Intervju med Elisabeth Gisselman

Transkript

1 Sida 1 av 5 Intervju med Elisabeth Gisselman 1. Tre av fyra personer hemlighåller psykisk ohälsa för sin omgivning på grund av rädsla för diskriminering och avståndstagande varför är vi så rädda för psykisk ohälsa och vad kan vi göra för att undvika den tabu som finns kring detta? Många med psykisk ohälsa isolerar sig i hemmet, på grund av rädsla och på grund av skamkänslor. Det är svårt för både den drabbade och omgivningen att hantera psykisk ohälsa eftersom vi inte pratar om det på samma sätt som andra sjukdomar. Det här beror mycket på gamla fördomar om att psykiska sjukdomar är något som man inte pratar högt om och som ska döljas för omgivningen, men även förväntningar på att man ständigt ska ligga på topp och svara det är bra på frågan hur man mår, även fast det inte alls är bra. För att undvika den tabu som råder så behövs en attitydförändring i hela samhället och att vi vågar prata öppet om psykisk ohälsa. 2. Inom vilka samhällsområden upplever du att det förekommer störst problem med särbehandling och fördomar gentemot personer med psykisk ohälsa? Kan inte peka ut något specifikt samhällsområde där det förekommer mer problem än hos andra, men arbetsplatser i allmänhet har ofta svårt att hantera psykisk ohälsa för att de är inte van vid att möta problemet. När jag arbetar med att fixa praktikplatser upplever jag att det underlättar enormt om chefen eller någon anställd har erfarenhet av psykisk ohälsa, till exempel om de har en anhörig eller bekant som varit drabbad. Då är de ofta väldigt öppna och positivt inställda till att ta emot någon på praktik. 3. Är det någon kategori av personer med psykisk ohälsa som är särskilt utsatt för diskriminering eller trakasserier? Nej, inte vad jag har sett. Det är ingen specifik grupp som utsätts extra mycket utan mer själva den psykiska ohälsan som blir en stämpel och som leder till stigmatisering. Det finns generellt en uppfattning i samhället att psykisk ohälsa är som ett konstant sträck, men så är det inte, utan för de allra flesta går det i perioder där man mår bättre eller sämre. Dessutom är inte alla lika, ändå betraktas och behandlas de ofta som en grupp och inte som individer. Dock upplever jag att det är betydligt lättare att hitta praktikplatser åt personer med intellektuella funktionshinder än med psykisk ohälsa. En person med exempelvis Downs syndrom upplevs ofta som charmig och rolig

2 Sida 2 av 5 medan det är svårare att förhålla sig till någon som mår psykiskt dåligt. Arbetsgivare är också mer restriktiva att ta emot individer med psykisk ohälsa eftersom de är mer oberäkneliga, de sover i regel dåligt, har svårt att ta sig ur sängen på morgonen, kan vara lynniga eller nedstämda, har ofta ångest och en tendens att misstolka omgivningens signaler. 4. Vilka åtgärder tror du är viktigast för att bekämpa främlingsfientlighet gentemot personer med psykisk ohälsa? Att sprida information, framför allt till de som har minst kunskap. Det finns tyvärr ett litet intresse för dessa frågor och upplevelsen av främlingskap ökar ju mer personer med psykisk ohälsa separeras från övriga samhället och bara gör saker för sig själva. Sjuka vill ju inte bara prata och umgås med andra sjuka utan även med friska personer. Sedan behövs det ett större engagemang från samhället, vi behöver fler kontaktpersoner som kan stötta dessa personer att komma ut i samhället igen. Just personer med psykisk ohälsa är en grupp som det satsas väldigt lite resurser på, de har inte alls samma rättigheter och möjligheter till stöd och insatser som personer som beviljats LSS, det vill säga som har ett intellektuellt funktionshinder. Utan diagnos är det svårt att få någon hjälp, och de här personerna behöver dessutom helt andra stöd än personer med utvecklingsstörning eller begåvningshandikapp. Jag har tidigare arbetat i verksamheter där det inte krävts beslut för att kunna erbjuda en plats, men nu upplever jag att det går för lång tid innan ett beslut blir taget och stöd kan kopplas in. Ibland kan individer få vänta flera år, och det är bara de som mår så dåligt att de inte klarar av att gå ut som beviljas stöd. Det måste bli snabbare beslut och mer anpassade verksamheter för individer med psykisk ohälsa. 5. Kan du ge exempel på framgångsrika metoder som gett goda resultat i form av ökad inkludering av individer med psykisk ohälsa eller ökad acceptans från omgivningen? Supported employment är en beprövad arbetsplatsinriktad metod som visat sig ge goda resultat. Metoden går ut på att en stödperson/coach under en period ger intensivt stöd till en person med psykisk ohälsa som vill komma ut i arbetslivet, allt ifrån att kliva upp på morgonen till att skapa struktur och sköta arbetsuppgifter. Arbetet anpassas efter individens förutsättningar och personalen på arbetsplatsen medvetandegörs om problematiken. Stödet trappas sedan av allt eftersom ju mer individen klarar sig på egen hand. Tyvärr saknas det ofta resurser för sådana här typer av insatser och många arbetsplatser har för stressigt för att kunna ta sig tid får sådana här insatser.

3 Sida 3 av 5 Just stress är väldigt påfrestande för individer med psykisk ohälsa och förvärrar deras dåliga självkänsla och upplevelse av otillräcklighet. Trygghet och bemötande är nyckelbegrepp här, som jag alltid påpekar är det viktigaste när man har att göra med individer med psykisk ohälsa. På min tidigare arbetsplats så hade vi också en annan väldigt lyckad satsning som vi kallade fredagsgruppen. Det var anhöriga till schizofrena ungdomar som var med och startade upp gruppen, som bestod av max sju deltagare, och det var så himla läckert. En av pojkarna beskrev att det kändes precis som hemma. Men psykisk ohälsa är ju ett så brett begrepp och alla individer är så olika, det är som en skala Jag skulle önska att det fanns ett smörgåsbord av utbud för de här individerna som de kunde välja mellan. 6. Det står i lagen att ingen får diskrimineras på grund av funktionsnedsättning, ändå diskrimineras och särbehandlas många personer med psykisk ohälsa i arbetslivet har du några förslag på hur man ska kunna komma till bukt med dessa problem på arbetsplatserna? Det viktigaste är nog att det finns kunskap och förståelse för psykisk ohälsa ute på arbetsplatserna. Sedan måste man också vara tydlig med att personen i fråga har den här problematiken och att man inte kan ha samma förväntningar på denne. Om en individ inte är öppen med sin psykiska ohälsa kan kollegor lätt känna frustration och reta sig på att personen inte presterar eller orkar med lika mycket som de själva. Här gäller det att våga vara ärlig och kunna prata om sina problem, och faktorer som underlättar då är förstås ett öppet och tolerant arbetsklimat. Att anpassa arbetsuppgifter är förstås också viktigt för att personen ska kunna smälta in på ett bra sätt och bli en del av gemenskapen. 7. Har du några tips på vad man som enskild individ kan säga eller göra för att minska främlingsfientlighet gentemot personer med psykisk ohälsa? Det man kan göra som individ är väl att skaffa mer kunskap om psykisk ohälsa och hur det fungerar för dessa individer. Det skapar trygghet och gör det lättare att bemöta personer med psykisk ohälsa på ett bättre sätt. Men man kan alltid utgå ifrån att försöka bemöta personen på samma sätt som jag själv skulle vilja bli bemött, att sätta sig in i den andres situation och försöka prata om helt vanliga saker. Psykisk ohälsa är ju något som kan drabba vem som helst, när som helst, och det kan vara bra att ha det i åtanke när man träffar andra drabbade. Alltså, var dig själv, visa respekt och förståelse och behandla personen på samma sätt som du själv skulle vilja bli behandlad.

4 Sida 4 av 5 8. Vad kan samhället göra för att bli mer öppet och tolerant i fråga om psykisk ohälsa? Samhället måste få en mer tillåtande attityd gentemot de som inte ligger på topp hela tiden. Idag ställs alldeles för höga krav från såväl samhället och arbetet som från en själv att inget får bli fel och att vi ska vara lyckade. Sedan upplever jag att det blivit lite av en trend att säga att man mår dåligt, inte som förr i tiden då allt skulle vara bra hela tiden och problem var något som man höll innanför hemmets fyra väggar och absolut inte pratade öppet om. Livet går upp och ner för alla, men det är fler idag som mår dåligt, och då kan man ju fråga sig vad det beror på? Det finns även alldeles för få centrala mötesplatser där personer med psykisk ohälsa kan mötas opretentiöst, en naturlig arena som underlättar för dem att komma ut. Vanliga caféer är ofta ganska dyra och ångestframkallande för den här målgruppen, de känner sig uttittade och obekväma och det är inte så kul att gå ut och ta en fika själv heller. Det bästa vore om man kunde anordna gemensamma aktiviteter, gärna för både friska och sjuka, där de kan känna sig trygga och lätt smälta in. Sedan som jag nämnde tidigare så behöver samhället satsa mer resurser och ge utökade rättigheter till personer med psykisk ohälsa. Tyvärr är ju inte psykisk ohälsa lagstadgat på samma sätt som intellektuella funktionshinder, där kan jag också se ett utvecklingsområde. 9. Vad kan man göra om man själv lider av psykisk ohälsa och utsätts för diskriminering eller trakasserier? Det är mycket vanligt med paranoida drag hos personer med psykisk ohälsa och de upplever sig ofta utsatt av andra på olika sätt. Känslan av att vara utsatt är däremot ofta bara en känsla och bottnar nästan alltid i dålig självkänsla. Ofta är personernas självkänsla nere på noll efter en lång tids sjukskrivning eller frånvaro från det gemensamma och det kan då vara svårt att stå upp för sig själv om man verkligen blir utsatt för trakasserier eller diskriminering. Det man kan göra är antingen att helt enkelt ignorera påhoppen, eller också att prata med någon som kan ge en redskap och vägledning för att kunna hantera situationen. Dock är hjälp utifrån bara en tillfällig lösning, i slutänden måste man ändå bli stark i sig själv. Går det tillräckligt långt så får man vända sig till diskrimineringsombudsmannen (DO), men det finns även personliga ombud i kommunerna som kan hjälpa till om man upplever att man blivit kränkt. De här ombuden fyller ofta en viktig funktion eftersom personerna själva inte orkar ta strider eller sätta sig emot vid dåligt bemötande.

5 Sida 5 av Vad anser du är det viktigaste i ditt arbete? Där måste jag säga bemötande. Det första mötet är jätteviktigt, att lyssna, vägleda och visa respekt. Man måste börja väldigt försiktigt och känna sig för, och alltid hålla vad man lovar. Det skapar trygghet och förtroende, och just tilliten vilket är jätteviktig. Det här är rädda människor, eller snarare skräckslagna, och de behöver bli bemött på ett sätt som gör att de känner sig trygga.