MEDDELANDEN FRÅN STATENS. S~OGSfÖRSÖ~SANSTA~T HÄFTET 6. MITTElL UNGEN AUS DER FORSTLICHEN VERSUCHSANSTALT SCHWEDENS 6. HEFT

Transkript

1 MEDDELANDEN FRÅN STATENS S~OGSfÖRSÖ~SANSTA~T HÄFTET MITTEL UNGEN AUS DER FORSTLICHEN VERSUCHSANSTALT SCHWEDENS 6. HEFT -----{:38:}----- CEN''RAI,''RYCKERIE'', S''OCKHOI.M, 1910.

2 INNEHÅLLSFäR TECKNING. INHALT. Redogörese öfver skogsförsöksanstatens verksamhet. Bericht iiber die Tätigkeit der Kg!. Forstichen Versuchsanstat. I. ALEX. MAASS: Berättese rörandeskogsafdeningensverksamhet åren I902-I Bericht iiber die Tätigkeit der Forstichen.bteiung in den Jahren I902-I908. II. GUNNAR SCHOTTE: Försag ti program för undersökningar vid skogsafdeningen af statens skogsförsöksanstat åren I909- I9II... Entwurf eines Pragramms fiir die in den Jahren I 909 bis I 9 II zu veranstatenden Arbeiten der Forstichen Abteiung. III. HENRIK HESSELMAN: Berättese öfver den botaniska afdeningens verksamhet åren 1906-I908 jämte försag ti program 27 Die Tätigkeit der Botanischen Abteiung von I906 bis I908. IV. Af Kung. Domänstyresen för åren I909-I9I I faststädt arbetsprogram Die von der Kg!. Domänverwatung festgestete Geschäftsordnung fiir I909-19I I. V. Utdrag ur Kung. Maj:ts nådiga instruktion för statens skogsförsöksanstat Auszug aus der Aerhöchsten Instruktion ftir die staatiche Forstversuchsanstat. NILS SYL VEN: Studier öfver granens formrikedom, särskid t dess förgreningstyper och deras skogiga värde Studien i.iber den Formenreichtum der Fichte, besonders die Verzweigungstypen derseben und ihren forstichen Wert. ALEX. MAASS: Tigången på ta- och grankott i Sverige hösten I908. I 19 Ertrag an Kiefern-und Fichtenzapfen in Schweden im Herbste I 908. EDVARD WIBECK: Bokskogen inom Östbo och Västbo härad af Småand. Ett bidrag ti Sveriges skogshistoria... I 2 5 Der Buchenwad im Kreise Östbo und Västbo, Provinz Småand. - Ein Beitrag zur Geschichte des schwedischen Wades. Sid. I8 Pagineringen inom parentes hänvisar ti motsvarande sidor i skogsvårdsföreningens Tidskrift årg. r gag, senare deen af uppsatsen om Bokskogen inom Östbo och Västbo härad återfinnes i årg. rgro. Stjärna vid paginasiffrap utmärker, att uppsatsen varit intagen i tidskriftens fackuppaga.

3 MEDDELANDEN FRÅN STATENS SKOGSFÖRSÖKSANSTALT. studier öfver granens formrikedom, sär= skidt dess förgreningstyper och deras skogiga värde. Af NILS SYLVEN. I den >>berättese öfver den botaniska afdeningens verksamhet åren 1906-I908 jämte försag ti program», som botanisten vid Statens skogsförsöksanstat nyigen afgifvit (se årets»meddeanden från Statens Skogsförsöksanstat>>, pubicerade i Skogsvårdsfören. tidskr. am. upp!. sid. 247' ) ämnas jämvä en kort redogörese för försöksanstatens undersökningar af skogsträdens raser. Af skogsträden har granen i främsta rummet bifvit föremå för undersökning. Då de i berättesen omnämnda, i Västergötand hösten I907-sommaren I908 företagna granstudierna i viss mån kunna betraktas som en af utgångspunkterna för denna undersökning, torde ett offentiggörande af dessa i sin hehet i försöksanstatens meddeanden ej få anses oberättigadt. Undersökningens pan och utförande; patsen för undersökningen. Då jag hösten I 907 påbörjade ett mera ingående studium af granens raser, hade jag redan änge haft kart för mig panen för de närmaste undersökningarna, den nämigen, att inom ett mindre område undersöka hvarje ädre granindivid, träd för träd, under noggrant aktgifvande på hvart individs såvä botaniska som rent skogiga egenskaper. För att såunda en gång för aa få en fast utgångspunkt för studiet af granen och dess stora formvariation begynte jag hösten r 907 en undersökning af hvarje granindivid i ett från omgifvande skogsmark tämigen isoeradt barrbandbestånd vid Fåeberg i Hassie socken i nordöstra Västergötand. Sommaren I 908 fortsattes och afsutades de föregående höst påbörjade undersökningarna. I de vid granundersökningarna i Hasse, Fåeberg, förda anteckningarna beskrifvas I4I stycken granar. För hvarje individ angifvas Medde, [r. Statens Skogsförsöksanstat. 7

4 NILS SYLVEN. förgreningssätt, barrens utseende, kottetyp (resp. kottefjästyp), stammens höjd och brösthöjdsdiameter samt beskaffenheten af vid brösthöjd taget borrprof; i samband härmed har äfven för hvarje individ anmärkts, om stammen var frisk eer rötskadad. För hvarje gran har radietiväxten bifvit uppmätt. Då vid undersökningen endast ädre individ, timmergranar, medtagits och dessa i stort sedt kunnat anses ungefår ikådriga, torde de erhåna tiväxtvärdena vara sinsemean vä jämförbara. För hvarje undersökt gran har antecknats, om den varit fristäd eer mer eer mindre undertryckt, ett förhåande, som enigt hvad undersökningarna visa ej inverkar på formutbidningen från botanisk synpunkt. Det vid Fåeberg undersökta beståndet är beäget strax SV. om Fåebergs gama byområde. Det utgöres, som nämndt, af ett från den omgifvande skogen (i NV.) tämigen isoeradt bandbestånd af gran och ta. Marken är en med enstaka bock bemängd moränmark; midt i området går berget å ett mindre område i dagen. Vegetationen har inom beståndet föjande sammansättning: Träd: ymniga: Picea excesa, rik.-ymn., fv. ymn., Pinus sivestris, rik.-ymn, Betua verrucosa, tunns. ungpantor, Quercus 1 obur, tunns. ungpantor, Sarbus aucupari'a, tunns. ungpantor, Betua odorata, enst. ungpantor, Popuus tremua, e. rotskottsexempar, Saix caprea, e. ungpantor, Sarbus scandica, e. ungpantor. Buskar: strödda: Juniperus communis, str., Rhamnus frangua, enst., Rubus idmus, e., Saix aurita, e. R. is: rikiga, fäckvis ymniga (ens t. fäckar dock rdativt risfri a, gräsbeväxta): Myrtius nigra, rik., fv. ymn., Vaccinium vitis idma, str.-rik., fv. rik.-ymn., Linnma boreais, str. fäckar, Gauna vugari's, tunns. f., mest mot utkanterna, Pyroa chorantha, tunns. f., Lycopodium cavatum, enst., Lycopodium seago, e., Myrtius uiginosa> e., en fäck mot SO. ut mot en kärräng; Pyroa unijo~a, e. f., Thymus serpyum, e. Gräs: rikiga, fäckvis ymniga: Deschampsia ( Aira) jexuosa, rik!., fv. ymn., Festuca ovina, str., fv. r., Festuca rubra, str., fv. r., Luzua piosa, s., Anthoxanthum odoratum, enst.-tunns., fv. s., Agrosti's vugaris, e. (vid en skogsväg), Avenastrum pratense, e., Briza medz'a, e., Carex piuifera, e., Luzua mutifora, e., Poa nemoraz's, e., Poa pratensi's, e., Triticum vugare, e. (ett ex. invid en stubbe midt in i skogen, två ex. vid en skogsväg). Örter: tunnsådda: Fragarz'a vesca> enst.-tunns., Stearz'a graminea, e.-t., Hieracium ifr. piosea, e. f., Ma;iznthemum bifoz'um, e. f., A;'uga pyramidais, e., Antennarz'a dioica, e., Carduus crz'spus, e., Cerastz'um vugare, e., Epiobz'um angustifoium, e., Gaeopsis bijida, e., Gaz'um boreae, e., Gaz'um uiginosum, e., Gaz'um verum, e., Hieracz'um umbeatum, e., Hyperz'cum quadranguum, e., Hypochmri's macuata, e., Lactuca murai's, e., Pimpinea saxifraga, e., Ptatanthera bijoz'a, e., Poygaa vugare, e., Poystichum spinuosum, e., Frunea vugaris, e., Soidago virgaurea, e., Stearz'a medz'a, e., Succisa pratensis, e., Trifoz'um repens, e. (fäckar i skogsbrynet), Veronica chammdrys, e.

5 Mossor: ymniga: STUDIER ÖFVER GRANENS FORMRIKEDOM. 59 Hytocomium proiferum, ymn.,.hyocomium parietz"num, rik!., fv. y., Dicranum scoparium, tunns. f., Dicranum undutatum, tunns. f., Hypnum crista castrensis, enst. f., Potytrichum Juniperinum, enst. f., Potytrichum strictum, enst. f. Lafvar: Ciadina rangiferina och sitvatica, h. o. d. på berg och stenar str.-fv. rik., Cadonzi:e spp., h. o.. d. på berg och stenar str.-fv. rik!., Pettigera aphthosa, enst.-tunns. f. Mot NV.-N. är marken något kärrartad; här tikomma: Atnus gutinosa; Satix einerea och pentandra; Ledum patustre; Caamagrostis anceotata och stricta, Carex (oodenoughzi" och vesicara, Gtyceria juitans, Juncus congtorneratus och fiiformzs; Athyrium fiix femina, Cardamine pratensis, Comarum patustre, Equzsetum paustre, Gatium patustre, Mentha arvenszs, Ranuncutus jammua och repens, Veronica scuteata; Potytrichum commune, Sphagna spp. Granföryngringen är i amänhet tämigen god; i skogskanten finnas äfven enstaka tapantor. I sjäfva beståndet äro de festa. timmerträden af ungefår samma höjd och storek, ungefår af samma åderskass. Granarnas genomsnittsåder har uppskattats ti c:a 7o-8o år. Granens mångformighet; synpunkter bestämmande f'ör en gruppering af granformerna. Inom ett adrig så itet granbestånd återfinnes i rege ett ferta oika granformer. Härvid är särskidt att märka, att formväxingen i nära nog ika hög grad träffar aa granens oika organ. De oika organen synas variera snart sagdt fuständigt oberoende af hvarandra. En rent af oändig kombination af egenskaper är härvid tänkbar. Att i denna mångfad af former finna en, där aa de för granen såsom gagnträd nyttiga egenskaperna äro förenade, igger såunda inom möjigheternas område. Innan vi ingå på en närmare redogörese för de i Västergötand anstäda granundersökningarna, må vi här något beröra de synpunkter, som ämpigen böra äggas ti grund får en gruppering eer systematisering af granformerna. Fere författare på gransystematikens område synas benägna att vid systematiseringen ägga hufvudvikten vid kottefjäens form. Så SCHRÖTER, som i sin monografiska behanding af granen i Schweiz (»U e ber die Viegestatigkeit der Fichte», Viertejahrsschrift der Naturforschenden Geseschaft in Ziirich, I 8g8, s. I 25 o. ff.) på ta om granens underarter eer varieteter säger:»det visar sig, att en begränsning af granens underarter bäst sker med afseende på kottebyggnaden» (anf. arb. s. I 27). Längre fram i samma arbete (sid. z 33) poemiserar han emot det af A. Osw. KIHLMAN ( ~Pfanzenbioogische Studien aus Russisch Lappand», Acta Soc. pro fauna et fora fennica,

6 6o NILS SYLVEN. VI, 3, r8go, s. 154) uttaade antagandet, att»under infytande af vissa kimatiska faktorer (som särskidt göra sig gäande å kaa och vindöppna ståndorter, vid större höjd öfver hafvet och å högre geografisk breddgrad) kottetjäen visa en benägenhet att minska förhåandet mean ängd och bredd samt att åta ojämnheter och inskärningar i kanten försvinna. Är detta antagande riktigt, skue vi kunna uppfatta utbidningen af obovata-kottarna (med bredt äggrunda, i spetsen hebräddade kottetjä) såsom resutat af anaoga förändringar hos oika granformer.» Gentemot denna uppfattning framhåer SCHRÖTER,»att de rundfjäiga formernas samband med kimatiska faktorer icke är nog påtagigt, att däraf ett direkt föjdförhåande må göras sannoikl De rundfjäiga formerna uppträda icke bott vid titagande breddgrad och höjd öfver hafvet, de ha snarare sin hufvudsakiga utbredning öster ut, under mycket växande kimatiska betingeser Det ösa sambandet med kimatiska faktorer gör ett antagande af ett indirekt samband troigare. Den afrundade kottetjäsformen synes vara en indikator på ett kompex af egenskaper, hvika tihöra en naturig, genetiskt samhörig gran varietet»~ SCHRÖTER uppfattar de efter kottetypen uppstäda granformerna såsom afarter eer varieteter med ärftiga varietetsegenskaper. De efter växsätt (grenriktning, knoppreduktion och i samband därmed stående reducerad grenighet, knoppförökning), barkens beskaffenhet, batrbyggnad etc. uppstäda granformerna uppfattar han däremot såsom»spiearten (usus)» eer om man så vi subvarieteter, d. v. s. former af mindre systematiskt värde än de efter kottetypen uppstäda varieteterna eer afarterna.»den i fria naturen uppträdande subvarieteten (»die Spieart») har uppstått genom språngvis skeende variation antingen vid sådd (frövariation) eer ur en knopp (knoppvariation). Däraf betingas dess från hufvudformen ofta så högst oika utseende, dess isoering och dess genom upprepad korsning ringa ärftighet.» - Fere författare påpeka särskidt granens stora formrikedom, så exempevis SCHÖBELER i arbetet»die Pfanzenwet Norwegens». I amänhet upptages af författarna på området en mängd granformer eer varieteter, utan att därvid hufvudvikten särskidt ägges vid något visst organ. Den ende författare, som vid gransystematiseringen visat sig benägen att ägga hufvudvikten id grenarna, är V. B. WITTROCK, som i sin athanding» LinnOJa boreais L., en mångformig art» (Acta Horti Bergiani, Bd. 4, N:o. 7, Stockhom 1907, s. 69) säger,»att de mest varierande och de vid systematisering mest användbara (konstanta), karaktärgifvande organen» hos Picea ezcesa och Pinus syvestris visat sig vara, grenarna och baden (habitus)». Betydesen för gransystematiken af de från det fruktifikativa sy-

7 (zos*) STUDIER ÖFVER GRANENS FORMRIKEDOM. 6r stemet hämtade karaktärerna bör naturigtvis ej underskattas. Men någon öfverskattning däraf får ej heer ske. Redan det af KIHLMAN gjorda, ofvan citerade uttaandet, för hviket hans ingående undersökningar i Ryska Lappmarken igga ti grund, manar att med försiktighet använda kottefjäsformen vid dragandet af generea sutsatser i afseende på systematiken. Mina egna erfarenheter från oika dear af Sverige, där jag så godt som aestädes funnit de festa kottefjästyperna representerade ehuru med stark ökning i frekvens af de rundfjäiga å nordigare breddgrad, taa dock närmast för en ansutning ti den af ScHRÖTER uttaade uppfattningen. Äfven om det må anses fut berättigadt att taga kottetjäsformen såsom grund för en systematisk indening af granformerna, torde det dock ej vara så adees säkert, att det är ämpigt, då det gäer en närmast för praktiken afsedd indening af våra granformer. Något intimare samband mean kottefjäsform och skogiga egenskaper har ej kunnat påvisas. Under de sista båda årens granundersökningar har jag emeertid trott mig kunna spåra ett visst samband mean åtminstone vissa förgreningsformer och vissa skogiga egenskaper. Ett användande af förgreningsformen såsom grund för indeningen af granformerna skue då kunna vara af en viss betydese för pr~ktiken. Men äfven från vetenskapig synpunkt sedt torde ett dyikt förfaringssätt få anses fut berättigadt. I de få fa, då kuturförsök med gran företagits och fuföjts i och för studium af formens ärftighet, ha nämigen förgreningskaraktärerna visat sig åtminstone i viss mån ärftiga. Så må exempevis här hänvisas ti ARNOLD ENGLERS kuturförsök med frö af en tätgrenad, kotgransiknande granform (se»mitteiungen der Schweizerischen Centraanstat fiir das forstiche Versuchswesen», Bd. VIII, Zurich I 905, s. I ). I detta sammanhang må också erinras, att äfven ormgranskaraktären visat sig i viss mån ärftig. Kuturförsök med rent frö, hvarti såvä fadern som modern äro att söka i samma individ, hafva dock icke, mig veterigt, någonsin företagits beträffande granen. Först då korspoinering utesutits, kunna säkra och sutgitiga sutsatser dragas rörande de oika karaktärernas ärftighet och värde för systematiken. Oika typer med afseende på förgreningen. Som jag redan nämnt, har jag vid studiet af de svenska granformerna funnit det förenigt med vissa praktiska fördear att vid en gruppering eer systematisering af desamma ägga hufvudvikten vid förgreningssättet. Redan undersökningen af Fåebergs-granarna gaf vid

8 62 NILS SYLVEN. ( 2 o6*) handen, att beträffande förgreningen ett tämigen itet anta form-grupper reativt ätt och bestämdt kunde urskijas. Då man har att göra med en vindpoinerare sådan som granen, där korspoinering måste anses hafva i ara högsta grad speat in vid formutbidningen, kan man naturigtvis ej vänta sig att få se fuständigt rena och från hvarandra skarpt skida, d. v. s. utan öfvergångsformer med hvarandra mera intimt förbundna formtyper. Hviken indeningsgrund man än väjer vid gruppe- Ur Statens skogsförsöksanstats samingar. Fot. af H. HEsSELMA N. Fig. I. Ren kamgran. Småand, nära Sommens järnvägsstation / 607. (Eine reine Kammichte aus Smand.) ringen af granformerna, ska man säkerigen atid finna öfvergångsformer emean de befintiga oika formtyperna. förgreningssättet tages såsom grund för formindeningen. en mångfad Så äfven, då Som jag ofvan nämnt, synes hos granen ett visst samband råda mean vissa förgreningsformer och vissa skogiga egenskaper. Af praktisk betydese är då att snarast möjigt kunna för ett individ afgöra, hviken förgreningstyp det representerar. Kan då förgreningstypen bestämmas redan å de unga granpantorna? Något bestämdt svar på

9 STUDIER ÖFVER GRANENS FORMRIKEDOM. denna fråga torde ej kunna gifvas, förrän utveckingen af ett ferta granpantor af oika förgreningstyp bifvit föremå för jämförande studium. En undersökning af i naturen uppväxande granpantor ger vid handen, att oikheter med afseende på förgreningen förefinnas redan på tidigt ungdomsstadium. Hviket samband, som råder mean ungpantornas och de ädre individens förgrening, har dock ej ännu kunnat närmare utredas. Redan då de unga granarna i naturen nått en höjd af s-8 meter, börja de emeertid visa förgreningsegenskaper; som oförtydbart berättiga ti individens hänförande ti vissa bestämda, särskidt för de utväxta träden karaktäristiska förgreningstyper. De ti timmerträd utväxta granarna visa nämigen med afseende på förgreningen skijaktigheter sinsemean, som möjiggöra en uppdening af dem i vissa förgreningstyper. Bestämmande för typindeningen är härvid i första hand de meersta hufvudgrenarnes utseende. En ädre grans nedre grenar äro så godt som atid mera pant sidogrenade; grenarna från meersta deen af kronan visa atid en för oika typer oika karaktäristisk förgrening, under det att de öfre grenarna i rege äro mera yfvigt och kort grenade.. De undersökta Fåebergs-granarna synas med afseende på förgreningen representera fem, i typiskt utbidad form vä isärhåbara ~typer. Efter hufvudgrenarnas amänna utseende har jag sökt beägga de oika: typerna med i möjigaste mån karakteristiska benämningar. En af ånga, vackert och Fig. 2. Ren kamgran. Norrbotten, Piteå U r Stat. skogsförsöksanst. sam. Fot. af förf. s:n, granid vid Rokiden. Augusti I 908 regebundet ikt tänderna i en kam (Eine reine Kammfichte aus Norrbotten.) nedhängande sidogrenar utmärkt förgreningstyp har jag såunda benämnt den rena kamtypen, en andra

10 U r Statens skogsförsöksanstats samingar. Fot. af förf. Fig. 3. Meersta och nedre dearna af kronan af en ren kamgran med vackert kamgre nade grenar. Västergötand, Hassie s:n, Säby skog nära gama skogvaktarebostäet Juni (Die mittieren und unteren Teie der Krone einer reinen Kammfichte aus Västergötand.)

11 STUDIER ÖFVER GRANENS FORMRIKEDOM, typ med kortare och mera oregebundet utbidade kamgrenar oregebunden kamtyp, en tredje typ benämnes bandtyp~n på grund af de kort och tämigen pant sidogrenade hufvudgrenarnas bandika utseende, en fjärde typ pantypen efter dess utbredda och mera genomgående pant sidogrenade grenar; en femte typ sutigen har kaats borsttypen på grund af förnämigast de öfre hufvudgrenarnas och de gröfre sidogrenarnas (så särskidt inom den meersta deen af kronan) jämföresevis täta och korta förgrening, som föränar dem ett från sidorna titryckt Ur Statens skogsförsöksanstats samingar. Fot. af förf. Fig. 4 Gren frän meersta deen af kronan af en ren kamgran, granen ':r XII! i Fhebergs-bestindet. Västergötand, Hasse, Fheberg j 10o7 (Ast von dem mittieren Tei einer reinen Kammfichte.) utseende, påminnande om en borste; borsttypen är måhända den i vårt and amännast förekommande förgreningstypen. De oika förgreningstyperna torde ämpigen kunna närmare definieras såunda: I. Den ;ena kamtypen (fig. r-4): första ordningens grenar af medeängd, horisontea, eer de nedre mer eer mindre nedåtriktade; grenar af andra och högre ordning i rege så godt som aa utbidade såsom typiska häng- eer kamgrenar, tämigen ikformiga och ika ånga, rakt nedhängande, fina, vanigen sparsamt och tämigen kort sidogrenade af ofta ganska afsevärd ängd - hvad som här sagts om grenar

12 Ur statens skogsförsöksanstats samingar. Fot. a förf. Fig. 5. Meersta deen af kronan af en oregebunden kamgran. Västergötand, Hasse, Fåe berg. I 9 2 j, og. (Der mittere Tei der Krone einer unregemässigen Kammfichte.)

13 STUDIER ÖFVER GRANENS FORMRIKEDOM. af andra och högre ordning gäer i första hand för de vid bestämmandet af förgreningstypen närmast afgörande grenarna från meersta deen af kronan. 2. Den oregebundna kamtypen (fig. 5, 6): närstående (och genom öfvergångsformer förenad med) den rena kamtypen, men skid från denna genom J mera :"oregebundet nedhängande,!jera oikformiga och oikånga, kortare samt något rikare och mera oregebundet sidogrenade kamgren ar. Ur Stq.tens skogsförsöksanstats samingar. Fot. af förf. Fig. 6. Gren från meersta deen af kronan af en oregebunden kamgran,,granen n:r II i Fåebergs-beståndet "/,0 o7. (Ast von dem mittieren Tei der Krone einer unregemässigen Kammfichte.) J. Bandtypen (tig. 7, 8): grenar af första ordningen af medeängd, mer eer mindre horisontea, vanigen med enstaka grofva sidogrenar: grenen ofta en eer fere gånger gaffeikt grenad; hufvudgrenarna tämigen tätt och kort sidogrenade med mer eer mindre horisontet' (i horisontapanet) utgående eer svagt öfver sidorna nedhängande smågrenar - så framför at grenarna från meersta deen af kronan; öfre grenar af första ordningen något mera yfviga, stunddm med mera kamikt öfverhängande smågrenar. 4 Pantypen (tig. g, IO): första ordningens grenar medeånga, m.. m. horisontea eer de nedre mera nedåtriktade, utbredda, aa tämigen groft och oregebundet sidogrenade med i horisontapanet ofta

14 Ur Statens skogsförsöksanstats samingar. Fot. af förf. Fig. 7 Meersta och nedre dearna af kronan af bandgranen n:r XX i Fåebergs-beståndet / 4 og. (Die mittieren und unteren Teie der Krone einer Bandfichte.)

15 Ur Statens skogsförsöksanstats samingar. Fot. af förf. Fig. 8. Grenar från meersta deen af kronan af en yngre (grenen ti vänster) och en ädre bandgren (grenen ti höger). Västergötand, Hasse, kronoparken Sundsmarken. I 9 19 / 0 og. (Äste von dem mittieren Tei der Kranen zweier Bandfichten.)

16 NIIS!::>YLVEN. ( 2 I4 *) ganska vidt utbredda sidogrenar - detta gäer främst kronans meersta och nedre grenar; öfre, yngre grenar här iksom inom öfriga typer något mera yfvigt sidogrenade. 5. Borsttypen (tig. II-r 3): grenar af första ordningen af medeängd, de nedre med gröfre och finare sidogrenar mer eer mindre pant utbredda, horisontea eer mera nedåtriktade, närmast ika mot- Ur statens skogsförsöksanstats samingar. ~! Fig. 9 Gren från meersta deen af kronan af en typisk, ädre pangran. s:n, granid vid Rokiden. Augusti (Ast von dem mittieren Tei d.er Krone ein~r äteren Pattenfichte.) Fot. af förf. Norrbotten, Piteå svarande grenar af pantypen (se fig. I 2); de meersta grenarna mera yfviga, iksom de nedre reativt vidt grenade, men i motsats mot dessa yfvigt smågrenade med tätt, borstikt nedåt öfverhängande smågrenar; öfre grenar i rege synnerigen tätt och yfvigt sidogrenade, sidogrenarna vanigen korta, de festa nedåthängande öfver sidorna; de tätt städa, jämföresevis korta smågrenarna föräna åt hufvudgrenarna ett från sidorna titryckt, om en borste påminnande utseende.

17 Ur Statens skogsförsöksanstats samingar. Fot. af förf. Fig. 10. Grenar från öfre, meersta och nedre deen af en typisk, yngre pangran. Norrbotten, Piteå s:n, tahed vid Fagerheden. Augusti (Äste von den oberen, mittieren und unteren Teien einer )ingeren Patenfichte.)

18 Ur Statens skogsförsöksanstats samingar. Fot. af förf. Fig. 1 I Meersta och nedre dearna af kronan af en typisk borstgran, granen n:r XXIVi FiHebergs-beståndet. zg 2f 7 og. (Die mittieren und unteren Teie der Krone einer Biirstenfichte.)

19 (217*) STUDIER ÖFVER GRANENS FORMRIKEDOM. 73 Hvad nu det inbördes förhåandet de oika typerna emean beträffar, synas het naturigt de båda kamtyperna, den rena och den oregebundna, vara hvarandra skäigen närstående. Att väsentiga oikheter dem emean dock föreigga torde tydigt framgå af de meddeade Ur Statens skogsförsöksanstats samingar. Fot. af förf. Fig. I 2. Gren från nedre deen af kronan af Fåebergs-granen n:r V, en borstgran med dragning åt pan typen. Juni I 908. (Ast von dem unteren Tei der Krone einer dem Pattentypus sich annähernden Biirstenfichte.) figurerna 4 och 6, den förra en typisk gren från meersta deen af kronan af en»ren kamgran» med tämigen ånga kamgrenar, granen n:r XIII i Fåebergs-beståndet, den senare en typisk gren från meersta deen af kronan af en»oregebunden kamgran», granen n:o II vid Fåeberg. Å fig. 14 åter meddeas en bid af en kamgren, som mera intager en meanstäning mean de två uppstäda kamtyperna. Grenen fråga stammar från den meersta deen af kronan af granen XIX Medde. fr. Statens Skogsförsöksanstat. 8

20 74 NILS SYLVEN. (218*) Fåebergs-beståndet, hviken i anteckningarna upptagits såsom en ren kamgran; de jämföresevis Qmf. fig. 6 och 14) regebundna och ikformiga, föga förgrenade kamgrenarna måste härvid, trots deras reativt obetydiga ängd, få anses afgörande. Att det hos granen XIX kan spåras en viss dragning åt den oregebundna kamtypen kan ju dock ej förnekas. Ännu tydigare framträder detta hos granarna 68 och 72, från hvika jag dock ej här kan meddea några detajbider; för dessa Ur statens skogsförsöksanstats samingar. Fig. 13. Gren från meersta deen Af kronan af Fåebergsgranen n:r borstgran. Juni I 908. (Ast von dem mittieren Tei der Krone einer Biirstenfichte.) Fot, af förf. XXIV, en typisk två granar ha också i anteckningarna särskidt anmärkts en viss dragning åt oregebunden kamtyp. En andra typ, med hviken den rena kamtypen synes ha vissa beröringspunkter, är borsttypen. En förtätning och förkortning samt inriktning af kamgrenarna något mera åt sidorna måste ju ganska ätt eda öfver från den rena kamtypen ti borsttypen. Två af de vid Fåeberg under den rena kamtypen upptagna granarna visade såunda en viss dragning åt borstgranshået; en af de under borsttypen upptagna Fåebergs-granarna har dessutom i anteckningarna uppgifvits visa öfvergång ti den rena kamtypen. Ehuru den oregebundna kamtypen står nära och genom öfver-

21 (219*) STUDIER ÖFVER GRANENS FORMRIKEDOM, 75 gångsformer är förbunden med den rena kamtypen, torde denna typ dock äga ännu intimare beröringspunkter med bandtypen. Mean den oregebundna kamtypen och bandtypen finnes en rad så typiska öfvergångsformer, att bandtypen rent af kan sägas utgöra ett extremfa (i motsatt riktning mot den rena kamtypen) af den förra. En genomgående förkortning af kamgrenarna och dessas inriktande mera åt sidorna, och Ur Statens skogsförsöksanstats samingar. Fot. af förf. Fig. 14. Gren från meersta, deen af kronan af Fåebergs-granen n:r XIX, en ren kamgran med någon dragning åt oregebunden kamtyp. Juni (Ast von dem mitteren Tei der Krone einer reinen Kammfichte, die sich dem unregemässigen Kammtypus etwas nähert.) vi ha snart bandtypen framför oss. I de vid Fåebergs-undersökningen förda anteckningarna ha för 9 st. granar af oregebunden kamtyp anmärkts en viss dragning eer öfvergång ti bandtypen; af de såsom bandgranar uppförda Fåebergs-granarna visade dessutom tvenne öfvergång ti den oregebundna kamtypen. Den oregebundna kamtypen har äfven de intimaste beröringspunkter med borsttypen. En öfvergång från oregebunden kamtyp ti borsttyp är ju ännu mycket ättare att uppkonstruera än den förut omnämnda från ren kamtyp ti borsttyp. En stor mängd öfvergångsformer mean de ifrågavarande typerna ha äfven i anteckningarna anmärkts från Fåebergsbeståndet. Af de under oregebunden kamtyp upptagna granarna visade

22 76 NILS SYL VEN. (zzo*) såunda ända ti I 7 stycken dragning eer öfvergång ti borsttypen, af borstgranarna dessutom 3 stycken öfvergång ti oregebunden kamtyp. I. fig. I 5 meddeas en detajbid af en reativt yfvig och mera borstik öfre gren af första ordningen från en i anteckningarna såsom öfvergångsform ti borsttypen upptagen oregebunden kamgran. Biden torde i någon mån närmare åskådiggöra förhåandet de oika typerna emean. Så äfven fig. I6, som återger meersta deen af kronan af Fåebergs-granen n:r 90, i anteckningarna upptagen såsom oregebunden kamgran med dragning åt borsttypen. Ur statens skogsförsöksanstats samingar. fot. af förf. Fig 15. Gren från öfre deen af kronan af FHebergsgranen n:r zo, en oregebunden kamgran med dragning åt borsttypen. Juni I 908. (Ast von dem oberen Tei einer dem Biirstentypus sich annähernden, unregemässigen Kammfichte.) Beträffande bandtypen har redan på ta om den oregebundna kamtypen framhåits de nära förbindeserna mean dessa två typer. Men bandtypen är äfven genom öfvergångsformer tydigt förbunden med tvenne andra förgreningstyper, nämigen pantypen och borsttypen. Att bandtypen och pantypen ätt skoa kunna kombineras med hvarandra bör ju ej i högre grad förvåna, då man känner båda typernas benägenhet att utbida sidogrenar i horisontapanet. En kraftigare och mera oregebunden utbidning af de för bandgrenen karakteristiska smågrenarna eder ätteigen öfver ti en gran af pantypen. Och vid motsatt tivägagångssätt får man ätt en form, som utvisar öfvergången från pantypen ti bandtypen. En jämförese mean figurerna 8 och

23 U r Statens skogsförsöksanstats samingar. Fot. af förf. Fig 16. Meersta deen af kronan af Fåebergs-granen n:r 90, en oregebunden kamgran med stark dragning åt borsttypen / (Der mittere Tei der Krone einer dem Birstentypus sich annähernden, unregemässigen Kammfichte.)

24 NILS SYLVEN. (222*) r 7 torde möjigen åskådiggöra förhåandet. Å fig. 8 återgi f vas tvenne typiska bandgrenar. Fig. 17 åter är en detajbid från granen n:r 76 vid Fåeberg, hviken med hänsyn ti förgreningen närmast torde vara att betrakta som en öfvergångsform mean pan- och bandtyperna; på grund af de nedre grenarnas mera utprägade pantyp har denna i anteckningarna upptagits såsom en pangran med dragning åt bandtypen. Af Fåebergs-granarna visade trenne bandgranar (granarna n:r Ur Statens skogsförsöksanstats samingar. Fot. af förf. Fig. 17. Gren från meersta deen af kronan af Fåebergs-granen n:r 76, en pangran med dragning åt bandtypen. Juni rgo8. (Ast von dem mittieren Tei] der Krone einer dem Bandtypus sich annähernden Pattenfichte.) XXII, XXIX och 40) mera tydig öfvergång ti pantypen; dessutom visade, som nämndt, den såsom pangran uppförda granen 76 öfvergång ti bandtypen. Äfven mean band- och borsttyperna ha. öfvergångsformer antecknats, Liksom öfvergångsformen mean oregebunden kamtyp och borsttyp ätt kunnat uppkonstrueras, så kan man äfven ätteigen tänka sig en öfvergångsform mean band- och borsttyperna. Af Fåebergsgranarna visade också en bandgran en viss dragning åt borsttypshået samt trenne borstgranar dragning eer rent af öfvergång ti bandtypen. Pantypens förhåande ti närmast föregående förgreningstyp har ofvan omnämnts. Med kamtyperna synes pantypen ej äga några

25 (223*) STUDIER ÖFVER GRANENS FORMRIKEDOM. 79 närmare, åtminstone ej några ute i naturen direkt påvisbara beröringspunkter. Mean pantypen och borsttypen synas dock öfvergångsformerna vara ättare påvisbara. Hos båda typerna synes det ti och med råda en nära öfverensstämmese beträffande de nedre grenarnas utbidning, jmf. fig. r 2. De vid bestämmandet af förgreningstypen viktigaste grenarna, nämigen de från meersta deen af kronan, visa dock hos de båda typerna väsentiga oikheter sinsemean. Men öfvergångar mean de båda grentyperna äro ju äfven här ätt tänkbara. Såunda visade också en närmast såsom pangran antecknad gran öfvergång ti borsttypen samt 6 borstgranar närmast öfvergång ti pantypen. Borsttypens förhåande ti öfriga förgreningstyper har redan i det föregående afhandats. Här må ytterigare endast ett förhå,ande, det nämigen, påpekas, att man i borsttypen, om man så vi, möjigen skue kunna se en öfvergångstyp mean pantypen och kamtypen, en öfvergångstyp, hviken dock, såsom redan ofvan nämnts, på grund af de från hvarandra så vidt skida utgångstyperna ej gärna torde vara direkt påvisbar ute i naturen. Huru fördea sig nu de undersökta Fåebergs-granarna på de uppstäda oika typerna? Af de I 4 I närmare studerade granarna befunnas IO st. eer 7,r o/ /0 tihöra den rena kamtypen, }) 50 }) 35,4 oregebundna kamtypen, I9 IJ,S band typen, 9» 6,4 pan typen, 53 }) ;) 37,6 borsttypen. Af de rena kamgranarna visade, som redan nämnts, 2 st. dragning eer öfvergång ti den oregebundna kamtypen, 2 st. en viss dragning åt borsttypen. - Af de oregebundna kamgranarna visade 9 st. dragning eer öfvergång ti bandtypen, I 7 st. öfvergång ti borsttypen. - Af bandgranarna visade särskidt 2 st. öfvergång ti den oregebundna kamtypen, 3 st. öfvergång ti pantypen samt I st. en viss dragning åt borsttypen. - Af pangranarna visade en öfvergång ti bandtypen och en öfvergång ti borsttypen. - Af borstgranarna sutigen visade I st. en viss dragning åt den rena kamtypen, 3 st. öfvergång ti den oregebundna kamtypen, ikaedes 3 st. öfvergång ti bandtypen samt 6 st. närmast öfvergång ti pantypen. De oika individens fördening på de oika förgreningstyperna samt öfvergångsformerna de oika typerna emean torde tydigt framgå af nedanstående tabe I.

26 8o NILS SYLVEN. (224*) Tabe 1. Förgreningstyper N:r S:a % Ren kam typ... IV, IX, XII, XIII, XVII, XIX, XXVII 1 ) 50 1 ), 68 2 ), 72 2 ) O 7,r Oregebunden kamtyp II, VI, XIV, XXXIII, 9 3 ), 10, 13 3 ), 14, 15 1 ), r6, 18 1 ), 19 1), 20 1 ), 22, 25 1 ), 27, z g 1 ), 32, 33, 41 1 ), 43 3 ), 44 '), 45 '), 46, 47, 4g, 53'), 56'), 57'), ss, 59, 61, 62 1 ), 63 1 ), 64 3 ), 65"), 71 3 ), 75, 8o 3 ) :~ 1), 8 ~~2~ ~?:.~ 4 :.. 95.'..:..?.. 7 :.~.?: so 35,41 Bandtyp VIII, XX, XXII, XXV, XXIX 6 ), XXX, XXXI'), XXXV, 8, 35, 38, 40 5 ), 66, 79, 86'), 91, 92 2 ). g6, xoo I3,s Pantyp... III, X 1 ), XI, 1, 3, 36, 70, 76 3 ), ,4 Borsttyp ), V 5 ), VII, XV, XVI, XVIII, XXI, XXIV, XXVI, XXVIII, XXXIP), XXXV, z, 4. s. G, 7, II, 12, 17 5), 21, 23, 24, 26, 29, 30 3 ), 31, ), 39 2 ), 42, 49, sr, sz 6 ), 54, 55 3 ), 6o, 67, 6g, 73, 74 5 ), 77 5 ), 78, b2 2 ), 84, ss, 87, Sg, 101, ), IOS, I06, ,6 Oika typer med afseende på barrens form och stäning. Äfven med afseende på barren förefinnes hos granen den största formväxing. En he de typer kunna utan tvifve äfven härvidag urskijas. Af vår vaniga gran har såunda TH. M. FRIES (och före honom H. VON PosT) 6 ) ansett sig i Uppsaa-trakten kunna urskija minst fyra hufvudtyper med hänsyn ti barrens stäning m. m.; 4 nya former namngifvas och beskrifvas. De af FRIES meddeade formbeskrifningarna äro dock atför knapphändiga, för att man må kunna af dem få kart för sig de nya formernas värde, detta ara hest då författaren i sitt arbete ej as diskuterar barrens variation hos det enskida granindividet. De yttre förhåandena inverka nämigen i hög grad omgestatande å barrbyggnaden. Å samma gran förete de oika grenarnas 1 ) Med dragning eer öfvergång ti borsttypen. 2 ) "» " oregebunden kamtyp. 3 ) " " bandtypen. 4 ) " " ren kamtyp. 5),» " pantypen. 6 ) TH. M. FRIES: Strödda bidrag ti kännedomen om Skandihaviens barrträd. Boaniska Notiser, Lund x8go, sid. zso-z66.

27 (225*) STUDIER ÖFVER GRANENS FORMRIKEDOM. eer grendearnas barr sinsemean ej säan ganska betydande oikheter. Härti komma vissa oikheter med afseende på barrens form, stäning och storek hos träd af oika ådrar. För ädre individ (timmergranar) torde såsom amän rege gäa, att barren. å hufvudskottet e.er de starkare beysta grenarnas hufvudskott äro något kortare och bredare samt mera framåtriktade och titryckta, å sidogrenarna ängre och finare samt mera utstående. Å de starkare sobeysta sidogrenarna äro barren vanigen mer eer mindre starkt sabeformigt eer bågikt krökta, curvifot"a-artade (jmf. FRIES, anf. arb., sid. 253), och därjämte mer eer mindre utåt-uppåtböjda, särskidt å hänggrenar (exempevis å kamgrenarna hos granar af kamtyp) mera asidigt utåtriktade. Å de mera beskuggade grenarna äro barren i rege raka och mer eer mindre utprägadt tvåsidigt inriktade pant åt sidorna 0mf. här närmast formen pectinata VON PosT, FRIES anf. arb., sid. 253). De starkare sobeysta barren ha i rege ett mera kvadratiskt-rombiskt tvärsnitt, de mera beskuggade åter äro vanigen mer eer mindre starkt tipattade från sidorna. Äfven barrängden växar starkt efter de yttre förhåandena, hviket tydigt framgår af hur oika ånga barr kunna finnas å oika grenar eer grenpartier hos ett och samma individ. 1 ). Otvifveaktigt torde. dock vara, att vi äfven hos barren ha att söka systematiskt användbara karaktärer. Ehuru barrform och barrängd högst betydigt variera efter yttre förhåanden, gifvas dock just af oika barrform eer barrängd karakteriserade, utan tvifvc goda systematiska former. En närmare begränsning af dessa torde dock vara en ingaunda ätt sak. Ännu känner man nämigen härvidag atför itet om den af oika yttre faktorer påverkade individuea variationen. Tis vidare torde man få nöja sig mer att urskija de mera i ögoneri faande ytterighetsformerna och isärhåa dem såsom sannoika systematiska typer. Äfven Fåebergs-granarna förete beträffande barren den största växing.. Knappast tvenne individ kunna sägas representera fuständigt samma barrform. Men oikheterna individen emean äro dock ingaunda så stora eer så distinkta, att man på dem skue kunna basera en rikare formuppdening. Med afseende på barrens form har jag ansett mig böra här upptaga aenast tv:enne i sina extrema fa från hvarandra mera afvikande formtyper. Des en normabarrig typ med de i juset bättre exponerade sidogrenarnas barr (åtminstone smågrenarnas) mer eer mindre sabeformigt krökta utåt-uppåt, de mera beskuggade gre- 1 ) Jmf. om oika barrängd C. ScHRÖTER: U e ber die Viegestatigkeit der Fichte, Viertejahrsschrift der Naturf. Gesesch. in ZUrich 1898, sid ; jmf. äfven FRIEs, anf. arb., sid. 254.

28 Sz NILS SYLVEN. (226*) narnas åter raka eer så godt som raka, mera tipattade och mera pant inriktade åt sidorna; des en krokbarrig typ med starkare och mera genomgående sabeformigt krökta barr (jmf. TH. M. FRIEs' cu1'vifoia). Att närmare fixera gränsen mean båda synes dock här omöjigt. Den krokbarriga typen, sådan som den föreigger band Fåebergsgranarna, torde kanske snarast vara att uppfatta bott och bart såsom ett gränsfa inom formserien för den normabarriga typen. Band Fåebergs-granarna synes en påfaande kortbarrig formtyp tydigt kunna urskijas från den vaniga typen med norma barrängd. Åtminstone tvenne granar, granarna n:r XII och XXXII, representera denna formtyp. Granen n:r XXXII har att uppvisa den minsta genomsnitts-barrängden. Barren å de öfre hufvudgrenarnas sista årsdear mätte hösten I 907 i medeta 9, 3 mm. i ängd och c. I,s mm. i bredd, å de öfre nedhängande sidogrenarnas sista årsdear I 2,3 mm. i ängd och I,s mm. i bredd, å de nedre grenspetsarna, sista årsdeen, 8,s mm. i ängd och c. I mm. i bredd, å de nedre sidogrenarna, sista årsdeen, 5,3 mm. i ängd och c. o,s-i mm. i bredd. Hos granen n:r XII voro barrmåtten respektive 9,4 och I,s-2,o, 9,5 och I,s, I 2,5 och c. I,o, I 3,3 och c. I,o mm. Båda de nämnda granarna bryta starkt af från närstående normabarriga individ. Inga yttre faktorer synas här ha kunnat inverka omformande på barrängden å just dessa två granar och ej på omedebart närstående individ. At taar för, att vi i den obetydiga barrängden ha att göra med en verkig rasegenskap. Trädens tnormaa växt och utseende i öfrigt (båda granarna voro vackra timmeraräd, jmf. fig. I8) taar här bestämdt emot det af TH. M. FRIES i hans införda arbete, sid. 2 54, gjorda uttaandet, att småbadigbeten hos brevifoia- eer microphya-granar (större eer mindre träd utmärkta at betydigt kortare, 4-I2 mm. ånga och 0,7-I,S mm. breda barr)»utesutande» skue»bero på mager jordmån eer andra ogynnsamma förhåanden». Den kortbarriga typen var äfven band Fåebergs-granarna genom öfvergångar förbunden med den normabarriga. Reativt kortbarriga voro exempevis äfven granarna n:r V och 76 (se närmare i den nedan meddeade tabeen 4). Beträffande barrängden torde af Fåebergsgranarna en någorunda jämn och fuständig serie kunna uppstäas från de mera extremt kortbarriga individen ti reativt ångbarriga. Den nedre gränsen representeras, som nämndt, af granen n:r XXXII med en medeängd hos barren af c. 8,8 mm., den öfre gränsen torde representeras af granen n:r XXIV med ända ti 24 mm. ånga barr och en medebarrängd af c. I 8 mm. (Se närmare tabe 4.) Äfven med. afseende på barrspetsens beskaffenhet kunna af Fåe-

29 (227*) STUDER ÖFVER GRANENs FORMRIKEDOM. bergs-granarna vissa typer urskijas, såunda en genomgående mera trubbspetsad och en mera hvass- och ångspetsad typ. Oikheterna i barrspetsens beskaffenhet synas dock devis vara framkaade af oika beysnings- och stäningsförhåanden. Så äga ofta barren å de öfre grenarna, särskidt å sjäfva grenspetsarna, skarpare afsatt och ofta äfven ängre och hvassare spetsparti än barren å de nedre, mera beskuggade grenarna. Stundom är det dock påtagigt, att det ena individet har mera genomgående trubbiga eer påfaande hvassspetsade barr. En jämförese mean barren af exempevis Fåebergsgranarna n:r 39 och n:r 44 visar tydigt, att skinader i berörda afseenden verkigen kunna föreigga. Med afseende på barrstäningen föreigga vissa oikheter ej bott, såsom redan ofvan påpekats, beroende på oika beysnings- och grenstäningsförhåanden, utan äfven af mera Ur Statens skogsförsöksanstats samingar. Fot. af förf. Fig. 18. Den kortbarriga F!Hebergs-granen n:r XXXTI. 192/ svårförkarig art. Sär (Eine kurzbättrige Ficbte.) skidt må här framhåas individ med barren mera genomgående riktade framåt i grenens ängdriktning. Fåebergs-granarna n:r III, XXVIII och 8 äro exempe på individ med dyik barrstäning. Aa dessa

30 NILS SYL VJ>N. (228*) äga dessutom smaa och fina barr; påfaande fina äro barren hos granen n:r XXVIII. Kanske ha vi i de nämnda granarna med mera framåt riktade barr närmast att göra med den af TH. M. FRIES efter V. PosT uppstäda formen eegantior (se FRIES, anf. arb., sid. 2S3) En sammanfattning af de å Fåebergs granarna gjorda undersökningarna rörande barrtypen ger vid handen, att af de I4I undersökta individen 3 2 stycken med afseende på barrens form tihöra den ofvan omnämnda normatypen, 9 st. en mera krokbarrig typ. Af de förra intaga dock 2 st., granarna n:r XII och XXXII, eer, om granen n:r V äfven här medräknas, 3 st., på grund af sin påfaande kortbarrighet en bestämd särstäning från de öfriga. 3 st. afvika genom anmärkningsvärdt fina, starkt framåtriktade barr. Mera påfaande trubbspetsade barr synas vara särskidt utmärkande för 7 individ (band dessa de två utprägadt kortbarriga granarna); påfaande hvasspetsade barr ha särskidt antecknats för tvenne individ. s individ ha genom starkare sabeformigt krökta barr visat sig förmeda öfvergången ti den m~ra krok barriga typen. Band de 9 särskidt krokbarriga granarna återfinnes en kortbarrig, granen n:r 76. (Se tabeerna 2 och 3.) Tabe 2. T y p e r med hänsyn ti barrformen N:r S:a % Barr af norma typ... I, II, ip), IV'), v, VI-VIII, IX"), X, XP), XII 2 ), XIII, XIV 2 ), XV, XVI, XVII 4 ), XVIII, XIX, XXI, XXIV, XXVI, XXVII, XXVIII'), XXIX 4 ), XXX, XXXI, XXXII 2 ), XXXIV, XXXV, 1 4 ), 2-7, 8'), 9-11, 123), 13-38, 39 2 ), 40-43, 44 3 ), , go, 93, 94, 95 4 ), g6, g8 4 ), o ,6 Barr af mera krokbarrig typ XX, XXII, XXV, XXXIII, 76, 89, 91, 92, ,4 sutigen må här meddeas.en tabe (tab. s) visande de oika barrtypernas fördening på de uppstäda förgreningstyperna. Af denna framgår, att bandgranarna äga det största procenttaet individ med barr af krokbarrig typ. Af I4 bandgranar äro S st. eer 3S,7 :Ya krokbarriga, af 9 pangranar st. eer I I, r 5{, af so granar af 1) Barr fina och reativt starkt framåtriktade. 2 ) " påfaande trubbspetsade. 3 )» hvasspetsade. 4 ) " med dragning åt mera krokbarrig typ.

31 (22 g*) STUDIER ÖFVER GRANENS. FORMRIKEDOM. Tabe 3 T y p e r med hänsyn ti barrstoreken N:r S:a % Barr af ung. norma ängd... Aa utom (V), XII, XXXII, (76)... I37 9j,z Barr påfaande korta... (V), XII, XXXII, (76) ,S oregebunden kamtyp 2 st. eer 4 %, af 53 borstgranar I eer I,9 %; aa de rena kamgranarna äga barr af norma typ. Af de två krokbarriga granarna af oregebunden kamtyp visade den ena granen n:r 97 tydig dragning eer öfvergång ti bandtypen, så äfven den krokbarriga pangranen (granen n:r 76). På ta om barren må äfven nämnas några ord om tiden för skottens utvecking på våren. Vissa af de undersökta individen synas nämigen utmärkta af en anmärkningsvärd förskjutning af tiden för knoppsprickningen. Såunda visade sig den kortbarriga granen n:r XII spricka ut afgjordt senare än aa de öfriga. Då de andra granarna Tabe 4 N:r Barr fr. en Barr Typ med hänsyn ti förgreningen Typ med hänsyn ti fr. en nedre nedre si do- grenspets gren Barr från en Barr från P. n öfre grenspets öfre sidogren barrformen s s s - s 8. ~ o" - g. - ~ o" ~ o" ~ - g_ ~-o" s.., s ~ s.., s g...., s g.. s.., (1) (1) (1) (1) p p, p, p ''" p p, p, p ~ s p, p, p ~ p p, p, ~ o " " " " p, rjq rjq rjq ag. p, p, II O rege b. kamtyp... Norma typ 12,3 2,o I6,4 I,z [15,r I,s 16,4,o m Pantyp " " 12,s I,s I4,6 I,z I I,9 I,o 13,6 I,o IV Ren kamtyp... T 3,1 I,8 I 6,r I,o-1 12 I4,7 I,z IO,S " o,s-r,o v Borsttyp " med dragn. åt pantypen 12,6 I,s-I,s I0,9 1,3-1 " ",s 9 7 I,o 9,6 r,o VIII Bandtyp... I 5 ",z I,s I6,3,z I 5,4 I ",s I4,o I,o XII Ren kamtyp " " 9.4 1,8-z,o 9,s I,s I z,r I,o 13,3 I,o XIII " " I S,s 2,o I4,4 I,z I4,6 I,o IZ,r I,o " " XIX... 12,8 I,s " " " " I 5,7 I,z I4,4 I,s I3,7 I,z XX Bandtyp... Krokbarrig typ I3,4 I,s II,9 I,o I3,8 I,o I07r I,o XXIV Borsttyp Norma typ J8,4 r,s-r,s 22,4 I,o I6,s I,o I4,z I,o XXVIII "... T2,7 I,s 14,s o,s I4,S I,o 17,r I,o " " XXXII med " dragn. åt pano,s-i,of typen 9,zs I,8 12,3 I,s 8,s I,o " " 5.3 XXXIII Oregeb. kamtyp... Krokbarrig typ 12,9 I,s I 5,s J,o I6,4 I,o I3,7 I,o XXXIV Bandtyp Norma typ I I, I,2 13,o I,o I,s I,o I I,3 o,s-i,o 8» 21,4 I,o J8,o I,o Pantyp med dragn. åt band I,z 8,6 I,o 7,6 typen Krokbarrig typ I3,3 2,o 12,9 I,o

32 86 NILS SYLVEN. Tabe 5 Barrtyper Förgreningsmed hänsyn ti barrens form med hänsyn ti barrens storek t y p e r individ med normabarriga krokbarriga kortbarriga barr af nor individ individ individ ma ängd Ren kamtyp... :...,. IO (Ioo %) o (o %) 9 (90 %) I [n:r XII] (10 %) Oregebunden kamtypi 48 (96 %) 2 [n:r XXXII, 97] so (100 %) o (o X) (4 %) """"YP 14 (64,3%) 5 [n:r XX, XXII, XXV, XXIX, 92] ' (35,7 %) I9 (100 %) o (o%) Pantyp... [ 8 (88, 9 %) I [n:r 76] (II,I %) 8 (88,9 %) I [n:r 76] (1 r,r %) Borsttyp (98,r %) r [n:r 89] (r,9 %) sr (96,z%) 2 [n:r V, XXXII] (3,8 %) sprängt sina knopphöjen och åtit årsskottet med dess unga barr mer eer mindre fuständigt utträda, stod granen n:r XII at fortfarande med vinterknopparna sutna. Äfven granen n:r r 3 sår sent ut. Jämförd med den omedebart närstående, för juset ika exponerade granen n:r 14, hviken syntes ha den för granarna här vaniga knoppsprickningstiden, visade sig såunda granen n:r r 3 spricka ut påfaande sent. Då knopparna å granen n:r 14 d rgo8 voro fut utsagna, voro de å granen n: r 13 ännu bott i begynnande sprickningsstadium. Äfven granarna n:r 17, rg och 28 spricka ut jämföresevis sent. Oika typer med afseende på det fruktifi.kativa systemets utbidning (oika kotte- och kottefjästyper etc.). Vid systematiseringen af granformerna har, som redan ofvan framhåits, hufvudvikten oftast bifvit agd vid kottefjäens form. En he de kottefjästyper har härvid uppstäts. De oika kottefjästyperna äro också i sina extremt utbidade former vä skida från hvarandra. Men i fråga om kottefjäen gäer i kanske ännu högre grad än i fråga om förgreningen, att så godt som aestädes en snart sagdt oändig mångfad öfvergångsformer finnes mean de förefintiga typerna. Detta framgår tydigt redan vid undersökningen af ett så pass itet materia som de 14 r närmare studerade Fåe bergs-granarna. Framhåas må

33 (231*) STUDIER ÖFVER GRANENS FORMRIKEDOM. dock, att hvarje särskidt individ atid haft att uppvisa genomgående en och samma kotte- och kottetjästyp. Detta förhåande framgår ännu tydigare vid en undersökning af det kottemateria, som förut föreigger i Försöksanstatens samingar. Sommaren I904 insamade doktor H. HESSELMAN i trakten af Geivare från en he de granar aa förefintiga kottar. Vid en närmare undersökning ha härvid i hvarje fa aa kottar från ett och samma individ visat sig representera en och samma kotteoch kottefjästyp. Tvenne i sin typiska form från hvarandra vä skida kottefjästyper äro tarikt representerade band Fåebergs-granarna, nämigen var. europ2a TEPLOUCHOFF och var. acuminata BECK. Den förra, var. europ2a, karakteriserar ScHRÖTER 1 ) såunda:»kottefjä rombiska, från midten eer öfre tredjedeen afsmanande, i spetsen aftrubbade, urnupna eer tandade, ej pötsigt vågigt utdragna i en spets, ehuru äfven här en svagt vågig utbuktning kan förekomma ti vänster och höger om den i profi något uppböjda spetsen.» Varieteten acuminata åter har»kottefjäen pötsigt vågigt afsmanade ti en ång, urnupen, uppböjd spets.»~) Ännu en tredje kottefjäsvarietet må här omnämnas, nämigen var. fennica REGEL, med»omvändt äggrunda, framti mer eer mindre afrundade, men städse fint tandade kottefjä; fjäets öfre, obetäckta de pan eer buktig». 3 ) Visserigen finnes ej den renafennica-typen representerad inom Fåebergs-beståndet, men kottarna af en band granarna visa dock en så stark dragning åt fennica-typen, att den i anteckningarna upptagits såsom en var. versus fennicam. 4 ) Mean de båda typerna europ2a och acuminata finnas band Fåebergs-granarna aehanda öfvergångsformer. Fere oika formserier från eu1'0p2a och ti acuminata kunna uppstäas. Sammanstäer man i oika serier kottefjä af oika proportion mean ängd och bredd och oika typ beträffande aftrubbningen framti, får man band Fåebergsgranarna fem från hvarandra. tämigen vä skida formserier. Utgår man vid uppstäningen inom de oika serierna från former nied framti mera afrundade kottefjä eer rena europ2a-fjä och tager man de mest utprägade acuminata-tjäen som afsutningsformer, kommer man ti det resutatet, som fig. I 9 utvisar. Inom den första formserien, serien A, har jag sökt sammanföra former med påfaande bredt rombiska kottefjä med aftrubbadt, mer 1) C. SCHRÖTER: Ueber die Viegestatigkeit der Fichte, sid ) SCHRÖTER, anf. arb. sid ) SCHRÖTER, anf. arb. sid ) De för kottefjästypen i första.hand bestämmande kottefjäen äro de från kottens midtpartier; så aa de från oika kottar hämtade kottefjäen å fig. 19.

34 Ur Statens skogsförsöksanstats samingar, Fig. rg. Kottefjä af Fi.ebergs-granar. (Zapfenschuppen verschiedener Ficbten au<:> Fåeberg.) N:r IV. N:r rs. N:r gr. N:r XXVIII. > XIX.» XVIII.» ro2. XIII.» So x » XXI. IO,» 66. XI. 62.» sr , 22,» I8, 43 Fot. af förf. N:r »XXX. r r. r6.» XIV.