kung. Orogsmannasäskapets sammanträde på Näsbypark den 20 februari 1963 Jag antar att de f esta av de här närvarande har studerat OB 62. Jag antar vidare att man har studerat OB-svaret 62. Och jag ant a~ sutigen att man har studerat FK 62 betänkande och att man.här 1 marinen dragit sina sutsatser. I OB 62 står b. a.: "Utveckmgen inom marinen inriktas mot att vapensystem med ett mindre anta dyra enheter ersätts av små enheter som är ättröriga eer vä skyddade. Typiska exempe på denna utvecking är motortorpedbåtar, motorkanonbåtar, tornbatterier och ätta robotbatterier." Detta citat o-er i ett nötska den nya fiosofi, det nya tänkande, som jag och miitäredningen i enighet anammat när det gäer framtidens svensk.a marin, den s. k. ätta marinen. Denna ätta marin, som endast dev1s finns i dag, men som kommer att finnas på sikt, har såu~da utgjort ett av de utgångsvärden, då man på grundva av samstud1er, systemstudier och övriga typer av studier i OB 62 föresog marinens ande av krigsmaktens kostnadsram. FK 60 hade anmät ~ehov a _v. ~tt sådana studier sutfördes i avvägningssyfte. Jag har saunda 1 OB 62, des beräknat marinens ro och ande med en modernare och mera o-enomarbetad metodik än vad som tidigare stått ti buds, des har ~g när det gät denna värdering utav marinen gått in med nya utgångsvärden, dvs den ätta marinens. Detta har medfört, att marinen procentuet sett inom kostnadsramen har tigodosetts i något större omfattning än tidigare. Den nedåtgående kurvan då det gäer marinens materieansag har vänt uppåt åt samma hå och i samma takt som vid de andra försvarsgrenarna. 1 Detta har väckt en de kritik, kanske inte så mycket officie der i pressen, där den dock skymtat, som kanske ite mera "under bordet". Det finns nämigen de som hävdar att överbefähavaren på detta sätt har köpt sig frid och enighet i försvarsfrågan. Vidare finns det de som hävdar, att genom detta ökade tigodoseende utav marinen har det inte varit möjigt att inom 1958 års framräknade ram bibeh~a 1958 års måsättning på sikt. Båda dessa påståenden är tagna ur uften och det sista kan betraktas såsom önsketänk~nde. Enigt min bestämda uppfattning visar denna ändrade trend 1 vad avser marinen på en ika fast grund som övriga försag ti krigsmaktens fortsatta utvecking. Nu var det ju så att FK 62 inte tog OB 62. FK 62 tog i princip OB-svaret 62 :s högsta ram; och där står det beträffande marinen: "Den amänna inriktningen och omfattningen av marinen innebär en ekonomisk anknytning ti och fortsättning på Marinpan 60 men vissa kvantitativa begränsningar bir nödvändiga." Men även detta aternativ innebar en reativ förbättring av marinens ande i kostnadsramen. När man sedan i FK 62 tar bart 85 mkr om året så är det kart att även marinen måste drabbas utav detta "troeri", med de verkningar som detta kan komma att få för hea krigsmakten på ång sikt. Den marin som vi nu räknar med är såunda en annan marin än den som man tänkte sig 1958 och jag förstår att det har fordrats vija och kraft hos marinens män för att sada om och göra radikaa ingrepp i en försvarsgren, som genom decennier, ja seker, by.g?ts upp och utveckats inom ett visst mönster och där kanske tradtonens makt kan ha verkat bromsande, en tradition som dock i många andra fa är ett avundsvärt styrkebäte. J ag vi gratuera marinens män ti det resutat som nåtts och då särskit den nuvarande marinchefen och den förre, Marinpan 60:s skapare. Marinens män har givit uttryck för den viktiga krigsmannaegenskap som kan formueras med orden: "Vi ger adrig upp". Och det ger atid resutat. Dagens föredrag var betitat: "Varför ökad och hur öka integrationen inom krigsmakten?" Och då jag tror att det kanske har ett amänt intresse att veta hur överbefähavaren i princip ser på dessa frågor, tänker jag här göra ett kort principuttaande... Jag vi börja med att kara ut vad som menas med mtegranon. Detta har, måste jag erkänna, våat mig vissa svårigheter. Det är ett åneord, jag har sagit upp det i franska och engeska exika men inte fått någon översättning som passar i det här sammanhanget. Efter ångvarigt sökande fann jag dock detta ord i Svenska Akademiens stora ordbok över svenska språket, 1935 års uppaga, där man

11 160 kan äsa föjande: "Integration, verbasubstantiv ti integrera (i fackspråk föga brukigt): förenande eer sammanförande av skida dear ti ett het." Integration är såunda inget må utan ett mede, viket är värt att notera. Det kan såunda inte och får inte heer bi ett sjävändamå. Det är ett av meden för ökad samordning och i det här faet inom krigsmakten. Det finns många andra goda mede för samordning inom krigsmakten såsom samordning genom befä, samordning genom samverkan, samordning genom god vija och ökad förståese, b a grundad på gemensam högskoeutbidning där Miitärhögskoans undervisning utgör ett gott exempe, men även Försvarshögskoans. Dessutom tvingar teknikens utvecking ti ökad samordning utan att man vidtager några organisatoriska förändringar. Det är dock kart att organisatoriska förändringar, b a genom integration, kan underätta en sådan samordning. J ag ansuter mig i princip ti påståendet att det förefinnes ett behov av ökad samordning inom krigsmakten. Denna samordningstendens är dock ingaunda ny, den har atid funnits, men som jag ser saken så har en samordningsanda v uxit fram under 50-taet inom krigsmakten i acceererat tempo. Jag betraktar den som 60-taets meodi och man tår vä hoppas att vi någon gång på 70-taet även i denna fråga ska nå baans. Det är adees kart att denna samordningstendens och dessa samordningssträvanden underättas genom många goda reformer, b a den nya organisationen beträffande krigsmaktens högsta edning och genom tikomsten av Miitärhögskoan. I princip ansuter jag mig såunda ti en ökad samordning mean krigsmaktens oika enheter med eer utan integration. Men vad jag bestämt måste motsätta mig är, om den påtvingas oss atför snabbt. Krigsmakten är en atför inveckad apparat för att den ska kunna hanteras som exempevis ett ägre förband, vars sammansättning och formering ständigt och snabbt anpassas efter ändrade förutsättningar men ändå atid är omedebart insatsberett. Större och mera genomgripande ändringar måste ske i evoutionsform och får ifke ske i revoutionsform. Människan är atjämt den viktigaste koi1ponenten. En omorganisation, hur motiverad och hur god den än ar, skapar atid nya rutiner och särskit när det gäer krigsmakten måste hänsyn tas ti att även under pågående omorganisation beredskapen är tifredsstäande. Vi utsätts dessutom inom krigsmakten för en ständigt pågående genomysning av oika sag, som torde sakna motstycke inom den civia förvatningen. Det finns atför många reformivrare både utanför och inom krigsmakten. Detta gör att om arbetsron inte ständigt är störd så är den dock ständigt hotad. Men, för att midra det hea, skue jag vija säga som Hjamar Söderberg: "Det finns ingen sanning, det finns bara åsikter." Och jag skue vija tiägga: Den som har att bestämma han bestämme och han tar därmed också ansvar. Detta har våra uppdragsgivare fut kart för sig. Krigsmaktens ojaitet är städ utom at tvive. Den är en ika fast kippa som andets neutraitet, en neutraitet om viken en utändsk sagesman har sagt: "Det finns ingenting så neutrat som Ni". 161

12 Lufttransportteknikens utvecking Av edamoten ANDERS LAFTMAN Årsberättese i fygväsende Under det senaste seket har utveckingen på det transporttekniska området varit dynamisk. Tikomsten av b a ångmaskinen, exposionsmotorn samt framstegen inom teetekniken har utgjort förutsättningar härför. Inom den civia sektorn har den expanderande industriaiseringen och den ökande handen medfört at större behov av transporter. Men samtidigt har en effektiv och ekonomiskt fördeaktig transportapparat varit en förutsättning för den utvecking av industri och hande, som pågått och fortfarande pågår värden runt. Orsak och verkan äro här invävda i varandra. Inom den miitära sektorn stäer vapentekniken ökade krav på framkomighet, spridning och fart. A ven här utgör transporttekniken den hävstång, viken kraftigt bidrar ti att föra utveckingen framåt. Krigskonsten - ti ands, ti sjöss och i uften - är ju också devis icke annat än ett stort transportprobem. Det kan därför vara av intresse att i denna årsberättese behanda den yngsta och kanske mest dynamiska grenen inom det transporttekniska området - nämigen ufttransporterna. Amnet är synnerigen omfattande och det har icke varit möjigt att gå in på aa de aspekter detta erbjuder. Författaren har i stäet vat att i stora drag behanda ufttransportteknikens utvecking inom såvä det civia som miitära området samt de väsentigare probem, vika äro förknippade därmed. HISTORIK år Det gäde en fraktfygmng, da en packe stdentyg Dtgs en sträcka av 120 km på itet mer än en timme. Denna fygning kan sägas utgöra början ti en ny epok inom transporttekniken, viken fått så stor betydese såvä för den civia samfärdsen som för det miitära transportväsendet. Första gången en ufttranspo.rt utf?rdes är ha.varit i T j~a O 100 ioo Bid Kretaoperationen. Under första värdskriget samt under meankrigstiden utveckades ufttransporttekniken både inom den miitära och civia sektorn för att under andra värdskriget få sitt egentiga genombrott. Som så ofta förut var det de speciea förhåandena, vika bruka råda under krig, som framtvingade en acceererad utvecking inom ett område med tiämpning för såvä civia som miitära ändamå. I korthet ska några mistopar behandas, där ufttransporterna speat en stor och iband avgörande ro under och efter det senaste värdskriget. Kretaoperationen Som bekant hade axemakterna på våren 1941 erövrat Grekand. Det enda som återstod av grekiskt territorium var nu Kreta, som när Itaien började kriget mot Grekand, besattes av britterna i oktober Genom sitt äge hade ön stor strategisk betydese. De aierade hade möjighet att använda den som språngbräda vid ett försök att på nytt få fast fot på Bakan. Dessutom kunde sjö- och fygstridskrafter, baserade på Kreta, kontroera sjötrafiken i Egeiska havet och Ostra Medehavet.

13 164 Tyskarna besöt sig atså för att erövra ön. En överskeppning med åtföjande kustinvasion bedömdes icke möjig att genomföra, emedan brittiska sjöstridskrafter behärskade aktuea farvatten. Såunda återstod endast möjigheten att ta ön från uften. Det wg tyskarna tre veckor för att förbereda operationen. Den tyska styrkan bestod av 3 divisioner om tisammans man under befä av genera Student. För ufttransport av denna styrka disponerades 550 tpfp (Ju 52) samt 100 gidfygpan huvudsakigen baserade i Södra Grekand och på ön Rhodos. Operationen startade på morgonen den 20 maj under starkt fygunderstöd mot några fygfät på Kreta. Under dagen uftandsattes c:a man och skapades brohuvuden på ön, vika trots kraftigt motstånd på marken från de aierades sida så småningom utvidgades. De ytterst svaga brittiska fygstridskrafterna på Kreta kunde uträtta föga och insatsen av fyg från baser i Nordafrika bev p g a de ånga fygvägarna icke av något större värde. Den anfaande hade atså praktiskt taget oinskränkt uftherraväde. Den 1. juni - efter tov dagars strider - hade tyskarna besatt Kreta och därmed var det första större invasionsföretaget genom uften i värdshistoren genomfört. Erövringen av Kreta bev trots at en dyrköpt seger för tyskarna. Den kostade dem över man i döda och sårade varjämte en mängd fygmaterie gick förorad. Hiter bev missnöjd över de stora förusterna och drog den sutsatsen, att ufttrupp icke kunde räkna med överraskningsmomentet och såunda hade mist sin betydese i krigföringen. Han vidhö sin uppfattning tis de aierade genomförde Siciienoperationen och gav då order om att ufttruppernas styrka skue ökas igen. Men då var det för sent! Dyika förhastade sutsatser gjorde Hiter fera gånger under kriget. Det här inträffade påminner osökt om den tyska diktatorns reaktion efter saget vid Nordkap 1943, då förusten av "Scharnhorst" ade hea tyska sagfottan i mapåse. Rhenövergången Andra exempe på omfattande ufttransportföretag finnas i samband med de aierades invasion i Normandie och den därpå föjande framryckningen mot Tyskand. Arnheim är ett av dessa, ett annat ENGLAND o 100 roo Bid 2 Operation Varsity. är de aierades övergång över Rhen. Sistnämnda företag - benämnt operation "VARSITY" - genomfördes i mars Huvudanfaet utfördes härvid av 2. brittiska armen i samverkan med 18. ufttruppskåren, viken senare omfattade två uftburna divisioner, om sammanagt man. Kårens uppgift bestod i att strax norr om staden Wese taga vissa terrängavsnitt så att det brohuvud, som marktrupperna skue upprätta snabbt kunde fördjupas. Uppgiften var såunda av taktisk n[tur. 165 Operationen ineddes c:a 2 veckor före anfasdagen med intensiv fygbas- och förbindesebekämpning. På kväen den 23. mars gick de aierades markstyrkor över Rhen och den 24. på morgonen insattes ufttruppsanfaet. Härvid transporterades och andsattes man, jeepar, 450 artieripjäser och ton övrig materie med c:a 600 transportfygpan och 300 gidfygpan, vika star-

14 tat från fygfät i Engand och Frankrike och stråat samman över Begien för att åstadkomma samtidig insats. Styrkan eskorterades av 900 jaktfygpan. Transport- och gidfygpanen framgick i tre koonner, vardera med 9 fygpan i bredd mot mået. Trots detta tog andsättningen av styrkan c:a 2 Yz timme, viket omräknat i ängd motsvarar sträckan Stockhom-Lueå. Företaget bev en framgång för de aierade, vars föruster voro de minsta som förekommit i något uftandsättningsföretag dittis under kriget. 440 transportfygpan skadades, men yckades trots detta andsätta sin ast på förut bestämda patser. 92 transportfygpan sköts ned eer förorades av annan anedning. Av gidfygpanen skadades så gott som samtiga, främst i samband med andningen, men 90 % av dem yckades ändå anda enigt uppgjorda paner. Detta var två exempe på ufttransporter under det senaste kriget. Vid båda dessa tifäen hade den anfaande parten skaffat sig ett stabit uftherraväde viket är en förutsättning för att dyika företag ska kunna genomföras. Bid 3 visar en sammanstäning över de större och viktigare uftandsättningsföretagen på den europeiska krigsskådepatsen under kriget. Fera sådana företag genomfördes även i Fjärran Östern och i Stia H avet, med växande framgång. Band dem bör nämnas att i samband med Japans kapituation fögs man från Okinawa ti japanska öarna utan föruster av vare sig persona eer materie. För underhåstjänst i ordets vidaste bemärkese utnyttjades även ufttransporter i stor omfattning under andra värdskriget. I USA producerades för dessa ändamå c:a fygpan. USA:s Air Transport Command (A TC) fög ti oika krigsskådepatser jorden runt avsevärda kvantiteter vapen, ivsmede, bensin och andra förnödenheter. Under krigets sista år uppnådde ATC totat den imponerande siffran av 1.6 mij ton fygfraktat gods. Berinbron " ~ :: :o "" M c - c "' 8 o ~ o. c; o. " :: '-< b 1-<.~...c:,.-..., ~ a g o.. =~ V) 4- ~~no..~ I=Q-~~ b fj "' w ;'!, o 0.. :e 2 1-< '-< ~ ~ 0.. "" c E "'... c -o o u,.; < < c; ~ -;:: ~ o. o. ::... 1-< 0.. :-:: 4-< '6 0.. o. 4-< 1-< - 00 N a-. "' v N -.,.., " o.,.., v v 00 v N o,... '-0 '-0 " 00.,..,.,.., " 0'- o o '-0 o "' "' v o o " 00 "' o o a-.... o "' "' N o 00 "' N "'.,. "' v N - N " ".,.., 00.,..,... "' - "' '" v 0'- "' 8 "' E L? E + E + E + E o.,.., o "' "' ".,.., 01).,.., v o c " c "'... 5,...,... o v o -o -o -o N o o o 4-< 4-< 4-< " "... " a-. v "' N N o '-0 '-0 o N o 00 o " "' a-. v "' "',... N,... o a-. '-0 v "'.,.., v.,.., N o o N o 01) v N.,.., N - '-0 01).,.., N '-0 v v "' -o.,.., 'f 'f 'f i. u... ~ " " ~ -o E... w -~ c- "'5... o.... ~ ~ " " " f F > ii Andra värdskriget efterföjdes så smamngom av "det kaa kriget". En av de hotfuaste situationerna, som uppstått under detta i Europa, inträffade sommaren Förhistorien var i korthet föjande: Den började med att ryssarna i apri stoppade och visiterade ett

15 168 FAN~FV~T o Bid 4 Luftbron ti Berin. amerikanskt miitärtåg från Västtyskand ti Berin. I början av juni infördes vautareformen i Västtyskand. Ryssarna svarade med restriktioner för transporterna ti och från Berin. Först hejdades ett anta kotåg vid brittisk-ryska gränskontroen i Västtyskand och den 22. juni bebådades en tota bockad av järnvägar, andsvägar och kanaer ti västzonerna i Berin. Den 24. juni var bockaden ett faktum. Endast uftvägen kvarstod nu som förbindese med den västiga värden ti den forna rikshuvudstaden. De ryska åtgärderna gick ut på att tvinga sina f d aierade att ämna Berin. Dessa vie emeertid annorunda. Den uppgift, som nu skuf' ösas, innebar att genom tre uftkorridorer ti Berin - från Hamburg, Hannover och Frankfurt A/M - med fyg transportera icke bara sitt eget utan även Väst-Berins hea behov av förnödenheter ay oika sag. Dagigen erfordrades påfyningar av ivsmede, bränse, industri rå varor och maskiner för mer än 2.5 mij människor, som skue försörjas uftvägen. Innan bockaden satte in hade ti Berin transporterats c:a ton om dagen. Nu måste man draga in på staten, det gäde kon sagt att håa sig vid iv i:on förnödenheter per dag bedömdes vara ett minimibehov. I spetsen för operationen städes en veteran med erfarenhet a v ufttransporter - generaöjtnant Turner, viken svarade för de aierades fygtransporter ti Kina och Burma. 169 Under de 1 ~ år, som den s k uftbron ti Berin var i verksamhet, tifördes staden över 2,3 mij ton förnödenheter, under det att ton transporterades därifrån. Av denna kvantitet - c:a 1 ton per innevånare- utgjordes 25 % av ivsmede, 65 % av bränse och 1 O % a v övriga förnödenheter. En )i mijon passagerare transporterades dessutom. Transporterna utfördes av omkring 500 fygpan, huvudsakigen av typ C-54, viket var ett fyrmotorigt pan, som astade 9 ton. Mot sutet a v uftbrons tivaro uppgick transportkvantiteten regebundet ti c:a ton per dygn, viket innebar att i genomsnitt ett fygpan andade var fjärde minut i Berin. (Bromma presterade under sin storhetstid som Stockhoms enda fygpats ungefär fjärdedeen härav.) Detta städe sjävfaet stora krav på trafikedning och trafikregering. Med hjäp av radar och radiofyrar genomfördes fygningarna praktiskt taget oberoende av vädret enigt öpandebandsprincipen. Någon s k "stackning", viken tiämpas i den civia uftfarten vid dåigt väder förekom såunda ej. För de fygpan, som icke hö tiden eer missyckades med andningen, återstod endast att återvända ti Västtyskand oossade! I maj 1949 tikännagav ryssarna att Berinbockaden sku e hävas och efter en avveckingsperiod upphörde densamma den 30. september samma år. Luftbron ti Berin utgjorde en poitisk framgång för västmakterna och en fjäder i hatten för den ufttransportorganisation, som genomförde den. Ro reabron Berinbron fick snart en efterföjare och en tiämpning i en ny uftbro, nämigen den som upprättades mean USA och Korea,

16 NORD AMERIKA Luftbron ti Korea framvisar ett praktiskt exempe på hur SJOoch fygtransporter kompetterar och icke som många tror konkurrerar med varandra. Under Koreakriget fick heikoptern sitt egentiga eddop under krigsförhåanden i större skaa. Den fick där tifäe visa sina möjigheter såvä vid strid, då persona och materie transporterades ti utsatta patser, som vid underhåstjänst, då detta nya transportmede förde sårade från sagfätet ti snabb behanding och vård vid sj ukvårdsförband bakom "fronten". Utveckingen inom det miitära området Bid 5 Luftbron ti Korea Koreabron, viken utgjorde ett kompement ti sjöförbindeserna och kunde upprätthåas praktiskt taget ostörd av fientig motverkan tack vare FN-fygets uftherraväde. Denna uftbro bestod av två spann, det ena från USA ti Japan och det andra från Japan ti krigsskådepatsen. Den trafikerades av fygpan av typerna C 54, C 74 och C 97 med en ungefärig astkapacitet av 9, 30 och 25 ton vardera. Ansvaret för dessa ufttransporter åg på f d chefen för Berinbron - den förut omnämnde generaöjtnant Turner - viken tagit med sig större deen av sin stab, fygande personaen och markpersonaen från Tyskand. Goda möjigheter förefanns såunda att här tiämpa de erfarenheter, som vunnits av uftbron ti Berin. Förutom persona transporterades över Koreabron en avsevärd mängd förnödenheter av oika sag. Genom att sjöförbindeserna togo huvudparten av aa transporter ti Korea och främst då de tunga eer utrymmeskrävande, utgjordes ufttransporterna främst av reservdear ti krigsmaterie av oika sag, speciaammunition och äkemede eer med andra ord exkusiv materie, som måste fram fort. Band materieen märktes dock en 200 m ång pontonbro, vägande över 250 ton, som i bitar fögs från Japan ti Korea på mindre än 3 dygn. Den tekniska utveckingen inom ufttransportområdet föjer f n två injer. Den första går mot transportfygpan med överjudshastighet och siktar ytterst på transportrobotar. Den andra injen, som igger inom åghastighetsområdet, syftar ti att framtaga ufttransportmaterie med korta start- och andningssträckor. Inom båda dessa utveckingsinjer tenderar transportpanen att öka sin storek och sin aktionsradie för att uppnå god transportekonomi. Den här angivna utveckingen äger i princip sin tiämpning inom såvä den miitära som civia sektorn. För miitära ändamå framtagas speciea transportfygpan av såvä öst- som västmakterna. De viktigaste kraven på dessa fygpan är: 1. Stor astförmåga viket är en väsentig egenskap hos ett transportfygpan. För att iustrera detta kan Berinbron tagas som exempe. Som framgått av den föregående redogöresen genomfördes denna av c:a 500 fygpan, vika transporterade ton/dygn. Dessa fygpan hade en genomsnittig astförmåga av 8 ton. Under motsvarande premisser skue uftbron kunna genomföras med c:a 60 moderna och astdryga transportfygpan av typen C-133. Exempe på vissa transportfygpans astförmåga framgår av bid Stora uckor som medger snabb i- och urastning. Ruande materie ska kunna köras in och ut ur panet. A ven här kan ett exempe andragas. Vid en övning andade 12 st. C-123 p å ett itet fygfät med c:a 10 sek interva och astade ur 600 sodater med utrustning, jeepar m m. Åtta minuter efter det att det första panet andat, hade det sista åter startat och ämnat patsen.

17 F y "" " "' 60 O gv1kt ton EXEMPEL PÅ MODERNA TRANSPORTFL YGPLANS LASTFÖRMAGA VID FULL BRÅNSLELAST A i / -~ - 7 Tu / K.! -- ' Bear Sow t , C-I ('"V / / \ ~ 5USA) --- v -- e C-~ (US A) v e kc-97 (USA) e IV~r r(en, an/ / (So"i) 7 /.;t J!)! F::z:~ "' t;t.: e C-11 (USA) ~ ora s(fnno.r ka) e v aeta and) 0 Pombook/..< nd) Nyttig ast ton / Bid 6 // / ---., " F Y&Vikt ton A(USAI,,. "" EXEMPEL PA MODERNA TRANSPORTFL YGPLANS RÄCKVIDDER,[ - - ~~ MED FULL BRÄNSLELAST OCH REDUCERAD NYTIIG LAST ~ e-ns / ~ ~ [7 ~ / - / f-- L C-119 ec.114 (USA)...,,., (Ence~>d) ' 1/ ea,-<(~7/ (USA) e~i:ai g Vaaa (Enran " mboo~'"d Nor du (Fr~nkri ) 8t 4~ ovi t / "' Bid 7 ~ ) SA 7 K -W USA/,., mi 3. Arrangemang för faskärmsfäning av trupp och materie. Ju större hastighet ett transportpan har dessto större är kravet på snabb faskärmsfäning, så att trupp och materie andar inom ett begränsat område. Från ett modernt transportfygpan kan 40 sodater faskärmsfäas på mindre än 20 sek. 4. Lång aktionsradie. Aktionsradien är bestämmande för en operations må och i viss utsträckning för dess art. Aktionsradien står i omvänt förhåande ti den nyttiga asten. Bid 7 visar en samman- stäning över moderna transportfygpans räckvidder. Av denna framgår att de största transportfygpanen utan svårighet kan f yga "non stop" Sverige-Kongo. 5. Goda start- och andningsegenskaper. Behovet av stora och kraftiga fygfät är en achieshä för en ufttransportorganisation under krig. På båda sidor om järnridån pågår ett intensivt arbete med att få fram astdryga och reativt snabba fygpan som kan starta och anda på korta sträckor och på fygfät utan permanenta banor. Ett ed i denna utvecking är VTOL/STOL-fygpanen,

18 VTOL och STOL VTOL och STOL hänför sig ti de amerikanska förkortningarna "Vertica Take Off and Landing" och "Short Take Off and Landing" och utgör fygteknikens senaste bidrag ti ösning av det besväriga basprobemet. Måsättningen för ett VTOL-fygpan är, att det ska kunna starta och anda utan att rua på marken och i samband därmed passera ett15m högt hinder på mindre än 75 m avstånd. Av STOL-fygpanen fordras, att de i samband med start och andning ska kunna kara det 15 m höga hindret på 150 m. De få dock rua på marken. Ett framträdande drag i utveckingen av VTOL/STOL-fygpanen är den stora mängd principösningar, som finnas för att kombinera den erforderiga yftkraften vid start och andning med stor horisonte dragkraft vid fygning. Enigt amerikanska uppgifter ha icke mindre än 24 systemösningar agts fram för att reaisera VTOL-fygpan. 75 % av dem ha gjorts ti föremå för forsknings- och utveckingsarbete. Några av möjigheterna att ösa STOL och/eer VTOL-probemet äro: properar, som kan vridas och därigenom ge dragkraft i såvä horisonta som vertikaed, propeer i en tunne i fygpanet i kombination med stråavänkning genom vridbara edskenor, yftkraftsastrande fäktar i vingarna, jetmotorer, som kan vridas 90 eer aro försedda med stråtavänkning, vertikat monterade jetmotorer enbart avsedda för yftverkan. VTOL/STOL-utveckingen är ännu bara i början av sin bana. Den kommer sannoikt att ur många synpunkter revoutionera ufttransporttekniken. På det miitära området har den därvid sina största möjigheter vid framtagning av transportfygpan för taktiskt bruk, vika kunna insättas i den främre stridszonen. En medem i VTOL-famijen är heikoptern. Den kan därvid rubriceras som den enda hittis ordentigt utprovade VTOL-typen för transportändamål Efterhand som at effektivare VTOL- och Bid 8 OLIKA VTOL PROJEKT STOL-fygpan konstrueras och kommer i tjänst, torde heikopterns fortsatta utvecking och användning att prägas av titagande konkurrens från dyika fygpan. I förhåande ti konventionea fygpan har VTOL/STOL-fygpanen sämre prestanda i vad avser fyghastighet och driftsekonomi. Jämfört med heikoptern har VTOL/ STOL-konstruktionerna bättre prestanda i dessa avseenden och därjämte ängre fygsträcka. VTOL/STOL-fygpanen intar såedes sin pats mean de konventionea fygpanen och heikoptrarna. Härvid bör dock observeras, att heikopterutveckingen är ångt ifrån avsutad. Snarare igger även den i sitt begynneseskede. Så t ex är den pågående övergången ti turbindrift ett väsentigt framsteg vid 13

19 176 höjandet av heikopterns prestanda. Under aa förhåanden kommer heikoptern inom överskådig framtid att vä hävda sin stäning som ufttransportmedel Detta beyses b a av att ti år 1970 avses heikoptrar anskaffas i USA för miitärt bruk, däray för taktiska ändamå. Luftandsättning De oika former av uftandsättning som tiämpas i dag är faskärmsfäning av persona och materie, fäning av materie utan faskärm, andsättning från fygpan eer hkp. Den vanigaste typen av uftandsättning under andra värdskriget och tiden närmast därefter har varit faskärmsfäning. Fördeen med denna teknik är att trupp och materie kan transporteras i stor skaa ti områden där andningsmöjigheter saknas. Men den har även sina nackdear och då främst genom behovet av speciautbidad trupp av mycket hög kvaitet, något som tar både tid och pengar att åstadkomma. Också tekniskt sett erbjuder faskärmstekniken fortfarande vissa probem, som emeertid icke äro omöjiga att ösa. Fäning av tung materie fordrar hjäputrustning i form av behåare, paar, packningsmaterie och skärmar, viken kan väga ända upp ti 30 % av materievikten. Det är vidare en tidsödande procedur att kargöra tung materie före fäning. (Enigt uppgift erfordras det två dagsverken för att "förpacka" en astbi.) Aven efter fäning åtgår viss tid för att återstäa materieen i stridbart skick. Packningstekniken är såunda icke fuändad, viket även medför att asterna iband skadas vid hård andning. Om oika komponenter av något materiesag fäas i deaster, kan detta medföra att hea enheten bir obrukbar. Dessa förhåanden ägnas emeertid stor uppmärksamhet i såvä USA som Sovjet. På at sätt och ofta ti stora kostnader söker man nedbringa vikterna av den materie, som erfordras för ufttrupperna (jeepar, stridsvagnar, artieripjäser, hjäputrustning m m). Paraet härmed utveckas den s k "heavy drop tecnique". Det är såunda nu möjigt att fäa aster upp mot 20 ton t ex ätta stridsvagnar med faskärm. 177 Faskärmsteknikens utvecking går såunda fortfarande framåt mot at tyngre aster, större precision samt taktisk astning av persona och materie i samma fygpan. En variant ti faskärmstekniken är fäning av materie från åg höjd utan skärm. Het naturigt är det här i första hand fråga om materie av "buk" -karaktär såsom ivsmede, ammunition och drivmede. Möjigheterna att utföra fäning på detta sätt hänger på hur materieen förpackas. Stora krav stäs såunda på embaaget. Som exempe kan nämnas att drivmede kan fygtransporteras i havfyda pastbehåare, vika fäas över önskat område. (Behåarna kan icke vara het fyda, emedan de i så fa sprängs vid nedsaget mot marken.) Denna form av transport och distribution av materie kommer sannoikt att få stor betydese vid underhået av armeförband, vika icke kunna få detta på annat sätt. Landsättning av materie och persona från fygpan på marken erbjuder stora fördear framför faskärmsfäning. Här krävs endast speciautbidning av truppen i begränsad omfattning. Vidare andsättes förbandet samat, viket ur taktisk synpunkt är väsentigt. Den tunga materieen, som medföres kan utan tidsödande upppackning och hopsättning omedebart sättas in i striden. Medajen har dock också en baksida. Detta förfarande vid uftandsättning kräver andningsmöjigheter - i vissa fa rent av fygfät med permanentade banor. Det är här som VTOL/STOL-tekniken har sin givna pats vid transport av materie och persona. Oägenheterna kommer därigenom att ti stor de eimineras. Heikoptern, viken som tidigare framhåits, är det enda fut Litprovade VTOL-fygpanet, har bevisat detta. Den förenar faskärmsfäningens och uftandsättningens fördear. Den kräver såunda endast begränsad speciautbidning av truppen, den är i stort sett oberoende av fygfät och med den kan samade förband andsättas i närheten av eer i anfasmået. Men heikoptern har även en he de nackdear, som f n minskar dess användbarhet. Dess jämföresevis åga fart och åga maximaa fyghöjd gör den sårbar även för ed från finkaibriga vapen. Genom iten astförmåga och begränsad aktionsradie är dess driftsekonomi reativt dåig. Denna förbättras icke av de korta driftstiderna mean erforderiga översyner. Trots detta ~1r det dock ingen tvekan om att heikoptern även i framtiden bir oumbärig för att genomföra speciea uftandsätt-

20 178 ningsföretag, där korta distanser och ringa motverkan från jaktfyg eer uftvärn är för handen. Heikoptrarnas storek har dessutom unce_~ de sen_aste åren vuxit avsevärt och denna utvecking synes fortsatta, vangenom deras astkapacitet kommer att öka. För transport av tung materie är de s k fygande yftkranarna av stor betydese. Under senaste värdskriget användes gidfygpan i stor utsträckn~n?. Deras värde har änge varit omdiskuterat. Gidfygpanen voro?hga att ~ygg~, men vid andning skadades de ofta, varigenom de 1 stor utstracknmg endast kunde användas i ett företag. De beamrade därvid ofta andningspatserna så att andra pan hindrades att anda. Deras astförmåga var också begränsad. Det förefaer som om dessa pans saga nu vore sut såvä inom NATO som i Sovjet. En intressant variant ti gidfygpanen har kanske framtiden för s i~ i st~et. D_et är den s k "Fex Wing'd viken ännu befinner sig P_a forsoksstad1~t. Den har konstruerats pa uppdrag av NASA (Nauona Aeronautes and Space Administration) i USA. Försökse~emparet av "Fex ~ing" är försedd med en motor på 180 hkr. Vmgen eer seget bestar av stagad nyonduk. När panet står på marken faer vingen ihop, varigenom det tar iten pats i anspråk. När panet sätter fart fys vingen med uft iksom ett sege. Härvid erhåes en yftkraft, som är fera o-ånger större än hos en konventione_ fygpansvinge. Denna drake bogseras av ett fygpan eer en hehkopter. En stor "Fex Wing", som beräknas kunna yfta upp ti 50 tons ast, är obemannad. NASA:s intresse för denna konstruktion orsakas av att den ska kunna användas i stäet för faskärm vid nedtagning av rymdfarkoster ti jorden igen.. Sannoi~t dröjer det fera år innan "Fex Wing" är utprovad och 1 produkuon. Möjigheter förefinnas att med denna dra:e i framtiden kunna_ åstadkom~a någon form av uftens godståg - ett enket och dnftsekonom1skt sätt att öka ufttransportmedens kapacitet. Lufttransportteknikens fördear... I den moderna krigföringen utgör snabbhet, edkraft och överr~skning några av de f_aktorer, som är avgörande för om en operation ska yckas eer mte. Det uftburna företaget synes vä upp- fya två av dessa faktorer, nämigen snabbheten och möjigheterna att åstadkomma överraskning. Lufttransporttekniken erbjuder många fördear. De moderna transportfygpanens räckvidder medför att iastning kan ske p å stora avstånd från anfasm~en och dessutom utspridd inom ett stort område. Detta försvårar fiendens underrätteseverksamhet i hög grad. Anfygningen mot mået sker så snabbt, att tiden knappast me_dger för motståndaren att i någon högre grad omgruppera sina stndskrafter för strid. Den anfaande får härmed "försteg i manöverr~ ge~om att överraskningsmomentet ti fuo kan utnyttjas. Ti s~1na~ från_ övriga transportmetoder arbetar ufttransport ~ed~en 1 tre dnnenswner. Härigenom skapas goda möjigheter att gå forb1 motståndarens försvarsstäningar och i stäet så direkt mot anfasmået och mot hans känsiga punkter. För att möta detta måste motståndaren ytgruppera sina förband, viket stäer stora krav_ på hans st:idskrafter, främst i vad avser dessas omfattning, edmng och rörhghet. Lufttransportmedens möjigheter att åstadkomma vertika omfattning är måhända deras största förde. Ytkriget kräver rörighet av förbanden. Denna kan tigodoses genom en vä utbyggd ufttransportorganisation. Eo-en numerär underägsenhet kan kompenseras genom uftandsatt: förband vika insatta på rätt pats och vid rätt tidpunkt skapa oka överägsenhet. Lufttransportsystemets strategiska och taktiska rörighet o-er såunda markstridskrafterna större operationsfrihet och möjig;ör kraftsaming på kort tid. Utan en effektiv underhåstjänst, som smidigt kan anpassas efter de snabbt växande ägena i ytkriget, torde de stridande förbanden icke tifuo kunna utnyttja sin rörighet i detta. Heikoptrar och S_!OL-fyg?ans fön_någa att anda och starta nära t o m de ägsta f?r_banden 1 markstnden erbjuder numera het andra möjigheter än t1d1gare att genomföra önskvärda underhåstransporter för dessa. Härigenom behöver förbanden icke sjäva medföra så stor de av sitt underhå som förut med resutat att deras rörighet ökas. Lufttransp ortme~ en.. ~1ar såunda stor betydese för en effektivt fungerande underhastpnst. Trots fygpanens kraftigt ökande astkapacitet torde dock dessa inom överskådig framtid icke kunna ersätta andra transportmede vid ånga eer mycket tunga transporter. Det uftburna anfaets största svaghet har tidigare varit bristen på edunderstöd från tunga vapen. Detta kan icke åstadkommas med 179