STATENS SKOGSFORSOKSANSTALT

MEDDELANDEN FRÅN STATENS SKOGSFORSOKSANSTALT HAFTE 23. 1926-27 MITTELUNGEN AUS DER FORSTLICHEN VERSUCHS ANST AL T SCHWEDENS 23. HEFT REPOR TS OF THE SWEDISH INSTITUTE OF EXPERIMENT AL FORESTRY N:o 23 BULLETIN DE L'INSTITUT D'EXPERIMENTATION FORESTIERE DE LA SUEDE N:o 23 CENTRALTR \'CK ER! ET STOCKHOLM 19 27

REDAKTÖR: PROFESSOR DR HENRIK HESSELMAN

INNEHÅLL: Anmärkning av redaktören... ENEROTH, O.: studier över risken vid användning av tafrö av för orten främmande proveniens............................................. r A study on the risks of using in a particuar district pine-seed from other sources..................................................... S 9 PETTERSON, HENRiK: Studier Över stamformen... 63 Studien iiber die Stammform....................................... 147 TRÄGÅRDH, IvAR: Entomoogiska anayser av torkande träd... 191 Entomoogica anaysis of dying trees... 2 J 3 WIBECK, EDVARD: Vår= eer höstsådd. Redogörese för jämförande såddförsök, utförda av Statens skogsförsöksanstat under tidsperioden 1912-1921... 217 Spring or autumn sowing... 286 TIREN, LARs: Om barrytans storek hos tabestånd... 29S (Jber die Grösse der Nadefäche einiger Kiefernbestände... 330 HESSELMAN, HENRIK: Studier ÖVer barrträdspantans utvecking i råhumus. I. Betydesen av kvävemobiiseringen i råhumustäcket för ta- och granpantans första utvecking.................................... 337 Studien iiber die Entwickung der Nadebaumpfanze in Rohhumus. I. Die Bedeutung der Stickstoffmobiisierung in der Robhumusdeeke fiir die erste Entwickung der Kiefem- und Fichtenpfanze 4 r 2 MELIN, ELIAS: studier över barrträdspantans utvecking i råhumus. II. Mykorrhizans utbidning hos tapantan i oika råhumusformer... 433 Studien iiber die Entwickung der Nadebaumpfanze in Rohhumus. II. Die Ansbidung der Mykorrhiza bei der Kiefernpfanze in verschiedenen Robhumusformen... 487 JoNsoN, ToR: Stamformsprobemet. Några synpunkter och siffror ti dess beysning... 49S Das Schaftformprobem. Einige Gesichtspunkte und Ziffern zu seiner Beeuchtung........................................................ s 8 I Redogörese för verksamheten vid Statens skogsförsöksanstat under femårsperioden 1922-1926 jämte försag ti arbets~ program. (Bericht iiber die Tätigkeit der Forstichen Versuchsanstat Schwedens während der Periode I 9 22-19 2 6; Account of the Work at the Swedish Institute of Experimenta Forestry in the Period I 92 2,-1926.) I. Gemensamma angeägenheter (Gemeinsame Angeegenheiten: Common Topics) av HENRIK HEssELMAN... s87 II. skogsavdeningen (Forstiche Abteiung; Forestry division) av HENRIK PETTERSON... S90 III. Naturvetenskapiga avdeningen (Naturwissenschaftiche Abteiung; Botanica-Geoogica division) av HENRIK HEssELMAN S97 Sid. II

II IV. skogsentomoogiska avdeningen (Forstentomoogische Abteiung; Entomoogica division) av IvAR TRÄGÅRDH... 6o7 V. Avdeningen för föryngringsförs ök i N arrand (Abteiung fir Verjtingungsversuche in N arrand; Division for Afforestation in Norrand) av EDVARD WIBECK... 6r3 Redogörese för verksamheten vid Statens skogsförsöksanstat under år rg26. (Bericht tiber die Tätigkeit der Forstichen Versuchsanstat Schwedens im J ahre 19 2 6; Report on the Work of the Swedish Institute of Experimenta Forestry). Amän redogörese av HENRIK HESSELMAN... 626 I. Skogsavdeningen (Forstiche Abteiung; Farestry division) av HENRIK PETTERSON............. 6 2 6 II. Naturvetenskapiga avdeningen (Naturwissenschaftiche Abteiung; Botanica-Geoogica divison) av HENRIK HEssELMAN 634 III. skogsentomoogiska avdeningen (Forstentomoogische Abteiung; Entomoogka division) av IvAR TRÄGÅRDH... 63.5 IV. Avdeningen för föryngringsförsök i Norrand (Abteiung ftir die Verjtingungsversuche in Norrand; Division for Afforestation probems in Norrand) av EDVARD WIBECK... 636 Sid. Anmärkning av redaktören: Då i föreiggande häfte av skogsförsöksanstatens Meddeanden förekommer en avhanding av professor HENRIK PETTERsoN, som behandar stamformsprobemet från devis nya synpunkter och som i vissa punkter kritiserar den hos oss mest i praktiken använda metoden för stamformsuppskattningar,. har jag, för att få frågan asidigt beyst, öppnat skogsförsöksanstatens Meddeanden även för en avhanding om stamformsprobemet av professor ToR JoNsON, som hittis mer än någon annan svensk forskare arbetat med denna fråga. HENRIK HESSELMAN.

=========L=.=T==I==R=E=r=N=========~ OM BARRYrf ANS STORLEK HOS T ALLBEST ÅND. Inedning. Rdan på förhand kan man taga för givet, att det existerar ett samband mean trädens assimierande barrmassa oc. h den producerade tiväxten. Det är ingaunda säkert, att detta samband ska vara injärt, så att atså tiväxt och barrmassa äro direkt proportionea. Sambandet är föjaktigen obekant och i största amänhet måste det redan därför vara ett önskemå att ära känna det. Emedan man närmast måste förutsätta att barrmassans assimiationsförmåga beror på storeken av dess mot uft och so exponerade yta, genom vars kyvöppningar gasutbytet sker, så bör det ifrågavarande sambandet kunna studeras genom jämförande undersökningar av tiväxt och barryta. Därmed ökas vår kunskap om beståndens tistånd, vi få en inbick i deras jämviktsförhåanden och en karare uppfattning om de störningar däri, som vi genom skogsvårdande ingrepp åstadkomma. Emedan vårt egentiga må är att bida oss en bestämd mening om huru våra skogar böra skötas för att ämna största och värdefuaste avkastning, så är det intet tvive underkastat, att skötsen framför at bör sikta emot assimiationsorganens utvecking och trevnad. Det är därmed icke sagt, att skogens gynnsammaste produktionstistånd är det, då barrytan är den största, men det torde få anses sjävkart, att något tistånd finnes, som är det bästa. Över huru detta tistånd, skogens gynnsammaste eer optimaa produktionstistånd, är beskaffat, därom kunna barryteundersökningar bidraga ti att sprida en påitig beysning. En synnerigen viktig fråga är produktionens beroende av sutenheten. Det torde vara sannoikt eer i varje fa en vedertagen åsikt, att ett bestånds produktionsförmåga i viss mån beror på dess sutenhet. Om vi atså sätta produktionen i samband med sutenheten, så betyder detta ingenting annat, än att vi mer eer mindre omedvetet antqga ett intimt samband mean barrytan och det nuvarande sutenhetsbegreppet. Föjaktigen kunna studier över barrytans storek utgöra ett verksam-

296 L. TIREN [80] mede ti att karägga denna för produktionsprobemet så ytterst betydesefua fråga. Det är givet, att om sådana studier finge bedrivas i någon större omfattning, så borde det vara en starkt framträdande strävan att finna ett samband av sådan art, som kunde tiåta ett bedömande av ett visst bestånds barrmassa efter uppmätning av mera ättåtkomiga storheter. Det är emeertid otviveaktigt kokt att icke atför starkt ita på befintigheten av ett dyikt samband. Även om atså den kav, som sammankoppar barrytan med någon för mätning ätttigängig storhet i beståndet icke skue finnas, en möjighet varom det f. n. är för tidigt att yttra sig, så hava ikvä barrundersökningarna så mycket av intresse att erbjuda, att de synas vara värda rätt stora uppoffringar. Ur rent teoretisk kunskapssynpunkt kan deras betydese knappast överskattas. Tidigare hava undersökningar över bad- och barrytan hos bestånd utförts av b. a. H. KNUCHEL', H. BURGER 2 och J. A. AMILQN3. BURGER'S här citerade arbete innehåer en mycket god översikt över de syften, som dyika undersökningar kunna tjäna. AMILONs undersökningar gå ut på en jämförese mean barrytan och stamtiväxten hos tabestånd. I denna uppsats har jag dock ej föjt hans metoder, des emedan mina syften devis äro andra än hans och des emedan hans arbete ej givit skä för ändring av mina metoder, som ti en de voro utarbetade och prövade redan tidigare. I här föreiggande uppsats ska ämnas en redogörese för ett försök att bestämma barrytan i tabestånd. I tanke på fortsatta arbeten av samma art har undersökningens mest framträdande må varit att utröna de bästa, tiföritigaste och biigaste metoderna för dyika undersökningar. På den grund hava arbetena denna gång bivit betydigt mera omständiga och tidsödande än som framdees bir nödvändigt. Ti min chef professor H. PETTERSON, som givit mig den intressanta uppgiften att handägga denna undersökning, ber jag att få framföra min uppriktiga tacksamhet, ävensom ti aa dem, som varit mig behjäpiga vid arbetets utförande. KAP. I. Det enskida barrets yta. Med barrets ängd () menas i det föjande avståndet från spetsen ti den från de kvarsittande knopphinnorna befriade basen. Det ia stycket av barrets kärsträng, som nästan atid föjer med, när barrparet sites I Mittei. der Schweiz. Centraanst. fur das forst!. Versuchswesen. 2 Hoz, Laub- und Nadeunters., Schweiz. Zeitschr. fur Forstwesen, 1925. 3 Barrmassan och stamtiväxten hos me!!. sv. ta. Sthm 1920.

[3] OM BARRYTANS STORLEK HOS TALLBESTÅND 297 bort från badkudden, räknas icke med ti ängden. Bredden (b) mätes vinkerätt ~ot ängdaxen och ängs den fata sidan. 1}ock!eken (r) mätes vinkerätt mot denna (jfr. fig. z). Ehuruvä även någon annan metod för bestämning av barrets yta än en stereometrisk kunde komma i åtanke, erbjuder ikvä den stereometriska mätningen, framförat ur bekvämighets- och snabbhetssynpunkt, så tungt vägande fördear, att den obetingat måste föredragas framför varje annan. För att med någorunda stor noggrannhet och utan oskäig tidsutdräkt kunna upptaga måtten å b och r har med stor framgång använts en iten mikrometerskruv (se fig. 1). Fig. 1 Schematisk bid av mikro- Mätningen med densamma tigår så, att före- meterskruven. mået, som ska mätas, anägges mot städet Schematisches Bid der Mikrometerschraube. (s), varpå skruven skruvas in. När dess ändyta (u) når föremået, upphör inskruvningen automatiskt. Aväsningen å en nonieskaa kan ske i r/roo miimeter. Skruven utövar emeertid ett svagt tryck mot det mätta föremået, som, om det icke är mycket hårt, kan tänkas biva hoptryckt därigenom. Risken for ett fe av denna anedning kommer strax att beröras. Barrets krympning och sväning. För uträkning av det s. k. ytformta!et, varom mera nedan, var det nödvändigt, att noggrant bestämma periferien hos oika beägna barrtvärsnitt. Därvid är knappast någon annan metod tänkbar än snittning och mikroskopering. -Under denna senare visa sig barrtvärsnitten krympa högst betydigt, om inga särskida försiktighetsmått vidtagas. Som ett sådant kunde man möjigen tänka sig snittens pacering i vatten på objektgaset, men effekten därav bir en avsevärd sväning. Däremot har det visat sig mycket fördeaktigt, att ägga snitten på objektgas med skåformig fördjupning och skyndsamt övertäcka denna med täckgas. På detta sätt bir krympningen betydigt fördröjd. Med någon övning kunde man nedbringa tiden från snittningen ti dess periferien föreåg avtecknad (med hjäp av Leitz' teckningsapparat) ti zo'' a 4o". Den krympning, som under denna tid hunnit försiggå är synnerigen obetydig. Ännu bättre är emeertid att ägga snitten i 94 %:ig akoho, emedan de däri förändras mycket itet, samtidigt som man undviker den stora brådskan. Om man dessutom vidtager försiktighetsmåttet att göra snitten reativt tjocka samt att åta kniveggen öpa vinkerätt mot tvärsnittets raka inje 21. Medde. frt!n Statms Skogsförsöksa1tstat. Häft. 23.

298 L. TIREN [4) (b), varigenom snittets defor;11ation nedbringas, så kan krympningen håas inom mycket måttiga gränser, som efrerföjande siffror visa. Å ett anta barr (57 st.) hava des med mikrometerskruven upptagits måtten b och r vid barrets mitt, des samma mått efter snittning i mikroskop med mikrookuar. Snitten ades torra på skåformigt objektgas med täckgas över. Måtten avästes i genomsnitt c:a 40" efter snittningen. För b -+r 2 varje barr togs medetaet--, som 2 genomsnitt enigt de med mikro- meterskruven tagna måtten bev = o, 6 7 2 mm och enigt mikroskopering = = 0,6 7 r mm. Därav framgår att det, i fråga om ett större anta barr, är tämigen ikgitigt, om man använder den ena eer andra metoden. Ett mindre anta snitt ( 10 st.) fin go kvarigga under täckgaset i 4'. Den ovannämnda medesiffran, som för enkehetens sku kan benämnas R, hade då krympt från 0,678 mm ti 0,6r3, d. v. s. icke mindre än 9,58 %. Tisattes därefter akoho sväde R ut ti 0,664 mm och om ti sist en vattendroppe göts på snittet sedan akohoen bortdunstat fortsatte R att öka ti 0,6 93 Sutresutatet bev atså en sväning i vatten om 2,2 r %. På 10 st. andra barr erhös c:a so" efter snittningen i mikroskopet värdet R=o,6g2. Efter tisättning av vatten fann man R=o,7rr, d. v. s. en sväning om 2, 75 %. De båda sista procenterna visa, att vattendränkning av snitten är mycket oämpig. Ännu 3 1 st. barr hava mätts, des med skruv, des å torrt objektgas och des efter akohotisats. R befanns biva resp. 0,664, 0,665 och 0,668 mm. På skruvmätningen räknat har atså akohoen medfört en sväning av o,6o %. Om man i stäet betraktar de i akoho tagna måtten som riktiga, kan man säga, att skruvmätningen förorsakat en krympning om 0,6o % av det riktiga värdet. På det hea taget är det tämigen ikgitigt vikendera mätningen, som gives vitsord, emedan femarginaen är rätt obetydig. En direkt observation i mikroskop av barret under mätningen med skruven visade dock, att med försiktighet i tivägagångssättet kunde någon hoptryckning icke förmärkas. Man måste emeertid i så fa vara ytterst ätt på handen. Vid mätning i stort kan denna förutsättning icke i ängden upprätthåas och det är därför mycket sannoikt, att i genomsnitt skruvmätningen ger ett något för ågt resutat. Tager man emeertid hänsyn ti att akohodränkningen otviveaktigt medför en obetydig sväning, så kommer det rätta värdet att igga någonstädes mean de båda mätningarna och feet bir i runt ta atefter metoden + eer - 0.3 %. Föjaktigen kan man med mycket stor trygghet använda dem båda två. En variationsstatistisk utredning av fegränserna torde få anses överfödig.

[5] OM BARRYTANS STORLEK HOS TALLBESTÅND 299 En ekvation för barrets manteyta. I fig. 2 återgivas de i mikroskop tecknade periferiinjerna för tvenne tabarr. De oika konturerna I-V hänföra sig ti punkterna I, 3, 5, 7 och 9 tiondedear av barrängden från spetsen räkn.at. Det är uppenbart, att samtiga tvärsnitt ti sin huvudsakiga karaktär äro haveipser med storaxen b och iaxen 2 1'. Bäst vore det atså att basera den anaytiska beräkningen av barrets manteyta på eipsens ekvation. Emeer- v Fig. 2. Omkretsen hos två tabarr Umriss zweier Kiefernnaden. tid är det matematiska uttrycket för eipsens bågängd ganska inveckat. Om havaxarna benämnas a och b, samt omkretsen S, så yder det: S=;r(a+b{r +~(:+~r+6i4(:+~r.... (r) Om eipsen är en cirke, d. v. s. om a= b= r, så erhåes ur (1) den vaniga cirkeperiferiens forme: S= ;r(a +b)= 2 ;rr....... (2) I de ara festa fa kunna vi förutsätta, att skinaden (a- b) hos tabarrens tvärsnitt är mycket iten. Av (1) framgår, att under sådana förhåanden måste aa den oändiga seriens termer utom den första biva ytterst sniå och vi kunna approximati\ t sätta: S = ;r (a + b)...,... (3)

300 L. TIREN (6] Om vi från beteckningen a och b för eipsens havaxar övergå ti vår förut antagna beteckning ~ och r, så erhåer (3) formen: S = rr(~ + r). -... (4) Vi antaga nu vidare, att barret överat har samma bredd och tjockek som på mitten och åta b och r betyda dessa mått. Barrets manteyta Y erhåes då ur formen: T (b. 2b) Y=- -+r+- 2 2 T eer med parentesen uträknad i decimabråk: T Y=- (I,I37b +r)..... (s) 2 Emedan barret i verkigheten icke är jämntjockt, måste i (5) införas en reduktionsfaktor, som reducerar den enigt (5) erhåna så att säga ideaa ytan ti verkig yta. Denna reduktionsfaktor är atså ti sin natur fukomigt överensstämmande med det vaniga äkta stamformtaet och kaas därför ytj01'mta och betecknas med f Y Den sutgitiga formen för tabarrets yta erhåer nu formen: 7r Y=iy - (r,137 b+ r)... (6) 2 Av (2) framgår att denna forme i verkigheten betyder, att man beb -+r traktar barrtvärsnittet som en havcirke med radien _ 2 2 Framdees kommer det att visa sig fördeaktigt att kunna beräkna barrets voym enigt iknande grunder som dess yta. Införes för den sku voymformtaet f V så bir, då V betecknar voymen: rr V= iv - (b + 2 r) 2 (7) 32 Emedan emeertid räkning med denna forme är något besvärigare än med den egentiga eipsformen: rr V= iv - b r....,......... (8) 4 har denna i stäet använts, ehuru detta innebär en inkonsekvens. Synnerigen enka överäggningar om feets storek visa dock, att detta utan större oägenhet kan ämnas obeaktat, emedan det endast för enstaka barr uppnår c:a o, 8 %. Emedan ytan enigt ( 6) bir något överskattad medan voymen enigt (8) får anses biva riktigt bestämd, så bir ytan per viktsenhet, ti vars beräkijande de båda ekvationerna skoa tjäna, n:'.got överskattad.

[7] OM BARRYTANs STORLEK HOS TALLBESTÅND 301 Beräkningen av ytformtaet har tigått så, att periferien hos barrtvärsnitt, beägna på '/,o, 3/IO, 5/ID, 7/IO och 9/IO av barrängden, avtecknats i mikroskop. Genom att summera dessa 5 periferiängder och mutipicera med - s o erhaes ett värde på barrets yta, som sättes i förhåande ti ytan enigt (5). Denna kvot är ytformtaet. Ju ängre barret är i förhåande ti sin tvärsnittsperiferi, desto större bör f y utfaa. Detta visar sig också inträffa, ty om ytformtaet tages som ordinata och faktorn 100 (~+r) 2 2, som kan kaas reativa Tadien, som abskissa, så erhåes en med växande reativ radie faande kurva 0 80 0 02 0; u' Oo to "1.2. 1.-.. re!. r>adie (Pe Padiuj ~ " Fig. 3 Sambandet mean tabarrens ytformta och reativa radie. Denna senare är b -+r 2 -- IOO, 2. t Beziehung zwische~ Fächenformzah und reativem Radius der Kiefernnaden. Re. Rad. = b -+r = _ 2 _. IOO. 2. + = ädre ta, över So år. D sobarr.. = skugg barr so-ang ta 11 ~ = sokbarrb ) ;o-årig ta. ~ = s ugg arr Ätere Kiefer, iiber 8o Jahre. Sonneonaden... h K' ~ Schattennaden so-ja r. Ie er. Sonnennaden... h K" j: Schatteniaden zo-ja r. xe er. för fy. De experimentet funna punkterna sprida sig dock mycket starkt kring den utjämnande medekurvan (se fig. 3). Denna omständighet torde ti stor de böra tiskrivas undersökningsmetodens svagheter, ehuru även den växande barrformen har någon de däri. Denna spear en avsevärt större ro för punktspridningen, när barren härröra från oika träd än när de tagas från ett och samma. När reativa radien är nära =o, d. v. s. när barret är mycket ångt i förhåande ti bredd och tjockek, kunde man vänta sig, att f y skue tendera mot värdet 1,o. Detta synes emeertid i de festa fa icke inträffa, viket beror därpå, att bredden och tjockeken vid barrets mitt i

302 L. TIREN [8] rege är mindre än vid en punkt mean mitten och spetsen. Ytformtaet kan atså stiga något över I,o. Föja vi åter kurvan in absurdum åt det positiva hået, d. v. s. om vi antaga, att reativa radien har ett högt värde, viket betyder kort barrängd i förhåande ti bredd och tjockek, så finna vi; att f y tenderar mot ett o bestämt värde ~. o Dettas verkiga storek kan ej utrönas utan kännedom om sambandet mean b, 1' och. Det är ej heer nödvändigt att veta det exakt, ty den experimentet funna kurvan i fig. 3 ger rätt tydig anvisning om, att kurvan åt det positiva hået asymptotiskt närmar sig ett bestämt värde eer att den genomgår ett minimum. I viket fa som hest bör tydigen utjämningen ske med en mot abskissaxen svagt konvex inje, som i närheten av fy-axen överskrider injen fv = I.o. Ytformtaet har undersökts, des å en ta vid Experimentafätet des å ett anta taar från Göstriags häradsamänning i Östergötand, varest de senare omnämnda provytorna voro beägna. I amänhet har det framgått av denna undersökning, att taens skuggbarr äro något ängre i förhåande ti tvärsnittet. än sobarren och att de i enighet därmed hava ett något högre ytformta (skuggbarr omkring 0,93, sobarr omkring o,9o). Skinaden är dock, som av fig. 3 framgår, icke synnerigen starkt utprägad,. Över huvud taget varierar ytformtaet i medeta för ett större anta barr icke synnerigen mycket och om icke vissa kompikationer, som ängre fram skoa beröras, gjorde den detajerade kännedomen om detsamma fördeaktig, så kunde det gott bestämmas som ett medevärde, beståndsvis, kronskiktsvis eer för varje enskit träd. KAP. II. Beståndets kronyta. I och för vissa undersökningar, som här icke närmare beröras, ha å Göstriags häradsamänning i Östergötand utagts tre provytor i så vitt möjigt ren, ikådrig och väsuten taskog. Dessa ytor ha, före trädens barrfäningsperiod på hösten, undersökts i avseende på kron- och barr" ytans storek. De ifrågavarande bestånden befunno sig i ådrarna 35, 55 och 105 år och växte på en mark av nära tredje boniteten. Garingar hava överhuvud taget icke utförts i dem, annat än i form av ytterst svaga rensnirigshuggningar, varav den sista träffade de båda ädre bestånden för omkring ett tiot<;~ år sedan. I det yngsta beståndet hade inga ingrepp gjorts. De båda förra bestånden voro i det närmaste fusutna, det senare av sutenhetsgraden o,s. Såvä markens bonitet

[9] OM BARRYTANS STORLEK HOS TALLBESTÅND 303 som sutenhetsgraden har här bedömts enigt gängse metoder. De tre bestånden kunna betraktas som exempe på sutna beståndstyper å bättre mark i Meansverige. Dock torde det 3 5-åriga beståndet vara Ur Statens skogsfårsöksanstats sam. Fig. 4 35-årigt tabestånd, provyta n:r I. 35-jähriger Kiefernbestand, Probefäche Nr. I. Förf. foto. något för gest i förhåande ti de båda övriga och dess bonitet i underkant. De tre bestånden karaktäriseras av föjande egenskaper, som uppmätts å provytorna (tab. r). Beståndets barr- och kvistvikt m. m. Ti grund för undersökningen av kronytan igga representativt ut~ tagna provträd. Provstamsuttagningen har skett så, att i den nummerängd som upprättats för varje yta, vart IO, 20 eer 25:te träd ut märkts som provträd. Antaet representativa provstammar, som kommit i fråga för ytundersökningen, är per hektar räknat för ytorna I, II och III resp. 9 I, 72 och 69 st.

304 L. TIREN [O] U r Statens skogsförsöksanstats sam. Fig. 5. 55-årigt tabestånd, provyta n:r II. 55-jähriger Kiefernbestand, Probefäche Nr. II. Förf. foto. Emedan det var ett önskemå att erhåa en uppgift å vinden tryckcentrum i kronan samt å kronans tyngdpunkt, har kronängden (den kronkädda stamdeens ängd) hos varje provstam, sedan den fäts, indeats Tab. I. Sifferkaraktäristik av de tre provytorna. Siffrorna gäa per hektar.. Ziffercharakteristik der drei Probefächen. Die Ziffern geten fiir 1 Hektar. Yta n:r Fäche Nr. Prov- Stam- Grund- Mede- Mede- Mede- Mede- Kbm ytans anta yta dia m et. höjd formh. formta p. b. area Stamm~ Grund- Mitte- Mitte- Mitti. Mitte- Kbm mit Das Area anzah ftäche durchm. höhe Form- formzah R in de der hö h e Fäche st. m2 cm m m m3 hektar I: 35 år. Jahre... I,86g 20,38 I,78 I,oo 5,48 0,498 I i,6 o,4c6z II: 55 år. Jahre... 1,799 33,84 15,48 I 5,6g 7,48 III: 105 år. Jahre... 708 33,26 24,45 20,6g g,zo 0,4-f.O 302,5 o,86g8 0,477 253, 0,8348

[11] OM BARRYTANS STORLEK HOS TALLBESTÅND 305 Ur Statens skogsförsöksanstats sam!. Fig. 6. 105-ärigt tabeständ, provyta n:r III. zos-jähriger Kiefernbestand, Probefäche Nr. III. Förf. foto. i tre ika dear. Kronängden räknades från den nedersta gröna kvistens fästpunkt på stammen ti toppen. Ti vardera av de tre kr<;>nsektionerna hänfördes aa de kvistar, som' sutta fästade på resp. stam tredjedear. Kronans tryckcentrum och tyngdpunkt förskjutes emeertid över det äge, som på detta sätt kan beräknas, tack vare den undantagsöst spetsiga grenvinken. För varje kronsektion har därför denna förskjutnings ungefäriga storek uppskattats. Den ti varje sektion hqrande kronmassan har avkippts. Därvid medtogas aa såvä råa som torra kvistar inti I cm:s grovek. I det föjande räknas atså ti»kvist» endast sådan med mindre diameter än I cm. De på stammen kvarämnade grenarnas yta iksom stammens egen yta ämnas het och hået ur räkningen. Fig. 7 visar kronstammens utseende efter kippningen hos en ros.-årig ta. De avkippta kvistarna och skotten ha därefter med tihjäp av sickatörer kippts upp i 5-10 cm ånga småstycken, så att en bandningsbar, tuggiknande massa erhåits. Denna har sedan vägts på en decimavåg, varvid vikten upptagits i hea tiota gram (jfr tab. 2). Under kippningen torde barren förora något i vikt genom transpiration. Ti. denna viktsförust har ingen hänsyn tagits. Den bör nästan fuständigt kunna undvikas genom att väga kronorna före kippningen. Detta med-

306 L. TIREN [12] för dock praktiska oägenheter, varför det icke skett vid denna undersökning. På en presenning uthädes därefter den sönderkippta kvisten och bandades omsorgsfut. Ur den homogena bandningen uttogs så nävvis ett gmeraprov, som förvarades i en stark papperspåse (kanister). Generaprovet vägdes omedebart därpå. Dess vikt hö sig i amänhet omkring I kg. Fig. 8 visar situationen ute i fätet vid denna punkt i arbetet. På ett skynke i bakgrunden igga i sina påsar två generaprov från resp. första och andra sektionen av en krona. Den tredje sektionen igger på presenningen ti vänster, där hantangarna äro syssesatta med att banda den och bakom dem håer en man i påsen, i viken generaprovet från denna sektion ska förvaras. På vågeri ti höger igger första sektionen från nästa träd i sitt skynke. Generaprovet ska tjäna ti att bestämma proportionen mean barr och kvist för den sektion, som det representerar. Som det emeertid verkigen kan anses vara representativt, kan det även användas ti fera beräkningar, viket också har skett (jfr sid. 309)- För att det förstnämnda syftet ska kunna uppnås, måste först o.ch främst generaprovets barr och kvistar skijas åt. Detta sker. Förf. foto, enkast genom att torka provet, då barren u r statens skogsförsöksanstats sam. Fig. 7. Kronstammens utseende se. ätt pockas av från skottaxarna. Torkningen har skett i en kängstuga vid unge dan barrmassan avägsnat~. Der Schafttei innerhab der Krone nach Entfernung der fär + 6o C. Proven ha därefter förvarats N ademasse. en ängre tid i ett expeditionsrum, varvid de antagit en viss fuktighetshat, i medeta 8 % å absouta torrvikten. De barrtorrvikter, som såunda erhåas, innesuta atså vatten ti 8 % av absouta torrvikten. Framdees kommer det att visa sig nödvändigt, att kunna överföra barrens och kvistarnas resp. torrvikter ti rå vikter. Detta har. möjiggjorts. genom att från varje sektion pocka ut ett särskit barrp1 ov, på viket barrens vattenhat bestämts. Därom mera nedan.

~ ] ;;::!,.c:.!4 u ~ ~ o ~ ~ ~ 2 Q.s ~ <n 8 " 1::<1 I II nr r II Tab. 2. Frisk- och torrvikter av barr med hysor samt av kvist i kg per hektar. Frisch- und Trockengewichte von Naden mit Ruen sowie von Reis in kg pro Hektar. Friskvikt Frischgewicht Yta n:r I Fäche Nr. I Torrvikt Trockengewicht Friskvikt Frischgewicht Yta n:r II Fäch~ N r. II B~:~ Kv~st 11.-S:a I B;:.~ K. v~st IJ S:a I ~~~r Kv~st S:a I B~:~ 'i Torrvikt Trockeogewicht Kv~st I S:a 11 Friskvikt Frischgewicht Yta n;r III Fäche Nr. III Torrvikt Trockengewicht B;:_r Kv~st I S:a B~:-r Kv~st. S:a den. Rets Sa. den Rets I Sa. den Rets Sa. deo Rets I Sa. den Retz Sa. deo Ret~ I Sa. 1 11. kg kg I kg kg. kg kg kg kg kg kg kg kg kg kg kg kg kg kg 2,0911 1,284 3,375 838 464 1,302 1,947 1,627 3,5741 825 5441 1,369 2,793 2,32815,121 1,223 83412,057 5,629 4,079 9,708 2,309 1,745 4,054 5,598 4,942 ro,540 1 2,358 1,91714,275 4,690 4,8oo 9,490 2,054 1,955 4,009 2,2341 3,690 5,924 916 2,042 2 1958 2,518 3,1 r8 5,636, 1,058 1,342 2,400 2,0931 2,423 4,516 913 1,1531 2,066 19.9541 9,0s311~9,007114.06314,251118,31411~o.o6319.68711~9.750II4,24II 3,8o3s.o44119.57619.55III~9,I27114.1901 :.942118,IJ2 392 294 686 173 109 282 1,515 1,023 2,5381 627 342 969 S02 452 954 228 r6o 388 1,2881 953112,24111 5321 42711 95911:3,010 3,156 6,r661 1,2671 1,226112,49311 6861 70811 1,39411 2911 29011 581 ;~,:~~~; III 410 832 1,242 173 441 614 1,266 1,903 3,169 526 1 938 1,464 3I 330 641 128 157 285 1 3 (och 4) (und 3) r I II 12,0901 2,079114,16911 8781 97711 I,855115,79II6,o82-1 II,873112,4201.. _ 2,506114.9261 1,4991 _ 1,4901 _ 2,989!1 6471 60711 1,254,,,JI,,, 39,,, _ ~ --~-~ =T~- 2511. 33311 584 106 159 265 - - -... - - - -- - - - - - III 87 283 370 39 156 195 - - --:- - - - - --, - - - - r 4271 71011 1,13711 1841 35211 53611 - - I ~.I - - I - I - - I - I - - I - u 12,4 7 I II,8421124,3 I 311 s. I2S s,s8oiio, 7osir 5,8 541 I 5, 769113 I,623116,66 I [6,J09IIr2,970!1 II,07 sir I,04 ~1122, n6114,83 71 4,54911 9,386,_. c'::?. o ~ :d > ~ ~,.., > z UJ UJ,.., o ~ ~ 171 P:1 o UJ ~ E ~ UJ,.., >o z v w o '""'

308 L. TIREN [14} Ur Statens skogsförsöksanstats sam. Fig. 8. Från provytearbetet. Bei der Probefächearbeit. Fcrf. foto. u r statens skogsförsöksanstats sam. Fig. 9. Från barrprovsuttagningen. Das Entnehmen der Nadeprobe. Förf. foto.

[15] OM BARRYTANS STORLEK HOS TALLBESTÅND 309 Reationstaen mean barrens vikt och yta. Bestämningen av barrens yta per viktsenhet har skett på föjande sätt. Å yta I utvades 8, å yta II och III resp. I 3 st. väformade provstammar (»jinundersökta» ), spridda i de oika kronskikten. Dessa stammar bevo föremå för närmare undersökning. De behandades f. ö. på samma sätt som de representativa provträden. Innan atså generaprovet uttogs ur den på presenningen iggande barrhögen, utpockades ur densamma det nyssnämnda barrprovet. Tanken var därvid från början den, att barrprovet skue biva representativt för sektionen genom att det togs ut på något objektivt sätt. Detta har emeertid icke yckats. Det är därför ikgitigt hur provet pockas ut, bott man förvissar sig orri, att både stora och små barr förekomma i detsamma. Provet forsas ti rummet i korkade gasrör. Fig. 9 återger en bid av barrprovsuttagningeri. Vidare uttogs ur barrprovet ett ytprov om i rege 20 st. enka barr av oika storekar. Emedan det vid tidpunkten för ytprovets utpockning ännu ej var kart, att barrprovet icke var representativt, bestämdes ytprovets vikt så, att barrprovets och ytprovets barrmedevikt bev ika stor. Denna omständighet är emeertid oväsentig. På ytprovets barr mättes nu i miimeter samt b och r på mitten av barret i hundradesmiimeter (med mikrometerskruv). Sedan ytprovets barr såunda bivit mätta, ades de tibaka ti barrprovet och detta förvarades i kuvert för torkning. En viktig detaj i provuttagningen har hittis förbigåtts, nämigen barrhysorna. Dessa ha eiminerats ur beräkningen på så sätt, att deras vikt fråndragits barrprovets vikt och så, att ytprovet bestämts utan hysor.. Därigenom kommer varken hysornas yta eer vikt med i betraktande. Ti denna sak återkommer jag ängre fram. Av generaprovets torkade barrmassa, som ju utgör ett representativt prov på sektionens barrmassa, har, på ett nedan närmare angivet sätt, vidare en viss mängd barr (torrprovet) räknats och vägts. Därigenom erhåes ett värde på den genomsnittiga barrtorrvikten per styck. Det av största vikt, att detta bir säkert bestämt. Genom upprepade försök med oika metoder för utpockande av. ett representativt prov ur genera provets barrmassa, har jag stannat för nedan beskrivna. Generaprovets torra barrmassa hädes i ett så med kvadratiska maskor (z, s mm:s sida, ståtrådsduk) och såades ut över ett bord. Så niogen skedde så, att barrmassan på bordet erhös i form av en ång sträng. Emedan de minsta barren först faa ut, måste sået atid snabbt föras fram och åter ängs hea barrsträngens ängd. I sået

310 L. TIREN [16] kvarbivna barr ströddes ut för hand. Efter såningen fördes strängen ihop med en inja, så att den erhö kart begränsade kanter. Därefter ades en mjuk inja vinkerätt över strängen och trycktes hårt mot denna. Barrmassan å ömse sidor om injaen makades undan och såunda erhös under injaen ett tvärrsnitt av barrsträngen. I rege togos ett eer två dyika prov (ton-prov), stundom för kontro fera. Dessa prov vägdes och räknades. Av de värden å barrvikten per styck, som erhöos ur proven, då de voro fera än ett, togs aritmetiska medetaet. Antaet räknade barr varierade mean c:a I,ooo och 3,000 st. (stundom 7,000 och däröver). På grundva av de siffror, som erhöos då två eer fera prov räknades för varje generaprov, har medeavvikesen för varje enskid mätning beräknats ti ± 2 % av medevikten. I de fa atså då endast ett prov räknats kan detta i medeta väntas vara behäftat med ungefär detta fe. Genom att dividera hea generaprovets torra barrmassa med barrets medevikt erhös antaet barr i generaprovet. Ur de i kuverten förvarade barrproven erhåes genom division av deras torrvikt med deras friskvikt kvoten to. v. för sektionen. Om nu den fr.v. förut uträknade barrtorrmedevikten divideras med denna kvot erhåes barrfriskvikten per styck. Denna åter ger efter mutipikation med barrantaet generaprovets barrfriskvikt under förutsättning dock, att generaproven icke idit någon torrsubstansförust under förvaringen före torknmgen. Det är vid denna punkt av undersökningen, som man får kart för sig, att barrprovet icke är representativt. Ty om dess ban mederåvikt mutipiceras med det ovan bestämrida barrantaet, så erhåes ett betydigt för högt värde på generaprovets barråvikt. Ur generaprovets torra barrmassa utpockades nu ett anta barr, (ängdprovet) som tisammans hava samma barrvikt per styck, som hea generaprovet. Med edning av föregående erfarenheter från ytprovets utpockning kunde man förutse, att man, för att få en representativ sammansättning på detta nya prov, borde taga med fera än 20 barr. Det har såedes pockats ut 6o st. ur varje generaprov. Detta reativt stora anta ti trots, visade sig en svag benägenhet att överskatta barrstoreken. Å dessa 6o barr mättes ängden, varigenom atså generaprovets barrmedeängd erhåes, at under förutsättning, att de 6o barren voro representativa för generaprovets sammansättning. Huruvida detta verkigen var faet har jag sökt övertyga mig om genom att för en de generaprov mäta medeängden å fera grupper

[ 17] OM BARRYTANS STORLEK HOS TALLBESTÅND :311 av 6o st. barr. I sjä va verket visade sig medeängden biva rätt säkert bestämd, i det skinaderna mean gruppernas medeängder i rege endast rörde sig O några.få tiondedes miimeter. Medeavvikesen å ängden uppgår ti omkring ± I %. Medeängden påverkas emeertid adees oberoende av ängdprovets sammansättning även av barrmedeviktsbestämningen, vars medeavvikese förut visats håa sig vid omkring ± 2 %. Man torde såedes kunna säga, att dessa grundäggande mått biva rätt säkert bestämda. På ytprovets 20 st. barr har, som förut nämnts, b, r och uppmätts. Föjaktigen kan det erhåas värden för varje barr å reativa radien, ideaa ytan, ytformtaet, verkiga ytan och ideaa voymen. Dessutom äro de 20 barrens verkiga råvikt bekant. Om föjaktigen deras ideaa voymer nedsummeras och verkiga vikten divideras med denna summa, så erhåes ett ta, som kan betraktas såsom ett formtal Det är icke ett egentigt voymformta, emedan det i sig innesuter en eventue reduktion för barrens specifika vikt, om denna skue vara en annan än I,o. Det förhåer sig nu så, att inom det ytterst begränsade område varinom barrens ytformta varierar, kan man sätta voymformtaet direkt proportionet mot ytformtaet. Vågar man därför förutsätta, att aa barr hava en och samma specifika vikt, så måste direkt proportionaitet råda även mean det ovannämnda speciea formtaet och ytformtaet. Av undersökningar, som utförts av förf., men som här icke närmare beröras, har det framgått, att barrens specifika vikt mycket obetydigt varierar omkring värdet I,o. Det kan därför anses fut tiåtigt att antaga den vara konstant för de 20 barren i ytprovet. Betecknas atså det nyssnämnda formtaet med f v 1, så erhåes med kvoten;: beräknad på medetaet av de 20 barren, ett ta, varmed de enskida barrens j y ska mutipiceras för att giva deras f v Detta formta mutipiceras vidare med barrens ideavoymer och resutatet bir en uppgift å de enskida barrens vikte r. Såvä barrens yta som deras vikter uppäggas nu grafiskt med resp. barrängden och ytan ängs y-axen. Man får såunda tvenne kurvor, om vika man bl a. med säkerhet vet, att de skoa gå genom origo (jfr. tig. IO och II). Rörande dessa kurvor är vidare att märka, att de böra gå genom den punkt, som representeras av barrens genomsnittiga ängd och medeyta vad den förstnämnda beträffar samt medeytan och medevikten vad den senare beträffar. Emedan kurvorna äro krokinjiga I varvid bör observeras, att en gidning i begreppet uppstått, så att index V nu bör tydas som betecknande vikt och ej voym.

312 L. TIREN [18] igga dessa punkter icke på den genom punktsvärmen dragna, utjämnande kurvan. Där skinaden kan märkas, användas atså de enskida punkterna som stöd vid kurvans uppritande. Genom dessa båda kurvor införa~ fe i bestämningsmetoden, vika dock vid denna första orientering icke närmare undersökts ti sin storek. (Jämför fig. IO och I I, av 160 1Lt0 120 80....... b a 60 40 20 o~~l---l---~--~--~--~--~--~--~~ 0 cm bar~dngd _j (Nadefbn9e) 4 5 Fig. 10. Exempe på barrytans funktion av barrängden. Beispie der Beziehung der N adefäche zur N adeänge. vika det framgår, att punktspridningen ej är synnerigt stor. Kurvans medefe torde därför sannoikt ej nå något större beopp). Man kan nu för den genomsnittiga ängd, som erhåits från de 6o ängdmätta barren (ängdprovet), på ytkurvan aväsa den mot denna ängd svarande medeytan. Föjakigen äga vi därigenom kännedom om sektionens verkiga barrmedeyta per styck. Å viktkurvan aväses vidare den mot denna yta svarande medebarrvikten.

Xo _mqr barrvikt (Nade/7evvichf) t 3Go 340 r- 150 160 d 140 <!> e 120 100 80 60 40 20 c o~_j L ~ L J L ~--L-~ Fig. I I. o 20 40. 60 50 rn m 2 barryta ~ 100 120 140 ( Nadefache) Exempe på barrviktens funktion av barrytan. E6ispie der Bezieh.ung des Nadegewichtes zur Nadefäche. 22. Medde. från Statens Skogsförsöksanstat. Häft. 23. 160 180

314 L. TIREN [20] Det är givet, att denna sista siffra ska vara ika med den, som erhåes genom att dividera medetorrvikten per barr utan hysa med kvoto.v. ten--. Detta inträffar dock icke atid. fr.v. Utan svårighet inses, att om den å kurvan avästa barrvikten är avto.v. sevärt mindre än den genom division av torrvikten med kvoten -- fr.v. erhåna siffran, så igger kurvan fe, eer är barrgenomsnittsängden oriktigt bestämd. Ty det kan icke förutsättas, att barren i generaprovet ökat sin torrsubstans under förvaringen från tidpunkten för trädets fäning ti provets torkning och ej heer därefter. Ett dyikt fa har heer adrig inträffat. Bir förhåandet däremot omvänt, så kan man misstänka, att barren under nyssnämnda tidsperiod förorat torrsubstans. Detta sker med säkerhet atid, emedan barren åtminstone under den första tiden av förvaringen fortsätta att andas normat eer kanske troigare med förhöjd intensitet. Emedan barren i detta fa förvarats i mörker och första tiden vid rätt hög temperatur torde förutsättningarna hava varit mycket gynnsamma för en betydande andningsförust, som ej kompenserats genom assimiation. Hea förvaringstidens ängd var även mycket ång, nära 4 veckor. Att en torrsubstansförust verkigen skett visar sig mycket tydigt vid beräkningarna, i det att den barrmedevikt, som bestämmes genom division av barrtorrvikten med to. v. -kvoten stundom icke igger på viktfr. v. kurvan, utan nedanför densamma. I fig. 10 iustreras ett dyikt fa. Punk- { mgr) ten c angiver barrprovets barrmedevikt \200 1o Den verkiga vikten representeras av punkten d ( 144 ~~r) Divideras emeertid generaprovets barrmedetorrvikt med;::: kvoten, erhåes punkten c ( 137 m;:) Föjaktigen kan därav sutas, att det sannoikaste värdet å generaprovets torrsubstansförust under förvaringen är 4, 9 % av den ursprungiga torrsubstansen. För de tre ytorna I, II och III har på detta sätt den sannoika torrsubstansförusten genom respiration och an'dra förbränningsprocesser under provens förvaring bestämts ti resp. 4,oo, 5,go och 6,o r %. Siffrorna i tab. 2, 3 och 4 äro omräknade med hänsyn härti. Det framgår av nyssnämda procenter att det igger stor vikt vid, att genera-

[21] OM BARRYTANS STORLEK HOS TALLBESTÅND 315 proven förvaras så kort tid som möjigt innan de torkas och att förvaringspatsen är torr, jus och uftig. I tab. 3 hava uppförts de med den nu skidrade metoden funna värdena å barrens yta per kg frisk och torr barrvikt. Båda siffrorna gäa barret utan hysa. Genomgående visar sig barrytan per kg barrfriskvikt ( Y) samt barrytan per kg barrtorrvikt ( ~) vara minst i första kronskiktet (enigt ScHOTTES indening), större i andra och störst i 3 och 4 kronskiktet. Mean de oika kronsektionerna råder även en bestämd skinad, i det såvä Y.f som Yt i första (översta) kronsektionen i aa kronskikt äro minst, i andra kronsektionen större och i tredje störst. (Ett undantag för yta III, kronskikt 2 och 3, där Y.f i andra sektionen är störst). Dessa förhåanden få sin förkaring av barrens typ (so- eer skuggtyp) samt av deras storek. Första kronskiktets barr äro nämigen i rege av en mera avgjord sotyp än de övrigas och härav föjer ägre ytformta (jfr fig. 3). Även om barren i de oika kronskikten i genomsnitt vore ika stora och tunga, skue såedes första kronskiktet ändå hava något mindre Y.f och Yt än de övriga. Nu tikommer dessutom den omständigheten att första kronskiktets barr äro betydigt större än de. ägre kronskiktens. Detta inverkar så, att Y.f och Yt biva ännu mindre, ty ju större ett barr är, desto mindre bir förhåandet mean yta och vikt, förutsatt att specifika vikten är konstant. Av fukomigt samma orsaker förkaras skinaden mean de tre kronsektionerna. Översta kronsektionens barr äro i rege av mera utprägad sotyp och äro större än de nedre sektionernas och få atså mindre Y.f och Yt än dessa. Detsamma gäer förhåandet mean andra och tredje sektionen. I ytterst tätsutna grupper kan dock en omkastning äga rum, då de nedre kronsektionerna åtnjuta mera jus och utrymme än den.översta. Överhuvud taget synes barrstoreken mera infueras av justigången än av någon annan faktor. Beträffande förhåandet mean provytorna visar sig :If och ~ utfaa störst för den 5 s-åriga ytan. Denna har atså de minsta barren. Detta torde få betraktas som en tifäighet, beroende på skinader i sutenhetsgrad (justigång, transpirationsintensitet), markbonitet etc. mean de oika ytorna. I fråga om hea bestånd synes i amänhet Y.f igga mean 6 och 7 m 2 /kg och Yt mean I 5 och 16 m 2 /kg. Beträffande de sistnämnda siffrorna bör observeras att de hänföra sig ti ufttorr vikt och att de i genomsnitt biva gitiga för absout torrvikt genom mutipikation med I,o8. D. v. s. i m 2 per kg absout torrvikt varierar barrytan mean I 5 och I7,5 m 2 De högsta värden som över huvudtaget observerats äro för Y.f= 8,22 m 2 /kg och för ~ = 19,95 m 2 /kg. De ägsta värdena

~~ Tab. '3. Bat;- och kvistyta samt kronyta i m 2 per kg barr-,. kvist- resp. kronvikt. Nade- und Reisfäche samt Kronenfäche in m 2 pro kg Nade-, Reis- bzw. Kronengewicht. w... "' j{ronskikt KrO o en-,, schicht Kronsektion Kron en sektion Barryta Nadeft. Yta n:r I, 3 5 år. F!äche Nr,~I, 35 ]' Kvistyta Reisf. I Yta n:r II, 55 år. Yta n:t III. 105 år. Fäche Nr. II, 55 Jahre Fäche Nr. III, ros Jahre Kronyta Barryta Kvistyta Kronyta Barryta Kvistyta Kronenf. Nadeft. Reisft. Kronenft. Nadeft, Reisft. pro kg pro kg pro kg [pro kg k pro kg [wo kg pro kg [pro kg pro kg [pro k_g pro kg [pro kg fr. v. to. v. fr. v., to. v. pro g fr. v. to. v. fr. v. to. v. pro cg fr. v., to. ". fr. v., to. v.. fr.~ k~ h. ~ h Th h ~ h ~ h ~ h ~ rr gew. gew. gew. gew. Fr. gew. gew. gew. gew. gew. Fr. gew. I gew. gew. gew. gew. 1 Kronyta Kronenf. pro kg fr. v. Fr. gew. I II III Mede Mitte. I 5,26 13,t2. o,s3 1,38 3,33 5,74 13,54 o,7o 1,94 3,32 I 5,84 13,33 o,66 1,72 I 5,97 14,56 0,92 2,o6 3,7r 6,sr 1.5,46 o,8o 1,95 3,69 I 6,24 14,25 o,7r 1,63 6,48 J5,8r 1,24 2,21 3 1t2 6,98 16,62 0,9:1 2,07 3 15I 6,54 15 100 0,72 1,43 I 5,94 14,541 r,co 2,r4 ~,46 _W!_5~1~~7_1_ 3,57 I 6,r9 14, 141 o,7o I,sq 1 I I 5,28 11,92 - o,so 1,29 3,rr 6,54 r1~,: - 0,6~-1,8r 4,or 6,rr 13,49. o,66 1,72 3,40 2 ' II I 5,89 14,26 o,;s r,6r 3,s6 7,r4 16,96 0,74 1,8o 3,72 6,72 15,78 0,7' I,63 3.54 ~~~~ 3~) III 6,82 16,23,oo 1,86 2,83 7,45 17,9r 0,88 1,72 3,3~ 6,52 15,83 0,72 1,43 3>4' ===' ~i~~~~ I 5,96 14,r91 o,8r 1,66 3,27 I 7,o5 16,871 0,77 1,75 3,7a I 6,47 14,981 o,7o I,6r 3,47 3. r: ~~ :::: ::::: ~~ ~::: ~~ :::: ~~ :::: = = ~~ = ~~ = ~~ = ~~~ = ~~ = ~~ = = \~~~~ ~) III 7,45 [ 16,74,o7 1,7o. 2,so - - - - - 1 - - - -- 1 ~~t~~~ I 6,78 15,881 1,o7 2,o7 3,rr I - - - - I - - - ~~~=!] I 5,97 14,53 0,97 2,as 3,4r I 6,69 15,92 1 o,8r,go 3,62 I 6,22 114,261 0,7o 1,6o 3.34 3,36 3,32 3,30 3,32 ~ >-j H :;o M z ~ JS

[23] OM BARRYTANS STORLE:K, HOS TALLBESTÅND 317 åter för Y.f = 4,8 5 m 2 /kg och för Yt = I2, I7 m 2 /kg. fyra siffrorna gäa medeta för en he kronsektion. Samtiga de sista Reationstaen mean kvistens vikt och yta. Emedan det från vissa synpunkter var av betydese att erhåa en uppgift på kvistens yta, har även denna undersökts. Därvid tigick så, att generaprovens torra kvistmassa först sammimsogs gemensamt för varje kronskikt och sektion. Därefter uttogs på iknande sätt som förut beskrivits för barren ett representativt prov, som vägdes och ytberäknades. Kvisten indeades vid ytberäkningen i I mm:s grovekskasser (diametern mätt på kvistens mitt) och manteytan uträknades.som om kviststyckena varit cyindrar. Någon medveten hänsyn kommer därvid icke att tagas ti badkuddarnas och barkfårornas förhöjande inverkan på ytans storek. Sedan såunda ytan per torrviktsenhet erhåits, antogs en viss diameterkrympning hava inträffat vid kvistens torkning. För sektion I antogs den»friska diametern» = I,r4 X»torra diametern», för sektion II= I,r2 och för sektion III = I, r o. Dessa antaganden stöddes genom försök att restaurera den ''friska» diametern genom uppbötning av kvistar i varmt vatten. I tab. 3 återfinnas siffrorna på kvistens yta per viktsenhet. Det bör anmärkas, att kvistytan per kg torrvikt är den i friskt tistånd erhåna ytan i förhåande ti torrvikten. Kvistytan varierar mera oregebundet än barrytan. I amänhet synes dock kvistytan per kg friskvikt ha en tendens att stiga från krontoppen ti kronbasen. Denna tendens framkommer dock icke genomgående hos kvistytan per kg torrvikt, där förhåandet tvärtom kan vara omkastat. Oregebundenheterna i kvistytan per kg kvistvikt förorsakas ti stor de av kvistens mycket oika specifika vikt (vattenhat). Den ytorna, kronskikten och sektionerna emean mycket oregebundna frekvensen av torr och torkande kvist,. den osäkert bestämda krympningen m. m. omöjiggöra aa mera djupgående diskussioner om siffrornas inbördes storek. K vistytan per kg friskvikt håer sig i amänhet mean o, 5o och 1,2o m 2 /kg. Kvistytan per kg rumstorrvikt mean I,3o och 2,2o m 2 /kg. * * * Genom hopsummering av trädens barr- och kvistytor och division med kronvikterna erhåes en uppgift. å kronytan per kg kronfriskvikt. Då denna siffra mera har värde för översagskakyer har den ut-

318 L. TIREN [24] räknats som yta per kg krona m ed barrhysor. (Jfr nästa avd.) Ofta är den störst i andra sektionen, viket förkaras av samspeet mean barr- och kvistytorna per kg samt barr- och kvistvikternas inbördes proportioner i kronsektionerna, som gynnar uppkomsten av ett maximum i andra sektionen. En jämförese mean de tre ytorna visar att kronytan per kg kronfriskvikt utgör ägst 3>34 m 2 /kg för ytan III och högst 3,6z m 2 /kg för yta II. * * * Angående siffrorna i tab. 3 anmärkes, att de aa utgöra för bestånden riktiga medeta, häredda genom de representativa provträden på basis av förs~ahandsuppgifter från de å sid. 309 omnämnda finundersökta provträden. Beståndets kronyta per hektar. De representativa provträdens barr- och kvistvikter (torrvikt eer friskvikt) summeras kronskikts- och kronsektionsvis och mutipiceras med barr- respektive kvistytan per kg (torr- eer friskvikt), varvid man atså erhåer de representativa trädens yta. Därvid är att märka, att barrhysornas vikt först måste dragas från barrvikten, emedan hysorna ej ingå i siffran å barrytan per kg. I stort sett kan barrhysornas friskvikt anses = 4 % av barrmassans friskvikt med hysor. (Jfr fig. 12, som återger resutatet av en undersökning över hysvikten). De representativa provträdens yta överföres ti att gäa per hektar genom muti pikation med: ytans grundyta (G) (täjare) genom produkten av provträdens grundyta (g) och ytans area (a) (nämnare). Denna reduktions faktor C~ ~a) giver betydigt bättre värden å ytan per hektar än en reduktionsfaktor, som baserar sig på förhåandet mean stamantaen. Detta på den grund, att de på antaet representativt uttagna provträden icke atid samtidigt äro fut representativa för grnndytan, medan åter kronytan är en ganska nära rätinjig funktion av grundytan. Föjaktigen bör proportioneringen ske i förhåande ti grundytan, icke ti stamantaet. Fut riktigt är emeertid icke heer detta förfarande. Närmare sanningen kommer man genom att grafiskt inägga aa de representativa provträdens ytor i ett koordinatsystern med grundytan ängs x-axen. Den så uppkommande punktsvärmen ska i det övervägande fertaet fa visa sig kunna utjämnas med en rät inje, som skär x-axen i en punkt på avståndet + b från origo. Fqjaktigen erhåes då en reduktionsfaktor G-b av formen: (, b) g- a

(25) OM BARRYTANS STORLEK HOS TALLBESTÅND 319 I tab. 4 återfinnas uppgifterna om barr-, kvist- och kronytan per hektar, fördead på kronskikt och kronsektioner. Den förstnämnda uppgår, i hektar per hektar räknat, ti 7,14, IO,r8 och 6,62 för resp. yta I, II och III. De fe, varmed dessa siffror kunna vara behäftade på grund av de förut nämnda feen vid vikts- och ängdbestämningen, aväsningen å de Y2_ hy.f.ra.r vikt, Cjr>am 0.0015 ( Gewichf };_ N adehu/e 'r) 0.0013 0.0011 0.0009 0.0007 0.0005 0.0003 0.0001 o 0.005 0.010 0.015 0.020 0.025 ( Nade/9evvichf, ']r:}...-- Baf'f'Vi/.<f, gram 0.030 0.035 0.040 Fig. 12. Barrhysans vikt i föruande ti totaa barrvikten. funktion, I grova drag en rätinjig Das Gewicht der Nadehiie im Verhätnis zum totaen Nadegewicht, In groben Ziigen eine geradinige Funktion. uppritade kurvorna, torrsubstansförust m. m. har icke denna gång undersökts. En sådan fekaky är dock mycket nödvändig och vid fortsatta undersökningar är utförandet av en sådan sjävskrivet. Om man het approximativt använder sig av primärmätningarnas avvikeser och gör några tämigen sannoika antaganden om de icke uppmätta övriga medefeen, så framstår det som sannoikt, att ytan per hektar bir bestämd med en medeavvikese av storeksordningen 2 a 3 %. Ehuru siffrorna å barrytan per hektar icke kunna vara annat än ett exempe på barrytans storek, är det dock ätt förkarigt, om man vi försöka utnyttja dem ti att giva en uppfattning om barrytans utveckings-

320 L. TIREN [26] gång genom beståndsådrarna. Man stöter här på samma svårigheter, som möta vid produktionstabeers upprättande. Om också begreppet om såvä beståndsmassans som -barrytans utvecking bir rätt suddigt genom att i oika ådrar gripa ut spridda exempe och åta dem representera en utveckingsinje, så kan man emeertid gott säga, att man med den Tab. 4. Barr och kvistyta per hektar. Nade- und Reisfäche pro Hektar. Yta I Yta II Yta III ~.:c 0: ~ Fäche I Fäche II Fäche III --" u ;_:;;;;:.g.~ --" "' I: Kron II: 2 Kron- "' u <) ~ c ~ Kron- ~ Barryta Kvistyta yta Barryta K vistyta yta Barryta Kvistyta o " yta 1-o c o " Nadef. Reisf. 1.-' Kro- Nadef. Reisf..E Kro- Nadef. Reisf. Z' Kro- ~~ 1-o o ~ ~ nenft.. nenf. nenf. m z mz m z mz m2 mz m z m z m z I 10,559 68r r r,240 10,729 I,I39 r r,868 15,649 r,s36 17,185 I II 32,261 3,753 36,014 34,985 3,954 38,939 28,095 3,408 31,503 III 13,897 4,576 r8,473 r6,873 2,900 19,773 13,141 1,745 14,886 J: 56,7!71 9,010 65,7271 62,5871 7,9n3 7o,58o 56,8851 6,6891 63,564 2 I I,987 675 10,187 298 (och 147 2,134 9,512 2,945 3,243 II 7,273 715 7.988 20,632 3) 2,335 22,967 4,426 503 4,929 III (und 2,684 832 3,5 r6 9,054 1,675 10,729 1.947 2J8 2,185 3) I: II,944I 1,6941 13,6381 39,1981 4,685/ 43,883/ 9,3r8/ ' "391 10,157 3 I 513 64 577 - - - - - - (och II 1,646 4) 393 2,039 - - - - - - III 622 303 925 - - - - - - und. 4) 1 I: 2,781/ 76o/ 3,541/ - 1 J;I; 71,4421 11,4641 82,9061101,785/ 12,'i78III4,463/ 66,2031 7,7281 73,931 kunskap, som ett sådant förfarande skänker, dock icke står fukomigt främmande för utveckingens tendenser. Beträffande barrytan är detta f. ö. den enda metod som f. n. står ti buds, emedan det icke finnes något tiföritigt sätt att uppskatta den å stående träd. En jämförese av detta sag säger emeertid ingenting, förrän man på något givet sätt har bundit sig vid en viss behandingsmetod. I detta fa är det av största intresset att kakyera med fusutna bestånd, d. v s. sådana bestånd, som enigt gängse uppfattning äro fusutna. För sutenhetsgraden är då i huvudsak beståndets grundyta utsagsgivande. Det berättigade i en dyik uppfattning av sutenheten torde kunna diskuteras, men det är en sak, som i detta sammanhang är oväsentig. Om sutenheten varierar inom måttiga gränser, d. v. s. så, att beståndets bioogiska fusutenhet adrig är het upphävd, så kan man, på grund av vissa siffror, som professor PETTERSON vänigt meddeat mig, draga

[27] OM BARRYTANs STORLEK HOS TALLBESTÅND 321 den sutsatsen, att barrytan per grundyteenhet i en och samma åder endast varierar tämigen obetydigt. Detta resutat får ingaunda betraktas som säkert faststät, men det kan i förevarande fa tjäna som en grov vägedning. Föjaktigen kunna vi för tifäet sätta barrytan i de oika Hekfar barrya ( Nade/fäche} 1 /(u/minahon 10 i 9 _.r--._,. B 7 G 5 ( / o / ----- i/ o / oo 10 A/der>,år> 100 110 120 130 140 150 Fig. I 3. ---- = Exempe på en sannoik utveckingsinje för tabeståndens barryta. Sutenhet 1,o. - - - = Ungefäriga kurvor för III och IV bonitetens öpande tiväxt. De fyra ytornas bonitet har bedömts ti nära III. Beståndens egen öpande tiväxt kan ej gärna användas ti jämförese på grund av den oika sutenheten på ytorna. ---- = Beispie einer wahrscheinichen Entwickungsinie fir die Nadefäche der Kiefernbestände. Schussgrad r,o. - - - = Ungefähre Kurven fi.ir den aufenden Zuwachs der III. und IV. Bonität. Die Bon i tät der vier Fächen ist au f beinahe III geschätzt. Der Jaufende Zuwachs der Bestände sebst k ann nkht zur V ergeichung angewandt werden we ;ren des verschiedenen Scbusses der Fächen. Der Jaufende Zuwachs und die Nadefäche pro Hektar scheinen ungefähr geichzeitig zu kujminieren. ådrarna proportione mot beståndets grundyta, varvid vi bortse från bonitetsskinaderna mean ytorna. Det är såunda, med hjäp av professor }ONSONS»sutenhetstabe», en mycket enke sak att kakyera sig ti det massafusutna beståndets barryta per hektar. De punkter, som på detta sätt erhåas utjämnas med en kurva, som osökt påminner om. kurvan för beståndets öpande tiväxt i kbm (fig. r 3).

322 L. TIREN [28] De- ytundersökta bestånden tihöra en bonitetsgrad, som igger strax under III. Uppritas i fig. I 3 den öpande tiväxtens kurva för några fusutna typbestånd av III och IV boniteten, så erhåas de streckprickade injerna. Det är en på förhand ätt insedd sak, att öpande tiväxten måste vara en (i grova drag rätinjig) fu'nktion av barrytan (jfr fig. 14, I 5, I 6). Det är möjigt, att denna funktions föropp störes av andra faktorer och det är ett ytterst eftersträvansvärt må, att en gång ära sig behärska även dessa. För närvarande framstår det som ett påtagigt öfte, att studiet av barrytans storek och utvecking i beståndet ska ämna en god beysning av produktionens gång, garingarnas effekt, garings: intervaens ämpigaste storek m. m., m. m. Den nytta, som en kännedom om barrytan kan ha för fixering av sutenhetsbegreppet, är ännu svår att överskåda, men utan tvekan kan man förutsätta, att den är mycket stor (jfr inedningen). Tab. s. Garingsprocenter å kbm och barryta. Durchforstungsprozente der Kbm und Nadefäche. Yta n:r Fäche Nr. Garings % vid stark åggaring Durchf.-%, starke Niederdurchforst. Garings-% vid extra stark åggar. Durchf.-%, extra st. Niederdurchforst. I II III å kbm Jå barryta Kbm Nadef!. 14,3 I 2 12 2 I,I I 9,4 21,6 r8,9 å kbm å barryta Kbm Nadef. 24,7 zz, 5 33,, 29,, 30.? 28,4 J ag har har vidrört frågan om barrytans utveckingsinje endast för att framhåa kännedomen om densamma såsom önskvärd och eftersträvansvärd för en rätt förståese av beståndets iv och för skogsvårdarens ingrepp däri. Överensstämmesen mean kurvorna i fig. I 3 betraktar jag f. n. bott som ett stöd för denna åsikt. Av ett stort intresse torde det vara att erhåa en uppfattning om den förändring, som barrytan undergår vid en garing. De tre pr~vytorna hava garats enigt Försöksanstatens program för stark och extra stark åggaring. Den vid de oika garingarna uttagna barrytan har beräknats och satts i procentförhåande ti barrytan före garingen. De såunda erhåna procenterna kunna i tab. 5 jämföras med de vaniga garingsprocenterna å kubikmassan p. b. Det visar sig, att vid en garing av ifrågavarance typ (åggaringsprincipen strängt genomförd) uttages procentuet något mera stamvirke än barryta. Detta är ju även

[29] OM BARRYTANs STORLEK HOS TALLBESTÅND 323 ganska naturigt, emedan vid åggaringen en he de tynande, kanske ofta havdöda träd utfäas, vika ämna betydande bidrag ti den utgarade kubikmassan, men föga ti barrytan. En sträng genomförd krongaring skue sannoikt resutera i ett motsatt förhåande, då atså. barryteprocenten skue biva större än kubikmasseprocenten. Skinaden mean procenterna är dock troigtvis säan stor och man kan tisvidare. vara försvarad med att praktiskt taget anse dem ika. Barrytan och tiväxten. Ehuru strängt taget utom ramen för undersökningen har även en summarisk jämförese mean barryta och stamtiväxt utförts. Redan av fig. I 3 framgår det fut kart, att i stort sett ett samband måste finnas. Vika skida faktorer, som inverka på sambandets styrka och av viken natur deras inverkan är, kan en undersökning av detta sag knappast ämna svar på. Däremot kan den mycket vä beysa den intressanta frågan om storeken av de individuea variationerna i förhåandet mean barryta och tiväxt. Det är emeertid mycket svårt, att på ett icke stamanayserat träd noggrant faststäa ett visst års tiväxt. Man är hänvisad ti borrning, viket otviveaktigt måste anses som en svaghet. Des därför och des på grund av att årets tiväxt vid undersökningen (i början av augusti) ej var avsutad, har jag icke ansett det nödvändigt eer ämpigt, att ägna någon större omsorg åt tiväxtbestämningen. Den har därför beräknats för de sista 5 åren gemensamt, genom två borrningar vid brösthöjd, en vid mitten ovan brösthöjd samt en vid kronbasen. Sedan trädens stamkurvor nu och för 5 år sedan uppritats grafiskt har tiväxten beräknats som skinaden mean de två sektionskuberade massorna. Denna tiväxt dividerad med 5 anses utgöra måttet på årets tiväxt: Jag behöver icke diskutera de fe, som komma att vidåda dessa siffror, det är ju från början kart, att det endast är fråga om en grov orientering. Föremå för undersökning äro ti en början de för bestämningen av barrytan använda 34 provträden. Dessa voro utvada band beståndets vackraste träd och deras tiväxt bir föjaktigen icke representativ för beståndet i dess hehet. Däremot kan man på dem med rätt stor säkerht-t aväsa skinaden individerna och kronskikten emean. Det visar sig av fig. I 4, I 5 och r6 att, som förut förmodats, tiväxten står i ett icke ångt ifrån rätinjigt beroende av barrytan.. Likvä igga punkterna anmärkningsvärt spridda, viket atså tyder på, att detta samband icke är så starkt, att aa andra tiväxtgynnande eer tiväxtför-

5år>J, fiväxf m3 (ZuwachJ m3 d. 5 efzt) O.oer-+- --------------.., Yta (Fiäche) I 6. 5 åf'f fivä-rf m3 {Zuvvach./ m3 d5 etzt:j) O.oe r-+---------'---------,-, 0.07 Yta (Fiäche)IT 0.06 w N,p. 0.05 D D O.o.tt!:'"' 0.03 å ~ h 0.01 0.01 o D o tj D >- >-< :;o M z o.oo O.oo """'---'----'--,_--'----L--L ---L J 0 20 40 60 80 100 120 140 160 0 20 40 f>o 80 100 120 VtO 160 Bar>Pyta m 2 (Nadefäche m2) ~ Ba,-,f'yfa m 2 (Nadefäche m2) ~ Fig. 14. Förhåandet mean de enskida trädens barryta och~stam tiväxt u. b. Das Verhätnis zwischen Nadefäcbe und Schaf(zuwachs obne Rinde der einzenen Bäume. Fig. r). Se fig. 14. Siehe Fig. 14 w.s

[31] OM BARRYTANS STORLEK HOS TALLBESTÅND 325 svagande faktorer kunna försummas i jämbredd med barrytan. Av det inbördes förhåandet mean de tre injerna i fig. r6 kunna svårigen några sutsatser dragas, emedan bonitetsskinaden mean ytorna är obekant. Dock skue man kunna framhåa som anmärkningsvärt, att den ädsta ytan igger ägst i fråga om tiväxt per m 2 barryta. Skinaden 5 år>.r fivä-d m3 (Zuwach/ m3 d S efzf:j) O.oBr+----------------------r------, / // + / + 0.07 O.OG Yta ( Fäche) IIT / y/ IV/ -t // 0.05 // // O o ~ ij+ + 003 // + 0.02 (/ / + +- + 0.01 / 4 000o 20 40 Go eo 100 120 14o 160 150 2.00 220 2.40 2.60 Baf'ryfa m 2 (Nadefdche m 2)----+- + Fig. 16. Se fig. 14. (Siehe Fig. 14). I denna figur äro kurvorna för de båda andra ytorna instreckade för jämförese. Die Kurven der beiden anderen Fäcben sind hier 'zum Vergeich eingestrichet worden. är så pass stor, att boniteten knappast kan vara orsaken, snarare synes den böra tydas som ett åderdomstecken (event. tecken på stor höjd). I tab. 6 återgivas årstiväxterna i cm3 per m 2 barryta. Barrytans tiväxtproducerande förmåga är tydigen överat störst i första kronskiktet, trots att detta har den högsta höjden. Ljusets tiväxtbefordrande infytande väger atså här över transpirationsmotståndets eventuea ökning med höjden. För att erhåa någon uppfattning om barrytans produktionsförmåga för bestånden i medeta, hava samtiga de för barrytan representativa provträden tiväxtberäknats, på grundva av årsringsbredder vid brösthöjd samt toppskottsangder. Tiväxtperioden togs även här = 5 år. Siffrorna i tab. 7 torde knappast behöva diskuteras särskit. Andra kronskiktet

326 L. TIREN [32] å yta I visar sig, sannoikt av en tifäighet, hava den största tiväxten per m 2 barryta. De här anförda siffrorna hava i verkigheten icke så särskit stor betydese. Något annorunda skue saken stäa sig, om hea trädets producerade tiväxt i torrsubstans räknat kunde utrönas, ty då vore den Tab. 6. stamtiväxten u. b. i cm3 per m 2 barryta, (Subj. provträd). Schaftzuwachs ohne Rinde in cm3 pro m2 Nadefäche (Subj. Probestämme). Tab. 7. stamtiväxten u. b. i cm3 per m barryta. (Representativa provstammar). Schaftzuwachs ohne Rinde in cm3 pro m 2 Nadefäche (Repr. Probestämme). Tiväxt i cm3 per m2 barryta[ Kronskikt Zuwachs in crr..::: pro m 2 Nadef. Kronen- Yta n:r schicht Fäche Nr. --- i I 82 93 69 i 2 74 69 51 3 63 6..> - : Mede Mitte 79 88 67 I II III Tiväxt i cm3 per m2 kronyta Kronskikt Zuwachs in cm3 pro m 2 Nadef. Kron en- Yta n:r schich t Fäche Nr. I I I I 67 79 6r 2 78 ss 57 3 S4 - - 1\ede Mitte 68 71 6o per barryteenhet kommande tiväxten en bonitetsfaktor, som i vissa fa kunde tiåta en jämförese mean ika behandade bestånd i samma åder. Ej ens en sådan jämförese torde emeertid kunna göras adees invändningsfri, des emedan jusfaktorn är mycket svårbestämbar och des emedan beståndshöjden kan ha en ännu obekant betydese för barrytans produktionsförmåga. KAP. III. Sammanfattning av metodiken för kronytebestämningar. Vid en bestämning av barrytan per hektar i ett bestånd är det atid säkrast att. utgå ifrån objektivt uttagna, för beståndet representativa provträd. Det finnes inga möjigheter, att utan vidare basera en dyik uppskattning: på den vid en garing utfäda barrmassan. Detta framgår tydigt därav, att barrytan per grundyteenhet är mycket oika hos den kvarstående deen av beståndet och den utgarade deen. Skinaden uppgår ända ti 40 % av den senare men kan nedgå ti omkring 25 %. Möjigen skue nian dock kunna komma ti rätt goda resutat genom att band garingsstammarna utväja sådana träd ti provträd, som efter ögonmått kunna anses representera de kvarstående trädtyperna. Med denna subjektiva och ännu oprövade metod utsätter man sig dock för

[33] OM BARRYTANS STORLEK HOS TALLBESTÅND 327 stora risker, och det torde därför tisvidare vara nödvändigt att förutsätta, att representativa provträd stå ti förfogande för b a rryte bestämningen. I de festa fa kan man våga antaga, att barrytebestämningarna komma att utföras på provytor av mean ungefär r/4-3/ 4 hektars storek. Under sådana förhåanden bör atid provstammarnas anta kunna begränsas ti omkring 30 a 6o st. Samtiga dessa stammars kronor måste under aa förhåa~den vägas, varvid man ämpigen medtager kvistar in ti r cm:s basdiameter. För bestämniogen av reationstaen mean barryta och barrvikt måste den förut skidrade kurvmetoden bestämt förordas. Aa försök, att på om än adrig så objektiva sätt, uttaga ett representativt barrprov, äro dömda att missyckas eer i varje fa att biva ytterst otiföritiga. Detta beror därpå, att av praktiska skä måste barrprovet vara itet. Dess itenhet åter tiåter icke de variationsstatistiska agarna att träda i funktion och föjaktigen bir den objektiva provtagningsmetoden endast skenbart objektiv. I fortsättningen kan man emeertid gå på fera injer. Gäer det den största möjiga noggrannhet går man ämpigen tiväga på föjande sätt. Band de representativa provträden utväjes ett mindre anta träd, vika skoa tjäna ti bestämningen av reationstaen meanyta och vikt. Dessa träd kunna icke vara synnerigt många, emedan arbetet då bir opropor tiorredigt stort. Försagsvis anses ro-r 5 st. tiräckigt. De kunna icke utväjas representativt för hea beståndet, emedan de äro för få därti. I stäet väjas de objektivt t. ex. genom ottning inom varje i större omfattning förekommande kronskikt. I de festa fa bör minst häften ( 5 a 8 st.) komma på första kronskiktet. Fördeningen bir emeertid i övrigt beroende på beståndets sammansättning i varje enskit fa. Dessa finundersökta träds kronor kippas upp och från var och en he krona tages ett generaprov om c:a o, 8 a I,o kg:s vikt. Dessutom utpockas ett bmrprov om minst 6oo st. barr, vada i barrhögens oika dear. Därvid igger synnerig vikt vid, att de minsta iksom de största barr, som förekomma, biva representerade. Medestoreken representerar sig i rege automatiskt. Barrprovet förvaras hermetiskt tis dess det, snarast möjigt, kan behandas. Detta sker så, att i amänhet 20 a 40 st. barr (y/provet) mätas i avseende på, b och r. Deras sammanagda vikt utan hysor antecknas även. Av de 20-40 barren utväjas försagsvis 7-14 st. band de minsta, 9-18 st. band medesorten och 4-8 st. band de största. Vardera barrgruppens vikt bör även antecknas. På förut beskrivet sätt beräknas de enskida barrens yta och vikt,

328 L. TIREN [34] under antagande att aa i vardera gruppen ingående barr hava samma specifika vikt. En kurva uppägges för barrytan i förhåande ti barrängden och en för barrvikten i förhåande ti barrytan. Det är bättre att utjämna barrvikten i förhåande ti barrytan än i förhåande ti ängden. emedan punkterna i förra faet sprida sig mindre. Barrprovet inkusive de zo a 40 mätta barren, som först vägts i friskt tistånd, förvaras vidare för torkning. Generaproven torkas även, och barren skijas från kvistarna. Barrmassorna såas som förut beskrivits, ett representativt prov (ton'jjrovet) uttages och a'ntaet barr samt deras medetorrvikt beräknas, den senare inkusive hysorna. Minst 6o st. barr (ängdprovet) utpockas, så objektivt som möjigt är och deras aritmetiska medeängd beräknas. Denna operation är synnerigen viktig och bör ägnas den största omsorg. Man ingår nu i de förut beräknade kurvorna för denna medeängd och erhåer då först barrytan och därefter barrvikten per enskit medebarr. Denna senare ska vara ika med barrmedetorrvikten utan hysa dividerad med kvoten mean barrtorrvikt och barrfriskvikt, viken erhåes från barrprovet. Detta utgör en säker kontro på kurvornas föropp eer på barrängdsbestämningen. Vikendera som bör ämnas vitsord måste avgöras i varje enskit fa. 1 Då nu medebarryta och medebarrvikt. äro kända erhåes genom division barrytan per kg barrfriskvikt. Aa de representativa provträdens kronor kippas upp och från varje tages ett generaprov, som torkas och vars barr och kvistar skijas åt. Såunda erhåes de representativa provträdens barrtorrvikt. isoerad. Antingen överföres nu torrvikten barr med hysor ti friskvikt, varifrån drages barrhysornas råvikt, som ämpigen utrönes gemensamt för de uppmätta barren och bestämmes i form av procent, eer också överföres barrytan per kg friskvikt utan hysor ti yta per kg torrvikt utan hysor. I viket fa som häst erhåes samma siffra å de representativa trädens barryta, som såedes med kännedom om provträdens grundyta, beståndets grundyta och ytans area ätt omföres ti att gäa per hektar. Vid bestämningen av kvoten to. v., bör man besuta sig för att antin-, fr.v. gen taga hysorna med eer utesuta dem. Det senare medför oägenheten, att aa hysor å de 6oo barren måste pockas undan före vägningen i friskt tistånd, varunder en icke föraktig avdunstning hinner ske. Tages de åter med, kan man icke vara fut säker på, att kvoten kan tiämpas på barr utan hysor, viket är av stor betydese att kunna.. ' I Här förutsättes att torrsubstansförusten genom respiration etc. kan undvikas eer negigeras,

[35] OM BARRYTANs STORLEK HOS TALLBESTÅND 329 göra för kontroen av kurvorna. Det är därför fördeaktigt om torkningsprocenten för hysor enbart även qtröntes för att konstatera, om.någon avsevärdare skinad mean barr och hysor kan påvisas beträffande denna. Den nu beskrivna metoden är synnerigen arbetskrävande. Mycket angeäget är det därför att på ett eer annat sätt försöka nedbringa arbetsåtgången. Det är då nödvändigt att göra kart för sig, var den största arbetsbesparingen kan åstadkommas, samt om det1 kan ske utan att därmed införes ett systematiskt fe i metoden. Den senare fordringen utesuter varje tummande på barrprovet. Detta kan visserigen tagas enkare genom, att utan vidare anse det representativt, då man sipper räkningen av generaproven och ängdbestämningen på dessa, men därmed inför man ett betydande fe, som atid kommer att vara negativt. Övning kunde vä nedbringa feens storek, men ett subjektivt moment inkommer då i stäet, vars verkningar icke kunna överbickas. Det arbete, som utföres på rummet, är även biigare än fätarbetet och besparingar på det förra böra såedes komma i. andra ordningen. I fät är det kippningen av aa de representativa trädens kronor, som drager den mesta tiden. Bäst vore därför att inskränka denna. Detta kan också ske, ty redan på de»finundersökta» träden kan propordonen mean barr och kvist ganska säkert aväsas och det är ju endast därför, som generaproven behövas. Då bir man emeertid i stäet beroende av vackert väder, ty regnar det under förrättningen, får man regnvatten med i de representativa provträdens kronvikter. Denna oägenhet torde emeertid i de festa fa kunna undvikas på fera sätt. Des sker en så stor kostnadsbesparing, c:a 70 '~ av totakostnaden oavsett öner, att man kan igga stia i åtskiiga dagar i väntan på bättre väder utan att därigenom göra någon ekonomisk uppoffring.. Tidpunkten för undersökningar av detta sag bör f. ö. vara sutet av jui - början av augusti och i rege är denna period icke synnerigert regndiger. Dessutom torde oftast de ifrågakommande provytorna även komma att användas ti andra ändamå, varför dessa kunna tigodoses under eventuea regndagar: Skue det emeertid ikvä biva nödvändigt att utföra kronvägningen under regn, så kan från varje träd tagas en kvi~t eer två som vägas särskit, först i fuktigt tistånd och sedan efter ytig torkning. Därigenom erhåes en approximativ siffra på avdraget för regnvatten. Det berättigade i den föresagna förenkingen beror ti största deen på den säkerhet, varmed proportionen barr/kvist kan bestämmas å de ~>finundersökta» provträden. På de här undersökta ytorna visar sig kvistvikt kvoten beräknad på aa representativa stammar vara: I,o z 7, barrvikt 23 a. 1/edde. fr!tn. Statens Skogsförsöksausfat. Häft. 23,

330 L. TIREN [36] I,o98 och i,ci95 för resp. yta I, n och III. Motsvarande siffror beräknad(;! å de»finundersökta» träden äro: r,ozr, 1,144, r,o95 Endast för yta II uppstår ett fe av större betydese, det uppgår ti omkring 4 %. Även om man atid finge köpa besparingen i tid och penningar ti priset av en: femargin a om ± 4 % får man vä anse sig ha gjort en god affär. Den föresagna förenkade metoden gestatar sig på fukomigt samma sätt som förut beskrivits, med endast den skinaden, att kippningen av de representativa provträden bortfaer samt därmed även uttagningen och torkningen av deras generaprov m. II\. RESUMEE. fiber die Grösse der Nadefächc einiger Kiefernbestände. Die Grunde, weshab die Kenntnis der Nadefäche von grossem Interesse ist, können hier nicht näher erörtert werden (vg. Untersuchungen von KNUCHEL, BuRGER und AMILON). Nur wi ich bemerken, dass dem Eegriff des Bestandesschrusses unzweifehaft bedeutende V orteie daraus erwachsen können wie auch dem Verständnis der wadpfegenden Massregen. In der Eineitung des schwedisch geschriebenen Aufsatzes werden diese Fragen näher auseinandergesetzt. In diesem Aufsatz wird das weitaus grösste Gewicht auf die Priifung der Methodik geegt. KAP, I. DIE FLÄCHE DER EINZELNEN NADEL. Die Länge () der Nade wird gemessen von der Spitze bis zu de.r von den Knospenhiien befreiten Basis. Die Breie (b) wird gemessen senkrecht zur Längenachse, ängs der fachen Seite, und die Dicke (r) ebenso senkrecht zur Längenachse, aber auch senkrecht zur fachen Seite (vg. Fig. 2 ). Die Länge () misst man am besten mit Hife eines mit Miimeterteiung versehenen Lineas. Zur Messung der Breite (b) und Dicke (r) wurde mit Erfog eine keine Mikrometerschraube gebraucht (siehe Fig. r). Das etwaige Zusammendriicken der Nade durch die Schraube wird sogeich näher erörtert werden. Queen und Schwinden der Naden. Zur Berechnung der unten erwähnten sog..jiächenformzah war eine genaue Bestimmung der Peripherie verschiedener Nadequerschnitte notwendig. Dies geschah durch Mikroskopierung. Dabei ergab sich, dass man das Queen oder Schwinden des Querschnittes fast ganz vermeiden konnte durch Anwendung eines mit einer schaenförrnigen Aushöhung versehenen Objektgases und 94 %: igen Akoho. Werden ansserdem die Querschnitte ziemich dick geschnitten, so können erhebichere Veränderungen derseben während des Aufzeichnens (Leitz' Zeichenapparat) nicht beobachtet werden.

[37] OM BARRYTANs STORLEK HOS TALLBESTÅND 331 von Durch Messung mit der Schraube wurde nun fir 57 N aden der W ert h -+r 2 2 ermittet, wobei b und r an dermitteder N aden gemessen wurde. Dersebe Ausdruck, den wir der Kirze wegen durch R bezeichnen, wird auch unter Zuhifenahme des Mikroskops ermittet. Wird ferner bei der Mikroskopierung kein Akoho verwendet, so erhät man R= o,67r mm. Die Schraubenmessung ergab R= o,672 mm. Dieses gute Resutat erreicht man aber n ur dirch ausserordentiche Vorsicht und Raschheit. Werden noch 3 r Naden ebenso wie diese behandet, aber ansserdem in Akoho gemessen, so stet sich heraus, dass die Schaubenmessung R= o,664 mm ergibt, die Mikroskopierung ohne Akoho R= o,66s mm und diesebe mit Akoho R=o,668 mm. Da nun die Schraube das Mass in mm mit 2 Dezimaen gibt, so ist kar, dass die Schraubenmessung vöig befriedigend ist. Noch ist aber zu entscheiden, ob die Schraubenmessung ein Zusammendriicken der Nade herbeifihrt oder nicht. Zu diesem Zweck wurde die Schraubenmessung direkt im Mikroskop beobachtet. Kein Zusammendriicken wurde in Wirkichkeit dabei wahrgenommen. Die Messung wurde aber bei dieser Geegenheit äusserst sorgfätig ausgefihrt. Diese Voraussetzung dtirfte immerhin im agemeinen nicht erftit sein. Es dtirfte daher doch wahrscheinich sein, dass die Schraibenmessung ein geringer Zusammendrticken verursacht. Unzweifehaft ruft aber die Akohotränkung ein ebenso geringes Queen hervor. Daher diirfte der richtige Wert zwischen den beiden Messungen iegen. Je nach der Methode riskiert man aso einen Feher von ± o,3 % ftir das Mitte einer Anzah von rund 30 Naden. Eine variationsstatistische Erörterung der Fehergrenzen diirfte tiberftissig sein. Eine Geichung fir die Oberfäche der Nade. Aus Fig. 2 wird ersichtich, dass die Nadequerschnitte im agemeinen beinahe Habeipsen sind. Werden die Habachsen bis auf weiteres mit a und b bezeichnet, so autet die Geichung des Eipsenbogens (S): s=n(a+b)[r+~(:+~)"+ 6:(:+~r+... ]... er' In den aermeisten Fäen kann vorausgesetzt ist, woraus aso approximativ fogt: S= n(a +b) werden, dass (a- b) kein Gehen w1r zu den aten Bezeichnungen ii ber, so erhät (3) die Form: (3)... (4) Rätte nun die Nade ibera diesebe Breite und Dicke wie an der Mitte, so erhiete man die Fäche (Y) aus der Geichung: 7r Y=- (r,r37b +r)........... (S) 2 Die Nade verjingt sich aber von der Mitte aus nach beiden Enden.

332 L. TIREN [38] Daher wird in (5) ein Reduktionsfaktor, die Fächenformzah (fy), eingefiihrt. Die Fäche der N ade wird aso schiessich nach der Forme berechnet: 7C Y =f y - (r, r 3 7 b + r). 2 Das Vo umen (V) der N ade berechnet man nach ähnichen Grunden aus der ;Forme: n V=fv -b r...... (8) 4 wo fv die Voumenformzah bezeichnet. In (8) ist keine Approximation vorgenom men, was aber in (6) geschah. Daher wird in Wirkichkeit die Fäche pro Gewichtseinheit ein wenig iiberschätzt, was aber eigentich nicht besonders nachteiig ist, da die - Feher im agemeinen weitaus zahreicher sind as die + Feher. Die Berechnung der Fächenformzah wurde fogendermassen ausgefiihrt. Die Summe der Querschittsperipherien bei I IO' 3 IO' 5 IO' 7 ro' 9 IO der Nadeänge wurde zuerst ermittet.. (6) Die Surorne wurde dann mit!_ mutipis ziert und das Produkt in Verhätnis zur Fäche nach (5) gegesetzt. Dadurch ergibt sich augenscheinich die Fächenformzah fy. '. (b-+r) Der Faktor r o o 2 2 t, der der reative Radius genann t wir d, ist ein Ausdruck fiir die Q uerdimensionen der N ade im Verhätnis zur Länge derseben. Nehmen wir in einem Koordinatensystem den reativen Radius as Abszisse und die Fächenformzah as Ordinate, so ergibt sich die in Fig. 3 wiedergegebene Kurve. Es ist kar, dass der Zusammenhang zwischen Nadefiäche und re. Radius nicht besonders streng ist, was teis auf eine wirkich vorhandene Variation, teis auch auf die Schwächen der Untersuchungsmethoden zuriickzufiihren ist. Im agemeinen diirfte man mit einem Mittewert rechnen können. Es ist jedoch unter Umständen vorteihaft, auch eine detaiierte Kenntnis der Fächenformzah zu besitzen. ch komme darauf noch weiter unten zuriick. KAP, II. DIE KRONENFLÄCHE DES BEST ANDES. Fiir die Fächenbestimmungen wurden 3 Probefiächen benutzt, die zu arrderen Zwecken ausgeegt wurden. Sin waren resp. 35, 55 und ros Jahre at Der- Boden war ziemich gut (schwed. Bon. III). Die Bestände sind nie in eigentichem Sinne durchforstet worden, nur sin d vor mindestens r o Jahren äusserst schwache Reinigungshiebe vorgenommen worden. Die Bestäpd,e. ~önne1;1 fogich as. fast unberiihrt betrachtet werden. Sie werden durch die Ziffern der Tab. r charakterisiert (vg. auch die Fig. 4-6). Nade- und Reisgewicht der Bestände. Den U ntersuchungen der Kronenfiäche zugrunde iegen repräsentativ ausgewähte Probebäume. Die Krönenänge jedes Probebaums wurde in 3 geiche Teie (&khonen),.eingeteit. Die zu je dem dieser Teie gehörende Kron en

[39] OM BARRYTANs STORLEK HOS TALLBESTÅND 333 masse wurde mit Siccateuren in 5-10 cm ange Stiickchen geschnitten, wodurch man. eine roischbare Masse erhiet. Diese Masse wurde,gewogen. Sie wurde dann auf eine Presenning ausgeschiittet und sorgfätig gemischt. Aus der homogenen Mischung wurde eine Generaprobe entnommen, die dann gewogen und in einer Tiite verwahrt wurde. Das Gewicht betrug im agemeinen rund I,o kg. Die Generaprobe so zur Bestimmung der Proportion zwischen Naden und Reis dienen. Es mussen aso die N aden- von dem Reisig getrennt werden. Dies geschieit am besten durch Trocknen der Proben, wonach die Naden eicht von den Zweigen abgepfiickt werden können. Das Trocknen wurde in einer Kenganstat bei za. 6o C. vorgenommen. Die Proben wurden. dann während einer ängeren Zeit in einem Expeditionszimmer verwahrt, wodurch sie einen gewissen Wassergehat annahmen (im -Mitte 8 % des absauten Trockengewichtes ). Um u. a. eine Umrechnung des Trockengewichtes der Naden in Frischgewicht zu ermögichen, wurde eine.besondere Nadeprobe genommen, von der später näher die Rede sein wird. Die Frisch- und 1)ockengewichte pro Hektar siehe Tab. 2. Die Reationszahen zwischen dem Gewichte und der Fäche 1der Naden. Zur Bestimmung dieser Zahei wurden besondere Probebäume ausgewäht. Sie wurden wie die repräsentativen Bä time -behande t, nur dass noch die ebenerwähnte Nadeprobe genommen wurde. Er ist ganz unmögich, diese Probe repräsentativ fiir die Sektion zu machen. stattdessen diirfte es geniigen, sich.zu vergewissern, dass die Probe sowoh keine as auch grosse Naden enthät. Die Proben wurden in zugekorkten Gasröhren nach Hause gebracht und.dort gewogen. Der Nadeprobe wurde ferner eine Fächenprobe entnommen, die in der Rege a o N aden von verschiedener Grösse enthiet. Die Pro be wurde gewo gen, die.längen der Naden in mm, die Breiten und Dicken an der Mitte in 1jxoo mm gemessen (mit der Schraube). Die Fächenptobe wurde zuc sammen mit der Nadeprobe in ein Kuvert geegt und zum Trocknen aufbewahrt. Die N adehien werden aus der Berechnung dadurch eiminiert, dass man ihr Gewicht von dem Gewichte der Nade- und Fächenprobe abzieht. Aus der getrockneten Nademasse der.generaprobe wurde eine gewisse fiir diesebe repräsentative 71-ockenprobe entnommen. Eine derartige. Probe erhät man am besten durch Sieben der Nademasse iiber einem Tisch, wo man sie durch zweckmässiges Verfahren dabei eicht in der Form einesangen Siranges erhät. Senkrecht zu diesem Strange egt man ferner ein Linea, driickt dieses fesf imf den Strang ui:j.d entfernt die Naden zu beiden Seiten des Liieas, wodurch man: aso eine Quersektion des Stranges unter dem Lineae erhät. Diese Sektion ist im agemeinen sehr gut repräsentativ fiir die Generapro be; Be'Sondere Untersuchungen sind ausgefiihrt worden, um den mittieren Feher festzusteen. Durch Wiegen und Zähen der Probe erhät man das mittete Lufttrockengewicht der Naden. Dieses wird dann durch das Gesamtgewicht der trocknen Nademasse der Generaprobe dividiert; w6durch sich die Anzah der Nåden in der Generåprobe. ergibt.

334 L. TIREN [40] Dieser wird nun ferner noch eine Längenprobe entnommen, die 6o Naden von demseben mittieren Gewicht wie die Generaprobe enthät. Diese werden mögichst repräsentativ durch objektives Ffiticken mit einer Pinzette ausgewäht und dienen zur Feststeung der Mitteänge. Im agemeinen stet sich heraus, dass die Mitteänge recht genau bestimmt wird. Nun werden die Fächen der einzenen Naden der Fächenprobe gemäss ( 6) berechnet. Das Gewicht der N aden berechnet man mit Hife von (8), wobei die Bedeutung der Voumenformzah.fv sich jedoch ein wenig ändert, indem sie in eine Gewichtsformzah tibergeht. Dies ist aber ganz richtig, nur wenn das spez. Gewicht der Naden immer konstant ist. Besondere Untersuchungen haben gezeigt, dass dies recht genau zutrifft. Die Fächen und Gewichte werden jetzt in ein Koordinatensystem (vg. Fig. 1 o und I I) eingetragen. An diesen Kurven kann man aso ftir eine bestimmte Nadeänge zuerst die entsprechende Fäche und.dann das Gewicht abesen. Die Kurven sind kruminig, woraus fogt, dass die Durchschnittswerte nicht auf der ausgegichenen Kurve iegen. Fogich zieht man die Kurven durch diejenigen Punkte, die durch die durchschnittiche Länge und die mittere Fäche bzw. die mittere Fäche und das mittere Gewicht repräsentiert werden, auch wenn man dadurch keine eigentiche Ausgeichung der einzenen Punkte erhät. Es ist augenscheinich, dass, wenn man davon tiberzeugt sein kann, dass die Naden während der Aufbewahrung im frischen Zustande keinen Verust am Trockengewichte eritten haben, man die Kurven ftir das Nadegewicht nur zur Kontroie braucht. Sie Iiefern aber eine sehr gute Kontroe, und es dtirfte im agemeinen ratsam sein, sie wirkich anzufertigen. In unserem Fae hier braucht man sie notwendig, wei ich die Proben während einer recht angen Zeit im Dunken verwahrte, ehe sie zum Trocknen geangten. Sie haben daher gewiss einen Trockensubstanzverust durch Respiration und andere Verbrennungsprozesse eritten. Dieser wurde an den Kurven konstatiert. Die Ziffern der T ab. 2, 3 und 4 sind mit Rticksicht darauf korrigiert. Da wir nun das mittere Gewicht und die mittere Fäche der Naden kennen, erhaten wir eicht die Nadefiäche in m2 pro kg (siehe Tab. 3). In diesen Ziffern sin d die Htiengewichte n i c h t mit einberechnet. Im agemeinen beträgt die Nadefiäche pro kg Nadefrischgewicht 6 bis 7 m 2 Der niedrigste bzw. höchste beobachtete Wert ist 4,85 bzw. 8,zz m 2 /kg. Die Nadefiäche pro kg absoutes Nadetrockengewicht schwankt in der Rege zwischen IS und 17,5 m 2 Der niedrigste bzw. höchste Wert ist I2,r7 bzw. I9,95 m 2 jkg. Die Variation.hängt grösstenteis von der Nadegrösse ab. Die Reationszahen zwischen dem Gewichte und der Fäche des Reises. Die Fäche des Reises dtirfte im agemeinen nur in spezieen Hinsichten von Interesse sein. Da die voriegende Arbeit u. a. zum Zwecke einer Formuntersuchung ausgeftihrt wurde, wurde indessen auch die Reisfiäche untersucht. Das getrocknete Reis der Generaprobe wurde gewogen, ferner ein repräsentativer Tei desseben gewogen und fiächenberechnet. Die Fäche wurde ermittet durch Kuppierung mit einem Coumbusmasse an der Mitte des Zweigsttickchens. Das Schwinden der durren Zweige wurde auch approximativ beurteit. In der Rege scheint die Reisfiäche zwischen za. o,5o und I,z o m2 per kg Reisfrisch-

[41] OM BARRYTANS STORLEK HOS TALLBESTÅND 335 gewicht zu schwanken. Diese Ziffer ist jedoch stark abhängig von dem Wassergehate des Reises, wecher erhebich variiert. Die Fäche pro kg absoutes Trockengewicht wechset zwischen etwa r,4o und 2, 4o m 2 Die Gesamtkronenfäche der Kiefernbestände beträgt za. 3, 34 - Frischgewicht. 3,6z m 2 jkg Die Fäche des Bestandes pro Hektar. Nachdem mit rund 4 % die Nadehtien vom Totagewicht der Nademasse abgezogen sind, werden die Ziffern der Tab. 2 mit denen der Tab. 3 mutipiziert, wodurch sich die Tab. 4 ergibt. Die Fäche oder das Gewicht' der Kranen dirfte im agemeinen der Grundfäche proportiona gesetst werden. Dies ist jedoch nicht vöig exakt. Im schwedisch geschriebenen Aufsatz wird eine andere Methode motiviert, da sie aber nicht zur Verwendung gekommen ist, dtirfte hier von ihr: abgesehen werden können. Die Nadefäche beträgt ftir die drei Probefächen I, II und III bzw. 7,r4, Io,rs und 6,6z Hektar pro Hektar. Dass der 55-jährige Bestand die grösste Fäche zeigt, dtirfte kein Zu fa sein. U n ter Zuhifenahme einiger Fächenangaben jingerer Bestände kann man nämich wahrscheinich machen, dass die Entwickungsinie der N adefäche dur ch die Ater des Bestandes recht gena u wie die Kurve des aufenden Zuwachses veräuft (siehe Fig. I 3). E s ist ja ganz nattirich, dass es sich in groben Zigen so verbaten muss (vg. auch die Fig. 14..: I 6). Jedoch sind merkbare Störungen vorhanden die von Ater, Höhe usw. der Bäume abhängig sind (vg. Fig. I 3). Eine Bestimmung der Fehergrenzen der Nadefäche pro Hektar so bei kinftigen Untersuchungen ausgeftihrt werden. Aus besonderen Untersuchungen hat es sich herausgestet, dass man im agemeinen bei den Durchforstungen ebensovie von der Nadefäche wie von der Kubikmasse herausnimmt (vg. Tab. 5). Es kommen begreificherweise Schwankungen vor, die von der Art der Durchforstung abhängen, aber sie scheinen nicht besonders gross zu sein. Die Nadefäche und der Zuwachs. Da wir nicht ohne unverhätnismässig grosse Arbeit eine exakte Angabe der jährichen Gesamtproduktion eines Eaumes erhaten können, sind voräufig die Untersuchungen iber die Fäche und den Zuwachs von geringerem Interesse. Den Schaftzuwachs kann man jedoch sehr einfach ermitten. Die Tab. 6 und 7 sowie die Fig. I4-I6 geben pas Resutat einer Untersuchung tiber das Verhätnis zwischen Nadefäche und Schaftzuwachs wieder. Aus besonderen Grunden wurde mit dem Mitte des Gesamtzuwachses per 5 Jetzten J ahre gerechnet, was ja eigentich nicht richtig ist. In der Hauptsache ergibt sich, dass der Zuwachs pro Fächeneinheit jedenfas stark vom Lichtfaktor und wahrscheinich auch vom Ater abhängt. Die etwaige Einwirkung der Baumhöhe kann nicht beurteit werden. Die individueen Variationen sin d höchst bedeutend und steen sich as noch unaufgekärte Probeme dar. Es verdient bemerkt zu werden, dass es in Schweden manchma fast unmögich ist, eine genaue Berechnung des Verhätnisses zwischen Schaftzuwachs und Nadefäche anzusteen, denn der Zuwachs da u ert oft tiber die N adeabfaperiode hinans fort.

336 L. TIREN [42] KAP. III. ZUSAMMENFASSUNG DER METHODIK DER NADELFLÄCHENBESTMMUNGEN. Es durfte immer noch notwendig sein, repräsentative Probebäume fiir die Fächenbestimmungen zur Verftigung zu haben. Die Kronen dieser Bäume mussen sämtich gewogen werden. Diese Gewichtsangaben sind das grundegende Primärmateria. Fur die Bestimmung der Reationszahen zwischen Gewicht und Fäche der Naden durfte die oben geschiderte Kurvenmethode entschieden zu emp.fehen sein. V on den repräsentativen Bäumen wir d eine geringere Anzah (z a. r o- r 5 St.).ausgeost, wobei man das Losen gern fiir jede einzene Kronenschicht ausfiihrt. Die Kronen dieser»ftinuntersuchten» Bäume werden geschnitten, und fiir jede Krone entnimmt man eine Generaprobe. Ausserdem pfuckt man eine Nadeprobe von mindestens 6oo Naden, die den verschiedenen Teien der Kronenmasse entnommen werden Die Nadeprobe wird hermetisch verwahrt, bis sie behandet werden kann. Dies geschieht so, dass man 20-40 Naden (die Fächenprobe) hinsichdich, b und r misst. Man nimmt etwa 7-14 keine, 9-18 mittegrosse und 4-8 grosse N aden. Das Frischgewicht j eder dieser Gruppen wird notiert(ohne Ruen). Wie vorher besebrieben wurde, zeichnet man die Fächen- und Gewichtskurven auf. Die Nadeprobe (ink. der Fächenprobe), die zuerst frisch gewogen wurde, wird zum Trocknen aufbewahrt. Die Generaproben werden geichfas getrocknet und die Naden vom Reis getrennt. Man entnimmt dann eine Trockenprobe (durch Sieben) und bestimmt das Mittetrockengewicht der N aden. Eine Längenprobe wird ferner genommen (etwa 6o Naden) und die Mitteänge der Naden bestimmt. Dann wird mit Hife der Kurven die Fäche pro Gewichtseinheit ermittet. Die Gewichtskurve dient dabei zur Kontroe. Wenn man nun die grösstmögiche Genauigkeit beabsichtigt, so werden die Kronen der repräsentativen Bäume zerschnitten und aus ihnen Generaproben entnommen. Diese werden getrocknet und die Naden vom Reis getrennt. Nach Umrechnung der Trockengewichte in Frischgewichte wird das Huengewicht davon abgezogen, und nach Mutipikation mit den oben ermitteten Reationszahen erhät man dann die Fäche der repräsentativen Probebäume und danach in einfacher Weise auch die Nadefäche pro Hektar. Naturieb kann man auch die Reationszahen auf Trockengewicht reduzieren. Bei der Bestimmung des Quotienten Tr. gew. durften am besten die Nade-. Fr. gew. buen mit einberechnet werden. Die hier besebriebene Methode erfordert aber sehr vie Arbeit. Man könnte Ersparnisse fogendermassen erreichen. Die Generaproben derjenigen repräsentativen Bäume, die nicht»jeinuntersucht» werden, dienen zur Feststeung der Proportion zwischen Naden und Reis der Kronen. Dazu durften jedoch die»jez"nuntetsuchten» Bäume ausreichen. Es faen fogich das Schneiden und das Trocknen der Generaproben der repräsentativen Bäume fort. Es durfte dann aber dafur zu sorgen sein, dass die Arbeiten im Freien nicht bei Regen ausgefiihrt werden, wei sonst Regenwasser in die Kronengewichte einginge.