Att leva med demens i ett tidigt skede - En litteraturstudie

Fakulteten för samhälls- och livsvetenskaper (Avdelningen för Omvårdnad) Jenny Ericsson Helena Simonsson Att leva med demens i ett tidigt skede - En litteraturstudie Living with early-stage dementia -a literature review Examensarbete 15 högskolepoäng, C-nivå Sjuksköterskeprogrammet Datum: 080509 Handledare: Birgitta Blomberg Anna Willman Examinerande lärare: Mona Sundh Karlstads universitet 651 88 Karlstad Tfn 054-700 10 00 Fax 054-700 14 60 Information@kau.se www.kau.se

SAMMANFATTNING Titel: Avdelning: Kurs: Att leva med demens i ett tidigt skede - en litteraturstudie Living with early-stage dementia a literature review Avdelningen för omvårdnad, Karlstads universitet. Omvårdnadsforskningens teori och metod III - examensarbete, 15 hp, C-nivå. Författare: Jenny Ericsson Helena Simonsson Handledare: Birgitta Blomberg Anna Willman Sidor: 20 Nyckelord: Demens i ett tidigt skede, Upplevelser, Förändring, Förlust, Bemästrande I takt med att andelen äldre i befolkningen blir allt fler, ökar även antalet personer med demens. För att omvårdnaden för dessa personer skall kunna utvecklas krävs en ökad kunskap och en djupare förståelse för hur det är att leva med denna sjukdom. Syftet med den här studien var att beskriva hur det är att leva med demens i ett tidigt skede. Studien är genomförd som en litteraturstudie och bygger på 13 kvalitativa vetenskapliga artiklar som sökts upp med hjälp av databaserna CINAHL, Medline och PsycINFO, och därefter kvalitetsgranskats enligt mallar. Analys av artiklarna resulterade i ett övergripande tema; Att förändras, samt fem underkategorier; Förlust, Rädsla, Utanförskap, Behov av stöd och gemenskap och Bemästrande. De förändringar som demenssjukdomen medför bidrar bland annat till känslor av förlust, rädsla och utanförskap. Resultatet har visat på att det är viktigt med ett gott stöd från omgivningen för att kunna bemästra sin situation när man lever med demens. I resultatet framkommer även att personer med demens ofta utvecklar olika strategier för att hantera sjukdomen och vardagen. Genom att fördjupa kunskapen och förståelsen för hur det är att leva med demens i ett tidigt skede, anser författarna att sjuksköterskan har möjlighet att vidareutveckla omvårdnaden för personer som lever med demens. Justerad och godkänd Datum Examinerande lärare

Innehållsförteckning Introduktion 4 Förekomst 4 Orsaker och olika typer av demens 4 Alzheimers sjukdom 5 Behandling 5 Omvårdnadens utveckling 5 Syfte/Frågeställningar 6 Metod 7 Litteratursökning/urval 7 Tabell 1. 9 Databearbetning 9 Etiska överväganden 10 Resultat 11 Att förändras 12 Förlust 12 Rädsla 13 Utanförskap 14 Behov av stöd och gemenskap 15 Bemästrande 16 Diskussion 18 Resultatdiskussion 18 Metoddiskussion 21 Framtida forskning 21 Slutsats 21 Referenser 22 Bilagor: Bilaga 1: Artikelmatris

Introduktion Demens syftar till ett kliniskt syndrom bestående av en rad olika neurologiska sjukdomar i hjärnan (Werezak & Stewart, 2002). Ordet demens härstammar från latinets de mens, det vill säga utan själ, och avser ett förvärvat och långvarigt tillstånd som oftast blir värre med tiden (Statens beredning för medicinsk utvärdering [SBU], 2006). Inga har förlagt sina dörrnycklar. Hon letar och letar, men kan inte hitta dem. En stund senare när hon ska slå upp ett glas mjölk hittar hon nycklarna i kylskåpet. Men när hon har dem i handen vet hon inte vad det är för något eller vad hon ska använda dem till (Abrahamsson: 2003, s. 23) Tidigare användes benämningen demens synonymt med sinnessjukdom och galenskap (SBU, 2006). Världshälsoorganisationen [WHO] (2006) definierar demens generellt som förlust av intellektuella förmågor. Sjukdomen medför oftast störningar i minnesfunktionen, kognitiva funktioner, inlärning, språk och beslutsamhet. Dessa störningar i hjärnfunktioner medför oftast påverkan på känslor och sociala förmågor. Medvetandepåverkan är inte relaterat till demenssjukdomen (Langdon, Eagle & Warner, 2007). Vidare beskriver Larsson och Rundgren (2003) demens som en allomfattande sjuklig störning som är progredierande, vilket innebär att den fortskrider, och efter hand ger svåra psykiska och sociala handikapp innan den leder till döden. Ofta leder demenssjukdomen till en försämrad förmåga att kommunicera samt att klara av aktiviteter i det dagliga livet (Graham, 1999). Psykiatriska symtom som reaktioner på bristerna i den mentala förmågan, som exempelvis depression och ångest, är inte helt ovanligt hos personer som lider av demens (SBU, 2006). Förekomst Sambandet mellan utbredningen av demenssjukdomarna och stigande ålder finns rapporterat (SBU, 2006). I och med att andelen äldre i Sverige blir allt fler, ökar även förekomsten av personer med demens (Abrahamsson, 2003). SBU (2006) beskriver att demenssjukdom ofta är underdiagnostiserat, vilket resulterar i en tyst epidemi och underrapportering i offentlig statistik. Demenssjukdom har dessutom ofta en långsam inledning, vilket gör det svårt att fastställa en exakt tidpunkt för debut. Samhällets kostnader för demenssjukdom är mycket höga, cirka 40 miljarder kronor årligen i Sverige. Detta förväntas att öka ytterligare, i och med den ökade andelen äldre i befolkningen (SBU, 2006). Enligt en rapport från Socialstyrelsen (2007) beräknades antalet personer med demens i Sverige år 2005, till cirka 142 200. Av dessa uppskattas ungefär två tredjedelar lida av Alzheimers sjukdom (SBU, 2006). Alzheimer s Disease International (2008) beräknar att cirka 24 miljoner personer runt om i världen lider av demens i dagsläget. Om denna utveckling fortsätter tros 81 miljoner personer år 2040, vara drabbade av denna sjukdom. Orsaker och olika typer av demens Trots många års forskning kring demens, är teorierna om orsakerna till denna sjukdom inte fullt utvecklade och forskningen pågår fortfarande (Miller, 2004). Demenssjukdomar indelas utifrån lokaliseringen av cellskadorna i hjärnan; kortikal demens (hjärnbarken), frontal demens (främsta delen av hjärnan), och subkortikal demens (under hjärnbarken) (Melin & Olsen, 2004). Dessutom delas demens in beroende på vad som orsakat tillståndet: primärdegenerativa-, vaskulära-, och sekundära demenssjukdomar (Larsson & Rundgren, 2003). Sjukdomar som primärt drabbar och ödelägger nervceller och som resulterar i demens ~ 4 ~

kallas primära degenerativa demenstillstånd (Melin & Olsen, 2004). Till denna grupp hör bland annat Alzheimers sjukdom (Larsson & Rundgren, 2003). Sekundära demenstillstånd innefattar hjärnskador till följd av andra fysiska tillstånd till exempel tumörer, infektioner och alkohol. Vaskulär demens orsakas av sjukdomar i blodkärlen. Multiinfarktdemens (MID) återfinns bland de vaskulära demenssjukdomarna, och beror på upprepade infarkter i hjärnan som orsakat bestående skador (Melin & Olsen, 2004). Alzheimers sjukdom Nedan följer en beskrivning av sjukdomsförloppet vid Alzheimers sjukdom, som är den vanligaste formen av demens (SBU, 2006). Enligt Graham (1999) uppstår i takt med sjukdomens progression ett allt större beroende av andra, vilket leder till ett försämrat självförtroende och minskad autonomi. Melin och Olsen (2004) beskriver reducerad bedömningsförmåga, orienteringsproblematik, minskad självständighet, samt bristande intresse och passivitet till följd av demenssjukdomen. Allteftersom sjukdomen utvecklas vidare uppstår med tiden ytterligare språksvårigheter och personen kan kanske inte längre uppfatta eller förstå språket eller uttrycka sina behov. Beteendestörningar följer sedan utvecklingen. Aggressioner, inkontinens, förändrade ätvanor eller förändrat sexuellt beteende är exempel på dessa. Vanföreställningar och hallucinationer utvecklas ofta med varierande frekvens under förloppet. Slutstadiet präglas av att många hjärnfunktioner har fallit bort. De primitiva reflexerna, som sug- och gripreflexen finns dock kvar. Den sista tiden tillbringas nästan helt i sängen. Musklerna förlorar sin smidighet och personen ligger till sist i en position liknande fosterställning. Dödsorsaken är inte Alzheimers i sig utan de sjukdomar som personen drabbas av på grund av sin nedsatta motståndskraft (Melin & Olsen, 2004). Behandling Den behandling som finns i dagsläget för demens brukar indelas i primär och sekundär. Den primära behandlingen fokuserar på orsakerna till demenssjukdomen och försöker reparera de skador som sjukdomen medför, medan den sekundära syftar till att reparera sjukdomens följdsymtom (Melin & Olsen, 2004). Vissa typer av demens går att behandla om orsakerna till tillståndet har hittats. Detta gäller främst de sekundära demenstillstånden. Inom primärgruppen finns i nuläget ingen behandling som kan bota demenssjukdomen helt. Den behandling som finns tillgänglig för de primära demenstillstånden är läkemedel som bromsar utvecklingen av sjukdomen. Forskningen pågår ständigt för att få fram effektiva behandlingsmöjligheter (Larsson & Rundgren, 2003; Alzheimer s Disease International, 2008). Om utvecklingen av bromsmediciner fortsätter att effektiviseras, anser Steeman, Godderis, Grypdonck, de Bal och de Casterlé (2007) att fler och fler personer med demens kommer att kunna befinna sig i det tidiga skedet en längre period. Om så är fallet kommer vårdpersonal troligtvis att möta allt fler personer med demens som befinner sig i ett tidigt skede av denna sjukdom. Omvårdnadens utveckling Enligt International Council of Nurses [ICN] (2008) har sjuksköterskan en central del när det gäller att öka samhällets kunskap om demens. På så vis kan demens upptäckas i ett tidigt skede och bästa möjliga behandling och omvårdnad ges. Vidare beskriver även Steeman, de Casterlé, Godderis och Grypdonck (2006) att sjuksköterskan har en viktig roll i att stötta individer med demens som befinner sig i ett tidigt skede av denna sjukdom. I ICN:s etiska kod för sjuksköterskor (Svensk sjuksköterskeförening, 2004) presenteras ansvarsområden för legitimerad sjuksköterska. Där beskrivs att sjuksköterskan har huvudansvaret för att utarbeta ~ 5 ~

och tillämpa godtagbara riktlinjer inom omvårdnad, ledning, forskning och utbildning inom yrkesområdet. Graham (1999) anser att för att kunna leda forskningen och vidareutveckla omvårdnaden för personer med demens krävs att sjuksköterskan bland annat har kunskap om hur det är att leva i ett tidigt skede av denna sjukdom. Utan denna förståelse och kunskap finns risken att omvårdnaden inom detta område inte utvecklas vidare, utan stannar upp på den nivå där den befinner sig i dagsläget. Att vårda personer med demens kräver stor kunskap och kompetens av vårdgivarna (Graham, 1999). En stor del av forskningen kring demens fokuserar på behandling, och inte på utvecklingen av vården för de personer som lever med denna sjukdom. För att kunna utveckla en effektiv och god omvårdnad för dessa individer krävs en djupare kunskap och förståelse för hur det är att leva med demens (Steeman et al., 2007). En förbättrad kunskap och därmed en djupare förståelse inom detta område kan uppnås genom att ta del av subjektiva upplevelser hos personer som lever med demens i ett tidigt skede (Aggarwal et al., 2003). Syfte Syftet är att beskriva hur det är att leva med demens i ett tidigt skede. Frågeställningar: Hur upplever individer som drabbats av demens att det är att leva i ett tidigt skede av denna sjukdom? Hur hanterar dessa individer de förändringar som sjukdomen medför? ~ 6 ~

Metod Studien genomfördes som en litteraturstudie, där relevanta vetenskapliga artiklar inom det valda forskningsområdet granskades och sammanställs systematiskt. Dock fanns inte tillräckliga resurser för att ta del av all tillgänglig forskning inom området, vilket gör att studien inte med rättighet kan benämnas en systematisk litteraturstudie. En systematisk litteraturstudie innebär att systematiskt söka, kritiskt granska och sammanställa tillgänglig litteratur inom ett valt ämne eller problemområde (Forsberg & Wengström, 2003). Studien följer Polit och Becks (2006) steg för genomförande av en litteraturstudie: Identifiering av nyckelord och koncept som sökningen sker på. Identifiering av potentiella referenser genom elektronisk eller manuell sökning. Insamling av lovande referenser. Granskning av relevanta och lämpliga referenser samt bortsortering av irrelevanta och olämpliga referenser. Läsning av relevanta referenser samt anteckning av sådant i materialet som anses relevant för studiens syfte. Identifiering av nya referenser. Organisering av referenser Analysering och integrering av material Skrivande av litteraturstudie Litteratursökning/Urval De databaser som har använts för att hitta materialet till studien var CINAHL, Medline och PsycINFO. MeSH-termer, CINAHL headings och Thesaurus-termer har använts för att få fram relevanta artiklar i dessa databaser. SweMed+ användes initialt för att hitta lämpliga engelska sökord till databassökningarna. Även manuell sökning av en artikel har genomförts utifrån referenslistan i en exkluderad artikel. Följande sökord har använts enskilt och i kombinationer vid sökningarna: dementia, early stage dementia, life experiences, coping, early stage Alzheimer s och experience. Resultatet av dessa sökord samt kombinationer och träffar redovisas i tabell (Tabell 1). Dubbletter som påträffats i Medline eller PsycINFO och även återfunnits i CINAHL, valdes endast ut i den sistnämnda databasen till urval ett. ~ 7 ~

Inklusionskriterierna var att artiklarna skulle vara vetenskapliga, publicerade de senaste tio åren, skrivna på danska, norska, engelska, svenska eller tyska, samt ha ett fokus på individens subjektiva upplevelser av sitt tillstånd. Exklusionskriterier var artiklar med ett medicinskt fokus, eller där tyngden låg på närståendes eller vårdpersonalens upplevelser, samt artiklar som belyser personer med långt framskriden demens, eftersom det är det tidiga stadiet som litteraturstudien skall fokusera på. Urval 1: Ett sjuttiotal artikelabstracts lästes av författarna för att se huruvida dessa överensstämde med studiens syfte. Artiklar som inte motsvarade syftet med litteraturstudien, var skrivna på ett språk som författarna inte behärskade, eller hade ett medicinskt fokus, exkluderades. Detta resulterade i 30 artiklar till första urvalet. Urval 2: Under andra urvalet låg fokus på resultatdelarna i de utvalda artiklarna. Resultatet i de 30 artiklar som valdes ut i urval 1 lästes enskilt av båda författarna för att undersöka om innehållet motsvarade syftet med litteraturstudien. De artiklar som inte ansågs motsvara syftet, eller där informanterna var de närstående istället för personen med demens, exkluderades. Flertalet artiklar hade lagt fokus på vårdarens upplevelser av personer med demens, och valdes av denna anledning också bort. En av de exkluderade artiklarna var baserad på en tidigare studie som gjorts av samma författare. Då det var svårt att ta del av den artikelns resultat valde författarna att manuellt, via referenslistan i den exkluderade artikeln, söka upp den tidigare studien. Artikeln återfanns i en elektronisk tidsskrift och genomgick samma urvalsprocedur som de övriga artiklarna. En gemensam diskussion av de granskade artiklarna ledde fram till andra urvalet, där 15 artiklar blev inkluderades. Urval 3: Inför urval tre kvalitetsgranskades de återstående 15 artiklarna enligt granskningsmallar för kvalitativa studier som tillhandahållits av avdelningen för omvårdnad vid Karlstads universitet (2004). Två artiklar exkluderades i tredje urvalet baserat på följande grunder: ena artikelns syfte var så otydligt beskrivet att författarna inte hade förmåga att utläsa det, vilket gjorde det svårt att koppla det samman med dess resultatdel. Den andra artikeln exkluderades då resultatet var mycket kortfattat, och på så vis inte ansågs rättvist eller trovärdigt i förhållande till det mycket stora antalet informanter som ingick i studien. ~ 8 ~

Tabell 1. Sökord, resultat och urval av databassökningen Databas Nr Sökord Antal Urval 1 Urval 2 Urval 3 träffar CINAHL #1 Dementia 15830 #2 Early stage dementia 49 13 8 8 #3 Life experiences 3599 #4 # 3 AND # 1 45 1 0 0 #5 Coping AND # 1 284 7 3 2 Medline #1 Dementia 97837 #2 Early stage dementia 1317 #3 Early stage Alzheimer s 806 #4 Experience 291154 #5 # 2 OR # 3 1329 #6 # 4 AND # 5 39 6 (3) 2 1 PsycINFO #1 Dementia 29517 #2 Experience 178683 #3 Early stage dementia 113 2 (2) 1 1 #4 # 3 AND # 2 11 1 (3) 0 0 Manuell 1 1 sökning Summa 30 15 13 ( ) Antal dubbletter som även återfunnits i CINAHL. Databearbetning Bearbetningen av data i de slutligen utvalda artiklarnas resultatdelar genomfördes systematiskt av båda författarna. Utifrån studiens syfte och frågeställningar analyserades resultaten, varefter olika delar och citat markerades och valdes ut. Dessa utdrag lästes upprepade gånger av båda författarna för att kunna urskilja likheter och olikheter, samt för att påbörja kategoribildning som ett nästa steg i databearbetningsprocessen. Vidare placerades de olika utdragen och citaten under preliminära kategorier, antingen manuellt eller via dator. Diskussion av data och kategorier har skett parallellt under databearbetningsprocessen, för att garantera att lämpliga kategorier bildas. Databearbetningen resulterade i ett övergripande tema; Att förändras, samt ett flertal underkategorier; Förlust, Rädsla, Utanförskap, Behov av stöd och gemenskap och Bemästrande, med syftet att beskriva hur det är att leva med demens i ett tidigt skede. En sammanfattad presentation av de 13 artiklar som ingår i studien, återfinns i en överskådlig matris i slutet av denna uppsats (Bilaga 1). ~ 9 ~

Etiska överväganden Författarna kommer att referera till informanterna i artiklarna som denna litteraturstudie bygger på, som personer med demens och inte demenssjuka. Den sistnämnda benämningen anser författarna ger en helt fel syn på personer som drabbats av demens. Bakom sjukdomen finns en unik och värdefull individ som drabbats av en svår sjukdom, och skall bemötas med respekt. Materialet som ligger till grund för studien har inte förvrängts eller omarbetats. Citat som har använts har återgetts på originalspråk då en översättning till svenska skulle kunna ändra citatets ursprungliga innebörd. Författarna har strävat efter att skapa en balans i redovisningen av resultaten, då det är oetiskt att endast presentera de artiklar som stödjer författarnas egna åsikter (Forsberg & Wengström, 2003). Författarna har dessutom diskuterat förförståelsen och egna åsikter för att inte detta skall påverka hur resultatet framställs. ~ 10 ~

Resultat Resultatet som bygger på 13 kvalitativa artiklar, har som syfte att beskriva hur det är att leva med demens i ett tidigt skede. Resultatets tema samt dess underkategorier presenteras i figur (Figur 1). Det övergripande temat Att förändras syftar till de förändringar som demenssjukdomen medför. Underkategorierna Förlust, Rädsla, Utanförskap beskriver de känslor som upplevs av personer med demens, och som förändringarna bidrar till. Behov av stöd och gemenskap och Bemästrande visar på betydelsen av stöd samt hur personer med demens hanterar sin situation. Citat på ursprungsspråk kommer att finnas med för att belysa textens innebörd. Utanförskap Förlust Att förändras Bemästrande Rädsla Behov av stöd och gemenskap Figur 1. Litteraturstudiens resultat. ~ 11 ~

Att förändras Att förändras på något vis finns beskrivet i samtliga artiklar som denna litteraturstudie baseras på. Upplevelsen av att förändras beskrivs av bland andra Clare (2003). Informanterna upplevde att minnet förändrats, att deras rollförlust bidragit till att självförtroendet försämrats drastiskt, och att vardagen förändrats till följd av sjukdomen. En kvinna i studien beskriver hur hon alltid varit en självsäker och framåt person, men att hon nu blivit tillbakadragen och osäker i sociala sammanhang (Clare, 2003). Hur förändringarna kan påverka de enskilda individerna som lever med demens i ett tidigt skede, beskrivs vidare under de olika kategorierna som följer. Förlust Denna kategori syftar till att skildra de förluster som personer med demens upplever i ett tidigt skede av denna sjukdom. Förlust av minnesfunktion, självständighet och praktiska förmågor är några av de förluster som beskrivs. Förlust av minnesfunktion beskrivs av majoriteten av informanterna i studierna (Clare, 2003; Pearce, Clare & Pistrang, 2002; Clare, Rowlands & Quin, 2008; Mason, Clare & Pistrang, 2005; Werezak & Stewart, 2002; Mok, Lai, Wong & Wan, 2007; Steeman, Godderis, Grypdonck, de Bal & de Casterlé, 2007; Langdon, Eagle & Warner, 2007; Clare, 2002; Van Dijkhuizen, Clare & Pearce, 2006). Ett fåtal individer uppger dock att de inte förlorat något av förmågan att minnas utan att den är intakt (Pearce et al., 2002). Clare (2003) beskriver hur personer med demens upplever att minnesförlusten sakta smugit sig på, för att till slut lett till en insikt om att något var fel. Förlusten av minnesfunktionen ansågs inte ha samma inverkan på minnen från barndomen eller tidigare delen av livet (Pearce et al., 2002). Inte heller att minnas de saker som betraktas som viktiga i vardagen (Pearce et al., 2002; Steeman et al., 2007; Van Dijkhuizen et al., 2006). Like leaves fall to the ground from the tree, old people lose their memories (Langdon et al.: 2007, s. 997) Den försämrade minnesfunktionen medförde en oförmåga att ta till sig ny information samt att lära sig nya saker (Steeman et al., 2007; Van Dijkhuizen et al., 2006). Förlust av praktiska färdigheter gjorde att personerna inte klarade av saker i vardagen som tidigare varit självklara. Detta ledde till ett försämrat självförtroende, vilket hade en klar negativ inverkan på vardagen (Pearce et al., 2002; Steeman et al., 2007; Langdon et al., 2007; Van Dijkhuizen et al., 2006). Känslan av att förlora en del av sig själv till följd av sjukdomens destruktiva förlopp beskrivs av både Langdon et al. (2007) och Clare et al. (2008), medan Werezak & Stewart (2002) beskriver upplevelser av att fortfarande vara oförändrad som person, trots de förluster som demenssjukdomen medför och omgivningens syn. Att mista sitt arbete till följd av sjukdomens utveckling, upplevs som en förlust av status och auktoritet, vilket leder till en känsla av värdelöshet (Clare, 2003; Langdon et al., 2007). ~ 12 ~

Well for years you see, when my boys were young, I ve been an authority on something, you know, My status has gone... you re no longer necessary (Clare: 2003, s. 1023) Förlust av självständighet och därmed ett ökat beroende av andra för att klara av sin vardag, beskrivs i termer av skuld och skam (Clare, 2003; Werezak & Stewart, 2002; Mok et al., 2007; Steeman et al., 2007). Vidare beskrivs ett bristande intresse samt oförmåga att delta i aktiviteter som tidigare varit en betydande del av vardagen (Clare, 2003; Steeman et al., 2007). Detta kan i sin tur medföra en minskad social interaktion som beskrivs av Clare et al. (2008). Everything I did in the past everything I like to do has just gone now I can t do any of it All the things I ve lost, they re lost (Clare: 2003, s. 1024) Vidare beskrivs förlust av förmåga att köra bil, och därmed ett indraget körkort, som en förlust av självständighet och autonomi (Clare, 2003; Menne, Kinney & Morhardt, 2002; Steeman et al., 2007). Andra ansåg att det indragna körkortet bara var en obetydlig sak (Menne et al., 2002). De försämringar av kognitiva funktioner som demenssjukdomen bidrar till medför en oförmåga att fatta egna beslut, som i sin tur upplevs som ytterligare en begränsning av autonomin (Clare et al., 2003; Pearce et al., 2002). Trots förlusterna i livet upplevde vissa att de fortsatt hade lite kontroll, då de hade möjlighet att avgöra om de ville fortsätta leva eller ta sitt eget liv (Clare, 2003). They know if I m really in trouble, I ll always tell them. Or at least, if I m stuck, someone will always come. Yes, they would never abandon. But I don t want to burden them; I want to be independent. That s what I want to be, as long as I can. And I think that is the way it should be (Steeman et al.: 2007, s. 123) Rädsla Under denna kategori beskrivs den rädsla som många upplever i ett tidigt skede av demenssjukdomen. Rädslan inför framtiden, och sjukdomens utveckling tycks vara mest påtaglig. Då demenssjukdomens förlopp ofta är svårt att förutsäga upplever personer med demens inte sällan en rädsla inför framtiden (Clare et al., 2008; Mok et al., 2007; Pearce et al., 2002). it is a really frightening thing when no one can tell you how fast you ll deteriorate. It is hard to get across how that feels, but it gnaws at you continually and each day you wonder what faculty might be lost next (Clare et al.: 2008, s. 18) Pearce et al. (2002) beskriver rädslan för att sjukdomen skall utvecklas alldeles för snabbt och leda till ett fruktansvärt förvirringstillstånd, och att detta skall medföra en enorm arbetsbörda för partnern. Vidare presenterar Steeman et al. (2007) utsagor som beskriver en oro för att ~ 13 ~

förlora förståndet helt. Werezak & Stewart (2002) tar i sin studie upp rädslan att förlora intellektuella och sociala funktioner som anses nödvändiga för att fungera som en individ i samhället. Till följd av sjukdomens påverkan på individens förmågor, beskrivs rädslan att inte längre känna igen sina barn eller barnbarn (Mok et al., 2007). Clare (2003) visar på rädsla för att bli lämnad av sin partner till följd av de konsekvenser som demenssjukdomen medför. Oron för att leva ensam utan sin livskamrat beskrivs även av Pearce et al. (2002), och är riktad mot den ensamhet som skulle upplevas efter att ha blivit lämnad. Att förlora sin självständighet upplevs som mycket skrämmande, då detta kan medföra en börda för familjen eller en placering på ett vårdhem (Steeman et al., 2007; Clare, 2003). Att berätta om sin sjukdom för de som stod en nära, upplevdes inte alls så skrämmande som att berätta för andra i omgivningen. Oro inför hur andra skulle reagera på minnesförsämringen var påtaglig i utsagorna (Werezak & Stewart, 2002). Mason et al. (2005) beskriver hur en kvinna inte ville berätta om sin diagnos för andra som inte drabbats av demens, då hon var rädd för att de skulle sätta en etikett på henne som galen eller psykpatient. Mok et al. (2002) beskriver hur individer med demens är rädda för att berätta om sin minnesproblematik för familjen. Detta beror dels på oro för hur familjemedlemmarna skulle reagera, samt rädsla att de inte längre skulle be om hjälp med hushållsarbetet och andra saker som känns betydelsefulla för den drabbade individen. Utanförskap Att känna sig utanför gemenskapen i samhället, familjen och vänskapskretsen relaterat till de förluster som sjukdomen medför, beskrivs i denna kategori. Att inte längre kunna arbeta medförde en förlust av sociala interaktioner, vilket leder till en känsla av utanförskap (Clare et al., 2008). Att inte kunna bidra med något i samhället gör att individen känner sig värdelös och utanför samhällets gemenskap (Menne et al., 2002). Vissa känner sig helt ensamma och isolerade i sin sjukdom då ingen i omgivningen tycktes förstå vilken inverkan demenssjukdomen har på deras vardag (Clare et al., 2008; Harman & Clare, 2006). Mok et al. (2002) beskriver upplevelser av att omgivningen inte längre litar på eller vill anförtro sig åt personen med demens på grund av det försämrade minnet. Flera kvinnor i en studie uttryckte en sorg eftersom de hade så dålig kontakt med sin familj, då barnen aldrig kom och hälsade på. Detta gjorde att de kände sig ensamma och övergivna (Van Dijkhuizen et al., 2006). En man i en studie som genomförts av Werezak och Stewart (2002), beskrev hur han upplevde att hans familj behandlade honom som konstig och sinnessjuk efter att de fått reda på hans diagnos. It doesn t bother me anymore, but it did at first I had the concept that, well, he s not all there, and [I was] seldom asked for an opinion or anything of that nature (Werezak & Stewart: 2002, s. 79) My children and daughters-in-law do not talk to me. When they come home, they do not talk, just say let s eat. We do not even talk about whether the food is nice or not. They do not even greet me (Mok et al.: 2007, s. 595) Vidare presenterar Werezak & Stewart (2002) utsagor som beskriver utanförskap relaterat till omgivningens brist på kunskap. I en av utsagorna beskriver en kvinna hur hennes väninnor börjat prata bakom ryggen på henne, trots att hon befunnit sig i närheten och hört diskussionen. Detta medförde att hon drog sig tillbaka och ville inte längre delge sin sjukdom för andra i sin omgivning. Känslan av att vara exkluderad i interaktionen med omgivningen ~ 14 ~

var påtaglig. Att inte känna sig accepterad i sin omgivning gjorde att individerna drog sig tillbaka till sin ensamhet (Werezak & Stewart, 2002). Eftersom förmågan att ta in information var försämrad upplevdes en känsla av att befinna sig utanför den sociala gemenskapen (Harman & Clare, 2006). Mason et al. (2005) beskriver en känsla av social isolering, då vänner och bekanta försvunnit. Detta medförde att många inte gick ut alls, utan höll sig hemma då det upplevdes jobbigt att vistas ute bland folk om förvirringen skulle slå till, och ingen kan hjälpa dem hem. You re standing there chatting to them and they re saying well, must go and I ve only just got there, you know what I mean, it feels funny. Before they d keep you up there, and your coffee s gone cold, you know chatting to you (Langdon et al.:2007, s. 996) Behov av stöd och gemenskap Denna kategori belyser betydelsen av stöd och gemenskap för den som lider av demens. Att umgås med andra som drabbats av demens gav en känsla av gemenskap och trygghet (Clare et al., 2008; Mason et al., 2005; Werezak & Stewart, 2002; Preston, Marshall & Bucks, 2007). Personerna upplevde på så vis att de blev förstådda på ett sätt som de inte blir av andra i omgivningen som inte har en demensdiagnos (Clare et al., 2008; Mason et al., 2005; Preston et al., 2007). I dessa möten kände personerna att de kunde vara sig själva och inte behövde känna rädsla för att göra bort sig eller att säga något fel (Mason et al., 2005). it s like you know, when you go into prison and you find everybody else there knows what it s like. So you don t have to do any explanations to them (Mason et al.: 2005, s. 98) Samtidigt som stödgrupperna gav en möjlighet att ge andra i samma situation stöd, gav de också de enskilda medlemmarna ett lika betydelsefullt stöd tillbaka (Clare et al., 2008). Att jämföra sig med andra i samma situation stärkte personerna i deras vardag och satte deras sjukdom i perspektiv (Preston et al., 2007). Stödgrupperna ansågs vara en bra möjlighet för att lära sig mer om demenssjukdomen och strategier för att hantera den (Clare et al., 2008; Mason et al., 2005). Vissa personer ansåg att gruppen var deras enda möjlighet till sociala interaktioner (Mason et al., 2005). Genom att bli medlem i stödgrupper för personer som drabbats av demens, och där dela med sig av sina erfarenheter som i sin tur kan hjälpa andra i samma situation, uppnås en känsla av att fortfarande vara en betydelsefull del av samhället (Clare et al., 2008; Mason et al., 2005). Genom medlemskapet i dessa grupper stärktes självförtroendet och viljan att leva vidare. Framtiden upplevdes som mer positiv och vardagen lättare att ta sig igenom (Clare et al., 2008). Dessa möten med övriga medlemmar i samma situation gav livet ett syfte och en mening att fortsätta leva trots de svårigheter som de kan komma att mötas av i denna sjukdom (Werezak & Stewart, 2002). Känslan av att vara en betydelsefull och uppskattad person i samhället, trots de funktionsnedsättningar som demens medför, anses betydelsefullt för dem som lever med demens precis som för de allra flesta individer (Clare, 2003; Clare et al., 2008; Mok et al., 2007; Steeman et al., 2007; Clare, 2002; Van Dijkhuizen et al., 2006). ~ 15 ~

But seeing other people and listening very carefully to what they say, er, you realize that they got exactly the same problem as you have, and perhaps worse And some people might even say the way they cope listen to people. Not just, er, but really listen to what they say (Preston et al.: 2007, s. 135) Bemästrande Denna kategori syftar till att presentera de strategier som personer med demens skapar för att bemästra sin vardag och demenssjukdomen. Ett sätt att hantera den förändrade minnesfunktion tycktes vara att minimera dess inverkan för att uppleva den som mindre skrämmande (Clare, 2003; Steeman et al., 2007; Van Dijkhuizen et al., 2006). Att försöka normalisera förändringarna som registrerades genom att finna alternativa förklaringar till dessa var ett sätt (Clare, 2003; Steeman et al., 2007; Van Dijkhuizen et al., 2006). Vissa valde att fokusera på ensamhet (Steeman et al., 2007), oro (Van Dijkhuizen et al., 2006), dödsfall inom familj och vänskapskretsen (Steeman et al., 2007), medicinering (Clare, 2002), och stress som potentiella orsaker till försämringen, medan andra trodde att det berodde på förändringar i omgivningen (Steeman et al., 2007), sjukdomar i barndomen (Werezak & Stewart, 2002) eller trauma mot huvudet (Van Dijkhuizen et al., 2006). Även psykiska men från ett krävande arbete (Pearce et al., 2002; Werezak & Stewart, 2002; Steeman et al., 2007), genetiska faktorer (Clare, 2003) samt avkoppling efter pensioneringen ansågs vara orsaker till glömskan (Steeman et al., 2007). Det var ett fåtal deltagare som angav demenssjukdom som orsak till deras minnesförlust. Minnesförlust förklarades i vissa fall med att vara oerhört vanligt förekommande bland äldre och en naturlig del av att åldras (Clare, 2003; Pearce et al., 2002; Mok et al., 2007; Steeman et al., 2007; Langdon et al., 2007; Van Dijkhuizen et al., 2006). it s nothing major I ll go down the cellar and think, what am I down here for but that s only minor sort of things (Clare: 2003, s. 1022) you know, anybody as they get older, they tend to get that memory loss don t they, forgetfulness (Langdon et al.: 2007, s. 997) För att kunna bemästra sin vardag kan det vara av stor vikt att försöka skapa rutiner att hålla sig till (Clare, 2003; Pearce et al., 2002; Mok et al., 2007; Van Dijkhuizen et al., 2006). Dessa rutiner kan innefatta till exempel att skriva minneslappar som placeras på platser runt omkring i huset där de lätt kan upptäckas (Pearce et al., 2002; Mok et al., 2007; Clare, 2002), att dagligen läsa dagstidningar eller utföra minnesträning (Mok et al., 2007; Clare, 2002; Preston et al., 2007). Strategier i form av att skriva dagböcker eller listor på vad som ska göras (Mok et al., 2007; Steeman et al., 2007; Clare, 2002; Van Dijkhuizen et al., 2006) eller alarm för att komma ihåg viktiga saker som exempelvis ta sin medicin, var ytterligare några sätt att förenkla sin vardag (Clare, 2002). Ordassociationer för att minnas vad som skall göras var ytterligare ett sätt att klara av vardagens bestyr (Preston et al., 2007). Menne et al. (2002) och Pearce et al. (2002) beskriver hur personer med demens försöker bevara de rutiner som de haft under många år. Detta för att försöka bromsa upp sjukdomens utveckling och fortfarande känna sig som samma person som innan diagnosen. Att försöka bibehålla sina gamla vanor och intressen och därmed sin identitet som en unik individ, tycks ha en mycket viktig del i ~ 16 ~

bemästrandet av vardagen för den som drabbats av demens och nått insikt om sjukdomens följder (Pearce et al., 2002; Menne et al., 2002). Primära sysslor som att hjälpa till med hushållsarbete när barnen var på jobbet skänkte stor tillfredsställelse för en del (Steeman et al., 2007; Van Dijkhuizen et al., 2006). För att få känna sig som en värdefull individ ägnade vissa sin tid åt olika forskningsprojekt kring demens (Langdon et al., 2007; Clare, 2002). Att donera hjärnan till framtida forskning inom demens upplevdes som något betydelsefullt och viktigt för många individer (Clare, 2003; Clare, 2002). Att kunna hjälpa andra i sin omgivning medförde en känsla av att fortfarande vara betydelsefull, och ansågs vara ett bra sätt att hålla modet uppe och hantera sin situation (Werezak & Stewart, 2002). Vissa ansåg att det bästa sättet att hantera vardagen var att ta en paus från sjukdomen och sluta upp med att anstränga sig att komma ihåg allt, då detta bara leder till frustration och ångest då saker glöms bort (Pearce et al., 2002; Steeman et al., 2007). Genom att fokusera på de förmågor som fortfarande finns kvar, klarar vissa individer att bemästra sin vardag på ett tillfredställande vis (Clare, 2003; Steeman et al., 2007; Clare, 2002). Humor anses ha en positiv inverkan på förmågan att bemästra sitt liv som demenssjuk. Utan den kan det bli svårt att orka att leva vidare när minnet är kraftigt försämrat (Werezak & Stewart, 2002; Mok et al., 2007; Steeman et al., 2007; Langdon et al., 2007; Van Dijkhuizen et al., 2006; Preston et al., 2007). Att förlita sig på sin familj var ett av många sätt att hantera det som vardagen innefattar för den som drabbats av demens (Pearce et al., 2002; Langdon et al., 2007; Clare, 2002; Van Dijkhuizen et al., 2006). Hjälp med att komma ihåg namn och vilken veckodag det är, samt att betala räkningar, och viktiga händelser var några av de uppgifter som familjen kunde hjälpa till med (Clare, 2002; Van Dijkhuizen et al., 2006). Att få samtala med sin familj om upplevelser hjälpte personerna med demens att bearbeta de problem som uppstår i vardagen (Van Dijkhuizen et al., 2006; Preston et al., 2007). Vissa valde att acceptera sin sjukdom som en del av vardagen, och detta hjälpte dem att komma vidare och hantera problem som uppstod (Mok et al., 2007; Clare, 2002; Van Dijkhuizen et al., 2006; Preston et al., 2007; Harman & Clare, 2006). Andra valde att undvika sjukdomen genom att inte prata om den, för att hantera osäkerheten kring sin sjukdom (Van Dijkhuizen et al., 2006; Preston et al., 2007; Harman & Clare, 2006). Att se minnesproblemen som en sjukdom gjorde att personerna inte kände sig ensamma om sin sjukdom och att strategier för att hantera sin vardag fanns att tillgå (Pearce et al., 2002). Hoppet om ett botemedel mot demenssjukdomen fanns också med som ett sätt att hålla modet uppe och klara av situationen (Clare, 2003; Clare, 2002). Ett behov att kämpa emot sjukdomens grepp, samt att stanna upp sjukdomsutvecklingen återspeglades hos flera av personerna i en studie (Clare, 2003). ~ 17 ~

Diskussion Resultatet bygger på 13 kvalitativa vetenskapliga artiklar utifrån syftet med denna litteraturstudie som var att beskriva hur det är att leva med demens i ett tidigt skede. Två frågeställningar användes för att precisera syftet: Hur upplever individer som drabbats av demens att det är att leva i ett tidigt skede av denna sjukdom? Hur hanterar dessa individer de förändringar som sjukdomen medför? Demenssjukdomen medför på ett eller annat vis en förändring hos den drabbade personen (Clare, 2003). Under kategorin Förlust speglas de förluster som upplevs relaterat till sjukdomens utveckling, där bland annat förlust av minnesfunktion, praktiska förmågor och självständighet beskrivs. Att uppleva rädsla inför framtiden, sjukdomens osäkra utveckling och omgivningens reaktioner är känslor som beskrivs under kategorin Rädsla. Förlust av förmågor och funktioner leder ofta till att personen isolerar sig socialt, och känner sig utanför samhällets gemenskap, vilket beskrivs under kategorin Utanförskap. Ett gott stöd från omgivningen och en känsla av gemenskap bidrar till en reducerad social isolering, känsla av samhörighet och gjorde att livet upplevdes som ljusare. Betydelsen av stöd och gemenskap för den som lider av demens belyses under Behov av stöd och gemenskap. Vidare beskrivs under Bemästrande i resultatet, att personer med demens ofta utvecklar olika strategier för att hantera sin vardag och de konsekvenser som demenssjukdomen medför. Resultatdiskussion I resultatet har framkommit att personer som drabbats av demens upplever att förmågor och funktioner går förlorade i och med sjukdomens utveckling. Att uppleva förlust relaterat till demenssjukdomens utveckling beskrivs i tidigare forskning kring ämnet (Aggarwal et al., 2003; MacQuarrie, 2005; Steeman et al., 2006). Förlust av självständighet och autonomi påverkar livet avsevärt för individen. MacQuarrie (2005) beskriver hur individer med demens som förlorat sitt körkort, upplever en stor förlust och känner sig instängda i hemmet då de är beroende av andra för att åka iväg någonstans. Även detta medför att självständigheten och autonomin blir begränsad. Individen har inte längre själv möjlighet att bestämma när och var han vill åka någonstans. Enligt hälso- och sjukvårdslagen [HSL] (SFS 1982:763) som bland annat presenteras av Raadu (2008) skall vården bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet, och så långt som det är möjligt utformas i samråd med patienten. Detta är något som sjuksköterskan bör tänka på i omvårdnaden av personer med demens. Förlusten av minnesfunktion och kognitiv förmåga upplevs som mycket besvärande då detta påverkar hela vardagen. Att inte klara av de saker som tidigare ansetts lätta och självklara, medförde ett försämrat självförtroende. Personen kände sig värdelös och usel. Steeman et al. (2006) beskriver i sin litteraturstudie upplevelserna av förlust relaterat till demenssjukdomen. Att förlora kognitiv förmåga ansågs som mest betydande för individerna. Detta medförde svårigheter att fatta egna beslut, att lösa problem, ett obehag i sociala situationer, rädsla att gå vilse samt förlust av praktiska färdigheter. Svårigheterna med att fatta egna beslut, obehagen i sociala sammanhang samt förlusten av praktiska förmågor återspeglas i flertalet av de artiklar som denna studie bygger på. Eriksson (2000) beskriver att vården skall bidra till att utveckla människans inneboende resurser. Vårdandet innebär dessutom att genom olika former av ansning, lekande och lärande åstadkomma ett tillstånd av tillit, tillfredställelse, kroppsligt och andligt välbehag samt en känsla av att vara i utveckling. I omvårdnaden av personer med demens som förlorat funktioner som varit betydelsefulla för hur personen identifierat sig själv, anser författarna att det är viktigt att ta tillvara på de förmågor som fortfarande finns kvar. På så vis kan individen fortfarande känna sig värdefull och betydelsefull i samhället. ~ 18 ~

Kategorin rädsla beskriver den känsla som uppkommer i många sammanhang relaterat till förlusterna som demenssjukdomen medför. Författarna tror att rädslan för att bli lämnad helt ensam som upplevs av personer med demens, är relaterat till förlusten av självständighet och det allt mer påtagliga beroendet av andra för att klara av sin vardag. Demenssjukdomen har ett oförutsägbart förlopp, vilket gör att det inte går att säga exakt hur sjukdomen kommer att utvecklas för en individ som är drabbad (Melin & Olsen, 2004). Detta medför en naturlig rädsla och osäkerhet inför framtiden, eftersom personen i sig inte känner att den har kontroll över sin situation. Rädslan och otryggheten kan kanske förstärkas ytterligare av att inte känna igen sig själv och vardagen, eftersom den förändras kontinuerligt på grund av funktionsnedsättningarna som uppstår. SBU (2006) beskriver risken för depression och ångestsyndrom hos personer med demens. Som vårdpersonal anser författarna att det är av stor vikt att vara medveten om risken för depression hos personer med demens, för att kunna identifiera eventuella symtom på detta i ett tidigt skede. På så vis kan relevant behandling sättas in, och onödigt lidande minskas. Detta styrks även av Kompetensbeskrivningen för legitimerad sjuksköterska och barnmorska (Socialstyrelsen 1995:5). Enligt denna skall en legitimerad sjuksköterska se patienten i ett helhetsperspektiv och kunna identifiera fysiska, psykiska, sociala och kulturella hälsorisker. Förlusten av bland annat kognitiv förmåga medför en rädsla för att vistas bland andra människor i omgivningen. Individerna är rädda för hur omgivningen skall reagera på sjukdomen, samt att göra bort sig i offentliga sammanhang. Detta bidrar ofta till en känsla av utanförskap och social isolering. Under kategorin utanförskap framkommer det att omgivningens okunskap leder till obehagliga situationer för personen med demens. Individen upplever att omgivningen inte förstår hur demenssjukdomen påverkar livet för den drabbade. Okunskap leder till rädsla, vilket gör att människor drar sig undan det som känns skrämmande. Detta medför i sin tur att personen med demens känner sig onormal och utanför samhällets gemenskap. ICN (2008) anser, som beskrivet i litteraturstudiens introduktion, att sjuksköterskan har ett ansvar att öka samhällets kunskap om demens. Författarna tror att utbildning av vårdpersonal och anhöriga i ämnet är av betydelse för en ökad kunskap och förståelse. Om detta genomförs har författarna förhoppningar om att rädslan för personer med demens i samhället skulle reduceras, och känslan av utanförskap för de drabbade minskas. Vidare beskrivs under Behov av stöd och gemenskap vilken betydelse detta har för den som lever med demens. Att få träffa andra i samma situation, medför en känsla av gemenskap och stöd. Rädslan att göra bort sig i det sociala sammanhanget är inte längre lika påtaglig. Att kunna bidra med sina egna erfarenheter och på så vis hjälpa andra som drabbats av demens bidrar även till att individen känner sig betydelsefull och uppskattad. Steeman et al. (2006) beskriver i sin studie vikten av sociala interaktioner för personer som lever med demens. De anser att det bidrar till en känsla av gemenskap, och av att vara en värdefull individ. Enligt Socialstyrelsen (1995:5) skall en legitimerad sjuksköterska kunna identifiera patientens behov av omvårdnad och stöd, även de outtalade behoven. Med detta menar författarna att sjuksköterskan bör vara medveten om betydelsen av att känna gemenskap och stöd för den som lider av demens. Sjuksköterskan bör kunna se bakom de uttalade behoven och identifiera tecken på outtalade behov som behöver mötas i omvårdnaden. Författarna anser dessutom att sjuksköterskan har ett ansvar att ta reda på om det finns tillgängliga stödgrupper eller patientföreningar för personer med demens, samt informera om detta för personen. Att uppleva gemenskap och stöd har i denna studie visat sig vara ett bra sätt att hantera sin sjukdom och vardag. Detta leder in på nästa kategori, Bemästrande, som beskriver hur personer med demens hanterar sin vardag. Resultatet framhåller att individer med demens har olika sätt att hantera sin situation. Dessa strategier används för att i högre eller mindre grad ~ 19 ~

bemästra vardagen som den förhåller sig. Copingstrategier hos personer med demens finns beskrivet i ett flertal studier (Snyder, 2003; Steeman et al., 2006; Vernooi-Dassen, Derkseb, Scheltens & Moniz-Cook, 2006). Att finna alternativa orsaker till minnesförsämringen presenteras i resultatet i denna litteraturstudie. På så vis upplevs kanske försämringarna som mindre skrämmande. Steeman et al. (2006) och Robinson, Clare och Evans (2005) beskriver i sina studier hur personer med demens försöker finna andra förklaringar till varför deras funktioner försämras. Minnesproblemen förklaras många gånger med att vara relaterade till det naturliga åldrandet eller vara orsakat av stress. I utsagorna som denna litteraturstudie baseras på återspeglas dessa alternativa förklaringar. Vidare presenterar Aggarwal et al. (2003) samt Clare, Roth och Pratt (2005) strategier som används av personer med demens för att hantera de förändringar som minnesfunktionen medför. Att utföra minnesträning, samt att använda humor för att klara av vardagen var några av de strategier som beskrivs av Aggarwal et al. (2003). Dessa bekräftar resultat som framkommit i denna litteraturstudie. Individer som är rädda eller otrygga är i extra behov av stöd och trygghet för att klara av sin vardag. Gemenskap och stöd från grupper och familj upplevs oftast positivt och utgör på så vis en viktig del i bemästrandet av sjukdomens förändringar på individen. Enligt Eriksson (2000) innebär vårdandet att patienten skall ha det väl här och nu. Att vårda innebär att våga stanna upp och möta hela människan. Att vårda är också att gå bredvid, att visa vägen framåt men inte bestämma takten eller målet. I omvårdnaden av personer med demens anser författarna att sjuksköterskan måste se till hela människan och möta individen där den befinner sig, liksom att ta vara på de resurser och förmågor som fortfarande finns kvar, och att alltid behandla individen med respekt för integriteten och självbestämmandet. I omvårdnaden av personer med demens bör därför sjuksköterskan, utifrån Eriksson s (2000) teori om vårdandet, stötta personen på vägen och leda men aldrig ta över kontrollen och bestämma. Även om förmågan att fatta egna beslut går förlorad på vägen, skall ändå omvårdnaden, liksom beskrivet i HSL utformas i möjligaste mån i samråd med patienten. I analysen av resultatet har framkommit att hur man upplever att leva med demens är individuellt, vilket sjuksköterskan bör beakta i mötet med dessa personer. Eriksson (2000) menar att människan som art har vissa gemensamma drag men att hon samtidigt är en egen art, med unika särdrag. Utifrån detta skall även vården utgå från att varje individ är unik. Resultatet i denna studie har inte som syfte att generaliseras då det bygger på kvalitativa studier om människors upplevelser. Dock har vissa gemensamma upplevelser, reaktioner och strategier återfunnits i många olika utsagor i de olika studierna som resultatet baseras på, vilket resulterat i fem beskrivande kategorier om hur det kan vara att leva med demens i ett tidigt skede. Med detta anser författarna att resultatet i denna studie ändock kan gå att appliceras på andra individer med demens, men utifrån synen att människan är en unik individ. För att kunna utveckla omvårdnaden för personer med demens tror författarna att det krävs en djupare förståelse och kunskap för hur det är att leva med demens. Genom att ta del av detta arbete kan sjuksköterskor, övrig vårdpersonal och även anhöriga till personer med demens, fördjupa sin kunskap inom ämnet. Enligt Forsberg och Wengström (2003) är grundstenen i all forskning att tillföra ny kunskap. Med detta arbete har författarna förhoppningar om att kunna bidra med en liten del i omvårdnadsutvecklingen för personer som lever med demenssjukdom. ~ 20 ~