Kvinno- och mansajour eller jour?

Kriminologiska institutionen Kvinno- och mansajour eller jour? Om jourers berättelser om hur de bemöter personer som uppsöker dem Examensarbete 15 hp Kriminologi Kriminologi III (30 hp) Vårterminen 2008 Maja Wolt

1

Sammanfattning Kvinno- och mansajour eller jour? Om jourers bemötande av personer som uppsöker jourerna Maja Wolt Syftet med denna studie var att undersöka hur representanter för kvinnojourer och mansjourer berättar om hur de bemöter personer som uppsöker dem. Frågeställningarna var Hur berättar kvinnojourer och mansjourer om hur de bemöter de personer som uppsöker dem? Med underfrågeställningarna: - På vilket sätt spelar heteronormativiteten in i representanternas berättelse - kan denna anses reproducera den stereotypa föreställningen om kvinnan som underordnad och mannen som överordnad (offer/gärningsman)? - Kan jourerna sägas tillämpa det dekonstruktiva samtalet och vad innebär detta i så fall för de personer som uppsöker jourerna? Studien baserades på fyra vinjetter som låg till grund för fyra kvalitativa intervjuer med fyra verksamma jourarbetare i Stockholms län, varav två var kvinnojoursarbetare och två mansjoursvolontärer. De framkomna resultaten presenterades i tre olika teman och analyserades utifrån feministisk poststrukturalism och jämfördes med tidigare forskning, som visade att det fanns både skillnader och likheter. Resultaten visade att mansjourerna tillämpar det dekonstruktiva samtalet när det gällde bemötande, deras bemötande var därmed inte heller heteronormativt. Kvinnojourerna skiljde sig åt när det gällde det dekonstruktiva samtalet då den ena tillämpade detta i viss mån medan den andra inte gjorde det. I kvinnojourernas bemötande fanns både likheter och skillnader. Initialt utgick båda från heteronormativiteten men när de ställdes inför ett problematiserande (dvs. om de reflekterat över bl a homosexualitet och hur det kan påverka situationer som kan uppstå) skiljde sig lösningarna åt. Den ena kvinnojouren avsåg inte att ändra sina rutiner utan ansåg snarare att det vore avvikande att inte utgå från heteronormativiteten, något som den andra kvinnojouren ville försöka ändra då de inte ansåg att den sexuella läggningen var av betydelse. Nyckelord: Feministisk poststrukturalism, kvinnojourer, mansjourer, heteronormativitet, dekonstruktiva samtalet, bemötande, vinjettkonstruktion. 2

3

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1 INLEDNING... 6 1.1 SYFTE... 8 1.2 FRÅGESTÄLLNINGAR... 8 1.3 BEGREPP... 8 1.4 DISPOSITION... 8 2 TEORI... 9 2.1 FEMINISTISK POSTSTRUKTURALISM... 9 2.2 SPRÅK OCH DISKURS... 9 2.3 SUBJEKTETS DISKURSIVA AGENTSKAP... 10 2.4 MULTIPLA SUBJEKTIVITETER... 10 2.5 DEKONSTRUKTIVT SAMTAL... 11 2.6 HETERONORMATIVITET... 12 2.7 TEORIBEGRÄNSNINGAR... 12 3 TIDIGARE FORSKNING... 13 3.1 JAG VILL INTE VARA SOM, KÄNNA ATT JAG ÄR EN TERAPEUT... 13 3.2 KVINNOMISSHANDEL SOM KUNSKAPSFÄLT... 13 3.3 SLAGEN MAN... 14 3.4 MANSMISSHANDEL FINNS DET?... 15 3.5 VÅLDSAMT LIKA OCH OLIKA... 15 3.6 KVINNOMISSHANDEL ETT NORMATIVT VÅLD?... 16 3.7 SAMMANFATTNING... 16 4 METOD... 17 4.1 URVAL... 17 4.2 VINJETTMETODEN... 17 4.2.1 Vinjettkonstruktionen... 18 4.2.2 Vinjetterna... 18 4.3 TILLVÄGAGÅNGSSÄTT... 19 4.3.1 Intervjupersonerna... 19 4.3.2 Intervjuproblem... 20 4.4 VETENSKAPSFILOSOFISKT FÖRHÅLLNINGSSÄTT... 20 4.5 ANALYS OCH TOLKNINGSMETOD... 21 4.6 METODPROBLEM... 21 4.7 VALIDITET, MAKT OCH GENERALISERBARHET... 22 4.8 ETIK... 23 5 RESULTAT... 24 5.1 JOURERNAS INITIALA BEMÖTANDE... 24 5.2 JOURERNAS REAKTIONER PÅ OCH UPPFATTNINGAR OM VINJETTERNA... 26 5.2.1 Vinjetten Anna... 26 5.2.2 Vinjetten Veronica... 27 5.2.3 Vinjetten Jonas... 28 5.2.4 Vinjetten Veronica... 28 5.3 HETERONORMATIVITET... 28 6 ANALYS OCH DISKUSSION... 31 6.1 JOURERNAS BEMÖTANDE... 31 6.2 JOURERNAS REAKTIONER PÅ OCH UPPFATTNINGAR OM VINJETTERNA... 32 6.3 HETERONORMATIVITET... 34 7 SAMMANFATTANDE DISKUSSION... 38 7.1 FÖRSLAG TILL VIDARE FORSKNING... 41 8 REFERENSLISTA... 43 8.1 LITTERATUR... 43 8.2 UPPSATSER... 43 8.3 ELEKTRONISK INFORMATION... 44 9 BILAGOR... 44 4

5

1 Inledning År 1978 öppnades de första kvinnojourerna i Sverige och 1996/97 uppgick antalet till 129 stycken med drygt 7000 medlemmar. Kvinnojourer anses idag som en etablerad verksamhet med stort inflytande, vilken sällan ifrågasätts (Åkerström & Sahlin, 2001:17). Det finns två rivaliserande riksorganisationer; Roks (riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige) och SKR (Sveriges kvinnojourers riksförbund). Roks utesluter helt kontakten med män. SKR låter män medverka i rehabiliteringen, dock i separata lokaler i samarbete med SMR (Sveriges mansjourers riksförbund) (Bivald och Djäken, 2006:8). Roks är den största medlemsorganisationen för kvinnojourer i Sverige. Dess uppgift är att tillvarata kvinnojourernas intressen i arbetet med mäns våld mot kvinnor. Roks har ett opinionsbildande syfte och arbetar aktivt med att synliggöra den verklighet som jourerna möter. Idag är omkring 90 kvinnojourer medlemmar i organisationen. Roks är en feministisk organisation som verkar för kvinnors rättigheter och frigörelse samt för jämställdhet på alla plan (Webdokument A). SKR är ett riksförbund för kvinnojourer, anhörigföreningar och andra föreningar som vill motverka mäns våld mot kvinnor. Förbundet är varken partipolitiskt eller religiöst bundet. SKR är en feministisk organisation som vill skapa förutsättningar för jämställdhet och kvinnors frigörelse på alla områden i samhället (Webdokument B). Den första ideella mansjouren inrättades i Luleå 1985, och i början av 1990-talet bedrevs verksamhet på ca 20 orter. De flesta som söker hjälp befinner sig i personlig kris till följd av separation eller vårdnadstvist. En minoritet söker för att få hjälp med sina egna våldstendenser. I bl a Stockholm, Göteborg och Lund finns professionella mottagningar för män. Den partipolitiskt och religiöst obundna SMR bildades 1990. Totalt 13 jourer runt om i landet är idag anslutna till Sveriges mansjourers riksförbund (Nationalencyklopedin, 2006). Kvinnojourer och mansjourer möter dagligen människor som kan ses som offer och/eller gärningsmän. Hur jourerna bemöter dessa människor är av intresse eftersom det kan vara avgörande för hur personerna hanterar sin situation som offer eller gärningsmän. Om dessa personer känner sig bemötta på ett respektfullt sätt så kan det leda till att de har lättare att till exempel anmäla misshandeln. Om de däremot känner sig respektlöst bemötta kan det leda till att de inte vågar anmäla och därför fortsätter utsättas för ytterligare våld. Min förförståelse är att kvinnojourer och mansjourer utgår från heteronormativitet i sin information till utsatta kvinnor och män. Heteronormativiteten kan beskrivas som de relationer, handlingar och strukturer, samt institutioner som vidmakthåller heterosexualitet som något naturligt och allomfattande (Rosenberg, 2002:100ff, se även 1.3). Heteronormativiteten genomsyrar 6

behandlingen av kvinnor och män och ett exempel på detta är att det endast är kvinnor som arbetar på kvinnojourer, då det anses att en manlig närvaro kan skada kvinnorna. Denna föreställning reproducerar den gängse bilden av mannen som förövare och kvinnan som offer. Att bemöta utsatta eller förövare utifrån heteronormativiteten skulle kunna leda till en sekundär viktimisering och marginalisering, samt reproduktion av stereotypa föreställningar om kvinnan som underordnad respektive mannen som överordnad. Jag anser att det är viktigt att belysa hur jourerna berättar om sitt bemötande eftersom reproduktionen av stereotypa föreställningar kan leda till en sekundär viktimisering och även behäfta diskursen om att förövare är män. Den sekundära viktimiseringen handlar då om exempelvis de män som inte vågar uppsöka en jour eftersom de riskerar att bli sedda som avvikare istället för offer eller avvikare istället för gärningsmän (när det handlar om exempelvis samkönat våld). Detsamma gäller naturligtvis för de kvinnor som faller offer för samkönat våld eller ses som avvikare istället för gärningspersoner. När jag läste viktimologi gjorde jag (tillsammans med två andra elever) en diskursanalys av kvinnojourers information (från deras hemsidor) till utsatta kvinnor. Syftet var att ta reda på huruvida kvinnojourer bemöter och behandlar utsatta kvinnor utifrån heteronormativitet eller inte. Vi kom fram till att heteronormativiteten är en dominerande diskurs inom jourerna (utifrån informationen på deras hemsidor). Då vi endast använde oss av kvinnojourernas egna hemsidor kunde vi inte veta hur jourerna bemötte utsatta kvinnor i praktiken, vi kunde endast belysa hur de valde att framställa sig, varför intresset av att undersöka hur de bemöter kvinnor i praktiken väcktes hos mig. Den naturliga följden blev även att se hur mansjourer bemöter de personer som uppsöker deras verksamhet. Jag kan naturligtvis inte undersöka hur jourarbetarna bemöter de personer som uppsöker dem i praktiken men jag anser att den metod jag har valt (se 4:e kapitlet) kan komma så nära bemötandet som möjligt. Fokus kommer även att ligga på hur jourarbetarna berättar om hur de tror att de kan tänkas bemöta personer som uppsöker dem, vilket kan ge en beskrivning av hur deras organisation och arbete bedrivs och hur de väljer att framställa sig. Lenz Taguchi (2004) talar om det dekonstruktiva samtalet som går ut på att inte fastna i gamla föreställningar och att inte låta dem bli normerande (Taguchi, 2004:188-191), vilket blev ett slags ingång till detta arbete. Det handlar om att inte utgå ifrån att människor är eller beter sig på ett visst sätt och att inte utgå ifrån att alla är lika. Att utgå ifrån heteronormativitet skulle kunna begränsa möjligheterna för vissa personer som uppsöker jourerna (såsom homosexuella och bisexuella), medan det dekonstruktiva samtalet skulle kunna öppna upp möjligheter för alla människor oavsett bakgrund. Min förhoppning är att denna uppsats kommer att bidra till en diskussion om hur kvinnojourer och mansjourer 7

berättar om sitt bemötande och således öppna för ett förhållningssätt som inte reproducerar bilden av det ideala offret eller den idealiske gärningsmannen. 1.1 Syfte Syftet med uppsatsen är att undersöka hur representanter för kvinnojourer och mansjourer berättar om hur de bemöter personer som uppsöker dem. 1.2 Frågeställningar Hur berättar kvinnojourer och mansjourer om hur de bemöter de personer som uppsöker dem? - På vilket sätt spelar heteronormativiteten in i representanternas berättelse - kan denna anses reproducera den stereotypa föreställningen om kvinnan som underordnad och mannen som överordnad (offer/gärningsman)? - Kan jourerna sägas tillämpa det dekonstruktiva samtalet och vad innebär detta i så fall för de personer som uppsöker jourerna? 1.3 Begrepp Med bemötande avses kvinnojourernas och mansjourernas agerande gentemot personer som uppsöker dem. Bemötandet har inte med någon behandlingsform att göra utan handlar om hur kvinnor och män bemöts av personalen. Med begreppet diskurs avses innebörden och betydelse i det som sägs. Detta innefattar det vi menar och hur det vi menar påverkar vårt handlande. Diskursen är således avgörande för vårt sätt att konstituera vår omvärld. Det sätt som vi konstituerar vår omvärld på i specifika sammanhang sker i enlighet med innebörden i diskursen (Lenz Taguchi, 2004:16). Jag har valt att utgå från Lenz Taguchis beskrivning av det dekonstruktiva samtalet som handlar om att inte fastna i diskurser och att inte låta dem bli normerande. Det handlar om att synliggöra de dominerande tankar och handlingsmönster som finns hos oss själva och varandra. Detta leder till att vi öppnar upp för ett tänkande och handlande som vi kan ta ett mer aktivt och etiskt ansvar för (Lenz Taguchi, 2004:188-191). 1.4 Disposition Uppsatsen består av sju kapitel. Det andra kapitlet tar upp och beskriver det teoretiska analysverktyget jag har valt. Det tredje kapitlet beskriver och behandlar tidigare forskning som är relevant för det ämne jag har valt och kapitel fyra behandlar och beskriver den metod jag har använt mig av, hur jag har gått tillväga och hur jag valt att redovisa detta. Det femte kapitlet presenterar de resultat som jag har fått fram, vilka redovisas i form av citat från 8

intervjupersonerna. I det sjätte kapitlet analyserar och diskuterar jag resultaten med hjälp av vald teori och tidigare forskning. I det sista kapitlet för jag en sammanfattande diskussion samt ger förslag på framtida forskning. 2 Teori En teori kan beskrivas som en tänkbar förklaring eller som en tankekonstruktion som kan undersöka och förklara det problem som ska studeras. Den kan också fungera som en sorts beskrivning av hur vi kan förstå människan och hennes handlingar (Larsson, 2005:20). Jag har valt att använda mig av feministisk poststrukturalistisk teori i mitt arbete. Motivet är att det handlar om att synliggöra dominerande diskurser (såsom heteronormativitet) och hur dessa kan påverka jourernas agerande i sitt bemötande. Det dekonstruktiva samtalet kan ge en förståelse för hur vi människor agerar men även öppna upp för ett synliggörande av våra föreställningar så att vi kan lära av dem. Jag har även valt att använda mig av Tina Rosenbergs (2002) teori om heteronormativitet (Rosenberg, 2002). 2.1 Feministisk poststrukturalism Den feministiska poststrukturalismen kan ses som en sorts tredje feminism som ifrågasätter och vill lösa upp kategorierna manligt och kvinnligt. Den kritiserar olika konstruktioner och menar att kategorier såsom kön, biologi och kropp är kategorier som måste problematiseras. Ett exempel på detta är kategorin kvinna som varit kvinnorörelsens utgångspunkt. Kvinna är alltför generaliserande och bortser från de faktorer som kan vara mer avgörande, såsom sexuell och kulturell identitet. Vidare menar feministiska poststrukturalister att det krävs en omprövning av innebörden i begreppet konstruktion. Ett exempel på detta är när man hävdar att kroppen är konstruerad. Det är genom upprepningar av normer som könets materialitet konstrueras, men våra vanliga föreställningar om konstruktion hindrar oss från att förstå detta. Det konstruerade uppfattas som konstgjort och någonting som man kan vara utan. Detta leder till problem eftersom det blir svårt att veta vad vi ska göra med alla konstruktioner som vi inte kan klara oss utan. Det vill säga de konstruktioner som gör att vi kan tänka, leva och skapa mening de som för människan blivit en nödvändighet. De feministiska poststrukturalisterna menar således att konstruktion inte bara handlar om den etablerade begreppsförklaringen som handlar om någonting artificiellt (Ljung, 2003:248f). 2.2 Språk och diskurs Begreppet diskurs betyder vanligen talet om något, det som sägs och skrivs, men i det poststrukturella sammanhanget avses innebörd och betydelse i det som sägs. Med detta avses det vi menar och hur det vi menar påverkar vårt handlande. Detta leder till att diskursen blir 9

avgörande för vårt sätt att anordna och konstituera vår omvärld på typiska sätt i specifika sammanhang, vilket sker i enlighet med innebörden i diskursen (Lenz Taguchi, 2004:15). Den dominerande diskursen bär definitioner knutna till kunskaper och föreställningar som innefattar information om vem som bär positionen av att ha rätt att tala i diskursens namn. Den bär också information om hur makt fördelas mellan olika positioneringar (Ibid:103). Diskursen förändras och i vissa kontexter dominerar vissa meningsbärande och konstituerande diskurser över andra. Den dominerande diskursen är, precis som alla diskurser, beroende av sociala och historiska sammanhang. Enligt den feministiska poststrukturalismen existerar inte subjektet före språket. Detta innebär att vi konstruerar en bild och en förståelse av oss själva och varandra först i interaktionen med andra. Det är i kommunikationen med andra och oss själva som vi definierar vad ett subjekt är, genom att vi tillsammans pratar om och definierar vad vi är (Ibid:15,101ff). 2.3 Subjektets diskursiva agentskap Subjektet är ett självständigt handlande objekt. Genom att aktivt ta till sig vissa accepterande handlingsmönster och positioner som anses självklara tar subjektet diskursen i bruk. Detta innebär en form av agentskap, subjektet är inte längre endast ett objekt utan även ett aktivt och självständigt handlande subjekt. Agentskapet medför dock inget oberoende eller frihet för individen, men det skapar en förmåga att ifrågasätta diskurserna och att göra motstånd mot dem (Lenz Taguchi, 2004:, 71f, 111, 113, Davies, 2003:83-115). Lenz Taguchi menar att agentskapet tillför subjektet en möjlighet: Agentskapet medför [ ] möjligheten att uppmärksamma och göra sig multipla förståelser, så att ingen diskursiv praktik eller position helt kan kontrollera subjektets identitet. (Taguchi: 2004:16) 2.4 Multipla subjektiviteter Människans förståelse av subjekt och omvärld är utformad i mänskligt konstruerade diskurser. Subjektet går från att vara till att bli. Förflyttningen från att vara ett substantiv till att bli ett verb medför att subjektet är under aktivt medskapande av sin subjektivitet, den är således under ständig förändring. Vi blir eller skapar oss själva som subjekt, vilket (när det gäller hur vi blir eller skapar oss själva) är beroende av omvärldens normer och föreställningar om hur ett subjekt ska vara. Vi agerar inom många områden i samhället, som består av många olika sätt att förstå världen. Detta leder till att vi lär oss många olika sätt att vara i olika situationer, vilket inom den feministiska poststrukturalismen benämns som att 10

människan har multipla subjektiviteter (Lenz Taguchi, 2004:, 71f, 111, 113, Davies, 2003:83-115). 2.5 Dekonstruktivt samtal Det dekonstruktiva samtalet går ut på att inte fastna i gamla föreställningar och att inte låta dem bli normerande. Det handlar om att i respekt för den andre synliggöra dominerande tanke - och handlingsmönster hos oss själva och varandra, för att öppna för ett tänkande och handlande som vi kan ta ett mer aktivt och etiskt ansvar för. Utgångspunkten för det dekonstruktiva samtalet är ömsesidig respekt för den andres uttalanden och uttalandenas lika värde, även om den dekonstruktiva processen kan göra att vissa uttalanden leder till nya sätt att agera på ett mer konstruktivt sätt än andra. Det handlar vidare om att kunna kommunicera på ett sätt som inte strävar efter att alla ska bli överens i form av en konstruerad ömsesidig förståelse (Ibid:188-191). Var och en har sin unikt utarbetade språkliga, diskursiva väv (som en slags redskapslåda). Denna utgår dock från gemensamt formade dominerande diskurser i det givna kollektivet. Som medlem av kollektivet talar subjektet med utgångspunkt från de diskurser som finns tillgängliga inom detta kollektiv och det är utifrån detta som individen bygger upp sina förväntningar, föreställningar och handlingar. Det dekonstruktiva samtalet innebär även en självreflektion, då vi frågar oss själva vad det är som gör att vi tror vad vi tror, vad det är vi måste tro för att kunna säga det vi gör och vad det är för dominerande föreställningar som driver vårt sätt att argumentera i kommunikationen. Det handlar inte om att söka en ömsesidig förståelse eftersom detta kan leda till en risk för att existerande dominerande diskurser och diskursiva praktiker förändras mycket långsamt, eller rentav reproduceras (Ibid:194-197). Syftet med det dekonstruktiva samtalet är att synliggöra de olika inbördes olikheter som finns. Vi kan aldrig helt och hållet träda in i en annan persons position, eftersom vi alltid är helt olika varandra, men vi kan använda varandras uttalanden för att fördjupa eller förskjuta vår egen förståelse eller se möjligheten till multipla sätt att förstå. Det viktiga är således inte att veta om det den andra säger är sant och på vilka grunder denne uttalar sig, det centrala är att om det som personen säger på något sätt kan ge en ny förståelse och/eller förändra en inställning kring det som uttalats (Ibid, 191, 195ff). Min uppfattning är att det går att se heteronormativitet som en dominerande diskurs som blivit normerande. Enligt Lenz Taguchi (2004) bör heteronormativiteten ifrågasättas eller dekonstrueras som normativ diskurs. Hon menar vidare att heterosexualitet kan förstås som en inlärd kulturell konstruktion i samband med upptäckten av den genitala könstillhörigheten (Lenz Taguchi, 2004:77f). Det dekonstruktiva samtalet kan öppna för ett synliggörande av denna diskurs och leda till nya insikter och handlingsmönster. 11

2.6 Heteronormativitet Jag har valt att använda mig av Tina Rosenbergs definition av heteronormativitet. Tina Rosenberg har definierat heteronormativitet som de relationer, handlingar och strukturer, samt institutioner som aktivt vidmakthåller heterosexualitet som något naturligt och allomfattande. Heteronormativiteten är normerande och bestraffning kan utfärdas i form av uteslutande, stereotypisering och osynliggörande men även handgripligen i form av konkret våld. Heteronormativitet medför också en uteslutande praktik, då den baseras på den västerländska traditionen av att tänka i dikotomier. Det sker således en uppdelning och ett konstruerande av två kategorier, vilka beskrivs som varandras motsatser. Detta leder till hierarkisk uppdelning där den ena kategorin överordnas på ett förefallande legitimt sätt, vilket leder till att denna ordning framställs som en naturlig överordning. Den heteronormativa ordningen förefaller därmed som självklar, vilket leder till att avvikaren utgör ett problem (Rosenberg, 2002: 100ff). 2.7 Teoribegränsningar Jag har valt att använda mig av heteronormativitet som begrepp för att belysa den dominerande diskursen i samhället. Jag vill dock framhålla att jag initialt hade en tanke om att använda mig av den patriarkala strukturen som definition, men efter noga övervägande valde jag använda mig av heteronormativitet. Patriarkatet kan sägas vara en allmänt samhällsvetenskaplig benämning på sociala system, inom vilka kvinnor är underordnade män. Patriarkatet är också en djupt liggande samhällsstruktur som kan manifesteras på många sätt: män har t ex ofta högre lön än kvinnor för samma arbete, och arbetsdelningen i hemmet leder till att kvinnor utför obetalt arbete. Även våldtäkt, pornografi, kvinnlig prostitution och dylikt kan ses som former av manligt förtryck och effekter av en patriarkalisk struktur (Nationalencyklopedin, 2006). Anledningen till att jag valt att inte använda mig av patriarkala strukturer är att jag anser att det är ett omfångsrikt begrepp som kräver en ansenlig diskussion och problematisering. Jag är medveten om att heteronormativiteten kan sägas ha utformats i den patriarkala strukturen och att den patriarkala strukturen influerat våldet inom såväl samkönade relationer som heterosexuella relationer (där kvinnan är förövare och mannen offer). Samtliga parrelationer har uppstått i en patriarkal struktur, vilket skulle vara intressant att problematisera i detta arbete då det bl a skulle kunna handla om att kvinnor som slår sina män ses som iscensättare av maskulinitet. Att jag har valt att använda mig av heteronormativitet kan därmed ses som en avgränsning (eller begränsning), vilken grundar sig i den bristande tidsaspekten för detta arbete. 12

3 Tidigare forskning Jag kommer i det här avsnittet att gå igenom tidigare forskning. Det finns en hel del forskning på området kvinnojourer. Majoriteten av rapporterna är dock C-uppsater eller D-uppsatser och i brist på svensk forskning på området har jag valt att använda mig av dessa. När det gäller mansjourer är forskningen mer begränsad men jag har funnit två relevanta uppsatser som jag har haft användning för. 3.1 Jag vill inte vara som, känna att jag är en terapeut Sara Boll och Catarina Tångring har skrivit en D-uppsats i psykologi, Jag vill inte vara som, känna att jag är en terapeut hur jourkvinnor talar om bemötandet av kvinnor som utsatts för våld i nära relationer. Uppsatsen baseras på tolv kvalitativa intervjuer med kvinnor som arbetar på två kvinnojourer. Syftet med studien var att undersöka hur jourkvinnor talar om sin roll som jourkvinna och vad detta får för betydelse för bemötandet och samtalen med de kvinnor som söker sig till kvinnojourerna. Resultaten visar att jourkvinnorna anser att det finns ett explicit dilemma när en jourkvinna beskriver svårigheten att vara tydlig med att mannen är ansvarig för sitt beteende. Dilemmat ligger i att inte låta sig påverkas av sina egna känslor inför mannens beteende (den utsatta kvinnan försvarar ofta mannen och skuldbelägger sig själv). Dessa två ståndpunkter använder jourkvinnan för att reflektera över hur hon bemöter den hjälpsökande, då hon menar att hon försöker fokusera på vad mannen har gjort och inte hans person. Resultaten visar vidare att kvinnojoursverksamheten vilar på en värdebaserad grund som handlar om kvinnors gemensamma erfarenheter av män som överordnade (Boll & Tångring, 2006). Denna uppsats är relevant för min studie, då den handlar om bemötandet av de kvinnor som uppsöker jourerna. Det jag finner problematiskt med denna uppsats är att de endast intervjuat jourarbetare som går under organisationen Roks. Detta kan innebära en ensidig bild av kvinnojourer och man bör därför vara noga med att inte vara alltför generaliserande eftersom Roks och SKR kan skilja sig åt när det till exempel handlar om bemötande. 3.2 Kvinnomisshandel som kunskapsfält Berit Andersson och Magnus Lundberg har skrivit artikeln Kvinnomisshandel som kunskapsfält att definiera, förklara och hantera ett socialt problem. Artikeln belyser hur det praktiska arbetet med kvinnomisshandel organiseras, en process där den så kallade kvinnojourskunskapen gör anspråk på hegemoni gentemot annan kunskap, såsom den yrkeskunskap som finns inom exempelvis det sociala arbetet. Artikeln handlar således om såväl kvinnojourers praktiska arbete som organisation. Andersson och Lundberg menar att informationen från kvinnojoursaktiva bygger på ideologiska, teoretiska och praktiska 13

erfarenheter av arbetet med utsatta kvinnor, varför kvinnojoursarbetare idag ses som erkända och ansedda experter. Författarna menar vidare att kvinnojoursaktivas kunskapshävdande grundar sig i ideologiska ståndpunkter och utifrån detta ger de sig själva tolkningsföreträde och rätten att bestämma vem den misshandlade kvinnan är, vem den misshandlande mannen är samt hur problematiken ska hanteras. En tidigare studie av kvinnojoursarbetare visar hur utsatta kvinnor behandlas och bedöms utifrån en stereotyp av den misshandlade kvinnan som svag och hjälplös. Denna självdestruktivitet kan lösas genom att bemötas av kvinnor med samma erfarenheter, varför kvinnojourspersonalen ser sig som jämlika och ickeprofessionella. Roks menar att de sociala myndigheterna håller på att utveckla en professionalisering som använder sig av så kallade experter, när det gäller kunskap om mäns våld mot kvinnor. Roks anser att deras unika kunskap inte uppskattas eller efterfrågas eftersom att de inte använder sig av psykologiska och psykiatriska teorier. Andersson och Lundberg menar att det är tveksamt om kvinnor som tillhör etniska minoriteter, är marginaliserade eller på annat sätt avviker från den dominerande konstruktion av den misshandlade kvinnan ges samma stöd som de kvinnor som anses passa in dvs. uppfattas som idealiska offer i verksamheterna (Andersson och Lundberg, 2001:63,69-88), något som är relevant för min studie då de som inte passar in i dessa verksamheter skulle kunna vara exempelvis homosexuella (och sledes avvika från heteronormativiteten). 3.3 Slagen man Camilla Palmberg och Heidi Wasén skrev ett examensarbete i påbyggnadskursen i sociologi år 2003, Slagen man fyra former av mansmisshandel. Syftet med uppsatsen var att, genom djupintervjuer med sju män som blivit misshandlade av sina fruar, sambos eller flickvänner, erhålla kunskap om männens subjektiva upplevelser av misshandeln med fokus på tre teman; Formen för misshandelns utövande Männens öppenhet om misshandeln Männens kontakt med myndigheter Resultaten visar att majoriteten av männen varit i kontakt med mansjourer. Två av männen har inte känt att de fått någon hjälp, då de upplevt att personalen på mansjourerna inte har haft erfarenhet av att bemöta män i deras situation och därmed inte klarat av att bemöta deras problem. Flera av männen uppger även att det som diskuteras på mansjourerna är kvinnomisshandel inte mansmisshandel (Palmberg och Wasén, 2003). Detta examensarbete belyser hur de män som uppsöker jourerna blivit bemötta av jourarbetarna, vilket kan ses som 14

problematiskt i mitt arbete eftersom att jag fokuserar på hur jourarbetarna bemöter dessa män, men arbetet utgör dock en intressant bakgrund att hämta idéer ifrån. 3.4 Mansmisshandel finns det? Emma Jönsson skrev en D-uppsats i kriminologi, Mansmisshandel finns det? Mansjourers och manscenters syn på mansmisshandel, år 2005. Syftet var att ta reda på vad mansjourer ansåg om mansmisshandel i nära relationer. Jönsson har sammanlagt intervjuat 15 representanter för mansjourer. Resultaten visar att mansjourer träffat män som blivit både fysiskt och psykiskt misshandlade i sina relationer. Representanterna menar att attityderna som de utsatta männen stött på i sin familj och umgängeskrets varierar. Några har blivit stöttade medan andra blivit hånade och utskrattade. Resultaten visar vidare att mansjourerna försöker hjälpa männen direkt, eftersom att de tagit mod till sig att ringa eller ta kontakt. Mansjourerna har möjlighet att ge männen stöd för att anmäla misshandeln, ta kontakt med socialtjänst eller liknande eller samtal under en kortare eller längre period (Jönsson, 2005). Denna uppsats belyser mansjourens arbete och inställning till män som misshandlas, vilket är intressant för min uppsats då en av vinjetterna handlar om Jonas som uppsöker en mansjour för att han är misshandlad av sin partner. 3.5 Våldsamt lika och olika Carin Holmberg och Ulrika Stjernqvist har skrivit rapporten, Våldsamt lika och olika om våld i samkönade relationer, 2005. Rapporten är en omfångsstudie som omfattar medlemmar i RFSL (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande). Studien baserades på enkäter som besvarades av 2013 respondenter. Resultaten visar att det finns flera olika faktorer som förhindrar utsatta homosexuella att söka hjälp, såsom fördomar, bristfällig information och otillgängliga hjälpinsatser. För det samkönade våldet kan utöver dessa stressfaktorer även finnas hot om att bli avslöjad som homosexuell för arbetsgivare, släkt och andra som antas oförstående. Vidare visar resultaten att de individuella förtrycksmetoderna förefaller vara likartade oberoende av kön. De menar att det finns en okunskap om våld i samkönade relationer hos den personal som möter våldsutsatta kvinnor och män. Risken för direkt diskriminering är därför stor, vilket leder till försvårade omständigheter för offret att söka hjälp. Detta leder i sin tur till ytterligare isolering från samhället. De menar vidare att i den heterosexuella kontexten utgör mäns strukturella överordning, och att män vanligtvis är fysiskt överlägsna kvinnor, en ram som gör att heterosexuella män ändå kan bibehålla en känsla av överordning, trots att de är utsatta för fysiskt våld. Detta leder i sin tur till att deras livssituation inte påverkas i den utsträckning som den gör för kvinnor i 15

liknande situation (Holmberg & Stjernqvist, 2005). Denna rapport är relevant för mitt arbete då den bland annat visar att det finns flera olika faktorer som förhindrar utsatta homosexuella att söka hjälp, såsom fördomar, bristfällig information och otillgängliga hjälpinsatser. Den tar även upp kvinnor som förövare när det gäller såväl heterosexuella förhållanden som homosexuella förhållanden. 3.6 Kvinnomisshandel ett normativt våld? Elin Schedin skrev, år 2004, en C-uppsats i kriminologi, Kvinnomisshandel - ett normativt våld? En studie om kvinnojouren och lesbiskt relationsvåld. Uppsatsen baseras på sex intervjuer med aktiva inom kvinnojourer med syftet att ta reda på deras föreställningar om kvinnojourers arbete med våld i lesbiska relationer. Schedins resultat visar att lesbiska relationer ses som avvikande inom jourerna och att problemen ligger vid sidan om den heterosexuella problematiken. Kvinnojourernas förståelse av relationsvåld baseras på ett heterosexuellt synsätt, något som kan leda till svårigheter när det gäller att integrera våld i lesbiska relationer i den uppfattningen. Schedin menar vidare att det skulle vara bättre om jourerna kunde använda sig av ett könsneutralt språk, såsom exempelvis partnerbegreppet. Detta skulle underlätta för lesbiska kvinnor då de inte längre skulle ses som avvikande inom kvinnojourerna. Hon menar vidare att kvinnojourers verksamhet med våld i lesbiska relationer medverkar till att lesbiskt relationsvåld ses som avvikande inom kvinnojourerna, då detta våld behandlas avskilt från kvinnojourernas övriga diskussion om mäns våld mot kvinnor (Schedin, 2004). Denna uppsats är relevant för min studie då den behandlar kvinnojourers uppfattningar om/erfarenheter av att arbeta med homosexuella kvinnor som blivit utsatta för våld av sin partner. Den tar även upp begreppet heteronormativitet, något som även min studie har för avsikt att undersöka. Ett av problemen med denna uppsats är att författaren inte beskrivit vilken organisation intervjupersonerna tillhör (SKR eller Roks). Detta skulle, som jag nämnt tidigare, kunna vara av betydelse. Ett annat problem är Schedins uttalande om det könsneutrala språket. Att genom att använda partnerbegreppet i sig skulle underlätta för de lesbiska kvinnorna ställer jag mig tveksam till. Det torde vara mer komplicerat än så. Det handlar inte om språket i sig utan snarare om vilken gemensamt formad diskurs jourerna utgår från. Enligt den feministiska poststrukturalismen talar vi med utgångspunkt från de diskurser som finns tillängliga inom det givna kollektivet och att det är utifrån detta som vi bygger upp förväntningar, föreställningar och handlingar (Taguchi, 2004:194-197). Att endast ändra till könsneutrala ord torde inte ändra jourernas föreställningar och handlingar. 3.7 Sammanfattning 16

Den tidigare forskning som jag har valt att lyfta fram belyser hur kvinnojourer och mansjourer bedriver sin verksamhet och vilken utgångspunkt de har i denna. Kvinnojourerna utgår från heteronormativiteten i såväl organisation som bemötande och detta kan sägas reproducera föreställningen om mannen som överordnad kvinnan. Kvinnan blir även placerad in i en mall som jourerna skapat, varför de inte kan sägas tillämpa det dekonstruktiva samtalet. Den dominerande diskursen inom kvinnojourerna kan således sägas handla om kvinnan som offer och mannen som gärningsman, vilket även jag har för avsikt att undersöka. När det gäller forskningen om mansjourer visar denna att det som lyfts fram inom organisationerna är kvinnomisshandel, vilket kan tolkas utifrån heteronormativiteten. Jag har även valt att ta med forskning om samkönat våld eftersom jag behandlar detta i mina vinjetter. Denna forskning belyser hur jourerna ser på homosexuella som avvikare, vilket kan ses som ett slags reproduktion av heteronormativa föreställningar. Detta visar att de inte utgår från det dekonstruktiva samtalet eftersom de värderar dessa kvinnor och män som avvikare. Samtliga forskningsrapporter visar att de dominerande diskurserna inom jourerna är heteronormativitet och den stereotypa könsmaktordningen, vilket är relevant för mitt syfte. 4 Metod Jag har valt att göra en kvalitativ studie med hjälp av vinjetter och intervjuer. Motivet att använda denna typ av studie är att belysa hur jourarbetarna berättar om hur de bemöter kvinnor och män. Avsikten är att fånga hur jourarbetarna uppfattar vinjetterna och hur de berättar om hur de kan tänkas agera i dessa situationer. 4.1 Urval Jag har valt att begränsa min undersökning till Stockholmsområdet, då tidsaspekten för denna studie varit begränsad. Valet av kvinnojourer baserades dels på vilken organisation de tillhör och dels på upptagningsområdets storlek. Den ena kvinnojouren är ansluten till Roks och den andra till SKR. Valet av mansjourer baserades på tillgängligheten från jourarbetarnas sida. Urvalet kom att bestå av två kvinnojoursarbetare och två mansjoursarbetare. 4.2 Vinjettmetoden Vinjettmetoden används oftast vid studier av människors värderingar inom olika sakområden. Vinjetten är oftast kort och beskriver en person, situation eller skeende som försetts med karakteristika som forskaren kommit fram till är det viktiga och avgörande i en val- eller bedömningssituation. Det fundamentala i konstruktionen av en vinjett är således att den har försetts med karakteristika som forskaren anser är relevanta i en bedömning (Jergeby, 1995:6). 17

Styrkan med vinjettmetoden är att samtliga intervjupersoner tar ställning till samma beskrivning, varför det är lättare att studera grunden för ställningstaganden. En vanlig nackdel som lyfts fram är att vinjetten kan upplevas som orimlig, samt att intervjupersonen får begränsad information (Ibid:5-9). 4.2.1 Vinjettkonstruktionen Vinjetterna är fiktiva och mitt mål har varit att presentera fyra möjliga situationer som skulle kunna uppstå på jourerna. De två första vinjetterna (se 4.2.2) riktar sig till kvinnojourerna och de två sista till mansjourerna. Avsikten med vinjetterna är att lyfta fram ovanliga fall som jourerna får ta ställning till. När jag skapade vinjetterna utgick jag ifrån att de skulle kunna ligga till grund för ett problematiserande. Detta problematiserande innebar att de skulle ge utrymme för olika tolkningar av exempelvis personernas sexuella läggning, vilket jag redogör närmare för under rubriken etik (se 4.8). 4.2.2 Vinjetterna 1. Anna är 45 år och misshandlas av sin sambo, vilket har pågått under ett flertal år. Anna är rädd för att misshandeln ska eskalera men vill inte söka hjälp eftersom hon är rädd att det ska göra situationen värre. Annas chef har förstått att hon har problem men kan inte längre acceptera hennes frekventa frånvaro och inte heller att hon ständigt kommer blåslagen till sitt arbete. Chefen har sagt till Anna att det måste bli en förändring om hon vill behålla sitt arbete och eftersom Anna är den som försörjer familjen känner hon sig pressad att agera. Petra, som är orolig för att Anna ska bli av med sitt arbete, följer med Anna till en kvinnojour och vill nu veta vad kvinnojouren kommer att göra för att hjälpa Anna. 2. Veronica känner ett behov av att få hjälp med sin ilska. Hon misshandlar sin man när hon blir arg eller frustrerad och vill få ett slut på detta. Hon bestämmer sig för att söka upp en kvinnojour för att få råd. 3. Jonas upplever att misshandeln i hans förhållande har gått för långt. Han ser ingen annan utväg än att uppsöka en mansjour för att få hjälp. Han är dock orolig för att skämma ut sig och att mansjouren ska tycka att han är en fegis. Jonas vill inte anmäla sin flickvän men känner att han inte klarar av att ta emot mer stryk. Han söker sig därför till mansjouren för att få råd och stöd. 4. Veronica känner ett behov av att få hjälp med sin ilska. Hon misshandlar sin man när hon blir arg eller frustrerad och vill få ett slut på detta. Hon har hört att mansjourer arbetar med 18

män som misshandlar och i hopp om att de ska kunna hjälpa henne söker hon sig till en mansjour. 4.3 Tillvägagångssätt Jag har valt att intervjua två kvinnojoursarbetare och två mansjoursarbetare. Jag kontaktade aktuella jourer per telefon och informerade om att jag var intresserad av att intervjua jourarbetare om deras bemötande av personer som uppsöker jouren. Efter det att jag erhållit kontakt med fyra personer som var intresserade av att bli intervjuade skickade jag ut vinjetterna via mail till dessa. Jag bad även samtliga intervjupersoner att läsa igenom vinjetterna under själva intervjun. Min avsikt var att tillämpa det dekonstruktiva samtalet under dessa intervjuer, varför min intervjuguide (se bilaga) endast användes som ett underlag för diskussion. Jag använde mig av vinjetterna som en ingång till diskussion om hur jourerna kunde tänkas agera och tänka i liknande situation. Diskussionerna ledde till reflektioner om beteenden och tankar (och vad grunden till dessa beteenden och tankar är), vilket skapade nya kunskaper om hur vi betraktar och agerar i vår omgivning för såväl den intervjuade som för mig som intervjuare. Detta kan även ses utifrån det Kvale (1997) beskriver som resenärens ledande till ny kunskap, som kan leda till reflektion över det som tidigare framställts som självklart (Kvale, 1997:11f). Samtliga intervjuer genomfördes på respektive jour och tre av intervjuerna pågick i en timme och en av intervjuerna pågick i två och en halv timme. Intervjuerna spelades in på band. 4.3.1 Intervjupersonerna Samtliga namn är fingerade då det minimerar risken att röja intervjupersonernas identitet. Karin är i sextioårsåldern och arbetar som jourkvinna på heltid. Kvinnojouren hon arbetar på tillhör SKR. Hon har över femton års erfarenhet av att arbeta med utsatta kvinnor. Sissi är 32 år och arbetar som volontär på en kvinnojour. Kvinnojouren är ansluten till Roks och Sissi har arbetat som volontär i nära två år. Arne är 57 år gammal och arbetar som volontär på en mansjour. Han har över nio års erfarenhet av att arbeta med utsatta män. Gunnar är 43 år gammal och arbetar som volontär på en mansjour. Han har arbetat som volontär på två olika mansjourer. På den aktuella har han arbetat i ungefär ett år men han har längre erfarenhet än så. 19

4.3.2 Intervjuproblem Det var svårt att få tag i personer som var villiga att ställa upp på intervju. När det gäller en av mansjourerna blev jag nonchalant bemött, enligt min mening. De betonade att de arbetade professionellt och inte var intresserade av att ställa upp på en intervju, vilket jag uppfattade som märkligt eftersom jag inte hade uppgett att jag var intresserad av att intervjua ickeprofessionella jourarbetare. Ett annat problem var att de flesta mansjourer bedrivs av volontärer som inte arbetar på jourerna varje dag. De arbetar endast en till två dagar per vecka, varför de hade svårt att hinna med en intervju. När det gäller kvinnojourerna var det lättare att få tag i intervjupersoner, kanske för att de har personer som är anställda och har bemanning även på helgerna. Jag ställdes även inför problem under en av intervjuerna, då en av intervjupersonerna blev mycket privat när det gällde svåra upplevelser. Detta ledde till att jag fick svårt att fortsätta intervjun på det sätt som jag planerat. Denna intervju tog två och en halv timme medan de andra tre endast tog en timme. Det var svårt att transkribera denna intervju, eftersom den berörde mig känslomässigt men även för att intervjupersonen blev känslomässig. På grund av etiska hinder kan jag dock inte vidareutveckla detta. 4.4 Vetenskapsfilosofiskt förhållningssätt Kvale (1997) menar att man kan se en intervjuare som en malmletare eller som en resenär. Detta indikerar olika sätt att se på den kunskap som kan skapas genom en intervju. Malmletaren letar efter en kunskap som redan är given och som väntar på att upptäckt. Forskaren letar följaktligen efter objektiva fakta och betydelsefulla meningar som analyseras genom olika tekniker. Resenären ser kunskapen som en konstruktion. Han konstruerar kunskapen i samtal och analyserar sedan denna kvalitativt. Resan kan leda till ny kunskap och resenären kan själv förändras. Resenären kan även, genom samtal, leda intervjupersonerna till nya insikter och förståelse. Detta kan i sin tur leda till att de börjar reflektera, under sitt berättande, över vad som tidigare framstått som något självklart (Kvale,1997:11, 12, 186). Jag har använt mig av feministisk poststrukturalism i detta arbete och haft utgångspunkt i det dekonstruktiva samtalet. Jag har haft för avsikt att öppna för en diskussion kring vinjetterna. Det dekonstruktiva samtalet kan ses som en slags öppning till reflektioner om bl a varför vi tror det vi tror och kan ge möjlighet till reflektioner över det som tidigare framställts som självklart, vilket även är resenärens perspektiv. Jag har valt att använda mig av feministiskt poststrukturalism i mitt arbete och kan således sägas ha intagit ett resenärsperspektiv. 20

4.5 Analys och tolkningsmetod Jag har använt mig av analysmetoden ad-hoc. Metoden är tilltalande av flera skäl, eftersom den ger möjlighet och frihet att bearbeta och skildra intervjusvaren utifrån flera olika synsätt. Resultatet skulle troligen se helt annorlunda ut med en annan metod och mycket skulle kunna gå förlorat med enbart en metod, varför jag anser att ad-hoc är det lämpligaste verktyget för min analys. Ad-hoc är ett ekletiskt tillvägagångssätt och jag har använt mig av analysmetoderna meningskategorisering och meningskoncentrering. Meningskategorisering fokuserar på att finna sätt att indela intervjumaterialet. Långa uttalanden som berör exempelvis upplevelser från barndomen kan reduceras till kategorierna positiv respektive traumatisk uppväxt. Poängen med kategoriseringen är att reducera informationsinnehållet till mer överskådliga beskrivningar. Meningskoncentrering syftar till att uttrycka mer kortfattat det som intervjupersonen berättat vid intervjutillfället. Detta sker genom att de längre och utförligare utsagorna förkortas till mer sammanfattande formuleringar (Larsson, 2005:106). Efter transkriberingen läste jag igenom materialet, vilket genererade en helhetsbild där centrala teman utkristalliserade sig som var relevanta för att besvara min frågeställning. Jag använde mig sedan av meningskategorisering för att skapa renodlade kategorier (vilka utvecklades ur den bild som empirin gav) genom att sortera och koda uttalandena (Ibid:106f). Efter detta gjorde jag ett urval av de citat som bäst representerade empirin. Jag använde mig då av meningskoncentrering, där de längre uttalandena från intervjupersonerna reducerades, koncentrerades och formulerades mer precist (Ibid:106). Bearbetningen av materialet, tolkning, analys och teorianknytning skedde parallellt. 4.6 Metodproblem Jergeby (1999) menar att vinjetter som är fiktiva begränsar möjligheten att generalisera resultaten till konkreta händelser. Däremot är garantin för att samtliga intervjupersoner baserar sina svar utifrån samma grund större (Jergeby, 1999:5-9). Vinjettmetoden inrymmer ett flertal svårigheter. En vinjett ger en begränsad kontext, vilken följdfrågorna är koncentrerade till. Detta leder till att frågeställningarna måste kunna formuleras i en kortfattad och lättförståelig beskrivning, vilket skulle kunna ses som en svaghet. Detta torde dock kunna avhjälpas med väl utformade vinjetter och följdfrågor som lyckas fånga det väsentliga utifrån frågeställningen. En annan svårighet är att intervjupersonerna utgår från sin egen tolkning av vinjetten, vilket kan leda till att de svarar utifrån hur de bör agera istället för hur de skulle agera i en liknande situation. Detta har jag försökt att avhjälpa genom att klargöra för intervjupersonerna att det är det konkreta agerandet 21

som är i fokus för mitt arbete (även om det per definition handlar om fiktiva vinjetter). Att använda det dekonstruktiva samtalet som utgångspunkt har krävt en hel del av mig som intervjuare, vilket kan ses som en svårighet när det gäller intervjuerna. Detta visade sig tydligast vid en av intervjuerna då intervjupersonen från Roks inte var mottaglig för en diskussion utan snarare ansåg sig veta att hon hade rätt, enligt min uppfattning. Denna intervju skilde sig från de andra och mitt intryck var att personen intog en position som kan liknas vid så här är det, vilket skapade svårigheter för mig som intervjuare. Jag vill dock betona att jag är medveten om att detta inte behöver vara ett ställningstagande som genomsyrar Roks verksamhet, utan att det är en av dem som arbetar på jouren som har denna inställning (vilket hon har all rätt till även om jag anser att det kan reproducera heteronormativiteten, vilket jag diskuterar i analys och diskussionsdelen (se 6.3)). Jag anser dock att denna metod fungerat väl och att samtalen runt vinjetterna genererat många intressanta resultat. 4.7 Validitet, makt och generaliserbarhet Kvale (1997) menar att validera är att teoretisera. De teoretiska frågorna väcks när man angriper de metodologiska frågorna och det krävs en teoretisk föreställning för att avgöra om en metod undersöker vad den avser att undersöka. Att validera handlar även om att ifrågasätta (Kvale, 1997:209-228). Min utgångspunkt har varit att ha ett så öppet sinne som möjligt. Jag har hela tiden ifrågasatt mig själv och mina slutsatser, för att klarlägga vilka slutsatser som baserats på mina egna förutfattade meningar. Jag har således försökt att se resultaten ur ett flertal olika vinklar för att inte fastna i mina egna inlärda föreställningar om hur saker är. Kommunikativ validitet väcker frågan om vem som kommunicerar med vem, dvs vem som är den legitima partnern i en dialog om sann kunskap. Frågan gäller således vem som har makten att bestämma vad som är en valid kunskap inom ett visst område. Inom den pragmatiska valideringen väcks frågan om makt och sanning när det gäller den samhällsvetenskapliga forskningen, exempelvis var makten ligger att bestämma vad det eftersträvade resultatet av en undersökning ska bli. Validering ska inte bara omfatta observation utan även förmedlingen och de pragmatiska effekterna av kunskapens anspråk (Ibid:209-228). Det är jag som har makten att definiera vad som gör sig gällande i mitt arbete, då det är jag som forskare som väljer vad jag vill lyfta fram. Jag har även makt i intervjusituationen eftersom det är jag som ställer frågorna. Jag har dock haft som utgångspunkt att låta intervjupersonen svara fritt. Jag försökte även vara noga med att fråga om jag förstått intervjupersonen rätt. 22

När det gäller generaliserbarhet finns det olika mål för generaliseringen. Det första målet är att försöka studera det som är, det andra det som kanske kommer att finnas och det tredje det som kan finnas. Kvale nämner bland annat två former av generaliserbarhet som gör sig gällande i mitt arbete, naturalistisk och analytisk. Den naturalistiska generaliserbarheten går ut på att en tyst kunskap kring ett fenomen leder till förväntningar och att verbaliseringen blir till distinkt kunskap. Den analytiska generaliserbarheten grundar sig i en bedömning huruvida studiens resultat kan jämföras eller vara vägledande för en annan studies resultat (Ibid:209-228). De svar som jag redovisar är inte generaliserbara. Resultaten är förenade med de fiktiva vinjetterna, varför de inte går att generalisera till andra händelser. Svaren baseras på jourarbetarnas föreställningar om hur de tror sig kunna agera i en redan angiven situation. Resultaten ger dock en indikation på hur det skulle kunna vara, men på denna studie är främst den naturalistiska generaliserbarheten tillämpbar, då den eftersträvar att visa tolkningsmöjligheter. Den naturalistiska generaliserbarheten går även att applicera på det dekonstruktiva samtalet, vilket jag har haft som en ingång i detta arbete. Det dekonstruktiva samtalet handlar om att kommunicera på ett sätt som inte strävar efter att alla ska bli överens i form av en ömsesidig förståelse utan att öppna för ett tänkande och handlande som vi kan ta ett mer aktivt och etiskt ansvar för (Taguchi, 2004:188-191). Den tysta kunskapen kring ett fenomen kan således leda till ny kunskap. Även den analytiska generaliserbarheten är tillämpbar på denna studie, då resultaten kan vara betydelsefulla för exempelvis framtida forskning. 4.8 Etik De etiska aspekterna är viktiga att ta i beaktande när man ska genomföra en intervju. Den första av de forskningsetiska principerna benämns informationskravet. Denna innebär att forskaren ska informera uppgiftslämnaren om dennes uppgift och vilka villkor som gäller för dennes deltagande. Informationen kan vara mer eller mindre detaljerad och det ska framgå att deltagandet är frivilligt samt att uppgifterna inte kommer att användas i annat syfte än för forskning. Princip två behandlar samtyckeskravet som går ut på att forskaren ska inhämta samtycke från undersökningsdeltagaren. Princip tre benämns konfidentialitetskravet och innebär en försäkran om att uppgifterna kommer att behandlas och bevaras konfidentiellt. Princip fyra betecknas nyttjandekravet, vilket innebär att uppgifterna endast kommer att användas för forskningsändamål (Vetenskapsrådet:7). Jag har utgått från dessa principer i mitt arbete, varför jag anser att de etiska kriterierna kan betraktas som säkerställda. Denna undersökning har krävt en ansenlig diskussion angående etiska överväganden. Initialt hade jag en tanke om att skapa vinjetter som tydligt redogjorde för det jag var intresserad av 23