STHTENS SKOGSfÖRSöKSRNSTAhT

Transkript

1 MEDDELANDEN FRÅN STHTENS SKOGSfÖRSöKSRNSTAhT HÄFTET MITTELUNGEN AUS DER FORSTLICHEN VERSUCHSANSTALT SCHWEDENS 7. HEFT ----{38}---- CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM, 1910.

2 INNEHÅLLSFÖRTECKNING. INHALT. Sid. Redogörese för verksamheten vid Statens skogsförsöksanstat under år Bericht iiber die Tätigkeit der Kg. Forstichen Versuchsanstat Schwedens im Jahre I. Skogsafdeningen (Forstiche Abteiung)... II. Botaniska afdeningen (Botanische Abteiung)..., GUNNAR SCHOTTE: Skogsträdens frösättning hösten :... 5 Die Samenernte der Wadbäume von Schweden im Herbst 1909 (I-II) HENRIK HESSELMAN: Studier öfver de norrändska tahedarnas föryngringsvikor I Studien itber die Verjitngungsbedingungen der norrändischen Kiefernheiden I (III-VIII) GUNNAR SCHOTTE: Om fargning af skogsfrö i syfte att utmärka utändsk vara , Uber die Färbung des Forstsamens zur Unterscheidung ausändischer Ware (IX-XII) HENRIK HESSELMAN: Om vattnets syrehat och dess inverkan på skogsmarkens försumpning och skogens växtighet Uber den Sauerstoffgehat des Bodenwassers und dessen Einwirkung auf die Versumpfung des Bodens und das Wachstum des Wades (XIII-XVI) TORSTEN LAGERBERG: Om gråbarrsjukan hos taen, dess orsak och verkningar I, II Die Hypodermea- Krankheit der Kiefer und ihre Bedeutung (XVII-XXII) NILS SYL VEN: Materia för studiet af skogsträdens raser..... Materia zur Erforschung der Rassen der schwedischen \Vadbäume I o. Några svenska taformer I Einige schwedische Kiefernformen (XXIII-XXVI) GUNNAR SCHOTTE: Skogsträdens frösättning hösten Die Samenernte der Wadbäume von Schweden im Herbst 1910 (XXVII-XXVIII) NILS SYL VEN: Om poineringsförsök med ta och gran I 9 Uber Sebstbestäubungsversuche mit Kiefer und Fichte (XXIX-XXX) GUNNAR SCHOTTE: Om betydesen af fröets hemort och moderträdets åder vid takutur Uber die Bedeutung der Samenprovenienz und des Atersdes Mutterbaumes bei. Kiefernkutur (XXXI-XXXII) Pagineringen inom parentes hänvisar ti motsvarande sidor i Skogsvårdsföreningens Tidskrift ~rg Stjärna vid paginasiffran utmärker, att uppsatsen varit intagen i tidskriftens fackuppaga.

3 MEDDELANDEN FRÅN STATENS SKOGSFÖRSÖKSANSTALT studier öfver de norrändska tahedarnas för= yngringsvikor. Af HENRIK HESSELMAN. I. Tahedarna utgöra ett af den norrändska skogsvegetationens mest karaktäristiska växtsamhäen. Det gråa, täta aftäcket, de spridda, magra risen, det ofta gesa och något ojämna trädbeståndet, som tiåter en fod af jus att strömma ned på marken, skapa tisammans en mycket utprägad vegetationsbid. I taheden kan man adrig taa om skogens dunke eer skogens svaka. Äfven när trädbeståndet bir som mest sutet, hör taheden ti de skogstyper, som endast kasta en svag skugga, och en varm sommardag känns i taheden ännu varmare än på det öppna fätet, tack vare det från det h vita aftäcket rikigt återkastade värmet. Dessa redan vid ytigt betraktande framträdande särdrag hos taheden utgöra ett uttryck för de yttre vikor, under hvika taen på dessa marker bidar bestånd. Den åga sommartemperaturen och den karga marken göra, att taen för sin trefnad mer än vanigt fordrar tigång på rikigt jus. Då juset i öfre Norrand därti är svagare än i sydigare trakter, ehuru beysningstiden under vegetationsperioden är ång, stäer sig beståndet i rege gest. Ljusbehofvet tar sig också ett uttryck i de i jämförese med södra Sveriges taformer jusa och ätta kronorna, ehuru barren sitta kvar ängre än i Sydsverige. Trots taens stora jusbehof ider dock föryngringen i högsta grad, om tahedarna genom oförsiktig eer hänsynsös afverkning bifva starkt gesstäda. Ojämna, mer eer mindre uthuggna tahedar ha i synnerhet i öfre Norrand en mycket vidsträckt utbredning. De täcka stora areaer, men förete på dessa en på det hea taget mycket enhetig och enformig bid. I rege finns det godt om tapantor på marken, men dessa ha föga kraft att utvecka sig, och de ara festa gå förr eer senare under. Endast en eer annan panta yckas växa upp ti ett ordentigt träd. Rikigare föryngring finner man däremot kring ågor och tuar samt i synnerhet på sandhedar omkring ädre kvarämnade träd. fedde. fr. Safens Skogiförsöksa,stat. 4

4 HENRIK HESSELMAN. Många oika åsikter ha bidat sig angående orsaken ti detta egendomiga och ångsamma föryngringssätt.. Den förste, som mig veterigen i skrift närmare berörde frågan angående tahedens föryngring var grundäggaren af Finands nuvarande skogsskötse A. G. BLOMQVIST. I sitt bekanta arbete om taen 1 yttrar han föjande:»medan i södra dearne af andet jungen amänt bidar ett för återväxten hinderigt växttäcke, gör renafven (Cadonia rangiferina (L) Ny. med f. arter) detta i nordiga dearne af andet. Redan från 63:dje breddgraden (t. ex. i Kuortane) synbarigen förekommande i större mängd, bir den betydigt amännare vid en grad högre atitud (såsom i Lesti) och antager redan i Piippoa sin rätta nordiska <:araktär. I Pudasjärvi vid 65 1 / 2 at. bidar den redan de stora renafsmoar, som där underhåa renskötsen, och i de norr om pocirken beägna trakterna äro nästan aa torra skogsmarker hvitfårgade af dess tjocka ager. Om en skogsed totat förtärt ett renafsfåt, erfordras det, enigt h vad jag på många stäen kunnat med stor noggrannhet undersöka, en tid af 50 år, för att renafven åter ska kunna fut utvecka sig på samma mo, men redan 20 år efter fare9.en ser man den icke aenast betäcka markens hea yta, utan ti och med uttränga jungen. På de moar, som ostördt fått inkräktas af denna af, uppkommer på sin höjd ett mycket gest och ojämnt tabestånd. Öfverat i sydigare dearne af andet finner man dess inverkan vara adees ikartad, men då den här endast förekommer på små fäckar af något kappand, är det föga kännbart, om äfven dessa små ytor förbifva obevuxna. I så mycket högre grad utgör den däremot i nordiga dearne af andet en hufvudorsak ti skogsmarkernas gesa bevuxenhet och mången gång ti deras kahet och ytterst ångsamma betäckande med ny skog. Den bidar nämigen ett så tätt och tjockt växttäcke, att det utfygande tafröet icke kan nå jorden och om äfven detta vore faet, förkväfves groddpantan utan att kunn a uppspira. Vid våt väderek är renafven ytterst mjuk och hygroskopisk, vid torrt väder ika hård och skör, vid barfrost åter fryser den upp, tiika uppryckande de späda pantor, som yckats uppkomma. Den utgör såunda ett mycket svårt hinder för skogsmarkernas besående med tafrö, det enda trädsag, som på dessa torra och magra jordmåner kan växa. Här och hvar på ytterst utmagrade och ti deras växtkraft förödda sandmoar kan den äfven i södra Finand förekomma i större mängd (såsom t. ex. i Päiä kronopark), men annars är den här amän endast på kaa kippor, på sydiga, torra suttningar, 1 Finands trädsag i forstigt hänseende beskrifna. I. Taen. Finska forstföreningens meddeanden. Band III. Hesingfors 1881, sid. 147.

5 ( 2 5 I NORRLÄNDSKA TALLHEDAR. och i synnerhet såsom inväfd uti växttäcket på Ijunghedarne och i gama, gesa tabestånd. Hvarhest än renafven bidar växttäcket, är den ett så stort hinder för besåningen, att den obetingadt måste undanröjas, hviket yckigtvis ej är förenadt med stora kostnader.» BLOMQVIST förordar på grund häraf, att renafven bortrensas med en risharf, hviket går mycket ätt, medan afven är våt. Där renafven användes ti vinterfoder åt nötkreatur och renar, kan en sådan åtgärd vidtagas utan några särskida kostnader. Äfven HOLMERZ och ÖRTENBLAD 1 uta åt åsikten, att renafven kan vara hinderig för skogens föryngring i det att de, hvad rena tabestånd i skyddade ägen beträffar, rekommendera svedning,»där dvärgartad återväxt förefinnes och där markbetäckningen utgöres af jung och renaf eer andra för återväxten mycket hindrande växter». Men dessa författare framhåa äfven andra orsaker, som inverka på återväxten, nämigen torka och snötryck och föreså därför,»att efter timmerarverkningen kvarvarande toppar äfvensom utfäda småträd och vrak må å hygget förbifva okvistade för att bättre skydda pantorna mot torka och snötryck». ÖRTENBLAD har i en tidigare uppsats 2 närmare utveckat beskaffenheten af det snötryck, som han och HOLMERZ här åsyfta. Det är icke snötryck i den form, som ofta förekommer i södra och meersta Sverige, som de tänka på, och som består däruti, att snön vid fuktig väderek i stora massor fastnar på grenarna, hvika sutigen kunna afbrytas af den at för stora beastningen. Det i öfre Norrand hinderiga snötrycket skue man ämpigen kunna kaa skaretryck, ett namn som jag redan förut använde. Det består däruti att den i synnerhet om vårvintern bidade skaren vid snöns smätande sjunker och därvid nedpressar de unga tapantorna. Tuar och ågor med grenar skydda häremot genom att skaren sönderbräckes. I sin ia bekanta skrift»om våra skogar och skogsfrågorna» 4 säger LUNDSTRÖM om tahedarna:»föryngringen är i amänhet god, och denna skogsform kan med a sannoikhet håa sig under många generationer, om de uppväxande pantorna erhåa tiräckigt jus och marken icke uttorkas genom större öppningar i beståndet.» Här taas såunda endast om torka. 1 Om Norrbottens skogar. Bihang ti Domänstyreisens underdåniga berättese rörande skogsväsendet år r885. Sthm. r886, sid Om återväxten i Norrbottens skogar. Tidskrift för skogshushåning. Årg. I 2. r884, sid Se äfven. Om föryngring af hedand i öfre Norrand. Skogsvännen Sid. I IO. 3 Berättese angående den botaniska afdeningens verksamhet åren I 906-I 908 jämte försag ti program. Medd. från Statens skogsförsöksanstat. H. 6. skogsvårdsföreningens tidskrift I Föreningen Heimdas fokskrifter n:o 24. Stockhom I895

6 zs HENRIK HESSELMAN. Men många författare hafva för att förkara tahedarnas ångsamma föryngring sökt ännu en annan förkaringsgrund, nämigen renbetet. Renarna skada en mängd pantor om vintrarna, då de med sina skarpa hofvar skrapa ihop afvarna under snötäcket, eer då de om vårarna feja sina horn mot unga taar. I Finand har denna fråga upprepade gånger varit på ta, ganska oika åsikter ha emeertid uttaats. E. FORS STRÖM1 och en författare, som tecknar sig G. A. S. 2, anse renen för skadig, medan BERNH. ERICSSON 3 framägger exempe på att renen på hedar med tät renafsmatta kan bidraga ti föryngringens befrämjande. Frågan var föremå för diskussion på Finska forstföreningens fiias årsmöte i Ueåborg den 13 och 14 augusti I diskussionen yttrade sig utförigt fyra finska forstmän, som aa hade sin verksamhet föragd ti norra Finand. I amänhet var man af den åsikten, att renen gjorde skada genom att förstöra unga pantor vid betningen, skafva hornen mot yngre träd och beröfva marken ett i vissa afseenden nyttigt aftäcke, men en taare framhö också att renen befordrar skogarnas föryngring i sådana trakter, där renafven växer mycket hög och frodig. Andra påpekade därjämte, att renen indirekt var ti nytta för skogen, ty renägarna voro mer än andra försiktiga med ed, och i de trakter, där renskötse bedrefves, voro skogsedarna säsyntare än i andra. Eden var nämigen renägarnas värsta fiende, ty ett afbrändt renafstäcke behöfde 50 år för att växa igen. Diskussionsinedaren öfverforstmästaren LAGERBLAD sammanfattade öfveräggningen såunda: ~>Iakttageserna angående renens skadighet hafva härförinnan varit ganska ringa och sväfvande, därför borde undersökningarna härefter göras grundiga och säkra, angående fröets grobarhet i yfvig renaf eer i den af renen uppskrapade marken o. s. v. Först efter det grundiga erfarenhetsrön bifvit gjorda och säkra bevis i detta afseende erhåits kan fråga väckas om förminskning af renhjorden.» Som önskningsmå uttaade mötet med anedning häraf,»att säkra undersökningar angående renens skadighet för skogsåterväxten borde mer än häriutiis göras.» I Sverige var E F. GROTH den förste, som i skrift bragte frågan på ta angående renens inverkan på skogsåterväxten. Han anser skare- 1 Renskötsen inom sydigaste deen af finska renområdet Finska forstföreningens meddeanden. Bd 7. r Några iakttageser ti beysande af renskötsens inverkan på skogshushåningen inom dear af I jo och Kuusamo revirer. Därsammastädes. Bd 8. I 89 r. 3 Småpock från Lappmarken, I. Anteckningar från en resa i Sodankyä revier som maren 1890 samt föregående minnen. Därsammastädes. Bd Finska forstföreningens meddeanden Bd r Sid I.

7 NORRLÄNDSKA TALLHEDAR. trycket af mera underordnad betydese och förkarar ågors och tuars gynnsamma inverkan på skogsåterväxten däraf, att renarna ogärna söka sin föda band grenarna af fäda träd 1 Efter honom äro såvä ÖRTEN BLAD2 som LUNDSTRÖM 3 benägna att anse renen mer eer mindre skadig, ehuru de också omtaa andra orsaker ti de norrändska tahedarnas ångsamma föryngring. I Norge har renfrågan behandats af AxEL HAGEMANN, som i tvenne uppsatser i»tidsskrift for Skovbrug», i mörka fårger skidrat den förödese, som apparna enigt hans mening åstadkommit i sjäfva skogsgränsen 4 En sammanfattning af här omnämnda, af oika skogsmän framstäda åsikter angående tahedarnas foryngringssvårigheter visar, att man sökt förkara dessa på oika sätt. Som viktiga orsaker ti det berörda fenomenet har man såunda anfört: I J För återväxten hinderig markbetäckning af renaf eer renaf och jung (BLOMQVIST, HOLMERZ och ÖRTENBLAD, BERNH. ERICSSON). 2) Skaretryck (HOLMERZ och ÖRTENBLAD). 3) Torka (HOLMERZ, ÖRTENBLAD och LUNDSTRÖM). 4) Renbete (FORSSTRÖM och några finska forstmän, GROTH, i någon mån LUNDSTRÖM och ÖRTENBLAD samt AXEL HAGEMANN). Åsikterna angående tahedarnas fdryngringssvårigheter äro _såunda växande och devis stridande mot hvarandra. Att så är faet beror väsentigen därpå, att oika skogsmän anstät sina iakttageser under oika forhåanden utan att samtidigt noggrant redogöra för dessa. I de festa fa saknas också tiräckiga undersökningar. Den ro, som markbetäckningen kan spea, beror tydigen i hög grad af dess yppighet. Fera finska författare och skogsmän, som yttrat sig i frågan angående tahedarnas föryngring, påstå, att renafven i vissa trakter af Finand såsom i Enontekis är adees ovanigt frodig. Renafstäcket kan där bifva så högt och tätt, att det bir tungt och besvärigt att gå på. Tafröet får därför svårt att hitta ner ti marken och den unga pantan kan ätt förstöras, då afven sammandrager sig vid torka. Ett så frodigt 1 Om den skada renarne göra i iterväxten i Norrbottens skogar. Tidskrift får skogshush.!ning. Bd Sid. SS-57 2 Berättese om skogsundersökningar i Norrbottens än ir Tidskr. för skogshush.ning. Bd Citeradt arbete, sid Tamrenen kommer! Tidsskrift for Skovbrug. VIarts 1898 och Fyttappames Skogedereggeser i Tromsö stift. Därsammastädes. Jui-Augusti Se äfven Den norske Forstförenings Aarbog, Kristiania 1892.

8 30 HENRIK HESSELMAN. aftäcke har jag adrig sett i Norrbotten och det torde för öfrigt höra ti säsyntheterna i Sverige. Äfven jungen kan svårigen hos oss spea någon ro, ehuru HOLMERZ och ÖRTENBLAD taa därom. Ljungen är på svårföryngrade tahedar i norra Sverige i rege ges, endast i Daarna (på sandstensområdet i Äfdaen) har jag träffat tahedar med suten markbetäckning af jung. På svårföryngrade tahedar träffas i regen rikigt med unga tapantor, som äro fast rotade i minerajorden och som på intet sätt öfverskuggas eer öfverskärmas af markbetäckningen. Under sådana förhåanden synes man mig ha föga anedning att betrakta renafven och jungen i öfre Norrands tahedar såsom hinderiga för skogsföryngringen, men då frågan en gång kommit upp i skogsmannakretsar, ska försöksanstaten anägga försök för att äfven utreda den saken. På den tahed vid Fagerheden, på hviken ängre fram omtaade undersökningar utförts, saknas renafstäcke på somiga fäckar. Den svagt humusbandade minerajorden igger adees bottad. De pantor, som förekomma på dessa fäckar, äro emeertid ika dåiga om icke sämre än de, som finnas band renafven. Större betydese än markbetäckningen äger nog däremot det omtaade skaretrycket. Sjäf har jag icke haft tifäe att iakttaga snön i öfre Norrand vid snösmätningen, men där bosatta personer ha för mig ferfadiga gånger omtaat, att skaren om våren ofta het pötsigt sjunker ned samtidigt öfver ganska stora fät. Den sjunkande, hårda skaren pressar ner pantorna, som däraf ida mer eer mindre skada. Men skaretrycket kan omöjigen enbart bära skuden ti tahedarnas föryngringssvårigheter. Kraftiga pantor ida icke af skaretryck, äfven när de växa på fat, som genom sitt för soen exponerade äge äro ika benägna för skarebidning som någonsin de gesa. tahedarna. Vid Långträsks kape strax invid Långträsks järnvägsstation på norra stambanan förekommer såunda ett fukomigt öppet, kahugget fät mean kapeet och andsvägen ti Arvidsjaur. På fätet finns synnerigen vacker, ehuru ges återväxt af ta. Inga tuar eer ågor skydda dessa pantor. De ida dock endast i ringa grad af skaretryck, i det att endast några grenar på en eer annan panta brutits af, för öfrigt äro tapantorna oskadade och särdees växtiga. Omgifvande tahedar visa synnerigen dåig föryngring, i ty att fertaet tapantor äro svaga och föga utveckingsdugiga. För att experimentet undersöka betydesen af snötrycket har jag å den tahed, där de ängre fram skidrade undersökningarna verkstäts somrarna 1907 och 1908 åtit nedså grofva påar inti de små tapantorna på heden. Påarna bryta skaretäcket och skydda såunda pantorna mot nedpressning. Ännu är det dock för tidigt att yttra sig om resutatet.

9 (z 55) NORRLÄNDSKA TALLHEDAR. Renbetet kan otvifveaktigt utöfva ett ingaunda obetydigt infytande på tahedarnas föryngring. På sådana hedar, där större renhjordar årigen beta om vintrarna, finner man ofta genom hornfejning skadade pantor. En de smärre pantor gå vä också ti spio genom att renarna uppsparka renafven. För att på ett objektivt sätt beysa renbetets inverkan på återväxten utade f. assistenten vid anstaten dr NILS SYLVEN genom jägmästare AXEL SYLVEN ett itet försöksfät å en af renar ofta besökt hed inom Jockmocks sockenamänning. Ett område afstängdes från renarna genom hägnad. Ena häften betäcktes med grenar och tuar, den andra ämnades fri. Framtiden får utvisa resutatet. Men ensamt renbetet kan ika itet som skaretrycket och markbetäckningen förkara tahedens föryngringssvårigheter. Kring Fagerhedens kronojägarebostäe finns en tahed, dit renarna icke kommit på snart 20 år, och ändock visar denna tahed en mycket ångsam föryngring. Det finns godt om pantor, men de festa sakna kraft att utvecka sig vidare. Det visar sig såunda, att tapantor på mera_ kraftig mark icke ida af skaretryck, och att äfven sådana tahedar, som icke ängre besökas af renar, föryngras ytterigt ångsamt. Den viktigaste orsaken ti tahedarnas föryngringssvårigheter måste därför sökas på annat hå. Den igger sannoikt i marken, och det gäer därför att närmare undersöka dennas beskaffenhet. Så ikformiga och ensartade, som tahedarna i rege äro, är det högst sannoikt, att det öfverat i hufvudsak är samma faktorer, som förorsaka föryngringssvårigheterna och bestämma tahedarnas utseende och sammansättning. De sutsatser, som kunna dragas af undersökningar på utvada typiska okaer, kunna därför utan tvifve ha mera amängitig tiämpning. För att studera frågan angående tahedarnas föryngring, har jag därför börjat att på typiska patser undersöka marken i dess förhåande ti föryngringen. Det första försöksfätet af detta sag är beäget vid kronojägarebostäet Fagerheden inom Piteå revir. Försöksfätet vid Fagerheden. Geoogisk beskaffenhet. Försöksfätet vid Fagerheden är beäget strax nedanför marina gränsen. 1 Det utgöres af en sandpatå på 220 m. höjd öfver hafvet. Närmare marina gränsen öfvergår sanden omärkigt i. isäfsgrus. Rokån, en cirka fem mi ång iten skogså, har skurit sig ned igenom sandagren ända ned 1 Den marina gränsen igger här mean 230 a 240 m. öfver hafvets ni~å.

10 HENRIK HESSELMAN. Czs6) ti moränen. I de branta niporna ser man på några stäen ganska stora bock, som dittransporterats af isberg och sedan inbäddats i sanden. Med hänsyn ti geoogisk natur och uppkomstsätt motsvarar sandheden närmast en fuviogacia randterass, som öfvergår i en äfsandsbidning. Hea sandheden har bidats genom afsättning af grus och sand i starkt rinnande vatter,, som bortfört era, sam och andra finare partikar, men kvarämnat det gröfre, i vatten hastigare sjunkande materiaet. Sedan sandagren genom andets fortgående höjning bifvit torragda och därefter bevuxna med vegetation, ha de öfversta skikten börjat vittra, hvarigenom de i viss mån förändrat sin ursprungiga karaktär och sammansättning. Dessa sandagers viktigaste fysikaiska egenskaper bi ängre fram närmare omtaade i samband med redogöresen för fuktighetens fördening i sandheden. En undersökning af skogsvegetationen och föryngringen på heden ger oss de nödiga utgångspunkterna för ett studium af den ro, som vattentigången i marken spear för återväxten. Skogen. Försöksfätet utgöres af en för öfre Norrand typisk hed. Enigt de uppysningar, som jag erhåit af befokningen på patsen, var heden för 40 a so år sedan bevuxen med hög, vacker taskog. En de kvarvarande vädiga stubbar vittna ännu om den forna skogens grofek Skogen afverkades mycket hårdt, endast en de mindre, fuare träd kvarämnades. Heden utgjorde sedan under vintrarna ett tihå för renar, men under de sista 20 åren ha några sådana djur icke varit där. Skogens föryngring är ännu i dag otifredsstäande. Största deen af heden är ännu så tivida ka, att dugig föryngring hufvudsakigen finnes under och i närheten af ädre kvarämnade taar samt omkring enstaka granar, som i den torra sanden växa ytterigt ångsamt. Å de kaa partierna mean träden saknas emeertid ingaunda pantor, tvärtom, sådana finnes ti mycket stort anta, men de festa äro ytterigt svaga och nå säkerigen adrig någon vidare utvecking. De dö förr eer senare, ofta starkt angripna af snytbaggar och parasitsvampar 1 Deras utseende, iksom deras åder, framgå bättre än genom någon beskrifning af biderna fig För att gifva en förestäning om, hur rikigt dyika pantor kunna förekomma, meddeas här resutatet af en undersökning på fem stycken små profrutor, hvardera om 100 m. 2 1 En skidring af tahedspantornas sjukdomar kommer sedermera att utgifvas.

11 <.n _, "' z o?j?j t" >' z tj Y T. >..., > t" t" p:: t< tj >?O Ur Statens skogsförsöksanstats samingar. - Fot. af förf. Fig. r. Taheden vid Fagerheden, Piteft revir, Norrbotten. Biden visar den starkt gesstäda taheden med dess svaga föryngring. Kiefernheide bei Fagerheden, Revier Piteii. Norrbotten. Das Bid zeigt die sehr Hchtgestete Kiefernheide mit ihrer spärichen Verjiingung. (.,.; w

12 (.N +- p:: " z ;d ~ p:: " [f [/) M t-< B: ;,. ;z: Ur Statens skogsförsöksanstats samingar. F o t. af förf. Fig. 2. Typiska tapantor från de öppna partierna å heden vid Fagerheden. Siffrorna invid pantorna angifva deras åder. Pantornas storek framgår af den bifogade centimeterskaan. Typische Kiefernpanzen aus den Kahfedern der KiefP-rnheide. Die Ziffern geben das Ater der Pfanzen an. Die Grösse der Pf;mzen geht aus dem Zentimetermassstab bervor. "' /""""-. Ut ~

13 NORRLÄNDSKA TALLHEDARNA. 35 Rutans Väformade Lefvande ta Död ta Gran pantor nummer Nr. der Tarzeiie Lebende Kiefern Tote Kiefern Fichten Gutentwickete Pfanzen I 376 ss 5 I o 3 s ss Sr 7 I I o På fem ar funnos såunda icke mindre än 2, r 2 3 efvande ta pan tor. Som profrutorna förades på oika dear af heden, kan man anså pantantaet per har ti omkring 4o,ooo st. Om endast en tiondede af dessa vore fut utveckingsdugig, skue man här ha en mer än tifredsstäande föryngring. Det måste såunda finnas någon eer några ogynn samma faktorer, som hindra deras utvecking, det gäer att utröna hvi ken eer hvika dessa äro. Man kan svårigen ägga skuden på renarna. Aa här afbidade pantor, som tydigen ha ingen eer ringa förmåga att utvecka sig vidare, hafva såsom deras åder visat, grott på heden sedan renbetet upphörde. Icke heer kan skaretrycket enbart vara orsa ken ti deras dvärgartade beskaffenhet. På heden förekomma nämigen invid en gamma, för änge sedan öfvergifven tjärda unga tapantor, som icke på minsta vis ida af skaretryck, ehuru patsen är ika mycket utsatt för skarebidning som andra dear af heden. Men dessa pantor äro kraftiga och snabbvuxna, icke att jämföra med dessa svaga, som ännu vid ro års åder äro endast decimeterhöga. En eer annan enstaka panta har dock förmåga af vidare utvecking, ti att börja med växer den mycket ångsamt, årsskotten äro ytterigt korta, men när pantan nått manshöjd eer något mera, bir höjdtiväxten ganska snabb. Nu tycks hvarken marken eer andra faktorer ägga något hinder för dess vidare utvecking. Markbetäckningen på denna ytterigt ångsamt föryngrade de af heden är typisk för gesa tahedar i Norrand. Renafstäcket är tunt, når ingenstädes någon större mäktighet. Risen förekomma gest, ingen städes finnes någon sammanhängande jungmatta. Renafven och några andra afvar (Stereocauon paschae, Cadonia deformis etc.) bestämma det fysionomiska totaintryck, som vegetationen gör. Närmast omkring och under träden bifva risen, i synnerhet ingonriset, ymnigare och fro digare och bida där ofta en suten matta. För dem, som vija göra mera ngående jämförese med andra tahedar i Norden meddeas sut igen föjande ståndortsanteckning öfvt>r markbetäckningen.

14 HENRIK HESSELMAN. ( z6o) Ur Statens skogsförsöksanstats samingar. Fot. af förf. Fig. 3 Typiska tapantor från de öppna partierna af taheden vid Fagerheden. Siffrorna invid pantorna angifva deras åder. '/6 af naturiga storeken. Typiscbe Kiefernpfanzen aus den Kabfedern der Kiefernbeide bei Fagerbeden. Die Ziffem geben das Ater der Pfanzen an. 1/ 5 natir. Grösse.

15 NORRLÄNDSKA TALLHEDAR. 37 Buskar, spr. Popztus tremua, åg, risartad och förkrympt, s pr. Betua odorata, enst, Ris, str. -rik!. Cauna vugaris, str. -rik!. Empetrum nigrum, spr. - fv. str. Lycopodium companatum, spr.- i vissa dear str. Arctostaphyos ztva ursi, spr. Lafvar, y. Cadina rangiferina» si va tic a y.» apestris Svampar, våta höstar mycket rikiga. Po~yporus perennis,» ovi'nus, Vaccinizmz vitis idaea, spr. fjwtztus nigra, m. enst.» ztiginosa,»» Örter, saknas. Gräs, Mossor, spr. Poytriczzun;imiperinztm, spr.- fv. str. piiferum, spr. -f.» co11t11zunr, enst. Ciadina unciais, spr. Stereocazton pascha/e, r.- i vissa dear y. Cadonia diformis } str. Cadonz'a!, spp. Baetus scaber, eduis, Gyromz'tra mitra med fera arter. Som förut nämnts finns ofta rikig återväxt under träden och i deras närmaste omgifning. Medan dugiga, utveckingsbara tapantor för öfrigt så godt som adees saknas, stå här och där små täta växtiga ungskogsgrupper omkring de kvarämnade taarna och granarna. Vidstående bider (fig. 4-6) afse att åskådiggöra denna företeese, som är ganska vanig i Norrand, i synnerhet på sandhedar. Såsom exempe på hedar, där den kan iakttagas i mycket framträdande grad, må nämnas Basjöheden och fera andra hedar i Bjurhoms socken, hedar mean Örträsk och krpk. Hästiden i Örträsks socken, utmed andsvägen mean Pengsjö och Soberg ianundsjö socken etc. Mången norrändsk skogsman, som agt märke ti denna företeese, har kanske ansett den särskid t egendomig för Norrand och satt den i samband med de där rådande jusförhåandena. Den omnämnes stundom som ett be vis för att den norrändska taen är mindre jusbehöfvande än den taras, som förekommer i södra och meersta Sverige, En mätning af jusstyrkan i de ta- och grankronor, under hvika taen går upp, visar emeertid att trädet endast fördrager en mycket svag beskuggning. 1 När beysningen ännu beöper sig ti I/ 3 af det fria dagsjuset, växer taen kraftigt, men sjunker den ti I/s bir tiväxten svag, och vid I/8 är trädet fuständigt undertryckt. Taens 1jusbehof framgår också tydigen af det sätt, hvarpå föryngringen grupperar sig omkring de gama träden. Dej fig. 7 återgifna kartan visar 1 Angående metoden for jusmätningen se t. ex. GUNNAR ANDERSSON och HENRIK HESSELMAN. Vegetation och Fora i Hamra kronopark. Meddeanden från Statens skogsforsöksanstat. H. 4, skogsvårdsforeningens tidskrift Fackuppsatser.

16 Ur Statens skogsförsöksanstats samingar. Fig. 4 Fristiende ta med föryngring under kronan, förnämigast Taheden vid Fagerheden. Fot. af förf. pi dess sydsida. Freistehende Kiefer mit Verjiingung unter der Krone 1 hauptsächich auf ihrer Siidseite. Kiefernheide bei Fagerheden.

17 NORRLÄNDSKA TALLHEDAR. 39 U r Statens skogsförsöksanstats samingar. Fot. af förf. Fig. 5. Fristieode ta med rik föryngring under kronan. Taheden vid Fagerheden. Freistehende Kiefer mit reichicher Verjiingung unter der Krone. Kiefernheide bei Fagerheden. tydigen, att återväxten är rikig och består af kraftiga pantor på sydsidan om trädet, medan dugig återväxt så godt som saknas på nordsidan. En sådan skinad mean nord- och sydsida hör ti regen. När träden under takronan nått en höjd af 3-4 m., kunna de i någon mån hindras i sin utvecking af det gama trädet. Hugges detta bort, växa de emeertid hastigt nog, och rundt omkring den gama stubben finner man sedan ett itet, men tätt och snabbväxande skogsbestånd. Dyika ungskogsgrupper finnas på fera stäen å Fagerheden och ha dessutom iakttagits på hedar i Bjurhoms och Örträsks socknar. Emeertid är denna föryngringsegendomighet icke enbart inskränkt th Norrand. Den förekommer på tahedar ångt ner i meersta Sverige, i Värmand är den såunda ingaunda ovanig, och vid Lekvattnets turisthote nära gränsen ti Norge har jag iakttagit taföryngring under gran. Denna pats igger på ungefår samma breddgrad som Öregrund. Äfven i nordöstra Uppand kan man då och då se taföryngring under gran, där såvä som Värmand i trakter, hvarest den sydsvenska tarasen är aena-

18 HENRIK HESSELMAN. Ur Statens skogsförsöksanstats samingar. Fot. af förf. Fig. 6. Tapantornas uppväxande invid en gran. Taheden vid Fagerheden. Das Wachstum der Kiefempfanzen in unmitteharer Nähe einer Fichte. Kie!ernheide bei Fagerheden.

19 ( z6 s) NORRLÄNDSKA TALLHEDAR. 41 härskande: Det är såunda icke något speciet egendomigt för appandstaen, att den iband växer upp under ädre taar och stundom t. o. m. under gran. Nödvändigt är emeertid, att de unga tapantorna komma i åtnjutande af fritt sidojus. Häri torde vi också ha förkaringen ti att Q, o o o o o o o o o o o o o e' o o o O,,$ tnv. I t-so(:i7u 51-JOOt:Trt- o 101-!SOcm_ c:rn,. 020!-300r:m... Qsot-.500aru. Fig. 7- Karta, upprättad aug af skogseeven Dag de Geer, visande föryngringen under kronan af en ädre ta och i dess närhet. Ringarna angifva trädens höjd enigt ofvanstående schema. Den stora ringen angifver det stora trädets stam, den prickade inien kronans omfång. Karte iiber die Veriingung unter einer Kiefernkrone und in ihrer Nähe. Die Ringe geben die Höhe der Kiefernpfanzen an (siehe oben), die gebrochene Linie zeigt den Umfang der Krone, der grosse Ring im Zentrum den aten Baum. företeesen är vanigare och uppträder i mer utprägad form i Norrand än södra dearna af andet. Soen står nämigtm under sommaren ägre än i södra Sverige, hvarför sidobeysningen spear en större ro för vegetationen än ängre söderut. Därjämte äro de norrändska skogarna gesare än de sydsvenska. Företeesen är emeertid såvä i Norrand som Med de. fr. Statens Skogsf örsöksanstat. 5

20 HENRIK HESSELMAN. (z66) ängre söder ut vanigare och mera utprägad å sand och rustensgrus än å morän; anedningen härti känner jag emeertid ej. Den benägenhet, som taarna på de norrändska hedarna ha att gärna växa upp under eer i närheten af de ädre träden, finner sin motsvarighet i det sätt, hvarpå skogen stundom växer upp på kutiverade hedar. De danska grankuturerna på J yands junghedar utvecka sig ofta de första åren vackert, men stanna snart af i sin utvecking, stå i stampe, som danskarna säga. Fäckvis kunna emeertid kuturerna gå upp, utan någon sådan»stampeperiod». Härigenom bidas på heden små granhomar, som sedan så småningom kunna breda ut sig, i det att äfven närstående träd komma i i:figare tiväxt. Adees iknande fenomen ha jägmästare SCHOTTE och förf. kunnat iakttaga å junghedar å krpk. Vaåsen å Haandsås. I gama grankuturer, som en ängre tid stått i»stampe» visade det sig att här och där enstaka granar började växa bättre. Dessa tycktes iksom pigga upp de omgifvande träden, som började antaga en mörkare färg än förut. Å dessa junghedar visade det sig också, att panterade granar gingo bäst ti i närheten af enstaka träd å hedarna, såsom invid taar, björkar, små buskiknande bokar, rönnar etc. De norrändska tahedarna, sydvästra Sveriges junghedar och de panterade granskogarna å Jyands ahed visa såunda en viss öfverensstämmese sins emean i afseende på föryngringen. De unga träden växa ofta bäst i närheten af växtiga träd. Dessa kunna antingen vara gama på patsen och tihöra en förut afverkad skogsgeneration eer också vara ika gama som den öfriga panterade ungskogen. När några individ i pantskogen börja växa, erhåa också de omgifvande träden en friskare färg och större växtkraft. Härigenom bidas små skogshomar, som kunna breda ut sig mer eer mindre. Utan tvifve ha vi här att göra med ett fenomen, som kan och bör förkaras på enahanda sätt såvä för Norrands tahedar som för sydvästra Sveriges junghedar. Ti denna fråga ska jag återkomma i nästa uppsats om Norrands tahedar. Den stora motsatsen mean den vackra föryngringen under träden och i deras närhet och de usa tapantorna å de mera kaa fäten har bidat en af utgångspunkterna för min undersökning. En annan har jag funnit däri, att föryngringen å tvänne dear af fätet är tifredsstäande. På norra deen af heden, norr om vägen Långträsk-Roknäs, brann skogen för 40 a so år sedan. Här finns nu en uckig men för öfrigt synnerigen vacker ungskog, hvars utseende framgår af bid 8. Närmast Rokån har skogen ursprungigen icke bifvit så ia åtgången som å stora dear af fätet för öfrigt. Äfven här är föryngringen tifredsstäande, skogen är ganska växtig, men starkt oik-

21 NORRLÄNDSKA TALLHEDAR. 43 Ur Statens skogsförsöksanstats samingar. Fot. af förf. Fig. 8. Ungskog, omkring 50 h-ig, på den afbrända deen af heden vid Fagerheden. Kiefernjunghoz, cirka so Jahre at, auf dem abgebrannten Teie der Kiefernheide bei Fagerheden.

22 44 HENRIK HESSELMAN. (z68) ådrig. Höjden uppgår hos de större träden ti I 5 a 20 m. med en brösthöjdsdiameter af cm. Markbetäckningen i de partier af heden, där skogen växer vä, är frodigare och mera utveckad än å de kaa hedpartierna, hviket framgår af föjande ståndortsanteckningar, hvika pubiceras här för att möjiggöra en exakt jämförese med andra iknande hedar. N:o I. Det brunna hedpartiet norr om vägen Långträsk-Roknäs. Träd. Gräs och Ö r ter, spr.- str. Pinus sz'vestris * apponica, y. Picea excesa, spr. Aira jexuosa, spr. - Luzua piosa, spr. str. Betua verrucosa, str.-spr., mest buskar. odorata, s pr..ifeampyrum pratense, spr. Soidago virgaurea, enst. Popuus tremua, spr., åga exempar. Buskar, spr. funiperus communz's * subnana, spr. Betua nana X verrucosa, enst. S aix caprea, ens t. Ris, rik!.- fv. ymn. Empetrum nigrum, rik!.- fv. y. Jfyrtius nigra, fv. y. Vaccinzum vitz's idma. str. Myrfius uiginosa, spr. Linnma boreais, Gauna vugaris, spr. f. Pyroa secunda, enst. f. Mossor, fäckvis y. Hyocomzum parietinum fv. y. Poytriczum ;imiperinum,» *strzi:tum, Dicranum scoparzitm, spr. f. Lafvar, fv. y. Ciadina rangiferina, }.,. fv. y.» szt-vatzca, Cadonim spp., f v. r. -y. stereoeauon paschae, str. f. Cetraria z'sandz'ca, spr. Neproma arctz'cum, enst. f. Pettigera. aphtosa, enst. f. N:o 2. Den oregebundna ungskogen nära Rokån. Träd, rik!. Pinus sivestrz's, r. Pz'cea excesa, str. Betua odorata, enst. B u skar, enst. Juniperus communz's * subnana, enst. Ris, r.- y. Vaccimum vitis z'dma, str. -y, i sh t. under granarna. Myrfius nig ra, fv. rik!. Empetrum nigrum, spr. - str. J11'yrtz'us uiginosa, str. Gauna 'u!garz's, spr. Ledum paustre, Ö r t e r saknas. Gräs, enst. Aira jexuosa, enst. Lusua piosa, enst. Mossor, str.- fv. y. Hyocomium parietium~ r. -y., sh t under träden. Dz'cranum eongatum, str. f. Funaria hygrometrz'ca, str. f. Poytrichum ;uniperinum, str. strz'ctum, spr. f. Buxbaumia aphyta, enst. Lafvar, på de mer öppna partierna y. Ciadina rangiferina, }» sivatz'ca, y Ciadon/a diformz's } r» dz~o-z'tata, m. f. Ciadina apestrz's, spr. unciais,» Pettigera aphtosa,

23 Undersökningarna angående föryngringssvårigheterna på fätet ha hufvudsakigen riktat sig på markens beskaffenhet och omfattat ett studium af 1) fuktigheten och dess fordenz"ng i heden med hänsyn ti fdryngringen ooh skogens väzt, 2) näringstigången i minera/jorden ck dess fo~hå/7 / /ande ti fdry'ngri,.:wten-, _.,.. 3) humustäc~ets beskaffenhet på oika /!at!er. Af dessa t~e :frågor har den första bifvit fnest bearbetad, hvarför un'tifersökningarna häröfver. red~p nu pubiceras. En redog(\irese för behandingen af d 1 ~ andra frågorna torde emeerttid snart föja... \ NORRLÄNDSKA TALLHEDAR. 45 Taens rotsyste~ å försöksfätet. \ ' I södra Sverige iksom för öfrigt inom stora dear af sitt utbredningsområd~ har taen i rege pårot, som tränger djupt ned i marken. Så är emeertid ingaunda faet med taen i Norrand. Som redan OTTO VEsTERLUND 1 fr:p.mhåit, utbidar taen i N e>rrbotten ofta fackrot, i ik~et med granen och båser 1 i 1 Några iakttageser öfver sk o games markbetäckning i Norrbotter,. Tidskrift för skogshushåning. 20 årg, 1892, sid Ur Statens skogsförsöksanstats samingar. Fot. af förf. Fig. g. Vacker ta från taheden från Fagerheden med fackrot. Schöne Kiefer aus der Kiefernheide bei Fagerheden. Fache Bewurzeung.

24 46 HENRIK HESSELMAN. (z7o) föjd däraf ika ätt omku som denna. NORMAN 1 anmärker i sin Norges arktiske Fora, att taen )) i rege en ikke har nogen p::erod, men horizonta iggende rodteige med en ::engde af I 5 meter og der- Ur Statens skogsförsöksanstats samingar. 1 Fot. af förf. Fig. 10. Ädre pantor visande den på heden typisk;a fackroten hos taen. Taheden vid Fagerheden. Ätere Kiefernpfanzen mit typischen Fachwurzen aus der Ki~fernheide bei Fagerheden. over», och HEINTZE 2 omtaar att»i hea Torn;e appmark och mest typiskt i Karesuandotrakten saknar taen konstf.tnt hufvudrot 3.» Dessa iakttageser stämma vä med mina! egna. På försöksfätet vid 1 Norges arktiske Fora. Oversigtig fremstiing a{ karpanternas utbredning. Kristi ania I 895, sid Växtgeografiska anteckningar från amt. Arkiv för botanik. Bd 7. N:o II, 3 Författaren menar tydigen pårot, texten för öfrigt.! ett par fård 1 er genom Skibottendaen i Tromsö Sid. I z. Stocthom I go8. ehuru han s /crifver hufvudrot, hviket framgår af

25 NORRLÄNDSKA TALLHEDAR. 47 Fagerheden har taen ett mycket utprägadt fackrotsystem. Hufvudroten böjer sig snart åt sidan och växer ånga sträckor nästan rakt horisontet. Rotsystemet befinner sig med sin hufvudmassa nära markytan. De festa rötterna anträffas i hvit- och rödsandsagren, spridda rötter förekomma ti ett djup af cm., ytterst enstaka gå ned ti ett djup af 7 s-go cm. Rotsystemet är såunda mycket ytigt. Biderna fig. 9 och 10 åskådiggöra rotsystemets utseende hos yngre träd. Det är ännu oafgjordt, hvad orsaken kan vara ti, att taens rötter gå så ytigt i öfre Norrand. HEINTZE anser, att förkaringen igger i den åga marktemperaturen, som hindrar rötterna att tränga ned ti större djup. Det är ju möjigt, att denna förkaring är riktig. Bevisad är den emeertid ej. På grund af tarötternas äge i marken å försöksfätet har jag i rege inskränkt mina undersökningar öfver markens beskaffenhet ti skiktena mean ytan och 1 / 2 meters djup; endast på enstaka punkter har jag gått djupare, ti 90 a I 25 cms djup. Växingarna sandens sammansättning och fysikaiska egenskaper. Markens förmåga att upptaga och kvarhåa vatten beror i hög grad af dess mekaniska beståndsdear och af dess porositet. Äfven humushaten spear härvid en viktig ro. Jordens mekaniska beståndsdear särskijas des genom siktning med så af oika grofek, des genom samning i vatten. Ju rikare en jordart är på småkorniga, fina beståndsdear, dess mer vattenhåande är den. Innan jag ingår på en närmare redogörese för undersökningarna öfver sandens fysikaiska egenskaper, må emeertid ett kortare meddeande ämnas öfver markprofiens utseende i taheden. Humustäcket är ytterst tunt på de kaa fäten, men når under träden och i ungskogen en mäktighet af s~6 cm., stundom mera. Under humustäcket föjer ett mycket utprägadt och nedåt ganska skarpt begränsadt hvitsandsskikt. Dettas mäktighet växar mycket, från 2 a 3 cm. på enstaka stäen ti i genomsnitt 7 a 8 cm., men kan stundom nå ett djup af cm. Gränsinjen mean hvitsanden och den underiggande rödsanden visar därför ett rätt oregebundet föropp. Under hvitsanden föjer den kart roströda rödsanden, som iksom hvitsanden har en växande mäktighet från 8-15 cm. Under rödsanden föjer ett svagare rödt, mindre starkt vittradt sandskikt, som så småningom öfvergår i den ovittrade underiggande sanden. På ett djup af 25 ti 35 cm. under markytan träffas i rege sandskikt, som ännu äro fukomigt oberörda

26 en är stundom starkt sammankittad af järnför af vittringen. eningar. HENRIK HESSELMAN. Den ovittrade sanden visar både i en och samma profi och ännu mer i på oika punkter tagna profier en rätt betydande växing med hänsyn ti den mekaniska sammansättningen. Ett skikt tämigen grof sand kan öfver- och underagras af mera fin sand, och i två i.hvarandras närhet tagna gropar kan sanden vara af rätt oika beskaffenhet. Detta beror därpå, att sanden afagrats i vatten med starkt växande strömhastighet. Äfven den undre ovittrade sanden är stundom hopkittad af järn. föreningar. De ortstensiknande sandskikten bida tunna skifvor med pana begränsningsytor både uppåt och nedåt. En närmare beskrifning af dessa bidningar samt af den ortstensartade rödsanden kommer att ämnas i samband med en redogörese för sandens kemiska egenskaper. Undersökningarna af sandens växande fysikaiska egenskaper ha utförts under min edning å anstatens aboratorium af fröken G. LAURENTZ samt i några fa af fi. stud. OLOF T AMM. Vid den mekaniska anaysen af sanden ha ATTERBERGS system och metoder kommit ti användning. Hans system är ganska praktiskt, vetenskapigt vä grundadt samt synes äfven tivinna sig internatione användning. Hufvudresutaten af sandanayserna återfinnas i sutet af detta kapite. För den som närmare intresserar sig för dessa frågor, meddeas här nedan ganska utföriga tabeer. Primäruppgifterna, på hvika sutsatserna stödjas, pubiceras på detta utföriga sätt, då hittis rätt få undersökningar föreigga på detta område inom vårt and. En utredning af de oika sandskiktens sammansättinng bef första uppgiften för den mekaniska anaysen. Föjande tabe anger resutaten af denna undersökning. De anayserade sandprofven ha samats på tre skida patser inom försöksfätet, nämigen i ungskogen invid Rokån, under en fristående ta med rik föryngring under kronan samt på ett kat, endast af odugiga tapantor bevuxet fåt. En granskning af denna tabe visar, att de öfversta sandskikten, hvitsanden och rödsanden, innehåa icke obetydiga mängder ätter. Procenthaten ätter är fera gånger större i de öfversta än i de undre skikten. Äfven rnahaten är betydigt större i hvit- och rödsanden än djupare ned i marken. Grofsands- och finsandshaterna visa däremot en mera oregebunden växing. Enigt ATTERBERGS undersökningar 1 igger gränsen mean de vattengenomsäppande, torra sandsagen och de 1 Studier i jordanaysen 1-6. Landtbruksakademiens handingar och tidskrift H. 3 Stockhom 1903.

27 NORRLÄNDSKA TALLHEDAR. 49 N:o r. Tabe visande den mekaniska sammansättningen hos de öfversta sandskikten i försöksfätet T abeie iber die Resutate der. mechanischen BodenanaJyse von verschieden en Proben aus dem Versuchsfede. Insamingspats för profven Profvet i sin hehet Gesammtboden. Profvets äge Finjord jfeinerde. i marken Einsammungs-. Grofjord Finjord Grofsand Finsand Mo Lätter sieie der Proben. Lage m Boden. Kies. Feinerde Grobsand. Feinsand. Mehsand. Lehm. >2 mm. <2 mm. 2-o,s mm. o,s-o,2 mm. o,2-o,o2 mm. <o,02 mm. Beisand. I,4 98,6 8,8 I 7,z 64,8 9,z Ungskog Kiefernjungho1z. Rotbranner Sand. 9,o 9I,o 24,4 29,o 35,8 I0,8 45 cm:s djup.. Tiefe. 4,o 961o 53,4 39,r S,s 2,o Under ta med Beisand. återväxt under 4, ,7 30,r ,s kronan Rotbranner Sand. 3,6 96,4 41,3 31,3 18,z 9,z Unter einer Kiefer 45 cm:s djup mit J ungwuchs.»» Tiefe. 4, SS,o 24,> I 6,r 4,4 Obevuxet fät Kahes F ed. Beisand. O,g 99,x 27,7 34,9 27,4 IO,o Rotbranner Sand ,2 36,z 23,7 I,g 45 cm:s djup»» Tie fe. 8,g 91,x 51,o 27,7 17,2 4,I 75 cm:s djup. 64,2» Tiefe. o,z 99,8 30, ,o 90 cm:s djup»» Tiefe. o,g 99,1 49,5 37,7 9,7 3,r vattenbehåande, fuktiga vid 0,2 mm. De öfversta sandagren i taheden äro såunda vida rikar~ än de undre på sådana beståndsdear, som förmå kvarhåa den fuktighet, som komme?' heden ti godo genom n~derbörd. Förut har omnämnts, att sandagren på heden afsatts i hastigt rinnande vatten, som sammat bort det finare materiaet, men kvarämnat det gröfre. De öfversta sandagrens jämföresevis stora hat af mo och och ätter beror emeertid därpå, att de äro mer eer mindre vittrade, medan de undre äro så godt som adees ovittrade. En dyik skinad mean de öfversta och de undre sandskikten är vanig i våra hedar. Nedanstående tabe angifver samhaten 1 i några jord prof, samade i en tahed å kronoparken Bocken, Lycksee revir invid Ume äf. Sanden är här mycket finare än i heden vid Fagerheden. Samhaten i de 1 Dessa prof undersöktes i februari 1906, då anstaten ännu icke antagit ATTERBERGS metoder. Samningen är utförd närmast i öfverensstämmese med föreskrifternahos W AHNSCHAFFE. Aneitnng zur wissenschaftichen Bodenuntersuchung. Auf. 2. Berin Samningen har såunda skett i en 25 cm. hög cyinder. Första samningen utfördes 10 min., de öfriga 5 min. efter profvets omröring.

28 HENRIK HESSELMAN. öfversta sandskikten, hvit- och rödsanden är ganska betydande, på en haf meters djup däremot ringa. N:o 2. Tabe visande samhaten i sandprof från en tahed å kronoparken Bocken, norra Lycksee revir. Tabee iiber den Gehat der abscbämmbaren Teie einiger Sandproben aus einer Kiefernheide1 Staatsforst Bocken, Revier Norra Lycksee Profvets äge i marken Finjord Sani i% af finjorden Lage im Boden. Feinerde. A bschämmbare Teie in.%. Beisand. IOO Io,s Rotbranner Sand. IOO 6,o Under rödsand Unter dem rotbraunen Sande ,o o,s m:s djup Tie! e. IOO 0,9 Liknande resutat ämnade en undersökning af sandprof från en hed inom Götaströms kronopark i norra Småand, Jönköpings revir. Några prof från en moafagring invid V oxna äf nära V oxna station visa däremot, att de djupare ned i marken iggande sandskikten kunna vara ika rika på mo och ätter som hvitsanden. Dessa moafagringar ha emeertid afsatts i stiastående eer föga rörigt vatten. N:o 3 Tabe visande sandens mekaniska beståndsdear tahedar. några prof från Tabee iiber die Resutate der mechanischen Anayse von Sandproben aus einigen Kiefernheiden. Insamingspats för proiren Profvets äge i marken! Profvet i sin hehet Finjord Gesammtboden. Feinerde. Einsammungs- Grofjord Finjord Grofsand Finsand Mo Lätter stee der Proben. Lage im Boden. Kies. Feinerde. Grobsand. Feinsand. Mebsand. Lehm. >z mm. <2 mm. z-o,s mm. o,s-o,z mm. o 1z-o,oz mm, <a,o2 mm. Issjöterrass Tahed Beisand. o,s 99,5 41 >9 48,s 6,3 3,3 Kiefernheide. Rotbranner Sand. I,r 98,9 33,4 52,3 8,3 6,o Sm~and: Göta- Under rödsand ströms krpk. Unter dem 0,7 99,3 33,o 62,8 2,4 I,8 rotbraunen Sande.. Tahed Beisand. - IOO,o 0,7 I,4 78,9 I9,o Kiefernheide. Häsingand Rotbrauner Sand. - IOO,o 0,7 I,4 85,3 I2,6 Voxna. Oomvand. sand U nverwitterter - IOO,o o,3 I,o 78,4 20,3 Sand. Tahed Kiefernheide. B!eisand. - IOO,o - 0,4 89,5 O, I Oomvand. sand Häsingand U nverwitterter - IOO,o ,6 10,4 Voxna. Sand.

29 NORRLÄNDSKA TALLHEDAR. 5I E. F. NYHOLM\ som undersökt vittringsföroppet i sandiga moräner, fann haten af finmateria (under o,oz) störst i hvitsanden, minst i rödsanden. en hade dock icke före anaysen underkastats någon starkare sönderdeni~;~g, hvarfor säkerigen en samning efter ATTERBERGS metod ämnat ett annat resutat 2 RAMANN 3 fann vid sina studier öfver diuviaa sandager, att de öfversta sandskikten voro betydigt rikare på finmateria än de undre. Genom vittringen, hufvudsakigen genom humustäckets inverkan, sönderfaer en de gröfre korn i finare partikar, ättera och mo. Vittringen sträcker sig emeertid i synnerhet i norra Sverige, endast ti ett obetydigt djup ned i marken; 25~35 cm. under ytan är sanden oomvandad. En mycket stor oikhet i fysikaiskt hänseende råder därför i rege mean de öfversta och de undre sandskikten i våra sandhedar. Skinaden sträcker sig emeertid icke bott ti den mekaniska sammansättningen, äfven porvoymen eer porositeten är oika i de oika agren. Med porvoymen forstår man den sammanagda voymen af de uftfyda hå och kanaer, som finnas mean jord~ns fasta partikar i torrt tistånd. Porvoymen uttryckes i procent af jordens voym och kaas denna procent jordens porositet. Porvoymen är i växtfysioogiskt hänseende en mycket viktig egenskap hos marken. Af den beror dess genomuftning och dess förmåga att upptaga och bibehåa vatten. Porositeten undersökes därigenom, att man bestämmer vikten af en viss voym jord, t. ex. en iter, och jordens specifika vikt. Med kännedom om dessa faktorer beräknas jordens porositet 4 För att sådana bestämningar skoa ha ett större växtfysioogiskt värde måste de emeertid hänfora sig ti markens beskaffenhet i naturen. Rena aboratorieforsök ha ett underordnadt värde. 1 Studier öfver Finands naturiga jordmåner. L Finska forstföreningens meddeanden. Bd XVIII. Hesingfors en är ofta sammankittad ti större korn genom järn- och humusfdreningar. Dessa konkretioner sönderdeas ej genom kokning med enbart vatten, som NYHOLM i ikhet med fera andra användt i sina anayser. Härför fordras användning af syror t. ex. sapetersyra. Jag har t. ex. funnit, att rödsanden är fattigare på finmateria än. hvitsanden, om man uppuckrar profven enbart genom kokning med vatten, användes däremot äfven en syra, sönderfaer rödsanden starkare, så att den vid samning visar sig rikare på finmateria än hvitsanden. 8 Ueber die Verwitterung diuviaer Sande. Jahrb. der kg. preuss. geo. Landesanstat Är jordens voymvikt (vikten af en iter jord, sådan den tagits i naturen) V, den absouta vikten af en iter jord, beräknad på grund af jordens specifika vikt S, beräknas den voym, som de fasta jordpartikarna intaga i procent af jordens voym, efter formen V. roo --S- - F. roo -F = P. P = jordens porositet.