Att skrika, sjunga, låtsas som att man inte förstår eller bara börja prata om något helt annat.

Transkript

1 Scenariona är framtagna tillsammans med unga för att spegla en dialog som de känner igen från sin vardag. Det innebär att det i flera scener även förekommer mängder av kränkningar i form av skämt, skitsnack och jargong som inte problematiseras i själva filmen. Mycket av denna jargong är en del av ungas vardag och kan på många sätt vara normaliserat, både av vuxna och av unga själva. I ett arbete kring kampanjfilmerna blir det därför viktigt att plocka upp, synliggöra och reflektera kring de olika typer av våld och kränkningar som förekommer i filmerna. Vad finns det mer i filmerna som ni ser att någon borde ha reagerat mot? I kampanjfilmerna läggs fokus på hur unga i sin vardag praktiskt kan ingripa före, under och efter att enskilda våldshändelser och kränkningar sker. Ingripandena i filmerna skulle kunna upplevas som små och obetydliga. Scenariona visar inga samtal eller reflektioner mellan de unga efteråt, vilket kan upplevas som att agerandet inte skapar någon långsiktig förändring. Det blir därför viktigt att sätta in situationerna i en större kontext. Utöver faktiska ingripanden behöver vi även föra samtal med unga om vad som orsakar de situationer och den jargong som förekommer i filmerna. Det kan bland annat göras strukturerat genom just MVP-programmet eller andra förebyggande metod- och samtalsmaterial. Vi behöver olika verktyg för att förändra både attityder, normer och faktiska beteenden. Beteendeförändring är oftast svårast att åstadkomma. Det är den vi vill uppmuntra till via kampanjen. Även små ingripanden som att markera mot kränkningar och våld bidrar till att skapa förändring på sikt. Men då räcker det inte att en person säger ifrån vid ett tillfälle - utan vi behöver vara många som övar oss på att reagera och säga ifrån! På så sätt kan en

2 tystnadskultur brytas och de normer som legitimerar våld förändras. Vad tror ni hade hänt om någon hade sagt i från varje gång liknande situationer som de i filmerna uppstod? Och vad tror ni hade hänt om fler i kompisgrupperna gick ihop och sa ifrån tillsammans? Det är detta kampanjen vill uppmuntra oss att reflektera kring och öva på! Filmerna belyser personer som använder kränkningar och våld mot andra utifrån sina egna fördomar och attityder kring kön och sexualitet. För att skapa trygga och respektfulla samtal behöver dessa fokusera på åskådarnas och möjligtvis förövarnas beteenden och inte på den som utsätts.i samtalen bör vi rikta fokus bort från egenskaper och beteenden hos dem som utsätts. Förklaringar till varför våld sker handlar aldrig om den som utsätts. Detta är viktigt att ha med sig in i samtalen kring filmerna. Många unga har egna erfarenheter av att utsättas för sexistiska och homofoba kränkningar. Därför är det viktigt att vi undviker att återupprepa och förstärka de kränkningar och epitet som förekommer i filmerna. Känner ni igen er i situationerna? Har ni varit med om något liknande? Vilka olika former av våld och kränkningar la ni märke till i filmerna? Vilka händelser reagerade ni på? Vilken typ av våld är det? (Exempelvis fysiskt, psykiskt/verbalt eller sexualiserat) Håller ni med om att det som sker i filmerna är våld? Vilka händelser i filmerna tycker ni att någon av de medverkande borde ha reagerat på? Hur tänker ni att snacket i början av filmerna hänger ihop med det som händer på slutet? Varför tror ni att personerna i filmerna gjorde som de gjorde? Vad fyller våldet och kränkningarna för funktion? Hur tror ni att händelserna i filmerna påverkar den som utsattes? Hur tror ni den påverkas om detta är något som händer varje vecka? Hur hade ni velat att åskådaren skulle agerat om det var du själv eller någon du tycker om som blev utsatt? Hur hade vi kunnat stötta den som utsattes i efterhand? Vad kan vi göra för att situationen inte ska uppstå igen?

3 Tror ni att ni hade ingripit om en liknande situation hade hänt på riktigt? När i händelse förloppet tror ni att ni hade valt att göra eller säga något? Vad kan vara svårt med att lägga sig i? Vad hindrar oss? När i händelsen tror ni det hade varit lättast att ingripa? När hade det varit svårast? Hur hade vi kunnat ingripa på andra sätt än i filmen? (Före, under och efter). Vad kan underlätta för oss att lägga oss i? Vad skulle kunna göra det enklare? Hur tror ni att ett ingripande påverkar den som utsätts, de andra personerna i gänget och den som själv säger ifrån? Vad tror ni skulle hända om det alltid var någon som sa ifrån? Har det någon betydelse för hur vi ingriper om vi känner, eller inte känner, den som utsätts eller den som använder våld? Hur tror ni att det påverkar att det finns andra kompisar runt omkring som hakar på? Hur gör en då om en känner att något är fel? Hur kan en ingripa mot ryktesspridning, skitsnack och bilddelning på sociala medier? Varför anses det som kränkande att säga till en kille att han ser ut som en tjej eller klär sig som en tjej? Hade det varit lika kränkande att säga till en tjej att hon beter sig som en kille? Varför tror ni de är så? Tror ni att killar, tjejer och icke-binära unga får höra samma typ av ord när någon vill kränka eller trakassera dem? Varför eller varför inte? Varför väljs just vissa ord ut för att kränka? Vad säger ordvalen om våra normer och förväntningar kring kön och sexualitet? Tror ni att samma situationer hade skett om personerna i filmerna haft andra kön? Varför? Varför inte? Varför tror ni det är så viktigt för framförallt många killar att framstå som heterosexuella (oavsett om de är det eller inte)? Tror ni att det hade snackats likadant om det var en kille som hånglat med många på en fest? Varför? Varför inte? Tror ni att killar, tjejer och icke-binära unga har lika lätt att säga ifrån till sina kompisar? Varför? Varför inte? Känner ni igen situationen med att killkompisar ofta trackar och skojbråkar med varandra? Varför tror ni det är så? Varför hakar en på en sådan jargong? Tror ni tjejer i kompisgäng gör likadant? Tror ni att tjejer, killar och icke-binära unga har lika lätt för att visa att de blir ledsna eller anförtro sig åt vänner eller vuxna om de utsätts för kränkningar? Varför? Varför inte? Vilka förväntningar upplever ni att det finns i er vardag på hur en ska vara som kille eller tjej? Vad händer om en bryter mot de normerna?

4 Vad finns det för fördelar med att våga bryta mot stereotypa normer och förväntningar? Hur kan vi stötta varandra i att våga bryta mot normer och vara sig själva? Vi arbetar utifrån en bred våldsförståelse. Våld kan ses som varje handling riktad mot en annan person, som genom denna handling skadar, smärtar, skrämmer eller kränker, får denna person att göra något mot sin vilja eller avstå från något som den vill (Meningen med våld, Per Isdal 2002). Våld kan till exempel vara fysiskt, sexualiserat eller psykiskt/verbalt. Våldet finns även på en glidande skala; från det normaliserade till det grova. Vardagliga och många gånger normaliserade kränkningar i form av skämt, jargong, skojbråk eller trakasserier skapar legitimitet och förutsättningar för att allvarligare former av våld kan existera. Det börjar aldrig med ett mord eller en våldtäkt. Filmerna vill synliggöra denna koppling genom att visa hur våldssituationer eskalerar när ingen ingriper. En övervägande majoritet av allt våld i samhället utövas av män och våldet riktar sig både mot tjejer, mot andra killar och mot dem själva (BRÅ). Trakasserier relaterade till kön är även den vanligaste formen av trakasserier bland elever i årskurs 6-9 (Friendsrapporten 2017). Bland unga, år, uppger 9 av 10 att de upplever förväntningar på hur de ska bete sig utifrån vilket kön de tillskrivs (Unga och våld, MUCF 2013). Många av de killar vi möter beskriver förväntningar som också kan öka risken för att använda våld. Exempelvis förväntningar på att vara stark, aktiv, vältränad, sexuellt villig, ta initiativ, vara lojal mot kompisar, att inte gråta eller visa sig svag. Forskarna Oransky och Fisher (2009) har ringat in fyra centrala normer som just unga killar förhåller sig till i sin vardag: 1. Social retsamhet att förväntas klara av att både reta andra killar och själv bli retad/utsatt (exempelvis skojbråk ). 2. Heterosexism - att förväntas ta avstånd från allt som kan förknippas med femininitet eller homosexualitet (att behöva bevisa sig som både heterosexuell och maskulin). 3. Ständig ansträngning att ständigt behöva vara beredd och visa sig stark och tuff inför andra. 4. Känslomässig begränsning att inte tillåtas visa sina egna känslor och inte ta hänsyn till andras. Dessa fyra kluster av killnormer kan öka risken för att använda våld och andra riskbeteenden. Dessa normer finns alla tydligt iscensatta i filmerna och kan därmed utgöra underlag för samtal.

5 Att arbeta med en så kallad åskådaransats har visat sig vara ett av de mest effektiva sätten att förebygga våld och kränkningar (Före han slår, MUCF 2013). När en tilltalar deltagarna som potentiella aktiva åskådare ökar motivationen att vilja vara med i förändringsarbetet. Att utgå från ett åskådarperspektiv är att arbeta lösningsfokuserat; vi kan alla vara med och skapa förändring och göra skillnad i vår vardag. Det skapar engagemang. De allra flesta av oss tycker inte om det våld och de kränkningar som sker omkring oss. Men vi vet inte alltid hur vi bör agera för att påverka situationen i en positiv riktning. Vi kan vara rädda för att vi misstolkar situationen eller för att skapa dålig stämning. Vi vet kanske inte hur vi ska agera eller så är vi rädda för att själva bli utsatta. Det är inte lätt att agera mot våld eller att säga ifrån mot till exempel sexism, rasism eller homofobi i vår vardag. Just därför måste vi träna på det. Vi behöver få kännedom om olika sätt att ingripa och få syn på att fler tycker som vi! Vi kan alltid ingripa både före situationen eskalerat, under (när något sker) och efter (ge stöd eller visa att vi uppmärksammade vad som hände). Detta kan vi göra på olika sätt: Att lägga sig i, avbryta, påtala problemet samt försöka komma med en lösning. Att ställa sig bredvid, klämma sig mellan eller bara avbryta och fråga vad klockan är. Att skrika, sjunga, låtsas som att man inte förstår eller bara börja prata om något helt annat. Att samla fler krafter - till exempel vänner eller vuxna. Att inte ingripa själv minskar riskerna. Kan vara att ringa dagen efter och erbjuda stöd efter att först ha pratat och rådfrågat någon annan. Forskning visar att det finns vissa faktorer som påverkar vår benägenhet att ingripa som aktiva åskådare. Det är: Att känna igen och uppmärksamma situationen; att förstå att det som sker är problematiskt och att förstå de negativa konsekvenserna för den som utsätts. Att bli tillfrågad; om någon annan aktivt ber oss att hjälpa till. Kunskap om ingripandealternativ; att vi känner till flera olika sätt att agera. Förebilder; att vi sett andra som har reagerat och gripit in i liknande situationer. Gruppstorlek; ju fler närvarande desto större risk att vi tror att någon annan redan påkallat hjälp eller tänker att det är någon annans ansvar. Det är också lättare att vi tror oss ha misstolkat situationen om ingen annan reagerar. Relation till offer och förövare; det kan vara svårare att agera om vi känner förövaren och lättare att agera om vi känner offret. Om alla är okända är det lättare att tänka att det inte rör oss. Social position och resurser; har vi möjlighet att ingripa utan att råka illa ut?