MEDDELANDEN FRÅN. STllTEf'lS. S~OGSfÖRSö~SllNSTllhT HÄFTET {38}---- MITTElL UNGEN AUS DER FORSTLICHEN VERSUCHSANSTALT SCHWEDENS

Transkript

1 MEDDELANDEN FRÅN STTEf'S S~OGSfÖRSö~SNSThT HÄFTET {38}---- MITTEL UNGEN AUS DER FORSTLICHEN VERSUCHSANSTALT SCHWEDENS 11. HEFT CENTRA.TRYCKERIET1 STOCKHOLM 1915

2 INNEHÅLLSFÖRTECKNING. INHALT. Redogörese för verksamheten vid Statens Skogsförsöksanstat under år I9I 3 Bericht iber die Tätigkeit der Kg!. Forstichen Versuchsanstat Schwedens im Jahre Sid. I. skogsavdeningen (Forstiche Abteiung) I II. Naturvetenskapiga avdeningen (Naturwissenschaftiche Abteiung) 5 NILS SYL VEN: Om kubikmassa och form hos granar av oika förgreningstyp Uber Kubikmasse und Form bei Fichten verschiedenen Verzweigungstypus () GUNNAR SCHOTTE: Tapantor av frö från oika hemort. Ett bidrag ti proveniensfråga n Kiefernpfanzen aus Samen verschiedener Heimat. Ein Beitrag zur Proveniensfrage (IX) EDVARD WIBECK: Skogsträdens frösättning hösten I9I4 Der Samenertrag der vvadbäume in Schweden im Jahre 1914 (XIII) 6 t ro8 TORSTEN LAGERBERG: Markforans anays på objektiv grund I 29 Die Anayse der Bodenvegetation auf objektiver Grundage (XV) Innehåsförteckning över Meddeanden från Statens Skogsförsöksavstat h. 1-1 I (I ) I-7 'agineringen inom parentes hänvisar ti motsvarande sidor i skogsvårdsföreningens Tidskrift, årg. 1914, vad beträffar den sista uppsatsen ti ärg. 1915, i vika årgångar uppsatserna varit införda.

3 MEDDELANDEN FRÅN STATENS SKOGSFÖRSÖKSANSTALT. Markforans anays på objektiv grund. Av. ToRsTEN LAGERBERG. I det av K. Domänstyresen faststäda arbetsprogram för skogsförsöksanstaten, viket omfattar 3-årsperioden I9I2-1914, anbefaes b. a., att de garingsförsök, som av skogsavdeningen påbörjats, skoa, där så ämpigen kan ske, kompetteras med en starkare garingsgrad. Denna bestämmese grundar sig på det programförsag för nämnda tidsperiod, som avdeningens föreståndare jämte redogöresen för skogsförsöksanstatens verksamhet under åren rgog-rgii avgivit (SCHOTTE, sid. 16). I den av domänstyresen år 1903 meddeade garingsinstruktionen, viken hittis hade föjts av försöksansta ten, hade nämigen föreskrivits tre grader av åggaring: rensningsgaring samt svag och stark åggaring. Denna sistnämnda grad måste dock - såsom det i programförsaget framhåes -»med hänsyn ti den utvecking mot starkare garingar, som tekniken de senaste åren gjort i såvä vårt eget and som ännu mera utomands, betecknas såsom reativt svag». Med anedning härav borde införas en extra stark åggaring av minst samma styrka som schweizarnas D :grad. Enigt denna uttagas icke bott torra, undertryckta och behärskade utan även medhärskande stammar, och beståndet kan därigenom reduceras ti mindre än so % av sitt ursprungiga stamanta och ti omkring två tredjedear av sin kubikmassa. Förordarrdet av denna nya garingsgrad städes särskit i samband med den omständigheten, att försöksanstatens garingsserier ej ännu på ång tid kunde givas den omfattning, att de besvarade frågan, huru skida grader av garing inverka på beståndens utvecking. I första hand borde därför dessa undersökningar inriktas på spörsmået, huru starkt man på en gång kan gara, utan att markens produktionsförmåga i nämnvärd grad nedsättes. Markens förhåande ti växttäcket. De förändringar, som inträda i sjäva skogsmarken efter en garing, förorsakas i första hand av markf.oran. Det orörda beståndet som växtsamhäe betraktat befinner sig nämigen i ett jämnviktsäge: de många I JY!edde, fr. Statens Skogsförsöksmtstat. H. n:,

4 TORSTEN LAGERBERG. (z) växtarterna ha här under inbördes konkurrens nått en bestämd ymnighetsgrad. Genom en garing bir detta jämnviktsäge rubbat, viket b. a. tar sig uttryck däri, att markvegetationens fysiognomi på ganska kort tid förändras. Den riktning, i viken denna förändring går, och omfattningen av densamma bir bestämmande för markens fortsatta produktionsförmåga. Sambandet mean det växttäcke, som bekäder marken, och dennas godhetsgrad är såunda påtagig och har änge varit erkänd. Uttaanden i denna riktning göras redan I 862 av v. PosT {sid. I s), som framhåer, att vissa tisammans uppträdande växtformer angiva en viss beskaffenhet i äge, jordmån och andra markens fysiska och kemiska, förhåanden. I senare tid har man även veat grunda skogsmarkens bonitering på arten av dess växttäcke. Att förekomsten av båbär antyder en större produktionsförmåga hos skogsmarken än ingon, framhåes exempevis av NILSSON (sid. I 3 I). Utförigast har dock markboniteringen ur denna synpunkt bivit behandad av CAJANDER i ett år I9IO utgivet arbete. CAJANDERS på växingarna i markforan baserade undersökning över skogstyperna börjades i Tyskand men utvidgades även ti att omfatta finska skogar, och hans resutat böra såunda i den mån de äga gitighet kunna gäa även för våra egna. På svensk sida ha de CAJANDERSKA åsikterna fått en ifig förespråkare i SYLVEN (sid. 5 I 3 ), som anser, att vi genom en ingående anays av växttäcket i våra skogstyper och en systematisering av de erhåna resutaten kunna skapa en fast utgångspunkt för bedömandet av markens godhetsgrad. De fyra huvudtyper, CAJANDER uppstäer, äro föjande: Oxais-Majanthemum-typen, Myrtius-typen, Vaccinium-typen och Ca/una-typen, av vika varje föregående typ kännetecknar en högre bonitet hos marken än den efterföjande. I stort sett torde vä också detta vara faet, särskit om man har att göra med bestånd av norma sutenhet, vika såunda icke varit föremå för något ingripande från människans sida. Emeertid medger CAJANDER sjäv, att fa givas, då skogigt oikvärdiga bestånd förekomma på mark med iknande växttäcke. En mera ingående undersökning av de faktiska förhåandena skue otviveaktigt komma att visa, att undantagen från den postuerade regen äro. så många, att risken för en febedömning a,- markboniteten, för så vitt den grundas på växttäcket, är avsevärd. De många undantagen skue framtvinga en uppdening av huvudtyperna i underavdeningar efter andra indeningsgrunder, viket naturigtvis i hög grad förringar denna boniteringsmetods praktiska användbarhet. I den pedoogiska itteraturen kan man utan svårighet frameta fa, som icke vä överensstämma med CAJANDERs ovan nämnda typinde-

5 (3) J\IARKFLORANS ANALYS PÅ OBJEKTIV GRUND. LJI ning. Vid sina undersökningar över betingeserna för ortstensbidning inom ett område, där mattor av jung och bärris omväxande täckte marken, fann ALBERT (sid. 338), att de senare såsom varande kraftiga råhumusbidare i hög grad gynnat uppkomsten av den för en god skogsväxt synnerigen hinderiga ortstenen, under det att trakter, som av åder varit bevuxna med jung, adrig bivit täckta med något torvager eer uppvisade spår ti begynnande bekjords- och ortstensbidning. Ljungmarkerna måste såunda i detta fa betecknas såsom bättre än bärrismarkerna. För att återvända ti våra svenska skogar, så finna vi ju även här, att ortstensbidning och ett yppigt My1'tius-täcke ofta gå hand i hand med varandra. Detta framhåes b. a. av HESSELMAN (II, sid. 49), som betonar, att båbärsriset särskit i norra Sverige är en av huvudorsakerna ti ortstenens stora utbredning. Den i Norrand starka utgesning av de naturiga bestånden, som på grund av det därstädes använda avverkningssättet är en så vanig företeese, har amänt fört med sig, att den ursprungiga båbärsvegetationen erhåit en påfaande yppig utvecking. Att detta ingaunda är ti markens fromma är uppenbart. I detta tistånd kan en båbärsmark erbjuda en sämre bonitet än en verkig hedmark. Bonitering av skogsmarken efter dess växttäcke inom det vädiga område, viket upptages av våra kuturpåverkade mossrika barrträdsskogar, bir därför särskit vanskig, och dess praktiska värde synes mig ännu ej på ångt när vara karagt. Ty man måste ändock ti sist fasthåa därvid, att det icke är de oika skogstyperna som sådana, som skoa värdesättas, utan det är det enskida faet, som intresserar skogsmannen, och härvidag arbetar den CAJANDERSKA metoden icke med tiräckig noggrannhet. Markvegetationens förändringar och dess infytande på markens beskaffenhet äro at fortfarande probem, som äro ångt ifrån sin ösning, ehuru ernåendet av praktiska resutat på detta område måste vara av synnerig vikt. Den naturvetenskapiga avdeningen av skogsförsöksanstaten, som redan från början haft sig anförtrott studiet av våra skogstyper, fick därför i det av domänstyresen för åren r 9 I 2-I 9 I 4 faststäda arbetsprogrammet i uppdrag att särskit inrikta detta studium på boniteringsfrågan och de inträdande markförändringar, som efter starkare garingar och jushuggningar kunna iakttagas. De starka garingarnas ogynnsamma infytande på markens produktionsförmåga - en föjd av markforans förändring - kan vara två fadig. Des kan härigenom för det kvarvarande beståndet skapas ogynnsammare ifsbetingeser, des kan beståndets sjävföryngringsmöjigheter i hög grad äventyras. Särskit våra massrika barrskogar öpa denna fara genom risens yppiga tiväxt efter beståndens utgesning. Humus-

6 132 TORSTEN LAGERBERG. formen bir nämigen sämre, och sjävföryngringen kan praktiskt sett upphöra. I skogar på murik jord kan näringskapitaet i marken genom en stark garing förminskas; ti föjd av en ökad marktemperatur förbrinner nämigen humusskiktet hastigare än förut. Även markens fuktighetshat kan påverkas i en för beståndet ogynnsam riktning. I fusutna kuturbestånd, som hastigt gesstäas, och som förut ägt ett bott sparsamt utveckat växttäcke, kan marken inom kort biva starkt gräsbunden. Ehuru deras produktionsförmåga icke torde påverkas i högre grad härav, bi dock möjigheterna för en sjävföryngring därefter starkt begränsade. skogsmarkens växttäcke och justigången. Markforans förändringar vid garingar betingas des av rubbningar i markens fuktighetshat des ock i första hand av den ökade justigången. Ur denna senare synpunkt skue det otviveaktigt vara av stort intresse att närmare ära känna de jusförhåanden, under vika växttäcket i våra oika skogstyper utveckas. Om justigången i bestånden äga vi emeertid endast en fragmentarisk kännedom. Från våra övängar har HESSELMAN (I, sid. 378) meddeatsiffror över jusstyrkan i askundar och hassebestånd. I de förra varierar jusminimum mean 6 och 9 %, i hassebestånden åter är detta i medeta endast 3 % och kan i vissa fa nedsjunka ti mindre än 1,7 % av dagsjuset. I taskog ha mätningar bivit utförda av ANDERSSON och HESSELMAN (s. 8g). På Hamra kronopark i Daarna undersöktes des en i urskogstistånd varande timmerskog, des ett par efter oordnad bädning uppkomna ungskogar. I det förra beståndet varierade jusstyrkan mean 22 och 83 % av dagsjuset, i de senare mean I 2,5 och 50 %. Dessa betydande växingar visa tydigt hän på beståndets ojämna beskaffenhet. Mätningarna ha i båda faen bivit utförda efter den av.wiesner modifierade BUNSEN-ROSCOESKA metoden, som på sist citerat stäe även finnes utförigt beskriven. Några direkta iakttageser över markvegetationens utvecking i förhåande ti justigången förekomma dock icke i dessa arbeten. Att sådana undersökningar måste erbjuda betydande svårigheter framgår b. a. därav, att juset i bestånden jämfört med dagsjuset icke är konstant. I förhåande ti detta är beståndsjuset nämigen underkastat betydande växingar under oppet av en och samma dag, och i ännu mycket högre grad infueras det av årstiden, särskit det mer eer mindre övade tistånd, i viket träden befinna sig. Ur denna synpunkt äro även de undersökningar CIESLAR utfört över markforans förändringar i meaneuropeiska skogar behäftade med en viss grad av ofukomighet. Dessa undersökningar äro emeertid i hög grad in-

7 (5) MARKFLORANs ANALYS PÅ OBJEKTIV GRUND tressanta, då de vä hittis torde vara de enda, som mera ingående behandat detta ämne med hänsyn tagen ti de förändrade jusförhåanden, som uppstå ti föjd av starka garingar. Som studieobjekt använde CIESLAR en serie garings- och jushuggningsytor, vika anagts av den österrikiska skogsförsöksanstaten från och med år Trädens jusabsorberande förmåga fann han vara särdees stor. Ett fuövat 63-årigt bokbestånd (sid. 8, 21) exempevis, som garats svagt, säppte endast 3 % av dagsjuset ti marken, och ett Io8-årigt, orört sivergransbestånd (sid. 12, 22) uppfångade ända ti 93 % av dagsjuset i sina kronor. Av de meddeade siffrorna framgår vidare, att justigången i ett bokbestånd efter övfäningen är 4 ti 5 _ gånger större än under den tid, då kronorna ha sina bad i behå. Den av badskivorna förorsakade nedsättningen av jusintensiteten betingas icke bott av deras ringa genomskinighet utan även och framförat därav, att deras sammanagda yta är särdees stor. Häröver har KNUCHEL (sid. 87) nyigen gjort intressanta beräkningar. I ett Ioo-årigt, starkt garat bokbestånd uppskattade han den sammanagda badöversidan ti mean 2 a 3 gånger beståndets egen area, under det att i ett 55-årigt fusutet granbestånd barrens översidor tisammans beräknades täcka mera än 10 gånger beståndets yta. KNUCHEL meddear även siffror för justigången i bestånd av växande sag, men hans undersökning grundar sig på en annan princip än den WIESNERSKA, vars förmåga att giva fut exakta resutat bivit omstridd (jfr ZEDERBAUER). Med tihjäp av en spektrafotometer har han kunnat faststäa, att övträden icke bott medföra en amän försvagning av dagsjuset utan även en kvaitativ förändring av detsamma. Gua och grönä stråar sippa nämigen ättare genom badverket än spektrets övriga färger. - Detta faktum har naturigtvis en ej ringa betydese både för markforans sammansättning och mer eer mindre yppiga utvecking, då som bekant växternas assimiac tion är ivigast i rött jus. - För barrträd stäer sig saken något annorunda. Det svaga jus, som råder i exempevis en tät granskog, är praktiskt sett icke i annat avseende än ti sin styrka avvikande från dagsjuset. Det utgöres nämigen huvudsakigen av stråar, som passerat genom öppningarna mean trädkronorna; det jus, som träffar sjäva barrmassan, absorberas så gott som fuständigt av denna. Av CIESLARS (sid. g-i I, 42-53) synnerigen instruktiva exempe på markforans omvanding efter garing må föjande från en bokskog här anföras. Beståndet, som vid försökets anäggande år I888 var 55 år, hade tidigare garats het svagt. Marken var täckt med ett tjockt ager boköv; de örter, som funnas, voro ytterst få, såvä vad art- som individimta beträffar. Ytan deades i fyra avdeningar, av vika samtiga

8 134 TORSTEN LAGERBJ<:RG. åggarades starkt. Föjande år bibehös avd. I i oförändrat skick, men avd. II utgesades ti 8o, avd. In ti 6S och avd. IV ti so % av den grundyta, som bivit beräknad för avd. I. Under de åren 1893 och 1898 upprepade behandingarna åggarades avd. I starkt, under det att å avd. II-IV grundytan för varje gång nedsattes ti samma procent av den å avd. I, d. v. s. resp. ti 8o, 6S och so %. Efter 7 år ( 189s) var resutatet föjande: Den å avd. I och II invandrade markforan utgjordes av resp. I 2 och 19 arter i spridda exempar, vika ingenstädes bidade något sammansutet växttäcke. Å avd. III däremot hade utveckats en bott fäckvis avbruten markbetäckning, huvudsakigen bidad av Carexformer; det antecknade artantaet var 37: Avdeningen IV sutigen hade erhåit en fuständigt suten markfora, som endast här och där ät det mutnande bokövet genomskym ta. A ven här bidade Carex-arter det fysiognomiskt dominerande eementet; artantaet hade stigit ti 67. Det bokuppsag, som iakttogs å samtiga avdeningar, kunde endast på de två sista (III, IV) betecknas såsom tifredsstäande. Efter ytterigare 9 år (r 904) hade en amän nedgång i artantaet åter inträtt; detta utgjorde nu för ytans fyra avdeningar resp. 6, I 3, 2 I och 2S. Å de tvenne första avdeningarna framträdde det mäktiga täcket av mutnande öv starkt mean de strödda örterna, och bokuppsaget var svagt utveckat. Å de tvenne sista hade det tiförene sutna vegetationstäcket bivit påfaande gest och utgjordes ti största deen av sparsamt bommande Carex arter. Bokuppsaget kunde endast på avdening IV betecknas som tifredsstäande utveckat, ehuru det åter fäckvis saknades. De ändrade jusförhåanden, under vika den ovan skidrade utveckingen av markforan försiggått, bevo först år 1899 föremå för undersökning (sid. 27). Ehuru jusmätningarna utförts enigt den WIESNERSKA metoden, torde de siffror, som meddeas, i aa händeser kunna betraktas såsom ett ganska gott uttryck för de förändringar i beståndsjuset, som faktiskt inträdde. Avd. IV hade i september en jusintensitet av 23 % eer mer än 3 gånger så stor som avd. I. I apri r 902 utgjorde beståndsjuset å avd. I-IV resp. 26, 38, 43 och 48 %, och detta år bevo de två sistnämnda avdeningarna gräsbundna. År 1904 voro på grund av trädkronornas starka utvecking jusförhåandena å försöksytans oika avdeningar åter tämigen utjämnade. Beståndsjuset hade då avtagit högst väsentigt i styrka och varierade för avdeningarna mean s och 8 %. Markforans samtidigl konstaterade återgång finner därav sin förkaring. Såsom sutigt resutat av ovan refererade undersökning framhåer CIESLAR (sid. 72 ), att den med hänsyn ti markens gräsbindande kritiska garingsgraden inträdde vid grundytans nedsättande ti 6s % av

9 ( 7) MARKFLORANs ANALYS PÅ OBJEKTIV GRUND. IJS det starkt åggarade beståndets grundyta. Vid denna och ännu starkare garingsgrader antog markforan en yppighet, som måste tyda på tämigen vittgående såvä fysiska som kemiska förändringar i sjäva marken, och som i avsevärd grad måste betraktas som hinderig så vä för en naturig återväxt som för kutur. Ur justigångssynpunkt inträdde denna ofördeaktiga utvecking av markforan, när beståndet hade gesstäts så, att beståndsjuset utgjorde mera än 4o % av det normaa dagsjuset. På iknande sätt som av ovanstående framgår har CIESLAR studerat markfora och justigång i sivergrans- och svarttas bestånd. I aa faen har marken vid försökens anäggning praktiskt sett endast varit täckt av ett mer eer mindre mäktigt förnaager, någon egentig markfora har icke förekommit, och beståndens sutenhet har dessutom varit jämn. At detta är omständigheter, som i hög grad måste anses underätta en undersökning på detta område. Vid en jämförese härmed bir samma studium överfyttat ti våra egna skogar med deras ojämna och uckiga bestånd och deras redan skarpt utprägade markbetäckning betydigt mera inveckad. Bestånd, fut jämföriga med de av CIESLAR undersökta, äga vi visserigen band våra spontana bokskogar; de naturiga barrskogarna däremot äro betydigt jusare, endast kuturbestånd torde kunna erbjuda någon motsvarighet. Hos oss knyter sig såunda det största intresset ti den mest representerade skogstypen, de massrika ta- och granskogar, i vika markbetäckningens fysiognomi i främsta rummet prägas av de tarikt förekommande risen, båbär, ingon, jung, innea m. f. Att inom dessa formationer kunna faststäa, de förändringar, som inträda efter beståndens utgesande, kräver het naturigt ett större arbete. Metoder för anays av växtsamhäena. Redan i det ursprungigen faststäda formuäret ti ståndorts- och beståndsbeskrivning över försöksanstatens tiväxtytor inrymdes en särskid pats åt markforan. Panen för denna beskrivning uppgjordes i huvudsakig överensstämmese med den instruktion i berörda hänseende, viken bivit antagen vid de tyska försöksanstaterna (GANGHOFER, sid. 1), men markforan timättes större vikt så ti vida, att en mera ingående anays av densamma i enighet med den hos oss brukiga HULTSKA ståndortsanteckningsmetoden infördes. Även vid det av den naturvetenskapiga avdeningen bedrivna studiet av skogstyperna har den rationet utförda ståndortsanaysen intagit en framskjuten pats, och den bid, som härigenom

10 TORSTEN LAGERBERG. (8) erhåits av markforan i våra oika skogssamhäen, särskit från tahedar och försumpade granskogar, har därför bivit mycket fuständig. Sedan emeertid frågan om markens bonitet såsom betingad af dess växttäcke kommit på dagordningen, har det visat sig nödvändigt att ägna en ökad uppmärksamhet åt markforans sammansättning. I första hand har det gät att finna en fut objektiv metod för uppskattningen av de oika foraeementens frekvensgrader, en punkt, i viken den ovannämnda HULTSKA metoden är behäftad med vissa svagheter. Särskit med hänsyn därti att undersökningarna måste utsträckas över ång tid, bir det av vikt, att de vid fera skida tidpunkter gjorda observationerna kunna utföras med den exakthet, att deras kontinuitet bir fuständig. Detta var orsaken ti att prof. H. HESSELMAN (III, sid. 34) i den år I upprättade panen för skogstypernas fortsatta studium framstäde det försaget, att den av RAUNKIJER utarbetade formationsstatiska metoden skue prövas. I det föjande ämnas en redogörese för de på denna metod grundade försök ti foristisk anays, vika jag under de tvenne sistidna somrarna utfört, varjämte de resutat, som kunna ernås genom densamma, komma att utförigt behandas. Dessförinnan torde det emeertid vara ämpigt att giva en kort framstäning såvä av den av HULT utarbetade ståndortsanteckningsmetoden som den sen<1-re av RAUNKVER föresagna, för att den stäning dessa båda metoder intaga ti varandra ättare må kunna bedömas. HULTS formatz'onsana{ps. Den egentiga grundäggaren ti en mera systematiskt genomförd behanding av växtsamhäena var R. HULT. I sitt arbete :>Försök ti anaytisk behanding av växtformationerna» angav han de riktinjer, efter vika ännu i dag växtgeograferna inom de nordiska änderna arbeta. HULT åsyftade endast genom detta sitt arbete att faststäa det för varje vegetationstyp fysiognomiskt karaktäristiska; behandingen av ökaogiska faktorer och andra yttre vikor, som betinga arternas sammansutning ti vissa samhäen, åg utanför ramen för hans undersökning. I överensstämmese med NORRLIN fördeade HULT (I, sid. I 9) växterna på 9 grundformer: barrträd, övträd, buskar, ris, gräs, örter, singerväxter, badmossor och avar och fogade härti såsom en 10:de form vitmossor. Vid undersökningen av växtsamhäena gäde det att se ti, vika av dessa grundformer som voro representerade, och att ti ymnighetsgraden uppskatta såvä dessa som de på dem kommande arterna. För bestämmandet av ymnighetsgraden använde HULT ursprungigen en

11 MARKFLORANs ANALYS PÅ OBJEKTIV GRUN~. 137 I z-gradig skaa, men vid bearbetningen av sitt materia fasthö han icke vid denna, förmodigen på grund av de praktiska svårigheter, som mötte för dess konsekventa tiämpande. Ymnighetsskaan omfördes därför ti en s-gradig, och de oika graderna betecknades såunda: enstaka, spridd - sedermera (HULT II, sid. IS6) ersatt med det ämpigare tunnsådd - strödd, rikig samt ymnig eer täckande. Det för formationens fysiognomi i första hand bestämmande var icke de s. k. grundformernas eer arternas ymnighetsgrader utan vegetationens översta, täckande skikt. För att på ett bekvämt sätt kunna karaktärisera detta införde HULT (I, sid. 64) en skiktindening med ungefäriga mått för de oika skiktens övre gräns, från marken räknat. Det understa skiktet, bottenskiktet, når i amänhet endast upp ti 3 cm. Det på detta föjande fätskiktet sutar vid 8 dm:s höjd över marken och sönderfaer i sin tur i tre avdeningar: ägsta, meersta och högsta fätskiktet med sina övre gränser vid resp. I, 3 och 8 dm. Över detta höjer sig snårskiktet ti 2 m. samt ågskogsskiktet ti 6 och högskogsskiktet ti 15 m. - Den sista höjdgränsens fixerande på sätt som skett är uppenbarigen beroende därav, att HULT utförde sina undersökningar inom områden (nordigaste deen av Österbotten och västra deen av Kemi appmark), där högre skog saknades. - Av de urskida grundformerna komma på bottenskiktet huvudsakigen mossor och avar, på fätskiktena fördea sig gräs, örter och ris, på snårskiktet buskarna och på skogsskikten barr- och övträd. För att på ett åskådigt sätt framstäa den bid av en formation, som genom användande av skiktindening och ymnighetsgrader erhåes, har HULT vat en grafisk metod. Formationen betecknas med en kvadratisk figur, som uppdeas i horisontaa och vertikaa fåt. De förstnämnda, 7 stycken ti antaet, åskådiggöra den vedertagna skiktuppdeningen. De senare, som äro 5, beteckna ymnighetsgrader och avsättas från vänster ti höger så, att åt varje högre grad timätes ett dubbet så brett fät som åt den närmast ägre. Härigenom framstår den reativa vikten av de oika ymnighetsgraderna karare. I figurens yttersta koumn ti höger införas för varje skikt de grundformer (betecknade med romerska siffror), som där finnas representerade. I denna grafiska framstäning bir det såunda de oika grundformernas sammanagda frekvens i varje skikt, som kommer ti uttryck; uppskattningen av denna grundar ~>ig dock i första hand på en undersökning av ymnigheten för varje enskid art. För att beteckna den ymnighetsgrad, i viken ett visst skikt är företrätt, ifyes detsamma på figuren så ångt åt höger, som den ifrågavarande ymnighetsgraden sträcker sig. På svensk sida fick den HULTSKA formationsanaysen en ivig an-

12 TORSTEN LAGERBERG. (ro) hängare i SERNANDER. I den skoa av växtgeografer, som uneer hans edning uppvuxit, tiämpas den också amänt. ståndortsanteckningarna såvä som den grafiska framstäningen av växtsamhäena utföras dock i det mera fukomnade skick, i vaket de framträda i SERNANDERS studier över de sydnärkiska barrskogarnas utvecking. Det här nedan (fig. 1) reningen är odisputabet. Genom in Y producerade schemat för en moss- ~~~~7'-~~~-----L------~ ' rik taskog är hämtat ur denna undersökning (SERNANDER, II, sid. I g). Att metodert betydde en stor vinst för den växtgeografiska forsk r-+-,_---r,, förandet av bestämda bioogiska typer -- de ovannämnda grundformerna -- som indeningsgrund c!-?-t _, samt frekvensbeteckningar för ard terna bev det nämigen möjigt ~~~~~~~"~~~~~~~~~~ e att på ett särdees översiktigt sätt 'v'b"-d:'<a:7'--"---"'----"---'y'-"---"--"---""----"---"---"-'l2'-4 karaktärisera växtsamhäen a v de g mest oika sag. Ståndortsanteck Fig. r. Grafisk framstäning av en massrik ta- ningarna på skogsförsöksanstaskog med ymnigt ristäcke. Teckenförkaring: I. o skiktindening: a högsta skogsskiktet (här ta), tens provytor ha, sasom ovan b ägsta skogsskiktet, c snårskiktet, d högsta fät- nämnts redan från början upprätskiktet (här gran), e meersta fätskiktet (här bå- '..... bär), f ägsta fätskiktet (här ingon, jung), g tats efter HULTS monster; Sjava bottenskiktet (här Hyocomium par/etz"nttm). z. markforan har underkastats en så Y m nighetsgrader: e enstaka, t tunnsådd, s strödd, r rikig, y ymnig. fustandig anays som mojhgt med Graphische Darsteung eines moosreichen Kiefernwades mit samtidigt angivande av ymnighetsdichter Heide!b"erdecke. nach SERNANDER. Zeichen- arader för såvä bioogiska typer erkarung: r. Schichtemteiung: a Hochwadsch1cht (h1er b Kiefer),. b Nied_erwa;!schicht, c!3trauchschicht, _d höch~te SOn för enskida arter Fedsch1cht (h1er F1chte) e m1ttere Fedsch1cht (h1er Heidebeere),.f niedrigste Fedschicht (~i er Preis~ebeere, utsikterna för att en efter H UL TS Hetde), g Eodensch1cht (h1er Hyocomzum parzetuntm). 2. Häufigkeitsgrade: ~ v~reinzet!. t spärich, s zerstreut, princip företagen uppskattning av r reichhch, y haufig. markforans ymnighetsgrader ska ge ett sant uttryck för de faktiska förhåandena äro icke atid ika. Om vegetationen är fuständigt jämnt fördead över den undersökta ytan, och om denna icke tages atför stor, kan uppskattningen het naturigt utföras med större precision. Ofta nog förekornrna emeertid de amännare arterna fäckvis ymnigare, och det bir då svårare att avgöra deras betydese för växttäcket i dess hehet. Då vidare såsom grund för de av HULT använda ymnighetsgraderna icke igga några på förhand närmare fixerade utbredningsförhåanden inom en given ytenhet, göras desamma i varje fa beroende av förrättningsmannens subjektiva omdöme.

13 (II) MARK~'LORANS ANALYS PÅ OBJEKTIV GRUND. 139 Även SERNANDER (I, sid. 333) har framhåit, att metoden, ehuru i en mängd fa synnerigen praktisk och användbar,»ämnar för många subjektiva fekäor för att kunna brukas vid mera detajerade anayser». Redan i och för sig är detta en brist, viken givetvis måste komma att göra sig särskit kännbar, då det gäer att exakt karaktärisera förändringar i markforans sammansättning. Då försöksanstatens provytor dessutom äga en storek varierande mean 20 och so ar och deras markbetäckning icke atid är fut ensartad, stäer sig frågan ännu vanskigare. Härti kommer, att det ingaunda är givet, att de vart s:te ti vart Io:de år panerade revisionerna kunna utföras av en och samma person, viket ju i hög grad kan inverka på jämförbarheten mean de vid oika tider gjorda iakttageserna. Sutigen måste härvid även beaktas den omständigheten, att sambandet mean markens beskaffenhet och forans förändringar på intet sätt är utrett, och att man därför på förhand icke vet, huru stora de förändringar äro, som måste uppmätas. Det gäer därför att tigripa en metod, som med kand noggrannhet påvisar ganska små förskjutningar inom markbetäckningen, för att med tiräckig säkerhet kunna precisera inträdaodet av ett för markens försämring uppnått kritiskt tistånd i forans utvecking. Ur denna synpunkt erbjuder den RAUNKiERSKA metoden påtagiga företräden. RA UNKIJERS formationsstatistz'k. RAUNKI.iER har genom sin efter nya grunder utförda anays av markforan i första hand åsyftat att skapa en metod, genom viken de oika arternas betydese i vegetationens sammansättning eer deras s. k. vaens kunde faststäas oberoende av subjektiv åskådning. Metoden borde atså vara så beskaffad, att fera anayser av en och samma formation gåve samma i siffror uttryckbara resutat. Då arterna fysiognomiskt sett dominera genom sin massa, d. v. s. genom individrikedom och individstorek vore det önskigt, att densamma på ett praktiskt sätt kunde bestämmas. Närmast ti hands igger det då onekigen att väga och räkna samtiga exempar, i viken de oika arterna äro företrädda. Att man emeertid på denna väg ska möta de största vanskigheter är dock tydigt. Frånsett de stora tekniska svårigheter, som ett sådant företag erbjuder, stöter man vid individräkningen atid på osäkerheten i individbegreppet, och vägningsresutatets exakthet påverkas ofördeaktigt därav, att de skida arterna icke samtidigt befinna sig i sitt kvantitativt sett hqgsta utveckingsstadium. Ett dyikt företag må vä därför synas opraktiskt. Försök i denna riktning ha emeertid bivit gjorda

14 TORSTEN LAGERBERG. av SERNANDER (I, sid. 335 och föj.) i hans karaktäristik av tundraformationerna i våra svenska fjätrakter. Men så voro icke heer de vada provytorna av någon betydigare storek, endast I 2 och I 6 cm. 2 Att större ytor skue kunna underkastas en sådan formationsdissektion är ju fuständigt utesutet. För att få någon uppfattning av arternas vaens måste man därför fortfarande håa fast vid den foristiska anaysen, såsom den i amänhet utföres, men för att erhåa exakta resutat bir det nödvändigt att göra den oberoende av subjektiv åskådning. Vid bestämmandet av arternas vaens går därför RAUNKIJER ti väga på föjande sätt. Han utför en detajerad foristisk anays av ett visst anta smärre rutor, vika med tihjäp av en kvadratisk ram av bestämd storek på måfå uttagas inom den formation, som ska undersökas. Varje art erhåer därefter ett ymnighetsta ika med antaet av de rutor, i vika den har antecknats. Det gäer nu att avgöra, des huru sto:: ruta ramen bör avgränsa, och des huru många sådana rutor som böra undersökas. Vi man erhåa en så vitt möjigt fuständig artista, måste man, om rutorna göras små, undersöka ett större anta; ju större dessa göras, desto färre äro ur denna synpunkt erforderiga. Artistans fuständighet är dock av mindre vikt; som undersökningens huvuduppgift måste atjämt fasthåas, att den eer de- inom en formation fysiognomiskt dominerande arterna i förhåande ti de övriga mindre väsentiga erhåa ett mot verkigheten fut svarande ymnighetstal Då formationerna ofta hava en sådan sammansättning, att en enda eer några få arter bida vegetationens huvudmassa, samtidigt med att de innehåa. ett avsevärt anta arter med enstaka frekvens, skue de fysiognomiskt viktiga erhåa en atför åg vaenssiffra, om icke rutorna göras tiräckigt små. Det är nämigen tydigt, att ju mindre rutor man använder, desto större bi de dominerande arternas ta i förhåande ti de övrigas, och desto mera närmar sig detta förhåande verkigheten. Antaet rutor, som i varje särskit fa måste undersökas, är beroende av, när en konstant vaenssiffra för de mera amänna arterna uppnås, eer, om en enda art är dominerande, när förhåandet mean dennas vaenssiffra och samtiga övriga arters icke i nämnvärd grad för -ändras, om ytterigare nya rutor undersökas. Med stora rutor uppnås uppenbarigen detta konstanta förhåande förr än med små rutor. De rutor, med vika RAUNKIJER arbetade, gåvos en storek av IO m 2, I m 2, o,x m 2 och o,ox m 2 Metoden utexperimenterade han i en Anemone nemorosa-facies i bokskog och fann därvid, att vid användandet av en IO m 2 :s ruta IO kast voro erforderiga för att det konstanta procentförhåandet mean Anemone och övriga arter skue uppstå, vid använ-

15 MARKFLORANs ANALYS PÅ OBJEKTIV GRUND. dandet av rutor på I, o,x och o,ox m 2 voro resp. 20, so och 200 kast nödvändiga för uppnåendet av detta resutat. Att man skue göra samma erfarenhet i en annan växtformation är ju icke givet; det erforderiga antaet kast hänger utesutande på formationens artbandning. RAUNKIJER har emeertid vid sina enigt denna metod utförda formationsundersökningar bestämt sig för att begränsa kas.tens anta ti so och storeken på rutorna ti o, x m 2 ~ Det är ju nämigen k~rt, att man, då man ju i aa fa på denna väg icke kan komrna ti några absouta värden, måste taga hänsyn ti vad som är praktiskt taget möjigt, så att det bir ett förnuftigt förhåande mean det resutat man får och det arbete, som härför måste nedäggas. Att denna ståndortsanteckningsmetod är betydigt mera tidsödande och kräver ett mycket större arbete än den HULTSKA, torde icke behöva särskit framhåas, men så bi också dess resutat av väsentigt annat värde. Av den ovan givna framstäningen framgår såunda, att vaensbestämningen är beroende av såvä rutornas storek som antaet av de utförda kasten. Ur variationsstatistisk synpunkt betyder storeken detsamma som kassgräns. Göras kassgränserna vida, bir variationen mätt med ett grovt mått, och dess storek bir såunda mindre noga faststäd. Väjes däremot en iten ruta - om kassgränserna göras trängre- bir utsikten för att de oika rutorna skoa starkare avvika från varandra större och deras variabiitet, d. v. s. arternas bandningsförhåande, bir därför noggrannare uppmätt. Nu åter det ju tänka sig, att av tvenne arter, som förekornrna på samtiga undersökta rutor, den ena täcker så gott som hea ytan, under det att den andra endast finnes i ett enda individ. Metoden skue det oaktat giva ti resutat, att båda dessa arter finge samma vaenssiffra, ehuru den sistnämnda arten fysiognomiskt sett har en fuständigt underordnad betydese. Det ur vaensbestämningens synpunkt teoretiskt eftersträvansvärda vore därför, om man kunde giva rutan en sådan storek, att den i varje fa endast innesäte ett enda individ. Att detta icke åter sig göra, förstår man dock genast. Des äro ju de oika växtarterna inbördes mycket oika stora, och för övrigt är individbegreppet i många fa ytterst svårt att definiera. Det gäer såunda här en kompromiss mean det teoretiskt eftersträvade och det faktiskt möjiga. Kastytan får naturigtvis å andra sidan icke göras så iten, att uppskattningen i vissa fa försvåras eer rent av omöjiggöres. Det torde av det härmed sagda tydigt framgå, att vaensuppskattningar, utförda med oika stora rutor, giva fukomigt inkommensuraba värden. Antaet utförda kast har, oberoende av kastytans storek, betydese för det i varje fa uppnådda resutatets säkerhet. Ju fera va-

16 TORSTEN LAGERBERG. rianter som undersökas, dess mindre bir det fe, som kommer att vidåda resutatet. Den Raunkirerska metodens praktiska tiämpning. Vid tiämpningen av den RAUNKIJERSKA principen för formationsanays å skogsförsöksanstatens provytor har det visat sig nödvändigt att i viss mån modifiera densamma. Kastaodet av ramen på måfå kan ju visserigen synas utesuta varje vijeakt från förrättningsmannens sida, men i sjäva verket är dock icke möjigheten för ett subjektivt va härigenom het avägsnad. Att risken för ett oriktigt resutat är mindre, då man på detta sätt arbetar inom en enhetig Anemone- eer Oxais-facies är ju tydigt. skogsförsöksanstatens stora provytor uppvisa emeertid ofta en ojämnhet i markforan - ena deen kan exempevis föra ett tätt ristäcke, andra deen ett synnerigen gest eer ock het sakna vissa ris. Kastar man ramen inom den ristäckta avdeningen, tis konstanta vaenssiffror där uppnås, så bi naturigtvis dessa återigen rubbade, så snart man överskrider denna avdenings gräns. Att utägga rutorna på måfå medför därför med nödvändighet, att kontroen över resutatets stabiitet, såsom RAUNKIJER utför den, bir obekväm. Särskit med hänsyn ti att de vaenssiffror, som här eftersträvas, äro beroende av en på förhand begränsad ytenhet, bir det nödvändigt att se ti, att de undersökta rutorna så vitt möjigt utgöra ett adekvat uttryck för provytan i dess hehet. Detta må vinnes, om man i stäet för ett panöst utäggande av rutorna väjer att ordna dem i ett symmetriskt förband. Det är tydigt, att även en ren formationsanays skue vinna på en sådan anordning, då härigenom kastens anta bör kunna inskränkas i möjigaste mån, för att ett konstant vaensförhåande ska uppnås. En anays av markforan på skogsförsöksanstatens garingsytor bör emeertid utföras så, att vaensbestämningen även får betydese för artens täckande förmåga. Framför at gäer det att kunna ti areaen uppskatta utbredningen av sådana arter, som förmodas hava en särskid betydese för markbidningen. I våra barrskogar bir det särskit risen, varom detta kommer att gäa, men även andra växtformer, såsom mossor och avar, gräs och åtskiiga örter kunna behöva karaktäriseras ur denna synpunkt. Man skue kunna invända, att areauppgifter ättast och säkrast vinnas genom en direkt uppmätning av de oika arternas gränsinjer på marken. En dyik uppmätning är emeertid atid förenad med betydande svårigheter, ty även om arterna uppträda i avgränsade fäckar, äro dock gränsinjerna mången gång svåra att draga fut exakt, och i fertaet fa är en kartäggning het enket outförbar. Att på något objektivt sätt genom kartering bestämma exempevis den av båbärs-

17 MARKFLORANs ANALYS PÅ OBJEKTIV GRUND. 143 ris täckta deen av en provyta, om detta ris har en ges och i huvudsak jämn förekomst inom densamma, är som ätt inses praktiskt taget en omöjighet. Man måste atså utbida metoden så, att den kan användas för aa oika former av utbredning. Undersökningens ändamå måste het naturigt vara att ära känna den av en viss växtart täckta areaen och de växingar i densamma, som ti föjd av en oika beståndsbehanding biva en föjd; som en sak av underortinad vikt måste anses att faststäa gränsinjernas förskjutning på marken. Vi man detta, kan man ju väja en formation, där gränser äro tydiga, samt på ämpigt sätt utmärka dessa och sedermera vid kommande revisioner studera, i viken riktning fårskjutningen gått. Areauppskattningen är, som av den föregående framstäningen torde framgå, i grund och botten en nödvändig föjd därav, att man icke kan giva rutorna en sådan storek, att den faktiska vaensen hos samtiga inom ett givet område förekommande arter exakt uttryckes i siffror. Med hänsyn ti storeken av den ruta, som jag använt vid mina undersökningar, har det därför för bestämningen av arternas vaens visat sig nödvändigt att karaktärisera denna fysiognomiskt avgörande egenskap på tvenne oika vägar: genom en bestämning både av arternas frekvensprocent och av deras areaprocent. De siffror, som härigenom erhåas, giva jämförda med varandra en god bid av arternas utbredningsförhåanden inom den undersökta provytan. Frekvensprocenten angiver såunda sjäva spridningen inom det givna området, den är ett i siffror omskrivet uttryck för samtiga HULTS frekvensgrader. Uppträder en art även fäckvis ymnig eer täckande, så åter den sig bestämmas icke bott ur frekvenssynpunkt utan även ur täckningssynpunkt. En sådan konsteation i en ståndortsanteckning enigt HULT såsom t. ex.»tunnsådd, fäckvis ymnig» kan på detta sätt erhåa ett tamässigt uttryck av känd noggrannhet. Sutigen har det synts mig önskvärt, att denna enigt RAUNKIJERS princip utförda markbetäckningsanays även ämnade en artista, som icke beve atför mager. Detta resutat nås såsom förut framhåits genom att icke väja en atför iten ruta för detajanayserna. Mina undersökningar inriktades därför i första hand på utrönarrdet av den ämpigaste rutstoreken, varigenom aa ovan anförda önskemå vid ståndortsuppskattningen beve så vitt möjigt tigodosedda. Med edning av den av RAUNKIJER gjorda erfarenheten över rutornas ämpiga storek ansåg jag mig icke behöva experimentera med större ruta än o, 5 m~. För att emeertid även kunna pröva mindre rutor ät jag förfärdiga en ram, som gjordes stäbar (fig. 2, 3). Den består av 4 i genomsnitt kvadratiska mässingsrör, vika genom att skjutas

18 144 TORSTEN LAGERBERG. (I 6) samman kunna bringas att omfatta rätvinkiga ytor av aa storekar från och med o, 5 m 2 och nedåt; för att bekvämt kunna framstäa kvadratiska ytor av 1 /a, 1 /4, 1 /s, 1 /~, 1 /7, 1/s, 1 /9 och 1 /1o m 2 är ängden av samtiga dessa kvadraters sidor markerad på ramens 4 skänkar. På grund av materiaet äger ramen en tiräckig tyngd för att sjunka ti marken även i ett ganska tätt ristäcke, viket givetvis är för undersökningen Ur Statens Skogsförsöksanstats sam. Foto. av förf. Fig. 2. Den vid markforans anays använda ramen, städ på o,s m 2 och utagd på ståbandet. Der fiir die Anayse der Bodenvegetation gebrauchte Rahmen auf o.s m2 gesteit und auf das Stahmessband geegt. fördeaktigt. Skänkarna kunna het östagas från varandra, så att ramen därigenom bir ättare transportabe. I överensstämmese med vad ovan anförts ha de anayserade rutorna utagts symmetriskt å aa provytor. De förband som prövats ha i rege varit kvadratiska m~d ett inbördes avstånd mean rutorna av 2, 4 eer 8 m. I ett fa har förbandet 2 x 4m. bivit använt. I det kvadratiska systemet komma rutorna såunda att representera kvadratiska

19 MARKFLORANS ANALYS PÅ OBJEKTIV GRUND dear. av provytorna.om resp. 4, r6 och 32 ni 2, i det rektanguära förbandet 2 X 4 m.] rektanguära om 8 m2. Rutornas mittpunkt samman- Ur Statens Skogsförsöksanstats sam. Fot~. av förf. Fig. 3 Den vid markforans anays använda ramen, hopskjuten ti o,i m 2,., Der fiir die Anayse der Bodenvegetation gebrauchte R~hmen, auf o, m2 zusammengeschoben.. faer med mittpunkten för de ytor, för vika de vid den foristiska arraysen fa. bida ett uttryck. Av de möjiga rutstorekarna har jag yid mina försök hittis endast använt sådana om o. 5 och o, : m 2 Av dessa har den förstnämnda visat sig äga vissa företräden, speciet i våra mossoch bärrisrika barrskogstyper.. De för varje fa gäande taxeringsprocenterna!~ta sig såunda ätt. beräknas. Vid anvä11dande av ett 4 och s: m:s kvadratförband och en. o,s m 2 :s ruta bi resp. 3,125 och o,7bx s %, med förbandet 2 X 4 m. och I 2 Medde, fr. Stafens Skogsftrsöksanstat. H. n.

20 TORSTEN LAGERBERG. (I 8) samma rutstorek 6,2 5 % av den area undersökta, för viken uppskattningen gäer; användas 2 och 4 m:s kvadratförband och en ruta om o,, m 2 bi taxeringsprocenterna resp. 2,5 och 0,62 5. Nu nämnda kombinationer äro de, som förekommit vid mina undersökningar. Fö_r att åstadkomma ett symmetriskt förband för rutorna har jag gått tiväg? på föjande sätt. I de fa, då provytorna utgjort rätvinkiga figurer, indeades två motsatta sidor i 2 eer 4 m. ånga stycken. Skärning~punkterna numrerades i öpande föjd å varje gränsinje för sig. Mean de punkter, som erhåit samma nummer, sträcktes ett ståband. För att detta skue kunna utföras så noggrant som möjigt, uppstakades i amänhet tvärinjerna på förhand. Därefter utades ramen på varannan eer var fjärde meter av ståbandet så, att meterstrecket bev iggande i ramens mittpunkt och mittpunkterna på ramens motsatta sidor föo på bandet (fig. 2 ). Dessa mittpunkter finnas markerade på de 4 skänkarnas innerkant, och ramen kan såunda orienteras mycket exakt. I det fa, då provytorna utgjorts av oregebundna figurer, har jag vat en av två mot varandra vinkeräta sidor som basinje och med tihjäp av vinketrumma stakat ut ett mot denna inje vinkerätt system med det faststäda avståndet mean injerna. Det har naturigtvis icke kunnat undvikas, att stammar kommit in i injerna~ sträckning. Ståbandet har då dragits fram ti hindret och utagts på nytt på andra sidan av detta utefter den utstakade injen.. Likaedes inträffar det, som ätt inses, ej så säan, att stammar ti större eer mindre de faa inom vissa rutor. I sådana fa har jag måst nöja mig med att okuärt bedöma rutstoreken, då det skue ha varit atför tidsödande att taga isär ramen och för att åta den fatta om stammen. Att undersökningens noggrannhet härigenom icke rönt något menigt infytande är dock säkert. Här torde vara ämpigt att fästa uppmärksamheten på förhåandet mean provytans storek och storeken av den yta, för viken formationsanaysen i sjäva verket gäer. Vid användandet av ett 4 m:s kvadratförband kunna dessa båda ytor bringas att sammanfaa endast under den förutsättningen, att provytan är rätvinkig och areaen jämnt debar med 16, är förbandet 2 X 2 m. måste denna vara jämnt debar med 4 Är detta icke händesen, måsteformationsanaysen komma att gäa för en area, antingen något större eer också något mindre än sjäva provytan, beroende av huru många rutor man besutar sig för att. undersöka. Jag har i amänhet gått så tiväga, att jag utagt rutor även på den av provytans gränsinjer, som vats som bas. Häften av dessa rutor kommer såunda att igga utanför ytgränsen, och undersökningsresutatet hänför sig därför i dyika fa ti ytor, något större än sjäva provytorna. Denna skinad bir naturigtvis ändå större, om förbandet utökas ti 8

21 MARKFLORANS ANALYS PÅ OBJEKTIV GRUND. m. i kvadrat och ägges så, att rutor fortfarande faa på basinjen. Det torde även utan vidare inses, att det med ett kvadratiskt förband adrig är möjigt att bringa den verkigen skattade areaen att sammanfaa med provytans, om denna senare utgöres av en oregebunden, snedvinkig figur. Men det torde också vara kart, att den fuständiga överensstäm, mesen i storek mean dessa båda ytor är en sak. av underordnad vikt, då vegetationen på båda sidor om ytgränsen är densamma. Vi man uppnå en överensstämmese, skue man för varje särskit tifäe nödgas använda oika förband, kanske även med ojämna meterta, viket givet, vis gör undersökningen i fätet mera tidsödande utan motsvarande vinst. Av vikt är däremot, att man vid revision av provytorna använder samma förband, utagt så, att det verkigen bir en och samma area, som för varje gång undersökes. - Sutigen bör påpekas, att rutor, som fa, it på provytornas hörnpunkter i amänhet bivit ämnade utan avseende vid undersökningen. Dessa hörn äro nämigen markerade genom djupa diken i marken, varför växttäcket på dessa punkter bivit avsevärt rub,, bat eer fuständigt förstört. - Den foristiska anaysen av rutorna har utförts på ett ingående sätt. Jag har såunda bemödat mig om att erhåa en fuständig bid av vege, tationen och har därför ägnat ika stor uppmärksamhet åt bottenskiktets ifsformer (mossor och avar) som åt den högre foran 1 För varje ruta har upprättats en fuständig artista. Frekvensprocenten för de oika arterna åter sig med edning av det så erhåna materiaet ätt beräknas. Detta ta ger otviveaktigt ett mycket gott uttryck för arternas spridning. Om man exempevis på en 50 ars yta, undersökt med o, 5 m:s 2 rutor, kunnat faststäa en frekvensprocent av 50 för en viss art, så betyder atså detta, att denna art i ett eer fera exempar måste finnas inom hava antaet rutor om o, 5 m 2, i viket ytan kan tänkas uppdead, i detta fa såunda i 5,ooo rutor. Säkerheten av denna sutsats beror dock naturigtvis på storeken av de:t fe, varmed frekvenssiffran är behäftad. Areaprocenten har jag sökt faststäa genom att i varje särskit fa uppskatta, huru stor de av rutorna arterna täcka. Man kan ju tivita metoden att i denna punkt icke vara fut fri från subjektiv åskådning, och att resutatets värde därav skue förringas. En dyik anmärkning är dock icke berättigad. Det erbjuder naturigtvis icke så särdees stor svårighet att bedöma den täckta deen av en hav kvadratmeter, om man icke har mycket stora fordringar på bestämningens exakthet. För att icke för mycket invecka frågan har jag därför på förhand bestämt 1 Mossorna ha benäget granskats av ektor H. W. ARNELL, avarna av ektor G. O. MALME samt Hieracium-arterna av dr H. DAHLSTEDT, vika herrar jag härmed får betyga min tacksamhet.

22 148 TORSTEN LAGERBERG. (z o) mig för att endast uppskatta fjärdedear av rutorna, viket på grund av deras utäggning fa:er sig synnerigen ätt (jfr fig. 2). Genom stå bandet äro de nämigen atid deade i tvenne häfter, och att sedermera efter ögonmått havera dessa är synnerigen enket. Om arterna över huvud taget skoa komma i fråga vid area bedömningen, måste de såunda täcka närmare 1/4 av rutan; mindre dear har jag icke ansett mig kunna uppskatta.. Metoden får naturigtvis. härutinnan sin begränsning i så måtto; att areasiffrorna atid bi för åga; den area, som undandrar sig uppskattning, är i vissa fa rätt avsevärd. Anser man det erfoderigt att nedbringa den ouppskattade areaen ti ett minimum, får man mäta med finare mått, eer med andra ord uppskatta så små dear av rutorna som möjigt. De täckningssiffror, med vika jag räknat, äro såunda 1/4, 2/4, 3/ 4 och 4/4. Arter med täckningsgrad hava därför i mina anteckningar bifogats någon av dessa siffror. Då emeertid den täckta areaen säan exakt utgör 1/4, 2/4, 3/4 eer 4/4 av rutan, har jag förfarit så, att arterna erhåit den täckningssiffra, som kommer den verkigt täckta areaen närmast. U p p skattningen bir såunda antingen något för hög eer något för åg, men metoden är i detta avseende fuständigt tendensfri, varför resutatet icke på ensidigt sätt infueras av ett dyikt tivägagångssätt. Täckningssiffrorna måste naturigtvis uträknas i varje _skikt för sig; här dock endast bottenskiktet och fätskiktet. Inom samma ruta kunna därför mycket vä tvenne arter erhåa täckningssiffran 4/ 4 Areaprocentens beräkning enigt det på detta sätt hopbringade materiaet är ätt utförd. Vid upprättandet av rutornas artistor har hänsyn tagits utesutande ti exempar eer skottdear av exempar, som varit rotfästa in om ramen. Metoden har på detta sätt tiämpats av RAUNKIJER utesutande för»het örtartade» växter (ettåriga arter och sådana, som övervintra under jord). Vid behandingen av de feråriga vintergröna örterna, ris, buskar och träd har han emeertid gått tiväga något annorunda. Dessa växter ha upptagits i istorna, såvida de överhuvud taget haft övervintrande skott eer skottdear innanför ramen. Detta senare förfarande, som naturigtvis bir en nödvändighetsåtgärd, om man arbetar i mycket täta formationer, exempevis i ett sutet jungtäcke, hade kanske varit att förec draga särskit vid bestämningen av areaprocenten. Emeertid ha de arter, vars täckningsgrader jag sökt faststäa, icke utmärkt sig för en så stor täthetsgrad, att det stött på svårigheter att avgöra, vika som vuxit innanför ramen, och vika som vuxit utanför denna. Det har därför synts mig bättre att konsekvent genomföra en och samma princip, när nu detta åtit sig göra. Genom att vid den foristiska anaysen av rutorna även beakta vissa