MEDDELANDEN FRÅN STFITENS. S~OGSfÖRSö~SFlf4STFlhT HÄFTET 5. MITTElLUNGEN A US DER FORSTLICHEN VERSUCHSANST ALT SCHWEDENS 5. HEFT

Transkript

1 '! MEDDELANDEN FRÅN STFITENS S~OGSfÖRSö~SFf4STFhT HÄFTET MITTELUNGEN A US DER FORSTLICHEN VERSUCHSANST ALT SCHWEDENS 5. HEFT CENTRAI,'RYCKERIET, STOCKHOI.M, 1909.

2 INNEHÅLLSFäR TECKNING. INHALT. HENRIK HESSELMAN: Om fygsandsfäten på Fårön och skyddsskogsagen af den 24 jui 1903 Uber die Fugsandfeder auf Fårö uud das Schutzwadgesetz vom 24 jui NILS SYL VEN: Om könsfördeningen hos taen Uber die Geschechtsverteiung bei der Kiefer. HENRIK HESSELMAN: Vegetationen och skogsväxten på Gotands hämarker Uber die Vegetation und den Wad der Kakfesen Gotands. Sid I NILS SYLVEN: Materia för studiet af skogsträdens raser: Materia zur Erforschung der Rassen der schwedischen Wadbäume. 4 Ormgranar i Hassie socken i norra Västergötand I 69 Schangenfichten im närdichen Västergötand. S Dichotyp gran från Forserum i Småand Dichotypische Fichte aus Forserum in Småand. 6. Feariknande gran Säuenähniche Fichte.. I 82 7 Ny form af gran med abnorm korofybidning 184 Eine neue Form der Fichte mit abnormer Chorophybidung. 8. Tabuceformis- artade granar å Hoaveden. I 87 Tabuheformisartige Fichten aus Hoaveden. HENRIK HESSELMAN: Materia för studiet af skogsträdens raser: Materia zur Erforschung der Rassen schwedischer Wadbäume. 9 Beståndsbidande ormgran. 195 Uber horst- und bestandbidende Schangenfichte ALEX. MAASS: Kubikinnehået och formen hos taen och granen inom Särna socken i Daarna Schaftinhat und Schaftform der Kiefer und Fichte im Kirchspie Särna in Daekarien. Pagineringen inom parentes hänvisar ti motsvarande sidor i skogsvårdsföreningens Tidskrift årg. rgo7, där uppsatserna varit intagna i tidskriftens amänna de med undantag af Vegetationen och skogsväxten på Gotands hämarker och Kubikinnehået och formen hos taen och granen inom Särna socken i Daarna, h vika endast förekommit i fackuppagan.

3 MEDDELANDEN FRÅN STATENS SKOGSFÖRSÖKSANSTALT. Om fygsandsfäten på Fårön och skyddsskogs= agen af den. 24 jui Af Henrik Hesseman. I sutet af augusti I 907 erhö författaren af denna uppsats ett förordnande af Kung. Domänstyresen att undersöka fygsandsfåten på Fårön, särskidt Ua Hau, för att utröna, huruvida skyddsskogsagen af den 24 jui 1903 borde tiämpas å dessa områden samt i så fa ti h viken utsträckning. Observationerna borde äfven utsträckas. ti att undersöka betningens infytande samt betydesen af dess inskränkande. Områdets amänna natur. Fårön vid Gotands norra ända har en ganska utprägad och egendomig natur. Kakhäarna, som intaga en högst betydande de af ön, äro i rege betäckta med ett reativt djupt ager af ösare materia, ti stor de vittringsjord, men taskogen är åg och grofgrenig och träden oftast krokiga eer vinda. De små åkerfåten, de öfverat inskjutaode hafsvikarna, de tarika insjöarna och taskogen med dess ofta bisarra trädformer bida tisammans ett andskap af ett visst egendomigt behag. Det är ett stycke natur, som erhåer sin särpräge af hafvets närhet, de ständiga vindarna och kakens dominerande infytande på vegetationen. På den nordöstra deen af ön :_ Avanäset - möter man en annan bid. Taskogen. är inom stora områden vacker och suten, markbetäckningen utgöres af ris och mossor och bidar en stark motsats ti den annars vanigen örtrika växtmatta, som finns i Gotands taskogar. Tanken föres otvifveaktigt ti de inom våra urbergsområden härskande förhåandena. Härom erinra också de björk- och akärr, som finnas i sänkorna, och som annars äro säsynta på Gotand. Orsaken ti den starka växingen i naturen är en jordmånsfråga. Hea A vanäset består af sand. Endast på några få stäen såsom vid A va och vid Homudden går kakhäen i dagen. Medde. fr. Statens skogsförsöksanstat

4 2 HENRIK HESSELMAN. En studie af den bifogade topografiska kartan visar, att vi här ha att göra med ett utpräghidt fygsandsområde (fig. I). Rader af dyner, skida från hvarandra af fuktiga kärr, omväxa des med pana sätter, des med smärre dynkuar. ;pe sanka kärren mean dynerna äro här och där torragda och uppodade. Mången gång ser man här vackra prof på idoghet åch odingsfit. På andra stäen hyser den fuktiga sanden en ängsartad vegetation, såsom vid Fifång. Här har jordägaren oftast såtterängar, där man sedan gammat hämtat en viktig de af går- 11!( 18 Fig. r. Avanäset 11 Frön efter Generastabens topografiska karta. I: Iooooo. Årgu Hau är närmast den nordöstra, stora dynkuen i den dynrad, mot hviken pien är riktad. dens höförråd. Fygsandsområdet, som omfattar hea A vanäset, har en area af omkring 18 kvkm. Dess gräns mot den öfriga deen af Fårön går något väster om andsvägen mean Butex och Vinor. Detta fygsandsområde är nu ti största deen bundet och bevuxet hufvudsakigen med taskog. Utmed kusten förekomma här och där obundna eer endast med sandrör (Ammopkia arenaria) bundna dyner af större eer mindre utsträckning. Dessutom finnas på den smaaste deen af A vanäset mean Ekeviken i norr och sudersandsviken i söder trenne öppna fygsandsfät, nämigen Norra och Södra Sandheden samt det vidsträckta, vidthekanta Ua Hau.

5 OM FLYGSANDsFÄLTEN PÅ FÅRÖN OCH SKYDDSSKOGSLAGEN. 3 Föregående undersökningar. Fåröns fygsandsfät ha förut varit föremå för naturforskares undersökningar. Den förste, som ämnar en skidring från dem, är Linne, som under sin resa ti Öand och Gotand I 74 I besökte Fårön den juni. 1 Han skidrar på ett mycket åskådigt sätt fygsanden utmed hafsstränderna, redogör för sandrörets ro såsom sandbindare och åmnar en skidring af en de märkigare växter från fygsanden. I hans redogörese nämnes intet om Ua Hau, som i nuvarande stund utan tvifve är den märkigaste företeesen på hea området. Detta förhåande förtjänar att särskidt observeras med hänsyn ti den redogörese, som ängre fram kommer att ämnas öfver Ua Haus historia. Framidne ektor A b. Nisson undersökte Avanäset i jui I903. Han har ämnat en redogörese för sina undersökningar i en rikt iustrerad uppsats»anteckningar om svenska fygsandsfät» 2, det sista, tyvärr oafsutade arbetet af denne forskares hand. Nisson uppehåer sig hufvudsakigen vid dynerna utmed kusten samt ämnar en kortfattad skidring af Ua Ha u, utan att ingå på dess historia, ej heer har han undersökt de öfriga fygsandsfäten på Avanäsets inre dear. Då det uppdrag jag erhö hufvudsakigen afsåg en utredning af fygsandsfätens förhåande ti skogen samt de praktiska bestämmeser angående skogens afverkning, som kunde anses berättigade med hänsyn ti områdets säregna natur, riktades undersökningarna i första hand därpå. Den enbart botaniska sidan af företeesen, växtvärdens utvecking å dynerna, var redan af Nisson så i detaj utredd, att det återstod föga att tiägga. De för denna sida af saken närmast intresserade hänvisas ti Nissons ofvannämnda uppsats. I det föjande redogöres först för fygsandsfäten utmed~kusterna, därefter för de inre fäten. Som det sedermera ska visas, äro dessa af väsentigt oika natur. Fygsandsfäten utmed kusten. Utmed kusten af Avanäset förekomma större dynområden hufvud-. sakigen på trenne stäen, nämigen vid Sudersandsviken, vid södra Homshået, d. v. s. den facka hafsbukten sydväst om Homuddens fyr, samt sutigen från en punkt utmed kusten c:a 700 m. nnv. om Homuddens fyr ti fram emot räddningsstationen vid Skärsände. Här ha vi 1 Öändska och Gothändska resa. S. 204~206. Stockhom I Geo. För. Förh. Bd 27. H

6 4 HENRIK HESSELMAN. det största och mäktigaste fygsandsfätet utmed kusten. Det benämnes på Fåröspråket Norsta aura {nordigaste ören), hviket namn egentigen är tihöra sjäfva udden, men som äfven begagnas för att beteckna hea det innanför iggande fygsandsområdet. Liksom i amänhet utmed sandstränder ha vi äfven här närmast hafvet ett bäte af obevuxen eer svagt bevuxen sand af växande bredd, på somiga stäen sträckande sig ända ti närmare I oo m. Innanför detta föjer en rad smärre, under tiväxt stadda dynkuar, som snart höja sig ti en hög, mäktig dyn eer rad af dynkuar af växande höjd. Biden fig. 2 är tagen från Norsta aura ej ångt nordväst om fyreri. I bakgrunden ser man den utmed kusten gående dynen. Dess höjd är växande, från 3 m. ti 7,6 m. En granskning af dynen visar föjande. In emot and är den ytterst brant; endast på några få stäen kan man gå upp för densamma. Uppe på krönet växa stora tufvor af sandrör (Ammophia arenaria), som just på dynens mot and vända sida befinna sig under utdöende. Vinden bottar de ångt ned i sanden gående rötterna och rotstockarna. De torra, döda, sega hamruskorna hänga som trasiga festoner ned utmed sandväggen, där de kvarhåas af ännu i sanden inbäddade skottdear. Närmast nedanför dynen på andsidan vid foten af den nästan tvärbranta dynväggen har vinden fört bort a rörig sand. Här utgöres marken af ett sandbandadt gröfre grus och kappersten. En annan bid förete dynerna, betraktade från hafssidan. På denna sida suttar dynen ganska sakta. Man kan bekvämt gå upp för den. Hea utsidan jämte en 'de smärre nedanför dynen iggande kuar är vä bevuxen med sandröret (Ammophia arenaria). Mot andsidan befinna sig såunda dessa dyner under stark erosion. Någon vandring in emot and förekommer såunda icke hos kustdynen; den vandrar tvärt om emot hafvet. At efter som andet höjer sig, skrider dynen här framåt. Den vandrande dynen uppbygges des af sand, som kastas upp af hafvet, des också - ehuru sannoikt i ringa grad - af sand, som af vinden föres från den kaagda baksidan af dynen öfver sjäfva dynens krön. Innanför bätet med kustdyner utbreder sig en ganska vid och närmast dynen adees jämn sätt. Denna sätt har uppkommit därigenom, att vinden fört bort sanden ända ned ti grundvattensnivån eer så djupt ned, att sanden börjar bi fuktig, då den har nog stadga att motstå vinderosionen. En dyik sätt benämnes defationsyta. På defationsytan finnes såvä yngre taskog som inti 2 m. och därutöfver höga dynkuar. Dessa dynkuar ha bidats des kring tufvor af en grå varietet af krypvidet (Saix repens v. arenaria), des kring dyika af sandröret (Ammophia arenaria).

7 OM FLYGSANDSFÄLTEN PÅ FÅRÖN OCH SKYDDSSKOGSLAGEN. 5 Materiaet ti dessa dynkuar har kommit från dynen utmed kusten, som befinner sig under erosion, men också från norr därom be-!ägna sandfät. Å biden synas dessa nyigen bidade dynkuar. Mannen på biden står vid en c:a 2 m. hög dynkue med krypvide. Dessa dynkuar förmå i ängden icke binda sanden, i synnerhet gäer detta dem, som bidats <\f S~:~/ix repens v. arenaria. När de nått en höjd af

8 6 HENRIK HESSELMAN. 2 m. eer så omkring, upphör krypvidets sandbindande förmåga. Vinden gräfver sig in i dynkuen, bottägger och förstör de vidt utgrenade krypvideskotten och för bort sanden därifrån. Längre förmår sandröret att. binda sanden och kan därigenom ge upphof ti vida högre dynkuar. Innanför den nyss skidrade defationsytan finnas en he mängd dyner och dynkuar. De igga mera oregebundet anordnade och ha en mera växande form. Detta beror därpå att somiga befinna sig under erosion, andra däremot byggas upp. Sandrörets bindande förmåga har på något stäe brustit, vinden gräfver sig in i dynen, med hvarje ~tormdag förstorande brottet i dynen. Af sanden, som bortföres, uppbygges en ny dyn eer dynkue. Trots den stora oregebundenheten och växingen bida dock dessa dyner en kedja parae med kusten. På många stäen ser man, att de vandrat öfver skogbärande mark (se stubben å biden fig. 2), och på en he de punkter vandra de fortfarande in i skog, såvä in i taskog som öfver mera fuktig mark, bevuxen med a. Här kunna vi såunda urskija två system af dyner och dynkuar: ett yttre vid hafvet, vandrande ehuru ångsamt mot hafvet, ett inre mera oregebundet, som vandrar in öfver skogsm a r k. Me an n ess a rader finns ett defationsområde, devis beströd t med dynkuar kring krypvidebuskar (Sat"z repens v. arenaria), sandrörsturvor (Ammophia arenan'a) och yngre vindpinade taar (Pinus sivestris). 1 De här beskrifna företeeserna gäa hufvudsakigen den södra deen af sandfåten vid Norsta aura, d. v. s. Norra Homshået. Längre mot norr bifva förhåandena mera inveckade, vi få en mängd dyner och dynkuar, som eroderas eer byggas upp på nytt. På de små defationsytorna mean dessa dynkuar växer vacker migskog af ta. På många stäen vandra dynerna in öfver skogbärande mark Närmare 1 Hur denna egendomiga fördening af dynerna uppkommit, kan icke bestämdt afgöras p& grund af de mera öfversiktiga och fyktiga undersökningar, som här medhunnas. Det förefaer dock, som om nordvästen, som p& Avanäset torde vara den viktigaste vinden, härvidag speat en mycket viktig ro. Dynerna igga här ungefär paraet med denna vind, och det är därför möjigt, att detta dynsystem uppkommit p& s& sätt, att genom nordvästen n&gon större dynkue kommit i rörese. En s.dan vandrande dyn fih ofta formen af en parabe med skänkarna i vindens riktning. <Den dynkue, som motsvarar parabens spets, torde nu igga i skogen. Parabeformiga vandringsdyner äro beskrifna fr.n Jyand af K. J. V. Steenstrup. Om Kitternes Vandring. Et Foredrag, hodtidansk geoogisk Forening. Vidensk. Meddeeser fra Naturh. Foren. i Kj0benhavn, &r <j0benhavn 1895 Dyner giende paraet med vindriktningen beskrifves fr.n Indiens öknar af V a u g h an Cornish. On the formation of sand-dunes. Geographica Journa. Bd s London 1897.

9 -; OM FLYGSANDSFÄLTEN PÅ FÅRÖN OCH SKYDDSSKOGSLAGEN. 7 Skärsände förekomma ägre dynkuar med sandrör (Ammopht"a arenaria) samt sandfät med sandtof (Corynepho1'US canescens)..,... "" <= ~ ';< "'... ~ "' <= r«>.. "" <=., "" <= "' Sn.o ""' "' >-< ~,..:. o o- ~ c "'.s ~ ~ te O) ~ "".,., <= >< '"' c > "' > "'.o <G "' b.() o =8 ""'"' <= '"' [>..,.,.:5 bi s o H ""' "' o...; E ~ "'., -;;; "" c E "... o ~ "" <= >... "' "'.:::" ~ "" :o o ~ [f] ;;; o ~... ~ "" "j; "' ~ c... "' ii., <=.a... :o "".,... :~ ~.t o :o ~ 00 ~ >'.s,;., 00 ~ -~ [>.., Förhåandena vid Södra Homshået eer såsom det också kaas Skasand erinra om dem vid Norsta auras södra de (Södra Homshået). Utmed stranden sträcker sig här eri mycket brant, på strandsidan af

10 8 HENRIK HESSELMAN. sandrör bunden dyn. Denna branta dyn igger så nära vattenytan, att vågorna vid storm här och där erodera dynen. På dynens insida ha vi iksom vid Norra Homshået en erosionsbrant Vinden gräfver ut dynen, sandrörspantorna frigöras och hänga ned som torra harnruskor. Här äro förhåandena så tivida oika dem vid Norsta aura, att också ett påbyggande af sand förekornmer på några stäen på dynens insida. Äfven här tyder at på att dynen skrider mot hafvet. Innanför stranddynen utbreder sig ett ganska bredt dynornråde, hvarest dynerna såvä byggas upp som rifvas sönder. På somiga stäen har vinden eroderat bort sanden ända ti grundvattensnivån eer så ångt ned, att sanden är fuktig. Dessa defationsytor äro bevuxna des med en karaktäristisk Ur Statens skogsförsöksanstats samingar. Fot. af förf. Fig. 4 Inre kustdyner under erosion. Smärre dyner under tiväxt. Vid erosionen bottas öfversandade trädstammar. Fårö. Inre deen af dynerna vid Södra Homshået. 13 / vegetation af gräs och örter, des med ung taskog. I närheten af dessa defationsytor finnas dynkuar, som håa på att byggas upp. Längre in mot and finnes en he rad oregebundet formade dyner. De äro endast svagt bundna af Ammophia. På många stäen finnas djupa brott, där gama tastammar bottas. Dessa vittna om att dynen vandrat in öfver skogbärande mark. Den frigjorda sanden samar sig ti nya dyner, som vandra in i den innanför iggande skogen. Denna vandring synes för närvarande gå ganska ångsamt. De invandrande dynerna äro nämigen bevuxna med sandtof ( Corymphorus canescens) och rödsvinge (Festuca rubra v. arenari'a), växter, som ej tåa någon starkare öfversandning. Sutigen återstår det att nämna några ord om dynerna vid Sudersandsviken. Här äro dynerna ägre, bestående af smärre kuar med

11 OM FLYGSANDSFÄLTEN PÅ FÅRÖN OCH SKYDDSSKOGSLAGEN. 9 Ammophia a1 enaria och andra växter mera insprängda. Någon starkare öfversandning af skog förekommer ej här. Förhåandena vid Norsta aura '(särskidt Norra Homshået) och Skasand (eer Södra Homshået) visa, att för närvarande någon större sandtiförse från hafvet icke äger rum. Ejes skue vä knappast stranddynerna vandra mot. hafvet med en tydig erosionsbrant mot and. Denna uppfattning styrkes ock af de uppgifter jag erhåit från herr M. Ekström å Gåsemora, en person vä bekant med naturförhåandena å Fårön. Han håer före, att hafsbottnen kring Avanäset endast inom inskränkta dear består af sand. De i Kg!. Sjökarteverket befintiga sjömätningskorten i mycket stor skaa, utförda åren , angifva däremot en stor utbredning af sand. Dock gäer vä detta sannoikt mera grof sand, ty fin sand (f. Sd.) angifves bott på ett enda stäe. Härför taar också den omständigheten, att Ekeviken enigt kartan het och hået har sandbotten, men här är sandtiförsen ytterst obetydig och den uppkastade sanden tämigen grof. I aa händeser är sandtiförsen ej rikigare, än att den uppkastade, fina sanden hinner bindas af Ammophia arenaria. De röriga utmed skogen befintiga kustdynerna bestå atså i hufvudsak af en sandmassa, som fcirut bifvit uppkastad på and och därefter bunden, och som nu befinner sig under omagring och omfyttning. Denna omagring sammanhänger på det närmaste med sandrörets egenskaper som sandbindande växt. När dynen nått en viss höjd, upphör påföraodet af ny sand. Sandröret, som för sin trefnad fordrar ny sandtiförse, gesnar ut och andra mindre starkt sandbindande växter komma in. Därvid uppstår ätt ett brott i dynen, vinden gräfver sig in och omagrar den preiminärt bundna dynen ti en ny dyn. Härvid gräfver sig ofta vinden ned ti grundvattensnivån. En vandring i en viss, ehuru mycket oregebunden vindriktning kan härvidag äga rum. N å go n från hafvet kommande, direkt invandrande dyn förekommer ej på Ava'näset. Kustdynernas förhåande ti skogen. Som det framhåits i det föregående, försiggår på fera stäen en öfversandning af skog närmast kustdynerna. Af at att döma försiggår dock denna öfversandning ångsamt och framförat oregebundet. En sammanhängande vandringsdyn saknas, det är endast enstaka dyner, som på några få punkter båsa in i skogen. Här och hvar, där skogen afverkats oförsiktigt, har vandringen ti synes skett ganska snabbt. En håpunkt för att bedöma utbredningshastigheten hos dessa kustdynfät

12 JO HENRIK HESSELMAN, skue man kunna få genom en nymätning och en jämförese mean kartor från 1692 och 1703, hvika ängre fram komma att omtaas. De nu tigängiga kartorna ange ej gränsen för kustdynerna mot and. Af ännu större praktisk betydese än kustdynernas oregebundna invandring i omgifvande skog är den företeesen, att dynerna vid Norra och Södra Homshået tendera att förena sig med hvarandra. De skijas nu från hvarandra af ett skogsparti, som intager det smaa näset strax väster om Homudden. Igenom detta skogsparti går den under de senare åren anagda vägen ti Homuddens fyrstation. För de båda kustdynernas förening med hvarandra spear den meaniggande skogen en stor ro, i synnerhet som den är af en mera ovanig beskaffenhet. Skogen är åg och mycket ges. Träden ha stora, vidgreniga kronor och ofta en knotig och oregebunden stam. M;arken utgöres af fin sand, bär och där agrad som åga dyner. Markbetäckningen är ytterst svag. På många stäen utgöres den endast af barr, grenar och kottar, som igga het öst på sanden. Inom andra dear ha vi ett tunt vegetationstäcke. Detta består hufvudsakigen af ett itet, för sand särskidt karaktäristiskt gräs, borsttåte eer sand to f ( Corynephorus can e scens) samt rödsvinge (Festuca rubra 1.1. arenaria) samt några små, ynkiga exempar af backtimjan (Thymus serpyum). Moss- och aftäcket, som igger nästan het öst på sanden, består af Dicranum scoparium, Poytrz'chum juniperz'num, Grz'mmia canescens, Cdraria acueata, Ciadina sivatica och uncz'ais, stereoeauon pascha/e, Cadonice, Pettigera sp. Ett dyikt vegetationstäcke är föga motståndskraftigt. Vid afverkningen båser barrtäcket bort, mass- och aftäcket rifves ätt upp. I synnerhet på dynernas suttande sidor gräfver vinden hå i marken, och sanden yr snart omkring. Långt upp på stammen öfversandade taar bära vittne om att detta då och då inträffat, men att sanden åter bifvit bunden. De nu svagt bundna dynerna skue, om de frigjordes, ätt ge upphof ti skogsförödande vandringsdyner genom de vädiga sandmassor, som här äro hopade. På några stäen hotar redan en fäckvis frigjord dyn att öfversanda den ti Hoiuuddens fyr edande dyrbara vägen. En afverkning af skogspartiet mean. dynerna vid Norra och Södra Homshået innebär en stor fara för näriggande skogsmark och skue snart ha ti föjd att den dyrbara vägen ti Homudden totat öfversandades. Ser man efter hvika praktiska åtgärder, som kunna eer böra vidtagas för att hindra kustdynfätens vidare utbredning, äro dessa hufvud sakigen af två sag. Först och främst bör man iakttaga en försiktig behanding af skogen närmast dynerna, en större afverkning är här atid riskabe. De andra åtgärderna gå ut på dynernas bindande. Pantering

13 u r statens skogsförsöksanstats samingar. Fig. s. Vy öfver Ua Hau fri.n söder. Fårö. Ua Hau. 12 / Fot. af förf.

14 12 HENRIK HESSELMAN. af sandröret (Ammophia arenaria) bör om möjigt företagas i synnerhet i de uckor, som vinden rifver upp. De kunna också skyddas mot vindens utgräfvande arbete genom påäggande af ris och torf. Försök med pantering af haftorn (Hippophae rzamnoides), som förekommer på Jyands kitter, skue kanske visa sig ämpigt. Betesfred bör införas å dynområdet. Utsikterna att yckas äro ganska stora, då sandtiförsen från hafvet är af underordnad betydese för dynernas drift. Ua Hau. På näset mean EkeYiken i norr och sudersandsviken i söder utbreder sig Ua Hau. Det är en stor bågformig, mot NV öppen vandringsdyn, som utbreder sig mot öster och söder med hufvudriktning mot sydost. Här mötes naturvännen af en ika storartad som egendomig företeese. En varm, kar, ugn soskensdag på Ua Hau ger ett säsamt intryck. Från den öfverat utbredda guhvita sanden refekteras det födande sojuset så starkt, att ögat bändas, och en ström af tropisk hetta stråar emot en, så att man knappt kan andas. Vid båst piskas ansikte och händer af den fygande sanden, så att det känns, som om man erhöe miioner nåsting. Ödsigheten förer med sig en nästan högtidig ökenkänsa. Dynernas växande former, de vädiga sandkuarna, träden, som kämpat sin förtvifade strid med sandmassorna, at vittnar säsamt om nyckfua och obundna krafter. Rundt om inramas den jusmättade tafan af den mörka barrskogen, ängst i norr och söder skymtar. det bånande hafvet. Ua Hau bidar ett andskap, prägadt af en så säregen skönhet, är en natursevärdhet af rang, så att man nästan känner sig bekämd vid tanken på, att människan här söker binda de härjande naturkrafterna. Så egendomigt är emeertid Ua Hau, så skarpt kontrasterar det mot det omgifvande andskapet, att man icke vet, om det naturigt hör ihop med detsamma. Man drifves ti att förr misstänka kuturmänniskans åtgärder som den första anedningen ti detta mäktiga dynandskaps uppkomst, än en af människan oberoende naturföreteese. En noggrann kännedom härom har icke bott ett naturhistoriskt, utan också ett rent praktiskt intresse. Om dessa vädiga, obundna sandfät uppkommit genom företeeser, där människans ingrepp ingenting betydt, så stå vi tydigen mer maktösa vid deras bekämpande, än om vissa åtgärder från människans sida gifvit upphof ti det storartade skådespeet. I det senare faet betyda våra åtgärder mera, och framför at ha vi ä,ttare att för framtiden förebygga dyika föret~eser 1 som. ~

15 OM FLYGSANDSFÄLTEN PÅ FÅRÖN OCH SKYDDSSKOGSLAGEN. 13 hur imposanta de än te sig - dock spea en ödesdiger ro i ekonomiskt hänseende. Efter att ha redogjort för Ua Haus natur, skoa vi därför söka att utreda dess historia. Ua Ha u har för närvarande en yta af mer än I 70 har (år I 883 I67, 3 har). På östra och sydöstra sidan ha vi den stora framåtvandrande dynen. Sin största höjd når den i sydöstra deen. Den högsta dynkuen igger här omkring I 8 m. öfver defationsytan och c:a 1 7 m. öfver den skogsmark, öfver hviken den vandrar fram. Mot norr sänker den sig at mer, och närmare norra stranden är dynen föga utprägad. Den 50 too ~~~====~==k===~=======dm Fig. 6. Profi af Ua Hau fr1n den nordöstra deen. Ti vänster defationsytan med invandrande taskog, ti höger vandringsdynen, öfversandande taskog. Å dynens vindsida efvande och döda rester af cfversandad skog. a erosionsrest af en gamma dyn, b nybidade sm1 dyner kring sandröret (Ammophia arenaria). Skaa I : Höjd- och ängdskaa ika. skematiska teckningen å fig. 6 åskådiggör dynens framvandringssätt och ger en förestäning om Ua Haus byggnad. Dynen vandrar här i östig eer öst-sydöstig riktning. Vindsidan är ångsuttande (5 ) och vegetationsfri. Sanden är hård och af vinden tipackad, så att man utan större svårighet kan gå på dynen. Öfver sandytan sticka här och där tastubbar eer döda taar upp. På dynens krön finna vi några mindre, sekun<!:ira dynku.1.1r, där sandröret (Ammophia arenari"a) är den sandbindande växten. Af vinden föres sanden från den vegetationsfria vind ~idan upp på dynens krön, hvarefter den rinner eer båser ned i skogen. Läsidan är skarpt suttande med en \utningsvinke af ända ti 35, sanden är het ös så att man sjunker ned i dynen 1 På så sätt vandrar dynen atjämt framåt och begrafver i sin väg vacker, växande taskog. Träden kunna änge stå emot öfversandningen, men när sanden bötjar komma upp i trädkronorna, bifva de ännu sandfria grenarna gesare 1 Den här mätta dynen (Efvings spege och m1ttband) har i afseende p1 utningsgraden gett värden, som nära öfverensstämma med andra, närmare studerade vandringsdyner. S o k o 16 w (Die Diinen. Bid ung, Entwickeung und innerer Ban. Deutsche Ausgabe, sid Berin 1894) anger vindsidans utningsvinke hos dyner i amänhet variera mean 5 och I 2, äsidans j utningsvinke visar den svagast suttande deen af vind Sidan hos denna dyn p! det mätta stäet, 35 den starkast suttande deen af äsidan inne j skogen. Enigt Ramann (Bodenkunde. II Auf., s. 67. Berin 1905) bifva dyner, som vandra in i skog brantare än andra dyner. Detta är säkerigen ocks1 förkaringen ti den starka utningsvinken hos vandringsdynen p1 Ua Han.

16 HENRIK HESSELMAN. och gesare, och sutigen dör trädet. Lägre eer ågt stående träd kunna bifva het och hået öfversandade, andra träd kunna trotsa dy- Ur skogsvårdsföreningens samingar. Fot. af Ab. Nisson. Fig. 7. Rester af taskog å vandringsdynens vindsida. F.rö. Ua Hau. Jui!i:J'öf. nens famntag och ännu håa sig vid if, sedan sanden omkring dem båst bort på dynens vindsida. Teckningen (fig. 6) visar äfven ett sådant träd. Möjigen har det stått på någon högrn kue; hvarigenom det ej bifvit så djupt inbäddadt i sanden, som de oftiga träden:. På vindsidan båser sanden bort ända ti grundvattensnivån, dä den fuktiga sanden erbjuder ett tiräckigt motstånd mot vindens angrepp. Någon sandfykt äger därefter ej rum. På den fuktiga sanden utbreder sig emeertid en he de växter. Nedanför den stora vandringsdynen på Ua Hau uppträda föjande arter: Buskar, ymniga. Krypvide (Saix repens v. arenaria). Ris, spridda - strödda. Vintergröna (Pyroa secunda), spr Strandummer (Lycopodium inundatum), fäckvis rik. Båbär (Myrtz"us nigra), e. Lingon ( Vaccinium vitzs idcea), e. Ljung (Cauna vugaris), e. Mattummer (Lycopodium cavatum), e. Örter och gräs, rikiga. Sandtof (Corynephorus canescens), rik. Sandstarr (Carex arenana), rik. Åkerfräken (Equisetum arvense), rik. Kryphven (Agrostis stoonifera), strödd. Starr (Carex Goodenoughii), strödd. Dvärgin (Radiaa inoides), spr. Ögontröst (Euphrasza officinazs), spr. Knutnarv (Sagina nodosa) spr. Sodagg (Drosera rotundifoza), spr. Vårbrodd (Anthoxantum odorathu?jz), e. Kattfot (Antennarza dioica), e. storsieshår (Drosera ongzj"oza), e. Arun (Erythrcea vugarzs), e. Rödsvinge (Festuca rubra v. arenarza), e. Hökfiba (Hieracium umbeatum), e. Monke (Jasione montana), e. Östersjötåg

17 Ur Statens skogsförsöksanstats samingar. Fig. 8. Vandringsdynens krön vid skogskanten. F:rö. Ua Hau. '% Fot. af förf.

18 HENRIK HESSEL:MAN. (Juncus oaticus). e. Knappt!g (Juncus congomeratus), e. Höstfiba (Leontodon autumnais), e. Knippfrye (Luzua campestris), e. Mossor, strödda - rik., bida ej ngot sutet växttäcke. Poytri'chum communf', str. - rik. Poytrichum juniperznum. Ceratodon pzerpureus, str. Pohia nutans, spr. Lafvar, e. Cadom"ce, stereoeauon paschae'. På denna såunda bundna mark vandrar skogen åter in. I den fuktiga sanden gro rikigt med tapantor (Pinus sivestris) samt små C:-: Ur statens skogsförsöksanstats samingar. Fot. af förf. Fig. 9 I förgrunden defationsytan med smärre dynkuar. I bakgrunden invandrande taskog. Ti höger vandringsdynen. Frö. Ua Hau. 16 / pantor af gasbjörk (Betua odorata) och masurbjörk (Betua verrucosa). Ju ängre från dynen man kommer,. dess högre och mera suten bir taskogen (se äfven fig. g). I den 40-åriga taskogen stå träden stundom så tätt, att markbetäckningen består bott af barr och kvistar. En de af de växter, som fårst kommit in på den fuktiga sanden, kan änge håa 1 Denna vegetation pminner mycket om den, som af Warming beskrifvits frn iknande okaer band Jyands kitter (De psammofie Formationer i Danmark. Videnskaheige Meddeser fra den naturhist. Forening r Kj0benhavn 1892).

19 OM FLYGSANDSFÄLTEN PÅ FÅRÖN OCH SKYDDSSKOGSLAGEN. J7 sig kvar i skogen, band dem krypvidet (Saix repens v. arenaria), några titaga väsentigt i frekvens såsom ingon ( Vaccinium vitis idcea) och båbär (My1 tius nigra). Fera försvinna, såsom Radioa inoides, Erythrcea vugaris, Lycopodium inundatum, nya komma ti, såsom stagg (Nardus stricta), innea (Linncea boreais), vintergröna (Pyroa minor), åtskiiga mossor såsom Hyocomium proiferum, H. paridinum och triquetrum, Sphcerocephaus paustris och sutigen några arter afvar såsom Cadina sivatica m. f. På andra dear af defationsytan på Ua Hau invandrar skogen icke atid så fort. I synnerhet är detta faet med de sydöstra dearna. Här bida sig ofta större och smärre sekundära dynkuar med Saz:C repens v. arenaria eer Ammophia arenaria såsom dynbidare (se vidare fig. g). Sandfyktens förstörande och förhärjande inverkningar motvägas endast i underordnad grad af att skogen åter igen vandrar in på sitt gama område. På många stäen, såsom också ängre fram kommer att visas, bir den nya skogen ej ika så bra, som den en gång förstörda. Härti kommer förstärandet af en mängd timmer, och den omständigheten, att stora vidder mark under ånga tider igga adees improduktiva. På några stäen, såsom i sin sydöstra de, hotar Ua Hau att breda ut sig öfver odad mark, i den nordöstra deen båser sanden in öfver god ängsmark. Det är icke bott skogen, utan äfven annan ganska högproduktiv mark, som såunda hotas i sin existens. Många vägar, som befokningen användt i forna dagar, ha bifvit öfversandade eer stå i fara att öfversandas. Det är såunda icke små ekonomiska intressen, som stå på spe. För att närmare beysa Ua Haus natur som fygsandsfät ha sandprof därifrån underkastats en mekanisk anays, som å anstaten utförts af fröken G. Laurentz. Resutatet af denna undersökning återfinnes i nedanstående tabe. Äfven ett sandprof från skogen strax norr om Ava har medtagits..» Sand från defationsnivån 5,Bs% 5,4% dyn - o,4% Finsand Grus. Gro f sand. Mo. e. Dyne. Lätter 0,2-0,o2 och Ler. > 2 mm. 2-o,s mm. o,s-0,2 mm. mm. < o,o2 mm. 58,2% 36,2% 0,2% 64,2% 35.3% 0 11 ~~ ))» skogen vid A va. o,4% 19,6% 62,4% I7,z% o,s% Det materia, som går genom siktar med 2 mm. vida maskor betraktas som finmateria, hviket sedermera genom användning af oika siktar deas i fere oika grofekskasser. Genom samning med Meddd. fr. Safens skogsförsöksanstat.. 2

20 r8 H.I!.N RIK HESSELMAN, vatten bestämmes haten af ätter. Sandanaysen är utförd i närmaste öfverensstämmese med den af Atterberg i Kamar utarbetade metoden. Äfven hans terminoogi är i hufvudsak använd 1. Af en jämförese med andra anayser af fygsand, visar det sig att dynerna vid Ua Hau innehåa en reativt stor hat af mo, hviket så ti vida är fördeaktigt att det höjer dynernas vattenbehåande förmåga, en sak, som bör vara gynnsam för deras återpanterande 2 Sanden visar för öfrigt stor öfverensstämmese med fygsand från Hamstad. Äfven sandens mineraogiska och kemiska beskaffenhet taar för dess ämpighet för skogsväxt. Färgen är jus guhvit; minerakornen bestå visserigen ti öfvervägande de af kisesyra, men fätspat- och hornbendekristaer äro ganska tarika, hvaremot kakstensspittror saknas. En af H. Santesson 3 utförd kemisk anays visar 92,o6 J{ kisesyra samt band i växtfysioogiskt hänseende viktiga ämnen o, 5 r Ya kak och 2,2 7 % kai. Ua Haus uppkomst. Vi skoa nu se ti, hvika företeeser närmare kunna uppysa oss om Ua Haus såvä i praktiskt som teoretiskt hänseende intressanta och viktiga historia. Redan vid ett fyktigt besök å fygsandsfäten ser man en företeese, som ger en iten fingervisning härutinnan. Å fig. IO, som återger dynens vandring mot skogen, observeras närmast defationsytan tvenne kuar med branta sidor. I kuarna finnes ett utprägadt humusskikt. Mannen på biden pekar just på detta humusskikt, innehåande mutnande trä- och barkbitar. På humusskiktet igger nu ett ager af sand, som sammanhåes af sandröret (Ammophia arenaria). Under humusskiktet är sanden mera fastkittad, något ortstensartad. Kuarna ha nästan tvärbranta sidor, i hvika vinden med tihjäp af den fygande sanden eroderat ut ränder, adees som öknens sandstormar anfräta det fasta berget. Dessa kuar äro ingenting annat än erosionsrester af en gång skogbundna dyner. Liknande erosionsrester finner man strödda här och där öfver Ua Hau. Å fig. r I ser man en dyik med en ännu kvarstående, het iten tastubbe. Humusrandens ojämna bågform tyder på att det är en gamma dynkue. Ett träd, som yckats stå emot öfversandningen, står ännu kvar. 1 Studier i Jordanaysen. Landtbruksakademiens Handingar och Tidskrift Stockhom Sandsagens kassifikation och terminoogi. Geo. För. Förh. Bd De kastiska jordbeståndsdearnas terminoogi. Geo. För. Förh. Bd Stockhom A t t e r b e r g. Studier i jordanaysen. c. sid. 240 och De kastiska jordbeståndsdearnas terminoogi sid Axe Lindström. Praktiskt geoogiska iakttageser under resor på Gotand Sv. Geo. Und. Ser. C. N:o 34, sid Stockhom 1879.

21 OM FLYGSANDSFÄLTEN PÅ FÅRÖN OCH SKYDDSSKOGSLAGEN. I 9 De~sa erosionsrester, som finnas på fera stäen på Ua Hau, visa, att Ua Hau fordom varit ett skogbundet dynområde, ikt de andra bundna fygsandsfäten på Avanäset. Tvenne företeeser kunna tänkas som orsak ti sandens uppbrott på ett dyikt fät. Den ena möjigheten är den, att under någon period af Avanäsets utveckingshistoria en stor dyn från hafvet vandrat in öfver det smaa näset. Den har förstört skogen under sin framfart. När de gama dynkuarna träda fram på vandringsdynens vindsida, sakna de ett skyddande vegetationstäcke, hvarigenom sanden i dem kommer i drift. I så fa Ur Statens skogsförsöksansta1ts samhngar. Fot. af förf. Fig. 10. Vindsidan af vandringsdynen. I förgrnnden:2:defationsytan med krypvide (Saix repens v. arenarz'a), vid dynens bas erosionsrester af ädre dyner. F&rö. Ua Han. "/ är Ua Hau en företeese, vid hvars uppkomst människan speat en underordnad ro. Den andra tänkbara möjigheten är den, att de bundna, skogbeväxta dynerna på något stäe brutit upp. Någon oförsiktig behanding af naturen från människans sida kan då ha varit den första orsaken. För att undersöka s~nnoikheten för den ena eer den andra möjig-

22 20 HENRIK HESSELMAN. heten underkastades först dynerna i närheten af Ua Hau en noggratin anays. Skogsbeståndet å dessa är gest. Taen är i amänhet ganska åg, men grof och vidgrenig. Andra träd saknas å dynerna, ikaså buskar. Markbetäckningen har fojande sammansättning: Gräs och örter, str. Sandtof (Corynephorus canescens). Kruståte (Aira.fexuosa). Fårsvinge (Festuca ovina). Hökfiba (Hieracium umbeatum). Backtimjan (Thymus serpy. um). Hundvio (Vioa canina). Mossor, rikiga. Ceratodon purpureus, str. Dz'cranum scoparium, e. Dicranum spurium, str. Hyocomium parietinum, e. Grzmmia canescens, str. Jungermannia ciiaris, e. Poytrichum juniperinum, str. Poytr. )>iiferum, str. Ur.statens skogsförsöksanstats samingar. Fot. af förf. Fig. II, Rest af en ädre, skogbevuxen dyn. Sydvästra deen af Ua Hau. Nedanför dynen ti höger rester af en edstad (~e sid. 30). Fårö. Ua Hau. '"f L a f v a r, rikiga. Cadina rangzferina, rik. Cadina sivatzi:a, rik. stereoeauon paschae, rik. Cadina unciais, str. Cetraria acueata, str. Cadonice, str. Petigera, spr. Svampar, str. Åtskiiga arter hattsvampar af säktena Baetus och Agarzi:us. På somiga fäckar bida gräsen en temigen tät matta, men där taarna ge itet skugga äro de mera sparsamma eer saknas adees. Moss- och aftäcket är ytterst tunt, i synnerhet gäer detta sådana partier, som äro betäckta med Stereocauon; redan en obetydig spark gör här hå på växttäcket och bottar sanden. Humustäcket är ytterst obetydigt och mycket öst. Då och då har sanden af någon anedning

23 OM FLYGSANDSFALTEN PÅ FÅRÖN OCH SKYDDSSKOGSLAGEN. 2 r kommit i drift, men åter bifvit bunden. Tastammarna äro ofta ett stycke upp öfversandade. På somiga fäckar, i synnerhet invid körvägar kan sanden befinna sig i svag drift. På de miniatyrdyne,r, som såunda bidas, uppträda rikigt med sandtof ( Corynephorus canescens) samt spridd rödsvinge (Festuca rubra v. arenaria). Oaktadt skogen är ges och kottetigången god, saknas föryngring. Endast några spridda småtaar förekomma. På några punkter utgöres markbetäckningen endast af kottar och barr. Endast i sänkorna mean dynerna finner man en mera fast vegetation. Här finnas då våra vaniga skogsris, såsom ingon ( Vacz'nz'um vitz's z'da:a), båbär (Myrtius nigra), innea (Linna:a boreais), vidare andra vaniga barrskogsväxter, såsom dufkua (Trientais europa:a), vårfrye (Luzua piosa), örnbräken (Pterz's aquiina) samt vaniga barrskogsmossor, såsom Hyocomz'um proiferum, triquetrum och parietz'num, Po!ytrichum commune, Leucobryum gaucum. Här bidas också ett ordentigt ager med skogshumus. Af denna ia skidring framgår, att dynerna äro öst bundna, och att föryngringen är svag. Man kan ätt förestäa sig, att dyika dyner kunna bryta upp och af vinden sättas i drift. Det är just också något, som ännu i dag sker. I närheten af Ua Hau igger Södra Sandheden, från h viken fig. I 2 är hämtad. Ti vänster å biden synes en dyn under uppbrott. Taarna stå adees i kanten af erosionsbranten. Med hvarje år sopas en de af sanden bort omkring taarrres rötter, och förr eer senare kommer den dag, då trädet störtar omku (se fig. I 3 och I4). Denna företeese kan man iakttaga på fere punkter utmed Södra Sandhedens norra kant. Den frigjorda sanden båser in i skogen, i synnerhet där skogsbeståndet är gest, och samar sig ti större eer mindre dyner och dynkuar. Äfven på den Norra Sandheden träffar man iknande företeeser. För att få en förestäning om, huru fort sanden kan båsa bort från taarnas rötter, undersöktes deras diametertiväxt genom uttagande af horrspån. Man skue möjigen kunna tro, att rötternas friäggande skue förorsaka en tydig minskning i årsringarnas bredd. Emeertid råder härvidag så stor växing, att man svårigen härigenom kan komma ti någon bestämd uppfattning. När man ser dessa uppbrytande dyner, och när man ~änner, att hea Ua Hau fordom varit ett skogbundet fygsandsområde, igger den tanken otvifveaktigt nära, att Ua Ha u en gång i tiden börjat på detta sätt. En edning vid afgörandet af denna fråga kan man erhåa genom att undersöka skogen på defationsytan. Som nyss visats, invandrar skogen, när sanddriften gått så ångt, att grundvattensnivån nåtts. Äro

24 22 HENRIK HESSELMAN. betingeserna för skogens invandring ikartade och ha icke några större huggningar ägt rum, bör den ädsta skogen träffas på den ädsta defationsytan. Båda dessa betingeser äro uppfyda på Ua Hau. Marken är mycket ikformig och några störande huggningar å defationsytan ha ej ägt rum. En undersökning af skogen visade, att den ädsta skogen träffades å ett område tihörande skiftet Lassor eer på gränsen mean Lassor och V erkegårdsskiftet. Den bifogade biden åskådiggör skogens utseende. När man ser den jämna, nästan adees pana sätten kan man icke stanna i tvifve om,~ att man här har framför U r Statf':ns skogsförsöksanstats samingar. Fot. af förf. Fig. 12. Vy friin väster öfver Södra Sandheden. Fi.rö. Avanäset. 12 / sig en verkig defationsyta. Skogen är för närvarande omkring I 20-r 30 år. skogsmarken är här mycket fuktig, hviket ytterigare utgör ett skä att anse den som en defationsyta. Redan omedebart efter dynens framvandring är ju sanden så fuktig, att den hyser sådana växter som Lycopodium inundatum, Drosera 1'otundifoia, E1ythrcea vugan s, '.Juncus batt'cus, växter som för sin trefnad fordra stor tigång på vatten. Skogen är åg, 5 a 6 m., sutenhet o,6. Taen är det enda förekommande trädsaget.

25 Ur Statens skogsförsöksanstats samingar. Fot. af förf. Fig o-IIo åriga,taar på kanten af en dyn tmder erosion. Fårö. Avanäset. Södra Sandheden. 12 / Ur statens skogsförsöksanstats samingar. Fig. 14. Skogbunden dyn under erosion. Ofvanför mannen å biden en kufaen ta (c:a 100 år). Fårö. Avanäset. Södra Sandheden. "' 1907,

26 HENRIK HESSELMAN. Skogen har föjande sammansättning: Buskar, t. rik.: Krypvide (Saix repens v. arenaria). Ris, rik.: Ljung (Cauna vugaris). Tranbär (Oxycoccus paustris). Lingon (Vaccinz~ um vitis idcea). Vintergröna (Pyroa secunda). BHibär (Myrtius nigra). Örter och gräs, rik!.: Brunhven (Agrostzs canina), rik.-y. Sodagg (Drosera rotundifoia), str. Fftrsvinge (Festuca ovina), str. Starrarter ( Carex Goodenoughzi", spr. och C. steuata, spr.). Spikbad (Hydrocotye vugaris), spr. Stagg (Nardus stricta), spr. Tåg Ur Statens skogsförsöksanstats samingar. Fot. af förf, Fig. r 5. Den ädsta skogen pi defationsytan. Fårö. Ua Han. 16 /, (Juncus congomeratus), spr. Vårtåte (Airopsz's prmcox), e. Sandstarr (Carex arenarza), e. Ängsfräken (Eqtdsetum pratense), e. Vftrfrye (Luzuapiosa), e. Bodrotsört (Potentia erecta). Mossor, r.-y.: Poytrichum commune, rik!. Sphaerocephaus paustrz's, str.-rik. Sphagna,?ttskiiga arter, rik. Hyocomium triquetrum, e, L a f v a r, s pr.: Ciadina rangzferina, spr. Skogen å den norra deen af defationsytan är yngre än den här beskrifna, och den har i de nordigaste partierna endast en åder af omkring 40 år. Hade den stora Ua Hau-dynen kommit från den norra stranden, borde tydigen den nordigaste skogen vara ädst. Skogen norr om sjäfva Ua Hau är en oikådrig skog på små dynkuar, som

27 OM FLYGSANDSFÄLTEN PÅ FÅRÖN OCH SKYDDSSKOGSLAGEN. 25 på de festa punkter är skarpt begränsad mot defationsytan. Den kan tydigen icke tihöra Ua Haus defationsyta. På norra stranden är för öfrigt sandtiförsen mycket obetydig. Enigt dessa undersökningar bör såunda Ua Hau ha börjat på en punkt cirka 700 m. från den norra stranden. Ua Hau är såunda i sin hehet ett i senare tid uppbrutet, en gång skogbundet fygsandsområde. Af största intresse vore naturigtvis att bestämma tiden för Ua Haus uppkomst. Afven detta har varit möjigt. Genom jägmästare Mamborgs väniga timötesgående hade jag fått åna en karta öfver Avanäset (se fig. 2I), där dynens äge åren I85o och I883 voro angifna. Enigt denna karta bör dynen ha förfyttat sig IOO m. på 33 år, d. v. s. i medeta 3 m. per år. r I nuvarande stund uppträder den nya skogen i Ua Haus nordöstra de cirka I 8o m. bakom den yttersta dynranden. Under antagande af en vandringshastighet af 3 m. per år, kommer den nya skogen c:a 6o år efter det att dynen vandrat fram. Med kännedom om den ädsta skogens åder, I 20-I 30 år, bör såunda med en mycket approximativ beräkning Ua Hau ha börjat för I 8o a 190 år sedan, d. v. s. i förra häften af I 7 oo-taet. Denna genom ett rent naturhistoriskt tivägagångssätt vunna åsikt vinner sin fua bekräftese, des genom en tradition, som ännu finnes på orten, des genom studiet af ädre kartor. Under min vistese på Avanäset bodde jag hos herr M. Ekström på Gåsemora, som med största intresse föjde mina undersökningar. Då jag för honom omtaade, att mina undersökningar fört ti det resutatet, att Ua Hau tagit sin början i den nordvästra deen af fygsandsfätet, ångt från hafvet, omtaade han för mig en tradition, som finnes i hans säkt. I sin ungdom hade min sagesman ofta gått öfver Ua Hau i säskap med sin morfader, hvarvid denne utpekat den pats, där enigt hvad han hört Ua Hau en gång i tiden börjat. Morfadern, en i Fårös historia märkig man, - han hade band annat bifvit tagen som fånge, då ryssarna under amira Bodisko år I8o8 besatte Gotand, - hette Christoffer Micheson Gazeius, var född på Gåsemora den 6 sept. I786 och dog den 29 mars I863. Chr. Gazeius hade enigt min sagesman traditionen från sin far eer farfar, ovisst hviket. Någondera af dessa skue ha sett hur Ua Hau började. Fadern hette Miche Larsson, var född den I2 apri I748 och dog den 30 mars I824, farfadern hette Lars Larsson, var född den 20 okt. I 7 I I och dog den I 5 okt Denna siffra, ehuru gäande &ren I85o-I883, synes af andra kartor, som ängre fram komma att omtaas, vara ganska god.

28 ... :: " \--fj". '{? f7 3P ~ 'P"~~ 'P' '\=- ~~F~; 'P '-Tv ~J:~OOOO ro o "00!1.000 L...L'--''-''--'-'.1...!--''--''----'-!...L'-'-'---''---'--'_,_,..._,-'-'--''---'--'.J...J.--'' TJL., Fig. 16. Karta öfver Avanäset år 1692 af Mathias Schider. Kopia efter origina i Generaandtmäterikontorets arkiv. Kartskriftens egendomiga stäning ika med originaets. Originaskaan 1 :

29 OM FLYG'>ANDSFÄLTEN PÅ FÅRÖN OCH SKYDDSSKOGSLAGEN. 2 7 Vid en utfykt ti Ua Hau tisammans med herr Ekström, utpekade han enigt traditionen den enigt en senare utförd undersökning ädsta skogen såsom den pats, där Ua Hau börjat. Härigenom fick den naturhistoriska undersökningen ett mycket godt stöd. Äfven hvad tiden för Ua Haus uppkomst beträffar, stämma tradition. och naturvetenskapig undersökning vä öfverens. Herr Ekströms morfars farfar efde ju i förra häften af I 700-taet. Mycket goda, ja fut bevisande stöd för att Ua Hau ej är ädre, har jag erhåit genom undersökning af i generaandtmäterikontorets arkiv befintiga kartor. Här finnas tvenne goda och, som det synes, rioggrant utförda ädre kartor öfver Fårön. Den ädsta, som här är reproducerad (fig. I6), är upprättad af Mathias Schider år I692 i skaan I : Den de af Avanäset, som igger mean Ekeviken i norr och sudersandsviken i söder, har fut ikformigt fördeade barrskogstec;ken. Området beskrifves på kartan på fö}ande sätt:» Taskogh Dugeig ti Gerdze och brense med något Muhbete.» Det gama stafningssättet är bibehået på den ia reproducerade biden. Endast den tyska skrifstien har omändrats ti vanig atinsk. Här finnes såunda ingen antydan ti något Ua Hau. Af kartan att döma fanns här fordom en något mindervärdig taskog. Nästa karta är från år I 703 och upprättades af Gabrie Eephant i skaan I: Sooo. I hufvudsak öfverensstämmer denna med I692 års karta. Näset mean Ekeviken i norr och sudersandsviken i söder har fut ikformigt fördeade barrskogstecken. Öfver näset gå vägar i många oika riktningar, just där Ua Hau nu har sin egentiga utbredning. Området beskrifves på kartan på föjande sätt:»furuskog tjänig t bränse, tjära och gärdse. Jordmånen är af sand och backamark, och finnes här och hvar godt mubete ti boskapsgång. Item med någon ung björkskog beväxt.» 1 Den östra deen af Avanäset, som iksom på I692 års karta afskijes från den västra deen, angifves ha god och stor taskog, som äfven kan brukas ti byggnadstimmer. Kustdynfäten förekomma på samma patser, som i nutiden, men ha som förut nämnts mindre utbredning. Fätena vid Norra och Södra Homshået voro dock i det närmaste förenade med hvarandra. Dessa gama kartor visa. såunda ti fu evidens, att Ua Ha u ej fanns vid I 700-taets början. Så noggranna och så fuständiga som dessa andtmäterikartor äro, skue säkerigen någon antydan om Ua Hau funnits, om den existerat vid den tiden. Naturhistorisk. undersökning, traditionens vittnesbörd och studiet af ädre kartor ha såunda edt ti samma re- ' Stafningen moderniserad.

30 HENRIK HESSELMA:N'. sutat: Ua Hau uppkom i början af I 700-taet genom brott i skogbundna dyner. Orsaken ti det första fariga brottet känner man ej, den förorar sig i traditionens dunke. Herr Ekström i St. Gåsemora vie såunda minnas, att Christoffer Gazeius omtaat, att sanden antingen hade börjat fyga omkring från några djupt nedskurna hjuspår eer också kommit i rörese efter en mindre skogsed, som uppkommit vid tjärbränning. Tjärbränning idkades fordom mycket på Gotand. Linne 1 omtaar den kara, jusbruna» Gotandstjäran», som brändes ur stubbar, som ofta >>några hundrade år egat i jorden». Äfven på A vanäset har man bränt tjära 2, här och där på dynresterna träffas ko, säkerigen minnen från denna tid. En annan tradition har jag sedermera hört omtaas genom kandidat E. M j ö b e r g, som för entomoogiska studier tibragte en de af sommaren I903 på Fårön. Enigt den af honom hörda berättesen skue ryssar, som år I 704 strandat å Fårön, gått upp på de skogbundna dynerna å Avanäset, och där gräft efter vatten, hvarefter sanden börjat att ryka omkring. Denna berättese återfinnes hos Eisen och Stuxberg3, men enigt den af dem anförda traditionen borde Ua Hau ha brutit upp i början af I8oo-taet, hviket ej stämmer med den naturhistoriska undersökningens resutat, ej heer med den tradi-. tion, som jag fick kännedom om genom herr Ekström på Gåsemora. Tidsbestämningen är äfven oförenig med de kartor, som ängre fram komma att närmare omtaas. Berättesen om vattengräfningen skue möjigen ha ett skä för sig. Just på den sätt, där enigt aa undersökningar Ua Ha u börjat, finnes en ganska stor vattenfyd sänka. Djupet var i höstas (enigt mätning af panteringsvakten Marcus Larsson) 8o cm., vidden är dock adees för stor, för att håan skue vara en gräfd brunn. Sannoikt är den en rest af en vattenfyd sänka, som fanns i de skogbundna dynerna före Ua Haus uppkomst. Dyika sänkor äro mycket vaniga på de andra dearna af Avanäset. Man kan ju förvåna sig öfver, att den ej bifvit fyd af sand vid dynernas vandring, men just norr om denna sänka adees invid igger en ännu orörd gamma dyn. Hvad som bestämdt taar emot denna berättese är att år I 704 Avanäset var ika bebodt som nu och att såunda någon vattengräfning varit onödig. Möjigen härstammar denna berättese, såsom herr Ekström i bref meddeat mig, från en händese på Gotska Sandön, som i forna tider 1 Gothändska resa, sid Storbonden Ava-Jens på Fårön, ägare af Ava och Broa, for hvarje år med 24 tunnor tjära, fisk och kutspäck ti Visby. (P. A. S ä ve, Åkerns sagor, sid, 76. Stockhom 1876). 3 Bidrag ti kännedomen om Gotska Sandön. Öfvers. K. V. A. Förh. 1868, sid. 356.

31 OM FLYGSANDsFÄLTEN PÅ FÅRÖN OCH SKYDDSSKOGSLAGEN. 29 ägts af fåröborna. Ett ryskt krigsfartyg med svenska krigsfångar band besättningen hade af vindstia kvarhåits i närheten af Sandön. En de af besättningen rodde i and för att söka efter vatten. Under tiden passa svenskarna på att göra sig ti herrar på fartyget, hvarefter de hämta båtarna från ön och sega i väg. De kvarämnade ryssarna ha sedan ömkigen omkommit på den då för tiden obebodda ön. Vid fåröbornas ankomst ti Sandön på hösten för jakt och fiske ha de möjigen påträffat någon stackars öfverefvande ryss, hvarigenom de fått kännedom om händesen. Denna tidragese igger möjigen ti grund för berättesen om Ua Hau. Ur Statens skogsförsöksanstats samingar. Fig Börjande sanddrift på en pats, där skogen af verkats. Fårö. Avanäset. Söder om Södra Sandheden. "/ Fot. af förf. Den händese, som gifvit upphof ti skogsdynernas första uppbrott, förorar sig såunda i traditionens dunke. En nutida undersökning visar emeertid, att man såsom orsak ej behöfver antaga någon mera säsynt ' företeese. En redan fyktig undersökning visar, att afverkning, om den ej bedrifves mycket försiktigt, är ytterst riskabe. Å fig. I 7 återgifves en bid af en afverkning, som utfördes föregående vinter. En väg, där hjuspåren skurit ner i sanden, går fram öfver afverkningspatsen. Ifrån hjuspåren har sanden rykt ut öfver vegetationen, täckande den med ett tunt ager. Uppe vid dynens krön eroderar vinden ut stora hå, och den bortförda sanden samar sig ~ti en mindre dyn,

32 HENRIK HESSELMAN. som begrafver unga tapantor. Då de sandbegrafda skotten ännu hafva fut friska barr, är dynen mycket ung och har sannoikt börjat först efter afverkningen. Äfven där afverkningen bedrifvits mindre oförsiktigt, börjar ätt en sanddrift i smått i stubbens närhet. Ua Hau företer såunda ett vackert och vä kändt exempe på hur fygsandsfät och dyner kunna uppkomma ur en gång skogbunden mark. Från andra dynområden äro iknande företeeser kända. Såunda anser den store franske geografen Eisee Recus, att samtiga dyner i Europa en gång varit skogbevuxna. Enigt samstämmande uppgifter af forntidens geografer gingo nämigen skogarna i Nederän- Fig. 18. Dyn med skog under vinderosion. Vid erosionen bottas stubbar, tihörande förut öfversandad skog. Fotogr. af J oh. Gunnar Andersson ' Äfven förr i tiden :ingt före Ua Hans uppkomst har en öfversandning af skog egt rum :1 Avanäset. Enigt muntiga uppysningar, som jag efter arsutande af mitt arbete och efter det denna uppsats bifvit satt erh:iit af chefen för Sveriges Geo. unders., prof. J. G. Andersson, fanns p:i 18go-taet :1 Ua Han en i detta hänseende mycket beysandedynrest, som nu synes ha försvunnit. Omedebart nedanför den brant suttande, skogbeväxta dynen funnos en de stubbar, tydande på att denna en gång bidats på skogbevuxen mark. Biden härofvan härstammar just därifrån. Nedanför dynresten å fig. 11 finnas ännu i dag rester af en gamma, af smärre stenar bidad edstad, som öfversandats. Afven p:i Södra Sandheden finnas stubbar, som bottas. Emeertid befinna sig dessa så ångt från de ännu skogbundna dynerna, att jag ej kunde afgöra, om ej träden stått i någon sänka i marken, och på så, sätt tihöra samma skogsbotten, som nu förstöres, så att jag ej vågade draga den sutsats, som den af prof. J. G. Andersson meddeade biden berättigar ti, ehuru den tanken ofta föresväfvat mig. Att för denna sutsats utesutande begagna sig af den nyssnämnda edstaden, syntes mig vara något osäkert.

33 O:II FLYGSANDSFÄLTEN Å FÅRÖN OCH SRYDDSSKOGSLAGEN. 3 I derna ända fram ti kusten och bataver, friser och anger sakna i sitt språk ett ord för röriga kuar af sand. Liknande uttaanden ha gjorts angående de jyändska dynområdena. Fere danska naturforskare, som behandat kitterna och deras naturhistoria, uta åt den åsikten, att det var genom ödeäggesen af skogarna utmed Jyands Nordsjökust, som sandfykten här började. Först under I 6oo-taet hör man nä~igen taas om några ekonomiska oägenheter genom sandfykten. 1 På kitterna finnas ager med gamma torf, visande att de en ängre tid varit bevuxna och i martorfven, d. v. s. torf som bidats i mossarna mean kitterna och som sedan öfversandats, finnas ämningar af skogsvegetation. Från Frankrike känner man fere iknande exempe. Dynerna vid Medoc, söder om Giron de, v oro enigt urkunder från år betäckta med skogar, hvarest man jagade hjortar, rådjur och vidsvin. Under I40o-taet börjar sanden bryta upp och från stranden vandra in i skogen. Dynerna i närheten af Danzig voro för två- a trehundra år sedan betäckta med taskog, som så småningom afverkades under det att boskapen arbetade gräsvegetationen. Föjden bef, att dynerna återigen kommo i rörese, förstörande ängar, åkrar och bostäder. Endast med mycket stora kostnader har man yckats bekämpa dynerna och hejda dem i deras vandring. Vid Sestroretzk i närheten af Petersburg ha de ännu devis skogbundna dynerna i jämföresevis sen tid kommit i rörese. Soko6w, från hviken jag hämtat de sist nämnda uppgifterna om att bundna dyner återigen kommit i rörese, ämnar från denna pats bider, som mycket påminna om Ua Hau 2 Jag har itet utförigare uppehåit mig vid denna företeese, då det är en sak, som i hög grad bör intressera skogsmannen. De visa, af hviken fundamenta betydese det ofta är, att skogen å dynerna noga skyddas, och att ej betande boskap förstör den vegetation af gräs och örter, som binder en de dyner. Jämförd med från andra områden kända företeeser är Ua Hau icke så särdees storartad, men från vårt and är den utan tvifve den märkigaste och bäst kända i sitt sag. På Gotska Sandön har i senare tid dynerna börjat komma i rörese, devis beroende på oförsiktig afverkning, ännu åtminstone ha dock de genom skogsafverkning uppkomna nya dynerna ej nått någon i jämförese med 1 Se C. C. Andresen. Om Kitformationen og Kittens Behanding og Bestyrese Sid Kjobenhavn A. V. Ussing. Danmarks Geoogi i amenfatteigt Omrids. z:dra upp. Danmarks geoogiske Undersögese. III Raekke.. Nr 2. S Kjobenhavn Die Diinen. Bidung, Entwickeung und innerer Ban. Deutsche Ausgabe von Arzruni. S Berin 1894.

34 32 HENRIK HESSELMAN. Ua Hau storartad utbredning. 1 Nisson 2 omnämner, att Rökafätet söder om Lagans utopp fordom varit bundet, dock vet man ej h vad för vegetation, som här funnits, och sutigen har E. W i b e c k 3 nyigen visat, att Sättösand, ett fygsandsfät i det inre af norra Småand, uppkommit under r 700-taet enigt uppgifter i Jönköpings Hus- - ~-- --T} \ ', Vino-t / \ td ', ',' <::::> '' \ ~ \ i/.., t> : ;,' -;::, ' ', ',.~ ~~ J ' \,''a_ m d n n i--n-g~~-----~-.,' ' -----~, \ ' r----' ' ' Skab:u 1: -'roooo j0100 o 500 Fig. 19. Västra deen af Avanäset efter storskifteskartan &r 1824 af O. War;fvinge. Den tätare prickade dynen finnes p& originaet, den öfriga prickbeteckningen endast & denna kopia. håningssäskaps handingar. Dock saknas äfven här uppysningar angående den vegetation, som funnits, där man nu har obunden fygsand. 1 Joh. Gnnnar Andersson. Mean haf och dyner (Gotska Sandön). Sv. Turistföreningens årsskrift 18g5, s. I 86. Stockhom I \g5. 2 Anteckningar om svenska fygsandsfät. Geo. För. Förh. Bd 27. N:o 5, sid Stockhom I go 5. 3 Sättösand, dess vegetation och bidningshistoria, Fanna och Fora. Popnär tidskrift för bioogi Igo6. Upsaa 1906.

35 OM FLYGSANDSFÄLTEN PÅ FÅRÖN OCH SKYDDSSKOGSLAGEN. 33 Från de skandinaviska tjätrakterna är också en företeese beskrifven, som påminner om Sättösand. T. Resvo 1 har nämigen från trakten af Röras visat, hurusom en fjähed öfversandas af ett fygsandsfät, som sannoikt uppkommit därigenom, att fjähedens vegetation på något stäe idit ett atbräck. Ua Haus utveckingshistoria. Afverkningens betydese för vandringsdynens förfyttning. Öfver fygsandsfäten å A vanäset finnas kartor äfven från senare tider, hvarigenom man kan föja Ua Haus utvecking ti fram emot Fig. 20. Ua Han ir 1875 efter karta af O. Warfvinge. Ua Hans yta prickad, i norra deen nngskogsfät. Prickbeteckningen endast. denna kopia. nutiden. Af dessa kartor har jag erhåit kopior des af jägmästare A. Mamborg i Visby, des också af förste andtmätaren i Gotands!äh O. W arfvinge, ti hvika båda herrar jag här framför mitt tack för deras stora timötesgående. Den ädsta karta, där Ua Hau förekommer, är storskifteskartan af år Ua Hau hade då en nästan cirkerund form, ungskog (unggröna) fanns redan då på fätet Lassor, där enigt mina observationer 1 'fanzenbioogis~he Beobachtnngen aus d<'m Fugsandgebiet bei Röros im inneren Norwegen. Nyt Magazin f. Naturvid. Bind 44 S Kristiania rgo6. Medde..fr. Statens skogs.försöksanstat.. 3

36 34 HENRIK HESSELMAN. Ua Hau börjat. Denna ungskog skue sannoikt ej ha funnits där, om Ua Hau börjat vid början ~f I8oo-taet såsom den af Eisen och Stuxberg anförda traditionen vi göra troigt. Afven af denna orsak måste uppkomsten äggas ängre tibaka i tiden. Nästa karta är från I 87 5 Denna är vida noggrannare. Ungskogspartierna ha fått en vida bättre begränsning, storskifteskartan af år I824 är säkerigen i det faet något skematisk 1. Den cirkerunda formen å fygsandfåtet är något förändrad, i synnerhet mot söder finnas en de oregebundna utbuktningar, ti hvika jag sedan ska.återkomma. Å nästa karta från I883 har Ua Ha u utvidgat sig betydigt, men bibehåit sin form från I 87 5 Å den reproducerade kartbiden finnas äfven Södra och Norra Sandheden utagda, hvika adees saknas å storskifteskartan af år I824. De ha såunda uppkommit under I8oo-taet, och enigt försäkringar af herr Ekström har Södra Sandheden uppkommit under de senaste femtio åren. På grund af kartorna kan man nu studera Ua Haus utveckingshastighet. Ytvidd Tiväxt Ti växt pr år I824 82,3 har )) I875 I43,7 6I,4 har I,204 har I883 I67,3 23,6 )) I,967 Efter I 824 ha dessutom tikommit tvenne andra, ehuru mindre fygsandfät, nämigen Södra Sandheden om 7,2 har och Norra Sandheden 28,9 har (I883 års karta). Ua Hau har såunda ti att börja med vuxit ångsamt. Under de första c: a IOO år en uppnådde den en storek (med ungskogsfäten)af 82,3 har. På 5 I år därefter ökades den med 6 I,4 har, såunda pr år med I,2 har, d. v. s. betydigt mera än de första hundra åren. Nästa period på I 2 år visar den en ökning af 23,6 har, d. v. s. 1,967 har pr år. Kartorna kunna ju vara något oika därigenom att oika förrättningsmän uppfattat sandfåtens begränsning på oika sätt, men något betydigare fe torde detta ej ha förorsakat. Sandfäten ha såunda vuxit hastigare, ju ädre de bifvit. Detta beror devis därpå, att vinden med hvarje år får större sperum samt att genom dynernas uppbrytning den i drift stadda sandmassan med hvarje år ökas ti sin mängd. M~n äfven andra faktorer hafva härvid varit verksamma. I från den antagna uppbrytningspunkten vid gränsen mean Lassor och V erkegårds skiften har vandringsdynen å Ua Ha u förfyttat sig som nedanstående tabe angifver. 1 En i Kg!. Sjökarteverkets arkiv befintig karta öfver Avanäset, mätt åren , angifver ungskogens begränsning på ett naturigare sätt, öfverensstämmande med min undersökning.

37 OM FLYGSANDSFÄLTEN PÅ FÅRÖN OCH SKYDDSSKOGSLAGEN. 35 Tabe öfver Ua Haus utvidgningshastighet åt oika väderstreck under oika perioder. V-0. NV-SO. 200 m. N-S. NO-SV. O-V. SO-NV... Under hea Under hea Under hea Pr år Pr ir perioden perioden perioden! i Pr år 152 m. 3 m. 40 m. 3,3 m. JOO m.! 3 m. ~-J 440 m. I 10m. 4 m. 44 m.! 3,7 m. 150m. 8,6 m. 2m Ingen bestämd förändring. Oregebundna förändringar.!! : Oregebundna utvidgningar. 90 m. 7,5 m. Oregebundna utvidgningar. 38m. 4 m. Oregebundna utvidgningar. 138m. Ir,5 m. Oregebundna utvidgningar. Oregebundna förändringar ,5 m i : S-N. SV-NO. Smärre oregebundna Smärre oregebundna i förändringar. förändringar. j Oregebundna ~~ f ö r än dr in g ar. 96 m. I,g m. 8o m. 2,4 m. Mot Ö och SÖ har vandringen gått mera regebundet. Mot söder isynnerhet har den utbredt sig mycket hastigt under en period, men därefter mera oregebundet. Där dynen framskridit mera regebundet och utan störande skogsafverkningar, har den gått med en hastighet af cirka 3 m. pr år: Detta måste betraktas som en ganska betydande hastighet. Eisen och Stuxberg r angifva, att dynen på Sandön framskrider inåt and med en hastighet af 6 anar per år. Studei Mie vid Skagen, Danmarks. mest betydande vandringsdyn, går däremot med en 1 Citerad! arbete, sid U ss i ng, citerad t arbete, sid Om de nord- och vestjydske Kitters Bepantning. Tids kr. f. Skovbrug. Bd 12, sid, 22, Kjöbenhavn 1891.

38 HENRIK HESSELMAN. årig hastighet af fot pr år 2 och Bang 3 uppgifver, att sanden drifver I 2-24 fot framåt om året på Jyands västkust. Ännu större hastigheter äro emeertid kända. De största af aa europeiska dyner, nämigen de vid Gascogne i Frankrike, gå på somiga stäen med en hastighet af m. per år. Dynkedjan i sin hehet rycker dock ej fortare framåt än I a 2 m. per år. Dynerna vid Kuhrischer Nehrung Fig. 2 r. De inre fygsandsfäten å A vanäset år I 88 3 efter karta kopierad af A. M a m b o r g. Kartan har Dommer i st. för Demmor. I norra deen ungskogsfät. Prickbeteckning å denna kopia, å kartan gu färg å sandfäten. vid Tyskands östersjökust framskrida enigt noggranna och mångåriga undersökningar årigen 5,6 m. 1 I södra deen af Ua Hau har dynen fortskridit mycket fortare än mot öster. Här går hastigheten ofta upp ti 7 m. per år, men här råda stora oregebundenheter. En studie af dynerna och dynkuarna på oika dear af Ua Hau ger oss en förkaring ti dessa oregebundenheter i sandens drift. Sanddynens form och höjd bestämmas hufvud- 1 Soko6w, citeradt arbete, sid. 103-I04.

39 OM FLYGSANDSFÄLTEN PÅ FÅRÖN OCH SKYDDSSKOGSLAGEN. 37 sakigen af tvenne faktorer, nämigen vindens styrka samt tigången på sand. När vinden båser mot en skog, hejdas den i viss mån framför skogen. Det uppstår en mängd uftstötar, som gå emot vindriktningen. Härigenom uppstår ett reativt ä framför skogen. En dyn, som vandrar mot en skog, kan härigenom bi mycket hög och får en mycket brant utning på äsidan. Bädas skogen på dynens äsida, minskas skogens motstånd mot vinden. Är tigången på sand densamma som förut, bir dynen ägre samtidigt som sanden båser in i skogen. Hugges skogen Ur Statens skogsförsöksanstats samingar. Fot. af förf. Fig. 22. V andringsdynens framträngande i oafverkad eer föga af verkad taskog. F'trö. Ua H au. 12 / 9 HJ07. ut fuständigt, båser dynen, om den ej möter något motstånd, het och hået ut ti ett vidt sandfät. Aa dessa tre faser, som närmare beysas af de i fig återgifna biderna, kan man se på östra sidan om Ua Hau. När skogen huggits ut, kunna sandfäten förändra sitt utseende därigenom att sandröret (Ammopht'a arenarz'a) vandrar in. Då bidas så småningom en mängd ganska oregebundet fördeade dynkuar. Fig. 25 återger ett dyikt fät. Den visar, hur dynerna se ut i

40 HENRIK HESSELMAN. södra deen af Ua Hau, just där sandfäten ha sin oregebundna begränsning. Å kartan ser man, hur Ua Hau mot öster har en mycket regebunden bågformig begränsning, som mot söder öfvergår i orege~bundna utvidgningar. Detta är icke någon tifäighet, utan har en fut naturig förkaring. För cirka 40 år sedan skedde här ett mycket stort hygge, hvarefter sanden på några år dref in i den afverkade skogen. Ur Statens skogsförsöksanstats samingar. Fig. 23. Vandringsdynens framträngande i starkt bädad taskog. Fårö. Ua Han nära Södra Sandheden. 12 / Fot. af förf. Här och där ser man några aar ännu sticka upp öfver sanden. De oregebundna dynkuarna ha sedan så småningom bidat sig. Den stora hastighet, som dynen haft i sin vandring mot söder samt sandfätens oregebundna begränsning i detta väderstreck sammanhänger såunda med skogsafverkningar. Mot väster är Ua Haus begränsning mindre skarp. Här finns ej_ någon sammanhängande, utprägad vandringsdyn. Vi ha en de oregebundet uppbrytande skogsdyner, hvarest afverkningen kraftigt gripit

41 Ur statens skogsförsöksanstats samingar. Fig. 24. Vandringsdynens framträngande i afverkad taskog. Fårö. Ua Hau. Norsskiftet "/, Fot. af förf, Ur Statens skogsförsöksanstats samingar. Fot. af förf. Fig, 25. Dyner i södra deen af Ua Hau med sandrör. (Ammophia arenarz'a) å ett sedan ängre tid tibaka afverkadt område. Öfver dynerna enstaka aar (Anzts gutz'nosa). Fårö. Ua Hau "/