Forsknings- och utvecklingsenheten KORT RAPPORT Nr 6/2011 Hur kan mobiltelefon med specialprogram introduceras som hjälpmedel åt ungdomar med exekutiva svårigheter?
Verksamhet: Projektsansvarig enhetschef: Projektets medarbetare: Barn- och ungdomshabiliteringen BarnReHab Skåne (BRH) Margareta Kihlgren Barn- och ungdomshabiliteringen, BRH Arbetsterapeut Lena Lindvall lena.lindvall@skane.se Specialpedagog Ingrid Jansson ingrid.jansson@skane.se Ansvarig för projektredovisn: Handledare vid FoU-enheten: Utgivning: Se ovan Forsknings- och utvecklingsledare med dr. Pernille Holck Forsknings- och utvecklingsledare fil dr. Agneta Mallén November 2011, www.skane.se/habilitering/fou Habilitering & Hjälpmedel, Region Skåne Innehållsförteckning Bakgrund och teoretisk förankring...3 Syfte med utvärderingen...4 Beskrivning av insatsen...4 Etiska överväganden...4 Metod och genomförande av utvärdering...5 Resultat...6 Implementering...10 Sammanfattning och slutsatser...10 Referenser...11 2
Bakgrund/Teoretisk förankring Utgångspunkten för Mål och handlingsplan för Barn- och ungdomshabiliteringen (Bou) 2010 är det salutogena perspektivet, vilket innebär att fokus ska ligga på de faktorer som orsakar och upprätthåller hälsa mer än orsakerna till sjukdom. Arbetssättet ska också fokusera på barns och ungdomars självständighet i vardagen. Självständighet är mycket individuellt och innebär olika saker för olika personer. Även om alla individer är mer eller mindre beroende av sin omgivning är det viktigt för varje individ att kunna ta egna beslut och därigenom kunna påverka sitt eget liv. Kognition kan sägas vara de processer som sker i hjärnan då vi tar emot, bearbetar och förmedlar information. Personer med kognitiva nedsättningar har ofta stora problem i vardagen. Exempel på områden där kognitiva hjälpmedel kan vara ett stöd är vid bristande tidsuppfattning, planering, kommunikation, personlig vård, hemliv, arbete och ekonomi (Hjälpmedelsinstitutet, www.hi.se). När vardagen inte fungerar trots träningsinsatser, kan det bli aktuellt att introducera hjälpmedel som ska kompensera för brister i en persons funktionsförmåga. Hjälpmedlen ger större självständighet och ökar den egna aktiviteten och tryggheten. En rapport från Hjälpmedelsinstitutet visar att kognitiva hjälpmedel även ger ett klart positivt ekonomiskt utfall för såväl brukarna som för kommuner, landsting och samhällsekonomin i stort. Speciellt tydligt blir det om användaren av hjälpmedel får eller kan behålla en anställning (Dahlberg 2010). På BarnReHab Skåne möter vi barn och ungdomar som har medfödda eller förvärvade funktionsnedsättningar och som bl.a. har svårigheter med de exekutiva förmågorna, det vill säga de processer som gör det möjligt att planera, koordinera, utvärdera och förändra det egna beteendet i olika situationer. Detta påverkar deras vardagsliv avseende bland annat initiativförmåga, planering, organisation och efterkontroll. Ju äldre ungdomen blir desto större krav ställs på dessa förmågor, särskilt i skolan. Här kan det handla om att ta ansvar för att starta upp, planera och bli färdig med större projektarbeten och att lämna in det slutliga arbetet i rätt tid. Under skolåren har barnen/ungdomarna vi träffar på BarnReHab Skåne stöd av föräldrar, lärare och eventuella assistenter vilka har som en av sina uppgifter att stötta i planeringen av skoldagen. Barnens/ungdomarnas möjligheter att med stöd av omgivningen träna och lära sig använda ett hjälpmedel som kompensation för bristande förmågor kan anses goda. Därför är utgångspunkten i projektet att sätta mål som i första hand ska kunna underlätta för ungdomen under skoldagen. Målsättningen är också att involvera familjerna i arbetet genom att de ska kunna stötta och följa upp hemma. Bakgrunden till det aktuella projektet är ett projekt kring en ungdom som påbörjades 2007. Syftet med det projektet var att hitta arbetssätt för att kartlägga specifika resurser och svårigheter i det dagliga livet samt utarbeta metoder för att träna och kompensera för funktionsnedsättningar rörande exekutiva svårigheter. Vi hade möjlighet att följa ungdomen under årskurs 7 till 9. Ett långsiktigt mål var att så småningom introducera ett mer högteknologiskt hjälpmedel i form av Handi, som är ett tids- och planeringsstöd i handformat och som då projektet genomfördes ansågs vara lämpligast. Detta mål uppnåddes inte eftersom det visade sig att mycket av vår tid något oväntat gick åt till att få struktur på hygienrelaterade frågor och att stötta assistenterna i deras arbete. 3
Syfte med utvärderingen Syftet med detta projekt är att pröva och utvärdera huruvida ett högteknologiskt hjälpmedel som en mobiltelefon lämpar sig att ordinera som ett första hjälpmedel åt barn och ungdomar med exekutiva svårigheter, det vill säga utan att starta med olika strukturhjälpmedel som är tekniskt mindre avancerade. Underliggande frågeställningar är: Leder hjälpmedlet till större självständighet? Vilket stöd krävs av omgivningen för att det ska bli en varaktig förändring i vardagen? Beskrivning av insatsen I detta projekt utvecklas metoden med kartläggning. I intervjuform går vi tillsammans med ungdomen, hemmet och skolan i detalj igenom hur en vanlig dag ser ut utifrån ett självständighetsperspektiv. En frågeställning är om en mobiltelefon med speciella program inlagda kan introduceras som ett hjälpmedel direkt i processen efter intervjuer och efter att delmål bestämts. Fördelarna med att använda en vanlig mobiltelefon som utgångspunkt för projektet är att den är lättillgänglig och att barnen/ungdomarna redan har viss insikt i användningen. Mobiltelefontekniken utvecklas också snabbt. En mobiltelefon uppfattas kanske inte av barnen/ungdomarna som ett kognitivt hjälpmedel utan istället som något spännande och intressant. Det finns alltså nya förutsättningar för kognitiva hjälpmedel, och det är viktigt att undersöka hur vi bäst kan ta tillvara dessa. Mobiltelefonerna (modell W595 Sony Ericsson) som ungdomarna använder i projektet lånas ut av BarnReHab Skåne. Vi väljer att använda mobiltelefoner med specialprogrammen Memo Comai och Chrono Comai. Memo Comai är utvecklat av Comai och Got-IT för att fungera på vanliga mobiltelefoner. Brukaren använder sin egen mobiltelefon och kompletterar med mjukvaran. Programmet är utvecklat för personer med kognitiva funktionsnedsättningar och är tänkt att användas av brukare med stöd av handledare. Memo Comai är främst en kalender med möjlighet till påminnelse i ljud eller bild om aktiviteter. Möjlighet finns till kontroll och uppföljning i efterhand om aktiviteten har bockats av som det var tänkt. En central funktion i Memo Comai är möjligheten till sammanlänkning med andra enheter genom SMS till andra telefoner eller datorer, så att anhöriga eller vårdgivare kan lägga in aktiviteter i brukarens kalender på distans. Chrono Comai fungerar som en nedräknare av tid, dvs. timer. Målgruppen för projektet är ungdomar som har varit på BarnReHab Skåne för utredning, som har bedömts ha exekutiva svårigheter och som går i grundskolans årskurs 8. Etiska överväganden Vi ser inte någon risk för att familjerna eller den enskilde ungdomen skall råka i någon beroendeställning till oss eller riskera några negativa aspekter på de egna habiliteringsinsatserna. I stället tror vi att vår egen förståelse för den enskilde ungdomen ökar, och att vi därigenom bättre kan tillgodose kommande önskemål vid fortsatta kontakter. 4
Metod och genomförande av utvärdering Vi ansåg att det skulle vara rimligt att arbeta tillsammans med tre ungdomar med familjer. Vi valde elever från årskurs 8 då de bedömdes ha tid och möjlighet att arbeta med ett nytt kognitivt hjälpmedel utan den betygspress som kan finnas i årskurs 9, samt för att ungdomar i den åldern ofta börjar ha funderingar kring sin fortsatta skoltid. Även skol/bostadsort övervägdes, då det för oss var tidsbesparande att kunna besöka två elever vid samma tillfälle. Ungdomarna bjöds in personligen och hade möjlighet att tacka nej till denna inbjudan via datorkontakt eller telefon. En förutsättning för medverkan var att både hemmet och skolan involverades för att ungdomen skulle få ett så gott stöd som möjligt från alla håll. Hösten Våren Våren Hösten Intervjuer Målformulering Introduktion av telefon och Uppföljning/ diskussion på respektive Utvärdering Figur 1. Bild över arbetsgången i projektet Intresseanmälan till berörd ungdomsgrupp skickades ut under hösten 2009, vilket innebar att 22 familjer kontaktades. Efter att familjerna tackat ja respektive nej till deltagande i projektet bjöds intresserade ungdomar och familjer in till ett informationsmöte med en representant från företaget Comai AB. Därefter gjordes ett urval av intresserade ungdomar utifrån ålder och bostadsort. Ungdomarna med familjer bjöds in via brev till individuella uppstartsdagar med inledande tester ( Djurparkskartan och Sex uppgifter ur Behavioural Assessment of the Dysexecutive syndrome, BADS; Wilson, Alderman, Burgess, Emslie & Evans 1996) och intervjuer för kartläggning av vardagen hemma. BADS användes för att eventuellt kunna se några skillnader mellan resultaten före/efter projektets genomförande 1. Individuella skolbesök genomfördes därefter med observationer och intervju av pedagog och/eller assistent tillsammans med ungdomen för kartläggning av hur skoldagen fungerar. Slutligen överlämnades telefon och programmet startades upp antingen genom att vi gjorde ett hembesök, att familjen besökte oss på BarnReHab Skåne eller att vi träffades på skolan. Efter att vi upprättat mål för de olika deltagarna och fått telefonerna att fungera träffades vi på ungdomarnas respektive skolor vid några tillfällen under våren 2010. Ungdomarna och deras familjer samt assistenter inbjöds under höstterminen 2010 till BarnReHab Skåne för ett avslutande samtal och utvärdering. 1 I efterhand konstaterades att projektet pågått under för kort tid för att några slutsatser om resultaten skulle kunna dras. 5
Efter att intervjuerna genomförts, målen satts upp tillsammans med familjerna och ungdomarna, telefonerna utdelats och datorfunktionerna installerats, valde vi att låta ungdomarna själva tillsammans med assistenter och familj ta sig an användningen och prova på egen hand. Vi gjorde bedömningen att programmen var relativt användarvänliga och att vi därför kunde sätta tider för uppföljningar och inte i huvudsak för att konkret arbeta med program och telefon. Ungdomarna, deras familjer och assistenter uppmanades att höra av sig via datorkontakt eller telefon om de behövde support. Vid det första mötet bestämdes nya, individuella tider, oftast på skolan tillsammans med assistent med eller utan förälder. Tiden mellan uppföljningarna varierade men rörde sig om ungefär var fjärde vecka. Sammanlagt träffades vi ungefär fyra gånger under våren 2010. Vid uppföljningarna gick vi igenom hur det hade fungerat med de uppställda målen. Ungdomarna och deras familjer samt assistenter inbjöds under höstterminen 2010 till BarnReHab Skåne för ett avslutande samtal. Vi valde att bjuda in varje ungdom med familj och assistent enskilt, eftersom avsikten också var att diskutera kring de psykologiska deltest som varje ungdom deltagit i vid projektets början. Under utvärderingen vände vi oss i första hand till den deltagande ungdomen själv. Ingen av ungdomarna tyckte att det var besvärligt att besvara alla frågorna under kartläggningen vid projektets uppstart. De förstod att frågorna behövde ställas eftersom de utgör ett underlag för att komma fram till det individuella behovet av stöd. En av deltagarna berättade att hon/han inte själv bestämt sin medverkan i projektet utan att det var föräldern som tyckte att det skulle vara bra. Här framkom det även att ungdomen själv inte tyckte sig ha några mål vid projektets start utan att det var omgivningen som diskuterat lämpliga mål. På frågan om det var rätt ålder att börja i årskurs 8 tyckte ungdomarna att det var bra. En förälder tyckte att det förmodligen skulle vara bättre att starta upp ett år tidigare, det vill säga i årskurs 7. Den aktuella familjen förändrade rutinerna i hemmet vid denna tidpunkt och detta hjälpmedel hade kunnat göra föräldern tryggare. Resultat Syftet med projektet var att pröva och utvärdera huruvida ett högteknologiskt hjälpmedel - i vårt fall mobiltelefon med specialprogram - kan ordineras som första hjälpmedel åt barn/ungdomar med exekutiva svårigheter. Det förväntade resultatet var att ungdomarna skulle kunna använda sina mobiltelefoner som ett kognitivt stöd på ett i stort sett självständigt sätt. Det visade sig dock att mobiltelefonerna mestadels inte användes för de syften vi hade förväntat oss. När det gäller projektets övriga frågeställningar - att ta reda på om hjälpmedlet gör ungdomarna mer självständiga, vad som krävs av omgivningen och hur mycket tid och kraft ordinatör/coach behöver lägga ner för att få det att fungera - fann vi fyra faktorer som vi anser påverkar utfallet. 6
Dessa är följande: A. Ungdomarnas vana och hantering av dator och mobiltelefon B. Vår insats C. Ungdomarnas motivation till förändring/självständighet D. Ungdomarnas omgivning (föräldrar och assistenter) A. Ungdomarnas vana och hantering av dator och mobiltelefon Det visar sig att vanan att hantera dator och mobil var grundläggande för att kunna hantera specialprogrammen Memo Comai och Chrono Comai på ett positivt sätt. Utgångspunkten för valet av mobiltelefonen som hjälpmedel var att den antogs vara naturlig för ungdomarna i och med att de redan hade tillgång till en mobiltelefon och åtminstone använde den för att ringa samtal. Verkligheten var att de hade tillgång till mobiltelefon men inte var särskilt vana användare utom i ett fall. Det visade sig att en av ungdomarna var mycket snabb och duktig i att hantera både telefon och dator, och därför relativt fort kunde börja använda programmen. Resultatet i det aktuella fallet blev dock att Memo Comai användes till exempel för att skriva upp påminnelser inför födelsedagar, och inte som ett stöd i processen att ta ansvar för läxor mm. De övriga ungdomarna hade vid projektets början liten datorvana och nästan ingen vana vid att använda mobiltelefon. Vid utvärderingen av projektet uppgav en av ungdomarna att hon/han hade haft hjälp av telefonen att hålla reda på tider och för att använda telefonen som väckarklocka. Föräldrarna var tidigare ansvariga för väckningen på morgonen, men nu ser ungdomen själv till att gå upp i rätt tid. Hon/han har använt mobiltelefonens egen alarmfunktion och inte något av specialprogrammen. I ett annat fall har ungdomen uppnått vanan att få med mobiltelefonen varje dag till skolan. Några av ungdomarna har även börjat använda sig av möjligheterna att kommunicera via chattfunktion på dator. När det gäller själva telefonen var deltagarna nöjda. Assistenten tyckte i ett fall att knapparna var för små eftersom ungdomen ofta skriver fel och får börja om. Enligt föräldern hindrade detta inte att ungdomen skriver och skickar SMS. Vid närmare diskussioner visade det sig att det kanske rör sig om att skicka ett SMS i månaden. När det gäller specialprogrammen Memo Comai och Chrono Comai visar det sig att i ett fall var det svårt att få uppkopplingen till internet att fungera med kontantkort. Det dröjde ända till februari innan detta fungerade. Uppkopplingen är en förutsättning för att de speciella programmen ska fungera. Två av telefonerna låste programmen, vilket leder till att mycket tid lades på att försöka lösa tekniska problem vid vissa av uppföljningsträffarna. Tyvärr kan det konstateras att ingen av deltagarna använt specialprogrammet Memo Comai särskilt flitigt. Den av deltagarna som var van vid att använda timstock använde dock programmet Chrono Comai istället. Detta program visade sig vara lättanvänt utan tekniska bekymmer. 7
Under projektets gång framkom det att ungdomarna hade hjälpmedel av olika slag, framför allt i skolan. Exempel på sådana hjälpmedel är Daisy-spelare, timstock, dator, olika sorters planeringskalendrar mm. Ungdomarna uppgav själva att de inte använde sig av hjälpmedel i så stor utsträckning. De har ofta startat upp en användning men upplever inte att de i längden har haft ett så stort behov så att de har fortsatt. Istället går assistenterna i stor utsträckning in som stöd. De fungerar ofta som påminnare, läser högt för ungdomarna, stöttar i studieteknik och påminner om pauser mm. I bästa fall använder de en vanlig planeringskalender tillsammans med ungdomen, men många gånger är det assistenten som skriver i den. Ungdomarna var således inte vana att självständigt använda sig av olika hjälpmedel före projektets uppstart. Detta visade sig också vara fallet när det gällde användandet av mobiltelefonerna. B. Vår insats Utgångspunkten för vår egen insats var att vi introducerade datorhantering och mobiltelefon för varje ungdom och hjälpte dem att komma igång med användningen. Vid eventuella bekymmer kunde familjerna vända sig till oss, eller vid tekniska bekymmer till en representant för Comai. Det visade sig dock att de i mycket liten utsträckning vände sig till oss eller till representanten mellan uppföljningsmötena. Förutom ungdomar och assistenter var det endast en förälder som deltog i våra återkommande möten på skolorna. Föräldern tyckte att det var bra att träffas och diskutera, men tyckte även att det hade blivit många möten under dagtid, vilket påverkade det egna arbetet. De mest betydelsefulla faktorerna för projektets resultat när det gällde vår insats är troligen att projektet var tidsbegränsat till en termin, att antalet mötestillfällen var begränsade och att vi (se ovan under A) från början antog att samtliga ungdomar hade viss dator- och mobilvana. Det står klart att en termin är alldeles för kort tid och att uppföljningstillfällena var för få och för glesa. Framför allt i uppstarten av användandet var ungdomarna i stort behov av stöd - både tekniskt stöd och diskussioner kring målen. Detta gällde också för ungdomarnas omgivning, föräldrar och assistenter. Det blev särskilt tydligt när en av ungdomarna bytte assistent, vilket medförde att fler samtal behövdes, särskilt kring målsättningen och bakgrunden till projektet. När det gäller ungdomarnas dator- och mobilvana är det troligtvis en stor vinst att starta med en grundläggande kurs i hanteringen av en mobiltelefon, och då gå igenom hur man ringer, använder sig av kameramöjligheterna mm. så att själva hanteringen av mobilen underlättas. Detta visade sig också under utvärderingarna, där det framkom att även familjerna kunde se ett behov av mer utbildning i hur man kan använda mobiltelefonens funktioner som hjälpmedel. De gav som exempel hur man tar foton och hur man kan vidareutveckla användandet av fotografier t.ex. som minnestöd. De hade även frågor kring kalenderfunktionen, hur man lägger in ljudfiler mm. De tyckte att de under projektets gång fått mycket information om hur man kan använda tekniken. Familjerna kände även att när behov uppstår så vet de mer om vilken hjälp de kan behöva, vem man ska vända sig till och vad som ska efterfrågas. Inför en upprepning eller eventuell fortsättning av projektet är det således viktigt att kontrollera att ungdomarna verkligen har tillräcklig dator- och mobilvana. 8
C. Ungdomarnas egen insikt och deras vilja till förändring/självständighet Uppstarten med intervjuer där ungdomarna själva fick svara på frågor sågs som en god möjlighet för dem att bli aktiva i arbetet kring mobiltelefonen. Det kändes enkelt att tillsammans hitta konkreta mål att arbeta mot. Ungdomarna var i fokus och utgångspunkten var att det var deras behov som skulle styra projektet. När det gäller ungdomarnas motivation till förändring och självständighet visade det sig dock i samtalen att målsättningarna oftast fanns hos föräldrarna och inte alltid var förankrade hos ungdomarna själva. Det blev under intervjuerna tydligt att ungdomarna svarade på riktade frågor, men att det ofta var föräldrar eller assistenter som uttryckte önskemål och svarade på mer allmänna frågor. Ungdomarna kunde sällan själva formulera egna funderingar kring till exempel den egna framtiden och ett kommande vuxenliv. Det krävs stor insikt i sin egen situation och förmåga att föreställa sig själv som vuxen i olika situationer för att kunna vara villig att satsa på förändringar som ung. De aktuella ungdomarna vill vara som andra unga och inte utmärka sig. Det krävs mycket livserfarenhet för att kunna se att de egna behoven inte alltid särskiljer sig från andras, utan att dessa ofta är gemensamma för alla människor. Däremot kan det behövas särskilda tillvägagångssätt, t ex kognitiva hjälpmedel, för att behoven ska kunna tillgodoses (Jönsson och Anderberg 1999). D. Ungdomarnas omgivning (föräldrar och assistenter) Ungdomarnas omgivning, det vill säga föräldrar och assistenter, har stor betydelse för ungdomarna när det gäller deras livssituation. Föräldrarna ser vinsterna i att ungdomarna blir så självständiga som möjligt inför ett kommande liv som vuxna. Svårigheterna ligger i att genomföra det i verkligheten. I bakgrunden finns kanske fortfarande traumat med en olyckshändelse eller sjukdom som gör att det är extra svårt för föräldrarna att släppa taget. En förälder uttryckte det som att hon/han egentligen inte ville släppa. En förälder säger vid utvärderingen att det är svårt att förändra rutiner som är grundläggande för att vardagen ska fungera. Nya hjälpmedel och vägar att hantera vardagsfunktioner innebär att mycket arbete kan behövas innan rutinerna återigen fungerar. Föräldrarna behöver släppa mycket av den egna kontrollen för att i stället lägga den på specialprogram i telefon och dator och i förlängningen på ungdomen själv. Detta tog mycket tid och energi och kunde upplevas som mycket osäkert. Kan jag som förälder lita på att mitt barn ringer mig när det behövs? När det gällde kontakterna med skolorna har indirekta vinster uppnåtts genom projektet. Diskussioner kring vikten av självständighet för ungdomarna, pedagogiska diskussioner (t.ex. anpassning av studiegång och material) har förts på alla skolenheterna. Initiativ till kontakter med Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) har även tagits i något fall. 9
Implementering Resultaten av detta projekt, tillsammans med tidigare erfarenheter, tyder på att det lönar sig att lägga mer tid, kraft och medel på att implementera, följa upp och ge support på förskrivna hjälpmedel. Förskrivarna har i dagsläget inte möjlighet att hålla sig tekniskt uppdaterade eller att lägga ner den tid som behövs för att implementera användningen av högteknologiska hjälpmedel, med påföljd att få kognitiva hjälpmedel används idag 2. En möjlighet skulle kunna vara att inrätta ett regionalt centrum för utlåning och utprovning av kognitiva hjälpmedel med uppföljningsansvar både avseende användning och teknik. Projektet visar att det är mycket viktigt att förbereda och ge stöd kring varje enskilt hjälpmedel som skrivs ut och inte minst ta reda på om det finns ett behov hos den enskilde brukaren; att omgivningen ser ett behov räcker inte. Det är även viktigt att omgivningen runt brukaren har en insikt i och kunskap om betydelsen för brukaren att bli så självständig som möjligt. Att träna för att införa ett hjälpmedel tar mycket tid och assistenten ser det inte alltid som en naturlig arbetsuppgift att göra eleven mer självständig. Sammanfattning och slutsatser Sammanfattningsvis anser vi att en vanlig mobiltelefon kan ge ett bra kognitivt stöd för att ungdomar ska få bättre kontroll över sin vardag. Vi tror även, såsom många av de forskare och brukare med egna erfarenheter som vi stött på i litteraturen och i verkligheten, att en lyckad implementering av mobiltelefon som ett kognitivt hjälpmedel leder till större självständighet. Mobiltelefonen täcker behovet av ett flertal kognitiva hjälpmedel, det vill säga brukaren får tillgång till många funktioner men behöver bara använda ett hjälpmedel. Efter att detta projekt slutförts kan mobiltelefon med bland annat specialprogrammet Memo Comai ordineras som hjälpmedel i Region Skåne. Med utgångspunkt i utvärderingen anser vi att följande faktorer är viktiga för att en förskrivning av ett högteknologiskt hjälpmedel med mobiltelefon ska bli lyckad: En vilja till förändring/självständighet måste finnas hos brukaren. Behovet ska komma från brukaren själv. Brukaren ska ha god mobil/datorvana och kunskap om hjälpmedlet. Brukaren ska vara delaktig i processen som leder fram till introduktionen av hjälpmedlet. En regelbunden och okomplicerad kontakt mellan brukare och förskrivare ska finnas under så lång tid som det behövs. Omgivningen måste vara positiv till en förändring och ska kunna ge stöd till brukaren. 2 Vid ett möte i maj 2010 med hjälpmedelscentralens sortimentgrupp för kognition framkom det att svårigheten att introducera ett hjälpmedel så att det verkligen används och leder till en förändring i vardagen är vanlig när det gäller avancerade kognitiva hjälpmedel i allmänhet. 10
Den tekniska utvecklingen går fort, och att detta ger ökade möjligheter för brukarna. Det finns dock flera utmaningar att ta hänsyn till i relation till detta; hur kan till exempel de brukare som inte själva kan ta till sig ny teknik hjälpas? Hur undviker vi att brukare får dyra hjälpmedel men att tid för tillräcklig uppföljning och anpassning saknas? Referenser Dahlberg, Å. (2010). För Hjälpmedel i fokus. Kostnadsnyttoanalys utförd på uppdrag av Hjälpmedelsinstitutets projekt. http://www.hi.se/global/dokument/ Hj%c3%a41pmedel%20i%20fokus/Hj%c3%a41pmedel%201%c3% b6nsamma-10390.pdfe Fleischer, A.V. & Merland, J. (2008). Exekutiva svårigheter hos barn - Bedömning och praktiska åtgärder. Lund: Studentlitteratur. Hallberg, P. (2009). Mobiltelefonen som hjälpmedel för vuxna med ADHD. Magisteruppsats, Linköpings universitet. http://liu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:208107 Jönsson, B. & Anderberg, P. (1999). (Re)habiliteringsteknologi och design - dess teorier och metoder. Rapport nr 2:1999. Certec (Centrum för rehabiliteringsteknisk forskning), Institutionen för designvetenskap. Lund: Lunds Tekniska Högskola. Wilson, B., Alderman, N., Burgess, P., Emslie, H. & Evans, J. (1999). BADS (Behavioural Assessment of the Dysexecutive Syndrome). Thames Valley Test Company. 11