Vit choklad cheesecake

Vit choklad cheesecake Ostkakor är något som jag har bakat hundratals av och jag har till och med haft kurs i hur man tillreder dem. Ostkakor är ganska enkla att göra. Det finns tre olika typer av ostkakor: De som ska gräddas i ugn, de som ska stå i kylen och de som ska ställas i frysen. Den som jag har receptet på här ska stå i kylen och den är en av mina favoriter. Ostkakor går enkelt att smaksätta på olika sätt. Det här är en enkel, men härligt god med vit choklad och en som har varit mycket omtyckt. Den har inte många ingredienser och det behöver den inte heller för att bli en favorit. Botten: 80 g smör 200 g digestivekex Fyllning: 250 300 g vit choklad

400 g philadelphiaost 250 g mascarpone 4 gelatinblad 2 dl grädde Smält smöret. Krossa digestivekexen till smulor och blanda i smöret. Platta ut kexsmulorna i en form med löstagbar kant och ställ formen kallt så länge du tillreder fyllningen. Vispa philadelphiaosten och mascarpone till en krämig massa, helst med elvisp. Lägg gelatinplattorna i blöt. Smält vitchokladen och låt den svalna lite. Vispa ner chokladen i ostmassan, vispa ett par minuter. Krama ur vattnet ur gelatinbladen och smält dem i kastrullen med 1 matsked vatten. Vispa ner det smälta gelatinet i ostmassan i en fin stråle. Vispa under tiden du häller i gelatinet för att undvika eventuella gelatinklumpar. Vispa grädden till ett fluffigt skum. Inte för hårt, men ändå så att den hålls ihop. Vänd försiktigt ner grädden i ostmassan. Häll ostmassan över smulbottnen i kakformen och jämna ut den så att du får en fin yta. Låt kakan stå minst fyra timmar, helst över natten, i kylskåpet. Ta kakan ur formen. Nu kan du dekorera kakan om du vill med godis, bär eller varför inte frukt. Kakan är god att serveras som sådan eller med till exempel lite jordgubbssås. Text, recept och foto: Kaj Lindh

Ett jobb att njuta av Stephan Nyman stickar eller virkar inte själv men han njuter av sitt jobb som garnförsäljare. Han har halva Sverige och hela Finland som arbetsfält.

Vi träffas i Katariina handarbetsaffär i Karleby. Hit kom Stephan Nyman från Kittilä i norr. Där var det kallt, minus sjutton grader. Bilens bagageutrymme är packat till max. Jag tar inte med mig mycket in till kunderna. Frågar de efter något går jag efter det ur bilen. Försäljarna har så mycket att tillägna sig ändå beträffande nya färger, mönster och garner som jag visar prov på. Det blir för mycket om jag skulle släpa in allt. Stephan Nyman visar Han anser också att man måste respektera att han har de rätta varandras tid. För hans del blir det ofta verktygen med sig i att hoppa över lunchen. Så jag brukar säga att jag har 25e n v e r k t y g s b a c k timmar i dygnet till förfogande. Men detu n d e r sina är klart att jag försöker äta lunch varjeförsäljningsresor. dag i Finland blir det mycket surmjölk och korv och inte äta hamburgare mer än en gång i veckan. Modeller och hjälpmedel för rörelsehindrade i prioritet Han talar inte bara med ägaren Sari Aho i Karleby utan även med de övriga försäljarna i butiken. All information från fältet är viktigt för honom också. Dessutom har han den här gången med sig helt nya garner som släpptes på marknaden för tre dagar sedan, så intresset är stort bland butiksförsäljarna.

Modellerna är viktiga i den här branschen. Har affärsinnehavaren inte tid att sticka själv kan de köpa modeller till självkostnadspris. Kunderna i affären måste få se hur resultatet ser ut. Våra modeller stickas av ett kvinnokooperativ i Sri Lanka som får skälig ersättning för sitt jobb. Den här gången har han med sig nya färgkartor över garnen och nyheter beträffande mönster. Pastellfärgerna är på väg tillbaka och det märks också i den Modellerna är här branschen. viktiga, både för Han visar nyheter som den nya rundstickan garntillverkaren ochoch helt nya stickor gjorda i lättmetall å t e r f ö r s ä l j a r e n. i klara metalliska färger. Stephan Nyman visar Jag brukar säga att de nya stickorna är upp några a vkarlarnas dröm för nu vaknar de inte om modellerna f r å nfrun tappar stickan i golvet. De är lite vassare i den ena änden och trubbigare i företagen som han den andra, beroende på vilket garn du representerar. stickar med. Stephan är mycket glad över att stickorna utvecklas och att hjälpmedlen blir fler, så att den som till exempel drabbats av stroke och därför inte kan sticka på samma sätt som tidigare ändå har möjlighet att sticka med hjälp av en påtbräda. För den som är van vid att sticka och har gjort det i så gott som hela sitt liv är det viktigt att kunna fortsätta med det så länge det är möjligt.

Springpojke med långa arbetsdagar Under sina fyra och ett halvt år som försäljningsrepresentant för Sandnes Garn har Stephan Nyman byggt upp försäljningen i Finland. Han har över 80 butiker han regelbundet besöker och berättar om nyheter inom garnvärlden. På vägen har han lärt sig finska. Vilken rikedom det är med två språk! Varför är det så få som förstår det? Jag tycker att man i Finland borde lägga ned stridsyxan och njuta av fördelarna med Stephan visar upp två språk. garn. Hans titel är egentligen affärsutvecklare men han kallar sig gärna springpojke. Han är mycket intresserad av färg, form och design. Det är en livsstil att jobba som jag gör. Som längst är jag på resa upp till fem veckor. Han kör 60 000 kilometer i året. Under tiden i bilen sitter han och funderar på olika idéer. Han tycker att han har ett rikt inre liv. Stephan sjunger en hel del så ofta är det musiksaker han funderar på och planerar under resorna. Strax före jul släpptes hans nya låt Tro, hopp och kärlek. Ibland tar ett kundbesök fyra timmar. Men ofta är de kortare. Stephan anlitar samma hotellkedja som råkar finnas i varje stad som han besöker. Det blir lite tråkigt med samma frukost och liknande färger i inredningen men det känns enklare så här. Ibland börjar jag dagen halv åtta och den slutar först halv sju på kvällen. Då är jag nöjd med lite teve och mat innan jag somnar. Gympapåsen finns med i packningen så ibland går han på hotellets gym under sina resor. Det händer att han jobbar lördagar också då han är på försäljningsresa. I övrigt håller han helgen fri. För att kompensera långa perioder bakom ratten cyklar han mycket i vardagen. Kaffe och kramar och unga medvetna kunder Vägen till framgång som försäljare är ärlighet och uppriktighet, enligt Stephan. Man kan inte åka runt och lura folk. Det har folk förstått.

Jag har känt mig välkommen i varje butik jag besökt. Det är kaffe då jag kommer och kramar då vi skiljs åt. Han besöker varje kunds butik några gånger om året och poängterar att alla kunder är lika viktiga. Våra finländska kunder låter jag störa mig under min semester. Äldre damer som inte har någon dator måste kunna få ringa in sina beställningar och ärenden. Men det är bara samtalen från Finland som jag tar under semestern. Han blir rörd då han berättar om en av kunderna i Helsingfors som fyllde 80 år och hade dukat med tårta, finska flaggan och kaffe då han kom på besök. Själv hade han med sig blommor då han fått nys om att hon fyllde år. Vi skålade i champagne också. Firman Stephan jobbar med har sin fabrik i Norge och den fyller 130 i år. Här funderar man mycket på produktutveckling och man lyssnar gärna på rösterna från fältet. Jag brukar säga att jag inte är rädd för att lägga korten på bordet. Våra kunder berättar vad de tycker om våra produkter och vi lyssnar och försöker förbättra enligt efterfrågan. Försäljaren Lea Sulonen och Stephan Nyman diskuterar nyheter

och kommande beställningar. Framför allt satsar man på unga som intresserar sig för handarbete eftersom de är framtiden. De unga är miljömedvetna och vill veta hur djuren haft det som ullen kommer ifrån och hur miljövänlig ullfärgningen har varit. Till och med när det gäller företagets plastpåsar har vi varit måna om att de ska vara miljövänliga. Ett par gånger i året besöker representanter för företaget även de små ullproducenterna för att försäkra sig om att djuren mår och har det bra. Är med på stickkaféer Har kunden han besöker stickkaféverksamhet är han med om det passar hans tidtabell. Då brukar jag visa modeller men ocksåm o d e l l e n är tala för kvalitet. Lägger ni ner 200garntillverkarens men timmar på en tröja är det väl värt 30 affärsinnehavaren gör euro mera om den håller formen efter ofta egna detaljer tvättarna. M e n ö v e r l a g ä r m a n e n l i g t h o n o mtill. I Karleby har gjort en kvalitetsmedveten i Finland. Sandnesm a n säljer sina garn direkt från fabrikenmatchande halsduk som till alla butiker i Skandinavien. I des t e p h a n Nyman andra länderna sköts försäljningen viabeundrar. grossister. Näthandeln finns men den satsar man inte så mycket på. Företagsledningen vill hellre möta människorna direkt och kunna ge varandra råd. Detta passar ypperligt med Stephans livsfilosofi. Bara det att företaget lägger sin vinst i att investera och utveckla fabriken tycker jag också säger mycket. Han säger att norska flaggan på ett nystan inte behöver betyda att det är tillverkat i Norge. Man måste läsa vad som står på etiketten. Säsongsbunden bransch Den som gillar handarbete är ofta också den som gillar att påta i trädgården. Även om många också stickar i husbilen och på semestern så är sommaren lågsäsong för handarbetsbranschen. Från maj och fram tills skolan börjar är det lugnt. Då

skolan börjar ökar intresset igen. Sandnes garn säljer 15 miljoner nystan per år. Av dessa stannar 12 miljoner i Norge för där håller bland annat lusekoftan sin popularitet. Garn, garn, garn i hundratal. Det är rena himmelriket för många. Branschen är överlag hård. Det handlar om att äta eller ätas. Men enligt Stephan är den inte hårdare än någon annan bransch. Konkurrens är bra för det gör att man är alert och försöker vara bättre än sina konkurrenter. Det ska finnas alternativ. Stephans kunder brinner för det de gör. När Stephan sålde kaffe hände det ofta att han besökte restauranger med unga arvtagare som enligt honom till och med brände tevattnet. Hur ska det då kunna bli till något? Inom handarbetsvärlden brinner affärsägarna för det de gör. Många har öppnat affär så att de själva kan hålla på med det de gillar mest. Såklart måste affären gå runt men det är intresset framom stora vinster som driver affärsägarna. Jag tror att det är därför som mötena i den här branschen blir så hjärtliga och äkta. Det här är varken ett jobb för dem eller mig. Det är ett livsöde. Text och foto: Harriet Jossfolk-Furu

Veganska linsbiffar morots- och 8 portioner Tidsåtgång ca 20 minuter Jag brukar tycka att grönsaksbiffar är svåra att få snygga, men de här biffarna är riktigt lätta att göra och förutom att de är matiga och goda får de även en härligt glad färg. 2 dl torkade, röda linser 3 morötter 1 vitlöksklyfta 1 msk jordnötssmör eller tahini 1 msk fryst eller färsk persilja 1 msk potatismjöl 1 msk sesamfrön Blötlägg de röda linserna i ett par timmar (eller över natten). Riv morötterna grovt. Häll bort vattnet från linserna och mixa linser, vitlöksklyfta och jordnötssmör/tahini i en blender eller med stavmixer. Blanda i de rivna morötterna, potatismjöl, sesamfrön och persilja. Salta och peppra. Gör åtta biffar och stek dem i olja på medelvärme. Servera till exempel med potatismos, klyftpotatis eller ris, någon god sås och en sallad. Text, recept och foto: Evelina Wilson

Hans Heinrich himmelska toner skapar Hans Heinrich hade redan som ung siktet inställt på att bli orgelbyggare, men fick rådet att först utbilda sig till snickare. Det var också som snickare han skickades från Sverige till Vasa eftersom han kunde svenska. I Maxmo fick han i uppdrag att reparera församlingens kyrkorgel och när han småningom insåg att det fanns underlag för en orgelbyggare till i Österbotten, grundade han eget företag där. Allting började för drygt 80 år sedan i Schwarzwald i södra Tyskland. Där växte Hans Heinrich upp med sin familj. Pappa var präst och familjen bodde i ortens prästgård. Tyvärr stupade pappan 1945 och Hans mamma blev ensam med de fyra barnen. Trots detta lyckades hon bekosta en utbildning åt dem

alla. Hans var äldst i syskonskaran, han var musikalisk och spelade blockflöjt. När en orgelbyggare kom till orten bad hon därför Hans fråga mannen om han fick bli hans lärling. Han sa att jag var välkommen, men gav mig rådet att först utbilda mig till snickare, eftersom över 70 procent av en orgel består av träarbete. Kan man snickra har man därför en stor fördel som orgelbyggare, minns Hans. Hans följde rådet och utbildade sig till snickare. År 1949 besöktes orten av Albert Schweitzer, organist och en av initiativtagarna till orgelrörelsen. Mamman var en driftig kvinna och bad denna gång att Hans skulle fråga Albert om han rekommenderade studier till orgelbyggare. Schweitzer sa: Unge man, det är en bra idé, men jag råder dig att när du är färdig skall du gå ut i världen, jobba hos många orgelbyggare och hålla dina ögon och öron öppna, berättar Hans. Orgeln i Larsmo kyrka är ett av Hans konstverk. Ut i världen

Som adertonårig nyutexaminerad snickare utbildade sig Hans därefter till orgelbyggare. Tillsammans med en studiekamrat från Österrike fick vi 1956 arbete i Luleå i Sverige. Där stannade jag i två år och därefter började jag arbeta hos orgelbyggaren Rieger i Österrike. Eftersom företaget hade många utländska kunder kom jag de närmaste åren att utföra arbeten i USA, Kanada och Schweiz. År 1960 sändes jag på arbetsresa till Vasa i Finland, eftersom jag behärskade svenska. Under tiden i Vasa fick jag tips om att orgelbyggaren Veikko Virtanen i Esbo eventuellt kunde erbjuda mig arbete. Att som utlänning få arbetstillstånd i Finland visade sig redan på 1960-talet vara långt ifrån lätt. Jag fick rådet att inte i ansökningen skriva att jag var orgelbyggare utan snickare. Det kunde vara lättare att få arbetstillstånd som snickare, eftersom det redan fanns ett orgelbyggarföretag i Finland sedan tidigare. Efter en långdragen byråkrati lyckades Hans slutligen få arbetstillstånd. Därefter fick han jobb hos Veikko Virtanen i Esbo. Efter en tid fick jag i uppdrag att reparera kyrkorgeln i Maxmo. Orgeln visade sig vara helt söndertorkad av den i kyrkan nyligen installerade centralvärmen. Maxmo behövde en ny orgel. I det sammanhanget insåg jag att det kunde finnas plats för ett orgelföretag till. Jag flyttade till Maxmo och där Redan som barn grundade jag mitt eget företag 1964 och spelade Hans började bygga en ny orgel i Maxmo kyrka. blockflöjt, här på Företaget växer Hans startade sitt företag i en nedlagds i n p a p p a s g a m l a folkskola. Med tiden köpte han ocksåflöjt, modell större. högstadiebyggnaden, byggde en monteringshall för orglar, startade övernattningsmöjlighet för turister och grundade en plantskola. Så småningom sysselsatte företaget 17 personer. I prästgården där jag växte upp fanns en enorm trädgård och min pappa var mycket trädgårdsintresserad. Intresset har gått

i arv till mig och därför startade jag plantskolan. Marknadsföringen för övernattningen sköttes enbart med egna skyltar. Eftersom vägverket förbjudit självgjorda skyltar löste vi problemet med att jag tog bort skylten under de tider jag visste att vägmästaren skulle köra förbi vår väg till och från jobbet. Så småningom kunde de dock investera i godkända skyltar. Jag vill i det här sammanhanget också tillägga att jag är mycket tacksam för den positiva aktivitet som Maxmo kommunfullmäktige visade när jag hade flyttat till Kärklax. Dessutom är jag väldigt tacksam för alla mina medarbetare under åren och deras arbetsglädje. En orgel kostar allt från några hundratusen euro till över en miljon och tar, beroende på storlek, mellan ett och två år att tillverka. En liten kyrkorgel innehåller 300 pipor och en större kan innehålla upp till 3 000 pipor. Piporna i orgeln kan vara gjorda i trä eller metall, de minsta är ungefär en centimeter korta och de största är 8 9 meter långa. Till en början importerade vi metallpipor, men med tiden köpte vi endast plåten och tillverkade piporna själva. Det är ett enormt arbete då alla måste justeras till rätt tonläge för hand. På plats i kyrkan måste allt slutligen finjusteras eftersom akustiken i kyrkan påverkar tonläget. Äventyr under arbetet Arbetet har också bjudit på överraskningar av ovanligare slag. Hans har bland annat fått övernatta inne i en orgel och blivit instängd i ett orgelskåp. En gång medan jag arbetade i Tyskland klangsatte jag en så kallad svalbo-orgel som hänger högt uppe på en vägg. Upp till orgeln gick en trappa med cirka 170 trappsteg och när jag efter slutfört arbete kom ner till dörren upptäckte jag Som utbildad snickare att järndörren var låst. Vaktmästaren har Hans snickrat hade glömt att jag var där, han hade låst mycket själv, blandoch åkt hem. Jag hittade lite gamla annat denna vackrakläder i ett hörn som jag övernattade på.

Döm om vaktmästarens förvåning då han följande morgon kom på jobb och jag tittade fram ur orgeln, skrattar Hans. En annan gång stängde en tankspridd kantor in mig i orgelskåpet. Den gången lyckades jag själv ta mig ut utan att larma polisen. Samtidigt hoppades jag att Gud inte kan tyska, eftersom jag nog då yttrade några mindre lämpliga ord. Jag brukar efter det säga att jag fortsätter jobba så länge jag inte bara kommer in i orgelskåpen, utan också ut, säger Hans med ett leende. Orgeldoktor År 2009 sålde Hans sina fastigheter och flyttade till Ekenäs. Då hade han tillverkat hela 183 orglar. I dag bygger han inte längre orglar, men sköter fortfarande reparationer runt om i landet. Lite skämtsamt kallar sig Hans därför idag inte längre för orgelmakare utan för orgeldoktor. stjärna i trä. I dag sysslar jag endast med servicearbeten, mest i Österbotten. Jag har nu gått ner från tidigare 60 till 12 församlingar, men det blir fortfarande långa resor. Jag måste åka med egen bil eftersom jag behöver verktyg och sängkläder med mig. Jag vet aldrig på förhand var Hans Heinrich kallar sig jag kan komma att övernatta. skämtsamt för Ibland sover jag till exempel ii d a g kyrkor och ibland i sakristior.orgeldoktor eftersom han Men för att minska p åännu reparerar orglar. arbetsresorna försöker jag alltid besöka flera församlingar under samma resa. Hans är i dag gift med en kvinna hemma från Ekenäs. År 1982 träffade jag min nuvarande fru och vi bor i Ekenäs. Här bor också min 99-åriga svärmor, som jag besöker dagligen. Hon är otrolig, vi dricker morgonkaffe och löser korsord tillsammans, berättar Hans. När Hans mellan uppdragen vistas hemma i Ekenäs har han många järn i elden. Bland annat uppträder han ibland som clown på barnkalas där han spelar på två blockflöjter samtidigt, en

blockflöjt i vardera näsborren. Som yngre kunde han samtidigt också vissla, men det lyckas inte längre. Dessutom är han mycket intresserad av filateli eller frimärkssamlande. Speciellt frimärken med orglar som motiv intresserar. Han är också sedan många år medlem i föreningen Svenskfinlands krigsänkebarn.

Den vackra orgeln i Maxmo kyrka var den första Hans byggde efter att han grundat sitt eget orgelföretag. I Hans hem finns det många gamla rariteter. En både vacker och intressant sak är ett gammalt positiv, en variant på en orgel som spelar en melodi genom att man drar runt en vev. Kvinnligt gehör En förutsättning för att kunna arbeta med orglar på det sätt som Hans gör är förstås att man är vigulant. Men även musikörat måste vara i skick. Gehöret måste fungera, men faktum är att det inte är en fördel att ha absolut gehör. Faktiskt har kvinnor oftast bättre gehör än män, det är därför ni kvinnor måste skrika åt oss män för att vi skall höra, skämtar Hans. Livet som invandrare i ett främmande land är inte alltid så lätt. I dag är vi relativt vana vid människor med annan bakgrund, men på 1960-talet var det ganska ovanligt med

personer med utländsk bakgrund. Visst har det dykt upp små problem under åren, men det går i allmänhet bra bara man förstår att anpassa sig, vilket jag alltid försökt göra. Många gånger under årens lopp har jag ändå lyckats få till stånd olika förbättringar i samhället eftersom jag rört mig med öron och ögon öppna, vilket Albert Schweitzer för 70 år sedan lärde mig. I år har jag dessutom jubileum då jag varit finländsk medborgare i 50 år, något jag är mycket tacksam över, avslutar Hans med ett leende. Text och foto: Carola Gustafsson.